Dagbok från ukrainska vägar 5

Det nya Och gamla Odessa - liten fotosafari

Sista dagen i Odessa och jag är bara tvungen att återvända till Devolanivskyi Descent. Gatan som glömts bort. Asfalten är helt uppriven som om en harv gått fram över den och husen är på väg att rasa samman eller har redan gjort det. Med undantag för en vit fasad som uppenbarligen är under konstruktion och som bryter av förfallet. Ett tecken på att någon anser det värt att bygga nytt på denna bortglömda gata. Troligen finns här en tanke bakom förfallet, en medveten förslumning för att kunna riva hus och bygga nya med betydligt högre hyror och priser. En kvinna som kliver ut från porten till det enda hus som ser befolkat ut bekräftar att det inte gjorts några reparationer på många år på denna gata. Hon säger dock att hon äger sin lägenhet så det verkar lite oklart vem hon menar ska ordna reparationer. Men här i Ukraina är det ett generellt problem med just de gemensamma utrymmena. Det är vanligt att äga sin lägenhet men det är ingen som äger trapphusen exempelvis, vilket gör att de ofta inte ser bättre ut än rivningskåkar medan lägenheterna är i det skick som ägaren bestämt. Det skapar problem förstås när något går sönder och ingen känner sig ansvarig för reparationen. I det här fallet gäller det dock en hel gata så jag får intrycket av att det som sker med gatan är helt bortom den här kvinnans horisont. Oligarkernas grepp om Odessa är fortfarande hårt, Saakasjvilis korståg till trots.

Egna bilder. Endast ett hus ser bebott ut. Uppenbarligen ett konstnärskollektiv? 

Det märks också tydligt att det är en byggboom på gång. Det gamla förfaller på flera håll och det nya Odessa växer fram parallellt. Eller ibland nästan ovanpå det gamla.

Egna bilder. Det nya växer upp bakom det gamla

Vi har tagit linbanan upp från stranden. En fullständigt livsfarlig konstruktion som fungerar ungefär som pater noster-hissar, dvs du får hoppa på och av dem i farten och det tycks inte finnas något sätt att få stopp på dem. Fastnade i en dörren och kom av med nöd och näppe. Väl uppe tar vi promenaden mot Arkadia. Ett helt nybyggt område med shopping, nöjen och snabbmat som sträcker
sig ned mot strandlinjen. Ser ut ungefär som Sickla köpkvarter. Här är mycket kapital nedplöjt och skyskrapor skjuter ur marken i kvarteren intill. Det är ett helt annat Odessa än DDT jag sett hittills. Arkadia leder oss i vart fall tillbaka till strandpromenaden som är lååång.

En livsfarlig linbana finns för den som inte orkar gå upp från strandpromenaden till centrala staden.

Det nya Odessa. I södra delen av Odessa växer det fram. Så det knakar. Lyckligtvis har det ännu inte tagit över strandlinjen. Men kryper sakta närmare.

En promenad längs strandlinjen kan ta lång tid. Här finns så oerhört mycket udda saker att undersöka och det blir snart till rena fotosafarin. Här ligger en sovjetisk badort på samma mark som en modern badort med lyxhotell och McDonalds och Aqualand. Det gamla får än så länge vara kvar. Frågan är hur länge dessa till synes övergivna hus får ockupera den dyrbara strandmarken? Rysslands annektering av Krim har fått den effekten att solsemestrande ukrainare reser till Odessa istället. Förra sommaren var det mer sommarturister i Odessa än någonsin sägs det.

En gammal badort ligger fortfarande längs strandpromenaden. Den byggdes under Sovjetperioden och står där än, ibland förfallen och ibland fullt fungerande men kanske oanvänd ändå. Men kvar står den mitt bland det nya... Än så länge.

Förhoppningsvis behåller ändå Odessa den oemotståndliga charm som staden har men den pågående byggboomen, stenrika oligarker, inkräktande på strandlinjen (otillåtet i Ukraina men sker ändå) och det förfall som vissa kvarter är stadda i väcker en viss oro. Hur ser Odessa ut om tio-femton år? Min fotosafari blir till en mission. Dokumentera innan det försvinner...

Egen bild. "Huvudentrén är flyttad"

Egen bild. En dragspelare underhåller några meter från vattenlanden, nöjesattraktionerna och shoppingarkaden. Det gamla möter det nya.

Imorgon bär det av söderut mot gränsen till Moldavien. Adjö Odessa! Vi kommer säkert tillbaka. Hur skulle vi kunna låta bli?

Dagbok från ukrainska vägar 4

Odessa-massakrer

Vi kom till Odessa igår och hann med att njuta av stadens prakt och charm och till och med ett besök till det maffiga konserthuset där det gavs en minneskonsert för stadens son Leonid Utyosov. Han föddes i Odessa 1895, var av judisk börd och hette då Lazar Iosifovitj Weisbein men bytte namn innan han blev känd. Möjligen var det lättare att bli det med ett ryskklingande namn. Han började artistbanan som akrobat på cirkus redan som tonåring men blev populär under 1920-talet då han började sjunga och spela med i en del filmer i den då mycket kreativa sovjetiska kulturmiljön. Hans sånger är populära i hela Ryssland och Ukraina där han är en superkändis som levde ett långt liv ända fram till 1982. Han var inte den bäste av sångare men han sjöng med hjärtat säger folk här. Konserthallen var spikad till sista plats så vi hade tur som fick biljetter.

Leonid kan mycket väl ha upplevt de dramatiska tragedier som inträffade 1905 i Odessa. Våldsamt uppror över hela landet skakade Ryssland men försöket till revolution slogs ned med våldsam kraft, inte minst här i Odessa, vilket skildrades i Sergej Eisensteins filmklassiker "Pansarkryssaren Potemkin", från 1920-talet. Matroserna på det skeppet gjorde gemensam sak med revolutionärerna och hyllas med en staty i hamnen och på flera andra sätt och platser i staden. Över 1000 personer dödades under ett par dagar vid mitten av juni 1905 när tsartrogna soldater öppnade eld rakt mot folkmassorna, matroser som civila.

Några dagar senare dök det upp pamfletter i staden som hävdade att massakern i hamnen var judarnas fel vilket möjligen kan ha bidragit till brutaliteten i den pogrom som genomfördes i oktober samma är. En våg av sådana utlöstes över hela landet och den i Odessa blev den värsta i stadens historia. Den judiska befolkningsandelen låg då kring 35 % och motsättningar med greker, ukrainare och etniska ryssar hade inträffat ofta tidigare. Pogromer hade också förekommit vid tidigare tillfällen men ingen lika omfattande som denna. Minst 400 judar ska ha dödats och runt 5000 skadats under några mörka oktoberdagar 1905.

Det här bör ha satt djupa ärr i 10-årige Leonids själ och kanske var ett starkt bidragande skäl till att han ändrade namn.

Egna bilder. Minnesmärken över de dödade i Odessa i juni 1905 och över matroserna från pansarkryssaren "Potemkin".

Dagens promenad styr vi istället mot platsen för en tredje tragisk massaker, det stora Fackföreningshuset i Odessa. Här mördades 46 personer den 2 maj 2014, de flesta innebrändes eller slog ihjäl sig när de hoppade från den brinnande byggnaden alternativt slogs ihjäl när de nått marken. Även skjutvapen användes mot dem som försökte lämna byggnaden. Flera hundra Anti-Majdan aktivister hade ockuperat området vid huset sedan en längre tid och tält var uppställda runt om huset som tjänade som en sorts högkvarter. De ville inte erkänna den regering som skapades efter Euromajdan och var av uppfattningen att den kommit till makten genom en statskupp. När ett tusental högerextrema tillsammans med fotbollshuliganer som kom från en ligamatch i staden var på väg för att "göra upp" försökte aktivisterna bygga barrikader kring huset. De blev dock lättforcerade hinder för de anfallande huliganerna som beväpnat sig med knivar, järnrör och molotov-cocktails. Även skjutvapen förekom. Allt detta finns tämligen väl dokumenterat på olika filmsnuttar men polis och åklagare har inte lyckats lägga ihop vittnesmålen med bilderna för ett enda åtal såvitt jag känner till.

Poliserna som stod och tittade på när allt detta utspelade sig skyller på att de inte fått order om tillstånd att använda våld. En märklig förklaring som skulle innebära att ukrainsk polis inte har någon som helst möjlighet att spontant använda våld om situationen så kräver. Varför brandkåren dröjde är en annan gåta. Fanns det någon högt uppe i näringskedjan som såg till att "misstag" begicks?
Kritiken mot den ukrainska hanteringen av den här händelsen har varit hård från juristhåll, som Europarådets juristpanel som också haft synpunkter på den bristande ukrainska samarbetsviljan. Vår egen dåvarande utrikesminister Carl Bildt däremot gick ut och twittrade att det var många dödsfall i Odessa och att det skulle börjat med att "pro-ryssar" försökt ta kontroll över en byggnad. Han menade då denna fackföreningsbyggnad där dessa s.k. pro-ryssar sökte skydd. Hans tweet kom i stort sett
alltmedan brinnande kroppar slog mot marken. En kommentar som borde renderat honom avsked.

Men den här berättelsen är skamligt negligerad i media i Väst och i övriga Ukraina. Dock inte här i Odessa. En engelsklärarinna berättar för oss om att hon känner folk vars söner dödades den här dagen. Vanliga 19-20-åringar, säger hon, och inga busar. Hon är bitter över den skandalösa hanteringen från polis och brandkår och bitter över att ingen ordentlig utredning genomförts. En fransk film som är producerad av Canal+ nyligen tar dock upp ämnet och visar en grundlig undersökning av händelserna, vilket jag skrivit om här.

När vi kommer fram till Fackföreningshuset är det stängsel runtom och en del reparationsarbete på gång. De enda som syns till den här söndagen är dock poliser, ganska många också. En hel busslast rör sig kring byggnaden, en del med hundar. Ett par poliser sitter också och äter i den sunkiga kantinen på hörnet av huset. Vi frågar ett par av poliserna om det alltid är sån rigorös bevakning och de försäkrar att det är fullt normalt.

Egna bilder. Fackföreningshuset i Odessa idag 5/2-16

På en gräsplätt utanför finns lite blommor och gravljus. Min sambo som var här förra veckan berättar att det då fanns ett fotografi av en 19-årig pojke som dött just här. Nu är fotografiet borta av någon anledning. Framför byggnaden fanns då också grafitti på marken som uppmanade oss att "aldrig glömma". Det var nu övermålat helt. Hjältenarrativet tillhör Euromajdan och får inte finnas här i Odessa. Det framgår ganska tydligt när man vistats i Ukraina ett tag. Här i Odessa finns det dock de som sörjer och bitterhet är ingen bra sådd för en regering.

Egen bild. För att vi ska minnas en 19-åring. Utanför fackföreningsbyggnaden i Odessa.

Överhuvud taget är det en tydlig skillnad på det som syns och hörs i det offentliga rummet här mot i västra Ukraina. Här talas nästan uteslutande ryska i butiker och på krogar och bland folk som hörs
konversera på stan. En annan notering är alla de spår av Sovjetunionen som finns kvar här i jämförelse med städer i väst. Militärhögkvarteret exempelvis har hammaren och skäran kvar på fasaden. Dessutom möts tågresenärer med påminnelser om att Odessa är hjältarnas stad (1905-1917-1944). Här lever Sovjetunionen kvar på flera sätt och det ryska språket dominerar i det offentliga. Och talar man om hjältar från 2014 är det inte alls säkert att det är de vid Majdan i Kiev som avses.

Egna bilder. Sovjet är närvarande i den offentliga Odessa-miljön. Än så länge...

Dagbok från ukrainska vägar 3

Intriger och otrohet - Katarina II, prins Potemkin och paret Potocki

I Odessa efter 2 dagar på väg. Ukrainsk väg dessutom så skönt att ligga still ett par dagar. I den här staden är det förstås en självklarhet att besöka Potemkin-trappan. Den är häftig på så sätt att den har en inbyggd optisk illusion. Ovanifrån syns inte trappstegen utan endast de mellanliggande plattformspartierna mellan trappstegen medan dessa inte syns nedifrån då endast trappstegen syns. Bredare trappsteg längst ned gör också att den ser längre ut än den är nedifrån men tvärtom ovanifrån. Men den ger också min ingång till kopplingen mellan Uman och paret Potocki - som jag nämnde i mitt inlägg från igår - och Katarina II och Potemkin.

Den som kan sin filmhistoria känner också igen den från Eisensteins berömda trappscen i "pansarkryssaren Potemkin" som bygger på händelser i Odessa 1905 då stora oroligheter utbröt när stadens arbetarbefolkning gjorde uppror. De fick stöd av matroserna på pansarkryssaren Potemkin som i sin tur fått namnet från fursten GRIGORI ALEXANDROVITJ POTEMKIN, rysk fältmarskalk och hemlig älskare till ryska tsarinnan Katarina II vid 1700-talets andra hälft. Han sägs vara grundaren av såväl Sevastopol på Krim som de ukrainska städerna Nikolaev (ukr/Mykolaiv), Kherson samt Dnipropetrovsk (då Jekaterinoslav). Hans enda utlandsplacering var för övrigt i Sverige.

Egna bilder. Potemkintrappan. Uppifrån och ned och nerifrån och upp.

KATARINA II var kejsarinna av Ryssland 1762-1796 och är på ett vis den kanske mest mytomspunna ryska regenten, inte minst på grund av hennes amorösa äventyr. Hon hade en lång affär med vår Potemkin och det var för hennes skull som Potemkin satte upp sina "kulisser" under hennes resa till det nyerövrade Krim,"Potemkin-kulisser". Hennes man tsar Peter III var psykiskt labil (tokig var väl ryktet) och hade ingen eller alltför liten sexuell förmåga och det fanns ingen som helst attraktion makarna emellan. Katarina höll sig därför med ett antal älskare genom åren och lär ha fått sina barn med dessa män och inte tsaren. När Peter dog (förgiftad av Katarina?) lyckades Katarina manövrera sig till tronen och påbörja en lång och händelserik regenttid. Bland mycket annat fördes krig mot turkarna och på så vis kom just Odessa att bli ryskt 1794. Liksom för övrigt Krim 1783 och stora delar av nuvarande södra Ukraina 1792. Här i Odessa har hon både gata och en staty där hon har sina "gubbar" vid fötterna. Den mest feministiska statyn som finns enligt min sambo. En av de gubbar som svärmade kring henne var just greven Potocki. Han var troligen inte ute efter kärlek men hennes politiska och militära stöd.

Egna bilder. Katarina II har förstås en gata uppkallad efter sig och en staty där fyra av hennes viktigaste gubbar underdånigt parkerar vid fötterna. Feministisk och kolonialistisk.

GREVE POTOCKI, eller Stanislaw Sczcezny Potocki, var en greve som ärvt stora lantegendomar i Polen och det som nu är Ukraina. Han hade länge sin bas i Kamyanets-Podilsky men slutade sina dagar i det Uman som jag besökte och skrev om igår. Han utnämndes av polske kungen 1784 till Vojvodin av Rutenien, som var det begrepp man använde om det vi nu kallar Ukraina. Hans intrikata plan var dock att störta kungen och tillsammans med andra adelsmän införa ett sorts oligarkstyre i Polen-Litauen. Han skulle säkert ha trivts i dagens Ukraina. Denne förmögne magnat kontaktade därför Katarina II och smidde planer som så småningom fick konsekvensen att det polsk-litauiska månghundraåriga samväldet gick under och Polen delades mellan Preussen och Ryssland. Han dömdes därför till döden i Polen men drog sig tillbaka till godset i Uman som då hamnat under ryskt styre. Det var där och då han lät anlägga Sofiyivkaparken jag promenerade i med min sambo igår. En födelsedagsgåva (bra ide tyckte min sambo) till sin fru Sofia som har en alldeles egen historia i detta drama.

Berättelsen om SOFIA POTOCKA hade idag varit en om trafficking och prostitution. Hon var grekiska, född i Bursa men uppväxt i Konstantinopel med sin mor och syster. Fadern dog tidigt under mystiska omständigheter. När familjens hus brunnit upp sökte modern hjälp hos polske ambassadören. Enligt vissa uppgifter ska denne ha haft godheten att ta hand om systrarna och enligt andra beskrivningar köpte han dem av mamman. Sofias syster såg han till att gifta bort med en turkisk pascha (sålde?) medan Sofia blev introducerad för adelskretsar i diverse länder där ryktet började gå även inom hovkretsar om den vackra och förslagna Sofia. Hon blev förtrogen med såväl Katarina II som Potemkin. Ryktet säger att den österrikiske kejsaren blivit så förtjust att han beställde en opera av Mozart ("Enleveringen ur Seraljen) inspirerad av Sofia. Hon beskrivs omväxlande som kurtisan eller prostituerad men klart är att hon gifte sig till både pengar och en viss maktposition. Bland annat tjänade hon som spion åt Katarina II. Enligt uppgift sköttes dock den detaljen mest av systern som var gift med den turkiske paschan som satt i borgen i Khotin, nära Tjernivtsi. Sina sista dagar spenderade hon emellertid i Uman och hon förblev vän med vår Potemkin in i döden.

Så här intrikat kunde trådarna spinnas på 1700-1800-talet och helt klart har den här kvartetten haft stor inverkan på skeendet och ödet för Polen och Ukraina. Det är inte heller alldeles olikt den oligarkernas marionetteater som dagens ukrainska politiska spel skulle kunna benämnas.

Dagbok från Ukrainska vägar 2

Mot Odessa och en stängd trädgård

Efter en första dag på bilturen genom Ukraina (och Moldavien om inget oförutsett händer) med utflyktsmål som museum över massvältens Ukraina, platser förknippade med Förintelsen och nazityskarna högkvarter styr vi kosan mot Uman. Där finns den berömda Sofiyivkaparken som var en gåva från polske greven Potocki till sin älskade hustru Sofia. Legenden säger att hon ska ha varit bländande vacker och historier om hemliga älskare finns förstås med i bilden. Det är dags för lite lättsammare utflyktsmål är tanken.

I utkanten av Vinnytsia passerar vi långa rader av bostadshus från 1960-talet, s.k. Chrustjevskas. I ett sovjetiskt "miljonprogram" byggdes lägenheter åt alla. Fort skulle det gå och eftersom de uppfattades som temporära lades inte heller mycket möda ned på kvalitet och estetik. När perioden med socialism övergick till kommunism skulle alla ha egna vackra hem i det utopiska lyckoriket som var slutmålet enligt hela ideologin. Nu är de bara deppigt förfallna och sliriga lervägar mellan husen bidrar till känslan av att detta är helt negligerade kvarter. Vi ser slitna eller helt förfallna fabriker och övergivna kolchoser och byar med hus som lutar åt alla håll samtidigt. Det här är ändå presidentens och chokladmagnaten Porosjenkos industriella bas. Hans förmögenhet har uppenbarligen inte sipprat ned till det område vi kör igenom åtminstone.

Jag skriver detta på min iPad medan sambon kör oss från Vinnytsia där vi övernattat. Dock med stora svårigheter eftersom bilen guppar hela tiden och min sambo måste kränga åt sidan för groparna med jämna mellanrum. Vägarna här i Ukraina är helt enkelt genomusla, bitvis närapå ofarbara. Dålig asfalt och oskickligt utförda underarbeten är resultat främst av korruptionen där mycket av pengarna till reparationer hamnat i fickorna på politiker och oligarker och hela pyramiden nedåt. Detta med kommunikationerna är ett av landets stora problem. Stängda eller illa skötta flygplatser och gamla, långsamma tåg är andra delar av detta stora problem. Som miljöpartist önskar jag förstås helst att tågdelen blir den det satsas mest på att utveckla men bilvägar bör ändå inte vara så dåliga att det blir farligt att fara på dem.

Vi åker genom Gajsin/Haysin. Duggregnet bidrar till glåmigheten som är så typisk för de mindre städerna och byarna åtminstone. Hus som rasat samman, gamla cementfabriker och metallindustrier som gjort sitt, hundar och höns som springer längs vägkanten. Vi hoppas att Uman ska se lite mer upplyftande ut om vi någonsin kommer fram dit hinner vi tänka när vi dessutom blivit vilseledda av skyltningen i Haysin som pekar ut Uman åt direkt motsatt riktning så vi får vända om i utkanten av staden.Till slut tar vi oss äntligen fram till Uman efter en sista etapp som var nästan skrattretande dålig. En guppande karavan av person- och lastfordon försökte kryssa sig fram mellan kratrarna i en fart av 10 km/h.

Egen bild. Haysin blir inte roligare än så här.

Egna bilder. Fartbegränsning överflödig här.

Vi ankommer till Universitetsområdet som är en blandning av slitna rosa byggnader från förra sekelskiftet och sovjetbyggda betonglådor. När vi genar över en bakgård springer vi in i en fordonspark som ser ut som en museisamling från det gamla Sovjet. Jag är inte ett dugg bilintresserade men vem smälter inte inför en syn som denna på bilderna nedan?

Egna bilder. Kan inga bilmärken men nog är de fina? Någon som vet vad det är för fabrikat?

Tyvärr blir Uman i övrigt en liten besvikelse. Stan ser bara gyttrig och deprimerande ogästvänlig ut. Inte ens på något intressant sätt som jag ibland kan tycka om andra ukrainska orter. Trädgårdarna, Sofiyivkaparken, som betraktas som ett av Ukrainas tio "underverk" är officiellt stängda men grindarna är öppna så vi kan ströva igenom ändå. Nog förstod vi att det inte skulle vara någon blomsterprakt eller grönska i början av mars... men underverk förefaller ändå vara en liten överdrift. Drottningholm eller Djurgården rekommenderar jag nog hellre men historien om paret Potocki är intressant och sammanfaller märkligt nog på mer än ett sätt med ett par av huvudpersonerna i vårt nästa resmåls historia. Men den sparar jag nog till imorgon.

Egna bilder. Ett av Ukrainas sju underverk!!?

En liten lunch fick vi också på Hotell Sofiyivskas café. Vi hade tänkt övernatta här men bestämmer oss istället för att chansa på (med ukrainska vägar är det alltid osäkert) att hinna ned de 27 milen till Odessa istället. Hela vägen är det motorväg som löpt från Kiev. En dröm att färdas på efter kratersafarin från Vinnitsya. På båda sidor av vägen fält så långt ögonen når kantade av träd som vi gissar är bok som vindskydd för grödorna. Mil efter mil efter mil. Monotont? Ja, men vi tar oss fram. Till vågskvalpet vid Svarta Havet och smakfulla Skopeli Hotell.