Önsketänkandet om arbetslösheten

Företagen måste börja anställa, ropas det från ledarsidorna. De måste få hjälp att börja anställa anser de också och brukar då angripa anställningstrygghet, lägstalöner och fackliga rättigheter rent allmänt. Redan kringskurna rättigheter och ersättningssystem ska ytterligare begränsas är filosofin. Då... om inte förr, så då ska företagen börja anställa, är tanken.

I dagens SvD säger exempelvis Therese Larsson Hultin att ”Europas företag måste våga anställa” med tillägget att Europas folk också måste våga flytta. Detta som ett perspektiv till en artikel om ungdomsarbetslösheten i Europa som, med ett par länder undantagna, ligger mellan 20-50 %. Förvisso med en statistikföring som kan problematiseras.

Men drömmen om företagen som måste anställa är inte unik. Från tidningsskribenter till politiker av alla färger finns detta önsketänkande.   

På liknande vis kan vi få höra politiker utbrista saker i stil med ”så här får det inte gå till” när ännu ett riskkapitalbolag har lagt ned en skola eller fler. Tanken att det finns en moralisk/etisk skyldighet inbakad i kontraktet att driva företag som sysslar med offentlig service eller en låtsasindignation? I vissa fall säkert det förra.

 

Ekonomiska modeller vs verkligheten

”Det är väl ett exempel på att man ibland antar att världen är så som teorin säger, snarare än att man undersöker den”.

Citatet är hämtat ur SvT:s ”Lönesänkarna” och fälldes av Lennart Schön, professor i ekonomisk historia vid Lunds Universitet, med anledning av att regeringens egen utredare hävdat att löneandelen av BNP legat tämligen konstant över tid. Hans modell säger så. Verklighetens siffror visar däremot att vinstandelen ökat väsentligt. Vilket i sig visar att högre vinster för företagen inte gett mer investeringar och fler jobb.   

Det är sanningen nästan ingen vill höra. Allt för att undvika den smärtsamma slutsats som bl.a. Slavoj Zizek kommit fram till; att de ständiga kriserna och problemen som det ekonomiska systemet orsakat inte kan lösas inom samma system. Då måste man ge sig på fundamentet för den liberala marknadsekonomin och detta tycks vara det otänkbara som till varje pris måste förträngas, förnekas och motarbetas.

Samtidigt attackeras de som propagerar för medborgarlön och kallas för naiva drömmare.

Bättre med drömmar om ett annat system än önsketänkande om hur det nuvarande fungerar, tänker jag själv.

 

 

Manning, Snowden och det tunna lagret av MR-fernissa

Bradley Manning är nu dömd. Han fick 136 års fängelse. Han slapp dödsstraff men om han inte blir världens äldsta någonsin kan han alltså se fram emot resten av sitt liv i fängelse. Edward Snowden vet alltså vad som väntar även om han möjligen kan ”hoppas” på en mildare dom. Många har reagerat över detta och menar att detta är ”whistleblowers” som gjort mänskligheten en tjänst. Men troligen ännu fler (åtminstone i USA) anser att de får vad de förtjänar som förrädare och spioner.

Det här tål att fundera över. En som gjort det är bl.a. Nils Funcke, journalist som varit sekreterare i Yttrandefrihetskommittén. I dagens SvD påpekar han mycket tänkvärt att vi aldrig fått se den film där amerikanska soldater skjuter ned oskyldiga civila irakier från en helikopter om inte Bradley Manning tagit mod till sig och lämnat ut den. Därmed gjorde han sig skyldig till undergrävande av ”god ordning och disciplin i de väpnade styrkorna”. Under Vietnamkriget åkte fotografer och journalister med i helikoptrarna och konfronterades direkt med krigets fula ansikte och kunde rapportera vidare till allmänheten. Numera slussas journalistkåren runt från punkt A till B, noga utvalda, och får titta på filmer där ”smarta bomber” till synes kliniskt pricksäkert förstör ett fientligt mål. Inget ljud avslöjar skriken och bilderna visar inga blödande, stympade eller döda barn. Drönarna surrar olycksbådande kring taken på mängder av platser i Mellanöstern och i Afghanistan och Pakistan.

Edward Snowden ville inte leva i ett övervakningssamhälle och plågades av sitt samvete för vad han deltog i och ville upplysa allmänheten om vad som pågick. Ingen vill väl leva i ett ”Stasiland”?

Efter andra världskriget urskuldade sig många tyskar som deltagit i slakten av och jakten på judar att de bara lydde order. Protester mot politiken och metoderna hade också förstås lett till dödsdomar och fängelsevistelser (och gjorde just det för de få som protesterade). Med ungefär samma motivering från makthavarna – undergrävande av disciplin, spioneri och landsförräderi – straffades de som vägrade vara med och som sa ifrån.

Aldrig mer skulle detta upprepas var nog tanken när FN efter världskriget grundades och de fundamentala mänskliga rättigheterna började formuleras och fastställas i konvention efter konvention. Ofta under protest från Sovjetunionen och andra östeuropeiska diktaturer. Den liberala demokratin framställs idag som överlägsen när det gäller att respektera mänskliga rättigheter. Det äger säkert sin riktighet historiskt men vart är den på väg? Är de mänskliga rättigheterna en allt tunnare fernissa som döljer en global diktatur med glada färger?

Nils Funcke varnar i sin SvD-artikel för att ett utredningsförslag (SOU 2012:95) kan urholka det svenska meddelarskyddet som annars är ganska starkt. Den omdebatterade FRA-lagen är ett annat exempel på hur vi går mot ökad övervakning. De liberala demokratierna konvergerar och utvecklas i en riktning som leder i ett samhälle som avviker från alla stolta förklaringar om alla sorters friheter. 

Såg igår SvT:s Uppdrag Granskning om Telias undfallande attityd mot diktaturer i öst- och centraleuropa. Deras nya styrdokument innehåller fagra ord om respekt för mänskliga rättigheter men i avtalen med diktaturerna finns uppgiftslämning inskrivet bland villkoren. 

Kan det vara så - som Wendy Brown påminner om i essän American Nightmare: Neoconservatism,Neoliberalism, and De-democratization – att demokratiska subjekt kan ”underkastas politisk tyranni eller totalitära styren just därför att de är uppslukade av en föreställning om val och begärstillfredsställelse som de misstar för verklig frihet”.

Risken finns att de mänskliga rättigheterna snart enbart är en läpparnas bekännelse av dem som övervakar oss och i realiteten begränsas till rätten till egendom och friheten att välja corn flakes.

Nån mer än jag som tycker det börjar bli kyligt...?

 

Läs också gärna:

http://frihetensvingar.blogspot.se/2012/09/mannskliga-rattigheter-ar-inte.html

http://schlaug.blogspot.se/2013/06/tank-om-det-varit-ryssarna.html

http://annarkia.se/politik/overvakning/nar-ska-dom-dar-uppe-synas.htm