Finlands demografiska debatt

En sak som slår mig efter ett halvår som boende i Finland är den lågintensiva men utdragna debatten om Finlands demografiska bekymmer. Den allt äldre befolkningen och de låga födelsetalen. Ett problem som hela Europa och många andra regioner i världen brottas med, men för Finland tycks problemen vara alldeles särskilt akuta.

I Hufvudstadsbladet, HBL, den 17/2-2020 exempelvis talar Torsten Fagerholm i en ledarspalt om den tilltagande urbaniseringen, vilket är ett problem. Mindre orter blir allt mindre medan de större städerna, med Helsingfors i spetsen, växer sig allt större. Många yngre flyttar dit de stora städerna ligger och mindre kommuner tappar skattekraft. Det andra problemet är det demografiska. Beräkningar ger att det år 2040 kommer att finnas 44 kommuner med fler pensionärer än arbetsföra invånare, framhåller Fagerholm, vilket han tillägger ”bäddar för ett kroniskt kretslopp där den offentliga sektorn sakta men säkert monteras ner, i tysthet”. Den här artikeln är bara en av många jag läst på samma tema de senaste månaderna.

Finska statistikcentralens beräkningar visar vad det handlar om i rena tal:

”Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos kommer antalet personer under 15 år i Finland att uppgå till 760 000 personer år 2030, om fruktsamheten är oförändrat på nuvarande nivå. Under 2050-talet sjunker antalet redan till under 700 000 unga. Senast har det funnits så få unga under 15 år i Finland i slutet av 1870-talet, då folkmängden i landet var under två miljoner invånare. Så sent som under 1970-talet var antalet unga under 15 år i Finland en miljon”.

Samtidigt pågår i Finland en debatt om att ta emot flyktingbarn från Grekland. På den grekiska ön Lesbos finns 5000 ensamkommande flyktingbarn som länge väntat på sitt vidare öde. Några EU-länder har bestämt sig för att ta emot en del av dem, exempelvis Frankrike som ska ta emot 400 barn. Finland däremot har funderat i fyra månader nu. Eller rättare sagt; frågan har legat på regeringens bord så länge. Enligt Centerpartiets ordförande Katri Kulmuni har ”ärendet inte diskuterats sedan i höstas” (citat i HBL 14/2-20). Detta med anledning av att inrikesminister Maria Ohisalo (De Gröna) antytt något annat. Det, i skrivande stund, senaste är att Ohisalo tagit tag i saken (nåja) för att snabba på beslutsfattandet. Hon tog frågan till förvaltningsutskottet och kom tillbaka med beskedet att utskottets ordförande, Sannfinländaren Riikka Purra, var helt emot att ta ensamkommande flyktingbarn till Finland (vem förvånas?), men har i övrigt inget mer att säga än att det är ”centralt att vi hittar en europeisk lösning” (HBL 21/2-20). Något som tycks kunna dröja flera år, om det ens någonsin kommer att bli verklighet. Därmed är också Finland kvar på ruta Gå. Finland har redan som ordförandeland för EU i höstas drivit en politisk linje som går ut på att få en ansvarsfördelning gemensam för alla EU-länder och har därför inte agerat enskilt i ärendet. 

Nu funderas det också som bäst om omständigheterna på plats i Grekland, under vilka omständigheter Finland kan hjälpa barnen och vilka grupperingar det kan röra sig om, hur många som ska få komma och om dessa ska tas ut landets vanliga flyktingkvot eller utöver denna. Det antal som enligt statsminister Sanna Marin kan vara aktuellt är 150 barn mellan 4 och 15 år. Sannfinländarna invänder (förstås) och påstår att många av barnen bara är ”ankarbarn” (HBL 15/2-2020). Det vill säga att de skulle skickats iväg av föräldrarna för att få fäste i något EU-land och att dessa föräldrar sedan skulle komma efter dit. Enligt Jenny Bäcks artikel i HBL visar dock siffror att den företeelsen är minimal i Finland. Mellan 2012 och 2017 fick 28 vårdnadshavare till minderåriga anknytningspersoner i Finland ett positivt besked om återförening. Däremot fick 252 vårdnadshavare avslag. Därefter har andelen positiva besked ökat men exakta siffror går inte att utläsa av Migrationsverkets statistik eftersom antalet beslut per månad är så lågt, totalt 77 under hela fjolåret 2019. 

Under tiden lider barnen, enligt finska Rädda Barnen, av sjukdomar i lägren och har börjat visa tendenser till självskadebeteende. Finska Röda Korset säger att lägren sedan länge överskridit sin kapacitet, att infrastruktur saknas, att det är blött och kallt och att barnen lider både fysiskt och psykiskt.

Och samtidigt, alltså, rynkar politiker och forskare pannan i flera veck för att komma underfund med hur det ovan nämnda demografiska problemet ska åtgärdas.

Det förefaller som en enkel matematik när det ställs samman som här ovan, eller…? Det märkliga är dock att jag inte ännu har sett någon som kopplat ihop frågorna med varandra, det vill säga den finska oviljan att ta emot flyktingar å ena sidan och det demografiska bekymret å den andra. Jo, ett undantag finns, eller snarare fanns. En person som ofta gjorde det och som gärna jämförde med Sverige var nämligen den nu nyligen avlidne Jörn Donner. Han påpekade detta i flera av sina böcker och förutspådde för flera år sedan att Finland skulle komma att få betydligt större demografiska problem än Sverige, helt enkelt på grund av den betydligt mer generösa flyktingpolitiken. Till Suomen Kuvalehti sa han den 8/8-2014:

”Den svensksvenska befolkningen har haft en relativt låg nativitet, rätt långt under den ideala balansen mellan födslar och död. Svaret är en invandring, som utöver Tysklands är den största i Europa i förhållande till folkmängden”.

Till tidningen Demokrattii sa han 2017 (men citerad i en artikel 30/1-20):

”När det gäller invandringspolitiken är både Samlingspartiet och Centern lika invandrarfientliga som Sannfinländarna”. 

En politik som han var tydlig med vad han tyckte om:

”Finlands invandringspolitik är kort och gott ganska rutten”.

Han menade då kanske mer ur moralisk synvinkel. Men han var en av få i Finland som höll frågan vid liv och som tog varje tillfälle att påpeka både det moraliskt och demografiskt riktiga i att ta emot fler flyktingar.

Nu när Jörn Donner är saligen bortgången kan man fråga sig vem som ska föra in den ”ruttna” invandringspolitiken i debatten om demografin? Vem tar över blåslampan som Donner låtit gå varm under samtliga regeringar sedan många år tillbaka?

Och varför ska den finska röd-gröna regeringen behöva fundera så grundligt över om den ska låta 150 barn komma undan umbäranden i ett grekiskt flyktingläger för att istället bidra till en liten, men ändå, föryngring av den finska befolkningen?

Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.

Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.

Satir och dubbla danska måttstockar – eller; som man bäddar får man ligga

”Den lille havefruen” känner nog de flesta till. Den lilla bronsskulpturen med den lilla sjöjungfrun som sitter på en sten har blivit symbol för Köpenhamn i första hand men också för hela Danmark. På alla turistbroschyrer och hemsidor för Danmark/Köpenhamn finns hon avbildad och inräknad som toppattraktion. Danskarna omhuldar sin lilla havefru.

Därför var motivet väl valt av den brittiske satirtecknaren Dave Brown som ville gissla det danska beslutet att beslagta smycken och andra värdesaker från asylsökande flyktingar. I the Independent har han avbildat den lilla sjöjungfrun behängd med en massa beslagtagna smycken och andra värdesaker. En annan satirtecknare, Steve Bell, har i the Guardian avbildat den danske statsministern Lars Løkke Rasmussen som Hitler och med detta antydande att den lag som Danmark nyss tagit kan jämföras med Hitlertysklands plundring av judar på väg till gaskamrarna under andra världskriget. Grovt? Ja, men satir, och den bör ju få vara grov. Det har ju i stort sett hela västvärlden marscherat flera mil för att markera i samband med Charlie Hebdo-tragedin. Så även i Danmark.

Den lille havefruen med beslagtaget gods. Bild: Dave Brown, the Independent

Dansk statsminister i mindre smickrande avbildning. Bild: Steve Bell, the Guardian

Det är väl heller ingen som glömt de s.k. Muhammed-teckningarna, ”satiren” på Muhammed som Jyllands-posten publicerade för ett antal år sedan och som danskarna tyckte var så oerhört viktiga för att värna yttrandefriheten och pressfriheten att 11 tidningar valde att också publicera dem enbart av det skälet.

Satir (inte minst teckningar) och yttrandefrihet ligger alltså danskarna varmt om hjärtat… kunde man förmoda. Men just dessa brittiska satirteckningar tycks inte alls ha uppskattats i Danmark. Politiker tillhörande statsministerns parti Venstre, har rivit igång en twitterstorm där oppositionspolitiker anklagas för att ligga bakom den internationella kritiken mot Danmark och för att sprida falsk information om beslutet. Intressant nog verkar det vara just teckningarna som sårat allra mest.

Dansk Folkepartis Pia Kjaersgaard kräver nu att the Guardian drar tillbaka nazisatiren och har nu således glömt allt hon sa om Muhammedteckningarna, stora ord om att ”Ytringsfriheden skal forsvares” och att ”Vores grundlovssikrede ytringsfrihed er ikke till salg for en liter sødmaelk i Saudi Arabien”.

Som man sår får man skörda, heter det ju. Eller; som man bäddar får man ligga, som den danska oppositionspolitikern (Radikale) Sofie Carsten Nielsen säger till danska tv2.

På flykt från flyktingdebatten

Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten hemma. Så fort man vänder ryggen till…

Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum. Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.

Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder (Internally Displaced Persons).

Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad

Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.

Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?

Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 % förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på annan ort än hemorten, displaced.

Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…

Bert Karlsson en spelare av spelet

Det pågår en granskning av Bert Karlssons företag Jokarjo som blivit ganska uppmärksammad. SvD har i en serie artiklar belyst misskötsel av anläggningar under detta bolag som tar emot flyktingar. En fråga har också varit hur mycket bolaget tar ut i vinst på verksamheten, vilket Bert Karlsson besvarat minst sagt svävande. Och aggressivt. Nu senast i en intervju av Carolina Neurath som publicerats som ett klipp på webben. – Ni är så jävla dumma i huvudet, blev slutorden från Bert Karlsson.

Det finns uppenbarligen de som tycker att det var ”taskigt” att publicera intervjun. Andra njuter nog av att Bert Karlsson får en vinge. Han är ju sedan länge känd som en tämligen skrupelfri affärsman och attityden är ofta den som uppvisas i det aktuella klippet. Att alla är emot honom och alla är dumma i huvudet, utom han själv. Det är förstås lätt att raljera över detta och mot individen Bert Karlsson när han bjuder på den här typen av ”show”. Det är medialt tacksamt och genererar klick.

Men egentligen är individen Bert Karlsson rätt ointressant. Han är bara en spelare som infogat sig i spelsystemet. Möjligen kanske han är en dålig spelare och borde bytas ut? Men det finns många Bert Karlsson:ar där ute. Det vore mer intressant om SvD började rota i systemet riktigt på djupet. Det är ganska länge nu som hela idén kring offentlig service med statliga/kommunala huvudmän började ifrågasättas och marknadsprinciper började införas. Systemet med beställare och utförare, konkurrensutsättning och effektivisering genom marknadens effekter och brukarens valfrihet blev istället det paradigm som nära nog all offentlig verksamhet kommit att bedrivas enligt. De olika styrmetoderna brukar ofta samlas ihop under samlingsnamnet New Public Management (NPM). De negativa bieffekterna ser vi dagligen och ibland poppar de upp som mediala ”skandaler”. Det är riskkapitalbolag som stänger skolor, snålar med personal, mat eller städning. Det gäller flyktingmottagningar likaväl som äldreboenden eller skolor. Just nu är det flyktingmottagningar som är under lupp. Men dessa ingår så att säga i hela detta system. Det är när bristsituationer uppstår som problemen med övervinster blir som tydligast. Det är inte underligt att bostadsmarknaden är en marknad som dess utbudsaktörer längtar efter att få sätta tänderna i på riktigt. Hade vi haft en situation med mängder av tomma lägenheter som stod och skrek efter hyresgäster hade intresset för marknadshyror givetvis varit betydligt svalare.

Att på allvar ifrågasätta systemet eller det paradigm som styr offentlig verksamhet är inte lika populärt. Det blir stort, komplext och svårt för läsaren (journalisten?). Men det vore hälsosamt om SvD stormade in även på politikernas kanslier och på de tankesmedjor där NPM-idéerna en gång smiddes och där de omformas och paketeras för återbruk år efter år. Vad är viktigt och vad är riktigt? Hur går vi vidare, vad kan vi förkasta och vad kan vi ta tillvara? Kan det inte finnas verksamheter som inte lämpar sig för att utsättas för marknadens principer? Är det dags för ett paradigmskifte som kopplar hela frågan om offentlig verksamhet till större frågor om hållbarhet för såväl den globala miljön som närmiljön och för människors välbefinnande i längden? Väntar med spänning på den diskussionen. Istället för de som landar i enstaviga rop på vinstförbud eller å andra sidan valfrihet.

Själv har jag försökt lyfta perspektiv och funderingar kring detta på min blogg. Här är ett axplock för den intresserade:

CAREMA- symptom på systemfel

Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik

Hatten av för Tove Lifvendahl

Valfrihet ... beror på ditt barns behov av stöd

Det fria skolvalets misslyckande

Vad kan Baudrillard ha att säga oss om vårdskandaler?

Patientens pris – en reflektion över Zarembasbok/artikelserie

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet

Stolt och skamsen om vartannat – om att bo i ett paradis och sortera kläder

Jag har svårt att släppa den där reklambilagan som föll ur tidningen i morse. En av våra största researrangörer talar om för oss hur härligt det är att åka på kryssning. Det låter bland annat så här:

”Få platser i världen erbjuder ett så stort utbud av kända storstäder, sevärdheter, sol och bad, och vacker natur som Medelhavet. Området kan dessutom stoltsera med en rik historia och ett intressant kulturarv. Att kryssa i Medelhavet är med andra ord en mycket minnesvärd upplevelse.”

Lägsta pris för en kryssning med start och avslut i Rom (inklusive flyg dit t/r) är 4.995 kronor. Det är verkligen billigt. Kanske är marknaden för Medelhavskryssningar inte så het just nu?

Samtidigt finns en annan marknad för båtresor på Medelhavet. Otaliga är de historier vi kunnat ta del av om läckande och överfulla båtar som får bensinbrist mitt på havet. Tusentals är de drunknade genom åren. Runt 2500 hittills bara i år, 30000 sedan år 2000. I en artikel i husorganet (SvD) idag berättar Thasin från Syrien hur han och familjen flög till Egypten och där betalade 7000 euro för en plats på en båt med destination Italien. Tio dagar på havet, de tre sista utan GPS och utan mat eller vatten på en träbåt där alla var tvungna att sitta långt bak eftersom skutan hade hål i fören och tog in vatten.

Kontrasten är slående, både vad gäller priset och ”reseupplevelser”.

Det är mycket lätt att säga att det finns skurkar som tjänar grova pengar på flyktingarnas prekära situation. Men det är också, som bland andra Hans Rosling har visat, resultatet av en ganska lång tids byggande av murar kring EU, fästning Europa. 

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, dessutom bötfällas. En enorm databas har byggts upp, VIS= Visa Information System, för att hantera och kontrollera visum. Visumkravet som ställs för medborgare av ett hundratal länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Det är också lätt att glömma att Sverige enskilt införde visumkrav för bosnier 1993 för att försvåra för flyktingar att söka skydd i vårt land. Eller att ungrarna är långt ifrån först med att bygga höga stängsel kring gränserna. Spanien har dessutom förlagt taggtrådsbarriären i Marocko, lite utanför det europeiska synfältet, så att säga. Satelliter, drönare och gränspatrullerande båtar spanar efter flyktingbåtar med fokus att säkra gränserna till EU, inte att rädda liv. Så med vilken rätt klappar vi oss på bröstet och pekar finger åt människosmugglare som erbjuder svindyra och farliga Medelhavsresor åt desperata flyktingar?

Det är detta som surrar i mitt huvud när jag står vid garderoben och sorterar ut skjortor att skänka bort till nyanlända flyktingar. Det slår mig att jag aldrig använder hälften av dem och det är en kluven känsla att kunna exklusivt välja och vraka att behålla eller ge bort. Det får mig att känna att jag gör något konkret för åtminstone några få medmänniskor men samtidigt känna mig skamsen och illamående över det överflöd jag tillåtit mig att samla ihop och det exklusiva i att kunna både behålla och ge bort utan att jag märker mycket skillnad i garderoben. Känslor av tillfredsställelse och samtidigt närmast självförakt. Jag är verkligen en del av det EU med janusansikte som jag skrev om häromdagen.

Men jag bestämmer mig för att hålla fast vid det positiva. Det har varit så mycket destruktiv och negativt laddad debatt kring migration och invandring till Sverige att det är dags att framhäva det positiva. Kan vi tillåta oss att göra det? När flyende människor som fastnat i Budapest skanderar ”Tyskland, Tyskland” och håller upp foton av Angela Merkel som vore hon rockstjärna, eller när andra försöker smyga sig genom Danmark för att ta sig till sina drömmars mål, Sverige. Thasin (Svd-artikeln ovan) och hans fru Hanan vittnar om Sverige som ett land där människorna är snälla och behandlar dem med respekt och om friheten som de upplever här. ”Alla i Syrien talade om Sverige”, säger Thasin, och att vårt land var paradiset som var målet för alla.

Nu finns det en växande (?) skara i detta land som vill beskriva det här som något negativt. En del av dem önskar sig kulsprutor på Öresundsbron. Ta livet av de nödställda? En helt oerhörd tanke, men som tydligen finns i huvudet på fler än vad som vore önskvärt. Men jag tänker som sagt försöka hålla fast vid det positiva. Det känns alldeles nödvändigt för att inte helt bryta ihop av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag fortsätter alltså sortera mina kläder och tillåter mig att känna lite stolthet över att mitt hemland är omtalat som ett paradis. Varför ska vi skämmas över ett sådant rykte? Jag tillåter mig också att känna glädje över att få nya landsmän som kommer att göra Sverige till en dynamisk och levande nation i många generationer framåt. Att instämma i Dick Harrisons kloka ord i gårdagens understreckare i SvD där han ställer frågan varför våra politiker envisas med att se invandring som något traumatiskt? När historien visat att ”all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och – befolkningarna...”.

Flyktingar igår, flyktingfiender idag

FN:s flyktingkonvention , eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.  

      

Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom.

Från baltstaterna flydde bara under andra världskriget 30000 människor till Sverige. De allra flesta ”båtflyktingar”. Ytterligare hundratusentals balter flydde efter andra världskrigets slut till Tyskland, de nordiska länder och även till Kanada och USA.

Bara under åren 1945-1950 lär emellertid 15 miljoner människor ha flytt från Östeuropa för att undvika att hamna under Stalins ockupationsstyre. Utflödet av människor blev till slut ett sådant problem att Berlinmuren byggdes 1961. En järnridå mellan öst och väst. För att stänga in befolkningar, inte utestänga de som ville in alltså till skillnad från idag. Det hindrade dock inte människor från att fly.

Efter den ungerska revolten 1956 lämnade minst 200000 ungrare landet, i första hand till Österrike. Från Tjeckoslovakien flydde runt 100000 personer under åren 1968-73. Cirka 250000 polacker lämnade Polen bara under 1980-talets början i flykt från Jaruzelskis förtryck och undantagslagar.

Så nu är det väl pay-back time kan tänka?

Jovisst!

Estland har öppnat dörren för att ta emot 200 av de flyktingar som nu söker sig till Europa. Lettland 250 och Litauen 325.

Den s.k. Visegradgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern möttes nyligen i Prag för att prata ihop sig om att gemensamt motsätta sig alla former av solidariskt mottagande av flyktingar. Slovakiens premiärminister Robert Fico redogjorde för församlingens uppfattning på en presskonferens efteråt:

”Vi går starkt emot alla former av kvoter. Om sådana införs kommer vi vakna upp en dag med 100000 människor från arabvärlden och det är ett problem jag inte skulle vilja ha här i Slovakien”.

Rätten till asyl formades under åren efter andra världskriget och det var i hög grad med tanke på människor från östra Europa som principerna utformades. För att soldater i fånglägren runt om i Europa skulle slippa resa hem till ett nytt fångläger efter kriget. För att människor som flydde det politiska förtrycket i de östeuropeiska länderna skulle kunna få en fristad i Västeuropa.

Nu är det samma staters regeringar som tävlar om att vara den som kränker asylrätten allra mest. Skamligt!

Flyktingpolitikens janusansikte

Jag skrev för sju år sedan en statsvetenskaplig uppsats om vad jag kallade ”asylpolitikens janusansikte”. Den blev inte särskilt bra men när jag läser den nu finns ändå ett par inledande frågeställningar som känns mer aktuella än då. Som den här; Varför bygger EU, samtidigt som de framhåller vikten av FN-konventionen, upp ett datoriserat visumsystem, skickar poliser till Syrien och förstärker de yttre gränserna kring Schengen, för att hålla flyktingströmmarna på avstånd? Jag noterade då förundrat att Västvärlden tycktes kluvet i något som påminner om ett bipolärt tillstånd. Att värna de universella mänskliga rättigheterna och samtidigt sina gränser, från människor som vill åtnjuta dem.     

Då, 2008, var inte flyktingfrågor något som stod särskilt högt på den politiska agendan. Till skillnad från idag då det skrivs om flyktingkrisen som aldrig förr. De stora mediehusen försöker överträffa varandra i antal spaltmetrar förefaller det. Hela Europa (världen?) upprörs av en bild på en liten pojke som spolats i land på en strand i Turkiet. Blott ett tragiskt offer för en flyktingpolitik som tillåtits sluka tusen och åter tusen som gått samma öde till mötes. Men kanske behövs en bild för att synliggöra det som borde varit uppenbart för varje tänkande och kännande människa i åratal. Det börjar också väckas till liv rörelser som vill sätta press på makthavarna och som vill hjälpa. Vi ser demonstrationer i Tyskland men också i Ungern där budskapet är ”Flyktingar välkomna”. Det finns en positiv rörelse som är viktig där den humana aspekten sätts i främsta rummet. Att ”öppna våra hjärtan” utan att göra det till en budgetfråga, som Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Det är den vackra sidan av det janusansikte EU visar upp mot flyktingarna. Tyskland har i princip övergivit Dublinförordningen och Sverige utlovar på förhand asyl till människor från Syrien men i övrigt visar EU-ländernas politiska makthavare mer eller mindre motbjudande motvilja att hjälpa människor i nöd. De vänder janusansiktets fula tryne mot dem som guppar på farliga Medelhavsvågor, kvävs inlåsta i överlastade skåpbilar eller kastar sig handlöst från broar ned på tågvagnar eller långtradarsläp.

Den fula sidan av janusanletet ser vi dessvärre mer av än det vackra. Många hackar nu, med all rätt, på Ungern vars premiärminister Viktor Orban har uttalat sin vilja att ”försvara det kristna Europa”. Han tycks ha startat ett galet korståg där han fått för sig att han och hans land utgör en bastion mot en musliminvasion. ”Är det inte oroväckande att den europeiska kristenheten inte ens kan bevara Europa kristet?”, frågar han Europas folk och politiker. Det är oerhört otäcka signaler som också uppmuntrar den politiska undervegetationen till hatisk agitation och mordbrandsattacker mot asylboenden etc.

Det värsta är att han inte är ensam om sina tankar och åsikter. Det är inte heller så att det bara är högerextrema populister som Sverigedemokraterna och franska Front National som stämmer in i Orbans resonemang. Den skarpsynte Torsten Kälvemark lyfter i Aftonbladet och på sin eminenta blogg Tidens Tecken fram baltstaternas inställning. Länder vars medborgare under andra världskriget och kalla kriget flydde i hundratusental till grannländer som Sverige inte minst visar nu prov på amnesi. Kristina Ojuland, estnisk utrikesminister 2002-2005, har skrivit på facebook att ”den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter” och framhållit att ”negerfrågan” är ”existentiell för Estland” varför landet bör säga nej till vad hon benämner ”så kallade flyktingar”. Då bör man känna till att landet gått med på att ta emot max 200 flyktingar i den senaste EU-uppgörelsen om kvoter. Ledaren för estniska Konservativa Folkpartiet säger sig vilja deportera alla flyktingar om de kommer till makten och oroas över antalet färgade personer på Tallins gator. I Lettland protesterar folk på Rigas gator mot att landet, enligt ovan nämnda kvotfördelning, beslutat ta emot 250 flyktingar. Ordföranden i Litauens försvarsutskott, Arturas Paulauskas, kräver att man först inför burkaförbud innan landet tar emot de ynka 325 flyktingar som de förbundit sig att göra enligt samma kvot. Han ifrågasätter också om muslimer bör ha rätt att utöva sin religion var som helst i landet. I Slovakien är tongångarna lite mer ”humana” tillägger Kälvemark ironiskt när han citerar en regeringsföreträdare som helst ser att de 200 flyktingar landet så generöst erbjudit en fristad i landet är kristna och att muslimer troligen ändå inte skulle trivas där ”eftersom det inte finns några moskéer”.

Ungern får nu också EU-kritik för att ha diskuterat möjligheten att göra det till ett lagbrott att hjälpa ”illegala flyktingar”. De flesta verkar då ha glömt att Spanien redan har liknande lagar som gör det kriminellt att underlätta flyktingars liv och hjälpa till med mat och husrum.Det finns heller ingen anledning för övriga europeiska länder att slå sig för bröstet. För ett år sedan nekade Norge att ta emot 123 flyktingar eftersom det skulle blir för dyrt att ta emot dem. Norge hade inte råd medan Pakistan, Iran som är de som tagit emot flest flyktingar av världens länder förväntas klara det och av vissa (läs Sverigedemokraterna) förväntas klara ännu fler. Finlands nya regering, med Sannfinländarna som pådrivare, har aviserat skärpt flyktingpolitik och en minskning av den redan blygsamma finska flyktingkvoten på 750 personer. Den arbetsgrupp som jobbar med flyktingfrågor leds av sannfinländaren Juho Eerola som förespråkar flyktingmottagning som kategoriserar flyktingar efter ”ekonomisk nytta” och som anser att biståndspengar är ”bortkastade pengar”.

EU:s egen ambition att bygga murar kring Fästning Europa har skapat den tragiska verklighet där barn spolas upp på turkiska stränder och kommer att fortsätta att göra så om inte de uppenbara åtgärder som många krävts i åratal genomförs. Att skapa lagliga vägar vilket innebär att asyl kan sökas på ambassader i flyktingens hemland eller närområde eller möjligen vid särskilda EU-gränsstationer som sedan på säkra vägar slussar vidare flyktingar till destinationer som fördelats inom EU på solidariskt sätt. Dessvärre ger de samlade citaten här ovan ger inte mycket hopp för en sådan utveckling. Inte heller verkar diskussionen om dylika ”gränsstationer” ha haft det perspektivet när det diskuterades inom EU i slutet av juni. Det mesta av diskussionen handlade om att effektivt sättas i förvar och att skickas hem. Att solidariskt fördela flyktingar de 28 EU-länderna emellan avvisades däremot av en stor majoritet.

Det är bara att hoppas på att vågen av empati inte kräver fler bilder av drunknade barn utan fortsätter att skölja över Europa med krav på politisk aktion som får stopp på vansinnet vid EU:s gränser. Att EU helt enkelt vänder den vackra sidan av janusansiktet till och gömmer det fula trynet. Förhoppningsvis för alltid.

Not) Janus är, för den som inte vet, en romersk gud som brukade porträtteras med två ansikten varav det ena var vänt mot framtiden och det andra mot det förflutna. Bilden av janusansiktet har dock flitigt använts som metafor inte minst inom flyktingpolitiken. Bland annat i Klas Åmarks bok "Att bo granne med ondskan", om den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget, och i  Wiwi Samuelssons "Det finns gränser", om det då nyinrättade svenska Invandrarverkets växelbruk av generositet och restriktivitet i asylärenden. 

Fästning Europa – med murbruk av dubbelmoral

Brittiska regeringen vill strypa infartsvägen genom Eurotunneln, i Ungern byggs en mur (i vart fall stängsel) mot Serbien, på Medelhavet patrullerar örlogsfartyg redo att skjuta sönder båtar och danskar och norrmän funderar på att publicera för flyktingar avskräckande annonser i turkiska tidningar. Alltmedan tusentals människor mister livet i förtvivlad flykt undan krig och fattigdom. Begreppet Fästning Europa är mer aktuellt än någonsin och börjar alltmer ta fysisk form. Samtidigt vill starka krafter inom flera EU-länder omsluta sig ännu mer och överväger utträde ur EU, som Marine Le Pen i Frankrike.

Solidariteten inom Europa att ta hand om nödlidande är i det närmaste obefintlig tycks det numera. Empatin med desamma snart sagt noll. Annat var läget när européer led hungersnöd och förföljdes för sin tro eller sina åsikter. Då styrde dessa kosan mot Australien eller USA och togs åtminstone till en början emot med öppna armar. Möjliggjort genom våld mot urbefolkningar, markstöld eller uppköp av mark till priser gränsande till rån. Vilket inte precis förbättrar det moraliska utgångsläget för den restriktiva europeiska hållningen i dagens migrationsdebatt.

Mellan 1820 och 1930 kom 4,5 miljoner flyktingar från Irland till USA. Från Sverige mer än en miljon under samma period. 5 miljoner tyskar gjorde under 1800-talet samma resa. Bara mellan 1880-1920 kom cirka 20 miljoner människor till USA, främst från centrala, östra och södra Europa. Räknat mellan åren 1840-1914 kom cirka 50 miljoner från Europa till USA. Siffrorna varierar något beroende på källa men ingen kan invända seriöst mot att väldigt många utvandrade från Europa till USA under 1800-talet och 1900-talets första decennier.

Att de togs emot med öppna armar är möjligen en överdrift då det fanns krafter i USA (anglo-saxiska protestanter inte minst) som arbetade för en begränsning av inflödet. Först när en stor mängd asiater började immigrera i slutet av 1800-talet kom dock en av de första mer restriktiva immigrationslagarna, Chinese Immigration Act 1882, som förbjöd kineser att komma in till USA. Den drabbade förvisso inte de europeiska immigranterna.

Immigrationen till Australien bestod till en början mest av tvångsförflyttade britter och irländare men följdes senare av frivilliga utflyttare därifrån, inte minst i samband med guldruschen vid mitten av 1800-talet. Även från andra europeiska länder kom då nybyggare till landet men också (naturligt nog) från Asien, framför allt från Kina. Vilket föranledde, i likhet med USA, en restriktiv lag – Immigration Restriction Act 1901 – som reglerade den icke-vita immigrationen till Australien. Europeiska immigranter berördes alltså inte heller av denna restriktion. Den stora vågen in till Australien kom dock senare, under efterkrigstiden, då i runda tal 50000 immigrerade årligen fram till 1980. De flesta från Europa. På senare tid har dock flyktingströmmen från Asien tilltagit och därmed en mer restriktiv hållning. Som signalerats av den australiska regeringen i annonskampanjer med det otvetydiga budskapet;

”NO WAY – You will not make Australia home”

Det är mer rasism även i dagens migrationsdebatt än de flesta vill eller förmår att se. Men kanske framför allt en dubbelmoral som präglas av en glömska. I vissa fall, som det finska jag skrev om häromdagen, är det historiska minnet väldigt kort.

Det kan vara på sin plats med en påminnelse...

Källor:

migrationsinfo.se

http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/historiskt/

history.com (U.S Immigration before 1965)

http://www.history.com/topics/u-s-immigration-before-1965

SO-rummet

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/emigrationen#

Wikipedia: Immigration to Australia, Emigrationen från Sverige till Nordamerika

https://en.wikipedia.org/wiki/Immigration_to_Australia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_fr%C3%A5n_Sverige_till_Nordamerika

Finlands beredskap är god

”Finland har god beredskap”. Så lyder en artikelrubrik i Hufvudstadsbladet (HBL) häromdagen. Jag är åter i civiliserade (?) trakter (Åbo) efter att ha spenderat en vecka i den lilla ellösa stugan på den lilla finska ön vid den lilla finska sjön och försöker komma ikapp nyhetsflödet med hjälp av finska dagstidningar bland annat. Håller mig till svenskspråkiga då min finska är minst sagt knackig.

Rubriken låter hur som helst som en slogan från förra världskriget men handlar om flyktingmottagning och EU:s beslut att fördela kvotflyktingar bland medlemsländerna. Det finska inrikesministeriet ”försäkrar att det inte blir något problem att ta emot 792 flyktingar från Medelhavet”, låter överdirektör (jo, hon bär denna pompösa titel) Laura Yli-Vakkuri meddela. Detta är väl tänkt att lugna den inhemska opinionen och de delar av regeringen som tillhör Sannfinländarna. Dessa har uttryckt sin ovilja att utöka den årliga mottagningen av flyktingar (”astronomiska” 8000). Den extra kvoten har EU nyss beslutat om och den nämnda överdirektören tröstar alla oroliga finländare med att de första flyktingarna kommer först i höst och att de inte kommer på en gång utan ”sprids ut” över två års tid.

Sannfinländarna har ändå protesterat mot beslutet och partiledaren samt utrikesministern Timo Soini har i ett officiellt meddelande påpekat att det strider mot Dublinavtalet som förutsätter att asylansökningar behandlas av första mottagarland i EU. Det kommer att ”uppmuntra människohandel och människosmuggling”, befarar han.

Den finska restriktiviteten är tämligen provocerande när man betänker den egna historien. I ett senare nummer av HBL framgår denna med siffermässig tydlighet. Under stora ofreden 1713-1721 ockuperades Finland av Ryssland och en stor del av befolkningen flydde till Sverige (låt vara att Finland då var del av Sverige). Åland avfolkades helt under dessa år vilket säkert inte många känner till. Under åren 1864-1914 emigrerade mer än 350000 finländare till Amerika. Under andra världskriget tog Sverige emot 72000 finska barn, de s.k. krigsbarnen, och under åren därefter fram till år 2000 emigrerade 570000 finländare till Sverige. Dessutom (läser jag i SvD) flyttade 933 finlandssvenskar till Sverige bara under förra året.

Man skulle alltså snarare tro att finländare rent allmänt borde vara alldeles särskilt införstådda med känslan av att fly undan krig och umbäranden. Och dessutom borde vara glada över att få lite påfyllning för att täcka luckorna som uppstått genom åren?!

Det vore väl egentligen det riktigt sant finländska?

Sverigedemokraterna fäller krokodiltårar över flyktingars situation

Enligt UNHCR:s rapport från i juni i år är över 50 miljoner människor på flykt i världen. Högst sannolikt har siffran stigit under sommaren då strömmen av flyende från norra Irak och Syrien undan IS härjningar där sägs överstiga en miljon människor. Sverigedemokraterna gjorde i valet ett stort nummer av att vilja hjälpa flyktingar i närområdet, som det heter. Strategin skulle vara att öka stödet till just UNHCR. Enligt en artikel i SD-kuriren vill partiet satsa en miljard under budgetåret och 5,5 miljarder under budgetperioden 2014-2017. 

SD-kurirens Gabriella Hedarv skriver i en artikel i partiorganet att;

”Sverigedemokraterna vill minska invandringen till Sverige kraftigt, men vi vill inte att människor i nöd ute i världen lämnas åt sitt öde. Istället vill vi rikta om Sverige bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som ger hjälp på plats i närområdena så att människor slipper ta sig över halva jordklotet till ett land där språket och kulturen är vilt främmande”. 

I partiprogrammet säger sig SD värna asylrätten. Att minska invandringen kraftigt handlar alltså inte om att strypa tolkningen av denna asylrätt. Människor ska hjälpas i sitt närområde för att det är kostnadseffektivare är tanken och då ”slippa” fly till Sverige. Invandringen ska minskas för flyktingarnas egen skull, ska vi tänka. Jimmie Åkesson sa så här i sitt sommartal i Almedalen:

”Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar världen över. Att vilja hjälpa fler. Det är medmänsklighet”.

Men jag tänker då att för att få den effekt SD eftersträvar, nämligen mindre invandring till Sverige, så bör väl den utökade hjälpen till ”närområdena” göra så pass stor skillnad att det gör resan till Sverige och asylsökande här till en ”förlustaffär” för flyktingen. Det vill säga att fördelarna med att stanna kvar i ”närområdena” överväger de eventuella fördelar en flykt till Sverige skulle kunna bära med sig.

Vad får man då för pengarna SD vill satsa? Ja, om vi räknar med de 5,5 miljarder över tre års tid (2014-2017) som SD säger sig vilja satsa utslaget på de 50 miljoner flyktingar som finns i världen blir det 110 kronor till varje flykting, att fördela över tre års tid alltså. Så grovt räknat cirka 35 kronor om året.

Det stämmer förvisso att man får klart mer för 35 kronor i exempelvis Turkiet eller norra Irak än i Sverige. Men även ett skolbarn förstår att det inte förslår särskilt långt ens om man tiodubblar den här summan. Så vad är tanken egentligen? Att öka stödet för UNHCR är ju lovvärt men själva logiken är väl att det ska locka människor att stanna i närheten av området de flyr ifrån? Det lär inte räcka med 35 kronor om året i så fall.

Det handlar alltså om plåster som SD vill dela ut till flyktingar ”på plats” för att rättfärdiga sin minskning av invandringen. Så hur är detta tänkt att förhindra att flyktingar söker sig till länder i Europa som Sverige? Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt.

Jag provade att ställa frågan direkt till SD. Under rubriken ”Kontakta Sverigedemokraterna” på deras hemsida finns en möjlighet att ställa frågor till dem. Så jag formulerade en fråga ungefär enligt ovanstående fundering. Vad är planen mer konkret?

Tomrummet här får symbolisera det uteblivna svaret. Det är ungefär två veckor sedan jag skickade frågan men har inte sett något svar ännu. Möjligen är de upptagna att fylla alla stolar i kommuner och landsting som står tomma eller också letar de febrilt i argumentbanken efter tänkbara svar.

Det givna svaret är att detta självklart inte på långa vägar är tillräckligt. FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres säger till Rapport den 30/9-14 att stöd till flyktingmottagningar i Syriens grannländer är viktigt ”men långt ifrån tillräckligt”. Han uppmanar istället fler länder i Europa att följa Tysklands och Sveriges exempel och ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Amnesty har också i en färsk rapport, Lives adrift: Refugees and migrants in peril in the central Mediterranean, uppmanat EU att skapa lagliga vägar till Europa för att undvika problemet med trafficking och på drunkningskatastrofer på Medelhavet där desperata människor låter sig transporteras mot EU:s Medelhavsländer i överfulla och sjöodugliga båtar. Över 3000 människor har drunknat bara i år på det sättet. Amnesty kritiserar, precis som Miljöpartiet länge gjort, Dublinförordningen som säger att ansvaret för flyktingen faller på det land som först tar emot denne. Det lägger en ojämn börda på EU:s Medelhavsländer och har fått ett litet land som Malta att inta en tveksam attityd till att ens göra räddningsaktioner när båtar hamnat i sjönöd inom dess territorialvatten. Amnesty efterlyser en mer solidarisk ansvarsfördelning inom EU. 

Sverigedemokraterna säger sig alltså vilja förhindra att människor ger sig iväg till Europa genom att istället ”hjälpa fler på plats”. Sanningen är ju att hela 96 % av flyktingarna från Syrien lever i dess grannländer och SD:s extra pengar inte skulle räcka långt ens om de begränsas till denna flyktinggrupp.

Den sanna drivkraften är givetvis inte att hjälpa utan att, som Gabriella Hedarv skriver i artikeln jag nämnde i början, ”minska invandringen till Sverige kraftigt”. I fortsättningen av hennes artikel ställs invandringens kostnader mot välfärdstjänster på ett bedrägligt sätt;

”Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Har ni ringt vårdcentralen någon gång och inte kunnat få en läkartid, fast ni ringer strax efter att de öppnat? Hur blir det om pengarna ska tas från vården? Färre läkare och sjuksköterskor, mindre resurser och många fler människor som söker vård. Om man redan nu får vänta i åtta timmar på akutmottagningarna, eller i ett år på en operation, hur blir det då när besparingarna tvingas fram? Ni vet de där äldre som inte kan få ägg till frukosten längre, eller eftermiddagskaffe på boendet, eller som får blöjorna vägda så att de inte får torra för ofta? Vad händer med dem? Drogas de ner så att de inte behöver äta eller få någon uppmärksamhet av den allt mindre personalstyrkan?”

Ja, det är en argumentationsteknik som känns igen från valfilmen inför förra valet där kvinnor i heltäckande slöjor trängde sig före gamla tanter i rullstol. Här fortsätter SD att skrämma pensionärer med att eftermiddagskaffet försvinner och att större delen av livet på boendet kommer att tillbringas i neddrogat tillstånd. Allt för att vi ska ta emot de där flyktingarna.

Själva planen har jag som sagt inte riktigt fattat. Men de allra flesta av oss har väl däremot fattat vad som driver SD egentligen. En skrämmande stor del av befolkningen har det dock uppenbarligen inte att döma av valresultatet. Eller av det samtal jag hade på valdagen med ett par av deras väljare. Det tål därför att påpekas.

Norge har inte råd med flyktingar och Reinfeldt lägger en smörpassning till Åkesson

Läser att Norge har nekat att ta emot 123 flyktingar från Syrien eftersom de varit alltför sjuka. Landets kommuner anses ha ”bristande kapacitet, menar regeringen. Det låter som ett smaklöst skämt, men förefaller vara alldeles sant.

Norge, ett av världens rikaste länder som alltid ligger med i tätstriden när det gäller BNP per capita. Som har en oljefond med tillgångar av ett värde som överstiger all olja som finns kvar att utvinna i landet. I siffror över 5000 miljarder kronor. Det gör fonden till den största statsfonden i världen. Det är mer än värdet på hela Stockholmsbörsen. 

Under vattenytan vid Svalbard tror de sig dessutom ha gjort guldfyndigheter och andra mineraler som koppar och kobolt till ett uppskattat värde av en biljon kronor.

Svenska läkare och i synnerhet sjuksköterskor strömmar till Norge för att få högre löner och drägligare arbetsvillkor. En tredjedel av alla i Sverige utexaminerade sjuksköterskor söker sig numera till Norge för att jobba. Någon brist på pengar syns inga tecken på i vården åtminstone.

De privata tillgångarna är det heller ingen brist på. Bland länder med högst snittförmögenhet per hushåll låg Norge trea i Credit Suisse Global Wealth Report 2013 med genomsnittlig förmögenhet på 2,6 miljoner kronor. 

Men 123 sjuka flyktingar har landet inte råd med.

Här hemma har Fredrik Reinfeldt, som väl de flesta noterat, lagt världens smörpassning till Jimmie Åkesson när han ställer kostnader för ökat antal flyktingar mot kostnader för välfärden och gör flyktingfrågan till en budgetfråga framför allt annat.

Samtidigt är de länder som är värdländer för flest flyktingar Pakistan och Iran. Räknar man pengar istället och mäter antal flyktingar per 1 USD BNP/capita är listan enligt följande ordning: Pakistan, Etiopien, Kenya, Sydsudan, Tchad, Kongo, Uganda, Bangladesh, Jemen och Syrien. I förhållande till värdlandets befolkning är Jordanien det land som har flest flyktingar följt av Tchad och Libanon.

Knappast länder som ligger i topp på ovan nämnda listor över BNP per capita eller snittförmögenhet.

Nog är det en underlig värld vi lever i?

Brist på bostäder eller brist på känslor eller bådadera? – Liberal kommunmoral!

En undersökning SvT genomfört visar att borgerligt styrda kommuner är sämst på att ta emot flyktingar. Siffrorna är oerhört tydliga och svåra för borgerliga politiker att förklara. 

- Brist på bostäder, säger ett par av dem som intervjuats av SvT. Det skulle alltså vara så att det generellt i borgerligt styrda kommuner är en mycket större bostadsbrist än i röd-grönt styrda? Ja, så kan det förstås vara, vilket i så fall ger två sanningar som borde stämma till väljarnas eftertanke inför höstens kommunval.

Eller kan det vara en djupare liggande orsak som ligger bakom siffrorna? En NIMBY-känsla som är mer framträdande hos de individualistiskt skolade borgerliga politikerna och deras väljare? Den egna plånboken, tomten och huset är viktigare än att solidariskt bereda plats för människor på flykt undan krig och förföljelse? Är det inte oftast i villaområden som protesterna är som störst när exempelvis boenden för ensamkommande flyktingbarn förs på tal?

Har jag fel där? Tja, bevisbördan bör då ligga hos dessa borgerliga kommuner som nu talar om bostadsbrist. Kanske är det samma NIMBY-känslor som ligger bakom det sparsamma bostadsbyggandet? Har den postmoderna/liberala individualiseringen slagit igenom så kraftigt att det bara finns utrymme för individuellt förverkligande och den egna täppans och plånbokens intressen? De borgerligt styrda kommunerna driver ofta en gentrifieringsprocess i samverkan med privata företag där bostadsfrågan överlämnas till de senare och där kommunpolitikernas roll blir att främja det lokala näringslivet och locka skattekraft till kommunen. Det vill säga folk som har råd att köpa sig sin bostad. Övriga får klara sitt boende bäst de vill. Den gettofiering som detta samtidigt leder till innebär att höginkomsttagare ansamlas på ett visst begränsat geografiskt område vilket är en process som det talas väldigt lite om men som jag har skrivit om tidigare.

Eller vad säger kommunordföranden i Täby exempelvis? Det här budskapet finns i alla fall på kommunens hemsida till bostadssökande som saknar pengar att satsa på ett hus eller en bostadsrätt:

”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö”.

Någon som ser ett samband? Mellan ideologin och bristen på bostäder såväl som bristen på vilja och förmåga att ta emot flyktingar.

Kvantifierat i undersökningen positionerar sig Täby så här (bland 290 undersökta kommuner):

Medianinkomst (tkr): 275,2 (näst högst av alla)

Antal flyktingar/1000 inv: 3,2 (10:e lägsta siffran)

Antal hyresrätter/1000 inv: 29,8 (näst lägst av alla)

På flykt till Europa och ett EU-val mellan liv och död

”Flykt. Det handlar inte om semester eller fjällvandring, utan om att springa över fält som man vet är fyllda med minor. Att springa för sitt liv. Att springa för sina barns liv. Med andan i halsen och oron som ett avgrundsdjupt hål i magen”.

Det är komikern Özz Nujen som säger detta. Han vet av egen erfarenhet vad det vill säga att vara på flykt och vad det kan betyda att komma till en fristad från förtryck och förföljelse. Han uppmanar oss att använda vår rösträtt i det kommande EU-valet till att stoppa de rasistiska krafter som gärna vill ta över makten och styra politiken i EU mot att bygga en ännu mer ointaglig Fästning Europa.

Fakta: 42 miljoner människor i världen är på flykt av olika orsaker. 80 % i det egna landet eller i dess grannländer. 2013 fick 12000 personer asyl i Sverige. Det är 0,002 promille (!) av världens flyktingar.

Det är det här som Sverigedemokraterna kallar ”massinvandring”. Det är flyende som Özz Nujen som SD kallar för snyltare och parasiter. Partiet vill göra Sverige så ogästvänligt att flyktingar inte längre vill komma hit och minska asylinvandringen med 90 %, vilket de klargjorde redan före förra riksdagsvalet.

Som motvikt till den berättelsen som SD försöker trumma in behövs berättelser från verkligheten. Som Özz Nujens eller som den vi kan ta del av i en DN-artikel om Syrier som kommit hit efter stora strapatser och berättar om hur lagliga vägar skulle underlätta. Syrier som hört talas om att Sverige beviljade permanent uppehållstillstånd började köa till svenska ambassader i Turkiet, Jordanien och Libanon i tron att de därigenom kunde bädda för en laglig väg till Sverige;

”Så var det inte. De köande syrierna förstod snart att det fanns en hake. En stor, farlig hake. Ett nytt liv i Sverige var möjligt – men bara för den som lyckades smuggla sig in i EU först, olagligt. Ofta innebar det att köpa en plats i överlastade båtar från Afrika över Medelhavet till Sydeuropa. Att resan är livsfarlig är väl känt – varje år dör runt 2.000 flyktingar i Medelhavet. Risken att drunk­na för en flykting som korsar Medelhavet är 16–17 procent, enligt EU:s kommissionär Cecilia Malmström”.

Så sent som igår nåddes vi av nyheten att 22 människor omkommit under flykt med båt utanför den grekiska ön Samos. Det föranleder inga större rubriker dock. Aftonbladet har en liten notis med ett pressmeddelande från TT-AFP. Det är i stort sett den enda jag hittar om händelsen. Högre värderas inte 22 flyktingars död. Det måste vara fråga om avtrubbning men jag vägrar att tro att det är så här vi vill ha det? Dessa människors öden, och många tusentals andras, måste kunna beröra oss mer. Det är också en brutal påminnelse om den politiska oförmågan att finna en lösning. Trots att förslag till sådana finns. Säkra och lagliga vägar till EU för människor som har asylrätt. Det kommande EU-valet kan bli ett val mellan liv och död för dessa människor.  

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas att det finns ett parti som driver den här frågan och sätter den högt på listan över EU-valfrågor, nämligen Miljöpartiet. Det är ett mycket bra skäl att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: en mer human migrationspolitik

Titta på bilden här nedanför (publicerad i AB 4/4). Oavsett vilka motiv dessa människor har för att vilja ta sig till Europa ger bilden ett smärtsamt tydligt uttryck för åtminstone en sak; desperation.

(Foto: Santi Palacios/AP vars hela bildserie kan ses här)

Med blodiga fötter och helt utmattade av hettan för dessa människor en förtvivlad kamp mot de fysiska hinder vi har satt ut i deras väg.

Så här vill i alla fall inte jag ha det i det EU som enligt egen utsago ska vara byggt på värderingar som bland andra människovärdet.

 I SvD kan vi idag (5/4-14 finns ej som nätartikel) också läsa om svår misär för flyktingar i Grekland. Där finns människor som inte sett dagsljus på 18 månader och de sanitära förhållandena är fruktansvärda, med ”avföring som rinner genom taken” och avsaknad av varmvatten med mera med mera. Uppgifterna finns i en rapport från Läkare utan gränser som kan läsas här.

EU-kommissionen sägs vilja dra Grekland inför EU-domstol för behandlingen av flyktingar men det hela handlar också om ett gemensamt ansvar, vilket bland andra Ioanna Kotsioni, migrationsrådgivare vid Läkare utan gränser påpekar. Hon säger också, i en artikel i Deutsche Welle (DW), att både allmänheten och beslutsfattare inom EU ignorerar problemen och det som sker framför näsan på dem;

”While migrants are seen as a problem, the human cost that migration policies inflict is being ignored”.

Att få en ändring till stånd av migrationspolitiken i EU är ett av flera goda skäl (som jag tidigare radat upp I några inlägg) att rösta i EU-parlamentsvalet och att rösta grönt.  Rent konkret handlar det om att EU kan öppna vägar in som möjliggör en helt annan, mer human hantering av hela asylprocessen för flyktingar. Detta är också en fråga som drivs av Miljöpartiet och den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Mer specifikt ska asyl kunna sökas på EU-länders ambassader i den asylsökandes eget land men också om att asylansökan prövas i det land där asylsökanden söker asyl och inte där hen råkar hamna vid anländandet till Europa, vilket ju förstås ofta blir Spanien eller Grekland. Det är vad Dublinförordningen handlar om. Den förändring av förordningen som trätt i kraft i år ändrar inte på något avgörande sätt detta förhållande även om en del förbättringar har tillkommit. Hur det svenska Migrationsverket ska tolka förändringarna är ännu inte helt klarlagt men av deras hemsida att döma vill de betona åtminstone en sak; "Du får inte välja vilket land som prövar ansökan".

Det är komplicerat att helt kort reda ut vilken roll EU-parlamentet har i utformningen av EU:s migrationspolitik men på EU-finansierade NTG:s hemsida (NTG= Nationella temagruppen asyl & integration) finns en kort genomgång av ansvarsfördelningen. Tidigare har parlamentet haft mycket lite inflytande över migrationspolitiken, endast rådgivande, men från 2005 utökat till att vara medbeslutande. På hemsidan påpekas det faktum att parlamentet vanligtvis har prioriterat den asylsökandes rättigheter och att människorättsorganisationer därför oftast vill se att parlamentet får utökat inflytande över frågorna. 

Den resolution som parlamentet författade i höstas, exempelvis, hade troligen inte kommit till eller i vart fall haft ett annat innehåll med en mer högerpopulistisk representation.

Därför är det viktigt att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg om EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Hur många båtar till?

- Jävla ocean!

Något i den stilen var det väl han sa, drängen Arvid i Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”, när han fick veta att det inte gick att gå till Amerika dit han tänkt emigrera för att få en friare och mindre fattig tillvaro. Under överfarten till USA fick många sätta sina liv till. En risk de tog i desperation över villkoren hemma i Sverige.

Det är ingen väsensskild bild som kan tecknas av dagens migrationsströmmar som går till Europa från Afrika. Den lite mindre oceanen Medelhavet ligger i vägen för slutmålet och nyligen har den tagit flera hundra liv. Bara en dryg vecka efter katastrofen utanför Lampedusa kapsejsar två båtar till.

I grunden handlar det om att vi i Europa gjort flyktingar beroende av dessa flytande likkistor. 

Thomas Hammarberg (f.d. kommissionär vid Europarådet) sammanfattade problemet väl i Aktuellt 4/10. Han beskriver detta som ett ”politiskt, ideologiskt och moralisk problem för Europa”.  Framväxten av främlingsfientliga krafter har under flera år påverkat politiken och lett till att de etablerade partierna har retirerat och börjat kompromissa med de högerextrema partierna som växt sig starkare i den ekonomiska krisens spår. Detta har visat sig vid förhandlingar i EU, analyserar Hammarberg. Sakta men säkert stryps de legala vägarna till Europa. Fästning Europa byggs till och muren växer sig ständigt högre.

I mångt och mycket handlar det om vilka ”historier” som får genomslag. Europa är egentligen dåligt på att ta emot flyktingar. En jämförelse som gjorts är den miljon flyktingar från Syrien som finns i Libanon - som normalt har 4 miljoner invånare – i proportion till de 330.000 som sökte asyl i hela EU ifjol, varav många fick avslag. Detta kan ställas i kontrast till beskrivningen av flyktingströmmen som ”massinvandring”. 

Ändå är Miljöpartiet, Vänstern och Centerpartiet ensamma om att föreslå en möjlighet att söka asyl vid ambassaden i flyktingars hemländer. Varken Reinfeldt eller Löfven tyckte detta var någon bra idé under partiledardebatten i Agenda för en vecka sedan. Det vore ”inte rätt”, enligt S-ledaren Löfven. Sedan dess har alltså två båtar till förlist. Sverigedemokraterna slår med andra ord in öppna dörrar när de kräver stängda gränser. Med EU:s nuvarande kurs och inställningen till frågan hos de två största svenska partierna rör vi oss sakta men säkert ditåt under tiden som vi låter människor gå under på Medelhavet. 

Hur många båtar till ska behöva förlisa innan S och M ens kan tänka sig vilja diskutera frågan? Varför är det mer rätt att låta vansinnet fortgå än att diskutera en human åtgärd som skulle öppna för en legal väg att resa till Sverige och andra länder på ett säkrare sätt?

Samtidigt är vi snabba att göra oss breda över Raoul Wallenbergs insatser för att skaffa skyddspass åt ungerska judar i Budapest under andra världskriget. Senast vid Obamas statsbesök. Det här framhåller bland andra Lennart Fernström i en tänkvärd krönika i Fria Tidningen nyligen.

Vad gör dagens ambassader så omöjliga att användas som redskap för humanitära insatser för att bistå människor i nöd? Är det så vi hedrar Raoul Wallenbergs minne i handling?