Vad gömmer sig i Pandoras ask? – den stora frågan i Ukraina

 

Enligt den grekiska legenden skapade guden Zeus den första kvinnan. Hon fick namnet Pandora och blev en gåva till Epimetheus. Med sig hade hon en ask hon inte fick öppna. Efter en tid som hustru till Epimetheus blev hon tvungen att stilla sin nyfikenhet och gjorde det ändå. Ut kom en mängd olyckor och sjukdomar som spreds över världen. Kvar på botten fanns endast hoppet.

Frågan är nu hur det är för Ukraina?

Liknelsen är inte helt grundlös. Just nu är Pandora en av de stora nyheterna här i Ukraina. Inte mytens ask men däremot de dokument som går under benämning Pandora-papers. I dessa döljer sig möjligen den stora olyckan åtminstone för president Zelenskij. Om han inte tvingas avgå i förtid lär hela affären försvåra för honom att bli återvald, om han nu är intresserad av det.

Under benämningen Pandora-papers finns mer än 12 miljoner dokument som har läckts från 14 olika källor och tagits fram av ICIJ, International Consortium of Investigative Journalists. Dessa dokument har granskats i flera månader av 600 journalister i 117 länder.

Nu rullas den ena historien efter den andra upp ur ”Pandoras ask” om gömda förmögenheter, skatteflykt och i vissa fall pengatvätt som mängder av rika affärsmän och politiker ligger bakom på ett eller annat sätt.

Kungen av Jordanien, tjeckiske premiärministern och Kenyas president finns bland de utpekade som nu försöker värja sig mot anklagelser om olika ekonomiska oegentligheter.

Till skaran har nu också den ukrainske presidenten Volodomyr Zelenskij sällat sig. Han som gick till val på att vara ”ren” och obefläckad eftersom han aldrig varit politiker på riktigt utan tv-stjärna. Hans största succé var en komedi-serie om en vanlig ukrainare som råkade bli president. Serien bar namnet ”Folkets tjänare” vilket också är namnet på (den verklige) presidentens parti. Zelenskijs popularitet har falnat betydligt efter två år vid makten och frågan är nu om han kan sitta kvar hela mandatperioden? Givetvis nekar han till anklagelserna men de är notoriskt svåra att slingra sig ur.

En mycket klen tröst för Zelenskij är kanske att Ukraina toppar listan över personer som figurerar i Pandora-dokumenten. Där finns 38 ukrainare följt av 19 ryska, 11 vardera från Honduras respektive Förenade Arabemiraten och 10 från Nigeria. Mer än 330 nuvarande eller före detta höga politiker och tjänstemän finns bland de namn som nämns i dokumenten.

Foto: Hans Wåhlberg. Presidentens administration nedklottrat tidigare i år. Det var innan Pandora-pappren kom på bordet. Zelenskijs popularitet lär inte öka nu.

Zelenskijs off-shore-imperium (?)

Enligt dokumenten ska alltså Zelenskij och ett antal kollegor inom tv-produktion ägt ett helt nätverk av off-shore-bolag placerade i Brittiska Jungfruöarna, Cypern och Belize. Del i dessa hade också Zelenskijs närmaste man, Sergij Shefir, samt landets chef för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov. Shefir ska ha varit ledande i uppköp av dyrbara fastigheter i London bland annat. Enligt uppgifterna ska Zelenskij vid sitt makttillträde 2019 ha överlämnat sina andelar i bolagen till just Shefir, men det påstås att han ordnat så att familjen Zelenskij ändå fortsatt tagit emot pengar från bolagen.

Zelenskij och hans partners ska ha ägt aktier i ett skalbolag, Maltex Multicapital Corp, baserat i Brittiska Jungfruöarna. Detta ska i sin tur ha ägt aktier i filmproduktions- och filmdistrubutionsbolag. Zelenskij själv sägs ha vägrat svara på upprepade frågor från journalister som samarbetat med ICIJ.

I skrivande stund granskas Zelenskijs samt Bakanovs deklarationer av landets korruptionsförebyggande myndighet (the National Agency for Prevention of Corruption) vilket förstås är illa nog för presidenten som gjort stort politiskt nummer av att rensa landet från korruption och tämja oligarker. Även om inget oegentligt framkommer av utredningarna så sår det tanken om ”ingen rök utan eld” hos potentiella framtida väljare.

Kolomoiskys roll?

Zelenskij som skådespelare/komiker hade sin bas i en tv-kanal (”1+1”) som ägdes av oligarken Ihor Kolomoisky. Han står just nu under utredning för ett antal misstänkta ekonomiska brott och sägs också vara inblandad i president Zelenskijs off-shore-skandal.

Zelenskij och ett antal av hans tv-kollegor var knutna till tv-produktionsföretaget Kvartal 95 som enligt uppgifter från bland andra journalister tillhörande Slidstvo.Info ha tillförts pengar via Kolomoiskys företag via Cypern-grenen av hans bank Privatbank. Genom denna cypriotiska gren av banken ska han ha tvättat pengar och fört över mer än 40 miljoner USD till offshore-bolag som kan knytas till Zelenskij och hans närmaste. En del kan också ha gått till att förvärva lyxfastigheter i London.

Detta kommer inte som någon nyhet, menar den ukrainska riksåklagaren (General Prosecutor) Iryna Venediktova som också skriver på sin FB-sida att det finns frågetecken kring det här materialets autenticitet. I en film som producerats av Slidstvo-journalister antyds också att åklagarmyndigheten ska ha förhalat utredning om Zelenskijs off-shore-verksamheter vilket hon avfärdar som rena spekulationer.

Förnekanden – anklagelserna bara ett elakt politiskt spel?

Myhaylo Podolyak, rådgivare till presidenten, avfärdar också det hela och hävdar att denna information användes av politiska motståndare vid presidentvalet 2019 och att det inte var sannare då än nu. Journalisternas avslöjanden, säger han också, ”har absolut inget att göra med pengar i statsbudgeten”. Något som mig veterligt ingen påstått heller i och för sig.

Det finns ju, inte minst i Ukraina, en möjlighet att hela kopplingen till Zelenskij är uppförstorad och en del i ett större politiskt spel. Under hela året har Zelenskij försökt få igenom lagar som är tänkta att försvåra oligarkers rörelsefrihet och begränsa deras reella makt. Det hör också till saken att presidentens närmaste man, ovan nämnde Shefir, utsattes för ett attentat med skjutvapen mot sin bil för några veckor sedan. Han klarade sig medan chauffören blev allvarligt skadad.

President Zelenskij har på regeringens hemsida kommenterat attacken med att säga: ”They will not intimidate us”. Vilket kanske anspelar på oligarker som motsätter sig presidentens oligark-fientlighet. Dagen efter Shefir-attacken tog parlamentet ett förslag, framlagt av presidentens parti Folkets Tjänare, att skapa ett ”oligark-register” som ska ligga till grund för ett förbud för dessa att finansiera politiska partier eller ta del av kommande privatiseringar av offentliga tillgångar.

Om detta har något med anklagelserna mot presidenten kan man bara spekulera, men frågor hopar sig och ofta får man aldrig riktig klarhet när det gäller dylika ting i Ukraina.

Man kan också fråga sig om förre presidenten Petro Porosjenko har något finger med i spelet i så fall? Inte enbart för att han förlorade presidentvalet mot Zelenskij 2019. De har under längre tid haft ett personligt lågintensivt ordkrig om ett antal olika saker.

Porosjenko är fortfarande aktiv politiker och leder partiet Europeisk Solidaritet som är ett av de större partierna i parlamentet. En av hans politiska allierade publicerade nyligen på FB uppgifter som påstods visa att Zelenskij och hans partners inom tv-produktion hade kontakter med off-shore-bolag och tagit emot pengar från Kolomoiskys Privatbank. En bank som Porosjenko förstatligade för ett par år sedan som ett led i en strid med just Kolomoisky.

Anklagelserna bevisades inte men enligt OCCRP (Organized Crime And Corruption Reporting Project) finns uppgifter som matchar delar av vad som framkommit i de granskade läckta dokumenten.

Häromdagen uppstod bråk mellan två grupperingar utanför Porosjenkos hus utanför Kiev. Det förefaller oklart vilka dessa grupperingar företrädde men den ena av dem sägs ha sökt upp Porosjenko för att avkräva en förklaring till dennes kontakter med den rysk-vänlige parlamentsledamoten Viktor Medvedtjuk som står anklagad för landsförräderi. Det är en helt annan historia men den nu anklagade chefen för säkerhetstjänsten Ivan Bakanov har tidigare offentliggjort att de även börjat granska Porosjenkos inblandning i Medvedtjuk-affären. Porosjenko själv kommenterade bråket utanför sitt hem på FB med följande passning till presidenten:

”(You) will be responsible for the inaction of law enforcement agencies, for the fact that the President’s Office issues orders to buy thugs, sends them here, insulting Ukraine”.

Porosjenko är inblandad i flera rättsutredningar gällande korruption och andra oegentligheter varav ett par gällande just Medvedtjuk-affären som handlar bl.a. om vapenaffärer med utrbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i Donbass.

Här spekulerar jag alltså. Om detta har något att göra med Zelenskijs off-shore-anklagelser är kanske mer långsökt än oligark-spåret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Saker och ting som vid första påseende inte ser ut att höra samman kan ibland vara sammanflätade på ett eller annat sätt.

Det är inte heller alltför långsökt att spekulera i om anklagelserna mot Zelenskij är ett led i ett politiskt spel inscensatt av oligarker och politiska motståndare för att ta udden av hans aktioner mot deras maktposition. Det vore inte heller första gången som rättsliga instrument och ryktesspridning används för att neutralisera politiska motståndare. Den här gången är dock ett omfattande journalistiskt grävande bakom det mesta av sakuppgifterna. Det lär bli svårare att helt avfärda som politiskt rävspel. Kanske är Zelenskij precis som i stort sett alla tidigare presidenter och andra politiker? Det vill säga giriga och mer intresserade av att tjäna sina egna intressen och roffa åt sig tillgångar än att tjäna folket, ja vara just ”folkets tjänare”?

Välkomna till ukrainsk politik!

Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.

Jatsenjuk ut, Porosjenko nästa?

Så avgick då Ukrainas premiärminister Jatsenjuk självmant till slut. Hans öde har stått skrivet i stjärnorna sedan långt före jul så det var inte oväntat. Han har dock länge klamrat sig fast vid sin post. Ibland rent bokstavligt talat som i december då en parlamentsledamot från Porosjenkoblocket försökte bära iväg med honom mot okänd ort, medan stackars Jatsenjuk naglade sig fast vid talarstolen krampaktigt kvarhållande den blomkvast han fått av sin baneman. Komiskt men sorgligt på samma gång.

Bild: Valentyn Ogirenko/Reuters. Jatsenjuk klamrade sig länge fast vid sin post.

I februari klarade han sig med en hårsmån igenom en misstroendeförklaring men till slut höll det inte. I synnerhet inte när presidenten och hans parti Porosjenkoblocket så öppet börjat utmana och ifrågasätta honom och hans prestationer.

Nu lanseras talmannen i parlamentet, Porosjenkoblockets Vladimir Groisman, som ny premiärminister. En av Porosjenkos gamla parhästar. Lojalitet väger troligen tyngre än kapacitet i valet av ny premiärminister. Det finns emellertid fortfarande en mängd frågetecken kring hans nominering och enligt pressuppgifter har han själv haft synpunkter på den framtida regeringsbildningen som inte gått att förena med koalitionens uppfattning. En regering värd miljarder dollar om man får tro Porosjenko som hoppas på en snabb uppgörelse för att säkra dollarlöften från USA.

EU:s och USA:s favorit till premiärministerposten sedan länge, finansminister Jaresko, kommer hur som helst inte ingå i en ny regering och försvinner som finansminister. Hur detta tas emot bland Ukrainas västallierade och ekonomiska uppbackare återstår att se. Kanske får Porosjenko veta under sitt besök till Washington DC i dagarna.

Det är bråda dagar för presidenten som försöker göra allt för att undvika nyval, då populariteten för hans parti sägs ha gått ned från de 29 % de fick i valet till 6 %. Den egna populariteten dalar också kraftigt och fick en ny skjuts av de s.k. Panamadokumenten där Porosjenko nämns som en av de kända politiker som ägnat sig åt ljusskygg skatteplanering eller i värsta fall skatteflykt. Det råder lite delade meningar om ifall presidenten gjort sig skyldig till brott eller inte men alldeles oavsett det lär hans brist på skattemoral knappast väga in på pluskontot för hans popularitet. Samtidigt som ukrainska staten säger sig vilja försvåra användandet av off-shorebolag och samtidigt som Porosjenko uttalat sig om att han tänkt göra sig av med sina företag och bara fokusera på landets bästa registrerade han den 21 Augusti 2014 - genom Mossack Fonseca - bolaget Prime Asset Partners Ltd och genom detta fört ut åtskilliga skattemiljoner från Ukraina. Pengar som annars hade kunnat användas till landets hårt prövade ekonomi. Mer om detta kan man läsa i the Guardians granskningar, bland annat här. Möjligen ville han säkra sina tillgångar när läget vid fronten såg så osäkert ut som det gjorde i Augusti 2014. Kanske började det bränna under fötterna och han ville säkra en lina genom vilken han kunde föra ut sina tillgångar om han behövde fly landet, precis som sin oligarkkollega Janukovytj bara halvåret innan.

Kampen mot korruption och oligarkernas makt har varit det stora temat sedan Euromajdan och Porosjenko har vid mängder av tillfällen gjort pompösa uttalanden inför det ukrainska folket men kanske inte minst inför företrädare för EU, IMF och USA om allt han gjort och tänker göra för att reformera landet. Under tiden har han alltså smusslat undan vinster från sitt chokladimperium till ett holdingbolag i Brittiska Jungfruöarna. Det smakar inte så gott för finansiärerna av Ukraina och frågan är hur länge dessa är villiga att hålla Porosjenko under armarna?

Samtidigt som det är uppenbart att Petro Porosjenko genom sitt parti i parlamentet nu är inne i en offensiv för att kapa åt sig mer makt spekuleras det också i om det finns en hemlig uppgörelse eller plan (Medvedchuk-planen) mellan de stora honom och oligarkkollegorna Kolomoisky och Akhmetov. En allians som ska leverera Donbass ”tillbaka” till det Ukrainska moderlandet och åstadkomma ett slut på kriget och ett enande av landet. Den döms dock ut eftersom den innebär en del eftergifter till Ryssland och separatistrepublikerna i Donbass, vilket anses politiskt omöjligt för Porosjenko att stödja.

Hur mycket sanning det finns i den här historien är omöjligt att bedöma i nuläget men helt klart är att nästan vad som helst kan hända inom ukrainsk politik vilket ofta gör det svårt att sålla ut det osannolika från faktiska förhållanden. Fortsättning följer med andra ord och det enda som säkert kan sägas är nog att väldigt mycket lär kretsa kring presidenten Porosjenko.

Ukrainas skuggekonomi – en del av parallellsamhället

Ekonomi- och handelsminister Abromavicius avhopp från den ukrainska regeringen har orsakat stor uppståndelse i de ukrainska medierna och på andra håll i världen (dock inte i Sverige där ingen tycks ha koll på vad som händer i Ukraina utan har fastnat i en Putin-fixering). Jag skrev om detta häromdagen och antydde då att detta mycket väl kunde få västvärldens politiker att tröttna på den nuvarande regeringen (och eventuellt på Ukraina över huvud taget). Något som vore fatalt för landets planer på att integreras med EU. Nio ambassadörer (bland andra den svenska) gick genast ut med en offentlig not där de uttryckte sitt förtroende för Abromavicius och sin oro över vad som pågår i regeringskorridorerna. De är inte ensamma. På den amerikanska tankesmedjans Atlantic Council hemsida bekräftar två ekonomer, som arbetat med Abromavicius föregångare Pavlo Sheremeta, att denne hoppade av sin post av samma skäl. Regeringen genomdriver, högst motvilligt, endast reformer som är uttryckligen nödvändiga för att få IMF-lån och annat stöd från Väst. Danske utrikesministern uttalade också nyligen sin oro för det ukrainska reformarbetet och alldeles nyligen kom också en tydlig signal från IMF att inga mer pengar kommer att flyta in förrän de fått garantier att reformarbetet kommer att fortsätta enligt deras krav och den ”politiska dimman” lättar, som det uttrycks till Reuters. 

Anklagelser om korruption mot inrikesminister Avakov och andra politiska nyckelpersoner lär dock dröja då riksåklagare Shokin verkar högst motvillig att driva rättsfall mot dessa. Påtryckningarna på Abromavicius från presidentens kansli visar också att oligarkväldet fortfarande är högst levande. De som håller i trådarna ser till att sätta de rätta marionetterna i andra änden.

Nu är det inte alldeles lätt att veta vem som har rätt och vem som far med osanning. I just det här fallet är jag dock böjd att lita mer på ekonomer och ett stort antal politiker utanför Ukraina än den ukrainska regering som nu är i stark gungning. Denna regerings reaktion har varit att smäda och smutskasta Abromavicius så mycket det går. Premiärminister Jatsenjuks första offentliga uttalande var att han avgick för att dölja sin inkompetens och på den vägen har det fortsatt i ukrainsk press. Det är mycket stora ord och grova anklagelser som far genom luften i den ukrainska politiken och alltför ofta handlar det om selektiv rättvisa eller rena smutskampanjer mot politiska motståndare. För de politiker som inte har rent mjöl i påsen utgör reformivrande ministrar just sådana. Enligt ekonomerna i ovan nämnda artikel har, förutom Sheremeta, även jordbruksminister Pavlenko, infrastrukturminister Pivovarsky (Pivovarsky meddelade dock 6/2 att han stannar tillsvidare men under vissa villkor) och hälsominister Kvitashvili alla pressats att avgå av det här skälet. Ryktet säger, enligt dessa ekonomer, att utbildningsminister Kvit lär bli nästa offer för den oheliga trojkan mellan korrupta byråkrater, politiker och oligarker som har styrt Ukraina sedan de första privatiseringarna efter självständigheten 1991. En ”reform” som genomfördes genom insider deals och vänskapsband inom makteliten. 

Hela den här historien visar hur som helst en liten isbit av det gigantiska isberg som den ukrainska skuggekonomin utgör. En av de mest läsvärda utländska Ukraina-skribenterna, Brian Bonner, skriver i Kyiv Posts kvartalsutgivna magasin ”Legal Quarterly” att denna kan utgöra så mycket som 40 % av BNP. Pengar som alltså aldrig strömmar genom det ukrainska skattesystemet och därmed går staten förbi. Men istället hamnar i, bland andra, statliga myndighetspersoners och ministrars fickor. Ett extremt hämmande fenomen för den ukrainska utvecklingen. Bonner framhåller tre viktiga punkter som det ukrainska skattesystemet visar om det ukrainska samhället. Dels att de flesta av de rikaste på alla möjliga sätt kan undvika att betala skatt och dels det korrupta skattesystemet (”bysantinska” med Bonners ord) som naturligtvis riggats från början för att möjliggöra den första punkten samt, dessutom, att Ukraina behandlar de fattigaste – pensionärer, offentliganställda från lärare till sophämtare samt studenter -  på ett skamligt sätt. Just det sistnämnda får Bonner att utbrista;

”It is hard to see a society advancing under such conditions”

Det är just detta som ligger bakom det stora missnöjet som kulminerade med Euromajdan. Jag vill hävda att Janukovytjs uteblivna underskrift på EU-avtalet endast utgjorde den droppe som fick bägaren att rinna över. Flinka politiker tog sedan över ”showen” och kan nu sko sig på systemet istället för Janukovytjs ”band”. Skillnaden efter Euromajdan är att den civila misstänksamheten mot politiker och missnöjet med oligarkväldet har utvecklat ett parallellsamhälle där NGOer och olika medborgarorganisationer utför uppgifter som myndigheter borde göra. Den ukrainska arméns inkompetens gav upphov till frivilligbataljoner, polisens korrumperade ovillighet att utföra sina plikter har gett medborgargarden, självförsvarsenheter och byråer för juridisk assistans, valmyndigheters blindhet för valfusk och manipulerande av valresultat har gett en uppsjö av valobservatörer (”monitors”), volontärorganisationer hjälper hemkommande soldater att få erforderliga ersättningar och sjukvård osv. Ukrainska regeringar idag är mer av en Potemkinkuliss för verksamhet som i första hand går ut på att berika sig och skaffa fördelar politiskt för att kunna stanna vid makten och därmed köttgrytorna.

Frågan är som sagt hur länge detta håller? När politiker i Väst och dess befolkningar (se Nederländernas folkomröstning om det ukrainska associationsavtalet med EU) börjar tröttna på att sponsra det ukrainska systemet och den egna befolkningen börjat upptäcka att de fått en ny uppsättning styrande i Janukovytj-stil kan det raskt gå utför med dem. Det illavarslande är att det finns beväpnade högerextrema nationalistgrupper såväl som pro-ryska i rörelse som har militär kapacitet att träda in i tomrummet.

Det vore om möjligt än mer illa för det ukrainska folk som jag ser varje dag försöka hanka sig fram för dagen. Den gamla gumman med krökt rygg som strävar över torget utanför mitt fönster med sin käpp varje dag, hennes jämnåriga som rotar i soporna eller stretar fram till gatumarknaderna med sina rutiga plastkassar innehållande några kilo rovor och potatisar att sälja för några ynka hrivna, eller de unga (ofta obegripligt entusiastiska) studenter och entreprenörer som engagerar sig i sitt lokala civilsamhälle och försöker utbilda sig och/eller driva rörelser för att få landet att utvecklas men som får magert tillbaka i jämförelse med de som istället ägnar sig åt brottslighet i oligarkernas nätverk. 

   

Det är de här ”vanliga”, strävsamma människorna och de allra fattigaste som jag lider med och som jag på alla sätt önskar ett bättre liv och en mer hoppingivande framtid. Ärligt talat vet jag dock inte vad som krävs för förändring av systemet. Här talas nu i ukrainsk press om att tillfälligt lämna över makten till en FN-styrd regering. För att komma förbi de gamla politikerna och deras entourage. Kanske en parallellregering? Det vore ju symptomatiskt för det ukrainska samhället av idag.

Luxemburg; Tax-payers Junckyard

Gårdagens stora nyhet var väl avslöjandet av omfattningen av skatteflykten till Luxemburg. För de flesta lär det väl inte kommit som någon chock att storföretagen gömde skattepengar där men nu lär det alltså finnas dokument som bevisar detta. Omfattningen i sig har också överraskat de flesta. Det leder förstås till funderingar över hur stora skattesummor det här har handlat om för bland andra EU:s medlemsländer som i somras valde Luxemburgaren Jean-Claude Juncker till att leda EU-kommissionen. Som landets premiärminister 1995-2013 samt även finansminister 1989-2009 bör han ha lite svårt att förklara sig ovetande om vad som fått landet att växa ekonomiskt från ett litet land med döende industri till ett välmående rikemansland. Det är snarare så att det är väl känt att det är just under Junckers tid som finans- och premiärminister som Luxemburg har infört sina ”liberala” skatteregler och banksekretess.

Någon nyhet att företag har använt den förmånliga luxemburgska lagstiftningen är det alltså egentligen inte. BBC hävdade redan för ett par år sedan att de hade dokument som visade hur brittiska storföretag ägnat sig åt avancerad skatteplanering/flykt med Luxemburgs hjälp.

Men, som professorn i internationella relationer vid City University i London säger till the Guardian, kan vi nu gå från misstanke till bevis;

“Luxembourg is extremely secretive. I can’t underline [enough] how aggressive they are in denying that they are a tax haven. Now we have evidence. For the first time we have real evidence as opposed to supposition, as opposed to suspicions and so forth.”

Juncker själv har dragit sig undan ett planerat möte men sägs vara ”cool”, som hans talesperson uttrycker det till the Guardian. Han är ju känd för att strö kontroversiella citat omkring sig så med tanke på det sistnämnda kanske det här citatet kan vara lägligt att påminna om:

“Monetary policy is a serious issue. We should discuss this in secret, in the Eurogroup [...] I'm ready to be insulted as being insufficiently democratic, but I want to be serious [...] I am for secret, dark debates.” 

Finansministrar och andra EU-länders ledande politiker gör nu upprörda miner och kräver någon form av besked från Juncker om sitt eget ansvar och hur han kan försvara att hans lilleputtland orsakat övriga EU-länder biljoner euro i uteblivna skatteintäkter.

När han väl träder fram, för det lär han vara tvungen att göra, så lär vi knappast få höra några bekännelser, får man förmoda. Inte minst med tanke på ett annat av hans tidigare uttalanden;

"When it becomes serious, you have to lie."

Han har vanan inne när det gäller det sistnämnda. För vem tror att han var ärlig när han för ungefär tre år sedan talade om hårdare tag mot bank-bonusar?;

”I will continue to push for stricter rules concerning bank bonuses. After all, we can´t jump from the crisis to a normal daily schedule without tackling the origins of the crisis."

Om det tidigare har funnits en skattemoral bland allmänheten i EU-länderna så lär den ha slagit i botten nu. Hur det nu ska gå för EU-kommissionens ordförande att exempelvis få grekiska småföretagare att börja betala skatt övergår i alla fall mitt förstånd.

Det lär i alla fall bli svårt att övertyga EU-medborgarna om allvaret bakom de stora ord och utfästelser han gav ifrån sig inför EU-parlamentet vid omröstningen som gav honom posten som ordförande för EU-kommissionen 15 juli. Talet finns dokumenterat i en publikation betitlad ”A new start for Europé: My agenda for Jobs, Growth, Fairness and Democratic Change”. Ett axplock ur den kommer här;

“My number one priority and the connecting thread running through each and every proposal will be getting Europe growing again and getting people back to work. To do this, within the first three months of my mandate, I will present a Jobs, Growth and Investment Package to generate an extra EUR 300 billion in investment over the next three years."

Dessa EU-investeringar kanske skulle kunna finansieras av Luxemburg som en “pay-back” för uteblivna skatteinkomster?

Men det kanske mest magstarka citatet från talet har vi här;

“It is unacceptable to me that workers and retired people had to shoulder the burden of structural reform programmes, while ship owners and financial speculators became even richer. In the future we need a more democratically legitimate replacement for the Troika and thorough social impact assessments for any new support programmes."

Den rikedom för finansspekulanter han ondgör sig över har alltså han själv som ledare för Luxemburg bäddat väldigt mjukt för och det bör vara läge att i ljuset av det här skatteflyktsavslöjandet kräva besked av Juncker hur exakt han tänker sig framtidens mer demokratiskt legitima regim för att ta Grekland ur sin ekonomiska kris och hur han ska begränsa finansspekulationen.

Det är förstås de hederliga skattebetalarna som nu får svart på vitt att de lämnas alltmer ensamma med skattebördan i den ekonomiska krisens Europa. Vad ska övertyga dem om rättvisan och det demokratiskt legitima i detta? Det är en väldigt allvarlig fråga om skattemoral som the Guardian tog upp redan i somras, strax innan Juncker tillträdde sitt toppjobb i EU (troligen har de sniffat länge runt hans byxben). Richard Brooks, författare till boken The Great Tax Robbery, berättade då för Guardians Nick Cohen om Luxemburg;

”It benefits from the European Union´s free movement of capital, while Cayman Islands, say, cannot. More dangerously it inspires the Netherlands, Ireland and other EU states following beggar-thy-neighbour tax policies to join it in a race to the bottom.”

Artikelförfattare Cohen skrädde inte orden:

”If your services are being cut or taxes are going up, if you run a small business that cannot compete with Amazon or another large entity, the odds are that Jean-Claude Juncker´s Luxemburg has made your life harder.”

Patricia Hedelius på SvD Näringsliv fyller i när hon idag skriver så här;

”Uppläggen handlar enbart om att ta från de fattiga och ge till de redan rika. Att det sedan är lagligt är inget försvar [...] Ur ett samhällsperspektiv är det fascinerande, om än tragiskt, att bevittna hur vuxna tänkande människor kan försvara ett beteende som inte går att beskriva som något annat än skattesmitning. Vilket i sin tur avslöjar hur bolagen egentligen tänker runt socialt ansvar. Det är dags att syna bluffen.”

Som exempel tar hon upp IKEA:s (en av de stora skattesmitarna) skenhelighet när företaget bedyrar att de alltid haft inställningen att ”skapa ett bättre liv för de människor och samhällen som berörs av vår verksamhet”. 

Det blir alltså svårt för Jean-Claude Juncker att med någon större trovärdighet styra EU-kommissionens arbete med att få EU-medlemmarna att solidariskt ta itu med den ekonomiska krisens Europa. Det blir också svårt för storföretagen att med någon större trovärdighet hävda att de behöver förmånliga skattevillkor i de länder de verkar för att överleva. När vi nu vet med säkerhet var en stor del av vinsterna ändå hamnar. De ställer sig dessutom därmed utanför samhället och överlåter till små företag och vanliga inkomsttagare att bekosta den samhällsservice och infrastruktur som även de stora företagen är beroende av.  

Är det inte Internationalen jag hör på avstånd? ... eller är det möjligen högljudda missnöjesrop på utträde från EU? Kanske bådadera...?