Per Gudmundsons ledare – den kryper in under mitt skinn

Per Gudmundson frågar sig, i en ledare i SvD den 11 december, hur många städer som ska bli obeboeliga för judar då de utsätts för en ”ny antisemitism”. Resten av artikeln är en uppräkning av undersökningar som ska visa att det är muslimer som är de främsta antisemiterna, inte högerextremister. Själv skulle jag förklara detta med att många högerextremister har övergått till en idag mer ”gångbar” antimuslimsk retorik, men jag återkommer till det. Gudmundson sticker däremellan in sitt konstaterande av ”fakta”: ”Antisemitiska incidenter härrör numera ofta från muslimska förövare”. Han aktar sig förvisso att säga ”oftast”, men budskapet ligger på lut. Det som ger mig kalla kårar är emellertid avslutningen av ledaren. Där tar han upp tråden från Eurabia-diskursens tes om den europeiska civilisationens undergång när han återger Pew Research Centers undersökning som han menar visar att Sverige ”med en migration på samma nivå som under asylkrisen” antas hysa 30,6 % muslimer år 2050 medan Sverige med ”helt strypt asylinvandring” istället skulle innehålla endast 11,1 procent medborgare med muslimskt ursprung. Han avslutar på detta sätt:

”Långt ifrån alla – om än en stor andel – muslimer hyser antijudiska åsikter. Det är vidare relativt få som går från fullt lagliga fördomar i det tysta till fientliga uttryck. Ändå kan man anta att poolen av potentiella förövare kommer att öka som ett resultat av vår politik”.

Det är en dubiös formulering. Å ena sidan har ”långt ifrån alla” muslimer antijudiska åsikter, men å andra sidan ”en stor andel”, och slutligen kan vi, menar Gudmundson, förväntas allt fler ”potentiella förövare”. Tillägget ”som ett resultat av vår politik” skulle mycket väl kunnat vara hämtat från Sverigedemokraternas partiprogram. I ett flertal ledare har han också visat sin avsky för den svenska migrationspolitiken, bland annat 26 juli 2017, då med rubriken ”Nästan ett nytt Malmö på fem år”. Djävulen ligger ofta i rubriken till Gudmundsons ledare i SvD. Med vetskap att många inte läser mer än så. Huvudbudskapet går därmed fram till fler läsare, som dessutom inte får med sig eventuella nyanser i själva artikeln i den mån Gudmundson nu lyfter fram sådana. Exempelvis att ”Invandring ska inte vara politiskt tabu” (17nov2017), en vanlig uppfattning inom SD exempelvis, eller ”Ett smörgåsbord för kriminella” (3nov2017), ett citat som lyfts ur sitt sammanhang men som blir tema för ledaren. Att muslimer är terrorister är en annan ”sanning” som bekräftas av Gudmundson vid upprepade tillfällen. Förvisso också det ett fenomen som innehåller ett korn av sanning, men som blir befäst som en allmän uppfattning om muslimer när det repeteras med sådan enveten frekvens och frenesi utan att nyanseras i andra inlägg. Att ensidigt lyfta fram negativa bilder av islam och muslimer och projicera dem för hundratusentals läsare nästan varje vecka ger onekligen effekter. Det är bara att lyssna på konversationen i fikarummen för att få exempel på reproduktionen av uppfattningar om invandring, islam och muslimer. Diskursanalys är inte längre riktigt på mode men det kan här vara relevant att lyfta fram exempelvis van Dijks ord om mediernas makt:

”These news production strategies involve ideologically shared values and routines of attention allocation, institutional access, selection, summarizatíon, relevance assignment, stylistic (re)formulation, and exclusion […] And because the media provide the daily discourse input for most adult citizens, their role as a prevailing discourse and attitude context for thought and talk about ethnic groups is probably unsurpassed by any other institutional or public source of communication” (Teun A. van Dijk ”Communicating racism – Ethnic Prejudice in Thought and Talk”, Sage Publications 1987).

Kan det då inte vara bra att lyfta fram problem med islamistiska fanatiker, antisemiter och terrorister? Jodå, det måste naturligtvis låta sig göras. Men det blir otäckt när det övergår i en besatthet, en sorts ”pilgrimsfärd” mot islam och mot muslimer. Gudmundson befinner på gränsen för vad som kan anses vara sund kritik och antimuslimsk hets.

Han har nämligen i många år skrivit åtskilligt om islam och muslimer och alltid i negativa termer, gärna sammankopplat med antisemitism eller till och med nazism. Kanske inte så mycket att förvånas över? För några år sedan tillkännagav han att han tecknat prenumeration för tidskriften Dispatch International, ett av de främsta och mest aggressiva språkrören för antimuslimsk agitation och ovan nämnda Eurabia-tes. Detta för att visa sitt stöd för dess chefredaktör som emottagit mordhot. En måste fråga sig hur många olika muslimska församlingar och föreningar han skulle behöva teckna stödmedlemskap i med den typen av motiv? Ingen ska förstås förlora sitt liv för sina åsikter och det står förvisso var och en fritt att bestämma gränsen för sin solidaritet. Kanske hade Gudmundson tecknat medlemskap i NSDAP om han levat när ledande nazister hängdes efter Nürnbergrättegångarna också? Hur som helst säger det en del om Gudmundsons böjelser och troligen har han smygläst med stort intresse och hämtat stoff till sina artiklar (även om han hävdat motsatsen). Bland annat den aktuella ledaren som mitt inlägg handlar om. Han klär bara konspirationsteorierna i en vetenskaplig dräkt och bäddar in dem i den stora tidningens legitimitetssäng. Om SvD skriver så här kan det ju inte vara helt galet?

Gudmundson har både före och efter sin prenumeration på den antimuslimska tidskriften själv producerat mängder av inlägg i samma anda. De är bara mer subtila och till synes ”oantastliga”. Droppar som urholkar stenen, så att säga.

Dispatch International jämför bland annat islam med nazism. Kanske är det därför ingen slump att Gudmundson något år senare (1jan2015) släppte ifrån sig artikeln ”Hakkorset och halvmånen” i vilken han framför just den här kopplingen? 

På sin blogg gudmundson skriver han alldeles särskilt mycket om islam och muslimer.

13jul2011 skrev han om ” Det skattefinansierade hatet i Sveriges Imam Förbund”.

15maj2015 skrev han om ”17-årig predikant från Lund poserar med AK47 i Syrien”. En 17-åring har anslutit sig till IS vilket givetvis är högst tragiskt. Gudmundson räknar upp en mängd framträdande pojken gjort i sociala medier och gör ingen analys varför han tagit detta synnerligen sorgliga beslut mer än att: ”Han har uppfostrats som muslim. På hans Facebooksida kan man höra när han som tioåring reciterar verser ur koranen, en inspelning hans pappa gjort i Lunds moské. I Sydsvenskan kan man hitta en artikel om hur hans mor grundade Lunds islamiska scoutkår”.

Den 12 juni 2015 skrev han om en extrem muslimsk predikant på Folkets Hus och i Stockholmsmoskén.

Metoden på bloggen är annars ofta att citera andra och lägga som rubrik, som exempel:

6dec2009: ”Evin Rubar – islam är islamism”

30nov2009: ”Pernilla Ouis: ”islam är problemet”

Gudmundson refererar i den aktuella ledarartikeln, för att nu återgå till den, till Pew Research Centers undersökning om tillväxten av europeiska invånare med muslimsk bakgrund. En undersökning han skulle kunna lyfta fram är en annan från samma institut, genomförd tidigare i år. En undersökning som visar att anti-muslimska uttryck blir vanligare i USA. Washington Post har tittat närmare på den och citerar ur undersökningen oroliga muslimers vittnesmål:

”One immigrant Muslim man, who spoke to Pew on the condition of anonymity, said that the start of Trump’s “Muslim ban” — a travel ban that the president sought to enforce against the citizens of seven majority-Muslim countries — felt like the official launch of a campaign of anti-Muslim persecution”.

Och fortsätter:

“Because we had read the history of Europe and what happened to the Jewish people in Germany,” he said. “These little steps lead to bigger issues later on. So, we really felt we were threatened.”

Sådant skriver inte gudmundson om. Han lyfter istället metodiskt och systematiskt fram allt negativt han kan hitta om islam och muslimer som utmärkt sig i negativ bemärkelse. Det är svårt att formulera en kritik mot hans artiklar och blogginlägg då de för det mesta håller sig inom ramarna för vad som är sant eller i vart fall vilar på vetenskaplig grund. Men det är en mycket selektiv sanning som undanhåller det som skulle kunna läggas i den positiva vågskålen. Som exempelvis alla initiativ som på sistone tagits från muslimska församlingar och föreningar för att uttrycka sin solidaritet med svenska judar och de judiska församlingar som angripits på sistone. Sådant skriver inte heller gudmundson om. Det är en bild som inte platsar i hans kanonad av negativa islam-bilder.

Det är förvisso bra att antisemitism uppmärksammas och bekämpas varhelst den uppträder och vem som än ger uttryck för den. Men när en skribent vid en av landets ledande tidningar så envetet och ihärdigt bara pumpar ut rubriker som misstänkliggör en stor religiös minoritet på det här sättet blir det till slut ett inlägg i en mycket farligare och mer aggressiv kampanj som exempelvis Behring Breivik anslöt sig till innan han tog sitt gevär och sköt ihjäl runt hundra norska ungdomar och lät sina bomber brisera i de norska regeringskvarteren. Inläggen blir en del av en Eurabia-diskurs som handlar om att den västerländska kulturen och Europas civilisation håller på att gå under och översvämmas av muslimska massor som väller in över gränserna och att sharia-lagar snart har ersatt våra nuvarande lagar. Politiska högerpopulistiska partier runtom i Europa driver aggressivt tesen vidare och det är inte heller många som talar om hur Sverigedemokraterna övergivit sina antisemitiska rötter för att istället göra Eurabia-diskursen till sin. Numera i aningen mer rumsren ton. En ton som ligger gudmundson nära.

Detta handlar om en diskursförändring och en normförskjutning som kryper inpå tämligen obemärkt för stunden, men över tid klart märkbar. Det som för tiotalet år sedan var oacceptabelt blir sakta men säkert helt accepterat och Eurabia-diskursen har idag fått fäste i kulturella och intellektuella kretsar. Och i våra största dagstidningar, uppenbarligen.

Likheterna med de antisemitiska teorierna om judars strategi för att uppnå världsherravälde är ganska slående. Som det konstateras i Forum för levande historias utredning ”Antisemitism och Islamofobi” så beskrivs den judiska gruppen som ”de yttre konspiratörerna” som (dolt) styr skeendet i världen medan muslimer tillskrivs rollen som ”fysiska ockupanter” som försöker ta över genom massinvandring och barnafödande. Gudmundsons artikel bryter ett tabu som tidigare har hållit ledande skribenter ifrån den här diskursen. Isen är bruten och nu kan fler följa. Det är så normförskjutningar går till och i dess spår följer värre överträdelser.

Om detta har bland andra Hedi Fried, nyligen Palme-pristagare, talat. Den ståndaktiga Förintelseöverlevaren skrev i somras att gränsen mellan det fria ordet och propaganda är ”mycket skör” och att det bara är ”en tunn hinna som skiljer dem åt”. I detta har hon helt rätt och när det fria ordet behandlas i de mest respekterade publikationerna blir den desto svårare att upptäcka, vill jag tillägga. Hedi Fried höjer också ett mycket erfaret men varnande finger när hon säger så här:

”Jag har varit med om dessa normförskjutningar tidigare och de slutade inte väl”.

Det gäller naturligtvis såväl antijudisk propaganda som antimuslimsk. Vad säger att gårdagens offer och morgondagens nödvändigtvis blir desamma även om tecknen i skyn är det?

Not: SvD-artiklarna har bara prenumeranter tillgång till, men kan enkelt hittas bland dem som är det.

När det gäller bloggen gudmundson har jag ingen lust att bidra till reproduktionen mer än så här, men den som är nyfiken kan lätt googla fram inläggen.

Flyktingpolitikens janusansikte

Jag skrev för sju år sedan en statsvetenskaplig uppsats om vad jag kallade ”asylpolitikens janusansikte”. Den blev inte särskilt bra men när jag läser den nu finns ändå ett par inledande frågeställningar som känns mer aktuella än då. Som den här; Varför bygger EU, samtidigt som de framhåller vikten av FN-konventionen, upp ett datoriserat visumsystem, skickar poliser till Syrien och förstärker de yttre gränserna kring Schengen, för att hålla flyktingströmmarna på avstånd? Jag noterade då förundrat att Västvärlden tycktes kluvet i något som påminner om ett bipolärt tillstånd. Att värna de universella mänskliga rättigheterna och samtidigt sina gränser, från människor som vill åtnjuta dem.     

Då, 2008, var inte flyktingfrågor något som stod särskilt högt på den politiska agendan. Till skillnad från idag då det skrivs om flyktingkrisen som aldrig förr. De stora mediehusen försöker överträffa varandra i antal spaltmetrar förefaller det. Hela Europa (världen?) upprörs av en bild på en liten pojke som spolats i land på en strand i Turkiet. Blott ett tragiskt offer för en flyktingpolitik som tillåtits sluka tusen och åter tusen som gått samma öde till mötes. Men kanske behövs en bild för att synliggöra det som borde varit uppenbart för varje tänkande och kännande människa i åratal. Det börjar också väckas till liv rörelser som vill sätta press på makthavarna och som vill hjälpa. Vi ser demonstrationer i Tyskland men också i Ungern där budskapet är ”Flyktingar välkomna”. Det finns en positiv rörelse som är viktig där den humana aspekten sätts i främsta rummet. Att ”öppna våra hjärtan” utan att göra det till en budgetfråga, som Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Det är den vackra sidan av det janusansikte EU visar upp mot flyktingarna. Tyskland har i princip övergivit Dublinförordningen och Sverige utlovar på förhand asyl till människor från Syrien men i övrigt visar EU-ländernas politiska makthavare mer eller mindre motbjudande motvilja att hjälpa människor i nöd. De vänder janusansiktets fula tryne mot dem som guppar på farliga Medelhavsvågor, kvävs inlåsta i överlastade skåpbilar eller kastar sig handlöst från broar ned på tågvagnar eller långtradarsläp.

Den fula sidan av janusanletet ser vi dessvärre mer av än det vackra. Många hackar nu, med all rätt, på Ungern vars premiärminister Viktor Orban har uttalat sin vilja att ”försvara det kristna Europa”. Han tycks ha startat ett galet korståg där han fått för sig att han och hans land utgör en bastion mot en musliminvasion. ”Är det inte oroväckande att den europeiska kristenheten inte ens kan bevara Europa kristet?”, frågar han Europas folk och politiker. Det är oerhört otäcka signaler som också uppmuntrar den politiska undervegetationen till hatisk agitation och mordbrandsattacker mot asylboenden etc.

Det värsta är att han inte är ensam om sina tankar och åsikter. Det är inte heller så att det bara är högerextrema populister som Sverigedemokraterna och franska Front National som stämmer in i Orbans resonemang. Den skarpsynte Torsten Kälvemark lyfter i Aftonbladet och på sin eminenta blogg Tidens Tecken fram baltstaternas inställning. Länder vars medborgare under andra världskriget och kalla kriget flydde i hundratusental till grannländer som Sverige inte minst visar nu prov på amnesi. Kristina Ojuland, estnisk utrikesminister 2002-2005, har skrivit på facebook att ”den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter” och framhållit att ”negerfrågan” är ”existentiell för Estland” varför landet bör säga nej till vad hon benämner ”så kallade flyktingar”. Då bör man känna till att landet gått med på att ta emot max 200 flyktingar i den senaste EU-uppgörelsen om kvoter. Ledaren för estniska Konservativa Folkpartiet säger sig vilja deportera alla flyktingar om de kommer till makten och oroas över antalet färgade personer på Tallins gator. I Lettland protesterar folk på Rigas gator mot att landet, enligt ovan nämnda kvotfördelning, beslutat ta emot 250 flyktingar. Ordföranden i Litauens försvarsutskott, Arturas Paulauskas, kräver att man först inför burkaförbud innan landet tar emot de ynka 325 flyktingar som de förbundit sig att göra enligt samma kvot. Han ifrågasätter också om muslimer bör ha rätt att utöva sin religion var som helst i landet. I Slovakien är tongångarna lite mer ”humana” tillägger Kälvemark ironiskt när han citerar en regeringsföreträdare som helst ser att de 200 flyktingar landet så generöst erbjudit en fristad i landet är kristna och att muslimer troligen ändå inte skulle trivas där ”eftersom det inte finns några moskéer”.

Ungern får nu också EU-kritik för att ha diskuterat möjligheten att göra det till ett lagbrott att hjälpa ”illegala flyktingar”. De flesta verkar då ha glömt att Spanien redan har liknande lagar som gör det kriminellt att underlätta flyktingars liv och hjälpa till med mat och husrum.Det finns heller ingen anledning för övriga europeiska länder att slå sig för bröstet. För ett år sedan nekade Norge att ta emot 123 flyktingar eftersom det skulle blir för dyrt att ta emot dem. Norge hade inte råd medan Pakistan, Iran som är de som tagit emot flest flyktingar av världens länder förväntas klara det och av vissa (läs Sverigedemokraterna) förväntas klara ännu fler. Finlands nya regering, med Sannfinländarna som pådrivare, har aviserat skärpt flyktingpolitik och en minskning av den redan blygsamma finska flyktingkvoten på 750 personer. Den arbetsgrupp som jobbar med flyktingfrågor leds av sannfinländaren Juho Eerola som förespråkar flyktingmottagning som kategoriserar flyktingar efter ”ekonomisk nytta” och som anser att biståndspengar är ”bortkastade pengar”.

EU:s egen ambition att bygga murar kring Fästning Europa har skapat den tragiska verklighet där barn spolas upp på turkiska stränder och kommer att fortsätta att göra så om inte de uppenbara åtgärder som många krävts i åratal genomförs. Att skapa lagliga vägar vilket innebär att asyl kan sökas på ambassader i flyktingens hemland eller närområde eller möjligen vid särskilda EU-gränsstationer som sedan på säkra vägar slussar vidare flyktingar till destinationer som fördelats inom EU på solidariskt sätt. Dessvärre ger de samlade citaten här ovan ger inte mycket hopp för en sådan utveckling. Inte heller verkar diskussionen om dylika ”gränsstationer” ha haft det perspektivet när det diskuterades inom EU i slutet av juni. Det mesta av diskussionen handlade om att effektivt sättas i förvar och att skickas hem. Att solidariskt fördela flyktingar de 28 EU-länderna emellan avvisades däremot av en stor majoritet.

Det är bara att hoppas på att vågen av empati inte kräver fler bilder av drunknade barn utan fortsätter att skölja över Europa med krav på politisk aktion som får stopp på vansinnet vid EU:s gränser. Att EU helt enkelt vänder den vackra sidan av janusansiktet till och gömmer det fula trynet. Förhoppningsvis för alltid.

Not) Janus är, för den som inte vet, en romersk gud som brukade porträtteras med två ansikten varav det ena var vänt mot framtiden och det andra mot det förflutna. Bilden av janusansiktet har dock flitigt använts som metafor inte minst inom flyktingpolitiken. Bland annat i Klas Åmarks bok "Att bo granne med ondskan", om den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget, och i  Wiwi Samuelssons "Det finns gränser", om det då nyinrättade svenska Invandrarverkets växelbruk av generositet och restriktivitet i asylärenden. 

Ullenhags (brist på) ledarskap och de islamofobiska krafterna

Erik Ullenhag annonserade i SvD den 10 juni ett rundabordssamtal mot islamofobi. Ett antal forskare och organisationer samlades runt integrationsministern för att diskutera om hur islamofobin ska bekämpas. Det är bra att frågan diskuteras. Ullenhags beskrivning av muslimers utsatthet är det heller inget fel på. Jag ifrågasätter dock hans vilja att på allvar rucka på den maktstruktur som utestänger muslimer.

I stället för att ta till sig och agera utifrån den kunskap som sedan länge funnits om hur muslimer och andra minoriteter utsätts för diskriminering, strukturellt och på individnivå, fortsätter Ullenhag att åberopa kunskapens makt. Frågan är vad det är han mer vill veta? Eller vilken kunskap som han anses saknas?

I Bengt Westerbergs utredning Främlingsfienden inom oss (SOU 2012:74) beskrevs islam och muslimer som utan tvekan viktigaste måltavlor för främlingsfientliga budskap i och utanför Sverige.

Enligt Brå såväl som Mittuniversitetet har cirka 40 % av alla muslimska församlingar utsatts för trakasserier, våld och vandalisering. Enligt Brå i rapporten Hatbrott 2011 är 43 % av alla brott med antireligiösa motiv islamofobiska. 

En fjärdedel av landets unga muslimer har någon gång upplevt kränkningar och hot, enligt rapporten Antisemitism och islamofobi av Forum för levande historia.

Europeiskt nätverk mot rasism (Enar) hade i sin årliga rapport ifjol särskilt fokus på islamofobi och visar att fördomar och aktioner mot muslimer generellt är mer synliga än mot andra minoriteter. Islamofobin är utbredd över hela Europa. I Amnestys årsrapport förra året riktades dock särskild kritik mot Sverige för den ökade antisemitismen och islamofobin.

Så skulle jag kunna fortsätta att rada upp rapporter och forskning som talar sitt tydliga språk. Något måste göras åt den ökade islamofobin som i värsta fall yttrar sig i våld och hot om våld. Så vad gör då Erik Ullenhag?

Han tillsätter nya utredningar och för samtal runt olika bord. Men när det väl funnits tillfälle att visa tydligt politiskt ledarskap, har han i stället vänt muslimer ryggen.

Ullenhag tar som vanligt ansats i att ifrågasätta Sverigedemokraterna, en retorik som kan användas för att ge sken av ett tydligt avståndstagande från alla former av intolerans. Han vill dock inte se kopplingarna mellan de uttryck av intolerans som han vill bekämpa och maktpolitiken som kan ge grogrunden för dessa. Att fysiskt rycka av en kvinna slöjan och att med maktmedel göra detsamma.

När Ullenhags folkpartistiska kollega Lotta Edholm med stor energi krävde utestängning av elever med heltäckande slöja, var Ullenhag i stället ivrig att stödja henne (”Lärare måste kunna stoppa slöja” i SvD 2010-12-01). Borta var tanken på muslimska kvinnors väg till egenförsörjning via utbildning eller det lagstadgade kravet på skolors skyldighet att främja elevers lika rättigheter och möjligheter.

Även konstruktionen med domstolsprövning, en garanti för en avvägning av olika intressen och för att skyddet för de mänskliga rättigheterna ska gälla universellt utan inblandning av styrande makthavare, väger tunt för Ullenhag. När Stockholms tingsrätt i en enhällig dom konstaterade att det var en diskriminerande handling av Arbetsförmedlingen att dra in försörjningsstödet för en praktikant som till följd av sin tro inte tog en kvinnlig överordnad i hand, förklarade Ullenhag att domen var orimlig och krävde lagändring.

Man må ha olika uppfattningar om religiösa seder, till exempel ur ett feministiskt perspektiv, men det är en helt annan sak att ifrågasätta domstolsutslag som konstaterar att en person har blivit diskriminerad. Särskilt om man är integrationsminister som ”aldrig tänker låta främlingsfientliga krafter sätta agendan i Sverige”.

Det finns flera domstolsutslag som gett muslimer rätt i diskrimineringsärenden. Ullenhag har inte ifrågasatt dem alla. Men jag har heller aldrig hört honom lyfta fram dem som något positivt för vår främsta värdegrund, respekten för allas lika värde och rättigheter.

Att Sveriges domstolar vågar stå för muslimers rättigheter är givetvis oerhört viktigt. Men det räcker inte. Jag håller med Ullenhag som ofta konstaterat att det behövs ett tydligt politiskt ledarskap för att stävja de främlingsfientliga krafterna. Men att tiga eller att vackla när det väl gäller, är inte ett sådant ledarskap. Det är ett ledarskap som i stället ger näring åt den främlingsfientliga idégrunden. Mot denna förslår inte det goda samtalet efteråt.

Ullenhag i Aftonbladet TV

Minnesdag av Förintelsen – hur många gånger ska vi glömma?

Idag är det årsdagen av befrielsen av Auschwitz 1945. Den har gjorts till officiell minnesdag för Förintelsen och dess offer. En hel del tal lär hållas där vikten av att aldrig glömma högtidligt betonas. Det är naturligtvis helt riktigt och viktigt.

Samtidigt är det tämligen nedslående bara att öppna en kvällstidning idag (AB). Rosa Taikon som just belönats för mångårig kamp för mänskliga rättigheter med Olof Palme-priset. Hon svävar på målet när hon ska svara på frågan om romer fått det bättre under hennes mångåriga kamp. Ännu registreras romer säger hon och konstaterar bittert hur förslag om tiggeriförbud är ännu en av maktens strukturella åtgärder för att kunna slänga ut romer ur landet. 

På samma sida av tidningen en ledarkrönika av Anders Lindberg inför utfallet av JO:s granskning av polisens hantering av fyra muslimer och deras familjer när de helt utan grund anklagades för terroristplaner. Stereotypa föreställningar om muslimer förefaller helt klart legat i botten av den rättsvidriga hanteringen från polisens sida. Lindbergs fråga hänger i luften; är muslimer rättslösa? En fråga som inte ska behöva ställas i ett rättssamhälle.

Vidare berättar Willy Silberstein om antisemitismens återkomst (om den nu någonsin försvann) i Europa. En dag som denna är det sorgligt att begrunda de undersökningar han tar upp som säger att hälften av alla judar i Sverige är rädda att visa att det är judar. Gamla konspirationsteorier florerar åter fritt, öppet våld förekommer och en del judar lämnar Malmö för att de inte vågar bo kvar.

Är det verkligen glömska det handlar om? Willy Silberstein säger att han ”med sorg” tvingats konstatera att Sverige börjat vänja sig vid rasism; judehat, muslimhat och hat mot romer och andra utsatta. Är det verkligen bara glömska?

I så fall rekommenderar jag en resa till Krakow och Auschwitz-Birkenau. Jag var själv där för tre veckor sedan med hela familjen. Att se dödsindustrin med egna ögon kan knappast lämna någon oberörd trots att de gamla murade kasernerna och träbarackerna numera är tömda på lidande människor. Byggnaderna tycks ändå andas tungt av sorg och smärta och verkar nästan uppmana oss att förstå vad som skedde där för cirka 70 år sedan.

Hur är det möjligt att vi kan vara så glömska?