Sträck på er, Peter och Mehmet!

Bostäder är det stora samtalsämnet i Stockholm. Gå till vilken sorts bjudning som helst hos vilken medelklassfamilj som helst i staden och ni kan vara säkra på att samtalsämnet bostäder kommer att komma upp. Ibland är det inte annat som pratas om än bostadspriser, lägen, hyror och bristen på lägenheter. Varför görs inget åt det?

Samtidigt har, enligt en undersökning i SvD Näringsliv, försäljning av byggbar mark ökat med raketfart de senaste två åren. Under 2016 en ökning med 100 % sedan 2014. Går man tillbaka till 2013 är ökningen flera hundra procent. En "explosiv" ökning, konstaterar SvD. Det är ju inte givet att köparen vill bygga just bostäder på den förvärvade marken men enligt undersökningen är det i 70 % av fallen just det som är köparens avsikt. Det ligger dock i sakens natur att det tar tid för själva byggandet att ta fart, men det är ändå ett faktum att bostadsbyggandet tagit rejäl fart. Förra året påbörjades byggandet av 65000 bostäder i landet. Boverket spår att siffran för i år kommer att stanna vid 67000. Så många bostäder har inte byggts under ett år sedan 1991 som var toppåret i en byggboom som pågick några år. I Stockholm finns nu dessutom dubbelt så många studentlägenheter jämfört med 2013. Byggstarter av studentbostäder har ökat med 2300 % sedan 2013. Fortsätter den här takten är vi nästan uppe i ett nytt miljonprogram. Det lär i alla fall vara fullt möjligt att nå det ambitiösa målet på 250000 nya lägenheter till år 2020.

Det är förvisso så att det är kommunerna som har ansvar för att förse sina invånare med bostäder, men det statliga åtgärderna kan underlätta och stimulera byggande, bland annat att upplåta statlig mark för byggande eller ge statliga stöd till byggprojekt. Eller också kan den välja att sitta med armarna i kors och hoppas att marknadens krafter ska göra hela jobbet medan man samtidigt upprepar mantrat "marknadshyror", "marknadshyror", marknadshyror" och möjligen ser till att det byggs en eller annan stuga för uthyrning till bostadstörstande studenter att hyra till... "marknadshyror".

Det är som sagt mycket kommunernas sak att förse invånarna med bostäder. I Stockholm, som har högst efterfrågan och störst brist på bostäder, har Allianspartierna sett till att göra situationen än mer krisartad. De allmännyttiga bolagens "högsta prioritet" blev 2007 att blåsa på ombildningsprocesser från hyresrätt till bostadsrätt. Efter ett antal år var allmännyttans bestånd minskat med en tredjedel. En del privatpersoner och privata hyresvärdar gjorde klipp, men fler lägenheter blev det ju inte av detta förstås. Däremot en klart avläsbar segregation, har bland annat undersökningar av SCB visat. Under samma period som den här politiken i Stockholm bedrevs så kom en ny lag (2010:879) om allmännyttiga kommunala bostadsaktiebolag, AKBL. Med den nya lagen ställdes krav på att bolagen ska driva verksamheten enligt affärsmässiga principer och med avkastningskrav. Statliga och kommunala åtgärder för att förändra ägandeformer alltså, inte utöka antalet bostäder. Under de här åren byggdes som regel omkring 20000 bostäder varje år, ibland något mindre och ibland mer, med toppår 2006-2008 runt 30-35000/år. Även under toppåren låg svenskt bostadsbyggande i botten i jämförelse med de övriga nordiska länderna. I rättvisans namn är det många faktorer som spelar in som påverkar de här siffrorna, men det vore vågat att påstå att de borgerliga regerandet på kommunal och statlig nivå lyckades vända siffrorna uppåt. Om man ens haft ambitionen? Omvandlingen av ägarformer tycks ha varit det allom överskuggande. Trots att många röster höjdes för att bostadsbristen ledde (leder) till lägre tillväxt, sämre fungerande arbetsmarknad, svårigheter att delta i utbildningar och hinder för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden.

Nu pekar alltså alla siffror åt andra hållet. Så hur reagerar Allianspartierna på detta?

Jo, i somras hoppade Alliansen av förhandlingarna om en bred uppgörelse om bostadspolitiken. Regeringens förslag var "för försiktiga", sa man om regeringens 22-punktsprogram med bland annat högre krav på kommuner att bygga, förenklade byggregler, kortare planprocesser och åtgärder för att göra mer byggbar mark tillgänglig för byggande. Jag förstår att Alliansen vill sätta käppar i hjulen för regeringens bostadspolitik nu när den ser ut att rulla på med sån fart. Så Alliansen "bidrar" nu med att hota bostadsminister Eriksson med en KU-anmälan och därmed göra gemensam sak med SD. Ännu en konstruktiv åtgärd för att stimulera bostadsbyggandet...

Själv kan jag tycka att det finns fog för att ge lite beröm till nuvarande bostadsministern Peter Eriksson och hans föregångare Mehmet Kaplan.

Sträck på er, Peter och Mehmet!

Brist på bostäder eller brist på känslor eller bådadera? – Liberal kommunmoral!

En undersökning SvT genomfört visar att borgerligt styrda kommuner är sämst på att ta emot flyktingar. Siffrorna är oerhört tydliga och svåra för borgerliga politiker att förklara. 

- Brist på bostäder, säger ett par av dem som intervjuats av SvT. Det skulle alltså vara så att det generellt i borgerligt styrda kommuner är en mycket större bostadsbrist än i röd-grönt styrda? Ja, så kan det förstås vara, vilket i så fall ger två sanningar som borde stämma till väljarnas eftertanke inför höstens kommunval.

Eller kan det vara en djupare liggande orsak som ligger bakom siffrorna? En NIMBY-känsla som är mer framträdande hos de individualistiskt skolade borgerliga politikerna och deras väljare? Den egna plånboken, tomten och huset är viktigare än att solidariskt bereda plats för människor på flykt undan krig och förföljelse? Är det inte oftast i villaområden som protesterna är som störst när exempelvis boenden för ensamkommande flyktingbarn förs på tal?

Har jag fel där? Tja, bevisbördan bör då ligga hos dessa borgerliga kommuner som nu talar om bostadsbrist. Kanske är det samma NIMBY-känslor som ligger bakom det sparsamma bostadsbyggandet? Har den postmoderna/liberala individualiseringen slagit igenom så kraftigt att det bara finns utrymme för individuellt förverkligande och den egna täppans och plånbokens intressen? De borgerligt styrda kommunerna driver ofta en gentrifieringsprocess i samverkan med privata företag där bostadsfrågan överlämnas till de senare och där kommunpolitikernas roll blir att främja det lokala näringslivet och locka skattekraft till kommunen. Det vill säga folk som har råd att köpa sig sin bostad. Övriga får klara sitt boende bäst de vill. Den gettofiering som detta samtidigt leder till innebär att höginkomsttagare ansamlas på ett visst begränsat geografiskt område vilket är en process som det talas väldigt lite om men som jag har skrivit om tidigare.

Eller vad säger kommunordföranden i Täby exempelvis? Det här budskapet finns i alla fall på kommunens hemsida till bostadssökande som saknar pengar att satsa på ett hus eller en bostadsrätt:

”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö”.

Någon som ser ett samband? Mellan ideologin och bristen på bostäder såväl som bristen på vilja och förmåga att ta emot flyktingar.

Kvantifierat i undersökningen positionerar sig Täby så här (bland 290 undersökta kommuner):

Medianinkomst (tkr): 275,2 (näst högst av alla)

Antal flyktingar/1000 inv: 3,2 (10:e lägsta siffran)

Antal hyresrätter/1000 inv: 29,8 (näst lägst av alla)

När hyresbostäder säljs ut är tillväxten oviktig (?)

Enligt en kartläggning SvD gjort har var femte kommunal bostad i Stockholms län försvunnit sedan 2008.

Går man längre tillbaks i tiden, vilket bl.a. Hyresgästföreningen har gjort, blir siffran ännu mer alarmerande.

De boendes åsikter om utförsäljningarna, det kommunala uppdraget att stå för bostadsförsörjning och andra etiska synpunkter på att pengar tas från kommunala bostadsbolag för att finansiera andra kommunala verksamheter har ignorerats i åratal. 

Det finns också skäl att ifrågasätta om inte det är ett brott mot de sociala mänskliga rättigheter som vi undertecknat. Artikel 25 i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter finns till och med presenterad på regeringens egen webbplats.

 Där står bl.a. följande:

”Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard omfattar mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner liksom trygghet vid förlust av försörjning under omständigheter som man själv inte har kunnat råda över”.

Detta brukar inte ens nämnas som skäl för en ansvarsfull bostadspolitik.

Nu kommer dock Tillväxtverket - enligt SvD-artikeln ovan - med uttalandet att de allt färre kommunala bostäderna sänker farten på den ekonomiska tillväxten för regionen. Andreas Åström, kommunikationschef vid Stockholms handelskammare, håller med och tillägger:

”Bostadsmarknaden håller på att bli ett av våra största tillväxthinder. Det verkar delvis som att kommunerna börjat abdikera från sitt ansvar att bygga hyresrätter”.

Normalt sett brukar ju tillväxten betraktas som en helig ko så nu kanske allianspolitiker börjar hejda sig, kan man då tänka. Men de kommunala m-politiker SvD talat med anser att kommunen behöver pengarna från försäljningarna och förefaller obekymrade över Tillväxtverkets och Handelskammarens oro. Civil- och bostadsminister Stefan Attefall (kd) tycker i sin tur att fastigheter är fastighetsägarnas ansvar och inte regeringens. Det kan ju formellt vara korrekt i sak men däremot finns ju inget som hindrar att regeringen skjuter till pengar där det behövs. Att det finns ett behov av bostäder bör ju inte vara överraskande för bostadsministern? Enligt SABO har 85 % av Sveriges kommuner brist på hyreslägenheter. Det är alltså inte heller ett lokalt problem i Stockholm även om situationen är extrem där.

Ska vi då tolka detta som att tillväxten inte längre är helig? I så fall bör vi kunna förvänta oss en helt annan inställning till mängder av andra frågor där tillväxten anges som motiv för politiska initiativ eller avsaknad av sådana, som i miljöfrågor exempelvis.

Samtidigt kvarstår frågan: var ska människor bo?

 

Förortens förbannelse del 3 – Politikers handfallenhet och nirvana-ansatser

När stenarna viner genom luften står politiker ofta förundrat oförstående. Reaktionen blir ofta chockade invektiv och fördömanden; oacceptabelt, ansvarslöst, helt missriktat, kriminella huliganer. Man får också intrycket, att döma av kommentarer i media och från politiker, av att det är en helt ny företeelse. Men, som sociologiprofessor Håkan Thörn nyligen påpekade i en Expressen-artikel, händer det med jämna mellanrum både här och i andra länder att ett pyrande missnöje exploderar i några dagars utbrott av frustrerade våldsamheter. 

Rationella förklaringar söks och snusförnuftiga påpekanden förminskar de grundläggande orsakerna till händelserna och de politiska förslagen till lösningar bottnar ofta i ideologiska antaganden liknande de som den amerikanske ekonomen Harold Demsetz har kallat ”nirvana-ansatser” med svag förankring i verkligheten. Jag kommer tillbaka till det senare.

 

Miljonprogrammet – drömmen om ett nytt samhälle

De förorter som växte upp som svampar under miljonprogramsåren 1965-75 har fått utstå mängder av kritik ända från födseln. Tanken bakom själva satsningen var dock den goda tanken att få bort bostadsbrist och trångboddhet. Vilket också lyckades. Det bör tilläggas att det byggdes mycket under hela efterkrigstiden och att miljonprogrammet var mer av en statlig garanti för byggandet, en trygghet för aktörerna som gjorde att satsningar kom igång. 

Det fördelningspolitiska målet med bostadsbyggande formulerades långt innan dess; att tillgång till en god bostad är en social rättighet. Det ansågs också motverka segregering att underlätta för låginkomsttagare att få tillgång till lägenheter i stadskärnan, därav den hyresreglering som senare avskaffades till förmån för det nu omstöpta bruksvärdessystemet.

Om behovet av bostadsbyggande rådde tämligen stor konsensus. Det var t.o.m. så att de borgerliga partierna kritiserade den Erlander-ledda S-regeringen för att hålla för lågt tempo i början av miljonprogramsperioden.

Doktoranden Christian Björk, som skrivit om detta i SvD nyligen, har emellertid rätt i det att stadsplaneringen varit väldigt tydlig i att bygga en segregerad struktur från början, med flerfamiljshus på ett ställe, radhusområden och villaområden avskilt från dessa. Han ifrågasätter därmed uppfattningen om ”folkhemmets förorter som ett konkret uttryck för socialdemokratins klassutjämnande ambitioner”. Själv tror jag dock att ambitionen framför allt var att bygga bort trångboddhet och undermålig boendestandard för arbetarklassen. Det är lätt att glömma att det ända in på 1970-talet var en ganska ansenlig andel bostäder på Södermalm vars hyresgäster var hänvisade till torrdass på gården/vinden. Jag tror däremot också att tanken var att arbetare skulle ha möjligheten att göra bostadskarriär genom att införskaffa radhus eller rentav villa efter ett antal flitiga år som duktiga arbetare i den ”eviga” tillväxtmaskin som Sverige tycktes utgöra under efterkrigstiden. Det var också just vad som skedde under 1970-talet. Förmånliga priser och skatteregler i kombination med inflationen gjorde det möjligt för dessa arbetare och lägre tjänstemän att jobba ihop till sitt ”drömboende” och lämna förorten. 

Kanske var det just så att planerna såg helt OK ut i en tid då det ”eviga” framåtskridandet fanns på den S-märkta näthinnan. Det tvärstopp som stannade upp processen under 1970-talet inföll ungefär samtidigt med att en stor del av en generation etablerade arbetare lämnade förorten. Kvar blev de som blev över för att generalisera det hela. Problem med missbruk, kriminalitet och oförmåga att betala hyror eskalerade.

Man kan med facit i hand förundras över den förvåning som de makthavande samhällsbyggarna ertappades med då, som Ingvar Carlsson (som jag citerat i tidigare inlägg, men här kommer det igen) när han inför SABO-kongressen (allmännyttans centralorganisation) 1975 talade om att de lediga lägenheterna återfanns alltför koncentrerat ”på vissa orter i vissa bestämda områden” och att det ibland berodde på att ”människorna utnyttjat den nya valfriheten på bostadsmarknaden till att flytta från vissa bestämda områden” vilket ledde till att ”de lediga lägenheterna upphört att vara en garanti för valfriheten”.

Fördelningstanken är emellertid nu förpassad till avskrädet och det är konkurrenstanken som råder. Alla ideologier har dock som sagt sina baksidor som blottas när den möter vardagens praktik. Jag tror det är ekonomen Harold Demsetz, som jag nämnde i början, som har myntat begreppet marknadens respektive statens ”nirvana-ansats” där marknadens ledord effektivitet, valfrihet och kreativitet ofta möter verklighetens segregering, kartellisering och monopol. Politiker fastnar ofta i sin ideologi och söker lösningar som utgår ifrån att världen fungerar som det ideologiska idealsystemet istället för att se vad som faktiskt fungerar i varje enskilt fall.  

Verkligheten tränger sig på – vad göra?

Lika ogärna som Socialdemokraterna ville erkänna att det skulle funnits luckor i folkhemstanken och den lite naiva framstegsoptimismen finns det idag mycket få borgerliga politiker som vill erkänna att marknadens ”nirvana-ansats” skulle kunna problematiseras. En tendens som idealet om ”economic man” framkallat, som jag ser det, är en övervärdering av mätbara resultat. Sifferexercis ersätter oftast den kvalitativa berättelsen, känslor och upplevelser av verkligheten. Mark Fisher (i Kapitalistisk realism) menar till och med att resultatrapportexercisen i senkapitalismens tidevarv upprepar stalinismens värdeprioritering av ”symboler för prestationer över faktiska prestationer”. Det blir alltså en inte obetydlig del önsketänkande bakom synen på verkligheten som presenteras.

Den snart tio år gamla Maktutredningen, ledd av Massoud Kamali, producerade en rad publikationer som är forskning att ta till sig för makthavare avseende integrationspolitik. Den har för det mesta avfärdats eller ignorerats helt av politiska skäl. Istället för att se vad den kan innehålla att ta till sig utan att för den sakens skull köpa hela paketet. En av publikationerna, ”Den segregerande integrationen – Om social sammanhållning och dess hinder” (SOU 2006:73), talar om en misslyckad integrationspolitik som blivit en politik enbart för ”invandrarna” och om att integration ”reducerats till att bli en särpolitik för ’de andra’” istället för en ”generell politik baserad på aktiv omfördelning av resurser för att skapa social sammanhållning i samhället”.

Den baserar sig på såväl inhemsk som utländsk forskning som bland annat talar om ”marginaliserade och stigmatiserade förorter” och ger en bild av en tilltagande boendesegregation i Sverige som fått en ”etnisk” dimension. Om förorter som fått en majoritet boende med invandrarbakgrund och där klass och etnicitet korsbefruktar varandra och förstärker känslan av utanförskap. Den rumsliga separationen underlättar också etablerandet av en mental separation via diskurser och praktiker som reproducerar föreställningar om ”den andre”, menar en av forskarna. Denna separation förstärker en polarisering som innefattar även förortsungdomars fientliga inställning till myndigheter, inte minst till polisen. En hel del av dessa forskare har använt sig av antropologiska metoder vilket innebär deltagande observationer av verkligheten och samtal med människor i deras hemmiljö. En del av vittnesmålen från de senaste oroligheterna i förorterna visar exempel på hur denna stigmatisering kan ta sig uttryck.

Detta stämmer naturligtvis inte överens med den marknadens ”nirvana-ansats” som är den dominerande i samhällsdebatten just nu och framför allt företräds av allianspolitiker. De utgår istället ifrån ansatsens beståndsdelar och försöker bygga bort/riva bort problem och göra fler till lägenhetsägare istället. Till stor del på samma sätt som Socialdemokrater trodde att saneringen av staden och byggandet av den nya, ljusa, luftiga förorten med modernt utrustade lägenheter skulle skapa ett orubbligt tryggt och problemfritt samhälle.

Verklighetens röster – som Megafonens eller Nätverket Järvas Framtids – noteras och fogas till resultatrapporten, ungefär som Järvalyftets medborgardialog som jag tagit del av, men beaktas bara selektivt på en del oskyldiga punkter i beslutsfattandet som istället styrs av den rådande ”nirvana-ansatsen”. 

Samtal med människor är något Miljöpartiet ofta framhåller och faktiskt praktiserar även om det finns en risk att slå sig för bröstet och bara bokföra antalet samtal och därmed falla in i den resultatrapportsfälla jag talat om här ovan och ”räkna pinnar” istället för att allvarligt fundera över vad samtalen ger för information och vilka åtgärder som bör vidtas på grundval av denna.

Någon klok person sa, på ett möte om förortsoron nyligen, att det gäller att inte bara lyssna utan att höra också. Jag tror att fixeringen vid kvantitativa uppgifter och den omfattande resultatrapportsfloden riskerar att göra beslutsfattare tondöva och förblindar synen på vad det är som händer... egentligen. Check... check... check...

 

Tidigare inlägg i ämnet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-1.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/06/forortens-forbannelse-del-2.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/akessons-klockrena-analys.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/fler-poliser-i-husby-ar-det-inte-mer-en.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2013/05/oro-i-fororterna-sorgligt-men-foga.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/07/gentrifiering-och-gettofiering.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-1-en-politiskt-ledd.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-2-ett-nyliberalt-fargat.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-3-de-boendes-asikter.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2012/05/jarvalyftet-del-4-hur-har-det-blivit.html