Bert Karlsson en spelare av spelet

Det pågår en granskning av Bert Karlssons företag Jokarjo som blivit ganska uppmärksammad. SvD har i en serie artiklar belyst misskötsel av anläggningar under detta bolag som tar emot flyktingar. En fråga har också varit hur mycket bolaget tar ut i vinst på verksamheten, vilket Bert Karlsson besvarat minst sagt svävande. Och aggressivt. Nu senast i en intervju av Carolina Neurath som publicerats som ett klipp på webben. – Ni är så jävla dumma i huvudet, blev slutorden från Bert Karlsson.

Det finns uppenbarligen de som tycker att det var ”taskigt” att publicera intervjun. Andra njuter nog av att Bert Karlsson får en vinge. Han är ju sedan länge känd som en tämligen skrupelfri affärsman och attityden är ofta den som uppvisas i det aktuella klippet. Att alla är emot honom och alla är dumma i huvudet, utom han själv. Det är förstås lätt att raljera över detta och mot individen Bert Karlsson när han bjuder på den här typen av ”show”. Det är medialt tacksamt och genererar klick.

Men egentligen är individen Bert Karlsson rätt ointressant. Han är bara en spelare som infogat sig i spelsystemet. Möjligen kanske han är en dålig spelare och borde bytas ut? Men det finns många Bert Karlsson:ar där ute. Det vore mer intressant om SvD började rota i systemet riktigt på djupet. Det är ganska länge nu som hela idén kring offentlig service med statliga/kommunala huvudmän började ifrågasättas och marknadsprinciper började införas. Systemet med beställare och utförare, konkurrensutsättning och effektivisering genom marknadens effekter och brukarens valfrihet blev istället det paradigm som nära nog all offentlig verksamhet kommit att bedrivas enligt. De olika styrmetoderna brukar ofta samlas ihop under samlingsnamnet New Public Management (NPM). De negativa bieffekterna ser vi dagligen och ibland poppar de upp som mediala ”skandaler”. Det är riskkapitalbolag som stänger skolor, snålar med personal, mat eller städning. Det gäller flyktingmottagningar likaväl som äldreboenden eller skolor. Just nu är det flyktingmottagningar som är under lupp. Men dessa ingår så att säga i hela detta system. Det är när bristsituationer uppstår som problemen med övervinster blir som tydligast. Det är inte underligt att bostadsmarknaden är en marknad som dess utbudsaktörer längtar efter att få sätta tänderna i på riktigt. Hade vi haft en situation med mängder av tomma lägenheter som stod och skrek efter hyresgäster hade intresset för marknadshyror givetvis varit betydligt svalare.

Att på allvar ifrågasätta systemet eller det paradigm som styr offentlig verksamhet är inte lika populärt. Det blir stort, komplext och svårt för läsaren (journalisten?). Men det vore hälsosamt om SvD stormade in även på politikernas kanslier och på de tankesmedjor där NPM-idéerna en gång smiddes och där de omformas och paketeras för återbruk år efter år. Vad är viktigt och vad är riktigt? Hur går vi vidare, vad kan vi förkasta och vad kan vi ta tillvara? Kan det inte finnas verksamheter som inte lämpar sig för att utsättas för marknadens principer? Är det dags för ett paradigmskifte som kopplar hela frågan om offentlig verksamhet till större frågor om hållbarhet för såväl den globala miljön som närmiljön och för människors välbefinnande i längden? Väntar med spänning på den diskussionen. Istället för de som landar i enstaviga rop på vinstförbud eller å andra sidan valfrihet.

Själv har jag försökt lyfta perspektiv och funderingar kring detta på min blogg. Här är ett axplock för den intresserade:

CAREMA- symptom på systemfel

Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik

Hatten av för Tove Lifvendahl

Valfrihet ... beror på ditt barns behov av stöd

Det fria skolvalets misslyckande

Vad kan Baudrillard ha att säga oss om vårdskandaler?

Patientens pris – en reflektion över Zarembasbok/artikelserie

Branschen och marknaden sköter allt

SvT har gjort en undersökning av priset för resor med kollektivtrafik och funnit att priset ökat fyra gånger snabbare än Konsumentprisindex (KPI) sedan 1995. Av prat om klimatmål och satsningar på kollektivtrafik syns inga spår i prisutvecklingen för resor med klimatvänliga transportmedel.

Kollektivtrafikbranschen har själv omfamnat målet - som sattes 2008 i samråd med regeringen - att fördubbla kollektivtrafiken till 2020. Det är uppenbart att allians-politiker då inte hade någon förståelse för kopplingen mellan resande och pris. Men senare utvärderingar har ju gjorts så nog borde det inte komma som en överraskning för någon av de ansvariga att en sådan finns?

 

En internationell tumregel brukar vara att om priset stiger 10 % minskar antalet resande med 3 %. Så om ansvariga politiker vill vara målmedvetna skulle priset som styrmedel med fördel kunna användas. Men från regeringshåll är passivitet nyckelord och tilltron till branschen/marknaden orubblig.  Infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd tycker att det är bra att branschen har detta som eget mål eftersom branschen då driver på för att nå målet. Uppenbarligen tycker hon det är tillräckligt. Det har väl gått sisådär...

Det var för övrigt hon som (motvilligt) tillsatte utredaren Gunnar Alexandersson, med förflutet vid Tågoperatörerna, lobbyorganisation för privata tågföretag, för att utreda järnvägens framtida organisation och därför fick svaret hon ville ha; att järnvägen inte går att återförstatliga.  Behöver jag tillägga att även Tågoperatörerna var nöjda? 

Detsamma gäller bostadsbyggandet. Där har passivitet och tilltro till marknadens aktörer lett till en bostadsbrist som inte skådats sedan före miljonprogrammet för femtio år sedan. Men nu har alliansregeringen kanske förstått att något måste göras? För häromdagen tog de på sig bygghjälmar och åkte ut till ett (av allt färre) bostadsbyggen och deklarerade att här ska det tas krafttag i form av... en utredning. Vi får väl utredare som levererar det regeringen vill höra, får vi förmoda. Bara det går fort för de bostadssökande börjar bli lite otåliga nu. Centerns studentförbundsledares, Hannes Hervieu, reaktion säger det mesta:

”Man kan göra mycket med en utredning, men man kan inte bo i den”

 

 En svensk politikerklassiker är när den gamle S-ledaren Tage Erlander 1966 pressades av de tre O:na (Orup, Ortmark, Olivencrona) i tv-utfrågning innan valet om vad ett ungt par som ville bilda familj och skaffa eget hem skulle göra. Hans svar att de väl får ställa sig i bostadsförmedlingens kö ledde till att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta kommunalval (det var då skilda valår kommun/riksdag) sedan mellankrigstiden. Ändå hade Erlander ammunition som han hade kunnat avfyra med tanke på att miljonprogrammet just hade påbörjats och en mängd bostäder var på gång.

Idag svarar alliansen på ungefär samma fråga att de unga väl får se sig om på andrahandsmarknaden och finna sig i att vara hänvisade till den ett antal år. Det får sägas vara lösplugg i jämförelse. Förvisso är det nu lättare att hyra ut sin bostadsrätt i andra hand och att ta ut högre hyror. Men det har också inneburit att andrahandshyrorna stigit med cirka 20 %. Någon bostadsförmedling att räkna med finns knappt längre och bostadsbyggandet ligger konstant på låg nivå sedan länge trots en liten ökning i Stockholm ifjol.

Det är marknaden som ska lösa bostadsbristen. Det har väl gått sisådär...

 

Byggare Bob saknas på bilden (Foto Sanna Olsson, Aftonbladet)

 

En tredje fråga på agendan på sistone är klimatfrågan. Två glada centerpartistiska ministrar, Ek och Hatt, åker snart till Bryssel för att tala om att de stödjer kommissionens klimatmål men är emot dem. Det lär bli jobbigt. Men möjligen har de samma uppfattning om att ”ta på sig ledartröjan” och vara internationellt föredöme som partiledaren Annie Lööf? Det vill säga genom att sälja utsläppsrätter som hade kunnat frysas inne. Marknadslösningar för att minska utsläppen kan knappast beskrivas som någon succé om det är klimatmål man vill nå åtminstone.

 

Ek och Hatt – mindre glatt (Bild: ERA)

 

Regeringen har i handling varit lika passiv i den här frågan som i många andra. Tilltron till marknaden och till branschers självsanering tycks orubblig. Även gällande klimatfrågan. Det har väl gått sisådär...