Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.

Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Sverigedemokraternas principer

Klippt ur Sverigedemokraternas principprogram:

Sverigedemokraterna och människan

”Den som åberopar sina rättigheter ska också vara medveten om sina skyldigheter gentemot sig själv och andra. Vi är alla ansvariga för våra egna handlingar och konsekvenserna av dessa. Den som inte uppfyller sina skyldigheter bör därför vara medveten om att denne därmed också kan förlora någon av sina rättigheter. Skyldigheten att följa demokratiskt stiftade lagar betraktar vi som central i sammanhanget”.

Sverigedemokraterna och ekonomin

”Ett varsamt hanterande av de gemensamma, ekonomiska resurserna är en viktig och naturlig del av den sverigedemokratiska förvaltarskapstanken”.

Sverigedemokraterna och välfärden

”En annan grundförutsättning för att välfärdsstaten i längden skall kunna överleva är att samhället lyckas upprätthålla en moral som betonar kopplingen mellan rättigheter och skyldigheter och som tydliggör att den som tillskansar sig stöd som man egentligen inte har rätt till eller behöver, i praktiken stjäl ifrån sin granne”.

  

Klippt ur Sverigedemokraternas dokument ”Etiska riktlinjer”:

”Allmänheten har rätt att ställa höga krav på hur företrädare för partiet agerar. Det gäller att handla med detta som utgångspunkt, föregå med gott exempel och vara medveten om att allt man gör och säger ska tåla offentlig granskning”.

”Att hantera offentliga medel kräver stor aktsamhet”.

Sverigedemokraterna och verkligheten:

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalle-och-politik/val2014/article32130.ab
 

Fritt Vattenfall

Vattenfalls köp av Nuon beskrivs i gårdagens SvD som den kanske sämsta affären någonsin i Sveriges historia. Det är svårt att bedöma riktigheten i detta. Men att förvärvet omges av frågetecken kan knappast förnekas. Miljöpartiet har nu också KU-anmält ansvarige ministern vid tillfället, Maud Olofsson, för att reda ut oklarheter och om regeringen frångått principer för statligt ägande.

SvD:s Per Lindvall sätter möjligen fingret rätt på i sin krönika (se länk ovan ”Sveriges sämsta affär – någonsin)? Han skriver att näringsdepartementets oförmåga att stå på sig mot Vattenfall delvis kan förklaras av ”den näringslivskult som präglat delar av den borgerliga regeringen”. Det tycks i alla fall vara uppenbart att det inte är vanliga rationella kalkyler som legat bakom optimismen inför och riskbedömningarna bakom affären. 

Jag funderar lite över den moraliska/etiska debatten som följt av Telia-affären och den moraliska ekonomi som diskuterades på World Economic Forum häromveckan.

Närheten till stora pengar gör tydligen en del saker med en del människors omdöme och positionering i förhållande till normer som annars gäller i vardagslivet. Typiskt nog var det en ”vanlig” tjänsteman som varnade mest högljutt för Vattenfalls Nuon-förvärv. En person som inte själv hade någon direkt koppling till affären. 

 I samhällsvetenskapen finns ett teoretiskt fält som under benämningen sociologisk nyinstitutionalism förklarar beteenden på ett annat sätt än exempelvis den från nationalekonomin lånade rational choice-teorin som går ut på att individer förutsätts alltid göra rationella val. Institutioner formas istället av olika formella, kulturella eller sociala signaler från omgivningen. Kanske är det lite grann detta Per Lindvall är inne på när han talar om den borgerliga regeringens ”näringslivskult”?

Vi lever i en tid när yuppiens normer (eller moral om vi så vill) och beteendemönster blivit normaliserade. Karaktären Gordon Geckos giriga och hänsynslösa stil i filmen Wall Street (1987) har blivit ett mer mainstream-beteende och kanske inte bara inom affärsvärlden?

Åtminstone har det sipprat ned genom porerna på både bolagskontor och regeringslokaler där det finns mängder av höjdare eller wanna-be´s som drömmer om det stora klippet eller den grandiosa affären, närheten till de stora pengarna. Ju större summor det handlar om tycks också ha betydelse för hur omdömet slirar. Inte minst med tanke på finanskraschen 2008 och miljardrullningen som föregick den. Det gäller att stiga mot allt högre höjder. Det ger emellertid också allt mer hisnande fritt fall när det går snett. 

Dessa affärer med (halv)statliga bolag som mutar och gör tokköp har väldigt lite med ägarskap att göra. Tunga beslut som tas i snabb takt är sällan väl övervägda enligt rationella kalkyler, oavsett det handlar om statligt eller privat ägda bolag. Däremot har det stor betydelse hur andra gör. Något som formas med små, nästan omärkliga rörelser i riktning mot en helhet som vi brukar kalla tidsandan eller med ett tyskt ord jag gillar rätt skarpt; zeitgeist. I denna tidsanda rör vi oss inom gränser som vi inte riktigt vet hur de uppstått men ändå verkar klart antyda vad det är ”som gäller”. 

Detta med den bristande moralen och det bristande omdömet inom affärsvärlden är med andra ord lite svårt att med ett enda förslag åtgärda. Det ligger inbäddat i tiden, så att säga.