Ukrainas motståndsvilja i siffror – en bild av splittring

 

Världens ledare tävlar nu om att uttala stöd för Ukraina och det ukrainska folket och om att skicka vapen till landet för att användas mot tänkta ryska invasionsstyrkor. Många har också betonat hur motståndsvilliga ukrainarna är. Jag har själv utgått ifrån att en majoritet av det ukrainska folket på ett eller annat sätt skulle motsätta sig en rysk invasion.

Igår genomfördes också i Ukraina vad president Zelenskij proklamerade som en ”Day of Unity” med flaggresningar och nationalsång på olika platser i landet. En demonstration av folkets enighet mot det ryska hotet.

Bild: Ukrainian Presidential Press Office (AP). President Zelenskij sjunger nationalsång på "Enighetsdagen".

En färsk opinionsundersökning visar emellertid tämligen uppseendeväckande siffror om man betänker vad de betyder.

Det är the Kyiv International Institute of Sociology som genomfört undersökningen vars resultat överraskar och stämmer till eftertanke. I nätversionen av publikationen the Kyiv Independent beskrivs resultatet däremot enligt följande:

”Poll: Majority of Ukrainians will actively resist further Russian invasion”.

När man tittar närmare framgår snabbt att detta är en sanning med modifikation.

Frågan som institutet ställt till respondenterna (OBS här att invånare i Krim och de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk inte deltagit) lyder enligt följande:

"In the event of an armed intervention by Russia in your city or village, would you take any action and if "yes", which ones?"

När frågan ställdes i december 2021 blev frågan besvarad med ja av 50,2 % av de tillfrågade vilket nu har stigit till 57,5 %. Det är alltså en majoritet som svarat att de skulle agera på något sätt, men ingen överväldigande majoritet. De som kunde tänka sig att bjuda väpnat motstånd utgjorde 37,3 % medan 25 % hellre deltog i civilt motstånd.

Bland dem som inte säger sig vilja bjuda motstånd har 12,4 % sagt att de skulle söka sig till en säkrare region medan 7,5 % skulle ta sig utomlands. Den största gruppen är dock de som inte skulle göra något alls. Den utgör 17,9 % av de tillfrågade.

Regionala skillnader är också stora. I västra Ukraina är det 72,2 % som vill göra någon form av motstånd medan motsvarande siffra i östra Ukraina är 30,5 %. Det är dessutom en minskning sedan december-undersökningen. Då är alltså inte de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk inräknade och inte heller Krim, vilket sammanlagt handlar om drygt tio procent av landets befolkning.

OM Ukraina nu fortfarande räknar in dessa områden som ukrainska? Det gör de ju i alla möjliga sammanhang, men ibland får man intrycket att befolkningen i dessa områden inte räknas in i kalkylen, endast landområdet.

När president Macron nyligen föreslog för ukrainska presidenten Zelenskij att han borde inleda dialog med de självutropade republikerna Donetsk resp. Luhansk avfärdades detta som en eftergift för ett ryskt narrativ om konflikten i östra Ukraina som en intern historia. Enligt Ukraina är det Ryssland som invaderat och ockuperar dessa självutnämnda republiker och någon intern konflikt vill man således inte höra talas om.

Enligt min mening är just det ett av de största hindren för en fredlig lösning för Donetsk och Luhansk. Befolkningen där har de facto andra uppfattningar och värderingar än vad som dominerar i västra delarna av landet. Ryssland uppmuntrar och förstärker en del av de här uppfattningarna naturligtvis men de finns där och de fanns där från början 2014 efter Euromajdan och de bubblade över i väpnat motstånd efter mordbranden i Odessa i maj 2014 då Euromajdan-anhängare brände ned fackföreningshuset i Odessa med åtminstone 48 dödsoffer som följd, antingen innebrända eller ihjälslagna när de hoppat från fönster, alternativt ihjälklubbade av Euromajdan-anhängarna utanför.

Så länge den ukrainska regeringen och presidenten ignorerar befolkningen i Donbass och deras sätt att värdera och resonera så kommer motståndsviljan mot Kiev att förbli större än mot Ryssland. Vem minns nu (eller tog ens notis om) de som ställde sig framför ukrainska tanks i Kramatorsk och Mariupol och andra ställen i Donbass och bad soldaterna vända hem till kasernerna? Det var vanligt folk boende i Donbass. Händelserna skildrades på plats av framför allt Vice News som var bland få filmande journalister som rörde sig fritt i området då och som lyckades fånga stämningarna på båda sidor. Att det rörde sig om en intern konflikt till att börja med råder inget tvivel om, oavsett hur den sedan utnyttjades och förstärktes av ryska krafter.

Om detta må man ju tycka vad man vill men går inte att bortse ifrån om man vill nå en lösning som kan accepteras av alla inblandade. Ukraina kan inte längre stoppa huvudet i sanden och låtsas som att Donbass är som vilken annan ukrainsk region som helst. Ska den återbördas för gott med Ukraina måste befolkningen följa med. Det kräver att det ukrainska styret tar hänsyn till deras röst och är beredda till kompromisser och inte bara skicka tanks och nya trupper. Det är, som ITV-reportern i ett av klippen nedan säger: ”[…] a curious way to persuade ordinary people they have a future within Ukraine”

Youtube-klipp för den som glömt upprinnelsen till dagens läge och tvivlar på om det verkligen finns en intern konflikt och diametralt motsatta narrativ:

Channel 4 rapport från Donetsk den 23 februari, alldeles efter att Janukovytj flytt landet och Euromajdan-demonstrationen lett till ett maktskifte i Kiev.

Ukrainska trupper i Slovjansk ger upp sina vapen och andra förband gör halt utanför Kramatorsk, Vice News i april 2014.

Protester i Donetsk, ont blod rörts upp av Odessa-mordbranden, Vice News 6 maj 2014.

Strider i Mariupol rör upp ilska hos befolkningen (ITV-rapport 10 maj 2014).

Segerdagen 9 maj i Donetsk och reaktioner i Mariupol på sammandrabbningarna med ukrainska Nationalgardet, Vice News 11 maj 2014.

Ukraina update - vad händer nu?

 

Nej, det lär inte bli någon rysk invasion av Ukraina idag. Spådomen att något skulle hända just den 16 februari har hängt i luften ett par dagar innan, men mycket tyder på att ryska militära enheter dras tillbaka snarare än tvärtom.

Detta har ännu inte bekräftats menar framför allt USA:s president Biden och Nato:s Stoltenberg, men de har heller inget att komma med som visar på motsatsen. Min gissning är att det Ryssland ville var att göra ett ”statement”, en markering av sin närvaro och kapacitet, och nu är den gjord. Jag gissar också att USA:s och Nato:s respons har varit till stor del en markering i sig. Det är ett retoriskt spel där det gäller att visa några kort men inte alla.

Svårt alltså att veta vad den ene vet eller bara gissar om den andre och vice versa.

Hur som helst har ukrainske presidenten Zelenskij proklamerat en ”enighetsdag” idag. Flaggor hissas och nationalsången har sjungits. En sorts markering i sig även om just ukrainarna själva verkar ha tagit uppgifterna om en kommande invasion med större lugn än de flesta. Krogarna var fullbokade den 14 februari på ”Alla Hjärtans Dag”. Livet har fortsatt ungefär som normalt alltså.

Förutom bland en del ukrainska politiker. Pinsamt nog för president Zelenskij har hela 23 parlamentsledamöter, varav ett flertal från presidentens eget parti, lämnat landet av rädsla för vad som komma skall. Presidenten gick ut med en offentliggjord uppmaning till dem att komma tillbaka. Det är oklart om de hann tillbaka i tid för att sjunga nationalsång på ”Enighetsdagen”.

I söndags uttryckte ukrainske ambassadören i London, Vadym Prystaiko, att det fanns en möjlighet att Ukraina skulle kunna ge en utfästelse att inte gå med i Nato, vilket ju varit ett ryskt krav i det diplomatiska spelet. Villkoret skulle vara ”om det avleder en rysk invasion”. Naturligtvis ett märkligt uttalande av en ambassadör i UK och han fick snabbt backa från uttalandet och kom istället tillbaka och sa i en tweet att:

“People in Ukraine want to live their lives in peace and quiet, feeling safe in their country. NATO is the only way to have it in our part of the globe”.

En enig front mot Ryssland?

Samtidigt har det ofta uttryckts att EU och USA står eniga mot Ryssland och vid Ukrainas sida. Skrapar man lite på ytan verkar det inte alldeles solklart.

Den brittiske premiärministern Boris Johnson uttalade sig i måndags och sa med sin vanliga ”analytiska skärpa” att bevisen för en rysk invasion av Ukraina var ”pretty clear” och kunde komma inom 48 timmar. Han uppmanade också europeiska länder (räknar kanske inte in UK längre till dessa?) att hitta alternativa energikällor och göra sig redo att införa ekonomiska sanktioner mot Ryssland.

Brittiske utrikesministern Liz Truss uttalade sig också igår om att en rysk invasion kunde vara att vänta men ville samtidigt inte göra några utfästelser om att UK skulle komma att ta emot flyktingar från Ukraina om kriget skulle bli verklighet.

Mängder av ambassadsfolk har nu lämnat Kiev och USA har officiellt flyttat sin ambassad till Lviv. Det kanske är säkerhetsåtgärder som ambassader bör vidta i lägen som dessa men det har grymtats lite i ukrainska korridorer om det här sättet att sjappa från scenen när det hettar till, samtidigt som man önskar Ukraina ”lycka till” ungefär. Även inom EU-kretsar råder delade meningar om det kloka i att rymma fältet.

Det framstår också tydligt att den anglo-amerikanska hållningen gentemot det ryska perspektivet på säkerhetsläget inte är densamma som den fransk-tyska.

Tyske förbundskanslern Olaf Scholz var nyligen på besök i Kiev och fokuserade då på Minsk-överenskommelsen och hävdade att president Zelenskij snart skulle komma att presentera en plan för att inför någon form av ”specialstatus” för Donbass.

Franske presidenten Macron lär också, enligt ukrainska regeringskällor, ha försökt övertala Zelenskij att öppna en dialog direkt med representanter för de självutropade republikerna Donetsk och Luhansk.

Något som Ukraina vägrat hittills eftersom det skulle vara detsamma som att erkänna att det handlar om en inbördes konflikt, medan det ukrainska narrativet hävdar att det är en ensidigt rysk aktion som ligger bakom konflikten i Donbass. En hållning som har låst hela situationen eftersom det ju de facto fanns ett missnöje med Kiev-regeringen i botten hos en stor del av befolkningen i Donbass åtminstone när konflikten bröt ut 2014.

Förbundskansler Scholz har också varit i Moskva där han stod för ett annat lite märkligt uttalande då han försäkrade att så länge han själv och Vladimir Putin satt vid makten skulle inte Ukrainas inträde i Nato finnas på agendan.

Vad Ryssland vill

Just Nato-inträdet har ju varit det röda skynket för Ryssland och Putin lär ha sagt att han vill ha garantier för att Ukraina inte går med. Han vill förhandla fredligt om saken dock men utan att ha fått någon som helst respons annat än att kravet är ”oacceptabelt”. Det sägs ofta att alla länder måste få bestämma själva hur de ska agera men samtidigt kan ju även Nato bestämma själva vilka som ska bli medlemmar. Så frågan är egentligen inte given om man ser saken på det sättet. Ukraina vill ju väldigt gärna bli medlemmar i EU också men måste godkännas som medlem av samtliga medlemsländer. Det finns alltså inget som gör att Ukraina kan bestämma vad de vill i det fallet heller. Det är upp till EU såväl som Nato att avgöra om de vill acceptera Ukraina som medlemmar. Något som ofta glöms bort i debatten.

Ryska parlamentet har också nyligen tagit ett beslut att erkänna de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk som självständiga stater. Det är nu upp till Putin att godkänna beslutet vilket han knappast lär göra eftersom det skulle bryta mot den Minsk-överenskommelse han själv ofta hänvisar till bör följas.

 

Donbass nyckeln

Det är ganska uppenbart att om parterna vill föra samtal om säkerhetsläget så är det i Donbass och Minsk-överenskommelsen de bör ta sin utgångspunkt.

Över huvud taget bör det ligga i allas intresse att något händer i Donbass som kan bryta det dödläge och frusna frontkrigföring som pågått i flera år. Befolkningen som är kvar i regionen lever i en ständig spänning och en nedbrytande vardagsmisär.

Detta bör vara alldeles glasklart oavsett om man anser att det handlar om en intern konflikt eller om den ensidigt är orsakad av Ryssland.

 

 

 

Ukraina update – vem vet vad?

 

Det har nu åtminstone sedan årets första dagar spekulerats i en rysk invasion av Ukraina. En intressant notering är hur man i svensk press brukar tala om just ”rysk invasion” medan man oftast i utländsk press talar om ”further invasion”.

Framför allt gör man det i Ukraina eftersom de i många år hävdat att Ryssland invaderat och ockuperat Donetsk och Luhansk. Detta är förvisso en sanning med modifikation men det är flera år sedan nu som man från officiellt ukrainskt håll övergick från att tala om att man drev en ”anti-terrorist-aktion” i östra Ukraina till att man började beskriva det som ett ”krig mot Ryssland”. Därmed kan man ju inte säga sig vara rädda för en invasion. Den har ju redan skett enligt den officiella ukrainska synen. Det här har också president Zelenskij framhållit i en del tal under januari månad.

Det känns viktigt att påpeka det här först eftersom det kan förvirra att läsa svensk respektive utländsk press om läget. Den som inte känner till skillnaden kan tro att invasionen (som svensk press hela tiden talar om) har inletts. Det har den inte, men rykten surrar oroande envist nu och min farhåga är att de spär på risken för krig och därmed blir självuppfyllande. Spänning, osäkerhet och rädsla är inga bra kamrater vid förhandlingsbord och vid gränsbevakningar.

Militär uppladdning båda sidor - Rykten och fakta

Just nu går det en mängd olika rykten, och obekräftade uppgifter pumpas ut över världen.

Varannan dag säger Biden att kriget kommer snart och varannan dag går en annan officiell företrädare för USA ut och försöker tona ned det hela. Eller till och med i princip parallellt. Igår försökte Vita Husets säkerhetsrådgivare Jake Sullivan tona ned oron för en förestående rysk attack medan Biden gick ut och talade om ”a further invasion any moment”. Även USA:s utrikesminister Blinken talade om att en rysk invasion ”could begin at any time”, även under vinter-OS.

Ukrainas president Zelenskij däremot har tidigare bett USA tona ned sin oro. Den skadade den ukrainska ekonomin, menade Zelenskij. Nu har även den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu uttalat samma sak och sagt att ”megafon-diplomati” och att situationen är allvarligt men inte ”skräckinjagande” som väst hävdar. Här ska sägas att Ukraina har mycket affärer ihop med Turkiet, liksom f.ö. Ryssland. Den ekonomiska oron har tidigare varit mer framträdande än oron för militär eskalering.

The Kyiv Independent meddelade för ett par dagar sedan helt kort att Ryssland ser ut att planera en blockad av Azov-sjön (innanhavet från Krim och längs ukrainska sydostkusten bort mot ryska Krasnodar) för civil trafik eftersom de tänkt hålla militärövningar där mellan 13–19 februari. Den enda källa de hade för detta var ett facebook-inlägg. Det ligger f.ö. i deras dagliga nyhetsbrev under rubriken ”Russia´s War Against Ukraine”, apropå det ovan sagda. Samma publikation rapporterade dagen efter (11 februari) att ukrainska hamnmyndigheter också gått ut för att informera fartyg om att inte styra in i Azov-sjön. Återigen hänvisar de dock bara till en facebook-sida vars innehåll är låst (?). Senare igår kom dock ett meddelande från den ukrainska kustbevakningen att de fått försäkringar från rysk sida att dessa inte har för avsikt att blockera infart till Azov-sjön.

Helt säkert är dock att det den 10 februari inleddes en militärövning i Belarus, med både ryska och vitryska styrkor. Det har lett till spekulationer om en kommande invasion även därifrån.

Samtidigt strömmar vapen in till Ukraina.

Igår bekräftades från litauiskt håll att de skulle skicka Stinger-missiler till Ukraina och de har också aviserat att de förbereder att ta emot upp till 30 tusen ukrainska flyktingar om så skulle behövas.

Ukraina har nu fått, enligt deras regeringssidor, militärt bistånd till ett värde av 1,5 miljarder USD av olika västländer som USA, UK, Kanada, Estland, Polen och Tjeckien. Samt även Tyskland, hävdar regeringssidan. Något som verkar märkligt då tyskarna offentligt och upprepade gånger hävdat att de inte skickar vapen till krigförande länder. Det har de fått mycket skäll för i Ukraina och även i Sverige rynkas det på näsan ibland trots att vi haft samma princip sedan många årtionden tillbaka.

USA tänker också skicka ytterligare trupper till Polen och Nato lär överväga att skicka extra trupper även till Rumänien, Bulgarien och Slovakien.

Evakueringar redan igång

På bara några dagar har också talet om evakuering av utländska medborgare från Ukraina eskalerat och i en del fall redan påbörjats. Flera länder har redan uppmanat sina medborgare att lämna landet. Förutom USA och UK sedan tidigare har nu även Lettland, Estland, Danmark, Norge, Nederländerna, Israel, Japan och Sydkorea gjort detsamma.

Jag vet att europeiska länder redan börjat evakuera familjer till EU-personal i Ukraina. Än så länge gäller det inte EU-personalen men dessa har ändå väskor packade och har uppmanats att hålla sig förberedda för evakuering.

Amerikanska trupper i Polen står redo att hjälpa amerikanska medborgare om Ryssland skulle angripa Ukraina. Trupperna är inte auktoriserade att gå in i Ukraina men tänker sätta upp tältläger, checkpoints och andra faciliteter på polska sidan av ukrainska gränsen.

Det som oroar lite mer är kanske att även Ryssland överväger (OBS) att kalla hem icke nödvändig ambassadspersonal från Kiev. Det skulle ju kunna ses som en bekräftelse på misstankarna om ett kommande krig. Men troligen är det ett diplomatiskt spel. Utrikesministern Lavrov har uttryckt det som en försiktighetsåtgärd eftersom USA och UK vidtagit samma åtgärd vid sina ambassader. ”Kanske förbereder anglosaxarna något eftersom de evakuerar sin personal”, lär han ha sagt enligt TASS. Ett sätt att försöka kvittera den västliga oron.

Fredsmäklare?

En opinionsundersökning i sju europeiska länder gav resultatet att en majoritet tror att en rysk fullskalig invasion av Ukraina kommer under 2022 och över 60 % önskade att Nato och EU ska engagera sig militärt i ett sådant eventuellt krig. 54 % menade att USA borde gå in och 43 % att deras eget land borde göra det.

Lyckligtvis är deras makthavare inte lika pigga på att kriga. EU:s samtliga medlemsländer har samlats bakom en uppmaning/vädjan till Ryssland att dra tillbaka sina trupper vid gränsen och betonar sin önskan att lösa meningsskiljaktigheterna via dialog och mer diplomatiska samtal.

Faktum är ju att Ukraina och Ryssland faktiskt pratar med varandra under medling från just Tyskland och Frankrike vars president Macron är en av få i västvärlden som säger sig ha viss förståelse för den ryska hållningen och oron för Nato. De s.k. Normandie-samtalen förs nu mer intensivt än på många år. Än så länge utan några genombrott, men det diplomatiska samtalet förs. Det är uppenbart att ryssarna vill att något ska hända med den frusna konflikten i Donbass och naturligtvis vill man att lösningen ska vara till rysk tillfredsställelse.

Kremls talesman Dmitrij Peskov höll också nyligen med franske presidenten om att det enda sättet att stoppa ett krig är genom att fullt ut implementera Minsk-avtalet men menade samtidigt att president Zelenskij inte har svarat upp mot önskemålen.

Idag sägs det att Biden, liksom även president Macron, ska ha ett telefonsamtal med Putin om läget. Förhoppningsvis kan spänningen släppa något. Annars riskerar det hela att bli till en självuppfyllande profetia. Ett skott över gränsen kan räcka som provokation och sätta igång något som kommer att bli oerhört svårt att dra tillbaka och ge oöverskådliga skador för alla inblandade för lång tid framöver.

Den stora frågan är alltså om USA/Nato vet något som man inte vill avslöja av flera skäl (skydd av källor eller underrättelse-förmåga t.ex.)?

Eller har de egentligen ingen aning och lanserar hela alarm-offensiven som ett sätt att försöka avskräcka ryssarna att gå ett steg längre? Just in case.