Ukraina 2020/2021 - en besvikelse för EU och USA och vice versa? – del 2 undersökningar och opinionsmätningar

 

I mitt förra inlägg på det här temat redogjorde jag i stort sett för en artikel som tog upp situationen i Ukraina och den amerikanska och övriga västvärldens förda politik gentemot Ukraina. Professor Nicolai Petro vid Rhode Island University gav i sin artikel för National Review sina mycket insiktsfulla reflektioner på läget idag men utifrån ett amerikanskt perspektiv.

En stor fråga han utgick ifrån var hur det är möjligt att president Zelenskij och hans parti Folkets Tjänare, trots unikt goda förutsättningar efter valen 2019, haft ett så trögt 2020 och kunnat sjunka så i popularitet? Han ger flera goda svar vilket jag redovisar i förra inlägget.

Här följer dock en del statistik och opinionsundersökningar som gjorts under senare tid för att ge mer faktaunderlag som komplement till förra inlägget.

Foto: Hans Wåhlberg. Det vilar en besvikelse över Ukraina. Många har svårt att överleva och hitta sätt att försörja sig. 

Folket är missnöjt med sin Tjänare

President Zelenskij vann överlägset presidentvalet 2019 och hans då nystartade parti Folkets Tjänare vann egen majoritet i valet till parlamentet, Vekhovna Rada, samma sommar. Det gav presidenten Zelenskij en förutsättning som ingen annan president tidigare i Ukraina att driva igenom sin politik och få sina dekret godkända av parlamentet.

Trots detta tycks folket alltmer missnöjt med styret, vilket förklaras i förra inlägget. Det färskaste beviset för opinionsläget kommer från Kyiv International Institute of Sociology som publicerade sin undersökning den 30 december 2020.

Det mest sensationella med den var att det parti som vann störst förtroende blev Oppositionsplattformen – För Livet (för enkelhetens skull OFL i forts.) som skulle få 23,1 % av rösterna vid ett val idag. Partiet betraktas och beskrivs som ”pro-ryskt” och drivs till stor del av politiker som tidigare var aktiva i Regionernas Parti. Det vill säga det parti som president Janukovytj tillhörde. Alltså den president som såg sig tvungen att fly till Ryssland då Euromajdan-protesterna i Kiev eskalerat till våldsamheter och oppositionen under kuppliknande former tog över makten i februari 2014. I nuläget har de 44 platser i Verkhovna Rada mot Folkets Tjänare som har 246. Ett val idag skulle alltså kasta om parlamentets sammansättning totalt.

Det har alltså gått snart sju år sedan dess och den västtillvända politik som landet fört sedan dess har alltså lett till att ett s.k. pro-ryskt parti nu ser ut att vara det mest populära. Då ska man också ha i minne att de självutropade republikerna Donetsk respektive Luhansk inte tillhör de tillfrågade. Ett val med dessa regioner inkluderade skulle med all sannolikhet ge en ännu större andel av rösterna.

Folkets Tjänare, president Zelenskijs parti, är förvisso tvåa i mätningen med 20,9 % men fick alltså i förra årets val över hälften av rösterna. Nedgången är signifikant men kanske ändå det näst mest sensationella. Partiet har visat en stadig nedgång sista halvåret 2020 och gjorde dåligt ifrån sig i lokalvalen i höstas.

Två partier till ser enligt undersökningen ut att ta sig över spärren på 5 %. Förre presidenten Porosjenkos parti Europeisk Solidaritet med 14,1 % samt Julia Tymosjenkos Fäderneslandspartiet/Batkivsjtjina som fick stöd av 9,8 % i mätningen. Därefter kommer tre partier som ligger kring spärren på 5 %. Ultranationalisten Oleh Lyasjkos Radikala Partiet, förre premiärministern Groysmans Ukrainsk Strategi samt före detta säkerhetschefen Ihor Smesjkos Styrka och Ära.

Opinionsundersökningen visade också att sittande presidenten Zelenskij vid ett val idag trots allt skulle vinna men OFL:s ledare Jurij Boyko och Petro Porosjenko på tredje plats.

Andra opinionsundersökningar

En sak som Nicolai Petro tar upp (se förra inlägget) är att det för första gången sedan Euromajdan kan skönjas en vikande popularitet för EU. Jag har i ett tidigare inlägg redovisat en opinionsundersökning där detta kläs i siffror, men en liten repetition är på sin plats.

Lite knappt 50 % säger sig i undersökningen vara positiva till ett ukrainskt EU-medlemskap. Detta alltså snart sju år efter att hundratusentals människor vänt upp och ned på halva Kiev för att förmå landets ledning att sätta igång processen för medlemskap. I juni 2014 var det över 60 % som var positiva till EU-medlemskap.

 

En lite omvänd undersökning publicerades i november 2020 av New Europe Center/Open Society. Tusentals personer i de fyra EU-länderna Tyskland, Italien, Polen och Frankrike har fått svara på frågor om sin uppfattning om Ukraina och om de vill att landet ska bli medlemmar i EU och vad de i så fall bör avkrävas.

Undersökningen visar att de flesta associerar Ukraina till i första hand krig och i andra hand immigration, vilket avser det stora antal ukrainare som sökt sig till EU-länder för att ta jobb. Nästan en fjärdedel gör ingen association alls vilket antyder att de inte vet ett skvatt om landet. De flesta associationerna var dock negativa.

En liten majoritet, 55 %, var ändå positiva till ukrainskt EU-medlemskap. Det kan ju noteras att det är en mer positiv hållning än ukrainarnas egna. Däremot är endast 38 % av de tillfrågade EU-medborgarna positiva till ett ukrainskt medlemskap i Nato.

 

En sista undersökning jag tänker nämna här är en som handlar om ukrainarnas värderingar. World Values Survey (WVS) har utförts varje år sedan 1981 och 2020 års rapport publicerades i november. Ukraina har deltagit sedan 1999 och fjolårets resultat finns på denna länk. Noteras bör att svaren samlats in under sommaren 2020 och alltså inte är alldeles färska.

Familjen är den överlägset viktigaste sociala enheten för ukrainaren (för 86 % mycket viktig och 13 % ganska viktig) med arbetet anses mycket viktigt av 40,6 % till skillnad från 1999 då motsvarande siffra var 61 %. Arbetet är mindre viktigt för ukrainarna än för medborgare i andra europeiska länder, noterar rapporten.  Religion är betydligt viktigare än politik framgår det också av undersökningen. Noterbart är också att 23,1 % till och med tycker att religionen alltid har rätt i de fall den står i konflikt med vetenskapen. Detta har dock varit tämligen stabila uppfattningar sedan 1999.

Mer intressanta är kanske svaren på frågan om hur ovillig man är att vara granne till vissa grupper av människor. Personer med alkohol- eller drogproblem är mest oönskade vilket kanske inte är uppseendeväckande. Andelen som är negativa har dock minskat markant. Störst ökning i de negativa svaren uppvisar istället grupperna immigranter; folk som talar främmande språk; folk som tillhör annan ras; ogifta par (!!); samt folk med annan religion än den egna. Till detta kan läggas att 41 % tycker att invandringen måste strikt regleras medan motsvarande siffra 1996 (European Values Survey, EVS) var 17 %.

Ukrainaren vill helst att landet reformeras stegvis medan endast 12 % vill ha förändring genom radikala/revolutionära handlingar.

Foto: Hans Wåhlberg. Minnet av Euromajdan omgärdas av kultstatus. Ett nytt Memorial Museum ska uppföras på toppen av den gata som hette Institutska men nu fått namnet De Himmelska Hundras gata. Trots landets tradition av "revolutioner" är det endast en minoritet som säger sig vilja åstadkomma förändring på det viset.

Av någon anledning, trots att det mesta går snett hela tiden, har andelen som är stolta över sitt land ökat ganska markant sedan 1990-talet. Dessutom anser sig 78 % vara lyckliga vilket är bra mycket större andel än 1996 (European Values Survey) då det endast var 46 %. Siffror som förefaller än märkligare när man betänker att 28,3 % samtidigt säger sig ha ätit dåligt eller inte haft tillräckligt med mat de senaste 12 månaderna; att 26,2 % inte känner sig säkra i sitt eget hem; att 37,5 % har varit tvungna att klara sig utan medicin eller läkarvård det senaste året; samt att 35,8 % hävdar att de inte haft någon inkomst alls. Å andra sidan är ”lyckosiffran” betydligt lägre än Vitrysslands (drygt 88 %) vad det nu kan betyda.

Mest litar (”trust”/har förtroende för) ukrainaren på sin familj (97,1 %) medan endast knappt hälften säger sig ha förtroende för personer med annan nationalitet. De organisationer som ukrainaren hyser störst förtroende för är Armén och religiösa organisationer/samfund (74,3 respektive 72,6 %) medan FN åtnjuter förtroende hos 59,4 % och EU hos 53 %. Förtroendet för miljöorganisationer har gått klart nedåt sedan tidigare mätningar och för polisen är det fortsatt mycket lågt förtroende, bland det lägsta i Europa.

Ännu en lite motsägande uppgift är att endast några få procent har förtroende för landets ledning medan över hälften säger sig inte ha det, oavsett frågans detaljering. Ändå vill hela 42 % öka statens ägarskap av industrier/arbetsplatser medan endast 21 % tycker tvärtom.

Över hälften av ukrainarna är emot abort och 75,2 % är i varierande grad negativa till homosexualitet. Här har dock skett en liten förändring nedåt i båda siffrorna.

En siffra som jag, efter att ha bevittnat ett flertal demonstrationer och gatuprotester under slutet av 2020, blir förvånad över är villigheten att delta i demonstrationer. År 2020 svarar endast 9 % ja medan det år 1999 var 19 %.

Slutligen kan det noteras att förtroendet för demokrati som styrelseform har gått ned från 85,3 % år 2011 till 81,9 % år 2020. Dessutom säger sig 58,3 % vilja ha en stark ledare vilket endast överträffas av Rumäniens 72,6 %.

Slutsatser

De slutsatser som kan dras med anledning av alla dessa undersökningar ska förstås inte bli alltför långtgående. Men en viss fingervisning ger de ändå om läget och stämningen i landet, om de politiska vindarna och det ukrainska folkets åsikter i allmänhet.

Framför allt ger de en bakgrund till Nicolai Petris artikel som jag refererade i förra inlägget. Han gav en bild ur ett perspektiv vi sällan får ta del av i svensk press, om vi får ta del av något över huvud taget om Ukraina.

En sak som Petri behandlade var just relationerna mellan Väst och Ukraina och de uppfattningar om Ukraina som ligger till grund för EU:s och USA:s utrikespolitiska förhållningssätt till landet.

Det förefaller tydligt att det finns en överskattning av det ukrainska folkets vilja att bli medlemmar av EU och Nato. Bilderna från Euromajdan lever sannolikt kvar hos många som ett kvitto på att folket står enat bakom kravet på att göra Ukraina till EU-medlem. De stora folkmassor som tidvis fanns samlade vid torget och den beslutsamhet de visade imponerade sannerligen. På samma sätt som de Trump-anhängare som stormade Capitol Hill för en vecka sedan. Därmed inte sagt att heller de sistnämnda på något vis representerar hela folkets vilja.

Foto: Hans Wåhlberg. Gatuprotesterna är många i Ukraina. Det kan alltså vara lätt att göra misstaget att tolka dem som "folkets vilja". Trots allt vill bara 9 % av befolkningen delta i sådant här.

Bortom kravallstaketen finns en mängd människor som inte har för vana eller vilja att ta till gatuprotester för att göra sina röster hörda (91 % enligt undersökningen ovan). De finns dock alltjämt kvar även när tårgasen klingat av och slagorden ebbat ut. Det faktum att bara halva befolkningen står bakom EU-medlemskapet bör också vara ämne för djupare analys. Något vi sällan får i svensk press men som Nicolai Petri bidragit med från amerikansk horisont.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" hävdas här. Det är inget understatement att säga att de har långt kvar till dess den devisen är sanning.

En annan bekymmersam sak för EU bör vara folkets inställning till mänskliga rättigheter. Dessa sägs ju tillhöra de värden som EU håller så högt bland kraven på nya medlemmar. Undersökningarna ovan visar att det förvisso skett en liten bättring på senare år men att det fortfarande finns mycket av homofobi, främlingsfientlighet och nationalistisk samt religiös fanatism bland folklagren.

Ukraina har förvisso gjort en utfästelse om större fokus på mänskliga rättigheter. Hittills har det dock bara resulterat i att vitryska IT-specialister fått det lättare att få arbetstillstånd i Ukraina. Det skulle ju också kunna ha minst lika mycket att göra med att IT-sektorn växer i landet och att de unga välutbildade ukrainarna flyttat utomlands i stor utsträckning (?). I övrigt är dock bokslutet för 2020 på den här fronten tämligen nedslående.

En konflikt som blossat upp under 2020 är med Ungern. I landets allra västligaste del Transkarpatien bor flera etniska minoriteter men framför allt ungrare. Jag minns min förvåning när jag en påskhelg kom till huvudorten Uzjhorod och konstaterade att alla de utomhusgudstjänster som hölls skedde på ungerska. Den 30 november 2020 utförde ukrainska säkerhetstjänsten (SBU) en mängd husrannsakningar hos lokala etniska välgörenhetsorganisationer med syfte att hitta bevis mot organisationer som underminerat Ukrainas suveränitet. Aktionen inleddes med anledning av att en ungersk-ukrainsk förening hade avslutat sitt möte med att sjunga både den ungerska och den ukrainska nationalsången. Det här har tänt en gnista av ilska hos den ungerska minoriteten och i grannlandet Ungern som tidigare haft synpunkter på språklagar och regler i regionen. Ungern har nu, förvisso förgäves, försökt förmå Nato att frysa alla samarbeten med Ukraina.

Ett annat exempel på den ukrainska tondövheten för språkfrågans laddning är en lag som nämndes i förra inlägget och som ger böter till det butiksbiträde som inleder en kundkonversation på annat språk än ukrainska. Lagen börjar gälla på lördag 16 januari. Den har förvisso dragits till ukrainska konstitutionsdomstolen efter synpunkter från Venedig-kommissionen (formellt Europeiska kommissionen för demokrati genom lag, rådgivande organ till Europarådet). Just den typen av ”brandutryckningar” är vanligt förekommande när det gäller ukrainska lagar som bryter mot mänskliga rättigheter.

President Zelenskij har också gjort många besvikna genom att fortsätta driva Porosjenkos politik för att göra Ukraina till en ”mono-kulturell och mono-språklig nationalstat”, för att använda ordvalet i Jamestown Foundations årsrapport om Ukraina.

Bland annat just därför har han tappat i popularitet och framför allt därför har det ”pro-ryska” Oppositionsplattformen – För Livet ryckt fram som det just nu största partiet.

Allt detta är något att bita i för analytiker av Ukraina. Kanske är det hög tid att byta approach?

 

Ukrainska folkets uppseendeväckande tveksamhet inför EU- och NATO-medlemskap

 

Det sägs nu att ukrainare för första gången sedan Euromajdan börjat visa mindre intresse för EU. Det är naturligtvis svårt att utröna om det är en långtgående trend som har inletts men det är mycket intressant att ta del av den senaste opinionsundersökningen i Ukraina om EU-medlemskap samt NATO-medlemskap.

Enligt Unian/Kyiv Post är det knappt hälften av befolkningen som vill att Ukraina ska bli medlemmar av EU. Det bygger på färska opinionsundersökningar. Dessa visar dessutom att det endast är lite drygt 40 % som vill att Ukraina ska bli medlem av NATO.

Intressant att notera är att rubriken i Kyiv Post lyder ”UNIAN: Ukraine survey shows popular attitudes toward EU, NATO membership” följt av ” Almost 50% of Ukrainians support the idea of their country’s accession to the European Union.”

En glad kvinna viftar med en EU-flagga på bilden som medföljer ovanstående text. Jag tolkar det så att det är ett försök att se det positivt, men i mina ögon är resultatet uppseendeväckande negativt.

Foto: Hans Wåhlberg. "Ukraina är EU" annonseras på Kievs gator och torg just nu. En sanning med stor modifikation.

EU-medlemskapet som det helt avgörande för regimskiftet 2014

Det var president Janukovytj som hösten 2013 beslutade att inte underteckna avtal med EU och istället vände sig österut till Ryssland för att anträda en väg in i EAEU (Eurasiska Ekonomiska Unionen). Många ungdomar inte minst kände sig besvikna och samlades vid Kievs centrala torg, Självständighetstorget, eller Majdan Nezalezjnosti (kort Majdan). De fick efter en tid sällskap av många fler och torget ockuperades i över tre månader. Efter en blodig uppgörelse med polisen i februari 2014 kunde nya makthavare ta över, som sade sig vara positiva till ukrainskt EU-medlemskap och beredda att hörsamma demonstranternas krav. Rörelsen kring protesterna tog sig namnet Euromajdan för att betona vad det handlade om.

Efter att ha avsatt president Janukovytj under kuppliknande former och ha genomfört ett komplett regimskifte, med ”kostnader” som hundratals döda i gatustrider, en rysk annektering av Krim och en väpnad konflikt i Donbass, så kunde man ju därför ha förväntat sig att stödet för en EU-anslutning skulle vara långt över 50 % men enligt undersökningen här är det alltså tvärtom under 50 %.

Undersökningens detaljer

Själva undersökningen är genomförd av det ukrainska opinionsinstitutet KIIS som är ett av landets mest respekterade opinionsinstitut och samarbetar med Kyiv Mohyla Academy, Kievs Universitet.

Undersökningen presenteras sammanfattat av nyhetsbyrån UNIAN här.

Undersökningen innehåller också data om vilket parti de svarande röstat på och visar följande avseende dem som stöder EU-medlemskap, dvs. i hur hög grad olika partiers röstande stödjer EU-medlemskapet: Yevropeys'ka Solidarnist/European Solidarity (Petro Porosjenko) – 87%, Сила і честь/Strength and Honor (Ihor Smesjko – 60.5%), Sluha Narodu/Servant of the People (Volodymyr Zelenskij) – 52.6%, and Bat'kivshchyna/Fatherland (Julia Tymosjenko – 41.2%).

Totalt var det alltså 49 % av de tillfrågade som gav stöd till ett ukrainskt EU-medlemskap, till skillnad från i april 2020 då endast 46,1 % gav sitt stöd. Det kan alltså noteras en smärre ökning det senaste halvåret, men över tid sedan Euromajdan har stödet för EU-medlemskap gått ned, även om det pendlat lite upp och ned under vägen. Enligt Razumkov som är ett av de främsta ukrainska opinionsinstituten låg EU-stödet på 61 % i juni 2014 men sjönk till 52 % i mars 2015 för att sedan öka igen till 64 % i december 2019. Enligt KIIS däremot har stödet en längre tid varit lägre än man kunde förväntat. I mars 2015 låg det på 51,4 % medan det i september 2016 sjunkit till 49 %, det vill säga samma siffra som i oktober-undersökningen.

Från den kan också noteras att 13,8 % vill att Ukraina istället skulle gå med i EAEU medan 27 % av de tillfrågade inte vill att Ukraina ska gå med i någon union alls.

Den förre presidenten Porosjenko pressade på hårt för att för Ukraina närmare ett medlemskap och gick också ut i januari 2019 med att han förväntade sig att landet år 2024 skulle göra en formell ansökan om medlemskap i EU.

EU har också sedan 2014 arbetat för att föra Ukraina närmare EU och dess institutioner har sedan dess (och fram till 2019) pumpat in 15 miljarder euro till Ukraina i form av stöd och lån.

Möjligen har det ukrainska folkets stöd för EU-medlemskapet överskattats från EU:s sida? Kanske har de glömt att lyssna till den breda opinionen och stirrat sig blinda på den till synes massiva uppslutningen kring Euromajdan? Eller lyssnat för mycket på Porosjenko och den f.d. premiärministern Arsenij Jatsenjuk?

Hur som helst har de ukrainska stödet för ett EU-medlemskap gått ned sedan Euromajdan-våren 2014 och det bör stämma till viss eftertanke och analys såväl hos EU som hos de nuvarande makthavarna i Ukraina.

NATO-medlemskap

Sedan Krim annekterats av Ryssland och konflikten i Donbass bröt ut har NATO allt mer flyttat fram sina positioner i förhållande till Ukraina och den nya Porosjenko-ledda regering som tillsattes efter presidentvalet i maj 2014.

År 2017 tog ukrainska parlamentet en lag som återinförde NATO-medlemskap som ett ukrainskt säkerhetspolitiskt mål och en punkt om detta tillfördes också den ukrainska konstitutionen 2019.

Sedan 12 juni 2020 är Ukraina ett av sex länder (kallade ”Enhanced Opportunity Partners”) som, enligt NATO:shemsida, ”make particularly significant contributions to NATO operations and other Alliance objectives”.

Just Porosjenko är kanske den som har varit ivrigast att föra Ukraina närmare ett NATO-medlemskap och lovade redan tidigt en framtida folkomröstning om medlemskap i NATO och i januari 2020 bad han NATO att ta fram ett politiskt beslut för att garantera Ukraina en s.k. Membership Action Plan (MAP).

Det sker dock inte som resultat av något ökat tryck från folket visar det sig av den färska undersökningen.

KIIS har nämligen också mätt stödet för ett ukrainskt NATO-medlemskap.

Resultatet visar att 41 % ger stöd åt NATO-medlemskap, vilket är en smärre minskning från i april 2020 då stöd kom från 41,9 %.

Stödet för alliansfrihet har däremot ökat mer. Från 34,7 % i april till 37,1 % i oktober-mätningen. Dessutom gav 13 % stöd för medlemskap i den rysk-ledda alliansen Collective Security Treaty Organization (CSTO).

Med andra ord är det tio procent fler som inte vill att Ukraina ska gå med i NATO än de som tycker tvärtom. Cirka tio procent är osäkra och har inte svarat varken eller.

De mätningar som KIIS gjort sedan Euromajdan visar följande utveckling för stödet till ukrainskt NATO-medlemskap: December 2014 – 46,4 %, November 2015 – 45,7 %, Dec 2016 – 44,1 %, Dec 2017 – 38,5 %, Dec 2018 – 46,1 %, Augusti 2019 – 40,9 %.

Med andra ord lite upp och ned genom åren men i nuläget klart lägre än 2014 vilket är intressant eftersom den lågintensiva konflikten i Donbass alltjämst fortsätter.

Den färska undersökningen visar också att de flesta NATO-supportrarna finns bland de röstande för, i tur och ordning: Yevropeys'ka Solidarnist/European Solidarity (Petro Porosjenko) – 83.2 %), Сила і честь/Strength and Honor (Ihor Smesjko – 62.2%), samt Bat'kivshchyna/Fatherland (Julia Tymosjenko – 38.2%.

Stödet för EU och NATO rimligen ännu lägre än så

Av undersökningen framgår också följande mycket viktiga information:

 ”The survey was conducted in settlements across Ukraine with the exception of Russia-occupied Crimea and certain districts in Donetsk and Luhansk regions.”

Varken personer från Krim eller från de självutropade republikerna i Donetsk och Luhansk har alltså deltagit i undersökningarna.

Detta är väsentligt att notera då det torde vara rimligt att anta att en majoritet av befolkningen där är negativa till framför allt NATO- men även till EU-medlemskap.

Donetsk-Republiken har ca 2,3 miljoner inv. och Luhansk-republiken ca 1,2 miljoner inv., och om vi därtill lägger invånarantalet på Krim/Sevastopol som är ca 2,2 miljoner inv. så får vi en total på ca 5,7 miljoner invånare av totalt drygt 40 miljoner i hela Ukraina, dvs ungefär 10 - 12 % som inte deltagit i undersökningen och som med högsta sannolikhet skulle bidragit till ett sämre resultat för EU- samt NATO-stödet i landet.

Hur ska resultatet tolkas?

Sammantaget bör det stå klart att det ukrainska folket är tämligen kluvet när det gäller såväl EU- som NATO-medlemskap men att det inte finns något klart stöd för någotdera.

På svenska regeringens hemsida framgår att EU sedan 2014 ”stärkt sitt stöd till landet”. Enskilda EU-länder trycker i varierande grad på för att påskynda processen. Ett exempel ur högen är från ifjol då två liberaler (Said Abdu och Maria Nilsson) skrev en debattartikel i altinget:EU med rubriken ”L: Få in Ukraina i den europeiska gemenskapen” där de säger sig vilja ”öka takten på Ukrainas närmande till EU”.

Det förefaller alltså ibland som att trycket inom EU att få med Ukraina som medlem är starkare än det ukrainska folkets. Framför allt från liberalt håll.

Men från ukrainska regeringar kommer dock signaler till EU som antyder att de styrande behöver hjälp att få folket bli EU-vänliga.

Dåvarande utrikesministern Vadym Prystaiko (numera vice premiärminister gällande europeiska relationer) säger i november 2019 i en intervju med Sveriges Radio att ”Ukrainas mål är ett EU-medlemskap”, men att de önskar sig ”mer” av EU för att ”få vår befolkning att förstå varför vi strävar mot EU”.

Det är alltså uppenbart att även de styrande inser att de leder en utveckling mot EU-medlemskap som inte riktigt har stöd bland befolkningen.

Möjligen drogs alla med i de intensiva protesterna under vintern 2013/14 och tog det som manifestation för en allmän och bred vilja bland folket för ett EU-medlemskap?

Ruslana Lyzhychko, sångerskan som vann Eurovision Song Contest 2004, var starkt engagerad både vid Orangea revolutionen 2004 och Euromajdan tio år senare. Den 28 februari 2014, strax efter att Janukovytj flytt landet och en ny EU-vänlig interim-regering etablerats, talar hon vid ett seminarium i Sveriges Riksdag, till vilket hon inbjudits av Liberalerna. Hon talade då, enligt Aftonbladet, ”varmt om att Ukraina vill närma sig EU” och att ”det inte finns någon splittring mellan aktivister på Självständighetstorget och de ukrainare som hellre önskar att landet lutar sig mot den ryska stormakten”.

Till AB hävdade hon då också att protesterna vid Majdan ”i folkets ögon” handlade om att ”gå med i EU”.

Själv har jag alltid misstänkt att det till minst lika delar handlade om en trötthet på korrupta politiker, på den ständiga ekonomiska kräftgången och på ett allmänt missnöje med politiker ur alla läger. Kanske var den drivkraften mycket stark just då, men räcker uppenbarligen inte till för att hålla opinionen positiv.

Prystaiko har förmodligen rätt när han säger att något måste hända för att vända opinionen. Men EU har nu en mängd andra problem efter Brexit och med östeuropeiska medlemmar som börjar visa tendenser som klart avviker från EU:s uttalade värderingar. Kanske börjar en viss trötthet sprida sig i EU:s korridorer på att ösa in mer pengar till Ukraina? I synnerhet som den av EU efterlysta reformtakten nu återigen har avstannat och anti-korruptionsarbetet ser ut att kunna utraderas helt.

Möjligen gäller det omvända nu, det vill säga att något måste hända i Ukraina för att vända opinionen?

Vem räddar oss från USA?

Det spelar inte längre någon roll vilka fakta som ligger på bordet. Det stora hotet mot EU och Sverige kommer från öst och heter Ryssland. Ett exempel är från utfrågningen av Soraya Post i SvT den 14/5. I programmet med titeln ”Toppkandidaterna” fick hon frågan om hon inte är orolig för ”ett allt mer aggressivt Ryssland”? Hon svarade med ett nej och hänvisade till att Ryssland inte rustar upp. De utfrågande journalisterna döljer inte sin förvåning och ställer om frågan, som för att försäkra sig om att de hört rätt; ”Ryssland rustar inte upp?”. Soraya Post replikerar helt faktakorrekt att de inte ökar sin försvarsbudget. Varpå utfrågarna kontrar än mer förvånat; ”Gör dom inte?”.

Hade de nu läst på själva innan programmet hade de vetat att Ryssland enligt SIPRI - det fredsforskningsinstitut som sedan decennier varit säker källa för dylika siffror - minskade sin militärbudget med 19 % mellan 2016 och 2017 och året därefter 2017-18 med ytterligare 3,5 %. En dryg femtedel har de därmed dragit ned sin försvarsbudget med de senaste tre-fyra åren. Ändå kommenterar Mats Knutsson i efterföljande nyhetssändningar att det ”kändes som om hon var ute på djupt vatten” och att Ryssland ju har fördubblat sin militärbudget sedan 2005.

Det är något märkligt att SvT inte ens i efterhand kan erkänna att Ryssland de facto rustar ned just nu. Att de ökade sin militärbudget mellan 2005-2015 är ju inte något särskilt övertygande tecken på att det ryska hotet har eskalerat. Sedan kan man förvisso känna att Ryssland oavsett detta utgör ett hot eller se dem som en aggressiv makt. Men frågan är vem som tjänar på att vi överdriver hotet? Det måste sättas i relation till verkliga hot mot Sveriges säkerhet. Hade vi i Sverige haft en stor minoritet etniska ryssar som levt i en enklav i någon av landets östra delar skulle jag troligen gjort en annan analys men nu har vi ju inte det.

I en debatt om säkerhet kan förstås inget uteslutas men det vore mer intressant om de verkligt akuta hoten dryftades mer ingående.

Om vi ska tala om upprustning i världen, enligt SIPRI:s senaste årsbok (2018), så är det Kina som under det senaste decenniet står för merparten av den, samt framför allt Saudi-Arabien. Kina ökade sina militärutgifter 2017 med 5,6 % i jmf med föregående år vilket är en liten inbromsning i en tidigare acceleration. Saudi ökade sina utgifter med 9,2 % och placerade sig därmed på tredje plats av världens nationer och petade ned Ryssland till fjärde plats.

USA var fortfarande i särklass den nation som med 610 miljarder USD hade högst militärutgifter av alla världens länder. Det motsvarar 3,1 % av deras BNP vilket är ungefär samma nivå som året före. USA har förvisso också dragit ned på utgifterna under 2010-2017 men tog under senare delen av 2017 en försvarsbudget för 2018 som innebar en, enligt SIPRI, ”avsevärd ökning jämfört med 2017”. Mer exakta siffror kommer med SIPRI:s nästa rapport som släpps i augusti i år.

Men USA är alltså de facto den ojämförligt största militärmakten i världen och lägger ned mer än tio gånger mer pengar på sin krigsmakt än Ryssland. De tre största europeiska NATO-länderna (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) hade en sammanlagd försvarsbudget som var ca 2,5 ggr större än Rysslands.

Det är alltså inte något speciellt chockerande uttalande Soraya Post gör när hon säger att Ryssland inte rustar upp. Låt vara att hon inte följer upp sitt påstående särskilt nyanserat eller elegant. Men det är fullt korrekt alldeles oavsett Rysslands upprustning under föregående år då den gamla slitna och rostiga sovjetiska krigsmakten byttes ut mot en modern och alldeles oavsett vad man tycker om Ryssland eller huruvida man bedömer landet som aggressivt eller icke.

 Det vore spännande om utfrågningar inom ämnet säkerhetspolitik kunde vända blicken lite åtminstone för en liten stund och ta upp frågor som rör USA. Hur nära bör vi samarbeta med dem just nu och hur ska vi förhålla oss till deras aggressivitet? Det sistnämnda är en högst relevant fråga med tanke på den överlägsna krigsmakt som USA har byggt upp. Åtminstone för omväxlings skull och för den balans i rapporteringen som public service ofta gör gällande att de har i uppgift att upprätthålla kunde det vara uppfriskande med frågor kring hur Sverige ska förhålla sig till att;

USA hotar medsanktioner om Sverige undertecknar FN:s deklaration om kärnvapenförbud

USA har slopatundantagen för EU avseende sanktioner mot Kuba och därmed anser sig fria att straffa de länder som handlar med Kuba

USA ensidigt infört sanktioner mot Iran och hotar alla andra länder att handla med dessa eller formulerat i en tweet från Trump; ”Den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”

USA genom sin politikgentemot Israel-Palestina går emot mängder av FN-resolutioner och vedertagna folkrättsliga principer genom att exempelvis; erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, flytta sin ambassad dit; erkänna Golanhöjderna som israelisk mark (Netanyahu blev så glad att han lovade bygga nya bosättningar och namnge demefter Trump); samt att dra in alla bidrag till UNWRA, FN-organet för palestinska flyktingar

USA hotar ett suveräntland som Venezuela med invasion om det inte byter regering och i och med sina sanktioner för ett krig mot civilbefolkningen enligt bland andra FN-rapportören Alfred de Zayas och därmed gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten

USA genom att stödjaSaudi-Arabien med vapentillförsel och underhåll också hjälper till att orsaka tiotusentals civila dödsoffer och miljoner flyktingar från skoningslösa flyganfall, svält och umbäranden i Jemen

USA genom att hoppa av det globala klimatavtalet från 2016, det s.k. Paris-avtalet, därmed avsevärt försvårat möjligheten att nå avtalets mål att minska utsläppen av växthusgaser samt att ge stöd till länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter vilket - med tanke på allvaret i situationen enligt världens samlade klimatforskning – inte kan betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten när Trump i ett FN-tal istället erbjuder oss USA:s ”överflöd avolja, grönt kol [Sic] och naturgas”

USA har hoppat av FN:s migrationsöverenskommelse Global Compact on Migration som tagits enhälligt av FN:s samtliga 193 länder och att USA (i sällskap med Ungern) genom sitt avhopp inte längre garanterar migranters rättigheter

Trump i sitt tal i FN i september 2018 klargjort för övriga världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism” vilket främst avser amerikansk patriotism enligt mottot ”America First” men ändå med uppmaning till övriga länder att ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet

USA, i och med ovan nämnda FN-tal i september 2018, klargjort att USA ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns vilket signalerar för världen att USA sällar sig till länder som Iran, Syrien och Nordkorea och att de kommer att göra precis vad det vill oavsett om det betraktas som krigsbrott vilket också tydligt framgår av nästa och sista punkten i denna uppräkning

Den internationella brottsmålsdomstolen ICC:s utredning av krigsbrott i Afghanistan har lagts ned eftersom USA hotat att dra tillbaka visum för domstolens chefsåklagare Bensouda och införa sanktioner mot ICC:s personal om de fortsätter med utredningen

Jag skulle kunna fortsätta men stannar här upp för att hämta andan. Det är ett styvt jobb att söka reda på alla hot om sanktioner och repressalier som USA spridit omkring sig eller sanktioner som de infört mot enskilda länder i syfte att pressa dem att acceptera USA:s vilja. Då har jag inte heller med ett ord berört alla de krig som USA har startat, varit delaktiga i att starta, eller har bidragit till att eskalera under senare decennier och som förts på totalt 37 nationers mark med ca 20-30 miljoner döda som konsekvens.

Vore det inte lite välgörande för balansen i den säkerhetspolitiska debatten att någon enda gång få höra vad de olika politiska partierna har för syn på USA och hur de menar att EU och Sverige bör förhålla sig till de hot som under senare år har strömmat ut från Vita Huset??

KD på väg mot lite lagom diktatur?

Macron eller Orban? ”Jag vill störta båda”, säger KD:s toppnamn i EU-valet Sara Skyttedal i en när hon ställs inför frågan från DN. För att komma från någon som vill göra EU mer ”lagom” är det ett tämligen radikalt uttalande. För detta har hon också fått kritik. Bland annat från centerpartisten Fredrick Federley som tycker att valet borde vara enkelt mellan ”liberala värderingar och diktaturfasoner”.

Nu kan man förvisso ha kritiska åsikter om både Macron och Orban men Federleys undran är relevant och gäller inte bara Skyttedal som person utan i högsta grad KD som parti. Ebba Busch Thor försökte i EU-debatt i tv nyligen vända på kuttingen och visade upp sin mest upprörda min när hon avkrävde centerledaren Annie Lööf någon slags ursäkt eller avbön från Federleys kritiska kommentarer. Hon tyckte det var ”beklämmande” att Lööf inte ”klarar av” att ta avstånd från Federleys artikel i Aftonbladet. Själv såg hon uppenbarligen inget problematiskt med Skyttedals uttalande.

Nyligen skrev jag om Lars Adaktussons deltagande i en konferens i Bogota där en stor samling ultrakonservativa utbytte ”tankar och strategier”. Där kryllade av abortmotståndare, homofober och Franco-fantaster. Bland andra den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverkan den ungerska valkampanjen och ”med alla tillgängliga medel” propagerar för ”illegal migration”, och som driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn.

Tankar och strategier som Adaktusson bär med sig i sitt värv som EU-parlamentsledamot och senare till riksdagen där han är tänkt att sitta i höst. Kanske blir de byggstenar i den värdegemenskap som KD vill bygga i EU enligt deras hemsida? Kanske hämtas också mer än bara en kampanjslogan från Donald Trump?

KD är dessutom det parti som ställde sig först i kön för samtal med Sverigedemokraterna och som sedan dess anammat alla deras käpphästar och gjort dem till sina egna. Något som Busch Thor inför riksdagsvalet i höstas sa inte var aktuellt. Efter valet gick det dock bara ett halvår innan inviten kom om förhandlingar med SD. Som i sin tur redan i höstas gjorde trevare mot KD eftersom de såg partiet som ett ”SD light”. Det är troligen också för att underlätta för samarbete i EU och på hemmaplan som SD nu tonat ned sina krav på att Sverige ska lämna EU. Närmandet sker från två håll.

Så frågan är, inför kommande EU-val, fullkomligt relevant om vart KD egentligen är på väg?

Kanske mot lite lagom diktatur?

Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”

Flyg versus tåg – en ojämn kamp (?)

Min första utlandsresa utan föräldrar gick med tåg till Paris. Det var billigare än att ta flyget och funkade fint med bara ett byte på vägen. Framme på morgonen till Paris efter en natt i liggvagn från Köpenhamn. Ett minne blott! Man frågar sig varför? När klimatångesten börjar gripa kring sig på allvar och Facebook-flödet svämmar över av utfästelser om att sluta flyga är det samtidigt mer komplicerat än kanske någonsin att resa med tåg längre sträckor än 60 mil. Så vad är egentligen det realistiska alternativet?

Det är just nu inne att inte flyga. Åtminstone är det vad många går ut med offentligt. Det är ju bra att frågan kommit upp en bit på dagordningen till skillnad från i början av förra året då Miljöpartiet fick så mycket stryk för att ens komma på tanken att påpeka att flygtrafiken kanske borde beskattas lite mer för att få oss att tänka till innan vi flyger till när och fjärran. Fortfarande är det en hel del som spjärnar emot och istället sjunger flygets lov, som KD:s Sara Skyttedal, vars twitter-konto är fullt av uppmaningar om att flyga dubbelt så mycket istället och att de som är av motsatt uppfattning är ”dumpuckon”. Själv vill jag väl inte kalla Skyttedal & Co för detsamma även om det frestar. Annie Lööf är också uppenbarligen av uppfattningen att vi kan flyga ännu mer, ”om vi ställer om bränslet”. Miljöpartiets Isabella Lövin kallar henne därför ”klimatpopulist”. Faktum är att svensken flyger mer än någonsin trots det nyvaknade flygmotståndet. Det återstår att se om insikten om flygets klimatpåverkan får någon effekt på resmönstret. Det finns nämligen en sak som jag tycker flygmotståndet saknar; ett trovärdigt alternativ.

När det gäller inrikes resor i södra Sverige finns numera båda snabba tåg och bättre räls vilket gör restiden mycket kortare än för några år sedan. Lövin menar också att Miljöpartiet har en ”Nollvision mot tågstrul”. Tåg som alternativ ska bli säkrare är det tänkt. Det är en bra vision. Som Isabella Lövin påpekar i SvD nyligen får det dock inte glömmas bort att det finns en regionalpolitik och sträckor där tåg inte är ett fullgott alternativ idag. Men planer finns på nya och ännu snabbare tåg som skulle göra restiden mellan Stockholm och Malmö så kort som tre timmar och Lövin ser framför sig hur vi därifrån kan fortsätta ”ner på kontinenten”, som hon säger. 

För inrikes resor tycker jag alltså att det redan idag finns tågalternativ för många sträckor inom södra halvan av Sverige som absolut matchar flyget. Med tåg till Malmö på tre timmar finns det i princip inte något skäl alls att flyga dit, åtminstone om man vill ta sig från citykärna till citykärna. Men det där med kontinenten, hur fungerar det?

Tyvärr inte alls, vill jag tillstå. Utvecklingen för det intraeuropeiska tågresandet har snarare gått bakåt på senare decennier. EU har misslyckats med mycket men ett av de främsta exemplen tillhör detta med tågförbindelser inom Europa. På 1980-talet fanns det direktvagnar mellan Stockholm och Berlin respektive Hamburg och en direkt liggvagn mellan Köpenhamn och Paris osv. Tågresor till större orter i norra Europa gick att göra genom att istället för att sova på hotell tillbringa natten i en sovvagn för att sedan kunna kliva ut i storstaden eller möjligen byta till ett morgontåg vidare till närliggande ort.

Detta var alltså före det ”gränslösa” Europeiska Unionen med fri rörlighet, passfrihet, nedrivna gränser och ökad kontakt mellan folken som tänktes stärka ”den sociala och territoriella sammanhållningen” etc etc. Det var också innan vi fick alla nya snabbtåg, nya rälspartier och modernare sovvagnar med dusch/wc osv. Förutsättningarna idag för att knyta ihop Europa med tåglinjer och direktvagnar torde alltså vara betydligt gynnsammare än under 1980-talet. Men hur ser verkligheten ut? Hur ser exempelvis den där resan till Paris ut som tidigare klarades av med ett enda byte?

Jo, så här (flera alternativ finns, en del med 7 byten istället för 6 men det här är det bästa alternativet du får vid sökning genom DB:s utmärkta sökmotor):

Från Stockholm 19.23 till Malmö 23.43

Här får du vänta i nästan två timmar så tid för en nattmacka, men risken är väl att det mesta är stängt på Malmö Central?

Byte där för lokalt tåg Malmö-Köpenhamn 01.33 med ankomst 01.53

Därifrån vidare till Fredericia 02.26 med ankomst 05.02

Inte mycket nattsömn alltså och dessutom i sittande ställning.

Byte igen i Fredericia för vidare färd 06.46 mot Flensburg med ankomst dit 08.07

Här har du alltså haft tid för lite frukost, om nu något är öppet mellan 05-06.45 i Fredericia?

Byte än en gång i Flensburg varifrån färden går vidare 09.15 mot Hamburg med ankomst 11.15

Vid det här laget borde även den allra största tågfantast ha tröttnat lite, men det är en hel del resa kvar.

Byte i Hamburg alltså för att 11.46 åka vidare mot Köln dit ankomsttiden är 15.46

Här är det en knapp timmes stopp. Inte riktigt tillräckligt för att äta en tidig men vid det laget välförtjänt middag, men en bratwurst eller en sauerkraut som vego-alternativ kanske hinner slinka ned?

Byte i Köln och sista tågsträckan fram mot Paris Gare du Nord med avfärd 16.43 och ankomst 20.05

Grattis!! Du är framme efter 24 timmar och 45 minuter (om allt klaffat) samt sex byten varav tre av dem under nattetid, utan liggvagn eller sovvagn. Du är troligen alltför trött för att göra annat än att stappla till hotellet och sova ut.

Något snällare ser alternativet ut med sovvagn från Stockholm 23.10, med ankomst till Malmö 06.55 och vidare via Köpenhamn-Kolding-Hamburg-Karlsruhe och slutligen Paris Est 22.05. Du får då förvisso sova i en sovvagn och har ”bara” fem byten på vägen men nästan samma totala restid och ankomst ännu senare till Paris.

Nå, men till Hamburg då? Dit kan väl inte förbindelserna vara lika usla?

Nja, du kan greja det med endast två byten. MEN då får du också finna dig i att tillbringa natten i Malmö eftersom du ankommer dit 23.43 och anslutningen (till Köpenhamn till att börja med) går först 04.13. Goder morgon!! Att jämföra med 80-talet direkta sovvagn som avgick från Stockholm C någon gång vid 18-tiden om jag minns rätt och ankom vid sju-åtta morgonen därpå till Hamburg C (om jag inte helt missminner mig).

Det går säkert att skruva på de här resplanerna men i grunden är det just så här det ser ut. Det tar ungefär lika lång tid som 1980 men med skillnaden att du då gjorde resan med två byten och att du låg i en liggvagn allra största biten, Köpenhamn-Paris, och kom av under morgontimmarna i Paris och kunde börja turista eller arbeta, vilket som nu var syftet med resan. Hur har vi hamnat så snett i utvecklingen att detta nu, 35 år senare - i en tid där klimatförändringarna utgör ett av mänsklighetens största bekymmer – inte längre är möjligt? Det är många som ställer frågan och har gjort så i många år nu men den ekar obesvarad. En annan fråga är hur priset kan ha blivit så mycket högre? Svaret på den frågan är nog till större delen att det är flygpriserna som blivit lägre. Den där tågresan till Paris med sex byten kostar mellan 2000-3000 kronor per väg medan du mycket väl kan hitta en t/r-biljett med flyg för en femhundralapp. 

EU:s planer för tågtrafiken i Europa har varit och är att öppna upp för konkurrens mellan olika tågbolag, en liberalisering av marknaden. I och med det skulle, tänker de sig, samma prispress infinna sig som för flygmarknaden där lågprisbolag (LCC, Low Cost Carriers) har tagit stora marknadsandelar från de etablerade flygbolagen och därmed pressat ned priserna så att de i vissa fall är absurt låga. Än så länge har det inte vunnit något större genomslag trots verkliga satsningar på att skapa nät av s.k. HSR (High Speed Rail). Det ligger förstås något rimligt i att satsa krutet på höghastighetståg som kan ersätta flyget för jobbpendlare inom länder och som ersättning för bilen för kortare pendling. Här finns förstås de största miljövinsterna att göra. Men hur svårt är det att blåsa liv i det intra-europeiska tågresandet?

EU har arbetat med att samordna järnvägstrafiken åtminstone sedan 2001 och har i olika ”paket” förändrat rättsakter och regelverk för att på så sätt öka ”interoperabiliteten”. Det fjärde ”paketet” är nu på väg att implementeras och ska vara genomfört 2019. Det presenteras av Transportstyrelsen som ”Ett järnvägssystem utan tekniska och administrativa hinder i Europa”. Den europeiska unionens järnvägsbyrå ERA:s roll stärks och förhoppningen är att de nya reglerna ska ”ge effekter som enklare ärendehanteringsprocesser för järnvägsbranschen och en friare järnvägsmarknad att bedriva trafik på”, heter det. Ytterligare ett steg tas mot ett enhetligt järnvägssystem, enligt Transportstyrelsen.

I korthet innebär det att utrymmet för medlemsstaterna att ha egna regler begränsas men också  att de nationella marknaderna öppnas upp ännu mer för konkurrens. I EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2016/2370 sägs bland annat att ökningen av persontrafiken på järnväg inte har ”hållit jämna steg med utvecklingen av andra transportsätt” och att ”fullbordandet av det gemensamma europeiska järnvägsområdet bör bidra till att ytterligare utveckla järnvägstransporter som ett trovärdigt alternativ till andra transportsätt”.

Det låter hoppfullt men samtidigt är det lite av ett mysterium att det innan ens EU fanns i sin nuvarande form och de nationella järnvägsbolagen höll ett statligt hårt grepp om sina hemmarknader existerade samtidigt ett nät av direktvagnar som gick kors och tvärs genom kontinenten, bland annat från Sverige som då inte ännu var ett EU-land ens. Frågan är alltså om EU:s ansträngningar räcker? Är det kanske istället beslutsamma statliga insatser som krävs? Subventionerade direktvagnar mellan de stora städerna och subventionerade priser som gör dem till alternativ inte bara för välbeställda affärsresenärer? Någon enkel sanning att friare konkurrens ger lägre priser finns inte. En stor undersökning av den brittiska tågmarknaden som gjordes 2013, 20 år efter den privatisering som då utlovades ge en prispress, visade att priset mellan London och Manchester ökat med 208 % medan inflationen låg på 66 % över motsvarande tid. Andra sträckor kunde ge andra resultat men sällan mycket bättre än runt inflationsnivån. Att jämföra med det situationen i Spanien där statliga Renfe har haft hand om järnvägstrafiken i 75 år och tågresandet idag, enligt reseskribenten Simon Courtauld, inte bara är ”förvånansvärt billigt” utan också ”komfortabelt, effektivt och nästan alltid punktligt”. 

Och hur är det med interrail-resandet idag exempelvis? När min generation för en billig penning kunde hoppa på så gott som vilket tåg som helst och ta sig runt i det Europa som ännu inte blivit EU är det idag en betydligt dyrare och mer komplicerad historia eftersom många av de High Speed Rail-bolagen som trafikerar viktiga sträckor drivs av kommersiella bolag som slutna nätverk och tar extra avgifter av Interrail-resenärerna, eller bara släpper på en viss kvot av den typen av resenärer. Fri konkurrens ger inte automatiskt frihet att resa. Eller hur ska man tolka detta? Det är tänkvärt att det billiga interrailkortet från 1974 gav fritt resande på inte mindre än 27 nationella järnvägsnät i Europa (och Marocko).

Enligt EU-planer ska inom en snar framtid Interrailkort delas ut till alla 18-åringar i EU. Det är en kul och positiv idé. Men jag tror att ett betydligt mer miljöeffektivt sätt att använda dessa pengar vore att förbättra de intra-europeiska tågförbindelserna inte bara genom att se över regelverken utan också produkterna. För det långväga resandet är direktvagnarna helt avgörande för att göra tågresan till det som Transportstyrelsen formulerar som ” ett trovärdigt alternativ till andra transportsätt”.

Några enkla förklaringar eller svar på varför det ser ut som det nu gör har jag inte här. Men det vore kul med en diskussion och inlägg från mer initierade än jag själv om de här frågorna. Det vore bra om diskussionen nu om ett miljöriktigt resande får mer konkret genomslag så att tåget kan utgöra den inomeuropeiska konkurrent till flyget som det en gång var, innan Europa blev EU och innan den fria konkurrensens tidevarv.

Ukraina i EU är ”inte aktuellt”

Ja, rubriken är nära nog ett citat av Stefan Löfven i nyhetssändningar häromdagen angående ett möte han haft med den ukrainske presidenten Porosjenko nyligen. Återigen kanske man ska säga eftersom denne var på officiellt besök i Stockholm redan 14 november, men nu senast alltså i samband med EU:s toppmöte i Bryssel. Löfven påpekade i Svt:s nyhetssändningar och till pressen att det inte är aktuellt med något EU-medlemskap för Ukraina eller de fem andra östeuropeiska länder som deltog vid mötet, Armenien, Azerbajdjzan, Georgien, Moldavien, och Vitryssland. Däremot att Sverige kommer ge stöd till fortsatta reformer i Ukraina och han tog särskilt upp korruptionen som ett stort problem (han ”glömde” då lagstiftning som begränsar åsiktsfrihet och tryckfrihet, bannlysningar av journalister och bloggare, censur av filmer och böcker, inreseförbud och andra åtgärder mot utländska misshagliga, fängslande av politiskt oliktänkande ukrainare etc etc).  

Att Ukraina är långt ifrån medlemskapet de så hett önskar verkar vara en åsikt som kanske är än mer markerad bland många av de övriga länderna i EU, inte minst i Nederländerna där folket till och med sagt nej i en unik folkomröstning om saken. Sverige förefaller alltmer vara Ukrainas bäste vän i EU. Löfven påminner oss också i intervju vid toppmötet i Bryssel att det var Sverige som var drivande i EU för att år 2009 formalisera de sex nämnda östeuropeiska ländernas samarbete med EU, däribland Ukraina som även då troligen var den tyngst vägande kandidaten.  Vid sidan av Sverige var emellertid också Polen bland de allra mest drivande i den frågan. Det hade i högsta grad med Ukraina att göra, som grannland till Polen med många intressen gemensamt och historiskt sammankopplade på många sätt, bland annat genom kampen mot Sovjetunionen och kommunistdiktatur. Ukraina skulle dessutom onekligen kunna utgöra en buffertzon för Polen mot den store grannen Ryssland till vilken de båda har en minst sagt frostig relation. Men från att ha varit Ukrainas kanske allra, allra bäste vän i EU-förhandlingarna har det på ett par år svängt till nära nog det motsatta.

Polen och Ukraina är nämligen också sammankopplade genom deras gemensamma historia under andra världskriget. Dock en mycket kontroversiell sammankoppling som har sitt epicentrum i Volynien, gränsregionen mellan länderna i vad som då var Polen men som nu är nordvästra Ukraina och sydöstra Polen. UPA, som då var den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B:s militära gren, genomförde under 1943-1944 en etniskt rensning av östra Galizien och i synnerhet i Volynien. Tanken fanns då från ukrainsk sida att det skulle vara lättare för Ukraina att göra anspråk på området efter kriget i de fredsförhandlingar som de hoppades på att få vara med i och driva krav på ett självständigt Ukraina. Polacker drevs ut från regionen med bestialiska metoder och omkring hundra tusen polska civila mördades. Antalet offer är förvisso en tvistefråga och har varit så genom åren och det blir alltmer tydligt hur den nationalistiskt präglade polska regeringen hamnat alltmer på kollisionskurs med den nationalistiskt präglade ukrainska regeringen. Den polska filmen ”Volyn” som handlar om dessa händelser är bannlyst i Ukraina. Den får helt enkelt inte visas där. Ukraina bedriver en politisk censur som sorgligt nog är mycket illa känd i Sverige (är ganska ensam om att ha skrivit om den, se länk nedanför detta inlägg), tydligen även i Löfvens rådgivarkrets och hos UD.  Jag skrev om den här polsk-ukrainska konflikten för ungefär ett och ett halvt år sedan (se länk nedanför detta inlägg) i samband med att det polska parlamentet beslutade att de här händelserna skulle benämnas ”folkmord”, vilket i Ukraina betraktades som en oerhörd provokation. Inte minst som det ukrainska parlamentet i april 2015 antog en lag om att förbjuda just användandet av ordet ”folkmord” relaterat till OUN-UPA. Ett förslag som för övrigt lades fram för parlamentet av Yuri Sjuchevitj, sonen till Roman Sjuchevitj som ledde UPA under 1943-44. 

Den här konflikten ser ut att ha eskalerat anmärkningsvärt bara de sista månaderna. Redan i februari 2017 lär den polske ledaren för partiet Lag&Rättvisa, Jaroslaw Kaczynski, ha sagt till Porosjenko ungefär att han kan glömma EU om Ukraina håller fast vid Bandera och att det finns gränser för det polska tålamodet. Den polske utrikesministern lär också nyligen ha sagt att Polen kommer att använda sitt veto i EU för att hindra ukrainskt medlemskap om inte ”historiska motsägelser elimineras” och om inte Ukraina löser ett antal frågor rörande minoriteters rättigheter. Han fortsatte med att upprepa Kaczynskis formulering:

"Our message is very clear: you will not enter Europe with Bandera," said Waszczykowski. "We talk about it loudly and quietly. We will not repeat the mistakes of the 1990s, when there were certain problems in relations with Germany and Lithuania. I am referring to the status of Polish minorities in these countries. Having such experience, we will firmly demand from Ukraine that all matters be settled before Kiev stands at the gate of Europe with a request for membership." (på engelska tillgängligt här, och i original här)

 Det statliga Ukrainska Institutet för Nationellt Minne har bannlyst polska efterforskningar och uppgrävningar av polska ”offer för krig och konflikter” på ukrainsk mark. Detta efter att ett monument över UPA (uppfört illegalt 1994) nedmonterats i polska staden Hruszowice. Den ukrainska staten ska också ha planer på att bannlysa vissa polska individer från att beträda ukrainsk mark.

Den polske utrikesministern Witold Waszczykowski uttalade nyligen i polsk radio sitt fördömande av ukrainska myndigheters sätt att blockera polska medborgares tillträde till polska minnesmonument och viktiga minnesplatser i Ukraina och därmed hindra skötseln av dem och omhändertagande av kvarlevor från offer för Volynien-konflikten 1943-44. Han aviserade ett motdrag genom att införa inreserestriktioner till Polen för ukrainska medborgare som vill glorifiera nazism eller som vill hindra polacker från att hedra sina offer och nämnde specifikt ”folk som klär sig i SS Galizien:s uniform”. SS Galizien var benämningen på en SS-enhet bildad 1944 och bestående enbart av frivilliga ukrainare och som alldeles vid slutet av 2vk ändrade sin beteckning till 1a Nationella Ukrainska Armén.

Den polske senatorn Jan Zaryn använder starkare ordval än utrikesministern i sin beskrivning av den ukrainska historierevisionen och minnespolitiken, som citeras av Irish Times:

“Ukraine does not want to belong to Roman civilisation. It is behaving like a barbarian in questions of historical memory.” 

 Volodomy Viatrovytj, som är chef för Ukrainska Institutet för Nationellt Minne, biter tillbaka med att säga att han tycker det polska sättet att uttrycka sig och bete sig ”påminner lite om vår östra granne”, dvs. Ryssland.

Ironiskt nog är båda dessa länder något av europeiska mästare (tillsammans med Ryssland) i grenen minnespolitik. Här hemma vet vi knappt vad det är men det ukrainska ovan nämnda Institutet för Nationellt Minne bildades efter polsk förebild. Båda nationerna är inne på var sitt blint nationalistiskt spår som tillåter lite eller inget av opposition. Polen hålls sannolikt tillbaka av EU och kanske annars skulle ha varit lika repressiva med yttrandefrihet och åsiktsfrihet som Ukraina är idag. Men sättet att forma historieskrivningen efter en nationalistisk idealbild är ungefär densamma. Typiskt nog kom det polska regeringspartiet PiS till makten 2015 med ambitionen att "omkalibrera många av de sätt på vilket det polska folket tänker, pratar och lär sig om sin egen historia" enligt den breda strategin att återskapa en "starkare känsla av nationell stolthet" i Polen, för att citera Deutsche Welle.

Det är i alla händelser en eskalerande konflikt som passerat under svenska mediers radar och som den svenska regeringen tycks helt omedveten om. Och en konflikt som blottar den ukrainska regeringens oförmåga att hantera sina relationer till omvärlden, inklusive tidigare vänskapligt sinnade grannar. Men också dess besatthet av att vittvätta nationaliströrelsen OUN och dess militära enhet UPA, till och med på bekostnad av EU-medlemskapet. Det ger också Stefan Löfvens uttalande om att ett ukrainskt EU-medlemskap ”inte är aktuellt” en annan, för Löfven själv okänd (?), dimension.

Fortsättning lär följa.

Om politisk censur:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/05/nagra-iskalla-fakta-om-ukraina-som-ger.html

Om den polsk-ukrainska konflikten:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2016/08/polsk-ukrainskt-historiekrig.html

EU:s oro för dödsstraff

Många togs helt på sängen av kuppförsöket i Turkiet. Möjligen var turkiske presidenten Erdogan betydligt bättre förberedd eftersom utrensningar bland oppositionella, militärer och domare tagit sådan omedelbar fart. Det har också diskuterats att återinföra dödsstraffet i Turkiet för att grundligen kunna utradera alla kuppmakare. Detta togs inte emot väl hos EU-politiker.

Margot Wallström:

"Det finns ett antal principer fastlagda och dit hör förstås att vi är emot dödsstraff."

Tyska regeringens talesman Seibert:

"Införandet av dödsstraff i Turkiet skulle följaktligen betyda slutet för medlemsförhandlingarna"

EU:s "utrikesminister" Federica Mogherini:

"Inget land kan bli EU-medlem om det återinför dödsstraffet"

Därefter satte de sig alla, som inledning av EU:s utrikesministermöte i Bryssel, till bords för att äta frukost med den högt ärade gästen John Kerry, utrikesminister för det USA som återinförde dödsstraffet 1976 och sedan dess avrättat över 1000 människor. Vad jag vet förs förhandlingarna om TTIP vidare med oförminskad styrka och enligt EU-parlamentets hemsida förväntas 2016 bli ett avgörande år för stärkandet av relationerna mellan EU och USA.

Säga vad man vill om EU:s utrikespolitik men den är i alla fall flexibel.