Alla talar om Syrien - Vad kan Sverige göra?

Det har skrivits mycket om Syrien i flera år men just nu tycks det ändå skrivas och pratas om Syrien mer än någonsin. Jag har svårt att frigöra mig helt från tanken att detta kan bero på att det sägs vara ryska bomber som nu faller över Aleppo. Alldeles oavsett avsändare så terroriseras den syriska befolkningen av dessa bomber och granater och det råder inget tvivel om att de lever i ett krigshelvete som vi nog har svårt att riktigt föreställa oss. Trots tv-bilderna som nu flimrar emot oss. Dessutom blir vardagen i samhällen med krossad infrastruktur och administration fylld av svårigheter och umbäranden när inte ens de mest basala behov kan tillfredsställas.

Dagens Metro (5okt16) har en förstasida med rubriken "Så många civila dog i Syrien - varje dag förra månaden". En blodstänkt kalender för september månad är ifylld med dödstalen som summerat uppgår till 911. 26-åriga Zein al-Sham från Aleppo säger att hon "vill leva som andra människor lever i sina hemländer". En blygsam önskan om ett liv utan skräck.

SvT gör en stor satsning under namnet "Detta är #syrien200". Vi får namn och ansikte på 200 människor som lyckats ta sig hit från Syrien och de får berätta om sina upplevelser. Det är bra. Det tydliggör att det handlar om människor av kött och blod med ungefär samma drömmar och känslor som vi. Som vill leva ett liv utan skräck och har tankar om framtiden.Vi kan se pappans tårar när han berättar om sin dotter och hur svårt det nu har blivit att återförenas med henne sedan gränserna i princip stängts och anhöriginvandring begränsats.

- Vad gör FN?! undrar "skjutjärnen" på SvT:s Aktuellt och riktar frågan till Jan Eliasson som via länk håller en utläggning om saken och avslutar med att säga att "vi får aldrig ge upp".
- Du låter uppgiven, säger "skjutjärnet" och ger med den kommentaren ännu ett exempel på Aktuellt-redaktionens professionalism.

- Vad gör Sverige?! undrar Aktuellt-redaktionen vidare och kallar in utrikesminister Wallström för att besvara frågan. Hon ger det svar hon kan, att Sverige gör diplomatiska ansträngningar genom de kanaler som står till buds för att få ett slut på konflikten och våldet. En process som, vilket också Jan Eliasson påpekade till Aktuellt, lär bli både besvärlig och ta lång tid. Det var i stort sett det svar som var väntat och i stort sett det enda rimliga svar hon kunde ge på en sådan fråga.

En fråga som är ytterst relevant men, enligt min mening, ställd till fel person. Varför ställs den inte istället till migrationsminister Morgan Johansson?

För vad kan Sverige göra? Jo, vi kan se till att underlätta för de människor som drabbas av kriget att ta sig därifrån och sätta sig och sina familjer i säkerhet. Öppna gränserna igen eller åtminstone lätta på reglerna för anhöriginvandring. Åtminstone tillfälligt. Detta är åtgärder som en svensk regering och riksdag har möjlighet att genomföra och makt att besluta om. Åtgärder som kan göra stor skillnad åtminstone för en hel del, om än långt ifrån alla som lider i Syrien just nu.

Så vad gör då Sverige? Ja, det som är gjort än så länge framgår på ren kanslisvenska på Migrationsverkets hemsida:

20 juli 2016: Ny lag som påverkar asylsökande och deras familjer

Sveriges riksdag har antagit en ny lag som begränsar asylsökandes möjlighet att få uppehållstillstånd och att återförenas med sina familjer. Den nya lagen började gälla den 20 juli 2016, men påverkar även dig som har ansökt om asyl före den 20 juli. Den nya lagen är tidsbegränsad och kommer att gälla i tre år.

 Den 21 juni fattade riksdagen beslut om att tillfälligt begränsa möjligheten att få uppehållstillstånd i Sverige. Den nya lagen, som träder i kraft den 20 juli 2016, innebär att den som är i behov av skydd får ett tillfälligt uppehållstillstånd. Den kommer även att innebära krav på försörjning och bostad för fler personer än tidigare.

Informationsfilm om lagändringen från den 20 juli

Riksdagen har fattat beslut om en tidsbegränsad lag som under tre år kommer att begränsa asylsökandes möjlighet till uppehållstillstånd och familjeåterförening. Lagen börjar gälla den 20 juli.

Tänd ett ljus

Kommer just hem från Ukraina där jag bara som i förrgår åkte tåg och noterade och funderade över att ID-kontroll utförs före påstigning och att ukrainarna bär på ett obligatoriskt inrikespass. En gammal rest från Sovjetunionen. Övriga länder som har detta är Ryssland, Kina och Nordkorea.

Väl hemma möts jag nu av nyheten att regeringen inför obligatoriska ID-kontroller för resor med tåg, båt och bil vid inresa från annan stat. Det är ju inte riktigt detsamma som inrikespass men för då vi vant oss vid fria gränspasseringar till våra nordiska grannländer sedan mycket längre tillbaka än Schengen så får detta konsekvenser som går utöver det att det troligen stänger vägar för asylsökande.

Jag frågar mig vad som händer om den svenske medborgare med aningen "för mörk" hy glömmer sitt ID-kort vid shoppingresan till Danmark? Eller vid arbetspendlingen varje morgon och kväll? En tågkonduktör ska nu avgöra om du får åka med eller inte. Som jag ser det är det den detaljen som är mest upprörande med det här förslaget.

Jag har inte läst hela betänkandet men så här har jag i alla fall förstått detta förslag som nu tagits av riksdagen och som enligt betänkandet ska användas vid "allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet".

Samtidigt pågår ett annat flyktingrelaterat fenomen så att säga lite i bakgrunden.

Hittills har det varit 30 "brandrelaterade incidenter" vid asylboenden i år. Polisen "misstänker" att de "kan vara anlagda" vilket även vi som inte följer "Sherlock Holmes" redan börjat ana. Ingen har dock gripits och än mindre lagförts för mordbrand. Migrationsverket lär ha haft utgifter på 70 miljoner kronor extra bara för bevakning och fastighetsägare börjar nu tveka att hyra ut sina fastigheter till kommuner för asylboende eftersom det innebär höjda försäkringspremier. Samhället får svårt att klara sina åtaganden och den inre säkerheten och allmänna ordningen hotas här i allra högsta grad. Här skulle en kraftig markering behövas med extra resurser till polisen för att gripa mordbrännare och en höjning av straffskalan för denna typ av brott.

Så vad gör vi?

Jo, vi låter tåg-, båt- och bussbolag utföra ID-kontroller av sina passagerare, det vill säga påför dem samma transportörsansvar som gällt för flygbolag i många år. Tanken är förstås att stänga vägar helt för asylsökande, vilket är en upprörande tanke. MEN - det bör alla vara medvetna om - också ett kraftigt avsteg mot den tanke om fri rörlighet som alla var så entusiastiska över vid EU-inträdet och som vi i Norden tar för alldeles naturlig och självklar sedan länge. Nu får exempelvis tornedalingar vänja sig vid att ta med ID vid släkt-, jobb- och köpresor till Finland. För regeringen kan väl ändå inte mena att lagen är tänkt att användas diskriminerande utan gälla alla?

Nu får vi snart ett nytt år då vi sätter nya mål i livet, små som stora, och det ännu mer närliggande julfirandet spinner snart sin kokong kring oss alla som slipper guppa på överlastade båtar på Medelhavet eller smyga genom skogar med ångesten som närmsta sällskap. Vi kan istället frossa i inre säkerhet och bänka oss kring granar och Kalle Ankor och med gott (???) samvete sjunga med i julsången:

"Tänd ett ljus för allt du tror på. Tänd ett ljus för planeten du bor på."

God Jul!

På flykt från flyktingdebatten

Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten hemma. Så fort man vänder ryggen till…

Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum. Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.

Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder (Internally Displaced Persons).

Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad

Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.

Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?

Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 % förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på annan ort än hemorten, displaced.

Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet

Stolt och skamsen om vartannat – om att bo i ett paradis och sortera kläder

Jag har svårt att släppa den där reklambilagan som föll ur tidningen i morse. En av våra största researrangörer talar om för oss hur härligt det är att åka på kryssning. Det låter bland annat så här:

”Få platser i världen erbjuder ett så stort utbud av kända storstäder, sevärdheter, sol och bad, och vacker natur som Medelhavet. Området kan dessutom stoltsera med en rik historia och ett intressant kulturarv. Att kryssa i Medelhavet är med andra ord en mycket minnesvärd upplevelse.”

Lägsta pris för en kryssning med start och avslut i Rom (inklusive flyg dit t/r) är 4.995 kronor. Det är verkligen billigt. Kanske är marknaden för Medelhavskryssningar inte så het just nu?

Samtidigt finns en annan marknad för båtresor på Medelhavet. Otaliga är de historier vi kunnat ta del av om läckande och överfulla båtar som får bensinbrist mitt på havet. Tusentals är de drunknade genom åren. Runt 2500 hittills bara i år, 30000 sedan år 2000. I en artikel i husorganet (SvD) idag berättar Thasin från Syrien hur han och familjen flög till Egypten och där betalade 7000 euro för en plats på en båt med destination Italien. Tio dagar på havet, de tre sista utan GPS och utan mat eller vatten på en träbåt där alla var tvungna att sitta långt bak eftersom skutan hade hål i fören och tog in vatten.

Kontrasten är slående, både vad gäller priset och ”reseupplevelser”.

Det är mycket lätt att säga att det finns skurkar som tjänar grova pengar på flyktingarnas prekära situation. Men det är också, som bland andra Hans Rosling har visat, resultatet av en ganska lång tids byggande av murar kring EU, fästning Europa. 

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, dessutom bötfällas. En enorm databas har byggts upp, VIS= Visa Information System, för att hantera och kontrollera visum. Visumkravet som ställs för medborgare av ett hundratal länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Det är också lätt att glömma att Sverige enskilt införde visumkrav för bosnier 1993 för att försvåra för flyktingar att söka skydd i vårt land. Eller att ungrarna är långt ifrån först med att bygga höga stängsel kring gränserna. Spanien har dessutom förlagt taggtrådsbarriären i Marocko, lite utanför det europeiska synfältet, så att säga. Satelliter, drönare och gränspatrullerande båtar spanar efter flyktingbåtar med fokus att säkra gränserna till EU, inte att rädda liv. Så med vilken rätt klappar vi oss på bröstet och pekar finger åt människosmugglare som erbjuder svindyra och farliga Medelhavsresor åt desperata flyktingar?

Det är detta som surrar i mitt huvud när jag står vid garderoben och sorterar ut skjortor att skänka bort till nyanlända flyktingar. Det slår mig att jag aldrig använder hälften av dem och det är en kluven känsla att kunna exklusivt välja och vraka att behålla eller ge bort. Det får mig att känna att jag gör något konkret för åtminstone några få medmänniskor men samtidigt känna mig skamsen och illamående över det överflöd jag tillåtit mig att samla ihop och det exklusiva i att kunna både behålla och ge bort utan att jag märker mycket skillnad i garderoben. Känslor av tillfredsställelse och samtidigt närmast självförakt. Jag är verkligen en del av det EU med janusansikte som jag skrev om häromdagen.

Men jag bestämmer mig för att hålla fast vid det positiva. Det har varit så mycket destruktiv och negativt laddad debatt kring migration och invandring till Sverige att det är dags att framhäva det positiva. Kan vi tillåta oss att göra det? När flyende människor som fastnat i Budapest skanderar ”Tyskland, Tyskland” och håller upp foton av Angela Merkel som vore hon rockstjärna, eller när andra försöker smyga sig genom Danmark för att ta sig till sina drömmars mål, Sverige. Thasin (Svd-artikeln ovan) och hans fru Hanan vittnar om Sverige som ett land där människorna är snälla och behandlar dem med respekt och om friheten som de upplever här. ”Alla i Syrien talade om Sverige”, säger Thasin, och att vårt land var paradiset som var målet för alla.

Nu finns det en växande (?) skara i detta land som vill beskriva det här som något negativt. En del av dem önskar sig kulsprutor på Öresundsbron. Ta livet av de nödställda? En helt oerhörd tanke, men som tydligen finns i huvudet på fler än vad som vore önskvärt. Men jag tänker som sagt försöka hålla fast vid det positiva. Det känns alldeles nödvändigt för att inte helt bryta ihop av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag fortsätter alltså sortera mina kläder och tillåter mig att känna lite stolthet över att mitt hemland är omtalat som ett paradis. Varför ska vi skämmas över ett sådant rykte? Jag tillåter mig också att känna glädje över att få nya landsmän som kommer att göra Sverige till en dynamisk och levande nation i många generationer framåt. Att instämma i Dick Harrisons kloka ord i gårdagens understreckare i SvD där han ställer frågan varför våra politiker envisas med att se invandring som något traumatiskt? När historien visat att ”all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och – befolkningarna...”.

Flyktingar igår, flyktingfiender idag

FN:s flyktingkonvention , eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.  

      

Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom.

Från baltstaterna flydde bara under andra världskriget 30000 människor till Sverige. De allra flesta ”båtflyktingar”. Ytterligare hundratusentals balter flydde efter andra världskrigets slut till Tyskland, de nordiska länder och även till Kanada och USA.

Bara under åren 1945-1950 lär emellertid 15 miljoner människor ha flytt från Östeuropa för att undvika att hamna under Stalins ockupationsstyre. Utflödet av människor blev till slut ett sådant problem att Berlinmuren byggdes 1961. En järnridå mellan öst och väst. För att stänga in befolkningar, inte utestänga de som ville in alltså till skillnad från idag. Det hindrade dock inte människor från att fly.

Efter den ungerska revolten 1956 lämnade minst 200000 ungrare landet, i första hand till Österrike. Från Tjeckoslovakien flydde runt 100000 personer under åren 1968-73. Cirka 250000 polacker lämnade Polen bara under 1980-talets början i flykt från Jaruzelskis förtryck och undantagslagar.

Så nu är det väl pay-back time kan tänka?

Jovisst!

Estland har öppnat dörren för att ta emot 200 av de flyktingar som nu söker sig till Europa. Lettland 250 och Litauen 325.

Den s.k. Visegradgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern möttes nyligen i Prag för att prata ihop sig om att gemensamt motsätta sig alla former av solidariskt mottagande av flyktingar. Slovakiens premiärminister Robert Fico redogjorde för församlingens uppfattning på en presskonferens efteråt:

”Vi går starkt emot alla former av kvoter. Om sådana införs kommer vi vakna upp en dag med 100000 människor från arabvärlden och det är ett problem jag inte skulle vilja ha här i Slovakien”.

Rätten till asyl formades under åren efter andra världskriget och det var i hög grad med tanke på människor från östra Europa som principerna utformades. För att soldater i fånglägren runt om i Europa skulle slippa resa hem till ett nytt fångläger efter kriget. För att människor som flydde det politiska förtrycket i de östeuropeiska länderna skulle kunna få en fristad i Västeuropa.

Nu är det samma staters regeringar som tävlar om att vara den som kränker asylrätten allra mest. Skamligt!

Flyktingpolitikens janusansikte

Jag skrev för sju år sedan en statsvetenskaplig uppsats om vad jag kallade ”asylpolitikens janusansikte”. Den blev inte särskilt bra men när jag läser den nu finns ändå ett par inledande frågeställningar som känns mer aktuella än då. Som den här; Varför bygger EU, samtidigt som de framhåller vikten av FN-konventionen, upp ett datoriserat visumsystem, skickar poliser till Syrien och förstärker de yttre gränserna kring Schengen, för att hålla flyktingströmmarna på avstånd? Jag noterade då förundrat att Västvärlden tycktes kluvet i något som påminner om ett bipolärt tillstånd. Att värna de universella mänskliga rättigheterna och samtidigt sina gränser, från människor som vill åtnjuta dem.     

Då, 2008, var inte flyktingfrågor något som stod särskilt högt på den politiska agendan. Till skillnad från idag då det skrivs om flyktingkrisen som aldrig förr. De stora mediehusen försöker överträffa varandra i antal spaltmetrar förefaller det. Hela Europa (världen?) upprörs av en bild på en liten pojke som spolats i land på en strand i Turkiet. Blott ett tragiskt offer för en flyktingpolitik som tillåtits sluka tusen och åter tusen som gått samma öde till mötes. Men kanske behövs en bild för att synliggöra det som borde varit uppenbart för varje tänkande och kännande människa i åratal. Det börjar också väckas till liv rörelser som vill sätta press på makthavarna och som vill hjälpa. Vi ser demonstrationer i Tyskland men också i Ungern där budskapet är ”Flyktingar välkomna”. Det finns en positiv rörelse som är viktig där den humana aspekten sätts i främsta rummet. Att ”öppna våra hjärtan” utan att göra det till en budgetfråga, som Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Det är den vackra sidan av det janusansikte EU visar upp mot flyktingarna. Tyskland har i princip övergivit Dublinförordningen och Sverige utlovar på förhand asyl till människor från Syrien men i övrigt visar EU-ländernas politiska makthavare mer eller mindre motbjudande motvilja att hjälpa människor i nöd. De vänder janusansiktets fula tryne mot dem som guppar på farliga Medelhavsvågor, kvävs inlåsta i överlastade skåpbilar eller kastar sig handlöst från broar ned på tågvagnar eller långtradarsläp.

Den fula sidan av janusanletet ser vi dessvärre mer av än det vackra. Många hackar nu, med all rätt, på Ungern vars premiärminister Viktor Orban har uttalat sin vilja att ”försvara det kristna Europa”. Han tycks ha startat ett galet korståg där han fått för sig att han och hans land utgör en bastion mot en musliminvasion. ”Är det inte oroväckande att den europeiska kristenheten inte ens kan bevara Europa kristet?”, frågar han Europas folk och politiker. Det är oerhört otäcka signaler som också uppmuntrar den politiska undervegetationen till hatisk agitation och mordbrandsattacker mot asylboenden etc.

Det värsta är att han inte är ensam om sina tankar och åsikter. Det är inte heller så att det bara är högerextrema populister som Sverigedemokraterna och franska Front National som stämmer in i Orbans resonemang. Den skarpsynte Torsten Kälvemark lyfter i Aftonbladet och på sin eminenta blogg Tidens Tecken fram baltstaternas inställning. Länder vars medborgare under andra världskriget och kalla kriget flydde i hundratusental till grannländer som Sverige inte minst visar nu prov på amnesi. Kristina Ojuland, estnisk utrikesminister 2002-2005, har skrivit på facebook att ”den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter” och framhållit att ”negerfrågan” är ”existentiell för Estland” varför landet bör säga nej till vad hon benämner ”så kallade flyktingar”. Då bör man känna till att landet gått med på att ta emot max 200 flyktingar i den senaste EU-uppgörelsen om kvoter. Ledaren för estniska Konservativa Folkpartiet säger sig vilja deportera alla flyktingar om de kommer till makten och oroas över antalet färgade personer på Tallins gator. I Lettland protesterar folk på Rigas gator mot att landet, enligt ovan nämnda kvotfördelning, beslutat ta emot 250 flyktingar. Ordföranden i Litauens försvarsutskott, Arturas Paulauskas, kräver att man först inför burkaförbud innan landet tar emot de ynka 325 flyktingar som de förbundit sig att göra enligt samma kvot. Han ifrågasätter också om muslimer bör ha rätt att utöva sin religion var som helst i landet. I Slovakien är tongångarna lite mer ”humana” tillägger Kälvemark ironiskt när han citerar en regeringsföreträdare som helst ser att de 200 flyktingar landet så generöst erbjudit en fristad i landet är kristna och att muslimer troligen ändå inte skulle trivas där ”eftersom det inte finns några moskéer”.

Ungern får nu också EU-kritik för att ha diskuterat möjligheten att göra det till ett lagbrott att hjälpa ”illegala flyktingar”. De flesta verkar då ha glömt att Spanien redan har liknande lagar som gör det kriminellt att underlätta flyktingars liv och hjälpa till med mat och husrum.Det finns heller ingen anledning för övriga europeiska länder att slå sig för bröstet. För ett år sedan nekade Norge att ta emot 123 flyktingar eftersom det skulle blir för dyrt att ta emot dem. Norge hade inte råd medan Pakistan, Iran som är de som tagit emot flest flyktingar av världens länder förväntas klara det och av vissa (läs Sverigedemokraterna) förväntas klara ännu fler. Finlands nya regering, med Sannfinländarna som pådrivare, har aviserat skärpt flyktingpolitik och en minskning av den redan blygsamma finska flyktingkvoten på 750 personer. Den arbetsgrupp som jobbar med flyktingfrågor leds av sannfinländaren Juho Eerola som förespråkar flyktingmottagning som kategoriserar flyktingar efter ”ekonomisk nytta” och som anser att biståndspengar är ”bortkastade pengar”.

EU:s egen ambition att bygga murar kring Fästning Europa har skapat den tragiska verklighet där barn spolas upp på turkiska stränder och kommer att fortsätta att göra så om inte de uppenbara åtgärder som många krävts i åratal genomförs. Att skapa lagliga vägar vilket innebär att asyl kan sökas på ambassader i flyktingens hemland eller närområde eller möjligen vid särskilda EU-gränsstationer som sedan på säkra vägar slussar vidare flyktingar till destinationer som fördelats inom EU på solidariskt sätt. Dessvärre ger de samlade citaten här ovan ger inte mycket hopp för en sådan utveckling. Inte heller verkar diskussionen om dylika ”gränsstationer” ha haft det perspektivet när det diskuterades inom EU i slutet av juni. Det mesta av diskussionen handlade om att effektivt sättas i förvar och att skickas hem. Att solidariskt fördela flyktingar de 28 EU-länderna emellan avvisades däremot av en stor majoritet.

Det är bara att hoppas på att vågen av empati inte kräver fler bilder av drunknade barn utan fortsätter att skölja över Europa med krav på politisk aktion som får stopp på vansinnet vid EU:s gränser. Att EU helt enkelt vänder den vackra sidan av janusansiktet till och gömmer det fula trynet. Förhoppningsvis för alltid.

Not) Janus är, för den som inte vet, en romersk gud som brukade porträtteras med två ansikten varav det ena var vänt mot framtiden och det andra mot det förflutna. Bilden av janusansiktet har dock flitigt använts som metafor inte minst inom flyktingpolitiken. Bland annat i Klas Åmarks bok "Att bo granne med ondskan", om den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget, och i  Wiwi Samuelssons "Det finns gränser", om det då nyinrättade svenska Invandrarverkets växelbruk av generositet och restriktivitet i asylärenden. 

Rädsla urholkar själen

Jag skrev nyligen om Ivar Arpis ledare där han invänder mot att DN publicerat fakta om det minskande dödliga våldet i Sverige. Jag frågade mig varför Arpi var så angelägen att hålla rädslan vid liv? Idag läser jag i SvD om en Margareta som skrivit ett brev till författaren Mustafa Can. Hon undrar vem han är ”som muslim”? Om hon kan lita på att han inte vill ta över hennes land? Hon signerar med avsändaren "En 70-årig Margareta, idag så rädd för hur Sverige förändras radikalt”

Mustafa Can har svarat henne i ett öppet brev där han bemöter henne med stor förståelse och försöker stilla henne oro. Han säger bland annat följande;

”När människan är rädd efterfrågar hon tydligare gränser mellan ont och gott, mellan ljus och mörker, mellan ’vi’ och ’dom’. När rädslans kultur breder ut sig i en undflyende värld vinner de som erbjuder starkast trygghetslöften åt framtiden [...] Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda... Ja, vad händer då?”

Ja, vad händer då? Jag funderar mycket över mordbrandsattackerna mot flyktingförläggningar och över det faktum att det oftast (?) handlar om förläggningar för ensamkommande barn. Jag petar in ett litet frågetecken eftersom det, enligt Fria Tidningen, inte förs någon statistik över dessa brott. Man får helt enkelt googla sig fram till artiklar i lokalpress och liknande och räkna själv. Det är hur som helst en gåta för mig vad det är som gör att det kan kännas så oerhört hotfullt eller avskyvärt med barn att man vill bränna dem levande? Svaret är, enligt Fria Tidningen, en misstro mot att de verkligen är barn. Dessa ensamkommande barn är ofta pojkar som, enligt mordbrännarlogiken, ljuger om sin ålder och alltså skulle vara att betrakta som unga män och eftersom sådana betraktas som potentiellt mer benägna till brott så... Ja, här utmynnar logiken i att detta skulle rättfärdiga ett av de mest avskyvärda brotten, mordbrand. Kan ju förvisso vara lite svårt att hänga med i den tankesträngen.

Samtidigt kan vi notera hur SD går framåt i opinionsmätningarna, Yougov-metod eller ej. Kanske är Margareta en potentiell väljare? Det finns hur som helst säkert många som hon som attraherats och attraheras av folkhemsretoriken och löften om hårdare tag mot brottslighet. Och mot invandring. Vad vet vi om dom som kommer hit? IS framfart i Syrien och Irak förskräcker naturligtvis. Tänk om de kommer hit?

Men vi kan också läsa om flyktingar som riskerar sina liv för att komma till Europa. De allra flesta brukar säga sig bara vilja ha normala liv utan att behöva vara livrädda hela tiden. Många flyr från just IS. I en annan stort uppslagen artikel i dagens SvD vittnar några om hur IS kidnappar barn och gör dem till soldater eller sänder iväg dem på självmordsuppdrag med bombbälten runt midjan. Men de ställer också den oroliga frågan om hur de kommer att tas emot i Sverige? Hur ska en sådan fråga besvaras ärligt? Med brandbomer och näthat? Med politiker som talar om att stänga gränserna? Med misstänksamhet; är de verkligen barn, är de verkligen flyktingar? 

Hur kan deras rädsla bemötas och samtidigt Margaretas? Jag skulle gärna säga att det går att göra just det. Men jag blir dessvärre inte mer och mer övertygad. I synnerhet inte när ledarskribenter som Arpi eldar på för att hålla rädslan vid liv.

Jag söker bland hans tidigare artiklar för att se hur han tänker. Jag finner en från juni i år med titeln ”Jag ringer mina bröder” (anspelar på en pjäs med samma titel skriven av Jonas Hassen Khemiri). Han (Arpi) citerar där arabiska ordspråk för att sammanfatta en ”klanmentalitet” som han tycker sig se breda ut sig i det svenska samhället. Huvudnumret är en moderat kommunpolitiker i Botkyrka som år 2002 (!!) fick femtio personkryss på valsedlar från släkt och vänner till honom som enligt Arpi ”inte direkt var moderater”. Uppgiften har han i sin tur hämtat från en annan artikel som alltså bör vara 13 år gammal. Det hindrar honom inte att dra slutsatsen att klanmentaliteten är på väg hit från länder som ”Indien och Pakistan” eller ”invandrartäta områden i Storbritannien”. Arpi ställer frågan vad staten kan göra för att vaccinera samhället mot detta och finner ett svar hos en jurist som menar att kvinnans frigörelse ger en ”dominoeffekt”. Kontroll av kvinnan är ”central i en klan” och därför skulle måttet på individuell frihet vara hur fria kvinnor är, menar denne jurist. ”Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige”, kommenterar Arpi. Staten har abdikerat på område efter område, fortsätter han, och klanen flyttar in i dess ställe. Det märks, menar han, på ”såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård”. Jag utgår ifrån att han här inte talar om förorternas nedrustning där all möjlig samhällsservice läggs ned till följd av välfärdssamhällets privatisering. Alldeles säker kan man inte vara eftersom hans stil som alltid är att vara lite diffus. Han lyckas hur som helst på bara ett par tusen tecken strö ut frön av rädsla och misstänksamhet med hjälp av antydningar och illa underbyggda påståenden. Samma innehåll som i kommentarer på Flashback, bara lite mer välskrivet.

Mustafa Can frågar, i sitt svar till Margareta, vad hon gör med sin rädsla? Överför till andra i sin närhet? Samma fråga kan ställas till Ivar Arpi. Det är en farlig löpeld som DN försökte stänka lite vatten på men som Arpi var så snabb att genast syresätta igen. Möjligen är han lika rädd som Margareta? Kanske är det sin egen rädsla han bearbetar i sina artiklar? Men varför inte göra som Margareta istället, Ivar? Skriv ett brev till den där moderaten med sin ”klan” och berätta om din oro för demokratin. Kanske visar det sig att det finns mycket lite fog för den. Lika lite som det finns för Margaretas över att Mustafa Can ska ta över hennes land. Det kan i alla händelser ge tillfälle för en dialog och kanske ett konstruktivt utbyte av tankar?

Alternativet är att rädslan och misstänksamheten överskuggar vår förmåga till empati och normalt socialt beteende som innebär att en medmänniska bemöts med respekt. Och gör att vi slutar prata med vår granne för att han eller hon är en av ”dom”. Eller att vi gör något ännu värre. Det vill väl ingen? Eller?

Not) För den som inte vet är rubriken för detta inlägg också titeln på en film av Rainer Werner Fassbinder (1974) som handlar om ”förbjuden” kärlek mellan en äldre tysk kvinna och en medelålders marockansk invandrare. Den handlar framför allt om omgivningens reaktioner på deras förhållande som består av skräcken för främlingar och behov av att demonisera andra grupper. Sorgligt nog lika aktuell nu som för 40 år sedan.

Fästning Europa – med murbruk av dubbelmoral

Brittiska regeringen vill strypa infartsvägen genom Eurotunneln, i Ungern byggs en mur (i vart fall stängsel) mot Serbien, på Medelhavet patrullerar örlogsfartyg redo att skjuta sönder båtar och danskar och norrmän funderar på att publicera för flyktingar avskräckande annonser i turkiska tidningar. Alltmedan tusentals människor mister livet i förtvivlad flykt undan krig och fattigdom. Begreppet Fästning Europa är mer aktuellt än någonsin och börjar alltmer ta fysisk form. Samtidigt vill starka krafter inom flera EU-länder omsluta sig ännu mer och överväger utträde ur EU, som Marine Le Pen i Frankrike.

Solidariteten inom Europa att ta hand om nödlidande är i det närmaste obefintlig tycks det numera. Empatin med desamma snart sagt noll. Annat var läget när européer led hungersnöd och förföljdes för sin tro eller sina åsikter. Då styrde dessa kosan mot Australien eller USA och togs åtminstone till en början emot med öppna armar. Möjliggjort genom våld mot urbefolkningar, markstöld eller uppköp av mark till priser gränsande till rån. Vilket inte precis förbättrar det moraliska utgångsläget för den restriktiva europeiska hållningen i dagens migrationsdebatt.

Mellan 1820 och 1930 kom 4,5 miljoner flyktingar från Irland till USA. Från Sverige mer än en miljon under samma period. 5 miljoner tyskar gjorde under 1800-talet samma resa. Bara mellan 1880-1920 kom cirka 20 miljoner människor till USA, främst från centrala, östra och södra Europa. Räknat mellan åren 1840-1914 kom cirka 50 miljoner från Europa till USA. Siffrorna varierar något beroende på källa men ingen kan invända seriöst mot att väldigt många utvandrade från Europa till USA under 1800-talet och 1900-talets första decennier.

Att de togs emot med öppna armar är möjligen en överdrift då det fanns krafter i USA (anglo-saxiska protestanter inte minst) som arbetade för en begränsning av inflödet. Först när en stor mängd asiater började immigrera i slutet av 1800-talet kom dock en av de första mer restriktiva immigrationslagarna, Chinese Immigration Act 1882, som förbjöd kineser att komma in till USA. Den drabbade förvisso inte de europeiska immigranterna.

Immigrationen till Australien bestod till en början mest av tvångsförflyttade britter och irländare men följdes senare av frivilliga utflyttare därifrån, inte minst i samband med guldruschen vid mitten av 1800-talet. Även från andra europeiska länder kom då nybyggare till landet men också (naturligt nog) från Asien, framför allt från Kina. Vilket föranledde, i likhet med USA, en restriktiv lag – Immigration Restriction Act 1901 – som reglerade den icke-vita immigrationen till Australien. Europeiska immigranter berördes alltså inte heller av denna restriktion. Den stora vågen in till Australien kom dock senare, under efterkrigstiden, då i runda tal 50000 immigrerade årligen fram till 1980. De flesta från Europa. På senare tid har dock flyktingströmmen från Asien tilltagit och därmed en mer restriktiv hållning. Som signalerats av den australiska regeringen i annonskampanjer med det otvetydiga budskapet;

”NO WAY – You will not make Australia home”

Det är mer rasism även i dagens migrationsdebatt än de flesta vill eller förmår att se. Men kanske framför allt en dubbelmoral som präglas av en glömska. I vissa fall, som det finska jag skrev om häromdagen, är det historiska minnet väldigt kort.

Det kan vara på sin plats med en påminnelse...

Källor:

migrationsinfo.se

http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/historiskt/

history.com (U.S Immigration before 1965)

http://www.history.com/topics/u-s-immigration-before-1965

SO-rummet

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/emigrationen#

Wikipedia: Immigration to Australia, Emigrationen från Sverige till Nordamerika

https://en.wikipedia.org/wiki/Immigration_to_Australia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_fr%C3%A5n_Sverige_till_Nordamerika

Finlands beredskap är god

”Finland har god beredskap”. Så lyder en artikelrubrik i Hufvudstadsbladet (HBL) häromdagen. Jag är åter i civiliserade (?) trakter (Åbo) efter att ha spenderat en vecka i den lilla ellösa stugan på den lilla finska ön vid den lilla finska sjön och försöker komma ikapp nyhetsflödet med hjälp av finska dagstidningar bland annat. Håller mig till svenskspråkiga då min finska är minst sagt knackig.

Rubriken låter hur som helst som en slogan från förra världskriget men handlar om flyktingmottagning och EU:s beslut att fördela kvotflyktingar bland medlemsländerna. Det finska inrikesministeriet ”försäkrar att det inte blir något problem att ta emot 792 flyktingar från Medelhavet”, låter överdirektör (jo, hon bär denna pompösa titel) Laura Yli-Vakkuri meddela. Detta är väl tänkt att lugna den inhemska opinionen och de delar av regeringen som tillhör Sannfinländarna. Dessa har uttryckt sin ovilja att utöka den årliga mottagningen av flyktingar (”astronomiska” 8000). Den extra kvoten har EU nyss beslutat om och den nämnda överdirektören tröstar alla oroliga finländare med att de första flyktingarna kommer först i höst och att de inte kommer på en gång utan ”sprids ut” över två års tid.

Sannfinländarna har ändå protesterat mot beslutet och partiledaren samt utrikesministern Timo Soini har i ett officiellt meddelande påpekat att det strider mot Dublinavtalet som förutsätter att asylansökningar behandlas av första mottagarland i EU. Det kommer att ”uppmuntra människohandel och människosmuggling”, befarar han.

Den finska restriktiviteten är tämligen provocerande när man betänker den egna historien. I ett senare nummer av HBL framgår denna med siffermässig tydlighet. Under stora ofreden 1713-1721 ockuperades Finland av Ryssland och en stor del av befolkningen flydde till Sverige (låt vara att Finland då var del av Sverige). Åland avfolkades helt under dessa år vilket säkert inte många känner till. Under åren 1864-1914 emigrerade mer än 350000 finländare till Amerika. Under andra världskriget tog Sverige emot 72000 finska barn, de s.k. krigsbarnen, och under åren därefter fram till år 2000 emigrerade 570000 finländare till Sverige. Dessutom (läser jag i SvD) flyttade 933 finlandssvenskar till Sverige bara under förra året.

Man skulle alltså snarare tro att finländare rent allmänt borde vara alldeles särskilt införstådda med känslan av att fly undan krig och umbäranden. Och dessutom borde vara glada över att få lite påfyllning för att täcka luckorna som uppstått genom åren?!

Det vore väl egentligen det riktigt sant finländska?

Desperata kristdemokrater vill rida på desperata flyktingar

Så kom det då. Ett migrations- och integrationspolitiskt utspel från ett av allianspartierna. Det var inte oväntat men kanske lite överraskande att det kom redan före jul. Kristdemokraterna (KD) säger sig nu vilja sänka invandrares etableringsersättning och införa tillfälliga uppehållstillstånd som regel. De rubricerar paketet ”Starkare incitament för bättre integration”. Ingen ska försöka inbilla mig att det är en slump att KD gör detta utspel just nu när vi har ett parlamentariskt läge där ett invandringsfientligt parti utövar utpressning mot de två blocken. Inte heller är det konstigt att utspelet kommer från just KD som enligt alla mätningar befinner sig i farligt opinionsläge kring riksdagens 4 %-spärr. Tanken är förstås att plocka en och annan röst från SD. En taktik som förvisso visat sig fungera illa då erfarenhet från exempelvis Danmark visar att väljarna oftast föredrar originalet. 

Själva förslagen i sak är i sig dåligt genomtänkta. Den sänkta etableringsersättningen bygger förvisso på samma missuppfattning som allianspartierna byggt hela arbetslinjemodellen på. Det vill säga att folk är arbetslösa för att de är lata och föredrar att leva på bidrag. KD och Hägglund finner det uppenbarligen lämpligt att i nuvarande migrations- och integrationspolitiska debatt gå ut och betona att just detta är det stora problemet med arbetslösheten bland invandrare. Den här etableringsersättningen handlar om maximalt 6-7000 kronor per månad. Göran Hägglund, som brukar påstå sig ha kontakt med ”verklighetens folk”, bör känna till att en normalhyra för en normalstor trea i Sverige ligger kring den här summan. Men det är tydligen inte tillräckligt incitament för att söka sig ut på arbetsmarknaden för att försöka öka sina inkomster, enligt KD:s sätt att resonera. Att ersättningen inte har höjts sedan 2010 borde dessutom snarare vara ett skäl att höja den.

Hur tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta ska bädda för en bättre integration är även det en julnöt som kristdemokrater nu måste fundera över under helgen hur de ska knäcka. Enligt Migrationsverket visar också tidigare erfarenheter att det system som KD föreslår skapar mycket extraarbete för myndigheten eftersom de måste hantera först en ansökan om tillfälligt uppehållstillstånd och sedan, när tre år har gått, får hantera en ansökan om permanent uppehållstillstånd som i de flesta fall då kommer. Ingen bra åtgärd alltså ens om det är bara kostnadsbesparingar som ska jagas.

Just timingen för utspelet är dock det som upprör mest, inte det ogenomtänkta innehållet. Det tog inte många veckor efter budgetcirkusen i riksdagen innan KD bestämt sig för att hörsamma SD-kravet på övriga partier att kalibrera sin migrationspolitik efter deras kompassriktning.

Det tog inte heller många timmar förrän SD-ledaren Mattias Karlsson fällt sina första gillande kommentarer och förklarat att om hela alliansen ställer sig bakom detta finns chans till stöd från SD efter det kommande extravalet. 

Folkpartiets Jan Björklund har redan hummat lite medhåll i bakgrunden och Centern lär säkert också vilja profilera sig i frågan. Annie Lööf vill väl behålla ledartröjan hos allianskvartetten. Möjligen har de till och med en gemensam strategi och har knuffat fram Hägglund i täten för att sätta riktmärken för diskussionen. Det som känns helt avgörande är hur Moderaterna resonerar. På SvD Brännpunkt läser jag riksdagsledamoten Fredrik Schultes inlägg som börjar lovvärt. Han invänder mot det höga tonläget hos ”borgerliga debattörer” och ledarskribenter och mot det ständiga påståendet att migrationsfrågan inte ”får diskuteras” trots att, som han formulerar det, ”samhällsdebatten knappt handlar om annat än migration. Han invänder också mot anklagelsen att ”inte vilja ta debatten” och påpekar att de som mest ”eldar på åtstramningsdiskussionen gör sig till offer istället för samtalspartners, undviker fakta och bemöter invändningar aggressivt” och att de därmed själva utgör ”de främsta hindren i vägen för den diskussion de säger sig vilja föra”. Han pekar särskilt ut ledarsidorna i DN, SvD och Dagens Industri och menar att deras beskrivning av ”systemkrasch” inte överensstämmer med verkligheten. Så långt är jag beredd att hålla med men han avslutar med att berömma Göran Hägglund för att han lyfter frågan om bidragsnivåer och betonar att Moderaternas linje är att det ”krävs en högre grad av krav på att alla människor gör rätt för sig”. Han talar då inte om offentliga medel till välfärdstjänster som hamnar i Luxemburg eller offentliga tillgångar som köps för en spottstyver av moderata politiker eller deras bekanta och sedan säljs vidare för rejält högre summor eller om RUT-bidrag som finansierar städaren som varje vecka putsar på Djursholmsvillan. Nej, det är flyende från krig och förtryck som tär på statskassan och måste ”göra rätt för sig”.

Det börjar med en människosyn som bygger på misstänksamhet och misstro. Sänk bidrag för dem som redan har lite och piska in dem på arbetsmarknaden är fortfarande huvudlinjen för alliansen. Ett antagande som utgångspunkt för diskussionen som är lika felaktigt som det alltid varit. De flesta som kommer till Sverige vill jobba från första dagen och påverkas således inte av ersättningsnivåer. Däremot av arbetsgivares ovilja att anställa någon som heter Ismail eller Mohammed, vilket forskning på området visat.

Vi lär alltså få höra mer på det här temat från alliansen och risken är att Socialdemokraterna börjar trampa i samma spår. Oavsett alla partiernas bestämda avståndsmarkeringar mot SD får deras krav på anpassning genomslag i debatten. De har ritat spelplanen där matchen ska avgöras. Enda sättet att undvika den matchen är att rita en egen spelplan. Vad är problemen och hur ska de lösas? Men då talar vi om satsning på bostadsbyggande och förbättring av boendemiljöer, på arbeten som skapas när vi gör en nödvändig omställning av infrastruktur för ett energisnålare och mer hållbart samhälle, om hur både land och stad eller förort som innerstad ska kunna leva vilket innebär stöd för småskalighet, om utbildningsinsatser och om en mer solidarisk fördelning av de faktiska rikedomar som skapas i det här landet. Då kommer vi in på faktiska problem att lösa och där bör det finnas utrymme för kompromisser även efter extravalet. Människovärdet däremot kan inte kompromissas bort. Det hoppas jag innerligt att vi slipper få se i den valrörelse som nu kommer. Men jag har mina onda aningar.  

KD är i desperat behov av röster för att komma över spärren till riksdagen i det stundande extravalet. Det är inget annat än osmakligt att försöka klara det målet genom att ge sig på desperata flyktingar. Det skorrar inte heller mindre illa om KD-utspelet med tanke på att de är det parti som starkast betonar en kristen värdegrund. Så här står det beskrivet på partiets hemsida:

”KRISTDEMOKRATI ÄR DEMOKRATI byggd på kristen människosyn och värdegrund. Med kristna värden avses de allmänt giltiga värden som inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Kristdemokratin är värdeorienterad. Med detta menas en politik som har människovärdet och de etiska grundvärdena i centrum.”

Nu hakar de alltså på SD i en diskussion som talar om människor i termer av kostnader och intäkter. Det förflyttar synen på människovärdet och etiska grundvärden långt ut i periferin. Vad blir konsekvenserna av en sådan syn på hur samhället ska planeras? Tänker på vad en fb-vän nyligen påminde om:

”Det tar i snitt 7 år för en invandrare att integreras, få fast arbete och bidra till välfärdssamhället med skattepengar. För en svensk ligger snittet på ca 23 år... ”

Hur fortsätter vi därifrån? Är det verkligen en diskussion vi vill ha? Inte jag i alla fall.

Sverigedemokraterna fäller krokodiltårar över flyktingars situation

Enligt UNHCR:s rapport från i juni i år är över 50 miljoner människor på flykt i världen. Högst sannolikt har siffran stigit under sommaren då strömmen av flyende från norra Irak och Syrien undan IS härjningar där sägs överstiga en miljon människor. Sverigedemokraterna gjorde i valet ett stort nummer av att vilja hjälpa flyktingar i närområdet, som det heter. Strategin skulle vara att öka stödet till just UNHCR. Enligt en artikel i SD-kuriren vill partiet satsa en miljard under budgetåret och 5,5 miljarder under budgetperioden 2014-2017. 

SD-kurirens Gabriella Hedarv skriver i en artikel i partiorganet att;

”Sverigedemokraterna vill minska invandringen till Sverige kraftigt, men vi vill inte att människor i nöd ute i världen lämnas åt sitt öde. Istället vill vi rikta om Sverige bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som ger hjälp på plats i närområdena så att människor slipper ta sig över halva jordklotet till ett land där språket och kulturen är vilt främmande”. 

I partiprogrammet säger sig SD värna asylrätten. Att minska invandringen kraftigt handlar alltså inte om att strypa tolkningen av denna asylrätt. Människor ska hjälpas i sitt närområde för att det är kostnadseffektivare är tanken och då ”slippa” fly till Sverige. Invandringen ska minskas för flyktingarnas egen skull, ska vi tänka. Jimmie Åkesson sa så här i sitt sommartal i Almedalen:

”Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar världen över. Att vilja hjälpa fler. Det är medmänsklighet”.

Men jag tänker då att för att få den effekt SD eftersträvar, nämligen mindre invandring till Sverige, så bör väl den utökade hjälpen till ”närområdena” göra så pass stor skillnad att det gör resan till Sverige och asylsökande här till en ”förlustaffär” för flyktingen. Det vill säga att fördelarna med att stanna kvar i ”närområdena” överväger de eventuella fördelar en flykt till Sverige skulle kunna bära med sig.

Vad får man då för pengarna SD vill satsa? Ja, om vi räknar med de 5,5 miljarder över tre års tid (2014-2017) som SD säger sig vilja satsa utslaget på de 50 miljoner flyktingar som finns i världen blir det 110 kronor till varje flykting, att fördela över tre års tid alltså. Så grovt räknat cirka 35 kronor om året.

Det stämmer förvisso att man får klart mer för 35 kronor i exempelvis Turkiet eller norra Irak än i Sverige. Men även ett skolbarn förstår att det inte förslår särskilt långt ens om man tiodubblar den här summan. Så vad är tanken egentligen? Att öka stödet för UNHCR är ju lovvärt men själva logiken är väl att det ska locka människor att stanna i närheten av området de flyr ifrån? Det lär inte räcka med 35 kronor om året i så fall.

Det handlar alltså om plåster som SD vill dela ut till flyktingar ”på plats” för att rättfärdiga sin minskning av invandringen. Så hur är detta tänkt att förhindra att flyktingar söker sig till länder i Europa som Sverige? Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt.

Jag provade att ställa frågan direkt till SD. Under rubriken ”Kontakta Sverigedemokraterna” på deras hemsida finns en möjlighet att ställa frågor till dem. Så jag formulerade en fråga ungefär enligt ovanstående fundering. Vad är planen mer konkret?

Tomrummet här får symbolisera det uteblivna svaret. Det är ungefär två veckor sedan jag skickade frågan men har inte sett något svar ännu. Möjligen är de upptagna att fylla alla stolar i kommuner och landsting som står tomma eller också letar de febrilt i argumentbanken efter tänkbara svar.

Det givna svaret är att detta självklart inte på långa vägar är tillräckligt. FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres säger till Rapport den 30/9-14 att stöd till flyktingmottagningar i Syriens grannländer är viktigt ”men långt ifrån tillräckligt”. Han uppmanar istället fler länder i Europa att följa Tysklands och Sveriges exempel och ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Amnesty har också i en färsk rapport, Lives adrift: Refugees and migrants in peril in the central Mediterranean, uppmanat EU att skapa lagliga vägar till Europa för att undvika problemet med trafficking och på drunkningskatastrofer på Medelhavet där desperata människor låter sig transporteras mot EU:s Medelhavsländer i överfulla och sjöodugliga båtar. Över 3000 människor har drunknat bara i år på det sättet. Amnesty kritiserar, precis som Miljöpartiet länge gjort, Dublinförordningen som säger att ansvaret för flyktingen faller på det land som först tar emot denne. Det lägger en ojämn börda på EU:s Medelhavsländer och har fått ett litet land som Malta att inta en tveksam attityd till att ens göra räddningsaktioner när båtar hamnat i sjönöd inom dess territorialvatten. Amnesty efterlyser en mer solidarisk ansvarsfördelning inom EU. 

Sverigedemokraterna säger sig alltså vilja förhindra att människor ger sig iväg till Europa genom att istället ”hjälpa fler på plats”. Sanningen är ju att hela 96 % av flyktingarna från Syrien lever i dess grannländer och SD:s extra pengar inte skulle räcka långt ens om de begränsas till denna flyktinggrupp.

Den sanna drivkraften är givetvis inte att hjälpa utan att, som Gabriella Hedarv skriver i artikeln jag nämnde i början, ”minska invandringen till Sverige kraftigt”. I fortsättningen av hennes artikel ställs invandringens kostnader mot välfärdstjänster på ett bedrägligt sätt;

”Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Har ni ringt vårdcentralen någon gång och inte kunnat få en läkartid, fast ni ringer strax efter att de öppnat? Hur blir det om pengarna ska tas från vården? Färre läkare och sjuksköterskor, mindre resurser och många fler människor som söker vård. Om man redan nu får vänta i åtta timmar på akutmottagningarna, eller i ett år på en operation, hur blir det då när besparingarna tvingas fram? Ni vet de där äldre som inte kan få ägg till frukosten längre, eller eftermiddagskaffe på boendet, eller som får blöjorna vägda så att de inte får torra för ofta? Vad händer med dem? Drogas de ner så att de inte behöver äta eller få någon uppmärksamhet av den allt mindre personalstyrkan?”

Ja, det är en argumentationsteknik som känns igen från valfilmen inför förra valet där kvinnor i heltäckande slöjor trängde sig före gamla tanter i rullstol. Här fortsätter SD att skrämma pensionärer med att eftermiddagskaffet försvinner och att större delen av livet på boendet kommer att tillbringas i neddrogat tillstånd. Allt för att vi ska ta emot de där flyktingarna.

Själva planen har jag som sagt inte riktigt fattat. Men de allra flesta av oss har väl däremot fattat vad som driver SD egentligen. En skrämmande stor del av befolkningen har det dock uppenbarligen inte att döma av valresultatet. Eller av det samtal jag hade på valdagen med ett par av deras väljare. Det tål därför att påpekas.

Norge har inte råd med flyktingar och Reinfeldt lägger en smörpassning till Åkesson

Läser att Norge har nekat att ta emot 123 flyktingar från Syrien eftersom de varit alltför sjuka. Landets kommuner anses ha ”bristande kapacitet, menar regeringen. Det låter som ett smaklöst skämt, men förefaller vara alldeles sant.

Norge, ett av världens rikaste länder som alltid ligger med i tätstriden när det gäller BNP per capita. Som har en oljefond med tillgångar av ett värde som överstiger all olja som finns kvar att utvinna i landet. I siffror över 5000 miljarder kronor. Det gör fonden till den största statsfonden i världen. Det är mer än värdet på hela Stockholmsbörsen. 

Under vattenytan vid Svalbard tror de sig dessutom ha gjort guldfyndigheter och andra mineraler som koppar och kobolt till ett uppskattat värde av en biljon kronor.

Svenska läkare och i synnerhet sjuksköterskor strömmar till Norge för att få högre löner och drägligare arbetsvillkor. En tredjedel av alla i Sverige utexaminerade sjuksköterskor söker sig numera till Norge för att jobba. Någon brist på pengar syns inga tecken på i vården åtminstone.

De privata tillgångarna är det heller ingen brist på. Bland länder med högst snittförmögenhet per hushåll låg Norge trea i Credit Suisse Global Wealth Report 2013 med genomsnittlig förmögenhet på 2,6 miljoner kronor. 

Men 123 sjuka flyktingar har landet inte råd med.

Här hemma har Fredrik Reinfeldt, som väl de flesta noterat, lagt världens smörpassning till Jimmie Åkesson när han ställer kostnader för ökat antal flyktingar mot kostnader för välfärden och gör flyktingfrågan till en budgetfråga framför allt annat.

Samtidigt är de länder som är värdländer för flest flyktingar Pakistan och Iran. Räknar man pengar istället och mäter antal flyktingar per 1 USD BNP/capita är listan enligt följande ordning: Pakistan, Etiopien, Kenya, Sydsudan, Tchad, Kongo, Uganda, Bangladesh, Jemen och Syrien. I förhållande till värdlandets befolkning är Jordanien det land som har flest flyktingar följt av Tchad och Libanon.

Knappast länder som ligger i topp på ovan nämnda listor över BNP per capita eller snittförmögenhet.

Nog är det en underlig värld vi lever i?

Brist på bostäder eller brist på känslor eller bådadera? – Liberal kommunmoral!

En undersökning SvT genomfört visar att borgerligt styrda kommuner är sämst på att ta emot flyktingar. Siffrorna är oerhört tydliga och svåra för borgerliga politiker att förklara. 

- Brist på bostäder, säger ett par av dem som intervjuats av SvT. Det skulle alltså vara så att det generellt i borgerligt styrda kommuner är en mycket större bostadsbrist än i röd-grönt styrda? Ja, så kan det förstås vara, vilket i så fall ger två sanningar som borde stämma till väljarnas eftertanke inför höstens kommunval.

Eller kan det vara en djupare liggande orsak som ligger bakom siffrorna? En NIMBY-känsla som är mer framträdande hos de individualistiskt skolade borgerliga politikerna och deras väljare? Den egna plånboken, tomten och huset är viktigare än att solidariskt bereda plats för människor på flykt undan krig och förföljelse? Är det inte oftast i villaområden som protesterna är som störst när exempelvis boenden för ensamkommande flyktingbarn förs på tal?

Har jag fel där? Tja, bevisbördan bör då ligga hos dessa borgerliga kommuner som nu talar om bostadsbrist. Kanske är det samma NIMBY-känslor som ligger bakom det sparsamma bostadsbyggandet? Har den postmoderna/liberala individualiseringen slagit igenom så kraftigt att det bara finns utrymme för individuellt förverkligande och den egna täppans och plånbokens intressen? De borgerligt styrda kommunerna driver ofta en gentrifieringsprocess i samverkan med privata företag där bostadsfrågan överlämnas till de senare och där kommunpolitikernas roll blir att främja det lokala näringslivet och locka skattekraft till kommunen. Det vill säga folk som har råd att köpa sig sin bostad. Övriga får klara sitt boende bäst de vill. Den gettofiering som detta samtidigt leder till innebär att höginkomsttagare ansamlas på ett visst begränsat geografiskt område vilket är en process som det talas väldigt lite om men som jag har skrivit om tidigare.

Eller vad säger kommunordföranden i Täby exempelvis? Det här budskapet finns i alla fall på kommunens hemsida till bostadssökande som saknar pengar att satsa på ett hus eller en bostadsrätt:

”Täby kommun äger inga egna hyreslägenheter för uthyrning och har därför ingen kommunal bostadskö”.

Någon som ser ett samband? Mellan ideologin och bristen på bostäder såväl som bristen på vilja och förmåga att ta emot flyktingar.

Kvantifierat i undersökningen positionerar sig Täby så här (bland 290 undersökta kommuner):

Medianinkomst (tkr): 275,2 (näst högst av alla)

Antal flyktingar/1000 inv: 3,2 (10:e lägsta siffran)

Antal hyresrätter/1000 inv: 29,8 (näst lägst av alla)

På flykt till Europa och ett EU-val mellan liv och död

”Flykt. Det handlar inte om semester eller fjällvandring, utan om att springa över fält som man vet är fyllda med minor. Att springa för sitt liv. Att springa för sina barns liv. Med andan i halsen och oron som ett avgrundsdjupt hål i magen”.

Det är komikern Özz Nujen som säger detta. Han vet av egen erfarenhet vad det vill säga att vara på flykt och vad det kan betyda att komma till en fristad från förtryck och förföljelse. Han uppmanar oss att använda vår rösträtt i det kommande EU-valet till att stoppa de rasistiska krafter som gärna vill ta över makten och styra politiken i EU mot att bygga en ännu mer ointaglig Fästning Europa.

Fakta: 42 miljoner människor i världen är på flykt av olika orsaker. 80 % i det egna landet eller i dess grannländer. 2013 fick 12000 personer asyl i Sverige. Det är 0,002 promille (!) av världens flyktingar.

Det är det här som Sverigedemokraterna kallar ”massinvandring”. Det är flyende som Özz Nujen som SD kallar för snyltare och parasiter. Partiet vill göra Sverige så ogästvänligt att flyktingar inte längre vill komma hit och minska asylinvandringen med 90 %, vilket de klargjorde redan före förra riksdagsvalet.

Som motvikt till den berättelsen som SD försöker trumma in behövs berättelser från verkligheten. Som Özz Nujens eller som den vi kan ta del av i en DN-artikel om Syrier som kommit hit efter stora strapatser och berättar om hur lagliga vägar skulle underlätta. Syrier som hört talas om att Sverige beviljade permanent uppehållstillstånd började köa till svenska ambassader i Turkiet, Jordanien och Libanon i tron att de därigenom kunde bädda för en laglig väg till Sverige;

”Så var det inte. De köande syrierna förstod snart att det fanns en hake. En stor, farlig hake. Ett nytt liv i Sverige var möjligt – men bara för den som lyckades smuggla sig in i EU först, olagligt. Ofta innebar det att köpa en plats i överlastade båtar från Afrika över Medelhavet till Sydeuropa. Att resan är livsfarlig är väl känt – varje år dör runt 2.000 flyktingar i Medelhavet. Risken att drunk­na för en flykting som korsar Medelhavet är 16–17 procent, enligt EU:s kommissionär Cecilia Malmström”.

Så sent som igår nåddes vi av nyheten att 22 människor omkommit under flykt med båt utanför den grekiska ön Samos. Det föranleder inga större rubriker dock. Aftonbladet har en liten notis med ett pressmeddelande från TT-AFP. Det är i stort sett den enda jag hittar om händelsen. Högre värderas inte 22 flyktingars död. Det måste vara fråga om avtrubbning men jag vägrar att tro att det är så här vi vill ha det? Dessa människors öden, och många tusentals andras, måste kunna beröra oss mer. Det är också en brutal påminnelse om den politiska oförmågan att finna en lösning. Trots att förslag till sådana finns. Säkra och lagliga vägar till EU för människor som har asylrätt. Det kommande EU-valet kan bli ett val mellan liv och död för dessa människor.  

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas att det finns ett parti som driver den här frågan och sätter den högt på listan över EU-valfrågor, nämligen Miljöpartiet. Det är ett mycket bra skäl att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: en mer human migrationspolitik

Titta på bilden här nedanför (publicerad i AB 4/4). Oavsett vilka motiv dessa människor har för att vilja ta sig till Europa ger bilden ett smärtsamt tydligt uttryck för åtminstone en sak; desperation.

(Foto: Santi Palacios/AP vars hela bildserie kan ses här)

Med blodiga fötter och helt utmattade av hettan för dessa människor en förtvivlad kamp mot de fysiska hinder vi har satt ut i deras väg.

Så här vill i alla fall inte jag ha det i det EU som enligt egen utsago ska vara byggt på värderingar som bland andra människovärdet.

 I SvD kan vi idag (5/4-14 finns ej som nätartikel) också läsa om svår misär för flyktingar i Grekland. Där finns människor som inte sett dagsljus på 18 månader och de sanitära förhållandena är fruktansvärda, med ”avföring som rinner genom taken” och avsaknad av varmvatten med mera med mera. Uppgifterna finns i en rapport från Läkare utan gränser som kan läsas här.

EU-kommissionen sägs vilja dra Grekland inför EU-domstol för behandlingen av flyktingar men det hela handlar också om ett gemensamt ansvar, vilket bland andra Ioanna Kotsioni, migrationsrådgivare vid Läkare utan gränser påpekar. Hon säger också, i en artikel i Deutsche Welle (DW), att både allmänheten och beslutsfattare inom EU ignorerar problemen och det som sker framför näsan på dem;

”While migrants are seen as a problem, the human cost that migration policies inflict is being ignored”.

Att få en ändring till stånd av migrationspolitiken i EU är ett av flera goda skäl (som jag tidigare radat upp I några inlägg) att rösta i EU-parlamentsvalet och att rösta grönt.  Rent konkret handlar det om att EU kan öppna vägar in som möjliggör en helt annan, mer human hantering av hela asylprocessen för flyktingar. Detta är också en fråga som drivs av Miljöpartiet och den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Mer specifikt ska asyl kunna sökas på EU-länders ambassader i den asylsökandes eget land men också om att asylansökan prövas i det land där asylsökanden söker asyl och inte där hen råkar hamna vid anländandet till Europa, vilket ju förstås ofta blir Spanien eller Grekland. Det är vad Dublinförordningen handlar om. Den förändring av förordningen som trätt i kraft i år ändrar inte på något avgörande sätt detta förhållande även om en del förbättringar har tillkommit. Hur det svenska Migrationsverket ska tolka förändringarna är ännu inte helt klarlagt men av deras hemsida att döma vill de betona åtminstone en sak; "Du får inte välja vilket land som prövar ansökan".

Det är komplicerat att helt kort reda ut vilken roll EU-parlamentet har i utformningen av EU:s migrationspolitik men på EU-finansierade NTG:s hemsida (NTG= Nationella temagruppen asyl & integration) finns en kort genomgång av ansvarsfördelningen. Tidigare har parlamentet haft mycket lite inflytande över migrationspolitiken, endast rådgivande, men från 2005 utökat till att vara medbeslutande. På hemsidan påpekas det faktum att parlamentet vanligtvis har prioriterat den asylsökandes rättigheter och att människorättsorganisationer därför oftast vill se att parlamentet får utökat inflytande över frågorna. 

Den resolution som parlamentet författade i höstas, exempelvis, hade troligen inte kommit till eller i vart fall haft ett annat innehåll med en mer högerpopulistisk representation.

Därför är det viktigt att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg om EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Vad är egentligen problemet?

Det talas mycket om ”problem” när det gäller invandring. Kan inte svära på att det handlar om en ökning sedan SD kommit in i det svenska politiska ”finrummet” men det har åtminstone smugit sig in verklighetsbeskrivningar i debatten som förefaller mer normaliserade än tidigare. ”Problemen” som måste åtgärdas kretsar ofta kring invandraren själv. Se exempelvis regeringens senaste utspel om att höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds som jag skrivit om nyligen.

En rad andra åtgärder för att lösa ”problem” med invandring lanseras och prövas i ett antal år, granskas och bedöms och vänds ut och in på. Riksrevisionen har en rad utredningar på gång som illustrerar detta; Instegsjobb och nystartsjobb för nyanlända, Det civila samhällets medverkan i integrationsarbetet, Tillvaratagande av nyanländas kompetens, Statliga insatser för akademiker med utländsk utbildning, Etableringslotsar för nyanlända (förstudie).

Vad gäller SD är det förvisso alltid något problem med invandrare (åtminstone om det kommer från utomeuropeiska länder). Antingen kommer de hit och tar våra jobb eller också är de lata och vill inte ha något jobb. En svårlöst nöt med andra ord?? 

Den mer realistiska bilden att det finns de som kommer hit och tar jobb ”vi” inte vill ha eller inte får några jobb för att de har fel namn/klädsel etc debatteras mer sällan. Märkligt nog eftersom det finns gott om fakta och empiriska observationer som styrker den här bilden.

Arbetsförmedlingens senaste återrapportering till regeringen visar att minst antal jobbförslag ges till ”personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga och till nyanlända”.

 

Arbetsförmedlingens siffror är fakta som kan backas upp av forskning om svårigheterna att få ett jobb med ett utländskt namn. Att få en bostad är inte heller lätt för personer med utländsk bakgrund vilket bland annat en undersökning som DO genomfört (på uppdrag av regeringen) visar.

Jag ska inte trötta läsaren med att göra listan ännu längre. 

Tänk om vi kunde rikta fokus mot de egentliga problemen? Den systemiska otrygghet som skapats genom den grundligt murade nyliberalism som utgör i stort sett hela världens fundament idag. Den som driver människor att ”vandra” långt från sina hemtrakter i desperat jakt efter bättre levnadsvillkor. Den som ständigt begränsar människors verkliga frihet i arbetslinjens namn. Den som driver människor in i lågavlönade ”skitjobb”. Den som driver människor in i psykisk och fysisk ohälsa. Den som låter ohämmad resursförbrukning fortsätta trots ständiga varningar om kollaps. Den som subventionerar banker och finansmarknad men drar i svångremmen kring de mest behövande. Den som driver på och ger bränsle till populistisk nyfascism.

Därmed sluts cirkeln. Den populistiska nyfascismen är på frammarsch överallt. SD ser ut att gå ännu ett framgångsrikt val till mötes, i vårt grannland Norge styr Fremskrittspartiet, Marine Le Pens Nationella Front går från klarhet till klarhet i Frankrike, Jobbik sitter starkt i parlamentet i Ungern, Gyllene Gryning marscherar på grekiska gator (förvisso något haltande för tillfället), i England gör English Defence League detsamma osv. osv.

Normerna förskjuts och acceptansen för vad som kan sägas och påstås, hur problem ska definieras och beskrivas. Ett av de allra största har då blivit invandraren. Det svåra är inte att se hur nyfascismen flyttar fram sina positioner utan hur partier som inte bekänner sig till nyfascistisk ideologi förändrar sin retorik och sina sätt att definiera problem. De ser det sannolikt inte ens själva. Eller är det möjligen så att det är oerhört bekvämt att lägga det stora ”problemet” hos invandrare för att inte behöva diskutera var det egentligen ligger?