Stolt och skamsen om vartannat – om att bo i ett paradis och sortera kläder

Jag har svårt att släppa den där reklambilagan som föll ur tidningen i morse. En av våra största researrangörer talar om för oss hur härligt det är att åka på kryssning. Det låter bland annat så här:

”Få platser i världen erbjuder ett så stort utbud av kända storstäder, sevärdheter, sol och bad, och vacker natur som Medelhavet. Området kan dessutom stoltsera med en rik historia och ett intressant kulturarv. Att kryssa i Medelhavet är med andra ord en mycket minnesvärd upplevelse.”

Lägsta pris för en kryssning med start och avslut i Rom (inklusive flyg dit t/r) är 4.995 kronor. Det är verkligen billigt. Kanske är marknaden för Medelhavskryssningar inte så het just nu?

Samtidigt finns en annan marknad för båtresor på Medelhavet. Otaliga är de historier vi kunnat ta del av om läckande och överfulla båtar som får bensinbrist mitt på havet. Tusentals är de drunknade genom åren. Runt 2500 hittills bara i år, 30000 sedan år 2000. I en artikel i husorganet (SvD) idag berättar Thasin från Syrien hur han och familjen flög till Egypten och där betalade 7000 euro för en plats på en båt med destination Italien. Tio dagar på havet, de tre sista utan GPS och utan mat eller vatten på en träbåt där alla var tvungna att sitta långt bak eftersom skutan hade hål i fören och tog in vatten.

Kontrasten är slående, både vad gäller priset och ”reseupplevelser”.

Det är mycket lätt att säga att det finns skurkar som tjänar grova pengar på flyktingarnas prekära situation. Men det är också, som bland andra Hans Rosling har visat, resultatet av en ganska lång tids byggande av murar kring EU, fästning Europa. 

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, dessutom bötfällas. En enorm databas har byggts upp, VIS= Visa Information System, för att hantera och kontrollera visum. Visumkravet som ställs för medborgare av ett hundratal länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Det är också lätt att glömma att Sverige enskilt införde visumkrav för bosnier 1993 för att försvåra för flyktingar att söka skydd i vårt land. Eller att ungrarna är långt ifrån först med att bygga höga stängsel kring gränserna. Spanien har dessutom förlagt taggtrådsbarriären i Marocko, lite utanför det europeiska synfältet, så att säga. Satelliter, drönare och gränspatrullerande båtar spanar efter flyktingbåtar med fokus att säkra gränserna till EU, inte att rädda liv. Så med vilken rätt klappar vi oss på bröstet och pekar finger åt människosmugglare som erbjuder svindyra och farliga Medelhavsresor åt desperata flyktingar?

Det är detta som surrar i mitt huvud när jag står vid garderoben och sorterar ut skjortor att skänka bort till nyanlända flyktingar. Det slår mig att jag aldrig använder hälften av dem och det är en kluven känsla att kunna exklusivt välja och vraka att behålla eller ge bort. Det får mig att känna att jag gör något konkret för åtminstone några få medmänniskor men samtidigt känna mig skamsen och illamående över det överflöd jag tillåtit mig att samla ihop och det exklusiva i att kunna både behålla och ge bort utan att jag märker mycket skillnad i garderoben. Känslor av tillfredsställelse och samtidigt närmast självförakt. Jag är verkligen en del av det EU med janusansikte som jag skrev om häromdagen.

Men jag bestämmer mig för att hålla fast vid det positiva. Det har varit så mycket destruktiv och negativt laddad debatt kring migration och invandring till Sverige att det är dags att framhäva det positiva. Kan vi tillåta oss att göra det? När flyende människor som fastnat i Budapest skanderar ”Tyskland, Tyskland” och håller upp foton av Angela Merkel som vore hon rockstjärna, eller när andra försöker smyga sig genom Danmark för att ta sig till sina drömmars mål, Sverige. Thasin (Svd-artikeln ovan) och hans fru Hanan vittnar om Sverige som ett land där människorna är snälla och behandlar dem med respekt och om friheten som de upplever här. ”Alla i Syrien talade om Sverige”, säger Thasin, och att vårt land var paradiset som var målet för alla.

Nu finns det en växande (?) skara i detta land som vill beskriva det här som något negativt. En del av dem önskar sig kulsprutor på Öresundsbron. Ta livet av de nödställda? En helt oerhörd tanke, men som tydligen finns i huvudet på fler än vad som vore önskvärt. Men jag tänker som sagt försöka hålla fast vid det positiva. Det känns alldeles nödvändigt för att inte helt bryta ihop av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag fortsätter alltså sortera mina kläder och tillåter mig att känna lite stolthet över att mitt hemland är omtalat som ett paradis. Varför ska vi skämmas över ett sådant rykte? Jag tillåter mig också att känna glädje över att få nya landsmän som kommer att göra Sverige till en dynamisk och levande nation i många generationer framåt. Att instämma i Dick Harrisons kloka ord i gårdagens understreckare i SvD där han ställer frågan varför våra politiker envisas med att se invandring som något traumatiskt? När historien visat att ”all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och – befolkningarna...”.

Sverigedemokraterna fäller krokodiltårar över flyktingars situation

Enligt UNHCR:s rapport från i juni i år är över 50 miljoner människor på flykt i världen. Högst sannolikt har siffran stigit under sommaren då strömmen av flyende från norra Irak och Syrien undan IS härjningar där sägs överstiga en miljon människor. Sverigedemokraterna gjorde i valet ett stort nummer av att vilja hjälpa flyktingar i närområdet, som det heter. Strategin skulle vara att öka stödet till just UNHCR. Enligt en artikel i SD-kuriren vill partiet satsa en miljard under budgetåret och 5,5 miljarder under budgetperioden 2014-2017. 

SD-kurirens Gabriella Hedarv skriver i en artikel i partiorganet att;

”Sverigedemokraterna vill minska invandringen till Sverige kraftigt, men vi vill inte att människor i nöd ute i världen lämnas åt sitt öde. Istället vill vi rikta om Sverige bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som ger hjälp på plats i närområdena så att människor slipper ta sig över halva jordklotet till ett land där språket och kulturen är vilt främmande”. 

I partiprogrammet säger sig SD värna asylrätten. Att minska invandringen kraftigt handlar alltså inte om att strypa tolkningen av denna asylrätt. Människor ska hjälpas i sitt närområde för att det är kostnadseffektivare är tanken och då ”slippa” fly till Sverige. Invandringen ska minskas för flyktingarnas egen skull, ska vi tänka. Jimmie Åkesson sa så här i sitt sommartal i Almedalen:

”Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar världen över. Att vilja hjälpa fler. Det är medmänsklighet”.

Men jag tänker då att för att få den effekt SD eftersträvar, nämligen mindre invandring till Sverige, så bör väl den utökade hjälpen till ”närområdena” göra så pass stor skillnad att det gör resan till Sverige och asylsökande här till en ”förlustaffär” för flyktingen. Det vill säga att fördelarna med att stanna kvar i ”närområdena” överväger de eventuella fördelar en flykt till Sverige skulle kunna bära med sig.

Vad får man då för pengarna SD vill satsa? Ja, om vi räknar med de 5,5 miljarder över tre års tid (2014-2017) som SD säger sig vilja satsa utslaget på de 50 miljoner flyktingar som finns i världen blir det 110 kronor till varje flykting, att fördela över tre års tid alltså. Så grovt räknat cirka 35 kronor om året.

Det stämmer förvisso att man får klart mer för 35 kronor i exempelvis Turkiet eller norra Irak än i Sverige. Men även ett skolbarn förstår att det inte förslår särskilt långt ens om man tiodubblar den här summan. Så vad är tanken egentligen? Att öka stödet för UNHCR är ju lovvärt men själva logiken är väl att det ska locka människor att stanna i närheten av området de flyr ifrån? Det lär inte räcka med 35 kronor om året i så fall.

Det handlar alltså om plåster som SD vill dela ut till flyktingar ”på plats” för att rättfärdiga sin minskning av invandringen. Så hur är detta tänkt att förhindra att flyktingar söker sig till länder i Europa som Sverige? Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt.

Jag provade att ställa frågan direkt till SD. Under rubriken ”Kontakta Sverigedemokraterna” på deras hemsida finns en möjlighet att ställa frågor till dem. Så jag formulerade en fråga ungefär enligt ovanstående fundering. Vad är planen mer konkret?

Tomrummet här får symbolisera det uteblivna svaret. Det är ungefär två veckor sedan jag skickade frågan men har inte sett något svar ännu. Möjligen är de upptagna att fylla alla stolar i kommuner och landsting som står tomma eller också letar de febrilt i argumentbanken efter tänkbara svar.

Det givna svaret är att detta självklart inte på långa vägar är tillräckligt. FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres säger till Rapport den 30/9-14 att stöd till flyktingmottagningar i Syriens grannländer är viktigt ”men långt ifrån tillräckligt”. Han uppmanar istället fler länder i Europa att följa Tysklands och Sveriges exempel och ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Amnesty har också i en färsk rapport, Lives adrift: Refugees and migrants in peril in the central Mediterranean, uppmanat EU att skapa lagliga vägar till Europa för att undvika problemet med trafficking och på drunkningskatastrofer på Medelhavet där desperata människor låter sig transporteras mot EU:s Medelhavsländer i överfulla och sjöodugliga båtar. Över 3000 människor har drunknat bara i år på det sättet. Amnesty kritiserar, precis som Miljöpartiet länge gjort, Dublinförordningen som säger att ansvaret för flyktingen faller på det land som först tar emot denne. Det lägger en ojämn börda på EU:s Medelhavsländer och har fått ett litet land som Malta att inta en tveksam attityd till att ens göra räddningsaktioner när båtar hamnat i sjönöd inom dess territorialvatten. Amnesty efterlyser en mer solidarisk ansvarsfördelning inom EU. 

Sverigedemokraterna säger sig alltså vilja förhindra att människor ger sig iväg till Europa genom att istället ”hjälpa fler på plats”. Sanningen är ju att hela 96 % av flyktingarna från Syrien lever i dess grannländer och SD:s extra pengar inte skulle räcka långt ens om de begränsas till denna flyktinggrupp.

Den sanna drivkraften är givetvis inte att hjälpa utan att, som Gabriella Hedarv skriver i artikeln jag nämnde i början, ”minska invandringen till Sverige kraftigt”. I fortsättningen av hennes artikel ställs invandringens kostnader mot välfärdstjänster på ett bedrägligt sätt;

”Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Har ni ringt vårdcentralen någon gång och inte kunnat få en läkartid, fast ni ringer strax efter att de öppnat? Hur blir det om pengarna ska tas från vården? Färre läkare och sjuksköterskor, mindre resurser och många fler människor som söker vård. Om man redan nu får vänta i åtta timmar på akutmottagningarna, eller i ett år på en operation, hur blir det då när besparingarna tvingas fram? Ni vet de där äldre som inte kan få ägg till frukosten längre, eller eftermiddagskaffe på boendet, eller som får blöjorna vägda så att de inte får torra för ofta? Vad händer med dem? Drogas de ner så att de inte behöver äta eller få någon uppmärksamhet av den allt mindre personalstyrkan?”

Ja, det är en argumentationsteknik som känns igen från valfilmen inför förra valet där kvinnor i heltäckande slöjor trängde sig före gamla tanter i rullstol. Här fortsätter SD att skrämma pensionärer med att eftermiddagskaffet försvinner och att större delen av livet på boendet kommer att tillbringas i neddrogat tillstånd. Allt för att vi ska ta emot de där flyktingarna.

Själva planen har jag som sagt inte riktigt fattat. Men de allra flesta av oss har väl däremot fattat vad som driver SD egentligen. En skrämmande stor del av befolkningen har det dock uppenbarligen inte att döma av valresultatet. Eller av det samtal jag hade på valdagen med ett par av deras väljare. Det tål därför att påpekas.