Visar inlägg med etikett asylrätt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett asylrätt. Visa alla inlägg

lördag 5 maj 2018

Asylrättens vara eller icke vara - Moderaternas och Socialdemokraternas "race to the bottom"


Asylrätten debatteras nu flitigt. Det är lätt att få för sig att den är något som införts av någon viss politiskt färgad regering och kan reformeras eller röstas bort i det kommande valet. Moderaternas och Socialdemokraternas tävlan att nu fiska röster hos Sverigedemokraterna är en sorglig historia och bara alltför tydlig, på gränsen till det tragikomiska.

Man kan tycka det ena eller det andra om enskilda förslag som lagts fram av de båda partierna avseende migrations- och integrationsfrågor men det bollas med asylrätten på ett sätt som måste ifrågasättas. Krav på förtydligande vore åtminstone på sin plats om man ska uttrycka sig försiktigt.

Sverige har undertecknat en rad internationella fördrag där asylrätten erkänns. Grunden förstås i FN:s flyktingkonvention, som till en början gällde för flyktingar som rörde sig i Europa med anledning av händelser som inträffat före 1951. Konsekvenserna av andra världskrigets härjningar låg förstås bakom behovet av överenskommelsen och akuta åtgärder. Den blev dock grundläggande för en längre tid än det kanske var avsett och kompletterades 1967 med ett tilläggsprotokoll i vilken den förklarades universellt gällande och inte för en begränsad del av världen och den tidsbegränsade orsaksgrunden för att få flyktingstatus. Dessvärre blev inte andra världskriget (heller) ”the end of all wars”.

Vad är då en flykting? Enligt artikel 1 i konventionen definieras denne enligt följande (med UNHCR:s svenska översättning) som en person:

”som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

Sverige har undertecknat konventionen vilket innebär att vi enligt denna att Sverige också måste pröva varje asylansökan och ge asyl till dem som är i behov av skydd, det vill säga enligt kriterierna i artikel 1.

Kan detta tolkas eller väljas bort av olika skäl? Vi kan förstås helt oblygt bryta mot konventionstexten och därmed underkänna vårt eget undertecknande av den men om vi säger oss respektera konventionstexten, kan vi då bestämma oss för att begränsa antalet sökande och på andra sätt undkomma ansvaret för att ge asyl?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR anser givetvis inte detta. Deras hemsida innehåller vad som skulle kunna betraktas som en portalförklaring:

”FARR:s utgångspunkt är att asylrätten inte är förhandlingsbar. Ingen ska nekas rätt till liv och skydd mot förföljelse för att det blir för dyrt för Sverige, för att det kommer många asylsökande, för att integrationen brister eller för att den enskilda har svårt att uttrycka sig. Detta har Sverige lovat genom att underteckna flera internationella konventioner om flyktingars rättigheter. Det är också vår moraliska skyldighet att som likvärdiga människor erbjuda skydd åt dem som är på flykt.”

De första två meningarna skulle kunna vara skrivna igår med anledning av Moderaternas och Socialdemokraternas migrationspolitiska ”race to the bottom”.

”Vi ska ta emot vår andel, men inte ett oproportionerligt stort ansvar”, säger statsminister Stefan Löfven nu.

” Det är ett väldigt välkommet besked från Socialdemokraterna”, jublar Moderaternas Ulf Kristersson.

Moderaternas stämma förra året blev något av de invandringsfientligas (invandrarfientligas?) revansch. Fredrik Reinfeldts uppmaning till svenska folket inför valet 2014 att ”öppna sina hjärtan” för de asylsökande blev utsatt för hård ”bashing”.


”Svenska folket öppnade sina hjärtan och nu väntar det på att vi politiker ska öppna våra ögon”, sade exempelvis ombudet Hampus Magnusson från Västra Götaland. Nu jä-ar fanns inga spärrar längre ombuden raljerade friskt med de invändningar som framförts om ”flöden” av flyktingar för bara några år sedan. Det går inte att frigöra sig från tanken att det föreföll gå en lättnadens suck över församlingen.

Moderaterna vill till och med avskaffa rätten att söka asyl inne i EU och i stället införa ett kvotflyktingssystem. Det vill säga ett brott mot flyktingkonventionens artikel 1 där en av grundsatserna är att flyktingen ”befinner sig utanför det land, vari han är medborgare”. Det finns alltså ingen möjlighet att bestämma var asyl ska sökas utan att i så fall förändra texten helt eller iskallt bryta mot konventionens grundsatser. Andra förslag handlar om att begränsa rörelsefriheten i landet under den tid asylansökan behandlas. Detta bryter mot konventionens artikel 31 i vilken det står att en fördragsslutande stat inte får bestraffa en flykting som inrest i landet olovligt men som anmäler sig utan dröjsmål till myndigheter och anger godtagbara skäl (enligt artikel 1) för sin inresa. Samt vidare att inte ålägga flyktingen ”andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga”. Det sistnämnda kan förstås diskuteras. Vad är nödvändigt och i så fall varför?

Kort sammanfattat; en flykting som söker asyl kan inte avvisas utan prövning; vi kan inte bestämma en viss volym för antalet asylsökande, alla har rätt till prövning. Det vill säga om vi ska följa konventionstexterna.

Det vore ärligare om Socialdemokrater och Moderater öppet deklarerade viljan att säga upp Sveriges undertecknande av FN:s flyktingkonvention. Enligt artikel 44 i konventionen finns möjligheten att när som helst göra detta och uppsägningens verkan kommer då infalla ett år efter uppsägningen mottagits av FN:s generalsekreterare.

Om vi inte längre vill erkänna texten som bindande att följa vore det enklare och mer renhårigt att rent ut säga detta och konsekvent driva kravet på uppsägning i det kommande valet. Är de beredda att göra detta?

Då fick vi kanske också en intressant debatt som skulle blottlägga de sanna värderingar som styr varje parti. Inte ett tassande runt frågan, röstfiskande, röstmaximering och grumliga avsiktsförklaringar.




torsdag 19 oktober 2017

Moderaternas värdegrund; nazism och stalinism?

För en vecka sedan hade ett av våra större riksdagspartier stämma.
När jag läste vad som beslutades trodde jag först att det var Sverigedemokraterna som höll den men förstod snart att det var Moderaterna, eftersom Ulf Kristersson uttalade sig i artikeln. Hans huvudbudskap verkade vara det här:


“Allt måste vara förankrat i värderingar”

Det kändes som ett tämligen märkligt uttalande med tanke på ett par av de beslut som stämman tog. Jag tänker förstås på de som handlade om tiggeriförbud och om avskaffande av asylrätten.
Om jag läst rätt ska alltså organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen och liknande kunna fortsätta sin verksamhet som förut. Likaså politiska partier för övrigt, som Sverigedemokraterna.

Men de där fattiga som ber om pengar för att klara sitt uppehälle ska kriminaliseras, menar alltså Moderaterna under ledning av Ulf Kristersson. Vilka värderingar förankras detta i månntro?

Harald Ofstad har skrivit en filosofisk klassiker, ”Vårt förakt för svaghet”. I den driver han tesen att den nazityska ideologin överlevde kriget och finns kvar mitt ibland oss. Han talar då om vad han kallar en "generell nazism". Det vill säga en nazism som karaktäriseras av de normer och värderingar som utgör kärnan i nazismen. Det vill säga läran om att den starke ska härska över den svage, att den som förlorar föraktas.

Det är väl närmast de här värderingarna som nu Moderaterna hittat uttryck för när de vill driva sitt förslag om att förbjuda tiggeri.


Asylrätten är också något som Moderaterna ger sig på i sin iver att efterlikna Sverigedemokraterna så mycket som möjligt. Här är det också en stor fråga i vilka värderingar de har hittat sin förankring. Det är dock inte första gången de har ifrågasatt rätten att söka asyl.

Ett av de bärande skälen att införa en asylrätt efter andra världskriget var alla de miljoner flyktingar och krigsfångar som riskerade att förpassas tillbaka till länder som hamnat bakom järnridån som Stalin drog upp genom Europa. Genom att ge dem rätt att söka skydd på ”andra sidan” ridån kunde de undgå att drabbas av förföljelser, fängelse eller tortyr. Tanken bottnade i en liberal grundidé om allas lika värde och den politiska friheten. Efter andra världskrigets fasor fanns en vilja hos många att stifta internationella regler som skulle ge varje människa en möjlighet att ta del av de friheter som brukar sammanfattas inom begreppet mänskliga rättigheter. Nazitysklands försök att klassa människor i övermänniskor och undermänniskor satte skräckexempel för motsatsen till de här tankegångarna. Dessa rättigheter skulle därför vara universella, inte reserverade för medborgare i vissa nationer utan i ordets rätta betydelse en mänsklig rättighet. 

Konventionens införande kan alltså ses som en reaktion mot den nazityska terrorn under andra världskriget. Men också dess följder, det vill säga flyktingarna och krigsfångarna som inte ville hem till Sovjet eller de östeuropeiska stater som hamnat inom Stalins famntag. Sovjet och dessa östeuropeiska stater skrev heller aldrig under konventionen. De ideologier med vilken asylrätten var oförenlig var alltså dels Nazismen, men också Stalinismen.

Moderaterna vill nu alltså frångå den här konventionens andemening och filosofi, och om vi ska ta Kristerssons uttalande på allvar så måste deras förslag alltså bottna i Nazismens eller Stalinismens värderingar.

Nu är de väl som jag förstår ganska ensamma om den här sistnämnda idén. De enda allierade i den frågan lär väl vara Sverigedemokraterna.

”Allt måste vara förankrat i värderingar”!

 Jo, det är noterat…

fredag 18 december 2015

Tänd ett ljus

Kommer just hem från Ukraina där jag bara som i förrgår åkte tåg och noterade och funderade över att ID-kontroll utförs före påstigning och att ukrainarna bär på ett obligatoriskt inrikespass. En gammal rest från Sovjetunionen. Övriga länder som har detta är Ryssland, Kina och Nordkorea.

Väl hemma möts jag nu av nyheten att regeringen inför obligatoriska ID-kontroller för resor med tåg, båt och bil vid inresa från annan stat. Det är ju inte riktigt detsamma som inrikespass men för då vi vant oss vid fria gränspasseringar till våra nordiska grannländer sedan mycket längre tillbaka än Schengen så får detta konsekvenser som går utöver det att det troligen stänger vägar för asylsökande.

Jag frågar mig vad som händer om den svenske medborgare med aningen "för mörk" hy glömmer sitt ID-kort vid shoppingresan till Danmark? Eller vid arbetspendlingen varje morgon och kväll? En tågkonduktör ska nu avgöra om du får åka med eller inte. Som jag ser det är det den detaljen som är mest upprörande med det här förslaget.

Jag har inte läst hela betänkandet men så här har jag i alla fall förstått detta förslag som nu tagits av riksdagen och som enligt betänkandet ska användas vid "allvarlig fara för den allmänna ordningen eller den inre säkerheten i landet".

Samtidigt pågår ett annat flyktingrelaterat fenomen så att säga lite i bakgrunden.

Hittills har det varit 30 "brandrelaterade incidenter" vid asylboenden i år. Polisen "misstänker" att de "kan vara anlagda" vilket även vi som inte följer "Sherlock Holmes" redan börjat ana. Ingen har dock gripits och än mindre lagförts för mordbrand. Migrationsverket lär ha haft utgifter på 70 miljoner kronor extra bara för bevakning och fastighetsägare börjar nu tveka att hyra ut sina fastigheter till kommuner för asylboende eftersom det innebär höjda försäkringspremier. Samhället får svårt att klara sina åtaganden och den inre säkerheten och allmänna ordningen hotas här i allra högsta grad. Här skulle en kraftig markering behövas med extra resurser till polisen för att gripa mordbrännare och en höjning av straffskalan för denna typ av brott.

Så vad gör vi?

Jo, vi låter tåg-, båt- och bussbolag utföra ID-kontroller av sina passagerare, det vill säga påför dem samma transportörsansvar som gällt för flygbolag i många år. Tanken är förstås att stänga vägar helt för asylsökande, vilket är en upprörande tanke. MEN - det bör alla vara medvetna om - också ett kraftigt avsteg mot den tanke om fri rörlighet som alla var så entusiastiska över vid EU-inträdet och som vi i Norden tar för alldeles naturlig och självklar sedan länge. Nu får exempelvis tornedalingar vänja sig vid att ta med ID vid släkt-, jobb- och köpresor till Finland. För regeringen kan väl ändå inte mena att lagen är tänkt att användas diskriminerande utan gälla alla?

Nu får vi snart ett nytt år då vi sätter nya mål i livet, små som stora, och det ännu mer närliggande julfirandet spinner snart sin kokong kring oss alla som slipper guppa på överlastade båtar på Medelhavet eller smyga genom skogar med ångesten som närmsta sällskap. Vi kan istället frossa i inre säkerhet och bänka oss kring granar och Kalle Ankor och med gott (???) samvete sjunga med i julsången:

"Tänd ett ljus för allt du tror på. Tänd ett ljus för planeten du bor på."

God Jul!



onsdag 16 september 2015

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.


”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP
Estland              5,46                                                  1,07
Lettland            4,56                                                  1,07
Litauen              5,64                                                  1,05
Tjeckien            3,51                                                  1,04
Slovakien          2,88                                                  1,01
Polen                 4,36                                                  1,03
Ungern              6,36                                                  0,99
(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)


Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet



lördag 12 september 2015

Stolt och skamsen om vartannat – om att bo i ett paradis och sortera kläder

Jag har svårt att släppa den där reklambilagan som föll ur tidningen i morse. En av våra största researrangörer talar om för oss hur härligt det är att åka på kryssning. Det låter bland annat så här:

”Få platser i världen erbjuder ett så stort utbud av kända storstäder, sevärdheter, sol och bad, och vacker natur som Medelhavet. Området kan dessutom stoltsera med en rik historia och ett intressant kulturarv. Att kryssa i Medelhavet är med andra ord en mycket minnesvärd upplevelse.”

Lägsta pris för en kryssning med start och avslut i Rom (inklusive flyg dit t/r) är 4.995 kronor. Det är verkligen billigt. Kanske är marknaden för Medelhavskryssningar inte så het just nu?


Samtidigt finns en annan marknad för båtresor på Medelhavet. Otaliga är de historier vi kunnat ta del av om läckande och överfulla båtar som får bensinbrist mitt på havet. Tusentals är de drunknade genom åren. Runt 2500 hittills bara i år, 30000 sedan år 2000. I en artikel i husorganet (SvD) idag berättar Thasin från Syrien hur han och familjen flög till Egypten och där betalade 7000 euro för en plats på en båt med destination Italien. Tio dagar på havet, de tre sista utan GPS och utan mat eller vatten på en träbåt där alla var tvungna att sitta långt bak eftersom skutan hade hål i fören och tog in vatten.

Kontrasten är slående, både vad gäller priset och ”reseupplevelser”.

Det är mycket lätt att säga att det finns skurkar som tjänar grova pengar på flyktingarnas prekära situation. Men det är också, som bland andra Hans Rosling har visat, resultatet av en ganska lång tids byggande av murar kring EU, fästning Europa. 

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, dessutom bötfällas. En enorm databas har byggts upp, VIS= Visa Information System, för att hantera och kontrollera visum. Visumkravet som ställs för medborgare av ett hundratal länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Det är också lätt att glömma att Sverige enskilt införde visumkrav för bosnier 1993 för att försvåra för flyktingar att söka skydd i vårt land. Eller att ungrarna är långt ifrån först med att bygga höga stängsel kring gränserna. Spanien har dessutom förlagt taggtrådsbarriären i Marocko, lite utanför det europeiska synfältet, så att säga. Satelliter, drönare och gränspatrullerande båtar spanar efter flyktingbåtar med fokus att säkra gränserna till EU, inte att rädda liv. Så med vilken rätt klappar vi oss på bröstet och pekar finger åt människosmugglare som erbjuder svindyra och farliga Medelhavsresor åt desperata flyktingar?

Det är detta som surrar i mitt huvud när jag står vid garderoben och sorterar ut skjortor att skänka bort till nyanlända flyktingar. Det slår mig att jag aldrig använder hälften av dem och det är en kluven känsla att kunna exklusivt välja och vraka att behålla eller ge bort. Det får mig att känna att jag gör något konkret för åtminstone några få medmänniskor men samtidigt känna mig skamsen och illamående över det överflöd jag tillåtit mig att samla ihop och det exklusiva i att kunna både behålla och ge bort utan att jag märker mycket skillnad i garderoben. Känslor av tillfredsställelse och samtidigt närmast självförakt. Jag är verkligen en del av det EU med janusansikte som jag skrev om häromdagen.

Men jag bestämmer mig för att hålla fast vid det positiva. Det har varit så mycket destruktiv och negativt laddad debatt kring migration och invandring till Sverige att det är dags att framhäva det positiva. Kan vi tillåta oss att göra det? När flyende människor som fastnat i Budapest skanderar ”Tyskland, Tyskland” och håller upp foton av Angela Merkel som vore hon rockstjärna, eller när andra försöker smyga sig genom Danmark för att ta sig till sina drömmars mål, Sverige. Thasin (Svd-artikeln ovan) och hans fru Hanan vittnar om Sverige som ett land där människorna är snälla och behandlar dem med respekt och om friheten som de upplever här. ”Alla i Syrien talade om Sverige”, säger Thasin, och att vårt land var paradiset som var målet för alla.

Nu finns det en växande (?) skara i detta land som vill beskriva det här som något negativt. En del av dem önskar sig kulsprutor på Öresundsbron. Ta livet av de nödställda? En helt oerhörd tanke, men som tydligen finns i huvudet på fler än vad som vore önskvärt. Men jag tänker som sagt försöka hålla fast vid det positiva. Det känns alldeles nödvändigt för att inte helt bryta ihop av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag fortsätter alltså sortera mina kläder och tillåter mig att känna lite stolthet över att mitt hemland är omtalat som ett paradis. Varför ska vi skämmas över ett sådant rykte? Jag tillåter mig också att känna glädje över att få nya landsmän som kommer att göra Sverige till en dynamisk och levande nation i många generationer framåt. Att instämma i Dick Harrisons kloka ord i gårdagens understreckare i SvD där han ställer frågan varför våra politiker envisas med att se invandring som något traumatiskt? När historien visat att ”all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och – befolkningarna...”.


torsdag 10 september 2015

Flyktingar igår, flyktingfiender idag

FN:s flyktingkonvention , eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.  
      
Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom.

Från baltstaterna flydde bara under andra världskriget 30000 människor till Sverige. De allra flesta ”båtflyktingar”. Ytterligare hundratusentals balter flydde efter andra världskrigets slut till Tyskland, de nordiska länder och även till Kanada och USA.

Bara under åren 1945-1950 lär emellertid 15 miljoner människor ha flytt från Östeuropa för att undvika att hamna under Stalins ockupationsstyre. Utflödet av människor blev till slut ett sådant problem att Berlinmuren byggdes 1961. En järnridå mellan öst och väst. För att stänga in befolkningar, inte utestänga de som ville in alltså till skillnad från idag. Det hindrade dock inte människor från att fly.

Efter den ungerska revolten 1956 lämnade minst 200000 ungrare landet, i första hand till Österrike. Från Tjeckoslovakien flydde runt 100000 personer under åren 1968-73. Cirka 250000 polacker lämnade Polen bara under 1980-talets början i flykt från Jaruzelskis förtryck och undantagslagar.

Så nu är det väl pay-back time kan tänka?

Jovisst!

Estland har öppnat dörren för att ta emot 200 av de flyktingar som nu söker sig till Europa. Lettland 250 och Litauen 325.

Den s.k. Visegradgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern möttes nyligen i Prag för att prata ihop sig om att gemensamt motsätta sig alla former av solidariskt mottagande av flyktingar. Slovakiens premiärminister Robert Fico redogjorde för församlingens uppfattning på en presskonferens efteråt:

”Vi går starkt emot alla former av kvoter. Om sådana införs kommer vi vakna upp en dag med 100000 människor från arabvärlden och det är ett problem jag inte skulle vilja ha här i Slovakien”.

Rätten till asyl formades under åren efter andra världskriget och det var i hög grad med tanke på människor från östra Europa som principerna utformades. För att soldater i fånglägren runt om i Europa skulle slippa resa hem till ett nytt fångläger efter kriget. För att människor som flydde det politiska förtrycket i de östeuropeiska länderna skulle kunna få en fristad i Västeuropa.


Nu är det samma staters regeringar som tävlar om att vara den som kränker asylrätten allra mest. Skamligt!

måndag 13 oktober 2014

Sverigedemokraterna fäller krokodiltårar över flyktingars situation

Enligt UNHCR:s rapport från i juni i år är över 50 miljoner människor på flykt i världen. Högst sannolikt har siffran stigit under sommaren då strömmen av flyende från norra Irak och Syrien undan IS härjningar där sägs överstiga en miljon människor. Sverigedemokraterna gjorde i valet ett stort nummer av att vilja hjälpa flyktingar i närområdet, som det heter. Strategin skulle vara att öka stödet till just UNHCR. Enligt en artikel i SD-kuriren vill partiet satsa en miljard under budgetåret och 5,5 miljarder under budgetperioden 2014-2017. 

SD-kurirens Gabriella Hedarv skriver i en artikel i partiorganet att;

”Sverigedemokraterna vill minska invandringen till Sverige kraftigt, men vi vill inte att människor i nöd ute i världen lämnas åt sitt öde. Istället vill vi rikta om Sverige bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som ger hjälp på plats i närområdena så att människor slipper ta sig över halva jordklotet till ett land där språket och kulturen är vilt främmande”. 

I partiprogrammet säger sig SD värna asylrätten. Att minska invandringen kraftigt handlar alltså inte om att strypa tolkningen av denna asylrätt. Människor ska hjälpas i sitt närområde för att det är kostnadseffektivare är tanken och då ”slippa” fly till Sverige. Invandringen ska minskas för flyktingarnas egen skull, ska vi tänka. Jimmie Åkesson sa så här i sitt sommartal i Almedalen:

”Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar världen över. Att vilja hjälpa fler. Det är medmänsklighet”.

Men jag tänker då att för att få den effekt SD eftersträvar, nämligen mindre invandring till Sverige, så bör väl den utökade hjälpen till ”närområdena” göra så pass stor skillnad att det gör resan till Sverige och asylsökande här till en ”förlustaffär” för flyktingen. Det vill säga att fördelarna med att stanna kvar i ”närområdena” överväger de eventuella fördelar en flykt till Sverige skulle kunna bära med sig.

Vad får man då för pengarna SD vill satsa? Ja, om vi räknar med de 5,5 miljarder över tre års tid (2014-2017) som SD säger sig vilja satsa utslaget på de 50 miljoner flyktingar som finns i världen blir det 110 kronor till varje flykting, att fördela över tre års tid alltså. Så grovt räknat cirka 35 kronor om året.

Det stämmer förvisso att man får klart mer för 35 kronor i exempelvis Turkiet eller norra Irak än i Sverige. Men även ett skolbarn förstår att det inte förslår särskilt långt ens om man tiodubblar den här summan. Så vad är tanken egentligen? Att öka stödet för UNHCR är ju lovvärt men själva logiken är väl att det ska locka människor att stanna i närheten av området de flyr ifrån? Det lär inte räcka med 35 kronor om året i så fall.

Det handlar alltså om plåster som SD vill dela ut till flyktingar ”på plats” för att rättfärdiga sin minskning av invandringen. Så hur är detta tänkt att förhindra att flyktingar söker sig till länder i Europa som Sverige? Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt.

Jag provade att ställa frågan direkt till SD. Under rubriken ”Kontakta Sverigedemokraterna” på deras hemsida finns en möjlighet att ställa frågor till dem. Så jag formulerade en fråga ungefär enligt ovanstående fundering. Vad är planen mer konkret?





Tomrummet här får symbolisera det uteblivna svaret. Det är ungefär två veckor sedan jag skickade frågan men har inte sett något svar ännu. Möjligen är de upptagna att fylla alla stolar i kommuner och landsting som står tomma eller också letar de febrilt i argumentbanken efter tänkbara svar.

Det givna svaret är att detta självklart inte på långa vägar är tillräckligt. FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres säger till Rapport den 30/9-14 att stöd till flyktingmottagningar i Syriens grannländer är viktigt ”men långt ifrån tillräckligt”. Han uppmanar istället fler länder i Europa att följa Tysklands och Sveriges exempel och ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Amnesty har också i en färsk rapport, Lives adrift: Refugees and migrants in peril in the central Mediterranean, uppmanat EU att skapa lagliga vägar till Europa för att undvika problemet med trafficking och på drunkningskatastrofer på Medelhavet där desperata människor låter sig transporteras mot EU:s Medelhavsländer i överfulla och sjöodugliga båtar. Över 3000 människor har drunknat bara i år på det sättet. Amnesty kritiserar, precis som Miljöpartiet länge gjort, Dublinförordningen som säger att ansvaret för flyktingen faller på det land som först tar emot denne. Det lägger en ojämn börda på EU:s Medelhavsländer och har fått ett litet land som Malta att inta en tveksam attityd till att ens göra räddningsaktioner när båtar hamnat i sjönöd inom dess territorialvatten. Amnesty efterlyser en mer solidarisk ansvarsfördelning inom EU. 

Sverigedemokraterna säger sig alltså vilja förhindra att människor ger sig iväg till Europa genom att istället ”hjälpa fler på plats”. Sanningen är ju att hela 96 % av flyktingarna från Syrien lever i dess grannländer och SD:s extra pengar inte skulle räcka långt ens om de begränsas till denna flyktinggrupp.

Den sanna drivkraften är givetvis inte att hjälpa utan att, som Gabriella Hedarv skriver i artikeln jag nämnde i början, ”minska invandringen till Sverige kraftigt”. I fortsättningen av hennes artikel ställs invandringens kostnader mot välfärdstjänster på ett bedrägligt sätt;

”Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Har ni ringt vårdcentralen någon gång och inte kunnat få en läkartid, fast ni ringer strax efter att de öppnat? Hur blir det om pengarna ska tas från vården? Färre läkare och sjuksköterskor, mindre resurser och många fler människor som söker vård. Om man redan nu får vänta i åtta timmar på akutmottagningarna, eller i ett år på en operation, hur blir det då när besparingarna tvingas fram? Ni vet de där äldre som inte kan få ägg till frukosten längre, eller eftermiddagskaffe på boendet, eller som får blöjorna vägda så att de inte får torra för ofta? Vad händer med dem? Drogas de ner så att de inte behöver äta eller få någon uppmärksamhet av den allt mindre personalstyrkan?”

Ja, det är en argumentationsteknik som känns igen från valfilmen inför förra valet där kvinnor i heltäckande slöjor trängde sig före gamla tanter i rullstol. Här fortsätter SD att skrämma pensionärer med att eftermiddagskaffet försvinner och att större delen av livet på boendet kommer att tillbringas i neddrogat tillstånd. Allt för att vi ska ta emot de där flyktingarna.

Själva planen har jag som sagt inte riktigt fattat. Men de allra flesta av oss har väl däremot fattat vad som driver SD egentligen. En skrämmande stor del av befolkningen har det dock uppenbarligen inte att döma av valresultatet. Eller av det samtal jag hade på valdagen med ett par av deras väljare. Det tål därför att påpekas.




tisdag 6 maj 2014

På flykt till Europa och ett EU-val mellan liv och död

Flykt. Det handlar inte om semester eller fjällvandring, utan om att springa över fält som man vet är fyllda med minor. Att springa för sitt liv. Att springa för sina barns liv. Med andan i halsen och oron som ett avgrundsdjupt hål i magen”.

Det är komikern Özz Nujen som säger detta. Han vet av egen erfarenhet vad det vill säga att vara på flykt och vad det kan betyda att komma till en fristad från förtryck och förföljelse. Han uppmanar oss att använda vår rösträtt i det kommande EU-valet till att stoppa de rasistiska krafter som gärna vill ta över makten och styra politiken i EU mot att bygga en ännu mer ointaglig Fästning Europa.

Fakta: 42 miljoner människor i världen är på flykt av olika orsaker. 80 % i det egna landet eller i dess grannländer. 2013 fick 12000 personer asyl i Sverige. Det är 0,002 promille (!) av världens flyktingar.
Det är det här som Sverigedemokraterna kallar ”massinvandring”. Det är flyende som Özz Nujen som SD kallar för snyltare och parasiter. Partiet vill göra Sverige så ogästvänligt att flyktingar inte längre vill komma hit och minska asylinvandringen med 90 %, vilket de klargjorde redan före förra riksdagsvalet.


Som motvikt till den berättelsen som SD försöker trumma in behövs berättelser från verkligheten. Som Özz Nujens eller som den vi kan ta del av i en DN-artikel om Syrier som kommit hit efter stora strapatser och berättar om hur lagliga vägar skulle underlätta. Syrier som hört talas om att Sverige beviljade permanent uppehållstillstånd började köa till svenska ambassader i Turkiet, Jordanien och Libanon i tron att de därigenom kunde bädda för en laglig väg till Sverige;

”Så var det inte. De köande syrierna förstod snart att det fanns en hake. En stor, farlig hake. Ett nytt liv i Sverige var möjligt – men bara för den som lyckades smuggla sig in i EU först, olagligt. Ofta innebar det att köpa en plats i överlastade båtar från Afrika över Medelhavet till Sydeuropa. Att resan är livsfarlig är väl känt – varje år dör runt 2.000 flyktingar i Medelhavet. Risken att drunk­na för en flykting som korsar Medelhavet är 16–17 procent, enligt EU:s kommissionär Cecilia Malmström”.

Så sent som igår nåddes vi av nyheten att 22 människor omkommit under flykt med båt utanför den grekiska ön Samos. Det föranleder inga större rubriker dock. Aftonbladet har en liten notis med ett pressmeddelande från TT-AFP. Det är i stort sett den enda jag hittar om händelsen. Högre värderas inte 22 flyktingars död. Det måste vara fråga om avtrubbning men jag vägrar att tro att det är så här vi vill ha det? Dessa människors öden, och många tusentals andras, måste kunna beröra oss mer. Det är också en brutal påminnelse om den politiska oförmågan att finna en lösning. Trots att förslag till sådana finns. Säkra och lagliga vägar till EU för människor som har asylrätt. Det kommande EU-valet kan bli ett val mellan liv och död för dessa människor.  

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas att det finns ett parti som driver den här frågan och sätter den högt på listan över EU-valfrågor, nämligen Miljöpartiet. Det är ett mycket bra skäl att rösta i EU-valet och att rösta grönt.




Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:



lördag 5 april 2014

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: en mer human migrationspolitik

Titta på bilden här nedanför (publicerad i AB 4/4). Oavsett vilka motiv dessa människor har för att vilja ta sig till Europa ger bilden ett smärtsamt tydligt uttryck för åtminstone en sak; desperation.

APTOPIX Spain Migrants
(Foto: Santi Palacios/AP vars hela bildserie kan ses här)

Med blodiga fötter och helt utmattade av hettan för dessa människor en förtvivlad kamp mot de fysiska hinder vi har satt ut i deras väg.

Så här vill i alla fall inte jag ha det i det EU som enligt egen utsago ska vara byggt på värderingar som bland andra människovärdet.

 I SvD kan vi idag (5/4-14 finns ej som nätartikel) också läsa om svår misär för flyktingar i Grekland. Där finns människor som inte sett dagsljus på 18 månader och de sanitära förhållandena är fruktansvärda, med ”avföring som rinner genom taken” och avsaknad av varmvatten med mera med mera. Uppgifterna finns i en rapport från Läkare utan gränser som kan läsas här.

EU-kommissionen sägs vilja dra Grekland inför EU-domstol för behandlingen av flyktingar men det hela handlar också om ett gemensamt ansvar, vilket bland andra Ioanna Kotsioni, migrationsrådgivare vid Läkare utan gränser påpekar. Hon säger också, i en artikel i Deutsche Welle (DW), att både allmänheten och beslutsfattare inom EU ignorerar problemen och det som sker framför näsan på dem;

While migrants are seen as a problem, the human cost that migration policies inflict is being ignored”.

Att få en ändring till stånd av migrationspolitiken i EU är ett av flera goda skäl (som jag tidigare radat upp I några inlägg) att rösta i EU-parlamentsvalet och att rösta grönt.  Rent konkret handlar det om att EU kan öppna vägar in som möjliggör en helt annan, mer human hantering av hela asylprocessen för flyktingar. Detta är också en fråga som drivs av Miljöpartiet och den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Mer specifikt ska asyl kunna sökas på EU-länders ambassader i den asylsökandes eget land men också om att asylansökan prövas i det land där asylsökanden söker asyl och inte där hen råkar hamna vid anländandet till Europa, vilket ju förstås ofta blir Spanien eller Grekland. Det är vad Dublinförordningen handlar om. Den förändring av förordningen som trätt i kraft i år ändrar inte på något avgörande sätt detta förhållande även om en del förbättringar har tillkommit. Hur det svenska Migrationsverket ska tolka förändringarna är ännu inte helt klarlagt men av deras hemsida att döma vill de betona åtminstone en sak; "Du får inte välja vilket land som prövar ansökan".

Det är komplicerat att helt kort reda ut vilken roll EU-parlamentet har i utformningen av EU:s migrationspolitik men på EU-finansierade NTG:s hemsida (NTG= Nationella temagruppen asyl & integration) finns en kort genomgång av ansvarsfördelningen. Tidigare har parlamentet haft mycket lite inflytande över migrationspolitiken, endast rådgivande, men från 2005 utökat till att vara medbeslutande. På hemsidan påpekas det faktum att parlamentet vanligtvis har prioriterat den asylsökandes rättigheter och att människorättsorganisationer därför oftast vill se att parlamentet får utökat inflytande över frågorna. 
Den resolution som parlamentet författade i höstas, exempelvis, hade troligen inte kommit till eller i vart fall haft ett annat innehåll med en mer högerpopulistisk representation.

Därför är det viktigt att rösta i EU-valet och att rösta grönt.





Tidigare inlägg om EU-valet på denna blogg:


torsdag 4 april 2013

Hur illegala människor blev till



Illegala flyktingar är ett begrepp som används flitigast av Sverigedemokrater och andra högerextrema partier och nätforum. Men det förekommer också hos etablerade politiker och medier


På senare tid har REVA-debatten kastat ljus över situationen för ”papperslösa” som lever sina liv under jorden för att undvika att kastas hem till en osäker tillvaro i de länder de flytt ifrån. Men hur har det nu blivit så egendomligt flera miljoner människor som tillhör de mest utsatta i världen har kommit att bli ”illegala” och jagas med sådan frenesi när samma stater som leder jakten införlivat FN:s principer om allas rätt till liv, frihet och personliga säkerhet i sina nationella lagstiftningar?



Flyktingars status

FN:s flyktingkonvention, eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.      
 
Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom. Först 1967 togs, genom det s.k. New York-protokollet, den geografiska begränsningen (till Europa) bort ur ursprungstexten samt den tidsmässiga, som gällde orsaken till flykten (före 1 januari 1951).

Ett utbrott av generositet kanske man kan tolka det som, under tillväxtårens peak, parat med de forna kolonialmakternas dåliga samvete för (inte alltför) svunna tiders förtryck. Ganska snart skulle emellertid åtgärder vidtas för att kontrollera ”flödena”, för att använda den nuvarande migrationsministerns vokabulär.


Den bortglömda debatten 

1990 användes striktare tillämpning av paragrafen gällande andra skyddsskäl (s.k. de facto-flyktingar) riktat mot en grupp, bulgarienturkar. Regeringsbeslutet ("13 december-beslutet" eller "Luciabeslutet") var förvisso generellt för alla asylsökande, men fick bitvis hård kritik. 

"Vi har tyvärr deltagit i europeiska s.k. kapprustningen mot flyktingar t.ex. när det gäller avskaffandet av de facto-flyktingskyddet, de ökade sanktionerna mot flygbolagen och skärpningen av viseringspolitiken som instrument för att hindra människor från att komma till Sverige" (Maria Leissner (fp) i riksdagsdebatt 31 maj 1991).

Den borgerliga Regering som tillträdde hösten 1991 upphävde detta beslut och inrättade dessutom Utlänningsnämnden 1992, men hamnade ändå i samma beslutsdilemma som den förra Regeringen. I juni 1993 infördes visumtvång för bosnier exempelvis. Maria Leissner och hennes partikamrater fick då äta upp en del av de humanistiska förmaningarna. Gudrun Schyman skrev, i en motion till Riksdagen 25 januari 1994, exempelvis:

"Användandet av viseringsinstrumentet bl.a. när det gäller att hindra bosnier från att söka skydd i Sverige kritiseras starkt i motionen. Vänsterpartiet instämmer i denna fråga med den syn som Folkpartiet gav uttryck för i en partimotion i januari 1991. Folkpartiet fördömde då detta missbruk av viseringsinstrumentet"






Muren tätas

Under 90-talet växte en medvetenhet om vikten av europeiskt samarbete alltmer stark och accentuerades av Sveriges inträde i EU 1995. Därefter har svensk migrationspolitik till väsentlig del utformats med hänsyn till EU-harmonisering och Schengen-samarbetet. Viseringsinstrumentet är en viktig del av detta samarbete.
 
I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Kommissionen gavs en starkare roll och man öppnade upp för majoritetsbeslut, det vill säga man förde över invandrings- och flyktingfrågor från tredje till första pelaren.  Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, sedermera dessutom bötfällas.

Visumkravet som ställs för medborgare av över 100 länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Debatten om de afghanska tolkarna har belyst vilka absurda konsekvenser denna ordning får. 


Frontex är EU-myndigheten som vaktar gränserna och modern teknik framställs som framtidens melodi för att få ett säkert, smidigt och kostnadseffektivt gränsskydd. Inte mot invaderande arméer alltså utan skydd mot flyktingar som tvingas söka sig i trygghet på okonventionella vägar. Eftersom ”gränsskyddet” är så effektivt.



Västvärldens janusansikte

Man kan se flyktingfrågan ur två huvudperspektiv. Dels från mottagarländernas och dels från de enskilda migranternas. De sistnämnda kommer helt naturligt från en mängd olika situationer i sina ursprungsländer, men drivs av det gemensamma behovet av skydd och nödtvungna viljan att söka sig ut från dessa länder. För mottagarländerna finns alltså, som vi konstaterat, ett behov av att kunna styra mängden personer som ”bjuds in” för att få detta skydd. Men opinionen i dessa mottagarländer är inte entydig, vare sig bland allmänhet eller ansvariga politiker. Viljan att göra gott och hjälpa människor i nöd kolliderar med kontrollbehovet. För EU-ländernas del ser lösningen ut att vara att gemensamt anpassa lagstiftning efter relativt generösa principer, där FN-konventionen ingår som en viktig grund, samtidigt som man tätar sprickorna i Schengen-muren så att allt färre kan ta sig över den. Man kan säga att det finns en formell generositet men en reell restriktivitet. På så sätt tillfredsställs både den goda viljan och kontrollbehovet på ett raffinerat sätt. 


Men det skapar också ”illegala” människor. Människor som tvingats fly otrygga förhållanden i sina ursprungsländer tvingas av västvärldens stater och EU att gå under jorden för att få behålla sina liv och sin hälsa. Det för oss ganska långt från andemeningen i de universella mänskliga rättigheter som de flesta av oss retorisk bekänner oss till. Som fastställer rätten till liv, frihet och personlig säkerhet, med andra ord artikel 3 i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948.






Källor förutom länkade artiklar/hemsidor:
Andersson, Hans E., Flyktingpolitiken i framtidens EU, Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS), Stockholm, 2003
Dacyl, Janina W,  Den internationella flyktingregimen i Jervas, Gunnar (red.), Migrationsexplosionen: bakgrund och alternativ till den felslagna flyktingpolitiken, 1. uppl., SNS (Studieförb. Näringsliv och samhälle), Stockholm, 1995

 






Hemsidor om asylrätten och migranter: