Sverigedemokraterna fäller krokodiltårar över flyktingars situation

Enligt UNHCR:s rapport från i juni i år är över 50 miljoner människor på flykt i världen. Högst sannolikt har siffran stigit under sommaren då strömmen av flyende från norra Irak och Syrien undan IS härjningar där sägs överstiga en miljon människor. Sverigedemokraterna gjorde i valet ett stort nummer av att vilja hjälpa flyktingar i närområdet, som det heter. Strategin skulle vara att öka stödet till just UNHCR. Enligt en artikel i SD-kuriren vill partiet satsa en miljard under budgetåret och 5,5 miljarder under budgetperioden 2014-2017. 

SD-kurirens Gabriella Hedarv skriver i en artikel i partiorganet att;

”Sverigedemokraterna vill minska invandringen till Sverige kraftigt, men vi vill inte att människor i nöd ute i världen lämnas åt sitt öde. Istället vill vi rikta om Sverige bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som ger hjälp på plats i närområdena så att människor slipper ta sig över halva jordklotet till ett land där språket och kulturen är vilt främmande”. 

I partiprogrammet säger sig SD värna asylrätten. Att minska invandringen kraftigt handlar alltså inte om att strypa tolkningen av denna asylrätt. Människor ska hjälpas i sitt närområde för att det är kostnadseffektivare är tanken och då ”slippa” fly till Sverige. Invandringen ska minskas för flyktingarnas egen skull, ska vi tänka. Jimmie Åkesson sa så här i sitt sommartal i Almedalen:

”Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar världen över. Att vilja hjälpa fler. Det är medmänsklighet”.

Men jag tänker då att för att få den effekt SD eftersträvar, nämligen mindre invandring till Sverige, så bör väl den utökade hjälpen till ”närområdena” göra så pass stor skillnad att det gör resan till Sverige och asylsökande här till en ”förlustaffär” för flyktingen. Det vill säga att fördelarna med att stanna kvar i ”närområdena” överväger de eventuella fördelar en flykt till Sverige skulle kunna bära med sig.

Vad får man då för pengarna SD vill satsa? Ja, om vi räknar med de 5,5 miljarder över tre års tid (2014-2017) som SD säger sig vilja satsa utslaget på de 50 miljoner flyktingar som finns i världen blir det 110 kronor till varje flykting, att fördela över tre års tid alltså. Så grovt räknat cirka 35 kronor om året.

Det stämmer förvisso att man får klart mer för 35 kronor i exempelvis Turkiet eller norra Irak än i Sverige. Men även ett skolbarn förstår att det inte förslår särskilt långt ens om man tiodubblar den här summan. Så vad är tanken egentligen? Att öka stödet för UNHCR är ju lovvärt men själva logiken är väl att det ska locka människor att stanna i närheten av området de flyr ifrån? Det lär inte räcka med 35 kronor om året i så fall.

Det handlar alltså om plåster som SD vill dela ut till flyktingar ”på plats” för att rättfärdiga sin minskning av invandringen. Så hur är detta tänkt att förhindra att flyktingar söker sig till länder i Europa som Sverige? Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt.

Jag provade att ställa frågan direkt till SD. Under rubriken ”Kontakta Sverigedemokraterna” på deras hemsida finns en möjlighet att ställa frågor till dem. Så jag formulerade en fråga ungefär enligt ovanstående fundering. Vad är planen mer konkret?

Tomrummet här får symbolisera det uteblivna svaret. Det är ungefär två veckor sedan jag skickade frågan men har inte sett något svar ännu. Möjligen är de upptagna att fylla alla stolar i kommuner och landsting som står tomma eller också letar de febrilt i argumentbanken efter tänkbara svar.

Det givna svaret är att detta självklart inte på långa vägar är tillräckligt. FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres säger till Rapport den 30/9-14 att stöd till flyktingmottagningar i Syriens grannländer är viktigt ”men långt ifrån tillräckligt”. Han uppmanar istället fler länder i Europa att följa Tysklands och Sveriges exempel och ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Amnesty har också i en färsk rapport, Lives adrift: Refugees and migrants in peril in the central Mediterranean, uppmanat EU att skapa lagliga vägar till Europa för att undvika problemet med trafficking och på drunkningskatastrofer på Medelhavet där desperata människor låter sig transporteras mot EU:s Medelhavsländer i överfulla och sjöodugliga båtar. Över 3000 människor har drunknat bara i år på det sättet. Amnesty kritiserar, precis som Miljöpartiet länge gjort, Dublinförordningen som säger att ansvaret för flyktingen faller på det land som först tar emot denne. Det lägger en ojämn börda på EU:s Medelhavsländer och har fått ett litet land som Malta att inta en tveksam attityd till att ens göra räddningsaktioner när båtar hamnat i sjönöd inom dess territorialvatten. Amnesty efterlyser en mer solidarisk ansvarsfördelning inom EU. 

Sverigedemokraterna säger sig alltså vilja förhindra att människor ger sig iväg till Europa genom att istället ”hjälpa fler på plats”. Sanningen är ju att hela 96 % av flyktingarna från Syrien lever i dess grannländer och SD:s extra pengar inte skulle räcka långt ens om de begränsas till denna flyktinggrupp.

Den sanna drivkraften är givetvis inte att hjälpa utan att, som Gabriella Hedarv skriver i artikeln jag nämnde i början, ”minska invandringen till Sverige kraftigt”. I fortsättningen av hennes artikel ställs invandringens kostnader mot välfärdstjänster på ett bedrägligt sätt;

”Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Har ni ringt vårdcentralen någon gång och inte kunnat få en läkartid, fast ni ringer strax efter att de öppnat? Hur blir det om pengarna ska tas från vården? Färre läkare och sjuksköterskor, mindre resurser och många fler människor som söker vård. Om man redan nu får vänta i åtta timmar på akutmottagningarna, eller i ett år på en operation, hur blir det då när besparingarna tvingas fram? Ni vet de där äldre som inte kan få ägg till frukosten längre, eller eftermiddagskaffe på boendet, eller som får blöjorna vägda så att de inte får torra för ofta? Vad händer med dem? Drogas de ner så att de inte behöver äta eller få någon uppmärksamhet av den allt mindre personalstyrkan?”

Ja, det är en argumentationsteknik som känns igen från valfilmen inför förra valet där kvinnor i heltäckande slöjor trängde sig före gamla tanter i rullstol. Här fortsätter SD att skrämma pensionärer med att eftermiddagskaffet försvinner och att större delen av livet på boendet kommer att tillbringas i neddrogat tillstånd. Allt för att vi ska ta emot de där flyktingarna.

Själva planen har jag som sagt inte riktigt fattat. Men de allra flesta av oss har väl däremot fattat vad som driver SD egentligen. En skrämmande stor del av befolkningen har det dock uppenbarligen inte att döma av valresultatet. Eller av det samtal jag hade på valdagen med ett par av deras väljare. Det tål därför att påpekas.

Med sorg i hjärtat förordar jag vapenmakt mot IS

Det är med sorg i hjärtat jag skriver detta. Det är första gången i mitt liv som jag förordar vapenmakt. Jag tänker på IS framfart bland irakiska minoriteter vilken knappast kan ha undgått någon. Fruktansvärda bilder och berättelser om mördande, våldtäkt och kidnappningar kommer från de flyende som har klarat sig undan de framryckande låtsasmuslimerna. De som överlevt och kommit undan har gjort det under enorma umbäranden. Barn och gamla dör under hettan och vattenbristen. Jag skriver låtsasmuslimer eftersom IS perverterade tolkning av koranen har mycket lite med islam som religion att göra. Det är inte ens en tolkning av koranen. Liksom Hitler har dessa personer en tvistad idé om vad som är rätt och tar sig också rätten att döda dem som inte böjer sig för deras horribla verklighetsuppfattning. Det finns ingen underliggande konflikt. Tills alldeles nyligen levde muslimer och kristna sida vid sida utan problem i de av IS nu erövrade byarna och städerna. Något att förhandla om finns alltså inte och IS har hittills inte heller visat några som helst tecken på reson. Här finns inget utrymme för diplomati och samtal. Det finns inga förmildrande omständigheter. Ingen tid att reparera tidigare misstag av framför allt USA. Läget är akut om ett folkmord ska undvikas.

Således stödjer jag alltså de som nu vill beväpna den kurdiska peshmerga-milis som tycks vara de enda styrkorna på marken som på allvar ställer sig i vägen för det hänsynslösa IS. Bland andra de svenskar med kurdiska rötter som i SvD uppmanade Sverige och andra demokratier att bistå kurdiska armén med militärt - och de nödlidande med humanitärt - bistånd.

Ikväll beslutade EU i ett blixtinkallat utrikesministermöte också att enskilda länder ”som vill och kan” ge kurderna militärt bistånd har övriga EU-länders fulla stöd. Sverige däremot tänker inte bistå med vapen. Det är naturligt med tanke på svensk lag som förbjuder oss att förse krigförande nationer med svenska vapen. Nu är det väl lite si och så med traditionen att följa den lagen egentligen men det är fullt rimligt att även här inta denna hållning. Ändå skaver det lite att vi därmed överlåter till Storbritannien, Frankrike och Tjeckien att ge den modiga kurdiska peshmerga-milisen mer kraftfulla medel att försvara sig och de övriga folk som befinner sig på flykt eller blir angripna av IS. Vi litar på att andra utrustar den illa beväpnade milisen som trots detta håller galningarna stången. Jag förväntar mig då istället att Sverige bidrar rejält till det humanitära bistånd som är så akut för de som undkommit slakten. Det antydde åtminstone Carl Bildt efter EU-mötet ikväll.

Samtidigt meddelar Rapport i kvällens sändning att Migrationsverket utvisar asylsökande yezidier till Irak med hänvisning till att situationen i norra Irak är ”stabil”. Det låter nästan alltför horribelt för att jag ska tro att det är riktigt sant. Åtminstone skriver SvD idag att myndigheten under dagen har beslutat att slå fast att det råder en allvarlig humanitär situation i Irak och att detta ska bli vägledande vid asylprövningar.

Fattas bara, säger jag. Om nu inte Sverige ger militär hjälp så vore det skamligt om vi inte gav humanitär sådan och ser till att de som söker sig bort från regionen för att få andrum för sig själva och sin familj får en tillflyktsort här. Ingen kan säga säkert hur länge de tappra peshmerga-soldaterna kan hålla stånd mot de bättre utrustade motståndarna. De slåss för alla minoriteter i Irak och de slåss även åt oss. Låt oss då åtminstone avlasta dem ansvaret för tusentals flyktingar.   

Gunilla Carlsson – arrogans och okunnighet i möte med palestinier

För några dagar sedan kom Gunilla Carlsson hem från de ockuperade palestinska territorierna (Gaza/Västbanken). Hennes budskap till svenska medier åtminstone gick ut på att palestinierna måste anstränga sig för att få till stånd fred annars kan biståndet dras in eller reduceras från svensk sida. Uttalandet är häpnadsväckande för den som följer konflikten Israel/Palestina. 

Hennes möten med unga palestinier för att, ”diskutera deras perspektiv på palestinska utvecklingsfrågor”, som det uttrycks på regeringens hemsida, tycks hon inte tagit mycket intryck av.

Detta går att läsa om i en intressant blogg-artikel där Rana, en av ungdomarna hon mötte i Gaza, berättar om det ointresse hon bemötte ungdomarna med och den pinsamma okunnighet hon visade prov på.

 

Palestiniernas huvudkrav för att förhandla är att sådana förhandlingar måste leda till en tvåstatslösning. De allra flesta är nog också överens om att Israel måste lämna de ockuperade territorierna och krypa tillbaka till gränserna före 1967. Den politik som bedrivs, i synnerhet bosättningspolitiken, visar att Israel inte har några som helst planer på det senare men de har dessutom allt oftare börjat avfärda en tvåstatslösning över huvud taget. En artikel i the Guardian samlar ihop den senare tidens uttalanden från officiell israelisk sida. Där framkommer sammanfattningsvis att:

Handelsminister Naftali Bennett vill annektera de ockuperade palestinska områdena som han förvisso inte betraktar ens som ockuperade utan som ”våra”. Han formulerar det så här: "The most important thing in the land of Israel is to build, build, build. It's important that there will be an Israeli presence everywhere.This land has been ours for 3,000 years. There was never a Palestinian state here and we were never occupiers. The house is ours and we are residents here, not the occupiers."

Vice utrikesministern Zeev Elkin i princip håller med Naftali Bennett

Vice försvarsministern Danny Danon hävdar att majoriteten av den israeliska regeringen är starka motståndare till en palestinsk stat och att en tvåstatslösning skulle komma att bli motarbetad och blockerad

 

Försvarsministern Moshe Ya’alon helt avfärdar det arabiska fredsinitiativet som medlaren John Kerry ansett vara en god grund att stå på inför fortsatta fredsförhandlingar

Elefantens fot*

 

Den femte största krigsmaktens i världen elefantfot lär alltså inte rubbas i första taget från det steg den tagit in i Västbanken och runt Gaza. Inte utan press från omvärlden. Så vad gör Gunilla Carlsson då? Jo, hotar dra in biståndet till palestinierna om de inte visar vilja att förhandla. 

Man måste alltså ställa frågan om detta är uttryck för total okunnighet om ”facts on the ground” eller någon hemlig svensk policy att bistå den israeliska sidan i konflikten?

Det vore intressant om någon i riksdagen ville rikta den frågan till biståndsministern.  

 

* Lånat från Sven Lindqvists bok "Elefantens fot" om Sovjetunionen i Afghanistan på 80-talet