Det här ändrar allt 2 - Om Moderaternas flyktiga flyktingpolitik

 

En engelsk reporter rapporterar om flyktingsituationen i Ukraina i ett inslag som visas i Svt:

”Det här är välbärgade medelklassmänniskor och inte flyktingar som försöker ta sig ifrån områden i Mellanöstern”.

Zahera Harb, journalist och forskare vid City University of London, kommenterar detta i samma inslag:

”Varför skiljer sig människors lidande i Europa från det lidande som sker i Mellanöstern eller Afrika? Varför ser vi inte att det lidande som en europé upplever eller europeiska folkgrupper upplever inte skiljer sig från människors lidande utanför det geografiska området?”

Frågan skulle mycket väl kunna ställas till Moderatledaren Ulf Kristersson. Vilket också Anders Holmberg gjorde i Svt:s ”30 minuter” som nyligen hade Kristersson som gäst.

Enligt Holmbergs beräkningar så innebär EU:s massflyktsdirektiv som nu ska tillämpas för första gången att Sverige troligen att få ta emot 80000 ukrainska flyktingar. Holmberg försöker förmå Kristersson att klargöra om han tror detta kan bli verklighet. Kristersson slingrar sig om siffran (som förstås inte heller kan fastställas i nuläget), men säger ändå till slut:

”Hur många det än blir så ska Sverige tillsammans med andra EU-länder göra allt vi kan för att hjälpa till”.

Holmberg påminner då om Moderaternas krav om ett volymmål för Sveriges mottagande av asylansökningar på 5000 per år. ”Gäller inte det här nu?” undrar Holmberg.

Kristersson: ”Det är klart att det är en helt annan situation när vi har ett krig och krigsflyktingar i vår omedelbara närhet […] Det är en annan sak än att Sverige ska vara det huvudsakliga målet för människor från en helt annan del av världen”.

Han påminns då om att vi hade krigsflyktingar som kom till Sverige även 2015 men säger att ”för mig är det två helt olika saker”.

Den moderata hållningen att få ned flyktingmottagandet i Sverige gäller inte när det är krig i Europa säger Kristersson sedan, men avslutar med att betona:

”Vår grundläggande migrationspolitik gentemot resten av världen, den måste ligga fast”.

Kan det bli tydligare än så?

Det handlar alltså inte om att ta hand om människor som flyr krig och umbäranden utan det handlar om att ta hand om européer som flyr krig och umbäranden. Där är en viktig skillnad i synen på människor som Moderaterna uppenbarligen hyser. Att göra skillnad på människor och människor har tidigare i historien fått fruktansvärda följder. Det känner de flesta till men det gäller att inte glömma att den åtskillnaden kan göras med mjuk balsamröst likaväl som med brutalt mördande. Det är bara ett visst kliv däremellan.

Jag säger som Zahera Harb i Svt: ”Min poäng är följande: varför behandlar vi inte även andra människor så?”

Asylrättens vara eller icke vara - Moderaternas och Socialdemokraternas "race to the bottom"

Asylrätten debatteras nu flitigt. Det är lätt att få för sig att den är något som införts av någon viss politiskt färgad regering och kan reformeras eller röstas bort i det kommande valet. Moderaternas och Socialdemokraternas tävlan att nu fiska röster hos Sverigedemokraterna är en sorglig historia och bara alltför tydlig, på gränsen till det tragikomiska.

Man kan tycka det ena eller det andra om enskilda förslag som lagts fram av de båda partierna avseende migrations- och integrationsfrågor men det bollas med asylrätten på ett sätt som måste ifrågasättas. Krav på förtydligande vore åtminstone på sin plats om man ska uttrycka sig försiktigt.

Sverige har undertecknat en rad internationella fördrag där asylrätten erkänns. Grunden förstås i FN:s flyktingkonvention, som till en början gällde för flyktingar som rörde sig i Europa med anledning av händelser som inträffat före 1951. Konsekvenserna av andra världskrigets härjningar låg förstås bakom behovet av överenskommelsen och akuta åtgärder. Den blev dock grundläggande för en längre tid än det kanske var avsett och kompletterades 1967 med ett tilläggsprotokoll i vilken den förklarades universellt gällande och inte för en begränsad del av världen och den tidsbegränsade orsaksgrunden för att få flyktingstatus. Dessvärre blev inte andra världskriget (heller) ”the end of all wars”.

Vad är då en flykting? Enligt artikel 1 i konventionen definieras denne enligt följande (med UNHCR:s svenska översättning) som en person:

”som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

Sverige har undertecknat konventionen vilket innebär att vi enligt denna att Sverige också måste pröva varje asylansökan och ge asyl till dem som är i behov av skydd, det vill säga enligt kriterierna i artikel 1.

Kan detta tolkas eller väljas bort av olika skäl? Vi kan förstås helt oblygt bryta mot konventionstexten och därmed underkänna vårt eget undertecknande av den men om vi säger oss respektera konventionstexten, kan vi då bestämma oss för att begränsa antalet sökande och på andra sätt undkomma ansvaret för att ge asyl?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR anser givetvis inte detta. Deras hemsida innehåller vad som skulle kunna betraktas som en portalförklaring:

”FARR:s utgångspunkt är att asylrätten inte är förhandlingsbar. Ingen ska nekas rätt till liv och skydd mot förföljelse för att det blir för dyrt för Sverige, för att det kommer många asylsökande, för att integrationen brister eller för att den enskilda har svårt att uttrycka sig. Detta har Sverige lovat genom att underteckna flera internationella konventioner om flyktingars rättigheter. Det är också vår moraliska skyldighet att som likvärdiga människor erbjuda skydd åt dem som är på flykt.”

De första två meningarna skulle kunna vara skrivna igår med anledning av Moderaternas och Socialdemokraternas migrationspolitiska ”race to the bottom”.

”Vi ska ta emot vår andel, men inte ett oproportionerligt stort ansvar”, säger statsminister Stefan Löfven nu.

” Det är ett väldigt välkommet besked från Socialdemokraterna”, jublar Moderaternas Ulf Kristersson.

Moderaternas stämma förra året blev något av de invandringsfientligas (invandrarfientligas?) revansch. Fredrik Reinfeldts uppmaning till svenska folket inför valet 2014 att ”öppna sina hjärtan” för de asylsökande blev utsatt för hård ”bashing”.

”Svenska folket öppnade sina hjärtan och nu väntar det på att vi politiker ska öppna våra ögon”, sade exempelvis ombudet Hampus Magnusson från Västra Götaland. Nu jä-ar fanns inga spärrar längre ombuden raljerade friskt med de invändningar som framförts om ”flöden” av flyktingar för bara några år sedan. Det går inte att frigöra sig från tanken att det föreföll gå en lättnadens suck över församlingen.

Moderaterna vill till och med avskaffa rätten att söka asyl inne i EU och i stället införa ett kvotflyktingssystem. Det vill säga ett brott mot flyktingkonventionens artikel 1 där en av grundsatserna är att flyktingen ”befinner sig utanför det land, vari han är medborgare”. Det finns alltså ingen möjlighet att bestämma var asyl ska sökas utan att i så fall förändra texten helt eller iskallt bryta mot konventionens grundsatser. Andra förslag handlar om att begränsa rörelsefriheten i landet under den tid asylansökan behandlas. Detta bryter mot konventionens artikel 31 i vilken det står att en fördragsslutande stat inte får bestraffa en flykting som inrest i landet olovligt men som anmäler sig utan dröjsmål till myndigheter och anger godtagbara skäl (enligt artikel 1) för sin inresa. Samt vidare att inte ålägga flyktingen ”andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga”. Det sistnämnda kan förstås diskuteras. Vad är nödvändigt och i så fall varför?

Kort sammanfattat; en flykting som söker asyl kan inte avvisas utan prövning; vi kan inte bestämma en viss volym för antalet asylsökande, alla har rätt till prövning. Det vill säga om vi ska följa konventionstexterna.

Det vore ärligare om Socialdemokrater och Moderater öppet deklarerade viljan att säga upp Sveriges undertecknande av FN:s flyktingkonvention. Enligt artikel 44 i konventionen finns möjligheten att när som helst göra detta och uppsägningens verkan kommer då infalla ett år efter uppsägningen mottagits av FN:s generalsekreterare.

Om vi inte längre vill erkänna texten som bindande att följa vore det enklare och mer renhårigt att rent ut säga detta och konsekvent driva kravet på uppsägning i det kommande valet. Är de beredda att göra detta?

Då fick vi kanske också en intressant debatt som skulle blottlägga de sanna värderingar som styr varje parti. Inte ett tassande runt frågan, röstfiskande, röstmaximering och grumliga avsiktsförklaringar.

Ingen vill ha dem! – En kort historielektion

Den 6-15 juli 1938 träffades, på amerikanskt initiativ, 32 länder i den franska orten Evian för att diskutera flyktingfrågor. Då var den mest brännande frågan hur dessa länder skulle förhålla sig till de tyska judar som önskade lämna Tyskland och Österrike. De tyska myndigheterna uppmuntrade också emigration och det fanns till och med planer på att deportera samtliga tyska judar ut ur landet. Om nu bara mottagare fanns att finna. Drygt hundra tusen hade redan lämnat tysk mark men det förväntades att ungefär 700000 ytterligare skulle komma att utvandra under kort tid framåt. De närmsta grannländerna ville inte ta emot fler än de redan gjort och inget annat land var berett att utlova plats för de judiska flyktingarna. De oroades av antalet och att de skulle dra med sig sjukdomar eller konflikter. Den nazityska skadeglädjen gick inte att ta miste på. ”Ingen vill ha dem”, utropade tidningen Völkischer Beobachter.

Rent fysiskt uttryck för oviljan visades bland annat av hur den polska staten vägrade ta emot de 17000 polska judar som utvisades från Nazityskland i oktober 1938 vilket ledde till att 6000 av dem hamnade i ett sorts ingenmansland längs gränsen i flera månaders tid.  Eller av den brittiska kolonialmakten i Palestina som hindrade judiska båtflyktingar att ankra palestinska hamnar 1940-41 vilket ledde till att flera hundra judar gick under när deras sjöodugliga båtar sjönk. Den brittiska regeringen försökte också med diplomatiska metoder att förmå turkiska myndigheter att neka flyktingarna transitvisum.

Omvärldens ovilja att ta emot judiska flyktingar påverkade också att tyskarna - som under hela 1930-talet och fram till Operation Barbarossa 1941 talat om deportation som ”den slutliga lösningen av judefrågan” – att välja ett helt annat och betydligt värre alternativ, som väl alla känner till.

Det är ju skönt att vi numera lärt oss av historien och har en betydligt mer sofistikerad syn på humanitära hänsyn i flyktingärenden än vi hade under 1930- och 40-talen…

Om flyktingar och skatteflykt

Anna Dahlberg ställer i Expressen följande fråga:

"Vad händer när välfärden inte längre räcker för att möta människors behov?"

Det är en berättigad fråga. Hon levererar inga direkta svar men smyger ändå in kopplingen till flyktingfrågan. Åren efter 2017 kommer "kostnadsansvaret för höstens flyktingvåg" flyttas över till kommunerna, påpekar hon. Samtidigt räknar hon upp problemet med bristen på arbetskraft inom offentliga yrken.

"Sjuksköterskorna överger sjukhusen"
"Socionomer flyr från socialkontoren"
"Poliser hoppar av eller slutar i yttre tjänst"

Allt detta beror på "växtvärk", analyserar Dahlberg. Det kan diskuteras.
Alliansregeringen genomförde skattesänkningar på ca 140 miljarder kronor årligen mellan 2007-2013. Resurser för välfärd har alltså skurits ned under ett stort antal år. Samtidigt säger Liberalerna tidigare i år att de "inte accepterar en total höjning av skattetrycket".

Dahlberg tar också upp en växande ekonomisk brottslighet inom välfärdssektorer. Den "dränerar välfärden", menar hon. Det är säkert riktigt. Men grunden för de stora möjligheterna till brottslighet står att finna i stort sett i avregleringar och konkurrensutsättning av välfärdsbranscher. Konkurrensutsättningen och valfriheten har blivit det primära. När välfärdssektorer öppnades upp för fler aktörer ökade också förutsättningarna för fiffel och bedrägerier. Det konstaterar också den nuvarande regeringen som tillsatt en utredning för översyn av systemet.

Till detta skulle kunna läggas (det gör dock inte Dahlberg) den skatteflykt som vi på senare år kunnat se omfattningen av. Panamadokumenten ger en fingervisning om detta och mycket tyder på att våra storbanker är inblandade, även om inte alla kopplingar ännu är klarlagda., om vi nu redan glömt Luxemburg-avslöjandet.

Så visst finns mycket att göra när det gäller skattemoral och bara att ta in alla skatter torde ge en rejäl påfyllning av statskassan. Men så till frågan "om vi har råd" med flyktingar. Har svenska folket råd med skattehöjningar? Om den inte drabbar de som står längst ned på inkomstskalan torde svaret vara givet. Det är i alla händelser en enorm skillnad på förhållandet mellan inkomst och antal flyktingar om vi jämför Sverige med länder i närheten av Syrien, varifrån nu en större del av flyktingvågen härrör.

Några siffror att betänka för att få lite balans i debatten:

300.000 migranter beräknas ta sig till EU över Medelhavet i år, enligt EU:s egna beräkningar. Det lär komma fler på andra vägar men de flesta är i stort sett stängda numera så det kan knappast röra sig om stora antal.
Till Sverige är beräkningen enligt Migrationsverket att 140.000 lär komma för att söka asyl. "Så höga tal kommer vi inte klara av", säger migrationsminister Morgan Johansson.

Då är det bra att bli påmind om följande jämförande siffror:

I Jordanien finns cirka 630.000 syriska flyktingar. Till detta kan läggas minst en halv miljon palestinier som flytt sina beslagtagna eller raserade hem i Israel och på Västbanken.
Jordanien har totalt ca 6,5 miljoner invånare. BNP är 33,68 miljarder USD.

I Libanon är var tredje invånare en flykting. Cirka 1,5 miljoner från Syrien och ca 1 miljon palestinier. Vilket gör att påståendet om att var tredje invånare är en flykting till lågt skattat eftersom landet sägs ha totalt 4,5 miljoner invånare. Landets BNP är 44,35 miljarder USD.

Att trycket är stort på dessa länders välfärd är fullt förståeligt och att sociala slitningar börjar blottas allt mer.

Sveriges BNP är 579,7 miljarder USD. Hur mycket ska solidaritet med fattigare länder och den medmänskliga empatin få kosta? Det kan diskuteras. Men helst med rätt utgångspunkt.

På flykt från flyktingdebatten

Jag befinner mig i Ukraina sedan en månad tillbaka och det är med viss fascination, förundran och förskräckelse jag tar del av debatten hemma. Så fort man vänder ryggen till…

Det är märkligt hur annorlunda man ser saker när man befinner sig på ett visst avstånd från diskussionens geografiska epicentrum. Trots facebook, twitter och internet med tillgång till nättidningar och andra forum där den svenska debatten kan följas. Det blir ändå annorlunda härifrån.

Här diskuteras visserligen också flyktingfrågor. Det finns runt en miljon internflyktingar, eller IDP:s som den yrkesmässiga definitionen lyder (Internally Displaced Persons).

Displaced = Förflyttad, Tvångsförflyttad

Människor bryter upp från sina hem, sina liv, sin trygghet och sina vänner och släktingar för att de är tvungna. Displaced.

Nu har mitt eget parti Mp och Socialdemokraterna uppenbarligen blivit skrämda och nervösa inför opinionssiffrornas kurvor och kanske kommundirektörers panik inför nästa budget. Hur ska vi ha råd?

Här i Ukraina är medellönen ungefär 1200 svenska kronor. Ukrainas ekonomi är förvisso tillfälligt stabilare nu men har krympt med en femtedel sedan förra sommaren. Med över 17 % bara första kvartalet detta år Valutan hryvnia sjönk mest av alla världens valutor ifjol och inflationen var 25 % förra året men väntas öka i år. Nog finns det de som grymtar men jag kan försäkra att jag ännu inte uppfattat någon större diskussion om hur den vanlige ukrainaren ska ha råd att härbärgera alla flyktingar som nu befinner sig på annan ort än hemorten, displaced.

Jag är bedrövad och beklämd över diskussionen hemma och bara genom att kolla igenom facebook-flödet blir jag skamligt lycklig över att befinna mig i Ukraina. Det hade jag inte trott när jag åkte hit. Jag skäms över mitt parti, jag skäms för mitt land och jag skäms för att jag hållit mig utanför debatten. Fast mest av allt är jag ledsen över vilken sväng migrationsfrågan gjort sedan sensommarens varma våg av välvilja. Nu ska jag ge mig ut i den ukrainska natten och ta mig en femkronors-öl. Skamligt billigt. Om man tjänar mer än 1200 kronor i månaden…

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet

Stolt och skamsen om vartannat – om att bo i ett paradis och sortera kläder

Jag har svårt att släppa den där reklambilagan som föll ur tidningen i morse. En av våra största researrangörer talar om för oss hur härligt det är att åka på kryssning. Det låter bland annat så här:

”Få platser i världen erbjuder ett så stort utbud av kända storstäder, sevärdheter, sol och bad, och vacker natur som Medelhavet. Området kan dessutom stoltsera med en rik historia och ett intressant kulturarv. Att kryssa i Medelhavet är med andra ord en mycket minnesvärd upplevelse.”

Lägsta pris för en kryssning med start och avslut i Rom (inklusive flyg dit t/r) är 4.995 kronor. Det är verkligen billigt. Kanske är marknaden för Medelhavskryssningar inte så het just nu?

Samtidigt finns en annan marknad för båtresor på Medelhavet. Otaliga är de historier vi kunnat ta del av om läckande och överfulla båtar som får bensinbrist mitt på havet. Tusentals är de drunknade genom åren. Runt 2500 hittills bara i år, 30000 sedan år 2000. I en artikel i husorganet (SvD) idag berättar Thasin från Syrien hur han och familjen flög till Egypten och där betalade 7000 euro för en plats på en båt med destination Italien. Tio dagar på havet, de tre sista utan GPS och utan mat eller vatten på en träbåt där alla var tvungna att sitta långt bak eftersom skutan hade hål i fören och tog in vatten.

Kontrasten är slående, både vad gäller priset och ”reseupplevelser”.

Det är mycket lätt att säga att det finns skurkar som tjänar grova pengar på flyktingarnas prekära situation. Men det är också, som bland andra Hans Rosling har visat, resultatet av en ganska lång tids byggande av murar kring EU, fästning Europa. 

I Amsterdamfördraget, som slöts 1997, beslutades att införliva Schengensamarbetet i EU-samarbetet. Inom Schengen slopades inre gränskontroller. Istället enades man om polisiärt samarbete, yttre gränskontroller och gemensamma informationssystem samt viseringskrav och hårda transportörkrav. Transportör som för med en person till ett Schengen-land ska ha kontrollerat pass och visum, annars får denne transportör bekosta och ombesörja avvisningsresan, dessutom bötfällas. En enorm databas har byggts upp, VIS= Visa Information System, för att hantera och kontrollera visum. Visumkravet som ställs för medborgare av ett hundratal länder är ett effektivt medel för att avstyra många från inresa i Schengen-området, och därmed även Sverige. Eftersom asyl måste sökas på plats, men visum endast utfärdas i hemlandet, kan personer, som misstänks ha andra skäl för vistelse i landet än tillfälligt besök, nekas visum och därmed hindras från inresa. Det är också lätt att glömma att Sverige enskilt införde visumkrav för bosnier 1993 för att försvåra för flyktingar att söka skydd i vårt land. Eller att ungrarna är långt ifrån först med att bygga höga stängsel kring gränserna. Spanien har dessutom förlagt taggtrådsbarriären i Marocko, lite utanför det europeiska synfältet, så att säga. Satelliter, drönare och gränspatrullerande båtar spanar efter flyktingbåtar med fokus att säkra gränserna till EU, inte att rädda liv. Så med vilken rätt klappar vi oss på bröstet och pekar finger åt människosmugglare som erbjuder svindyra och farliga Medelhavsresor åt desperata flyktingar?

Det är detta som surrar i mitt huvud när jag står vid garderoben och sorterar ut skjortor att skänka bort till nyanlända flyktingar. Det slår mig att jag aldrig använder hälften av dem och det är en kluven känsla att kunna exklusivt välja och vraka att behålla eller ge bort. Det får mig att känna att jag gör något konkret för åtminstone några få medmänniskor men samtidigt känna mig skamsen och illamående över det överflöd jag tillåtit mig att samla ihop och det exklusiva i att kunna både behålla och ge bort utan att jag märker mycket skillnad i garderoben. Känslor av tillfredsställelse och samtidigt närmast självförakt. Jag är verkligen en del av det EU med janusansikte som jag skrev om häromdagen.

Men jag bestämmer mig för att hålla fast vid det positiva. Det har varit så mycket destruktiv och negativt laddad debatt kring migration och invandring till Sverige att det är dags att framhäva det positiva. Kan vi tillåta oss att göra det? När flyende människor som fastnat i Budapest skanderar ”Tyskland, Tyskland” och håller upp foton av Angela Merkel som vore hon rockstjärna, eller när andra försöker smyga sig genom Danmark för att ta sig till sina drömmars mål, Sverige. Thasin (Svd-artikeln ovan) och hans fru Hanan vittnar om Sverige som ett land där människorna är snälla och behandlar dem med respekt och om friheten som de upplever här. ”Alla i Syrien talade om Sverige”, säger Thasin, och att vårt land var paradiset som var målet för alla.

Nu finns det en växande (?) skara i detta land som vill beskriva det här som något negativt. En del av dem önskar sig kulsprutor på Öresundsbron. Ta livet av de nödställda? En helt oerhörd tanke, men som tydligen finns i huvudet på fler än vad som vore önskvärt. Men jag tänker som sagt försöka hålla fast vid det positiva. Det känns alldeles nödvändigt för att inte helt bryta ihop av hopplöshet och handlingsförlamning.

Jag fortsätter alltså sortera mina kläder och tillåter mig att känna lite stolthet över att mitt hemland är omtalat som ett paradis. Varför ska vi skämmas över ett sådant rykte? Jag tillåter mig också att känna glädje över att få nya landsmän som kommer att göra Sverige till en dynamisk och levande nation i många generationer framåt. Att instämma i Dick Harrisons kloka ord i gårdagens understreckare i SvD där han ställer frågan varför våra politiker envisas med att se invandring som något traumatiskt? När historien visat att ”all fredlig invandring genom tiderna har varit långsiktigt lönsam för mottagarlandet och – befolkningarna...”.

Flyktingar igår, flyktingfiender idag

FN:s flyktingkonvention , eller ”Convention relating to the status of Refugees”, togs 28 juli 1951 och trädde i kraft 22 april 1954. Från början tänkt som en överenskommelse för att hantera problem efter andra världskriget med personer som satt i fångläger i väst. Dess utformning fick därför den diskursiva karaktären av ett ideologiskt instrument i kalla kriget. Sovjet och de östeuropeiska staterna skrev aldrig under. Texten formulerades med politiska flyktingar i åtanke och det var repatriering av personer från östeuropeiska stater som västmakterna ville förhindra genom att ge skydd, med hänvisning till denna överenskommelse.  

      

Meningen var att UNHCR, som bildats 1950, med hjälp av denna överenskommelse och de undertecknande staterna skulle lösa ett tillfälligt problem, som andra världskriget utlöst. Så småningom tvingades man dock inse att antalet flyktingar i världen snarare ökade än tvärtom.

Från baltstaterna flydde bara under andra världskriget 30000 människor till Sverige. De allra flesta ”båtflyktingar”. Ytterligare hundratusentals balter flydde efter andra världskrigets slut till Tyskland, de nordiska länder och även till Kanada och USA.

Bara under åren 1945-1950 lär emellertid 15 miljoner människor ha flytt från Östeuropa för att undvika att hamna under Stalins ockupationsstyre. Utflödet av människor blev till slut ett sådant problem att Berlinmuren byggdes 1961. En järnridå mellan öst och väst. För att stänga in befolkningar, inte utestänga de som ville in alltså till skillnad från idag. Det hindrade dock inte människor från att fly.

Efter den ungerska revolten 1956 lämnade minst 200000 ungrare landet, i första hand till Österrike. Från Tjeckoslovakien flydde runt 100000 personer under åren 1968-73. Cirka 250000 polacker lämnade Polen bara under 1980-talets början i flykt från Jaruzelskis förtryck och undantagslagar.

Så nu är det väl pay-back time kan tänka?

Jovisst!

Estland har öppnat dörren för att ta emot 200 av de flyktingar som nu söker sig till Europa. Lettland 250 och Litauen 325.

Den s.k. Visegradgruppen, bestående av Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern möttes nyligen i Prag för att prata ihop sig om att gemensamt motsätta sig alla former av solidariskt mottagande av flyktingar. Slovakiens premiärminister Robert Fico redogjorde för församlingens uppfattning på en presskonferens efteråt:

”Vi går starkt emot alla former av kvoter. Om sådana införs kommer vi vakna upp en dag med 100000 människor från arabvärlden och det är ett problem jag inte skulle vilja ha här i Slovakien”.

Rätten till asyl formades under åren efter andra världskriget och det var i hög grad med tanke på människor från östra Europa som principerna utformades. För att soldater i fånglägren runt om i Europa skulle slippa resa hem till ett nytt fångläger efter kriget. För att människor som flydde det politiska förtrycket i de östeuropeiska länderna skulle kunna få en fristad i Västeuropa.

Nu är det samma staters regeringar som tävlar om att vara den som kränker asylrätten allra mest. Skamligt!

Flyktingpolitikens janusansikte

Jag skrev för sju år sedan en statsvetenskaplig uppsats om vad jag kallade ”asylpolitikens janusansikte”. Den blev inte särskilt bra men när jag läser den nu finns ändå ett par inledande frågeställningar som känns mer aktuella än då. Som den här; Varför bygger EU, samtidigt som de framhåller vikten av FN-konventionen, upp ett datoriserat visumsystem, skickar poliser till Syrien och förstärker de yttre gränserna kring Schengen, för att hålla flyktingströmmarna på avstånd? Jag noterade då förundrat att Västvärlden tycktes kluvet i något som påminner om ett bipolärt tillstånd. Att värna de universella mänskliga rättigheterna och samtidigt sina gränser, från människor som vill åtnjuta dem.     

Då, 2008, var inte flyktingfrågor något som stod särskilt högt på den politiska agendan. Till skillnad från idag då det skrivs om flyktingkrisen som aldrig förr. De stora mediehusen försöker överträffa varandra i antal spaltmetrar förefaller det. Hela Europa (världen?) upprörs av en bild på en liten pojke som spolats i land på en strand i Turkiet. Blott ett tragiskt offer för en flyktingpolitik som tillåtits sluka tusen och åter tusen som gått samma öde till mötes. Men kanske behövs en bild för att synliggöra det som borde varit uppenbart för varje tänkande och kännande människa i åratal. Det börjar också väckas till liv rörelser som vill sätta press på makthavarna och som vill hjälpa. Vi ser demonstrationer i Tyskland men också i Ungern där budskapet är ”Flyktingar välkomna”. Det finns en positiv rörelse som är viktig där den humana aspekten sätts i främsta rummet. Att ”öppna våra hjärtan” utan att göra det till en budgetfråga, som Fredrik Reinfeldt gjorde för ett år sedan. Det är den vackra sidan av det janusansikte EU visar upp mot flyktingarna. Tyskland har i princip övergivit Dublinförordningen och Sverige utlovar på förhand asyl till människor från Syrien men i övrigt visar EU-ländernas politiska makthavare mer eller mindre motbjudande motvilja att hjälpa människor i nöd. De vänder janusansiktets fula tryne mot dem som guppar på farliga Medelhavsvågor, kvävs inlåsta i överlastade skåpbilar eller kastar sig handlöst från broar ned på tågvagnar eller långtradarsläp.

Den fula sidan av janusanletet ser vi dessvärre mer av än det vackra. Många hackar nu, med all rätt, på Ungern vars premiärminister Viktor Orban har uttalat sin vilja att ”försvara det kristna Europa”. Han tycks ha startat ett galet korståg där han fått för sig att han och hans land utgör en bastion mot en musliminvasion. ”Är det inte oroväckande att den europeiska kristenheten inte ens kan bevara Europa kristet?”, frågar han Europas folk och politiker. Det är oerhört otäcka signaler som också uppmuntrar den politiska undervegetationen till hatisk agitation och mordbrandsattacker mot asylboenden etc.

Det värsta är att han inte är ensam om sina tankar och åsikter. Det är inte heller så att det bara är högerextrema populister som Sverigedemokraterna och franska Front National som stämmer in i Orbans resonemang. Den skarpsynte Torsten Kälvemark lyfter i Aftonbladet och på sin eminenta blogg Tidens Tecken fram baltstaternas inställning. Länder vars medborgare under andra världskriget och kalla kriget flydde i hundratusental till grannländer som Sverige inte minst visar nu prov på amnesi. Kristina Ojuland, estnisk utrikesminister 2002-2005, har skrivit på facebook att ”den vita rasen hotas av mörkhyade immigranter” och framhållit att ”negerfrågan” är ”existentiell för Estland” varför landet bör säga nej till vad hon benämner ”så kallade flyktingar”. Då bör man känna till att landet gått med på att ta emot max 200 flyktingar i den senaste EU-uppgörelsen om kvoter. Ledaren för estniska Konservativa Folkpartiet säger sig vilja deportera alla flyktingar om de kommer till makten och oroas över antalet färgade personer på Tallins gator. I Lettland protesterar folk på Rigas gator mot att landet, enligt ovan nämnda kvotfördelning, beslutat ta emot 250 flyktingar. Ordföranden i Litauens försvarsutskott, Arturas Paulauskas, kräver att man först inför burkaförbud innan landet tar emot de ynka 325 flyktingar som de förbundit sig att göra enligt samma kvot. Han ifrågasätter också om muslimer bör ha rätt att utöva sin religion var som helst i landet. I Slovakien är tongångarna lite mer ”humana” tillägger Kälvemark ironiskt när han citerar en regeringsföreträdare som helst ser att de 200 flyktingar landet så generöst erbjudit en fristad i landet är kristna och att muslimer troligen ändå inte skulle trivas där ”eftersom det inte finns några moskéer”.

Ungern får nu också EU-kritik för att ha diskuterat möjligheten att göra det till ett lagbrott att hjälpa ”illegala flyktingar”. De flesta verkar då ha glömt att Spanien redan har liknande lagar som gör det kriminellt att underlätta flyktingars liv och hjälpa till med mat och husrum.Det finns heller ingen anledning för övriga europeiska länder att slå sig för bröstet. För ett år sedan nekade Norge att ta emot 123 flyktingar eftersom det skulle blir för dyrt att ta emot dem. Norge hade inte råd medan Pakistan, Iran som är de som tagit emot flest flyktingar av världens länder förväntas klara det och av vissa (läs Sverigedemokraterna) förväntas klara ännu fler. Finlands nya regering, med Sannfinländarna som pådrivare, har aviserat skärpt flyktingpolitik och en minskning av den redan blygsamma finska flyktingkvoten på 750 personer. Den arbetsgrupp som jobbar med flyktingfrågor leds av sannfinländaren Juho Eerola som förespråkar flyktingmottagning som kategoriserar flyktingar efter ”ekonomisk nytta” och som anser att biståndspengar är ”bortkastade pengar”.

EU:s egen ambition att bygga murar kring Fästning Europa har skapat den tragiska verklighet där barn spolas upp på turkiska stränder och kommer att fortsätta att göra så om inte de uppenbara åtgärder som många krävts i åratal genomförs. Att skapa lagliga vägar vilket innebär att asyl kan sökas på ambassader i flyktingens hemland eller närområde eller möjligen vid särskilda EU-gränsstationer som sedan på säkra vägar slussar vidare flyktingar till destinationer som fördelats inom EU på solidariskt sätt. Dessvärre ger de samlade citaten här ovan ger inte mycket hopp för en sådan utveckling. Inte heller verkar diskussionen om dylika ”gränsstationer” ha haft det perspektivet när det diskuterades inom EU i slutet av juni. Det mesta av diskussionen handlade om att effektivt sättas i förvar och att skickas hem. Att solidariskt fördela flyktingar de 28 EU-länderna emellan avvisades däremot av en stor majoritet.

Det är bara att hoppas på att vågen av empati inte kräver fler bilder av drunknade barn utan fortsätter att skölja över Europa med krav på politisk aktion som får stopp på vansinnet vid EU:s gränser. Att EU helt enkelt vänder den vackra sidan av janusansiktet till och gömmer det fula trynet. Förhoppningsvis för alltid.

Not) Janus är, för den som inte vet, en romersk gud som brukade porträtteras med två ansikten varav det ena var vänt mot framtiden och det andra mot det förflutna. Bilden av janusansiktet har dock flitigt använts som metafor inte minst inom flyktingpolitiken. Bland annat i Klas Åmarks bok "Att bo granne med ondskan", om den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget, och i  Wiwi Samuelssons "Det finns gränser", om det då nyinrättade svenska Invandrarverkets växelbruk av generositet och restriktivitet i asylärenden. 

Rädsla urholkar själen

Jag skrev nyligen om Ivar Arpis ledare där han invänder mot att DN publicerat fakta om det minskande dödliga våldet i Sverige. Jag frågade mig varför Arpi var så angelägen att hålla rädslan vid liv? Idag läser jag i SvD om en Margareta som skrivit ett brev till författaren Mustafa Can. Hon undrar vem han är ”som muslim”? Om hon kan lita på att han inte vill ta över hennes land? Hon signerar med avsändaren "En 70-årig Margareta, idag så rädd för hur Sverige förändras radikalt”

Mustafa Can har svarat henne i ett öppet brev där han bemöter henne med stor förståelse och försöker stilla henne oro. Han säger bland annat följande;

”När människan är rädd efterfrågar hon tydligare gränser mellan ont och gott, mellan ljus och mörker, mellan ’vi’ och ’dom’. När rädslans kultur breder ut sig i en undflyende värld vinner de som erbjuder starkast trygghetslöften åt framtiden [...] Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda... Ja, vad händer då?”

Ja, vad händer då? Jag funderar mycket över mordbrandsattackerna mot flyktingförläggningar och över det faktum att det oftast (?) handlar om förläggningar för ensamkommande barn. Jag petar in ett litet frågetecken eftersom det, enligt Fria Tidningen, inte förs någon statistik över dessa brott. Man får helt enkelt googla sig fram till artiklar i lokalpress och liknande och räkna själv. Det är hur som helst en gåta för mig vad det är som gör att det kan kännas så oerhört hotfullt eller avskyvärt med barn att man vill bränna dem levande? Svaret är, enligt Fria Tidningen, en misstro mot att de verkligen är barn. Dessa ensamkommande barn är ofta pojkar som, enligt mordbrännarlogiken, ljuger om sin ålder och alltså skulle vara att betrakta som unga män och eftersom sådana betraktas som potentiellt mer benägna till brott så... Ja, här utmynnar logiken i att detta skulle rättfärdiga ett av de mest avskyvärda brotten, mordbrand. Kan ju förvisso vara lite svårt att hänga med i den tankesträngen.

Samtidigt kan vi notera hur SD går framåt i opinionsmätningarna, Yougov-metod eller ej. Kanske är Margareta en potentiell väljare? Det finns hur som helst säkert många som hon som attraherats och attraheras av folkhemsretoriken och löften om hårdare tag mot brottslighet. Och mot invandring. Vad vet vi om dom som kommer hit? IS framfart i Syrien och Irak förskräcker naturligtvis. Tänk om de kommer hit?

Men vi kan också läsa om flyktingar som riskerar sina liv för att komma till Europa. De allra flesta brukar säga sig bara vilja ha normala liv utan att behöva vara livrädda hela tiden. Många flyr från just IS. I en annan stort uppslagen artikel i dagens SvD vittnar några om hur IS kidnappar barn och gör dem till soldater eller sänder iväg dem på självmordsuppdrag med bombbälten runt midjan. Men de ställer också den oroliga frågan om hur de kommer att tas emot i Sverige? Hur ska en sådan fråga besvaras ärligt? Med brandbomer och näthat? Med politiker som talar om att stänga gränserna? Med misstänksamhet; är de verkligen barn, är de verkligen flyktingar? 

Hur kan deras rädsla bemötas och samtidigt Margaretas? Jag skulle gärna säga att det går att göra just det. Men jag blir dessvärre inte mer och mer övertygad. I synnerhet inte när ledarskribenter som Arpi eldar på för att hålla rädslan vid liv.

Jag söker bland hans tidigare artiklar för att se hur han tänker. Jag finner en från juni i år med titeln ”Jag ringer mina bröder” (anspelar på en pjäs med samma titel skriven av Jonas Hassen Khemiri). Han (Arpi) citerar där arabiska ordspråk för att sammanfatta en ”klanmentalitet” som han tycker sig se breda ut sig i det svenska samhället. Huvudnumret är en moderat kommunpolitiker i Botkyrka som år 2002 (!!) fick femtio personkryss på valsedlar från släkt och vänner till honom som enligt Arpi ”inte direkt var moderater”. Uppgiften har han i sin tur hämtat från en annan artikel som alltså bör vara 13 år gammal. Det hindrar honom inte att dra slutsatsen att klanmentaliteten är på väg hit från länder som ”Indien och Pakistan” eller ”invandrartäta områden i Storbritannien”. Arpi ställer frågan vad staten kan göra för att vaccinera samhället mot detta och finner ett svar hos en jurist som menar att kvinnans frigörelse ger en ”dominoeffekt”. Kontroll av kvinnan är ”central i en klan” och därför skulle måttet på individuell frihet vara hur fria kvinnor är, menar denne jurist. ”Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige”, kommenterar Arpi. Staten har abdikerat på område efter område, fortsätter han, och klanen flyttar in i dess ställe. Det märks, menar han, på ”såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård”. Jag utgår ifrån att han här inte talar om förorternas nedrustning där all möjlig samhällsservice läggs ned till följd av välfärdssamhällets privatisering. Alldeles säker kan man inte vara eftersom hans stil som alltid är att vara lite diffus. Han lyckas hur som helst på bara ett par tusen tecken strö ut frön av rädsla och misstänksamhet med hjälp av antydningar och illa underbyggda påståenden. Samma innehåll som i kommentarer på Flashback, bara lite mer välskrivet.

Mustafa Can frågar, i sitt svar till Margareta, vad hon gör med sin rädsla? Överför till andra i sin närhet? Samma fråga kan ställas till Ivar Arpi. Det är en farlig löpeld som DN försökte stänka lite vatten på men som Arpi var så snabb att genast syresätta igen. Möjligen är han lika rädd som Margareta? Kanske är det sin egen rädsla han bearbetar i sina artiklar? Men varför inte göra som Margareta istället, Ivar? Skriv ett brev till den där moderaten med sin ”klan” och berätta om din oro för demokratin. Kanske visar det sig att det finns mycket lite fog för den. Lika lite som det finns för Margaretas över att Mustafa Can ska ta över hennes land. Det kan i alla händelser ge tillfälle för en dialog och kanske ett konstruktivt utbyte av tankar?

Alternativet är att rädslan och misstänksamheten överskuggar vår förmåga till empati och normalt socialt beteende som innebär att en medmänniska bemöts med respekt. Och gör att vi slutar prata med vår granne för att han eller hon är en av ”dom”. Eller att vi gör något ännu värre. Det vill väl ingen? Eller?

Not) För den som inte vet är rubriken för detta inlägg också titeln på en film av Rainer Werner Fassbinder (1974) som handlar om ”förbjuden” kärlek mellan en äldre tysk kvinna och en medelålders marockansk invandrare. Den handlar framför allt om omgivningens reaktioner på deras förhållande som består av skräcken för främlingar och behov av att demonisera andra grupper. Sorgligt nog lika aktuell nu som för 40 år sedan.

Fästning Europa – med murbruk av dubbelmoral

Brittiska regeringen vill strypa infartsvägen genom Eurotunneln, i Ungern byggs en mur (i vart fall stängsel) mot Serbien, på Medelhavet patrullerar örlogsfartyg redo att skjuta sönder båtar och danskar och norrmän funderar på att publicera för flyktingar avskräckande annonser i turkiska tidningar. Alltmedan tusentals människor mister livet i förtvivlad flykt undan krig och fattigdom. Begreppet Fästning Europa är mer aktuellt än någonsin och börjar alltmer ta fysisk form. Samtidigt vill starka krafter inom flera EU-länder omsluta sig ännu mer och överväger utträde ur EU, som Marine Le Pen i Frankrike.

Solidariteten inom Europa att ta hand om nödlidande är i det närmaste obefintlig tycks det numera. Empatin med desamma snart sagt noll. Annat var läget när européer led hungersnöd och förföljdes för sin tro eller sina åsikter. Då styrde dessa kosan mot Australien eller USA och togs åtminstone till en början emot med öppna armar. Möjliggjort genom våld mot urbefolkningar, markstöld eller uppköp av mark till priser gränsande till rån. Vilket inte precis förbättrar det moraliska utgångsläget för den restriktiva europeiska hållningen i dagens migrationsdebatt.

Mellan 1820 och 1930 kom 4,5 miljoner flyktingar från Irland till USA. Från Sverige mer än en miljon under samma period. 5 miljoner tyskar gjorde under 1800-talet samma resa. Bara mellan 1880-1920 kom cirka 20 miljoner människor till USA, främst från centrala, östra och södra Europa. Räknat mellan åren 1840-1914 kom cirka 50 miljoner från Europa till USA. Siffrorna varierar något beroende på källa men ingen kan invända seriöst mot att väldigt många utvandrade från Europa till USA under 1800-talet och 1900-talets första decennier.

Att de togs emot med öppna armar är möjligen en överdrift då det fanns krafter i USA (anglo-saxiska protestanter inte minst) som arbetade för en begränsning av inflödet. Först när en stor mängd asiater började immigrera i slutet av 1800-talet kom dock en av de första mer restriktiva immigrationslagarna, Chinese Immigration Act 1882, som förbjöd kineser att komma in till USA. Den drabbade förvisso inte de europeiska immigranterna.

Immigrationen till Australien bestod till en början mest av tvångsförflyttade britter och irländare men följdes senare av frivilliga utflyttare därifrån, inte minst i samband med guldruschen vid mitten av 1800-talet. Även från andra europeiska länder kom då nybyggare till landet men också (naturligt nog) från Asien, framför allt från Kina. Vilket föranledde, i likhet med USA, en restriktiv lag – Immigration Restriction Act 1901 – som reglerade den icke-vita immigrationen till Australien. Europeiska immigranter berördes alltså inte heller av denna restriktion. Den stora vågen in till Australien kom dock senare, under efterkrigstiden, då i runda tal 50000 immigrerade årligen fram till 1980. De flesta från Europa. På senare tid har dock flyktingströmmen från Asien tilltagit och därmed en mer restriktiv hållning. Som signalerats av den australiska regeringen i annonskampanjer med det otvetydiga budskapet;

”NO WAY – You will not make Australia home”

Det är mer rasism även i dagens migrationsdebatt än de flesta vill eller förmår att se. Men kanske framför allt en dubbelmoral som präglas av en glömska. I vissa fall, som det finska jag skrev om häromdagen, är det historiska minnet väldigt kort.

Det kan vara på sin plats med en påminnelse...

Källor:

migrationsinfo.se

http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/historiskt/

history.com (U.S Immigration before 1965)

http://www.history.com/topics/u-s-immigration-before-1965

SO-rummet

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/emigrationen#

Wikipedia: Immigration to Australia, Emigrationen från Sverige till Nordamerika

https://en.wikipedia.org/wiki/Immigration_to_Australia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_fr%C3%A5n_Sverige_till_Nordamerika

Finlands beredskap är god

”Finland har god beredskap”. Så lyder en artikelrubrik i Hufvudstadsbladet (HBL) häromdagen. Jag är åter i civiliserade (?) trakter (Åbo) efter att ha spenderat en vecka i den lilla ellösa stugan på den lilla finska ön vid den lilla finska sjön och försöker komma ikapp nyhetsflödet med hjälp av finska dagstidningar bland annat. Håller mig till svenskspråkiga då min finska är minst sagt knackig.

Rubriken låter hur som helst som en slogan från förra världskriget men handlar om flyktingmottagning och EU:s beslut att fördela kvotflyktingar bland medlemsländerna. Det finska inrikesministeriet ”försäkrar att det inte blir något problem att ta emot 792 flyktingar från Medelhavet”, låter överdirektör (jo, hon bär denna pompösa titel) Laura Yli-Vakkuri meddela. Detta är väl tänkt att lugna den inhemska opinionen och de delar av regeringen som tillhör Sannfinländarna. Dessa har uttryckt sin ovilja att utöka den årliga mottagningen av flyktingar (”astronomiska” 8000). Den extra kvoten har EU nyss beslutat om och den nämnda överdirektören tröstar alla oroliga finländare med att de första flyktingarna kommer först i höst och att de inte kommer på en gång utan ”sprids ut” över två års tid.

Sannfinländarna har ändå protesterat mot beslutet och partiledaren samt utrikesministern Timo Soini har i ett officiellt meddelande påpekat att det strider mot Dublinavtalet som förutsätter att asylansökningar behandlas av första mottagarland i EU. Det kommer att ”uppmuntra människohandel och människosmuggling”, befarar han.

Den finska restriktiviteten är tämligen provocerande när man betänker den egna historien. I ett senare nummer av HBL framgår denna med siffermässig tydlighet. Under stora ofreden 1713-1721 ockuperades Finland av Ryssland och en stor del av befolkningen flydde till Sverige (låt vara att Finland då var del av Sverige). Åland avfolkades helt under dessa år vilket säkert inte många känner till. Under åren 1864-1914 emigrerade mer än 350000 finländare till Amerika. Under andra världskriget tog Sverige emot 72000 finska barn, de s.k. krigsbarnen, och under åren därefter fram till år 2000 emigrerade 570000 finländare till Sverige. Dessutom (läser jag i SvD) flyttade 933 finlandssvenskar till Sverige bara under förra året.

Man skulle alltså snarare tro att finländare rent allmänt borde vara alldeles särskilt införstådda med känslan av att fly undan krig och umbäranden. Och dessutom borde vara glada över att få lite påfyllning för att täcka luckorna som uppstått genom åren?!

Det vore väl egentligen det riktigt sant finländska?

Sverigedemokraterna fäller krokodiltårar över flyktingars situation

Enligt UNHCR:s rapport från i juni i år är över 50 miljoner människor på flykt i världen. Högst sannolikt har siffran stigit under sommaren då strömmen av flyende från norra Irak och Syrien undan IS härjningar där sägs överstiga en miljon människor. Sverigedemokraterna gjorde i valet ett stort nummer av att vilja hjälpa flyktingar i närområdet, som det heter. Strategin skulle vara att öka stödet till just UNHCR. Enligt en artikel i SD-kuriren vill partiet satsa en miljard under budgetåret och 5,5 miljarder under budgetperioden 2014-2017. 

SD-kurirens Gabriella Hedarv skriver i en artikel i partiorganet att;

”Sverigedemokraterna vill minska invandringen till Sverige kraftigt, men vi vill inte att människor i nöd ute i världen lämnas åt sitt öde. Istället vill vi rikta om Sverige bistånd till FN:s flyktingorgan UNHCR, som ger hjälp på plats i närområdena så att människor slipper ta sig över halva jordklotet till ett land där språket och kulturen är vilt främmande”. 

I partiprogrammet säger sig SD värna asylrätten. Att minska invandringen kraftigt handlar alltså inte om att strypa tolkningen av denna asylrätt. Människor ska hjälpas i sitt närområde för att det är kostnadseffektivare är tanken och då ”slippa” fly till Sverige. Invandringen ska minskas för flyktingarnas egen skull, ska vi tänka. Jimmie Åkesson sa så här i sitt sommartal i Almedalen:

”Det är inte rasism att vilja rikta flyktinghjälpen till det stora flertalet nödställda flyktingar världen över. Att vilja hjälpa fler. Det är medmänsklighet”.

Men jag tänker då att för att få den effekt SD eftersträvar, nämligen mindre invandring till Sverige, så bör väl den utökade hjälpen till ”närområdena” göra så pass stor skillnad att det gör resan till Sverige och asylsökande här till en ”förlustaffär” för flyktingen. Det vill säga att fördelarna med att stanna kvar i ”närområdena” överväger de eventuella fördelar en flykt till Sverige skulle kunna bära med sig.

Vad får man då för pengarna SD vill satsa? Ja, om vi räknar med de 5,5 miljarder över tre års tid (2014-2017) som SD säger sig vilja satsa utslaget på de 50 miljoner flyktingar som finns i världen blir det 110 kronor till varje flykting, att fördela över tre års tid alltså. Så grovt räknat cirka 35 kronor om året.

Det stämmer förvisso att man får klart mer för 35 kronor i exempelvis Turkiet eller norra Irak än i Sverige. Men även ett skolbarn förstår att det inte förslår särskilt långt ens om man tiodubblar den här summan. Så vad är tanken egentligen? Att öka stödet för UNHCR är ju lovvärt men själva logiken är väl att det ska locka människor att stanna i närheten av området de flyr ifrån? Det lär inte räcka med 35 kronor om året i så fall.

Det handlar alltså om plåster som SD vill dela ut till flyktingar ”på plats” för att rättfärdiga sin minskning av invandringen. Så hur är detta tänkt att förhindra att flyktingar söker sig till länder i Europa som Sverige? Jag förstår inte riktigt hur det är tänkt.

Jag provade att ställa frågan direkt till SD. Under rubriken ”Kontakta Sverigedemokraterna” på deras hemsida finns en möjlighet att ställa frågor till dem. Så jag formulerade en fråga ungefär enligt ovanstående fundering. Vad är planen mer konkret?

Tomrummet här får symbolisera det uteblivna svaret. Det är ungefär två veckor sedan jag skickade frågan men har inte sett något svar ännu. Möjligen är de upptagna att fylla alla stolar i kommuner och landsting som står tomma eller också letar de febrilt i argumentbanken efter tänkbara svar.

Det givna svaret är att detta självklart inte på långa vägar är tillräckligt. FN:s flyktingkommissarie Antonio Guterres säger till Rapport den 30/9-14 att stöd till flyktingmottagningar i Syriens grannländer är viktigt ”men långt ifrån tillräckligt”. Han uppmanar istället fler länder i Europa att följa Tysklands och Sveriges exempel och ge uppehållstillstånd till flyktingar från Syrien. Amnesty har också i en färsk rapport, Lives adrift: Refugees and migrants in peril in the central Mediterranean, uppmanat EU att skapa lagliga vägar till Europa för att undvika problemet med trafficking och på drunkningskatastrofer på Medelhavet där desperata människor låter sig transporteras mot EU:s Medelhavsländer i överfulla och sjöodugliga båtar. Över 3000 människor har drunknat bara i år på det sättet. Amnesty kritiserar, precis som Miljöpartiet länge gjort, Dublinförordningen som säger att ansvaret för flyktingen faller på det land som först tar emot denne. Det lägger en ojämn börda på EU:s Medelhavsländer och har fått ett litet land som Malta att inta en tveksam attityd till att ens göra räddningsaktioner när båtar hamnat i sjönöd inom dess territorialvatten. Amnesty efterlyser en mer solidarisk ansvarsfördelning inom EU. 

Sverigedemokraterna säger sig alltså vilja förhindra att människor ger sig iväg till Europa genom att istället ”hjälpa fler på plats”. Sanningen är ju att hela 96 % av flyktingarna från Syrien lever i dess grannländer och SD:s extra pengar inte skulle räcka långt ens om de begränsas till denna flyktinggrupp.

Den sanna drivkraften är givetvis inte att hjälpa utan att, som Gabriella Hedarv skriver i artikeln jag nämnde i början, ”minska invandringen till Sverige kraftigt”. I fortsättningen av hennes artikel ställs invandringens kostnader mot välfärdstjänster på ett bedrägligt sätt;

”Det är en skrämmande framtid vi går till mötes. Har ni ringt vårdcentralen någon gång och inte kunnat få en läkartid, fast ni ringer strax efter att de öppnat? Hur blir det om pengarna ska tas från vården? Färre läkare och sjuksköterskor, mindre resurser och många fler människor som söker vård. Om man redan nu får vänta i åtta timmar på akutmottagningarna, eller i ett år på en operation, hur blir det då när besparingarna tvingas fram? Ni vet de där äldre som inte kan få ägg till frukosten längre, eller eftermiddagskaffe på boendet, eller som får blöjorna vägda så att de inte får torra för ofta? Vad händer med dem? Drogas de ner så att de inte behöver äta eller få någon uppmärksamhet av den allt mindre personalstyrkan?”

Ja, det är en argumentationsteknik som känns igen från valfilmen inför förra valet där kvinnor i heltäckande slöjor trängde sig före gamla tanter i rullstol. Här fortsätter SD att skrämma pensionärer med att eftermiddagskaffet försvinner och att större delen av livet på boendet kommer att tillbringas i neddrogat tillstånd. Allt för att vi ska ta emot de där flyktingarna.

Själva planen har jag som sagt inte riktigt fattat. Men de allra flesta av oss har väl däremot fattat vad som driver SD egentligen. En skrämmande stor del av befolkningen har det dock uppenbarligen inte att döma av valresultatet. Eller av det samtal jag hade på valdagen med ett par av deras väljare. Det tål därför att påpekas.

Oron i världen och svenskt ansvar eller Carl Bildts eget?

Det är oroligt i världen och många människor på flykt. Det här påpekandet har Carl Bildt framfört nyligen på en presskonferens tillsammans med Anders Borg och även framfört på sin blogg Alla Dessa Dagar. Inlägget han gör där bär titeln ”Ansvar i en orolig tid”.  

Det är mycket intressant eftersom Bildts eget ansvar för läget inte är alldeles obetydligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska gärning han stått för har bidragit till att underblåsa konflikter eller förvärrat dem med illa underbyggda eller enögda analyser.

Svensk utrikespolitik eller Carl Bildts högst egna politisk-ekonomiska agenda? Ja det är dessutom en fråga som sällan kan besvaras enkelt då hans uttalanden ofta görs i blogg- eller twitterform och utan någon som helst förankring i dialog och analysarbete inom utrikesdepartementet.  Allt som oftast i form av ett enögt och ensidigt stöd för någon sida i en konflikt. Vilket försvårar arbete med att i senare skeden försöka medla och inta en position för försoning och fred.

När nu Carl Bildt och Moderaterna talar om hur ett oroligt världsläge skapar stora flyktingströmmar är Bildts egen insats för att dämpa oron i världen ett sorgligt kapitel. Med en annan utrikespolitik och en annan utrikesminister hade kanske läget kunnat vara något mera hoppfullt.

Det är hur som helst en tämligen förskräckande historik som vår nuvarande utrikesminister lämnat bakom sig.     

Bosnien:

Bildts engagemang för militära interventioner vid vissa tillfällen (se Irak nedan) har vid andra tillfällen lyst med sin frånvaro och istället har han ägnat sig åt ”tyst diplomati” i lägen där åtminstone en mer högljudd sådan hade varit motiverat. Detta har jag skrivit om i ett par inlägg för två år sedan då Carl Bildt fick fly från sina kritiker på gatan i Sarajevo vid en minneshögtid för den på 90-talet belägrade stadens offer. Anledningen till varför hans närvaro provocerade var bland annat hans passivitet under massakern i Srebrenica då han i juli 1995 (i egenskap av EU:s högste representant) ungefär samtidigt som massakern ägde rum, satt och åt lunch med bödlarna Milosevic och Mladic utan att med ett enda ord ens ta upp frågan om de uppgifter om massmord som Bildt hade fått dessförinnan.  

Carl Bildt har bland annat i sin bok ”Uppdrag fred” framhävt sin egen betydelse för fredsprocessen för att få slut på Bosnien-kriget. En av Bildts partikamrater i moderaterna, den bosnienfödde Alen Musaenfendic, avfärdar detta helt och riktade i en Newsmill-artikel 27 maj 2011) knivskarp kritik mot utrikesministern och partikollegan;

”Det enda Bildt lyckades med var att sälja sin groteskt överdimensionerade betydelse för fredsprocessen till svenska folket”. 

Etiopien och SydSudan:

Det är numera väl känt att Carl Bildt under sin tid (2000-2006) som styrelseledamot av Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) bland annat hade i uppdrag att ta ställning till huruvida bolaget skulle investera i den av centralmakten förtryckta Ogaden-provinsen i Etiopien. Frilansjournalisterna Schibbye-Perssons anhållande och fängslande 2011 kastade nytt ljus över Bildts historik i oljebolaget och diskussionen om jäv i agerandet för journalisternas frisläppande blev ett tag het. I just den frågan finns förvisso inte mycket att lasta Carl Bildt för. Schibbye-Persson blev ju frisläppta efter diplomatiska överläggningar med etiopiska myndigheter/regering.

Mer allvarligt är det etiska problemet med att bedriva oljeutvinning i krigshärjade länder. Detta framstår som kanske än mer allvarligt under Lundin Oil:s engagemang i SydSudan, där oljeutvinningen förknippats med allvarliga brott mot humanitär rätt. FN vittnade om brända byar och fördrivning av befolkningen i området (Block 5A kallat) som prospekterats för oljeutvinning. Den förundersökning om eventuella brott har sedan kommit att utredas av bland andra internationella åklagarkammaren i Stockholm till vilken Carl Bildt skulle kunna kallas till förhör. Mig veterligt har så inte skett, eller så har det helt passerat under min radar?

Det har varit mycket tyst om den här affären och förundersökningen om krigsbrott under senare tid och vi får kanske aldrig veta sanningen om Bildts inblandning men det är inte osannolikt att hans engagemang i Lundin Oil/Petroleum har varit präglat av den brist på ”emotionell intelligens” som ovan nämnde Musaenfendic hävdar att Bildt lider av. 

Irak:

För att elda på opinionen för en amerikansk militär aktion mot Irak under åren efter 9/11 2001 (Twin Towers) bildades i USA en lobbyorganisation med namnet Committee for the Liberation of Iraq (nedan kallad kommittén). Framstående politiker, företagare och fackföreningsbossar – framförallt med anknytning till milltär industri och infrastruktur - tillhörde de ledande för organisationen som ville sprida budskapet att Irak skulle utgöra en ”påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”. 

För att undanröja ”hindret” FN som motsatte sig planer på militär intervention och den folkliga opinionen mot detta i Europa tillfrågades Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigsplanerna. Han kom då att ingå i kommitténs internationella rådgivande utskott och blev dess ordförande tillsammans med Adam Michnik, före detta polsk dissident. Enligt kommitténs direktör Randy Scheunemann var Carl Bildt mycket involverad och röststark i detta opinionsarbete som innebar ett bearbetande av ledande europeiska politiker ibland vilka Bildt förstås hade djupa förgreningar som svensk statsminister. På hemmaplan bedrevs lobbying i form av artiklar, som den i Expressen i november 2002 där han säger bland annat att: ”... vi/kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.

Att Bildt samtidigt satt i styrelsen för det amerikanska företaget Legg Mason, med tunga investeringar i teknik- och krigsindustri, kryddar ytterligare Bildts engagemang för en amerikansk-ledd invasion av Irak. Sin vana trogen analyserade inte Bildt läget först utan kastade sig villigt in i ett spel som senare har visat sig vara falskt. Alternativt värnade han bara egna intressen? Det fanns hur som helst inga massförstörelsevapen i Irak. Möjligen har sådana kommit dit nu i och med det kaos som invasionen orsakat i landet. De öppnade istället gränserna för militanta grupper som inte haft fotfäste där tidigare och senare har dessa vällt över Iraks gränser till Syrien exempelvis. Det vilar ett tungt ansvar på USA för dagens situation i Irak med ett IS som sprider död och fruktan omkring sig och Carl Bildt har på ett betydelsefullt sätt bidragit med stöd och uppmuntran och lobbying i Europa och hemma i Sverige. 

Georgien:

Det är nog inte många som hänger med i svängarna när Georgien och Sydossetien debatteras. En som däremot är mycket kunnig är min partikollega Per Gahrton. Han är också oerhört kritisk till Carl Bildts engagemang i landet och dennes stöd till diktatorn Saakasjvili och Georgiens angrepp mot provinsen Sydoosetien 2008. Georgiens skuld till detta krig blev senare fästställt av EU genom Tagliavinirapporten. Bildt däremot fördömde endast Rysslands motreaktion och jämförde den med Hitlers annektering av Sudetområdet 1938. Den kopplingen var han tämligen ensam om att göra.

Den personliga relationen till Saakasjvili uppstod i samband med att Bildt värvade Georgien som kund till PR-byrån Kreab som Bildt då var styrelseledamot av (känns mönstret igen?). Att han senare när han blev utrikesminister avsagt sig formella uppdrag för Georgien hindrar ju inte att hans omdöme är präglat av den tidigare ”kundkontakten”.

Själv bloggade jag om denna relation med Saakasjvili för ett par år sedan och om hans twittrande av åsikter som färgats av denna täta relation.

Per Gahrton menade också i en artikel i våras att Carl Bildt riskerar att få lika fel gällande den fortfarande i högsta grad pågående konflikten i Ukraina och att han vill tvinga andra folk att göra ”sönderslitande val” mellan EU och Ryssland.

 Ukraina:

Carl Bildt är en av de ivrigaste pådrivarna av den anti-ryska stämning som råder kring Ukrainas inre konflikt. Att Ryssland har kulturella, politiska och affärsmässiga band till Ukraina är ingen hemlighet och när EU och Nato tryckte på för att få in en fot i landet uppstod den inre spänning som senare ledde till ett statskuppsliknande regimskifte och det nuvarande tillståndet av inbördeskrig. Bildts twitterkonto har flitigt utnyttjats för att underblåsa den infekterade inställningen till Ryssland som delvis är befogad men som ingen part vinner på att bygga på med halvsanningar och rena falsarier av verklighetsläget.

En del kanske minns hur Bildt i våras gick ut och kommenterade kravaller i Odessa som utmynnade i 38 döda i en mordbrand. Bildt var blixtsnabbt ute och antydde, innan elden i den byggnad som antänts hade lagt sig, att pro-ryska demonstranter skulle varit skyldiga till våldsamheterna. Det visade sig senare att det var högerextrema fotbollshuliganer som drog fram i staden och fick för sig att attackera den tältstad som pro-ryska aktivister upprättat utanför en fackföreningsbyggnad. Till denna byggnad flydde dessa för att undkomma huliganerna med påföljd att flera av dem istället brändes inne när angriparna kastade molotov-cocktails in genom fönstren.

Det är ganska typiskt för Carl Bildt att mitt i stridens hetta dela ut anklagelser och fördela skuldbördor i sociala medier utan att först informera sig om vad som verkligen hänt. Hans kommentarer blir till en del av rena desinformationskampanjer och i och med att hans tweets och blogginlägg läses av väldigt många, inte minst av journalister, vinner de stor spridning. Även internationellt eftersom han gärna sänder ut sina giftpilar i engelskspråkiga versioner.

Senast han sände iväg en sådan var 5 augusti då han antydde att Donetsk skulle vara folktomt för att befolkningen flytt ”gangstrarna”. Vilka dessa skulle vara behöver ingen som följt Bildts uttalanden i Ukraina-frågan tvivla på. Det faktum att större delen av dessa människor har tagit sin tillflykt till Ryssland (den faktiska siffran förefaller oklar men en del talar om 700000, andra betydligt färre men ändå fler än internflyktingarna i Ukraina) gör att uttalandet bara kan tolkas som ytterligare en provokation vars effekt inte kan bli annat än fortsatt polarisering internt i Ukraina och mellan Ryssland och USA/EU. Ett redan infekterat läge behöver inte mer bakterier än det redan innehåller.

Det krävs istället en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet”, för att citera en artikel i Aftonbladet nyligen som jag kommenterade i ett inlägg häromdagen.

Svensk utrikespolitik och det oroliga världsläget

Bildts påverkan på världsläget ska kanske inte överdrivas. Troligen är han en mindre betydelsefull person internationellt än han själv gärna vill framhäva. Men den kan inte heller underskattas eller avfärdas som obetydlig. Dessutom har hans poster som statsminister och senare utrikesminister självfallet gett hans uttalanden och aktioner en officiell svensk stämpel som påverkar synen på Sverige och som drar in oss i konflikter där vi enligt den uttalade neutralitetspolitiken bör hålla oss neutrala och som bryter mot den tradition vi har av fredsmäklande och humanitärt präglat engagemang före militärt.

När Carl Bildt nu talar om ett allt oroligare läge i världen och varnar för de flyktingströmmar som detta kan medföra bör inte hans eget agerande i olika konflikthärdar glömmas bort. Vilka flyktingströmmar hade kunnat undvikas med en annan utrikespolitisk approach från Sveriges och EU:s sida? Det är svårt att sia om och blir ett kontrafaktiskt resonemang med osäkra slutsatser. Men troligen hade en del av den oro som nu råder kunnat dämpas och det mänskliga lidandet (alldeles oavsett vilka som drabbats) kunnat undvikas med en mer försonande kraft som ledare av det svenska utrikesdepartementet än Carl Bildt.

Det är en sak att redogöra för läget i världen. En helt annan att agera för att dämpa eller förebygga fientligheter och våldsutbrott mellan och inom länder. Människor flyr inte utan anledning och en vettig svensk utrikespolitik borde bygga på att eliminera eller åtminstone minimera risker för att skäl till flykt ska uppstå. Då krävs tålmodig diplomati och inte hetsiga och illa underbyggda salvor från höften. Jag har i alla fall svårt att se det senare som ett sätt att ta ”ansvar i en orolig tid”.

Vad händer i Ukraina egentligen? Nr 2 – Facts on the ground

Jag skrev häromdagen om den undermåliga nyhetsrapporteringen från Ukraina och reste ett antal frågor som vore intressant att få veta svaren på och efterlyste mer heltäckande rapportering för att kunna bilda sig en balanserad uppfattning om vad som händer och hur människor har det. 

Nu läste jag i Aftonbladet idag ett intressant inlägg signerat ett antal debattörer av olika slag, bland andra min partikamrat Per Gahrton.

De efterlyser en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje för att hantera Ukraina-frågan och en linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet. De riktar alldeles särskilt allvarlig kritik mot utrikesminister Carl Bildt som de menar istället underblåser konflikten. I artikeln nämns bl.a. UNHCR:s rapport från 6 augusti som talar om förstörda hus och brist på dricksvatten, el och gas. Men också om människors rädsla för att uttrycka sin uppfattning och för tvångsrekrytering till Ukrainska armén. De nämner också att Human Rights Watch  i ett brev till president Petro Porosjenko den 22 juli där de påtalat de ukrainska myndigheternas likgiltighet eller ointresse för de tiotusentals internflyktingar som kriget skapat. En kvarts miljon civila sitter fast i Luhansk utan vatten och el, affärer och banker. Amnesty, påpekar artikelförfattarna, har särskilt kritiserat den frivilligbataljon som leds av Radikala Partiets Oleh Ljasjko (slagskämpen som jag skrev om i mitt förra inlägg om Ukraina länkat här ovan). Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty.

De avslutar med att citera Carl Bildts tweet från 5/8 där han skrev:

”östra Ukraina är folktomt, människorna har flytt gangstrarna”.

Med ”gangstrarna” avser han naturligtvis de proryska rebellerna. Det är bara det att enligt UNHCR har 730000 människor flytt till Ryssland medan 117000 är internflyktingar i Ukraina. Bildts analys blir i ljuset av detta inte bara märklig utan kanske förfärande ohederlig. Nu florerar det ju en hel del märkliga och ohederliga texter bland sociala medier men det är bara det att just den här twittraren är vår utrikesminister. Det är bara att instämma i artikelförfattarnas upprördhet och önskan att få igång en seriös diplomati för att finna en fredlig väg att nå samförstånd i Ukraina. I värsta fall kan det vara för sent, tänker jag själv, men hoppas jag har fel. Det är en sak att tala om att det är oroligt i världen och en annan sak att göra något konstruktivt åt det.

I mitt förra inlägg (se ovan) antydde jag att det krävdes en hel del egen research för att få en mer utförlig bild av ”the facts on the ground” som det heter. Därför har jag denna vecka plöjt press-releaser och rapporter från OSSE som har en stor observatörsmission i Ukraina. Jag rekommenderar Carl Bildt att göra detsamma. Där kan han nämligen få en uppfattning om läget, som ser ut enligt följande:

Från Donetsk rapporteras kraftiga explosioner och skottlossning och vattenbristen är besvärande då det elektriska pumpsystemet är skadat. Men de lokala myndigheterna kör ut lastbilar med vatten till invånarna. Men trots allt är det ingen allvarligare brist på livsmedel och el och spårvagnarna rullar fortfarande till och med. På andra ställen är dock läget allvarligare. I Popasna talade observatörerna (SMM, Special Monitoring Mission) med internflyktingar som vittnade om att cirka 60-70 % av husen i närliggande staden Pervomaisk var förstörda av artilleribeskjutning och att invånarna där nu tryckte i källarvåningarna utan förnödenheter.

I hela landet talas det om en krigströtthet och om deserteringar eller ovilja att hörsamma inkallelser. Det börjar också komma tillbaka unga män i kistor till städer och byar runt om i landet, vilket inte gör det mer populärt bland den äldre befolkningen att skicka sina söner till fronten. Från Chernivtsi i sydväst, en annars lugn del av landet, rapporteras om ”mödrauppror” där mödrar till soldater eller inkallade (som vägrar infinna sig) upprättat ett tältläger utanför den lokala militärförläggningen i protest mot vad de betraktar som tvångsrekryteringar.

Observatörer vid gränsposteringar mot Ryssland rapporterar om ganska ymnig trafik över gränsen och i synnerhet från Ukraina till Ryssland. De som korsar gränsen kan, enligt observatörerna, delas in i fyra huvudkategorier; citat:

1. Families on foot or by car with a lot of luggage;
In several instances the OM observed that parents returned to Ukraine leaving their children in the Russian Federation.

2. Elderly people with few bags;
They usually do not return from Russia to Ukraine.

3. Adults (usually of younger age) with no luggage or empty cars;
A significant number of people are just crossing for short periods during the day and return in the evening. They commute across the border to extend their migration cards, to withdraw money and to buy medicine and other supplies in Russia, as, according to their assertion, it is extremely difficult if not impossible to do so in eastern Ukraine. Therefore the statistics do not accurately reflect the cross-border movement.

4. People wearing military-style dress with or without backpacks.

The profile of the people crossing the border is similar in both directions. The majority of people crossed from Ukraine into the Russian Federation. The majority of vehicles crossing the border hold number plates issued in the Luhansk region. The OM noticed a general tendency that there is no or only very low cross-border traffic during night hours. At around sunrise the number of travellers slowly increases until late morning. Attributed to the prevailing high temperatures (35 degrees Celsius and above), traffic flows decrease again but rise towards late afternoon and evening. 

Allt det här är ganska fjärran från Bildts analys om människor som flyr ”gangstrarna”. Däremot av ett land med stora problem, ett inbördeskrig med en centralregering som beskjuter sin egen befolkning och har ringa intresse för de som flyr undan elden, ett land i sönderfall helt enkelt. Men allt finns alltså att hitta i officiella källor från FN, Human Rights Watch, Amnesty och OSSE (går att prenumerera på deras press-releaser och nyhetsbrev genom deras hemsida).

Jag hoppas Bildt informerar sig bättre i fortsättningen men mest av allt hoppas jag på en ny regering så vi får en utrikesminister värd titeln. Själv åker jag ner till Ukraina om en vecka för att hälsa på min sambo som är OSSE-observatör där. Nöjer mig då förvisso med lugnare delar, Lviv och Chernivtsi. Men det kan säkert ge en hel del att få bilda sig en egen uppfattning om stämningen och en bild av ”the facts on the ground”.