Kristen etik och västerländsk humanism – om att fastställa ett ”etiskt modersmål”

Kristdemokraternas Ebba Busch Thor skriver i en debattartikel i gårdagens SvD att Sverige behöver ”ett gemensamt etiskt modersmål där vissa grundläggande värderingar inte är valbara”.

Det kan mycket väl tänkas utgöra ingång för ett resonemang om vad sådana bör innehålla och om påståendet över huvud taget håller i ett modernt samhälle. Men hon specificerar inte detta ”modersmål” närmare än att hänvisa till ”den judisk-kristna etikens och västerländska humanismens fördelar”. En kan ju för det första undra vad de judar som drevs ut från kristna områden i Europa under hundratals år uppfattar denna gemensamma benämning? Det är inte så förfärligt länge sedan som det inom ledande kristna kretsar talades om en judisk infiltration av den kristna världen eller om ”den evige judens” avvisande av Kristus vilket översatt i en mer sekulär tappning skulle innebära detsamma som att ”egoistiskt avvisa den universella kärleken”, för att låna en formulering av Berg Eriksen/Harket/Lorenz (”Judehatets svarta bok”). Busch Thor fortsätter visserligen senare i artikeln att enbart tala om ”kristen etik”, dock utan närmare beskrivning.

Rättighetskonflikter

Däremot beskriver hon en del fall som hon menar är ”konsekvenserna av oviljan att tala om värderingar”. Myndigheter som ”accepterar att unga flickor gifts bort med äldre män” eller ”registrerar och accepterar månggifte”, badhus som ”könsseparerar” och ”därmed legitimerar en oacceptabel kvinnosyn”.

Enligt svensk lag får den som är under 18 år inte ingå äktenskap, men sträcker sig däremot inte så långt som till barn som har blivit bortgifta utomlands innan de söker asyl i Sverige. En utredning tillsattes för något år sedan och kom i slutet av 2017 fram till att det inte gick att införa totalförbud då det råkade i konflikt med Europakonventionen om rätt till liv och privatliv. Olika rättigheter hamnar i konflikt med varandra.

Ungefär samma princip ligger bakom att ca 300 fall av månggifte tolereras av svenska myndigheter eftersom de ingåtts utanför Sverige. Enligt svensk lag är det olagligt. Skatteverket har dock nyligen föreslagit en utredning om möjligheten att göra det olagligt även med månggifte genom äktenskap i länder där det är tillåtet.

Att det finns fler kvinnor som kan uppskatta ett par timmar i veckan utan manligt badsällskap kan inte heller Busch Thor se som en möjlighet. Att så hårt driva tesen om att det är respektlöst mot kvinnorna torde rimligen också medföra en liknande princip när det gäller toaletter eller omklädningsrum? Om inte annat borde metoo-debatten ha tydliggjort ett ”kvinnofridsperspektiv” i frågan där frihet från tafsande och blickar lika gärna kan framhållas som relevant motiv för ett par timmars könsseparation i veckan. Alltså snarare motsatsen till en ”oacceptabel kvinnosyn”. Det är i vart fall ett möjligt sätt att se det om en diskussion tillåts. Busch Thor skriver om en ”ovilja att tala om värderingar” men det jag ser just nu är att det knappt talas om annat. Däremot en ovilja att se saker och ting ur olika perspektiv och driva en saklig debatt. En debatt som hon alltså inte vill ha. Alla bör istället godta KD:s syn på vad som är kristen etik och göra detta till sitt ”etiska modersmål”.

Hon tar också upp den berömda ”handskakningsdomen” och sprider här vidare den felsyn som envist bitit sig kvar, det vill säga att den skulle handlat om att mannen inte fick jobb för att han inte hälsat på den kvinnliga arbetsgivaren genom handskakning. Han fick inte jobbet för att han saknade tillräcklig kompetens, det han förlorade var samhällsstödet. Det vill säga en myndighet tolkade lagen på sitt sätt medan rätten tolkade den till fördel för mannen. Rätt eller fel? Ja i Busch Thors värld skulle rätten inte kommit till sitt utslag om vi bara haft ”starkare förankring i goda värderingar”. Vad som är det goda, det vill säga att skaka hand eller tillämpa rätten till arbetslöshetsunderstöd universellt står här i konflikt med varandra. Självklarheter för Busch Thor medan andra kan ha en annan uppfattning.

Det visar också att hennes beskrivning av verkligheten inte är helt igenom korrekt. När hon berör fallet med den centerpartistiska nämndemannen bör kanske diskussionen hellre handla om själva nämndemannasystemet men det är snarast en trend nu att ta upp problem ur ett etniskt/kulturellt perspektiv och att kritisera integrationspolitiken eller migrationspolitiken. Vilket har gått så långt att FI får kritik från både höger och vänster för att de dristar sig till att påstå att mäns våld mot kvinnor är ett problem oavsett i vilka hem eller sammanhang det utövas, men att det kan ta sig olika uttryck. Det är kanske detta som inte får sägas längre? Busch Thor och många andra från hela den politiska höger-vänster skalan vill inte prata om detta utan kräver att det är specifikt ”Hedersvåld” som ska diskuteras och inget annat.

Diskursen förändras gradvis hand i hand med normerna och därpå följer ibland förändrad lagstiftning. En utveckling som Busch Thor vill invända emot, men samtidigt bidrar till. Det hela är egentligen ganska märkligt. Hon vill att alla ska godta hennes kristna etik, men det blir väldigt oklart vad den innehåller?

Är etiken enbart kristen och är då Sverige sekulärt?

Här finns också en klar friktion mellan den kristna etik och den västerländska humanism Busch Thor sätter likhetstecken emellan.

Så här skrev folkpartisten Martin Andreasson i en motion 2004 som invände mot användandet av formuleringen i Läroplanen om just ”kristen etik”:

”Sekulariseringen är ett av de största civilisatoriska framstegen i vår tid. I framväxten av det pluralistiska samhället med full religionsfrihet har en nödvändig förutsättning varit att staten dragit sig tillbaka från den offentliga kontrollen av individernas åsikter i existentiella och religiösa frågor. Statens uppgift i det sekulariserade samhället är att värna en religiöst neutral offentlighet, där medborgare av olika religiösa åskådningar (inklusive ateister, agnostiker och andra utan religiös tro) kan leva och verka på jämlika villkor.”

Det är förstås en motsägelsefull inställning att det svenska samhället ska bygga på ”kristen etik” och samtidigt utge sig för att vara sekulärt. Fortfarande står dock i läroplanen för Grundskolan:

”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska vara icke-konfessionell”

Det är inte heller självklart att hon bland de som kallar sig humanister har stöd för uppfattningen om den kristna etikens och humanismens intima relation. Religionsfriheten ifrågasätts av många moderna humanister som ser religion som ovetenskaplig vidskepelse som helst bör förbjudas. 

Samtidigt har vi fostrats i en månghundraårig kristen tradition och kultur som präglar vad vi gör både i vardagen och vilka helger vi firar men det är en lite annan debatt än detta. Såvida inte Busch Thor har en annan mening, det vill säga att alla måste fira jul eller liknande? Vilket ju är tradition och norm, snarare än etik och värderingar.

Den västerländska humanismen

Humanismen har också många inriktningar och kan sägas ha utvecklats i en sorts strävan efter bildning men som också haft en grundläggande syn på människans värde som allmänmänsklig och som en konsekvens också en syn på individens rättigheter och frihet vilket senare legat till grund för utvecklandet av de mänskliga rättigheterna, bland dem religionsfriheten. Det har varit en månghundraårig process att komma fram till de mänskliga rättigheter FN deklarerat och som ska gälla i Sverige. Bland annat har de formats av personer som ägnat sig åt normkritik eller ifrågasättande av en konservativ syn på självklarheter, som Thomas av Aquino som gick emot dåtidens kyrkliga auktoriteter.

Samtidigt har också humanismens förkämpar präglats av tidens normer och deras idéer har omtolkats genom hundratals år av kritisk diskussion. Voltaire brukar av en del räknas in som en förgrundsfigur för dagens västerländska värderingar och inte minst åsiktsfriheten. Samtidigt hyste han starkt antisemitiska åsikter och fördömde judiska blodsoffer, det vill säga judarnas påstådda vana att äta människokött (i ”Dictionnaire Philosophique”, 1764), och såg judarna som ”det mest avskyvärda folket på jorden”.

Det är alltså svårt att göra självklara kopplingar till såväl kristen etik som västerländsk humanism utan att samtidigt närmare definiera vad detta skulle handla om. Dessutom uppstår oundvikligen en del konflikter mellan olika värden då denna etik och humanistiska idéer ska tillämpas. 

Olika perspektiv på mänskliga rättigheter

De mänskliga rättigheterna kan också ses på olika vis. Exempelvis ur ett rättsligt perspektiv eller ett samhällsvetenskapligt/rättssociologiskt perspektiv, och kan därmed, enligt bland andra Håkan Hydén (”Olika perspektiv på mänskliga rättigheter” i antologin ”Mänskliga rättigheter i svensk belysning”), bli centrala i den ”konflikt mellan system och livsvärld” som bland andra Habermas menat präglar vår tid. Det är vanligt att det hänvisas till de mänskliga rättigheterna som något självklart fastslaget i FN:s förklaring av dem från 1948. Hydén pekar dock på det faktum att olika länder tillämpar dem på helt olika sätt, eller rent av väljer att bortse från dem. Han tar bland annat upp artikel 23 i FN-förklaringen som handlar om allas rätt till arbete, rätt till lika lön för lika arbete, rätt till att för ens arbete få en ”tillfredsställande” ersättning som ”tillförsäkrar honom [Sic] själv och hans familj en människovärdig tillvaro och som, där så är nödvändigt, kompletteras med andra medel för socialt skydd”. Politiska krav på lägre löner och sänkta eller borttagna samhällsstöd ställer sig här i motsättning till FN:s mänskliga rättigheter. Bygger dessa på en annan värdegrund än det svenska samhället eller är det olika sätt att tolka och prioritera? Det kan förstås också diskuteras, om viljan finns. 

Normkritisk diskussion eller inte?

Enligt Busch Thors sätt att se ska inget ifrågasättande, ingen kritik eller diskussion finnas när det gäller vad hon kallar ”goda värderingar”. Det är en märklig inställning eftersom en normkritisk diskussion varit precis det som varit drivande i processen att komma fram till normer, lagar och regler vi har idag. Hur hade det sett ut med synen på kvinnans ställning, barnens uppfostran, arbetstagares rättigheter och så vidare om inte en normkritisk debatt föregått lagstiftning och regelupprättande?

Busch Thor ser detta som att ”en vänster” sett som sin uppgift att bara ”kritisera och dekonstruera normer” och att relativisera. Det är oklart om hon här blandar samman normer och värderingar vilket inte riktigt är samma sak. Hon talar dock om normer i samband med olika rättsfall och kritiserar också att normkritik lärs ut i skolor.

Det är inte fel att ha en rättsuppfattning eller styras av vissa normer. Men oviljan som Busch Thor talar om handlar snarare om en egen ovilja att ha en diskussion om normerna och rättigheterna. En sådan bör ständigt föras i ett samhälle för att inte stelna i uteslutande och obsoleta former. Vad hade kvinnors rättigheter bestått av idag om inte en normkritisk debatt hade lagt grund för reformer och lagstiftning om myndighetsförklaring, rätt till utbildning, rösträtt, med mera?

Eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det är inte många år sedan samkönade äktenskap tilläts och länge var kristenheten hård motståndare till just detta. Först 2009 öppnade Svenska Kyrkan sina portar för detta men det är fortfarande inte en okontroversiell fråga och det finns inte många länders kristna samfund som har samma tillåtande attityd. På samma sätt vad det länge hårt motstånd inom kyrkan att tillåta kvinnliga präster och först 1960 vigdes de första svenska sådana. Det skedde först efter påtryckningar från regeringen så frågan är hur länge det dröjt om inte ett politiskt tryck hade funnits?

Byggde då motståndet på dåtidens kristna etik, på västerländska värderingar eller möjligen på normer som formats under århundraden och som styrde beslutsfattare att ta beslut i viss riktning? Och var det inte först och främst en normkritisk debatt som hjälpte till att förändra nämnda regler och lagar? En normkritisk debatt som inte sällan handlade om att ifrågasätta kristna värderingar eller uppfattningar om vad som är rätt och fel.

Kanske vill Busch Thor vrida tillbaka den ovan nämnda utvecklingen gällande kvinnors rättigheter eller HBTQ-rörelsens landvinningar? Det tror jag inte men det måste ändå förklaras hur hon menar. 

Islamister på ledande plats i Miljöpartiet?

Busch Thors artikel innehåller också en anklagelse som är rätt allvarlig. Hon hävdar att Miljöpartiet har "låtit radikala islamister få ledande positioner i partiet". 

Hur ska då begreppet ”islamister” användas? Det är en relevant fråga som bland andra Susanne Olsson, forskare i religionsvetenskap, har ställt, i en efterlysning av nyansering. Busch Thor använder dessutom en förstärkning av begreppet när hon säger "radikala islamister". 

Vanligen förknippas sådana med terrorism, med IS/Daesh, al Qaeda, eller liknande militanta och våldsamma grupperingar. Det är väl också den kopplingen som eftersträvas när exempelvis Fria Tider använder begreppet men säkerligen också när Rebecca Weidmo Uvell , Nalin Pekgül och andra gör det. Således kan fullt fridsamma och resonabla människor som hyllar demokrati och politiskt samtal buntas ihop till ”islamister” eftersom de samtidigt är troende muslimer.

Ebba Busch Thor stämmer i sin debattartikel nu in i den falskklingande kör som hävdar att Miljöpartiet har ”islamister på ledande positioner”. En uppfattning som Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan (!), spred för ett par år sedan då han också hävdade att Miljöpartiet ”kan vara extra sårbart för infiltration eftersom de är humanister”. 

Vilket i sig belyser hur bräckligt Busch Thors påstående är om den kristna etikens och den västerländska humanismens intima samhörighet.

Det vore emellertid på just den här punkten önskvärt om Busch Thor definierade vad hon menar med islamister och vilka personer på ledande miljöpartistiska poster hon i så fall avser. Det är en anklagelse och bör i ärlighetens namn preciseras för att kunna bemötas.

Gemensam värdegrund i mångfaldens demokrati

Rubriken på detta avslutande avsnitt av mitt inlägg var också titeln på Integrationsverkets rapportserie 2004:06. De frågor Busch Thor tar upp är alltså en fortsättning på en ständigt pågående diskussion. Ämnet kan givetvis problematiseras. De flesta, närapå alla, är överens med henne om att det i alla samhällen måste finnas något som håller det samman. Ett samhällets kitt eller ”moralisk social ordning”, enligt Hobbes. John Stuart Mill talade mer om nationalkänsla, medan Durkheim kopplade sitt kitt till arbetsfördelning och av varandra ömsesidigt beroende inom samhället. Busch Thor kanske är närmare Webers teorier om en koppling till protestantism som framgångsfaktor för ett samhälle? Det finns flera grundläggande teorier som färgar hur vi tänker men också en kritik mot rådande normer och tänkesätt som löper längs tidslinjen fram till idag. Ska grupper ges särskilda rättigheter i mångkulturalismens namn eller ska det endast ske, som enligt Kymlica, om gruppen bekänner sig till vissa grundläggande värden? Bland annat detta togs upp i Integrationsverkets rapport som också refererar till den amerikanska forskaren Susan Moller Okin som pekar på hur förespråkare för särskilda rättigheter för grupper stirrar sig blinda på skillnaderna mellan majoritetssamhälle kontra minoriteter men glömmer relationer inom grupperna. Moller Okin riktar då särskilt in sig på patriarkala strukturer. Etikforskaren Elisabeth Gerle bidrar i rapporten med sin uppfattning om att alltid ha ett maktperspektiv i studier av värdegemenskaper och värdekonflikter. Det vill säga att etnicitet, ras, klass och kön ”inte är ting i sig” utan handlar om olika maktrelationer. Såväl majoritetssamhälle som olika grupper av invandrare kan ha intresse av att utmåla motsättningar som ”etnokulturella” och som stående mellan svenskar och invandrare. Gerle menar att samhällsproblem som arbetslöshet och nedmontering av välfärden har stor betydelse för uppkomsten av värdekonflikter och att det kan vara så att ”såväl en invandrarelit som delar av det svenska etablissemanget liksom representanter för populistiska strömningar kan ha intresse av att tala om hot eller utmaningarna mot respektive kulturarv och religion för att dölja andra konflikter”. 

Det är givetvis en diskussion som är nyttig och den bör enligt min mening fortgå. Det finns inte mycket som så alldeles självklart att diskussionen kan stängas. Det är inte självklart vad den gemensamma värdegrunden ska innefatta och det är inte heller är möjligt eller önskvärt att för evig tid fastställa detta. Däremot går det att peka ut en riktning.

Det bör, precis som 2004, handla om ifall det räcker med den grundläggande värderingen om allas lika värde och rättigheter inför lagen och fungerande och oberoende rättsliga institutioner och rättssystem eller om det behövs vissa grupprättigheter för att justera ojämnheter eller skydda minoriteter? Därifrån bör de flesta kunna enas om att diskussionen bör utgå. Länge har det dock funnits en kamp mellan, å ena sidan, de som ställt sig kritiska till att det i de flesta samhällsfrågor vita, heterosexuella och egendomsägande män som bildar norm och vars behov tillgodoses; och, å andra sidan, de som vill bevara den rådande normen och spjärnar emot alla förändringar eller kritiska perspektiv. Just nu tycker jag att det sliras och halkas i spåret och tätklungan är på väg i en avvikande riktning. En som leder tillbaka till tider då den senare gruppen ägde tolkningsföreträde. Är det detta som är KD:s uppfattning om ”kristen etik”?

Det bör hur som helst kunna diskuteras, eller kommer det i KD:s Sverige vara otillåtet att företräda ”en vänster” som tar sig friheten att närma sig samhällsproblem från antikoloniala och diskurskritiska perspektiv? Det låter som en återgång till ett konservativt förflutet eller i värsta fall till diktaturers fastställande av värden och gränser för den politiska diskussionen. KD sällar sig här, menar jag, till det forskningsförakt som Sverigedemokraterna odlat i många år och som framställer vetenskapliga problematiseringar av samhällsfenomen som uttryck för ett elitistiskt fjärmande från uppfattningar hos ”vanliga människor”. Med SD:s eget språkbruk innebärande att det finns saker som ”man inte får säga i det här jävla landet”.

Redan förre KD-ledaren Göran Hägglund talade förvisso om ”verklighetens folk” och en växande ”vänsterinriktad kulturelit” och Busch Thor har uppenbarligen fattat stafettpinnen. Men innebär detta att diskussionen om värderingar ska föras uteslutande vetenskap och forskning? Eller ska enbart vissa delar av forskarsamhället uteslutas? På vilket sätt ska detta ske och är det verkligen önskvärt ur ett bredare samhällsperspektiv?

Slutligen är frågan om vi exempelvis ska ha rätt att klä oss och hälsa på det sätt vi önskar eller bör det fastställas politiskt att det ska få konsekvenser för möjligheten att tillgodo se oss andra rättigheter som brukar beskrivas som gällande för alla? Får frågan ens fortfarande ställas? Eller är SD-politikern Tommy Hanssons lista (länkad ovan) på väg att bli norm för vad som bör sägas? Är en nybakad högerinriktad politikerelit på väg att vrida debatten i motsatt riktning?

Det kommande valet kan bli en fingervisning eller rent av en avgörande brytpunkt och jag är klart oroad av vart det leder i förlängningen. Får man vara det?

Endast Sverige svenska värderingar har (?)

”Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute”.

Det tycker jag vara ganska fint formulerat av biskopen i Linköpings stift Martin Modéus i DN Debatt 19/7-16) angående den nya asyllagen som trädde i kraft igår. Han fortsätter:

”För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar”.

 En av hans huvudpoänger är att Åsa Romsons tårar vid presentationen av den nya asyllagen bör ses som ”det mest statsmannamässiga vi hittills sett i denna sorgliga historia”. Det hån hon mötte i pressen och bland oppositionspolitiker för dessa tårar ser han som tecken på ett förhärdande. Vi bör inte vänja oss av med medkänsla, menar han, och tillägger:

”Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute”.

Det handlar enligt min mening om förmågan, och kanske framför allt viljan, att sätta sig in i en annan människas situation eller att se saker ur en annan människas perspektiv. Det har tagit ett antal decennier att träna på detta och i vår del av världen har vi stiftat lagar där vi markerar allas lika värde och rättigheter. De flesta har tills nyligen skrivit under på detta. Men mycket tyder på att något är på väg att hända, att vi befinner oss mitt i en värdeförskjutning.

Som jag ser det är debatten om ”svenska värderingar” på ett subtilt sätt en del av denna förskjutning. Den har blivit ett sätt att försöka säga att om du invandrare ska vara här i landet får du finna dig i att...

Det blir en rätt märklig blandning av markeringar av det förment specifikt svenska och förment universella värden som inte känns helt aptitlig.

Enligt Aida Hadzialic måste en nationell identitet för alla vara baserad på ”svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Vad menas egentligen med detta? Kan vi hoppa över rasbiologin, tack? Den som Sverigedemokraterna i många år nu försökt återintroducera i ny tappning där ras ersatts med kultur. SD skriver också i sitt ”invandringspolitiska program” att det primära målet med deras politik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”. De efterfrågar en ”assimileringspolitik” och att det vid asylärenden ska tas hänsyn till ” den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in i det svenska samhället”.

Jag tror det ligger mycket i det att, som bland andra Erik Helmerson skriver i en DN-ledare 7/7-16, assimileringen kan vara på väg tillbaka. Det vill säga assimilering till den svenska kulturen/värderingarna. Alltså det som SD efterfrågat i många år. När politiker från andra partier nu börjar tala om detta kräver det också en formulering av värderingarna som assimileringen ska ske till men också en sorts markering av bevekelsegrunden för att börja diskutera assimilation utan att bli betraktade som SD. Det blir som sagt en del märkliga krumbukter som det finns all anledning att fundera över.

I Almedalen talar statsminister Löfven med myndig stämma:

”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”

Det påminner inte så lite om J.F. Kennedys ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country” (om jag minns citatet helt rätt). Men vad menar han mer konkret? Vem vänder han sig till egentligen? 

I stort sett alla partiledare i Almedalen pratade om “svenska värderingar”, att hissa svenska flaggan och om hur viktigt värderingar är. Jag får känslan av att vi ska hjärnmasseras för att vänja oss vid en ny diskurs.

 Det började dock tidigare än under Almedalen och tog rejäl fart i samband med den nya handskakningsdebatt som utbröt under våren. Den tidigare handlade om huruvida hälsande meddels handskakning krävdes i arbetslivet och ett domstolsavgörande kunde till slut fastställa att så inte var fallet. Enligt den då tämligen färska diskrimineringslagen var det enligt domstol att betrakta som diskriminering. DO:s företrädare såg domstolsutslaget som ett stärkande av rätten att utöva religion och framhöll den skepsis som möter alla som visar religiösa uttryck, inte minst muslimer.

Nu i våras blev istället en av mina partikamrater Yasri Khan (nu en f.d. sådan om jag förstått rätt) central figur i en debatt om handskakning. Vilken visade att det i det politiska livet förefaller vara andra värderingar som gäller än i arbetslivet. Frågan är vad som är det specifikt svenska? På regeringens egen webbplats om mänskliga rättigheter står följande att läsa:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”.

I samband med handskakningsdebatten säger däremot Stefan Löfven i riksdagens frågestund:

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson menade till och med att handskakningen bygger på de mänskliga rättigheterna och att det är en fråga om diskriminering att inte hälsa på kvinnor eller män.

Vad är svenskt och vad är värderingar och vad är lag? Skiljer de sig åt eller handlar allt bara om en tolkning av lagar? Det är sannerligen inte enkla frågor.

Ett av de vettigaste inläggen i debatten om svenska värderingar kommer från ett för mig ganska otippat håll, nämligen från Gunnar Hökmark. Han konstaterar att det inte finns några specifikt svenska värderingar utan att det i Sverige råder svensk lag och det således inte handlar om ”tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar”. Han noterar att det vi kallar ”svenska värderingar” ständigt formas av oss själva och därför inte kan fastställas. Det är en ständig omformulering som sedan till viss del ligger till grund för lagstiftandet.

Att slira på den här punkten är alltså, menar jag, att bidra till den värdeförskjutning som Sverigedemokraterna jobbat envetet med i många år att få till stånd. Kanske är det just därför vi fått den nya asyllagen? Samt uppfattningen att inte alla i Sverige ska få syssla med politik. Åtminstone inte i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. ”Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna”, säger Martin Modéus.

Vilken riktning är vi i Miljöpartiet på väg egentligen?

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet

Sverige borde sätta press på Ukrainas regering

Det här inlägget har också publicerats som en debattartikel i Dagens ETC 27/5.

 Den 15 maj undertecknade den ukrainske presidenten Porosjenko de kontroversiella lagförslag som parlamentet antog tidigare i vår som innebär att det blir kriminellt att använda nazistiska och kommunistiska symboler och att förneka såväl nazist- som Sovjetregimens ”kriminella natur”.  Men kanske allra mest kontroversiellt är förklarandet av de ultranationalistiska självständighetsrörelserna OUN/UPA som oantastliga. Det blir olagligt att beskriva dem som annat än nationens hjältar trots deras väl dokumenterade samröre med Nazityskland, delaktighet i judepogromer och etniska rensning av hundratusentals polacker. Att skända eller visa brist på aktning för dessa rörelser kriminaliseras.

Historiker och journalister, OSSE:s representant för mediefrihet Dunja Mijatovic, Ukrainska människorättsorganisationer, The Holocaust Museum i Washington och Simon Wiesenthal-centret har alla vädjat till presidenten att inte falla för frestelsen att införa lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Uppenbarligen utan effekt.

De ukrainska makthavarna verkar tro att en rejäl avsovjetifiering ska föra Ukraina närmare Europa och har samtidigt lagfäst vilken historieskrivning som ”gäller”. En sorglig ironi då vi alla vet att det var en sovjetisk paradgren att bekämpa åsikter med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism. Dessa lagar ser snarare ut som ett närmande till gamla Sovjet eller för den delen nuvarande Ryssland som har liknande lagar om ”historieförfalskning”.

Allt detta känns ”deprimerande bekant”, säger också Halya Coynash, människorättsaktivist från Kharkiv, i en artikel länkad av Kyiv Post. Hon påpekar att lagarna innebär att åsikter som många ukrainare verkligen hyser kriminaliseras. Ett stort antal ukrainare tystas eller tvingas bryta mot lagen för att uttrycka sin åsikt. Journalister kommer att idka självcensur och ansvariga utgivare undvika publicering av kritiska artiklar. Hur kan en öppen debatt om nationen föras när mer än hälften av befolkningen är negativt inställda till OUN/UPA, vilket en färsk undersökning visat? En uppfattning som nu är kriminaliserad. Samtidigt som de ukrainska makthavarna säger sig vilja omfattas av ”europeiska värderingar” som yttrandefrihet, åsiktsfrihet och pressfrihet. Porosjenko har till och med yttrat att frontlinjen för dessa värderingar går i Ukraina. Nu har han själv, med ett penndrag, förflyttat denna linje västerut.

Framför allt tror jag att Porosjenko härmed också sagt farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av det nya Ukraina? Hur tänker han att de ska reagera på den politiska centralstyrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Ukraina behöver vårt stöd mer än någonsin, har Margot Wallström nyligen sagt. Förhoppningsvis innebär detta även ett visst mått av kravställande på den ukrainska regeringen. Exempelvis att i handling visa att de står bakom det som i Lissabonfördragets artikel 2 kallas för ”Unionens värden”. Bland annat respekten för frihet, demokrati och de mänskliga rättigheterna.

Sverigedemokraterna på riktigt II

Med anledning av det jag skrev igår tänker jag här visa varför jag inte tycker att finansminister Magdalena Andersson behöver be SD:s väljare om ursäkt för att hon hävdar att Sverigedemokraterna ”inte står för grundläggande värderingar om att alla människor är lika värda”. Eller att Stefan Löfven heller ska behöva be om ursäkt för sitt påstående att SD har sina rötter i nazismen. Den som röstar på SD får också finna sig i att vi som inte delar partiets värderingar klargör varför vi inte gör det och att det handlar om just värderingar. Inte om åsikter i olika sakfrågor vilket ju fullt naturligt kan skilja sig åt hos olika partier. Det är liksom poängen med demokrati. Men när ett parti har en klangbotten som avviker från normen om allas lika värde kan det knappast vara oförskämt att påvisa detta. 

Sverigedemokraterna bildades 1988 av bland andra folk ur BSS (Bevara Sverige Svenskt) och vit makt-rörelsen. Partiet tillhörde de ledande bland de som på 1990-talet varje 30 november marscherade till Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm under såväl svenska som hakkorsprydda fanor. Enligt Daniel Poohl och Mikael Ekman (Ut ur skuggan, 2010) hade drygt 60 % av partiets styrelsemedlemmar mellan 1989-1995 kopplingar till nazistorganisationer som BSS, VAM (Vitt Ariskt Motstånd) och Nordiska Rikspartiet. Naturligt nog vill Jimmie Åkesson ogärna prata om vad det var som attraherade honom när han anslöt sig till SD 1995. Partiets nazistiska rötter är i alla händelser odiskutabla och Magdalena Andersson har således inget att be om ursäkt när hon häromdagen stod för den sakupplysningen.

Numera kallar sig partiet istället nationalkonservativt eller nationalistiskt alternativt Sverigevänligt. Den antisemitiska nazismen har också övergetts och partiet har växlat över till ett parallellspår som är mer framkomligt sedan 9/11-2001 (Twin Towers); en islamofobisk Eurabia-linje. Människosynen och värderingarna är desamma även om de har paketerats om och fått ett annat omslag.

Redan nationalismen som SD står för innebär en hel del problematiska frågeställningar. De flesta tänker nog att det inte är fel att älska sitt land. Detta är dock en helt annan sak än att kalla sig nationalist. Nationalismen uppstod under 1800-talet som en ideologi där den kulturella gemenskapen och någon form av blodsband förutsattes för att utgöra en ”naturlig” gemenskap som i sin tur krävde en egen nation. I den sakens natur låg också en syn på nationens ”renhet” från ”främmande” element. En reaktion på imperialismen men också en strömning som orsakat oerhört många konflikter, folkmord och folkfördrivningar. Antingen med våld eller med andra mer konstitutionella metoder. Det här tar också Annika Hamrud och Elisabet Qvarford upp i inledningen av boken ”Svensk, svenskare... ” i vilken de har närstuderat Sverigedemokraterna under valrörelsen inför valet 2010.

Den extremnationalism som SD bekänner sig till innefattar också mycket tankestoff från konspirationsteorin om Eurabia. Uppfattningen att muslimer är på väg att ”invadera” västvärlden och med ett ymnigt barnafödande så småningom tar över och inför någon form av islamistisk diktatur. Det var inte längre tillbaka än 2009 som Jimmie Åkesson skrev sin debattartikel om ”muslimerna som vårt största hot”. Det budskapet har sedan upprepats av mängder av Sverigedemokrater i olika positioner i partiet, lokalt såväl som på riksnivå. Hamrud & Qvarford beskriver i ovan nämnda bok hur Ted Ekeroth under valrörelsen inför valet 2010 åkte runt i skolor och talade om hur invandrarnas överrepresentation i brottsregistren inte har en social utan kulturell förklaring. Invandrare skulle vara mer benägna att gå brott än ”svenskar”. Vilket i så fall ger ett visst huvudbry för den som vill förklara varför Sverigedemokratiska förtroendevalda är överrepresenterade i dessa brottsregister i jämförelse med andra partiers politiker. Han talade också om för ungdomarna i skolorna att det är islam som är ”problemet” och sin övertygelse om att muslimer skulle vilja införa sharialagar i Sverige. Hans uppfattning är att alla invandrare ska assimilera sig och avsäga sig sin egen kultur. Då menar han antagligen inte att de som kommer från Finland bör upphöra med att bada bastu på midsommarafton eller att danskar som bosätter sig här måste överge sin förtjusning för smörrebröd. Hur invandrare rent praktiskt ska avsäga sig sin bakgrund framgår förstås inte heller. Men det bör ju i så fall inbegripa att han själv avsvär sig sin judiska bakgrund och sitt engagemang för sionismen vilket han kanske inte tänkt på. 

Det är tydligt hur detta hat mot muslimer omfamnande av Eurabia-teorin har ersatt de rasideologiska teorierna från partiets nazistiska barndom. Ryggmärgsreaktionen mot muslimer framträdde också i all sin tydlighet när Sverigedemokraternas meningsfrände Anders Behring Breivik genomförde sitt fruktansvärda terrordåd i Oslo och på Utöya. Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och då pressekreterare för Åkesson, twittrade då:

”Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer avföljas!”

Partiets reklamfilm inför valet 2010 med en hord kvinnor i burka och niqab som med sina barnvagnar forsar förbi en uppskrämd pensionär pekar också tydligt ut den grupp som ska framställas som ”broms” för pensionerna. En kampanj som fortsatte med en aning mer subtila inslag inför årets val där pensionerna lyftes som en av SD:s hjärtefrågor men fortfarande ställdes i motsatsställning till ”massinvandringen”.  Ungdomsförbundets (SDU) valfilm i valrörelsen till EU-valet skickade, ackompanjerat av dramatisk musik, ut budskapet ”Europa tillhör oss”. Allvarliga ungdomar förkunnade med lätt hysterisk emfas hur ”ett sinnessjukt experiment med mångkultur och massinvandring” sliter sönder de stolta europeiska nationerna. Europas problem är med andra ord att den europeiska rasen (jo, det är lite förvirrat) blandas upp av folk från andra kontinenter. Eller hur vill SD att vi ska tolka den?

 Det är en lite märklig balansgång partiet ägnar sig åt när de å ena sidan gör ställningstaganden där de utpekar grupper av människor som onda eller som tärande element på samhällskroppen och å andra sidan kastar ut personer ur partiet som uttrycker politiken med lite grövre språk. Paketeringen är olika även om innehållet är detsamma. Bara kort före valet redogjorde Expressen för hur fyra av partiets kandidater i lokala val avslöjats med anonyma uttalanden på hatsajter:

”Om negroida personer deppar ihop får de väl flytta härifrån” (Ulla-Britt Wennell, kommunlistan Vallentuna)

”muslimernas handikapp sitter ju trotts [sic] allt i huvudet” (Nils Jungenäs, toppnamn i Solna)

(Om asylsökande) ”Otacksamma kräk, finns bara en väg för dom och det är hem till hyddan” (Sture Johannesson, kommunlistan Gislaved)

Björn Löfvenius, kandiderande för SD i Borås, kallar asylsökande för ”parasiter” 

Partitoppen slår ifrån sig, utesluter kandidater och svär sig fria i pressen. Det är som vore det ren otur att dessa personer sökt sig till just Sverigedemokraterna och inte att för att de gjort ett aktivt val av ett parti som de anser företräda deras åsikter. De ovan nämnda är ju bara några i den långa raden av kandidater för partiet som uttalat sig på liknande sätt. Om detta inte är ett resultat av partiets officiella hållning i synen på människor så har de i så fall ett enormt och svårbegripligt rekryteringsproblem.  

En annan ”fantastisk fyra” var de ledande sverigedemokrater som gav sig ut på ”blatteloverjakt” med järnrör för ett par somrar sedan. En av dem, Kent Ekeroth, är fortfarande riksdagsledamot med uppgifter i justitieutskottet. 

Ändå tycker Mattias Karlsson att det är ”konstiga beskyllningar” när finans- och statsministrarna framhåller att SD inte respekterar människors olikheter.

En del tycker att vi ska tiga ihjäl detta för att det bara gynnar SD om vi påtalar deras i grunden rasistiska värderingar. Det tycker inte jag. Det känns faktiskt som om det har blivit det nya ”som man inte får tala om”. En tabu-uppfattning som SD brukar spela på i invandringsfrågan. Däremot menar jag inte med detta (en del har reagerat på det jag skrev igår) att det är det här som valrörelsen huvudsakligen ska handla om. Självklart ska alla partier gå till val på sina hjärtefrågor, sina program för att komma till rätta med problem som finns med jobb, utbildning, bostäder, skola, sjuk- och äldrevård eller migration och integration. Det är viktigt att det finns olikheter och striden om budgeten har visat att det faktiskt gör det trots att tendensen har varit att klumpa ihop sig i en mittfåra politiskt.

Problemet är bara att vi har ett parti, SD, som inte vill prata om problemen utan att kasta in minskad invandring som generallösning. När sakfrågorna ska debatteras, som en del mycket riktigt påpekar att de bör, har SD inget annat att komma med. De som deltar i den lite gråa och vardagliga riksdagsdebatten eller i kommunalhus och landstingshus konfronteras med personer som Wennell och Jungenäs förstår kanske vad jag talar om. De som vill att övriga partier ska tala om integrationspolitik med SD har inte insett att de sistnämnda inte har någon sådan. De vill inte ha invandrare hit och den rännil de kan tänka sig att acceptera ska assimilera sig(avsvära sig sin kultur som Ted Ekeroth formulerat det).

Så hur ska man tolka att 13 % av svenska folket ändå röstar på dem? Kanske är det så att det finns så många som vill lösa alla problem med att minska invandringen? Kanske är det verkligen så att 13 % av den svenska väljarkåren sympatiserar med de här värderingarna? Kanske finns det ännu fler som gör det och kommer att rösta på SD i extravalet i mars? Då är det ett nytt och obehagligt läge som gäller för oss som motsätter oss dessa värderingar. Ett nytt läge att ta ställning till och som kräver nya strategier.

Men tillsvidare vill jag gärna tro att svenskar i allmänhet inte är rasister eller främlingsfientliga. Inte heller majoriteten av SD:s väljare. Det är också vad dessa själva oftast hävdar när de konfronteras med frågan. Mitt råd är i så fall är; rösta då inte på Sverigedemokraterna.

Och slutligen, nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag skriver om vad SD står för... på riktigt!

Solidaritet – kommer vi ihåg?

Jag har just sett en film om Lech Walesa. Många minns honom nog. Fackföreningsmannen som ledde Solidaritet i en envis kamp för fria fackföreningar i Polen och som därmed utmanade den kommunistiska diktaturens järngrepp om landet vilket så småningom ledde till demokratins införande i Polen. Ja, han är fortfarande vid liv och gör ibland inlägg i samhällsdebatten. Men för de yngre är han möjligen okänd. Filmen handlar också om Solidaritet. Inte bara fackföreningen som sådan utan om begreppet solidaritet. Minns vi?

Fackföreningen Solidaritet som fortsatte strejka vid varvet i Gdansk trots att kraven uppfyllts; 2000 zloty mer och kollegan Anna återfick jobbet. De fortsatte strejka för att hjälpa buss- och spårvagnsförarna att få igenom sina krav. Av solidaritet med andra strejkande.

Före detta Leninvarvet i Gdansk nuförtiden

Så hopplöst omodernt det känns. Ta pengarna och stick skulle vi väl säga idag?

De tog risken att förlora allt de förhandlat fram, förlora sina jobb, hamna i fängelse, få stryk av polisen eller rentav mista livet. Av solidaritet med andra arbetare. Istället för att ta sina 2000 zloty och sticka.

Solidaritet, kommer vi ihåg vad det är?

Jag tänker på vallöften som singlat genom luften nyss. Hur mycket förlorar eller vinner du? Så frågar tidningarna. What´s in it for me?

Jag tänker på flyktingdebatten. Bäst att hjälpa dem där, men inte här, säger vissa. Vår välfärd räcker inte till. Nimby! Kom inte hit! Vart som helst men bara inte hit.

Solidaritet; ett så omodernt ord.

Kanske har vi blivit alltför goda EU-medborgare. Som sådana är vi flexibla, konkurrenskraftiga, effektiva, välutbildade, språkkunniga, ständigt studerande och anställningsbara.  Så definieras den gode europén av EU-kommissionen. I alla fall om man får tro en avhandling som NE refererar till. 

Det finns inte mycket plats för solidaritet i det här idealet. Den gode europén satsar på sig själv och sin egen ekonomi. Kanske har vi gjort oss av med alla gamla ideal och anammat nya eller förnekar att de gamla längre har någon betydelse? Göran Rosenberg resonerar klokt i sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa om värden. Bland annat så här:

”Att under livets gång byta värden eller bryta med dem är svårt och smärtsamt, eftersom de erfarenheter som en gång skapade dem så starkt präglat vår självuppfattning. Radikala värdebrott är därför ofta förknippade med radikal förnekelse, antingen av tidigare värden eller av varje värdes vikt”.

De nyliberala vågorna sköljer fortfarande över oss och har gjort så ända sedan Walesa kämpade i Gdansk. Vi har varit duktiga elever och lärt oss att sätta individen främst och att var oss själva närmast. Att ta pengarna och sticka. Arvet efter Margaret Thatcher, säger Gunnela Björk som författat Margaret Thatcher - En biografi, handlar inte minst om en ”ny berättelse om samhället, genom vilken hon lyckades komma åt våra själar, fick oss att förkasta allt som luktar socialism eller kollektivism, avvisa jämlikhet och solidaritet som bärande principer för att istället sätta individualismen i högsätet”. Det kan för övrigt tilläggas att Thatcher sägs ha varit mycket misstänksam mot Walesas Solidaritet. 

Solidaritet; så märkvärdigt otidsenligt.

Har socialismens reträtt efter murens fall gjort ordet solidaritet till en relik från förr? Solidariteten är ju en hörnsten i den socialistiska ideologin. I Socialdemokraternas program har ordet/begreppet förvisso fortfarande sin plats. Där står redan i inledningen: ”Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle är den demokratiska socialismens mål”. 

Men begreppet bör väl bära på en mer allmänmänsklig betydelse och inte endast vara reserverat för socialismen? Rosenberg resonerar vidare i ovan nämnda bok om plikten, ett ord som kanske inte genast får en att associera till solidaritet;

”Förpliktelse är ett starkt ord som gränsar till tvång, men banden som formar oss knyts inte bara av tillfällig lust utan också av långsiktig nödvändighet. Nödvändigheten av en kedja som sträcker sig bortom vår egen person och vår egen livstid. I sista hand nödvändigheten av att hantera vårt tillstånd av beroende, inte bara av människor i vår omedelbara närhet eller i vår omedelbara intressesfär utan också av människor som vi inte känner och inte kommer att känna, människor i en tid före oss och en tid efter oss, människor som gör det samhälle möjligt utan vilket vi själva inte skulle vara möjliga.”

Är inte solidaritet en nödvändighet för att möjliggöra fortsatt mänskligt liv på den här planeten? Solidaritet som ansvarstagande, eller plikt, som Rosenberg talar om.

Det finns anledning att fundera lite över solidaritet till exempel så som det definieras enligt wikipedia där solidaritet innebär;

”för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa”

Solidaritet – kommer vi ihåg?    

Läs gärna också mitt inlägg om Solidaritet-Solidarnosc som jag skrev efter ett besök i Gdansk 2012