KD = KärnkraftsDesinformatörerna

Vart KD är på väg har jag frågat mig på sistone. Det finns återigen skäl att undra när de nu ger sig ut i en obegriplig offensiv för kärnkraft och får sällskap av Moderaterna som därmed vänder ryggen åt partikamrat Odenberg som redan för ett par år sedan dömde ut kärnkraften av ekonomiska skäl. Det är helt enkelt ett fruktansvärt dyrt sätt att värma vatten, för att citera Åsa Moberg.

Nu går Ebba Busch Thor på i ullstrumpor för att driva Ringhals längre än överenskommet i energiuppgörelsen de själva skrivit på. Senast i SvT där hon debatterade med centerns energipolitiske talesperson Rickard Nordin. Hon och hennes KD vill också satsa pengar på kärnenergiforskning och öppna upp för möjligheten att bygga nya anläggningar. Hon gör gällande att det är för klimatets skull men sanningen är ju att det har forskats i 70 år till kostnad av mängder av miljarder utan större framgång än att vi idag står med samma gamla lättvattenreaktorer som bara kan tillvarata en tredjedel av energin.

Finland började bygga en ”modern” kärnkraftsreaktor i Olkiluoto 2006. Det skulle ta tre år att färdigställa sas det. Nu verkar produktionen kunna komma igång 2020 (vad man tror?). Planerna på en fjärde reaktor (kärnkraftverket har också två äldre reaktorer) skrinlades redan 2015 eftersom projektet med den tredje dragit ut så på tiden och blivit så oerhört mycket dyrare än tänkt. Enligt Yle i mars 2018 hade projektet till dess kostar 8,5 miljarder euro och var därmed världens näst dyraste byggnad. Detta är alltså lösningen på den klimatkris som forskare, i takt med varje ny rapport, ser som alltmer kritisk. Vi har i bästa fall 20 år på oss för att få ned utsläppen av växthusgaser till den nivå som inte ger större temperaturökning än 1,5 grader. En större höjning skulle göra stor skillnad menar de. IPCC:s senaste rapport från hösten 2018 säger att utsläppen måste halveras till år 2030. Om Busch Thor och Kristensson vill bygga en ny reaktor lär den inte ens vara igång till dess. På tal om lång halveringstid.

Sanningen är att kärnkraften aldrig klarat sig utan stora subventioner och att den numera av allt fler bedömare anses olönsam. Vattenfall gjorde denna bedömning redan 2016 gällande Ringhals. Svenska Kraftnäts ordförande Mikael Odenberg (m) kallade redan två år innan dess drömmarna om ny kärnkraft för ”en utopi”. Ingen investerare vill lägga ut 70 miljarder på en anläggning som blir lönsam om 15-20 år sa han då och framhöll också det faktum att det tar minst 15 år att bygga ett kärnkraftverk som sedan kan var i drift i 60 år och tar 20 år att nedmontera. En mycket lång period ur kommersiellt perspektiv, menade han, och ”detta samtidigt som teknikutvecklingen inom andra energislag går mycket snabbt”. För dyrt och för långsamt alltså. Pengar som istället kan läggas på att påskynda den redan snabba utvecklingen och utbyggnaden av förnybar energiproduktion. Han fick då också stöd av ekonomen Klas Eklund som sa att ”kärnkraftskalkylen spruckit totalt”. Vattenfall, ägare av Ringhals, bedömer själva nyligen att nedläggningen är nödvändigt av såväl säkerhetsmässiga som ekonomiska skäl.

Men behövs då inte massor av el, som Busch Thor påstår, för att klara omställningen till ett fossilfritt samhälle? 

Jodå, men det är ju inte kolkraft från Tyskland som ska ersätta den nedlagda kärnkraften så småningom. Självfallet ska pengar som KD/M vill sats på kärnkraften satsas på utbyggnad av framför allt vind- och solkraft, men också på energibesparande åtgärder. Dessutom vill Busch Thor låta påskina att Sverige skulle lida brist på el. Sanningen är att Sverige idag är en mycket stor exportör av el. För 2017 så mycket som 19 TWh vilket motsvarar ungefär fyra reaktorers årsproduktion. Kärnkraft är också ett ineffektivt sätt att producera el. De energiförluster som görs mellan producent och användare var 2017 för kärnkraft 118 TWh medan det för andra energislag låg på i snitt 28 TWh. Men främsta skälet till att kärnkraften är oduglig som lösning av den akuta klimatkrisen är förstås tidsfaktorn. Den tar alldeles för lång tid att bygga ut och ger alldeles för lite tillbaka när den väl är i drift i förhållande till investeringarnas storlek.

Sist av allt det påstående som är enklast att avfärda. Nämligen att vinden står stilla på vintern. Busch Thor hävdar detta med stor emfas och självsäkerhet i slutet av debatten i SvT mot centerpartiets energipolitiska talesperson Rickard Nordin och begår därmed samma misstag som en gång Jan Björklund. Det var lika fel då, i november 2014, som nu. Fakta är att det är precis tvärtom. Det påpekade då Energimyndigheten direkt men det har tydligen gått Busch Thor alldeles förbi? Eller är det möjligen en tillräckligt slagkraftig myt som det går att hålla vid liv eftersom folk känner igen påståendet?

Det är ju lite så som fake news fungerar. Ju oftare ett falskt påstående upprepas desto mer biter det sig fast. Så Busch Thor lär väl fortsätta med sin desinformationskampanj och sätter därmed en ny betydelse för akronymen KD; KärnkraftsDesinformatörerna.

KD på väg mot lite lagom diktatur?

Macron eller Orban? ”Jag vill störta båda”, säger KD:s toppnamn i EU-valet Sara Skyttedal i en när hon ställs inför frågan från DN. För att komma från någon som vill göra EU mer ”lagom” är det ett tämligen radikalt uttalande. För detta har hon också fått kritik. Bland annat från centerpartisten Fredrick Federley som tycker att valet borde vara enkelt mellan ”liberala värderingar och diktaturfasoner”.

Nu kan man förvisso ha kritiska åsikter om både Macron och Orban men Federleys undran är relevant och gäller inte bara Skyttedal som person utan i högsta grad KD som parti. Ebba Busch Thor försökte i EU-debatt i tv nyligen vända på kuttingen och visade upp sin mest upprörda min när hon avkrävde centerledaren Annie Lööf någon slags ursäkt eller avbön från Federleys kritiska kommentarer. Hon tyckte det var ”beklämmande” att Lööf inte ”klarar av” att ta avstånd från Federleys artikel i Aftonbladet. Själv såg hon uppenbarligen inget problematiskt med Skyttedals uttalande.

Nyligen skrev jag om Lars Adaktussons deltagande i en konferens i Bogota där en stor samling ultrakonservativa utbytte ”tankar och strategier”. Där kryllade av abortmotståndare, homofober och Franco-fantaster. Bland andra den homofobiska ungerska familje- och ungdomsministern Katalin Novak som uttryckt sin övertygelse att George Soros försökt påverkan den ungerska valkampanjen och ”med alla tillgängliga medel” propagerar för ”illegal migration”, och som driver en familjepolitik som går ut på att stänga gränserna och uppmana ungrarna att skaffa många barn.

Tankar och strategier som Adaktusson bär med sig i sitt värv som EU-parlamentsledamot och senare till riksdagen där han är tänkt att sitta i höst. Kanske blir de byggstenar i den värdegemenskap som KD vill bygga i EU enligt deras hemsida? Kanske hämtas också mer än bara en kampanjslogan från Donald Trump?

KD är dessutom det parti som ställde sig först i kön för samtal med Sverigedemokraterna och som sedan dess anammat alla deras käpphästar och gjort dem till sina egna. Något som Busch Thor inför riksdagsvalet i höstas sa inte var aktuellt. Efter valet gick det dock bara ett halvår innan inviten kom om förhandlingar med SD. Som i sin tur redan i höstas gjorde trevare mot KD eftersom de såg partiet som ett ”SD light”. Det är troligen också för att underlätta för samarbete i EU och på hemmaplan som SD nu tonat ned sina krav på att Sverige ska lämna EU. Närmandet sker från två håll.

Så frågan är, inför kommande EU-val, fullkomligt relevant om vart KD egentligen är på väg?

Kanske mot lite lagom diktatur?

Björklund upprepar Leijonborgs misstag?

För en gångs skull håller jag med moderaten Gunnar Hökmark när han säger på twitter att Jan Björklund nu arbetar ”intensivt för att föra in SD i politikens centrum”. Kommentaren fälld förstås angående nyheten om att Björklund och SD:s Jimmie Åkesson ska ut på turné i landet för att debattera EU-politik.

Själv kommer jag osökt att tänka på Björklunds föregångare som Folkpartiledare, Lars Leijonborg, som våren 2002 fick för sig att han skulle göra en insats för att på dansk mark motverka danska (!?) Pia Kjaersgaards och Dansk Folkepartis framgångar genom att utmana henne i direktsänd tv-debatt.

”Jag är här för att försvara mina liberala värderingar, där den öppna debatten måste försvaras och segregationen motarbetas”, motiverade han då sin debattlust. Han fick tillfälle att förvisso hedervärt lufta sin avsky för debattmotståndarens åsikter om muslimer och invandring men enligt min mening vann Kjaersgaard debatten, vilket är något helt annat än att hon hade rätt i sak är kanske bäst att tillägga. Försvaret av de liberala värderingarna räckte inte för att stilla den danska oron och kommer sannolikt inte heller bita på den svenska. Problemet är att många har tappat tron på ideologier och värderingar, såväl socialistiska som liberala. Jag vill mena att det beror mer på att dess företrädare själva vacklat i sin egen tro och gjort avsteg från dem än ideologierna/värderingarna i sig. Kanske gäller detta allra mest Socialdemokraternas abdikering från den demokratiska socialismen men också i viss mån Folkpartiets (nu Liberalernas) drift från socialliberalism till batongliberalism vilket troligen var ett sätt att komma ifrån profilen som ett parti för akademiker och storstadsbor.

Kritiken mot Leijonborg blev kanske särskilt hård från Jan Guillou som i en Aftonbladet-krönika recenserade hans insatser med följande skrapa:

”Folkpartiledaren Lars Leijonborg är som vi alla vet en sällsynt usel debattör […] Därför är det ytterst olyckligt att Leijonborg nu tycks ha specialiserat sig på att förlora debatter mot rasister […] Genom sina debattförluster gör Leijonborg demokratin en rejäl björntjänst. Han får visserligen lite extra publicitet, han framstår till nöds som snäll och demokratisk och han behöver ju varenda röst för att folkpartiet ska klara fyraprocentsspärren”.

Nu är förvisso Björklund, enligt min mening, en betydligt bättre debattör än Leijonborg men Guillous vassa analys kan i övrigt sägas gälla även för Björklund. Han måste också, kan tilläggas, ha ett svar på frågor som plågar de som lägger sin röst på missnöjes- och populistpartier på extrema högerkanten. Hur kommer det sig att de går framåt i val efter val runtom i Europa, inklusive svenska SD alltså? Enligt min mening är det för att de har nya svar på en mycket grundläggande frågeställning som alla som lever på marginalen står inför; hur klara privatekonomin och de vardagliga vedermödorna? ; Varför klarar jag mig knappt på den egna lönen medan en elit skapar sig ständigt högre förmögenheter? ; Varför lyssnar ingen på oss som befinner oss längst från maktens ekonomiska och politiska centrum?

De högerextrema populisterna i Europa kopplar ihop dessa frågeställningar med invandring och försöker, uppenbarligen framgångsrikt, göra gällande att denna är svaret på folkets frågor. Det är en mycket enkelspårig syn men erbjuder ett enkelt svar som går att spinna kring och som det frågande folket desperat greppar med bägge händer. Det är en social oro i botten som gör att rasism och främlingsfientlighet kan frodas.  Här finns också en tydlig motsättning mellan stad och landsbygd eller storstad och småstad. Eller egentligen, skulle jag vilja säga, en upplevd motsättning som populister kan fånga upp och förstora. Sannfinländarnas partiprogram inför finska parlamentsvalet alldeles nyligen säger en hel del och aktualiserar vad debatterna mellan Björklund och Åkesson bland annat kan komma att handla om:  ”EU:s klimatpolitik måste bry sig om social rättvisa – de måste inse att höga energipriser påverkar de fattiga mest”. En syn som också fick många fransmän att ta på sig gula västar och ge sig ut i gatuprotester mot höga bensinpriser.

Det måste finnas svar på alla dessa missnöjesyttringar och det måste handla om bärkraftiga sådana. Jag ser att Miljöpartiet uppfattat situationen rätt i och med förslaget som nu lanseras om att skriva av studieskulder för den som bosätter sig i glesbygd. Jag är osäker på om just detta är tillräckligt för att dämpa motsättningarna mellan stad och landsbygd men det är i vart fall en korrekt analys av hur missnöjet måste tacklas. Det skulle emellertid behövas en mer grundläggande social politik för att kunna möta högerpopulismens invandrarfientlighet och klimatskepsis. Frågan är då om Liberalerna har den? Det räcker nämligen inte att Björklund uttrycker sin avsky för rasism och talar sig varm för EU för att övertyga SD:s väljare att överge sin tro på Åkesson, det måste också finnas konkreta svar på frågorna, något som stillar oron.

Liberalerna har förvisso sagt ja till EU:s sociala pelare som ska ge en lägstanivå för det sociala skyddsnätet i medlemsländerna (vilket sannolikt blir Björklunds främsta tillgång i den aktuella debattserien med Åkesson) men i övrigt är det skralt med ammunition. Liberalerna är nämligen samtidigt benhårda försvarare av den fria rörligheten för arbetskraft och kapital, vilket är en välsignelse för vissa men ett problem för många av SD:s väljare. Lönedumpning och snabb och billig arbetskraftsimport från andra EU-länder konkurrerar ut svenska arbetare och kapitalets närmast obehindrade rörlighet i sällskap med avregleringar av social service har gett en nedmontering av samhällsservice i såväl fattiga förorter som fattiga småstäder och glesbygdssamhällen. En del i detta är automatiseringen av service och e-handel men det hör enligt min mening ihop med rörligheten och förstärker effekterna. Modern it-teknologi och automatisering har förstås fört en hel del gott med sig men har baksidor som bland andra IT-entreprenören och författaren Alfred Ruth beskrev i en debattartikel i Ny Teknik i januari 2019 på ett sätt som är värt ett längre citat:

”I Fellingsbro, där jag bor hälften av min tid, har detta och motsvarande utveckling i jordbruket och industrin lett till utflyttning. I kombination med e-handeln eroderar kundunderlaget för lokala handlare. En symboliskt viktig nedläggning för oss skedde förra vintern då apoteket slog igen. När butikerna stänger händer något i människor. När BB försvinner i Sollefteå, eller när skolan lägger ner, upplever människor att samhället retirerar. Något händer med hoppet. Man upplever att framtiden var bättre förr. Och där någonstans blir man mottaglig för politiska budskap som validerar att samhället är på väg åt fel håll. Problemet är bara att de politiska rörelser som hittills bekräftat det, försöker skylla utvecklingen på invandringen. Men det är ju inte syriernas fel att apoteket stängde i Fellingsbro. Problemet är att den tekniska utvecklingen rånat Fellingsbro på både arbetstillfällen och lokal handel”.

En insändare i Sundsvalls Tidning skriven av Håkan Sjölander, ”vanlig” ortsbo i Lillmörtsjön Fränsta” illustrerar också vad som rör sig i många glesbygdsbors tankar:

”Butik efter butik stängs i Ånge kommun, arbetstillfällena blir allt färre, kommunen töms sakta men säkert på innevånare, skola efter skola stängs”.

Det här vill Liberalerna möta med… ja, teknikutveckling, eller ett ”bredband i världsklass”. Eller att utvidga stödet till innovationsgrupper och innovationsnätverkande och satsning på järnvägar och vägar till glesbygds-orter. Inga kontroversiella mål men i ett större perspektiv mer av önsketänkande än konkret politik och sannolikt otillräckligt för att stilla den oro som ovan nämnda Ruth och Sjölander ger uttryck för och som får sägas ligga till grund för en stor del av SD:s framgång.

Ska Björklund lyckas måste han också backa från den oreserverat positiva synen på den fria rörligheten för kapital och arbetskraft inom EU, vilket han inte kommer att göra, och han måste också försöka förklara på ett övertygande sätt att invandring snarare är en möjlig lösning* av problemet med glesbygdsdöden än tvärtom som SD gör gällande. 

Jan Björklund har visserligen överraskat positivt på sistone och förhoppningsvis gör han det igen i debatterna mot Åkesson men jag tillåter mig att tvivla och i värsta fall gör han demokratin, för att använda Guillous ord om Leijonborg, ”en rejäl björntjänst”.

* Se i synnerhet norrländska röster:

Max Wiik i NSD

Hans Forsman i Folkbladet

Åsa Blombäck och Staffan Nilsson i Aftonbladet: 

Nordkalottrådet

TT/Sydsvenskan

Andreas Bergström och Anna Rehnvall i SvD

Fores rapport ”Utan invandring avfolkas Sverige”

Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.

Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.

Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

”Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader”

Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.  

EU-valet har blåst liv i den politiska debatten

EU-valet är över och jag är så j-a glad över det svenska resultatet. Miljöpartiets framgång visar att det går att föra fram och få framgång med sakfrågor av mindre enkel karaktär i ett val och att enkla slogans som ”Ja till Europa” inte räcker längre.

Fredrik Reinfeldt gör förstås inte samma analys. Han kommenterar Mp:s och FI:s framgång med att vi fått ”en vänster som definieras av krafter till vänster om socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjligheter att få välja”.

  Detta efter att svenska folket har gjort just... ett val. Och valde att inte lyssna till gamla, trötta ramsor om Ja till Europa, tillväxt och arbetslinje. Kanske är det en sorts vändpunkt vi ser här för den sortens retorik? Reinfeldts syn på misstro mot valfrihet skulle kunna användas omvänt. Många, inte minst unga, är kanske trötta på att ses som lata och att piskas in i arbetslinjens tvångsmässiga faser 1, 2 och 3. Trötta på att tvingas in i ”entreprenörskap”, det vill säga osäkra egenföretag med svag bärkraft. Trötta på att lyssna till mantran om att marknaden ska lösa bostadsfrågan och att om bara hyrorna tillåts stiga tillräckligt mycket kommer bostäder att magiskt flyta upp ur djupet på ett marknadsliberalt världshav. Kanske upplevs inte att framtidens idealsamhälle uppnås med tvångsmässig arbetslinje och 3 % tillväxt varje år? Den valfrihet Moderaterna erbjuder kanske inte upplevs av alla?

Istället har viktiga livsavgörande frågor om klimat och miljö engagerat. Istället har frågor om kvinnors självklara rätt till samma lön som män och tillträde till maktpositioner lockat väljare. Många har tröttnat på mittfårans pingvinrörelser i de här frågorna och vill framåt med bestämda steg. Kent Persson, moderaternas partisekreterare, tyckte i kvällens Agenda och i Aktuellt att de gjort en bra valrörelse, träffat många väljare och fört fram sina frågor; jobben och ekonomin. På Claes Elfsbergs (Aktuellt) fråga vad de tänkte göra för att vända på den nedåtgående trenden för M svarade Kent Persson att de tänkte träffa ännu fler väljare och ännu kraftfullare föra fram jobb och ekonomi i valdebatten. Mer av samma medicin som inte bet från början alltså. Det kan ju diskuteras hur fiffigt det låter. 

För jag är glatt överraskad att EU-valdebatten handlade så mycket om partipolitiska skiljelinjer och där gränsen mellan allianspartier och röd-gröna blev mycket mindre intressant. Det var i stort sett just bara Moderaterna och Folkpartiet som tjatade om de här blockpolitiska gränsdragningarna. Förlorarna alltså. Det var mycket välgörande att höra hur exempelvis Centerpartiets Kent Johansson öppet opponerade sig mot Gunnar Hökmarks moderata klimatpolitik. Det kan kontrasteras mot hur Annie Lööfs brukar falla statsministern i talet i den inhemska debatten. Det tror jag gynnade C i EU-valet och bör kunna stämma till eftertanke hos deras partistrateger inför hösten. Kanske mår de mindre allianspartierna gott av att markera lite självständighet mot Moderaterna?

Framför allt kanske vi kan få prata politik och sakfrågor under sommarens och höstens valrörelse? Inte om vilken regering som ska bildas efter valet. Men det sistnämnda är kanske åtminstone Moderaternas sista halmstrå som de kommer att klamra sig fast vid. Redan nu hör vi hur de försöker styra in på det spåret och förutspå svårigheter vid en röd-grön-rosa valframgång.

Det kommer inte att räcka för att vända vinden. Inte som det känns nu. Det är en ny, ung, feministisk och antirasistisk rörelse på gång i samhället. Den har varit bubblare i ett par år men fick ett utbrott nu när EU-valet gav tillfälle att lätta på trycket. Till hösten kommer kanske nästa kaskad?

I lagidrottens värld brukar det talas om ett momentum i matchen. I statsvetenskaplig teori talas det om formativa moment i politiken. Kanske är det ett något sådant vi bevittnat i gårdagens EU-val?

Eller är allt som vanligt i nästa valrörelse? Jag hoppas inte det. Jag tror att flera partier nu har modet att driva sin egen politik med självförtroende och ännu mer kraft. Det kan skaka de etablerade stora S och M och kanske får vi se en förflyttning där de båda glider isär och lämnar den ängsliga mittfåran för att ta ideologisk strid i högre grad än tidigare?  

Det enda en kan vara riktigt säker på är att vi står inför en spännande valrörelse.

Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivt beslut

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”

Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Vi har en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

  Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Samma partis förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga.

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren och som kommer med en slutrapport i höst säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

”Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.

PS) En längre version av denna text publiceras också på denna blogg, med titeln; "Individens val? – Funderingar införmorgondagens EU-parlamentsval"

Miljöpartiet om klimatpolitik:

http://www.mp.se/politik/klimat/fem-forlorade-ar-klimatet

Tidigare inlägg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/dyrt-sa-fjellner-och-smet-fran.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/moderaternas-klimatpolitik-ar-tja-inte.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/gunnar-hokmark-inte-stum-men-blind-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/reinfeldt-klar-om-prioriteringarna.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/ratt-fragor-i-ratt-val-mp-pa-ratt-spar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Individens val? – Funderingar inför morgondagens EU-parlamentsval

(En kortare version av denna text är också publicerad på denna blogg, med titeln: ” Ditt individuella val imorgon är också en liten men viktig del av ett kollektivtbeslut”)

”Jag tänker på hur denna individualism påverkar klimatdebatten. Hur den än i dag förutsätter att utmaningarna på klimatområdet ska mötas med små förändringar i vårt individuella beteende, som allt ivrigare sophantering. Men också hur individualismen gör det legitimt att ifrågasätta alarmen. I en kultur med låg tilltro till experter är det lätt att själv välja vad man vill tro på. Det är lite som att säga att en cancerdiagnos är en åsikt. Visst, även experten kan ha fel, men sannolikheten att individen vet bättre är mycket låg. Sannolikheten att vi individer kan få betala ett högt pris för en sådan hållning är däremot mycket hög”

Det är Daniel Sandström, litterär chef och förläggare på Bonniers förlag, som skriver dessa tänkvärda rader i en kolumn i SvD 23/5-14.

Han menar att det är få som tänker på att individualismen är en ”allomfattande ideologi i vår tid”. Observationen har förvisso gjorts av en mångfald röster i den offentliga samtidsdebatten men individualismen som ideologi tänker vi oss kanske inte alltid. Individualismens motsats politiskt är kollektivism och den som är hyggligt bevandrad i politik och något sånär följt den politiska debatten de senaste decennierna kan ganska enkelt identifiera hur den ofta handlat om var gränsen ska dras mellan dessa två ytterligheter. Det är också ganska lätt att se att individualismen vunnit ett starkt grepp om diskursen och därmed normaliserat det individualistiska tänkandet. Den konkreta politiken utformas därefter.

Således har vi nu en ganska utbredd uppfattning att det offentliga ska vara konkurrensutsatt och individen ska själv välja allt från pensionsförsäkringar till skola, vårdcentral och äldreboende. Allt efter egen fri vilja, som det heter. Ingen (framför allt inte staten som det verkar) ska tala om för dig vad som är bäst. Det är upp till individen att avgöra vad som är bäst för en själv.

Det här ter sig ganska självklart för oss när det gäller triviala val. Om vi talar om preferenser, tycke och smak. Gillar vi inte hallonglass köper vi inte sådan. Frysdisken är full med alternativ. Eller kanske vi inte gillar glass alls? Ingen ska tvinga oss att äta det naturligtvis.

Men det finns saker som ställer hälsa och liv eller välmående i riskzonen, sådant som vi måste ha för att leva eller leva ett drägligt liv. När det gäller dessa livsavgörande saker kan det väl vara rimligt att vi underkastar oss ett antal politiska allomfattande beslut, lite offentlig styrning?

Det beror förstås på vem man frågar. Moderaternas andranamn i EU-valet Christofer Fjellner upprepade flera gånger i Aktuellt-debatt med Miljöpartiets Isabella Lövin att klimatmålen inte får bli för dyra. Moderaternas förstanamn Gunnar Hökmark upprepar i sin tur i nästan varje sammanhang att det inte får finnas några hinder för handel och kommers. Hinder, krångel och onödiga regler ska undanröjas heter det i var och varannan mening. Sällan utan specifikation av vad som är onödigt. För ihopbuntat med de här flosklerna finns alltid en mängd miljöskydd, konsumentskydd och hälsofrämjande regler inkluderat. Exakt vad som ska tas bort talar sällan Hökmark och hans ideologiska bundsförvanter högt om. Och i det fall sådana frågor tas upp är standardsvaret att individen själv eller konsumenten själv ska avgöra vad som är bra eller dåligt.

I svensk rätt finns en lag (som vissa kanske skulle kalla ”krångel” eller ”hinder”) för hur marknadsföring ska gå till. I denna ingår en definiering av genomsnittskonsumenten inom en viss målgrupp (för reklamen) som blir måttet på om en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig eller inte. Lagen har utformats efter direktiv från EU (Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG) och i detta definieras genomsnittskonsumenten som ” normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer”. Således finns en uppfattning om att marknadsföring/reklam inte kan påstå vad som helst eller försöka vilseleda konsumenten. Det finns också i lagen möjlighet för en domstol att fälla ett företag som till exempel påstår sig ha ”Sveriges lägsta pris” eller utropar ”Vi är billigast”. När det gäller vissa typer av produkter, som medicin och hälsoprodukter, är praxis att ställa extra höga krav på vederhäftighet. De flesta håller nog med om att detta är rimligt.

När det gäller klimatmålen och EU-valet skulle man kunna se Moderaterna som marknadsförare av en uppfattning som hävdar att marknaden (producenter och konsumenter) på egen hand kan och bör avgöra hur dessa ska nås åtminstone utan alltför stränga styrmedel från det offentliga. 

Att undvika en klimatkatastrof – ett individuellt val?

  ”Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap” (slutord i Maktutredningens huvudrapport ”Demokrati och makt i Sverige”, SOU 1990:44).

Frågan är om det över huvud taget kan anses vara relevant med individens val när det gäller klimatfrågan? FN:s klimatpanel (IPCC) som tagit fram ett antal rapporter under de senaste åren säger så här i en av de senaste publikationerna (IPCC, 2014: Summary for Policymakers, In: Climate Change 2014, Mitigation of Climate Change):

“Effective mitigation will not be achieved if individual agents advance their own interests independently”.

Det vill säga, ungefär, att en effektiv dämpning av klimatförändringen inte kan uppnås om individuella (eller möjligen mer korrekt; enskilda) aktörer får hävda sina intressen. De fortsätter så här:

”Climate change has the characteristics of  a collective action problem at the global scale, most greenhouse gases (GHGs) accumulate over time and mix globally, and emissions by any agent (e.g., individual, community, company, country) affects other agents. International cooperation is therefore required to effectively mitigate GHG emissions and address other climate change issues”

Det låter så självklart och de flesta skriver nog under på den här formuleringen. Men i den alliansregering vi har säljs outnyttjade utsläppsrätter ut till högstbjudande (istället för att frysa dem inne) och tolkningen av det ovanstående blir ofta i regeringens uttalanden att vi i Sverige släpper ut så lite att det inte spelar någon roll vad vi gör. Det är andra som måste skärpa sig. Men om IPCC:s maning till kollektiv aktion ska tolkas som att ingen enskild aktör kan/bör göra mer än andra aktörer för att mildra klimatförändringen så kommer det att bli väldigt lite gjort.

Sverige är en enskild aktör men också EU kan ses som en sådan förstås och oavsett hur stor del av de globala utsläppen av växthusgaser EU kan sägas stå för så får gemenskapens åtgärder och aktioner stor betydelse för att visa vägar framåt. Det handlar inte bara om målsättningarna förstås (klimatmålen) utan en hel rad beslut på mindre områden som kan leda i rätt riktning. Det är också en fråga om vägledning och information. Om vi nu går tillbaka till konsumentens val, vilket också kan inbegripa det EU-parlamentsval som kommer att göras imorgon, så är en av grundförutsättningarna för att kunna göra ett välgrundat sådant att konsumenten/väljaren är ”normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst”, för att använda definitionen av genomsnittskonsumenten här ovan. IPCC säger i redan nämnda publikation så här:

”People often utilize simplified decision rules such as a preference for the status quo. Individuals and organizations differ in their degree of risk aversion and the relative importance placed on near-term versus long-term ramifications of specific actions”.

Bättre information om risken med att vara passiv nu och risken för att det kan vara för sent att agera imorgon är alltså väsentlig för att få individer att göra rätt val och ta rätt beslut.

Imorgon är det val till EU-parlamentet. De 20 svenska platserna i detta väldiga parlament kanske inte kan göra så mycket skillnad, tänker många. Men det är ju den samlade sammansättningen av parlamentsledamöter som kommer att avgöra vilka beslut som tas och vilka frågor som kommer att drivas. Det är också avgörande vilket driv den enskilda ledamoten har att strida för vissa frågor och att söka övertyga andra ledamöter att rösta på ett visst sätt. När det gäller klimatfrågan finns också större möjligheter till allianser över nationstillhörigheter och partigrupper än i många andra frågor. Inte minst Isabella Lövin, Miljöpartiets toppkandidat, har i fiskefrågor under nuvarande mandatperiod visat hur en enskild ledamot genom ihärdighet, kunnighet och engagemang kan vinna stort inflytande över de gemensamma besluten.

Frågan är alltså om du som väljare imorgon ska lämna över hanteringen av klimatförändringarna till Moderaternas Gunnar Hökmark och Christofer Fjellner som vill låta individens preferenser och företagens uppfattning om handelshinder avgöra hur kraftfulla åtgärder gemenskapen ska genomföra för att bidra till att undvika en klimatkatastrof? Eller istället välja ledamöter som är kunniga i sak och fast beslutsamma att göra allt som står i deras makt för att undvika den? Som Miljöpartiets Isabella Lövin, PeterEriksson eller Bodil Ceballos.

Fel val kan bli mycket kostsamt. Inte bara i euro och cent utan på ett helt livsavgörande plan. Valet är ditt men tänk gärna över ännu ett varv vad som är av verkligt väsentlig vikt. Samt inte minst; vilka frågor som är verkligt gränsöverskridande.

Miljöpartiet om klimatpolitik:

http://www.mp.se/politik/klimat/fem-forlorade-ar-klimatet

Tidigare inlägg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/dyrt-sa-fjellner-och-smet-fran.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/moderaternas-klimatpolitik-ar-tja-inte.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/gunnar-hokmark-inte-stum-men-blind-och.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/reinfeldt-klar-om-prioriteringarna.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/ratt-fragor-i-ratt-val-mp-pa-ratt-spar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Dyrt, sa Fjellner och smet från klimatnotan

Ni kanske såg EU-valdebatten om klimatpolitiken i Aktuellt igår mellan Miljöpartiets toppnamn Isabella Lövin (ni såg henne ikväll också förstås?!) och Moderaternas EU-parlamentskandidat Christoffer Fjellner.

Som jag skrev igår visade Lövin på vilja, beslutsamhet och kraft att ta itu med klimathotet medan Fjellner ville vara försiktig och tyckte att det skulle bli för dyrt. Det sistnämnda upprepade han flera gånger.

Det där är intressant för samtidigt kämpar ju nu tusentals människor för att rädda vad som räddas kan i Serbien och Bosnien. Vi vet ännu inte hur många människoliv som gått till spillo i vattenmassorna efter de våldsammaste översvämningarna på hundra år eller så. Vad de materiella skadorna kommer att uppgå till vet vi inte heller men det lär bli åtskilligt.

I vintras såg vi hur Themsen flödade över sina bräddar och hur David Cameron vadade i sjöstövlar genom samhällen i sydvästra England. Vad jag vet går det fortfarande inte att exempelvis åka tåg genom delar av den landsändan. En beräkning som gjordes då var att översvämningarna skulle kosta engelska städer sammanlagt 1 miljard brittiska pund. Vet inte om slutnotan kommit än men troligen är den totala kostnaden högre i slutändan.

För ett år sedan var det Donau som svämmade över vilket drabbade Österrike och Tyskland värst och vi lär få vänja oss vid att det här sker ännu oftare om vi inte får bukt med klimatproblemet.  En studie i en vetenskaplig tidskrift (Nature Climate Change) visar att kostnaderna för översvämningar kommer att kunna stiga femfaldigt fram till år 2050. 

Om Christoffer Fjellner oroar sig för kostnader bör han läsa den här studien och fundera över vilka övriga kostnader som vi redan nu och i framtiden kommer att kunna addera till dessa om vi inte agerar nu. Eller tänker han smita från notan och lämna den till våra barn? Det lär inte funka för han är inte själv tillräckligt gammal för att komma undan. Den lär komma tillbaka till honom. Men då är den kanske större än han eller någon annan klarar av.

Moderaternas klimatpolitik är... tja, inte som Miljöpartiets...?!

I kvällens Aktuellt fick vi återigen en tydlig bild av vad som skiljer Miljöpartiets klimatpolitik mot Moderaternas. Eller kanske snarare att Moderaterna inte har någon sådan alls.

Medan Miljöpartiets toppkandidat Isabella Lövin redogjorde för en offensiv politik med flera bindande mål för att klara av att förhindra en ganska snar klimatkatastrof talade moderaternas Christoffer Fjellner om att ”vara försiktiga” och om ”rimliga kostnader”. Vad kostnaderna kommer att bli för den kommande generationen (som han för övrigt nästan tillhör själv) om vi låter tiden gå och är passiva har han uppenbarligen inte tänkt igenom.

Lövin talade om en innovationsdrivande politik som pekar ut en riktning och lägger en tydlig spelplan för investeringar, om besparingar av energi vilket inte bara är bra för klimatet utan är bra för industrin långsiktigt och klart uttalade mål för förnybar energiproduktion för investerare i energibranschen att förhålla sig till. Det tycker Fjellner är ett ”hot mot klimatet”.

Själv tyckte Fjellner det var viktigt att skilja på mål och medel och påpekade att ”den stora frågan är hur man når klimatmålet” och att det ”finns en massa olika medel att använda” samt upprepade ständigt att EU ”måste ha förslag som övertygar övriga världen”.

Vilka medel han tycker ska användas fick vi inte höra ett ord om däremot. Sanningen är ju den att Moderaterna i EU-parlamentet, vilket framgick av Aktuellts inslag inför debatten, röstat emot att frysa utsläppsrätter inne för att göra dem dyrare eller att sätta fler och högre mål för utsläpp, energibesparingar och förnybar energiproduktion.

Sanningen är ju att Moderaterna inte har någon klimatpolitik. De tänker fortsätta att riva hinder för handel och släppa marknader fria och vänta på att dessa genom den berömda osynliga handen ser till att klimatmålen nås. Men hoppas och hålla tummarna för det är ingen övertygande politik när isarna smälter i Arktis. Moderaternas klimatpolitik är uppenbarligen att inte tycka som Miljöpartiet och i övrigt mana till total passivitet. Ronnie Sandahl skrev något om Titanic i dagens Aftonbladet...

Gunnar Hökmark – inte stum men blind och döv?

Kanske var det fler än jag som nickade till lite lätt när EU-debatten i Agenda med Gunnar Hökmark (m) och Marita Ulvskog (s) kom igång i söndags kväll? Nivån på debatten var inte skyhög, för att dra till med ett understatement. Er politik är dålig för Europa var bådas budskap till varandra och tittarna. Tror inte det lockade många att rusa till valurnorna på söndag. Men en sak som Hökmark påstod borde ha fått mig att lyfta rejält på ögonbrynen. Kanske var det Ulvskogs fantasilösa och lama svar som fick mig att somna om. Det är Karin Pettersson som i en ledare i dagens Aftonbladet väcker mig ur törnrosasömnen. Sa han verkligen så här?

Jo, det han påstod var att EU:s ekonomiska kris berodde på socialdemokratisk underskottspolitik!!?? Mycket kan man skylla socialdemokraterna för men att beskylla dem för att ligga bakom bank- och finanskrisen 2008 är egentligen ett ganska oerhört påstående. Frågan är om han tror på sig själv, Hökmark? Det tycks i så fall ha gått honom fullständigt förbi att orsakerna i grunden var en alltmer oreglerad finansmarknad med derivat så komplicerade i sin konstruktion så inte ens de mest drivna mäklare förstod vad de sålde eller köpte i en vansinneshandel med pengar som egentligen inte fanns. I kombination med en mångårig lättsinnig lånepolicy över hela världen där banker och stater tillsammans höll tillväxtsiffror uppe genom generösa låneregler samt dessutom en illa fungerande eurozon där obalanser förbisågs och kontrollmekanismerna var svaga. Goldman Sachs agerande när de hjälpte Grekland att dölja budgetunderskott är en historia i sig som väldigt väl symboliserar omoralen hos finansvärlden men den har kanske helt fallit i glömska hos Gunnar Hökmark?

Vad vill då Gunnar Hökmark med sin EU-kandidatur? Jo, han är envis förespråkare för frihandel och avregleringar och emot allt som kan utgöra vad han kallar ”hinder” för marknaden. Alltså ungefär den politik som sakta men säkert förde världen mot en finanskris och som människor inte minst i södra Europa nu får betala för genom att underkastas åtstramningspaket efter åtstramningspaket.

Hökmark var och är också en ivrig förespråkare för euron. Så sent som ett par år före finanskrisen ville han blåsa nytt liv i frågan om EMU-medlemskap som inte långt dessförinnan redan avgjorts i en folkomröstning där svenska folket sa klart nej. 

Då menade han att Sverige så fort som möjligt borde ta ett beslut om att inför euron ändå eftersom euron ”bidragit till stabila finanser och låga räntor i de länder som anslutit sig”. Detta var två år innan södra Europa och Irland stod inför ruinens brant. Just obalansen inom euroområdet bidrog till raset för länder som Grekland och liksom deras avsaknad av egen centralbank och valuta att korrigera med.

Men Hökmark ser och hör endast vad han vill se och höra. Så förmodligen tror han faktiskt själv på att det hela handlade om socialdemokratisk underskottspolitik.

Den som tänkt rösta på Moderaterna i det kommande EU-valet bör vara väl medveten om att rösten i första hand går till en blind och döv men tyvärr inte stum Gunnar Hökmark. 

Reinfeldt klar om prioriteringarna inför EU-valet: investerare går före folket och demokratin

Agenda-debatten igår mellan Socialdemokraternas toppkandidat Marita Ulvskog och Moderaternas dito Gunnar Hökmark var tämligen intetsägande. Det enda vi fick veta var att Hökmark tyckte att Europa mår bättre av deras politik och att Ulvskog hävdade motsatsen. Vad de ville i sak föreföll mer höljt i dunkel. Debatten skulle handla om jobben förvisso och det kanske inte är helt enkelt att på 10-15 minuter avverka det ämnet. SvT kanske skulle avsatt mer tid?

Tydligare besked om Moderaternas EU-politik och prioriteringar gav istället Fredrik Reinfeldt i dagens SvD där han säger att ”utländskainvesterare måste skyddas”. Han uttalar sitt klara stöd för det investeringsskydd som innebär att företag kan stämma stater som stiftar lagar dessa företag ser som hinder för deras produkter. Vilket kan bli en del av det handelsavtal mellan EU och USA, TTIP, som just nu förhandlas om. När journalisten påpekar att många kritiker menar att Sverige kan tvingas acceptera ”klordoppade kycklingar och antibiotikapumpat kött” slår Reinfeldt ifrån sig och hävdar att vi inte ska backa från lagstiftning om miljö och hälsa. Vilket ju helt enkelt inte går ihop. Det håller inte i rätten, som det brukar heta.

Den journalist som gjort intervjun (Lena Hennel) lät sig med detta nöjas tydligen. Det är symptomatiskt för rapporteringen om TTIP som varit närmast obefintlig och mest refererat vad EU-kommissionen eller politiker som Reinfeldt hävdat. Enligt ett dokument som läckt från EU-kommissionen i höstas är deras PR-strategi att tysta opinion mot avtalet. Kommunikationsstrategin ska ”säkerställa den europeiska allmänhetens acceptans av ett transatlantiskt frihandelsavtal mellan EU och USA”, heter det. I denna strategi ingår att hela tiden tala om att det handlar om jobben och tillväxten. Nackdelarna ska tigas ihjäl för att inte behöva hamna i svaromål om känsliga ämnen. Enligt dokumentet ska kommissionen också säga sig vara nöjd med hur strategin hittills har lyckats. Men poängterar också hur viktigt det är att ”kontrollera” mediernas ”berättelser”. Jodå, ni läste rätt. Detta får vi reda på bland andra tack vare Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter som skrivit om detta redan i november på bloggen TTippen.   

 Synd kanske att den intervjuande journalisten inte istället var Henrik Ennart (SvD:s matskribent) som då säkert åtminstone hade haft en del följdfrågor.I en artikel tidigare denna månad i SvD skriver han om just detta och att frågor som rör GMO, bekämpningsmedel, kemikalier, tillväxthormoner och antibiotika kvarstår att förhandla om. EU:s försiktighetsprincip står i strid med den amerikanska liberalare synen på producentansvar. Vilket också kan uttryckas som att en linje som värnar konsumentskydd står emot en som värnar producentskydd. De stora matföretagen ska skyddas. Konsumenterna är det mindre noga med. Det är precis vad Reinfeldt säger; ”utländska investerare måste skyddas”. 

Till skillnad från exempelvis Miljöpartiet som snarare säger att ”EU:s konsumenter måste skyddas”. För att inte tala om miljön.

TTIP handlar inte heller bara om miljö- och hälsofrågor. Det handlar också om immaterialrätt och vår frihet på nätet. Där har Piratpartiet mycket starka invändningar i en fråga som de gick till val på och kämpat för i parlamentet under hela denna mandatperiod.

Många har också framhållit att ett sådant investeringsskydd som Reinfeldts moderater är så måna om mycket väl skulle kunna användas för att stämma Sverige om vi efter höstens val skulle införa någon form av vinstförbud eller restriktioner i välfärdssektorerna. Den majoritet av svenska folket som faktiskt tycker att vi ska just det bekymrar sig inte Reinfeldt särskilt mycket över. Däremot tycker han att rätten för företag att stämma Sverige på stora summor pengar är mycket viktig.

Det är alltså viktigt att gå till valurnan och rösta röd-grönt eller för all del på Piratpartiet om man tycker att det är viktigare att EU:s konsumenter skyddas och att demokratiska beslut skyddas istället för i första hand utländska investerare som Fredrik Reinfeldt och moderaterna prioriterar.

Tidigare inlägg om TTIP och EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

Rätt frågor i rätt val – Mp på rätt spår men vad med de andra?

Centerpartiet överraskar rätt ofta numera med oväntade utspel och outgrundliga strategier. Den senaste överträffar det mesta. Enligt SvD ska de locka väljare i det snart stundande EU-valet genom att lyfta frågan om EMU??!!

För det första har vi haft en folkomröstning där folket sa klart nej och inte mycket tyder på att det skulle finnas opinion för att ompröva detta. Frågan om svenskt EMU-inträde är helt enkelt inte aktuell. Mer än tveksamt att någon kommer intressera sig alltså.

Men framför allt är det ingen fråga som EU-parlamentet eller de svenska EU-parlamentarikerna har något inflytande i. Det avgörs ju inte på något ens långsökt vis i EU-parlamentet. Det kan däremot vara en relevant fråga att ta upp i höstens riksdagsval. Centerpartiet får gärna driva sin nej-linje då och kräva besked av andra partier men som ett led i EU-valskampanjen blir det faktiskt rent skrattretande. Lycka till!

Det är fler av de borgerliga partierna som har missförstått det här med EU-parlamentet. Eller möjligen har så lite idéer att de lyfter ofarliga icke-frågor?

Folkpartiet gör stor sak av rysk gas och kärnkraft. De tycker inte EU ska köpa rysk gas utan satsa på kärnkraft istället. Det är bara det att EU inte har någon gemensam energipolitik. Det står vart och ett av medlemsländerna fritt att avgöra vilken energikälla de vill satsa på. Det kan förvisso tänkas att energipolitik i framtiden kommer att bli mer av en gemensam EU-fråga och Fp kan ju möjligen trycka på för att det ska bli så men det är inte riktigt så deras upplägg i EU-valkampanjen ser ut.

Moderaterna vill lite olika saker. Toppkandidaten Gunnar Hökmark (som jag kallar producentombudsmannen) vill riva handelshinder. Det är förvisso en relevant linje i EU-valet. Men det finns andra kandidater som vill återföra makt från Bryssel till Sverige. Det är ju en tjusig ambition men att EU har stor makt beror främst på att svensk riksdag har enats om att lämna över den till Bryssel. Det är alltså en fråga för höstens riksdagsval och Moderaterna är ju välkomna att lyfta frågan då och mer specifikt vad som ska lyftas tillbaka. Det blir också lite motsägelsefullt eftersom det där med rivna handelshinder är ett sätt att begränsa det svenska självbestämmandet och friheten att sätta höga miljökrav och hälsokrav på produkter som importeras.

Kristdemokraterna... ja, vad vill de? Ingen aning faktiskt. Kanske de inte själva vet?

I vilket fall som helst vill de inte ställa upp i EU-valdebatt i TV4. Inte heller Moderaterna eller Centerpartiet. Den ställs därför in. Jag kan förstå att en sådan skulle bli alltför jobbig.

Det är också förståeligt att Miljöpartiet nått så höga procentsatser i väljarundersökningarna. Senaste siffran jag såg låg på 16 % av rösterna. Kanske beror det till viss del på att vi driver frågor som EU-parlamentet har avgörande inflytande i och där parlamentets godkännande är helt avgörande för beslutsmässighet i frågorna?

Som klimatpolitiken exempelvis. När EU:s klimatmål ska spikas nästa år är EU-parlamentets godkännande nödvändigt. Att parlamentet tidigare i år röstade för tuffare krav än EU-kommissionen visar att de kan medverka till att höja ribban och vara pådrivande i klimatpolitiken. Det har också visat sig att klimatpolitiken är den viktigaste för väljarna i EU-valet. Glädjande nog har väljarna upptäckt vad som är de relevanta frågorna i valet. För dem som vill att EU sätter höga mål finns det i stort sett inget alternativ till Miljöpartiet. 

En annan viktig fråga är det kommande handelsavtalet mellan EU och USA, det s.k. TTIP. Det är kommissionen som förhandlar men EU-parlamentet ska säga ja eller nej till avtalstexten. Det är alltså helt avgörande för vilket innehåll avtalet kommer att ha. Som framhålls i dagens SvD kan parlamentet genom att anta resolutioner markera sin hållning och därmed skicka signaler till förhandlarna om att inte ”peta in saker i avtalet som inte har deras stöd”.

Parlamentet har också avgörande inflytande över migrationspolitiken och fattade så sent som 2013 beslut om ett gemensamt europeiskt asylsystem. Det drev också nyligen igenom nya regler för samordnade räddningsaktioner till sjöss för att göra beredskapen bättre inför framtida båtflyktingkatastrofer som de vi sett nyligen vid Samos och Lampedusa exempelvis. Det är alltså av största vikt vilka som sitter i EU-parlamentet för den migrationspolitik som EU ska stå för. Mer av öppenhet och möjliggörande lagliga vägar till EU-länderna och en förändring av Dublinförordningen eller ett alltmer stängt och igelkottsliknande EU gentemot omvärlden? För den som vill det förstnämnda är Miljöpartiet förstås ett huvudalternativ.

Det gäller att driva rätt frågor i rätt val!

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

På flykt till Europa och ett EU-val mellan liv och död

”Flykt. Det handlar inte om semester eller fjällvandring, utan om att springa över fält som man vet är fyllda med minor. Att springa för sitt liv. Att springa för sina barns liv. Med andan i halsen och oron som ett avgrundsdjupt hål i magen”.

Det är komikern Özz Nujen som säger detta. Han vet av egen erfarenhet vad det vill säga att vara på flykt och vad det kan betyda att komma till en fristad från förtryck och förföljelse. Han uppmanar oss att använda vår rösträtt i det kommande EU-valet till att stoppa de rasistiska krafter som gärna vill ta över makten och styra politiken i EU mot att bygga en ännu mer ointaglig Fästning Europa.

Fakta: 42 miljoner människor i världen är på flykt av olika orsaker. 80 % i det egna landet eller i dess grannländer. 2013 fick 12000 personer asyl i Sverige. Det är 0,002 promille (!) av världens flyktingar.

Det är det här som Sverigedemokraterna kallar ”massinvandring”. Det är flyende som Özz Nujen som SD kallar för snyltare och parasiter. Partiet vill göra Sverige så ogästvänligt att flyktingar inte längre vill komma hit och minska asylinvandringen med 90 %, vilket de klargjorde redan före förra riksdagsvalet.

Som motvikt till den berättelsen som SD försöker trumma in behövs berättelser från verkligheten. Som Özz Nujens eller som den vi kan ta del av i en DN-artikel om Syrier som kommit hit efter stora strapatser och berättar om hur lagliga vägar skulle underlätta. Syrier som hört talas om att Sverige beviljade permanent uppehållstillstånd började köa till svenska ambassader i Turkiet, Jordanien och Libanon i tron att de därigenom kunde bädda för en laglig väg till Sverige;

”Så var det inte. De köande syrierna förstod snart att det fanns en hake. En stor, farlig hake. Ett nytt liv i Sverige var möjligt – men bara för den som lyckades smuggla sig in i EU först, olagligt. Ofta innebar det att köpa en plats i överlastade båtar från Afrika över Medelhavet till Sydeuropa. Att resan är livsfarlig är väl känt – varje år dör runt 2.000 flyktingar i Medelhavet. Risken att drunk­na för en flykting som korsar Medelhavet är 16–17 procent, enligt EU:s kommissionär Cecilia Malmström”.

Så sent som igår nåddes vi av nyheten att 22 människor omkommit under flykt med båt utanför den grekiska ön Samos. Det föranleder inga större rubriker dock. Aftonbladet har en liten notis med ett pressmeddelande från TT-AFP. Det är i stort sett den enda jag hittar om händelsen. Högre värderas inte 22 flyktingars död. Det måste vara fråga om avtrubbning men jag vägrar att tro att det är så här vi vill ha det? Dessa människors öden, och många tusentals andras, måste kunna beröra oss mer. Det är också en brutal påminnelse om den politiska oförmågan att finna en lösning. Trots att förslag till sådana finns. Säkra och lagliga vägar till EU för människor som har asylrätt. Det kommande EU-valet kan bli ett val mellan liv och död för dessa människor.  

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas att det finns ett parti som driver den här frågan och sätter den högt på listan över EU-valfrågor, nämligen Miljöpartiet. Det är ett mycket bra skäl att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html