Jan Björklund lade mycket kol på att tala om Tyskland men glömde Vattenfall

Tv4:s valdebatt är just avslutad. Den var en plåga eftersom den aldrig tilläts bli en normal debatt eftersom reklamen skulle klämmas in på givna klockslag. Stressade partiledare och programledare tjafsade bort sakdebatterna. Tråkigt.

Men en sak blev lite intressant och det var när Jan Björklund försökte argumentera för kärnkraft med att ta upp Tyskland som exempel. Där hade koldioxidutsläppen ökat som följd av beslutet att fasa ut kärnkraften, menade han. Han glömde då att nämna att statligt ägda Vattenfall ensamt släpper ut mer koldioxid i Tyskland än hela Sverige gör totalt. Alliansregeringen hade kunnat använda sitt ägarskap av Vattenfall till att kräva investeringar i andra energikällor än brunkol.

Det är inte heller så att Vattenfalls brunkolssatsningar är något nypåfunnet som regeringen inte hunnit ta ställning till ännu. Det har varit så under så gott som hela alliansens två mandatperioder som regeringsbildare. Trots kritik har regeringen varit passiva ägare (förutom när det gällt usla köp av holländska energibolag) och fortfarande är Vattenfall den största ägaren av tysk kolkraft. Jänschwalde-kraftverket är på fjärde plats i Europa bland kraftverk som släpper ut mest koldioxid. Och nya investeringar är på gång i Brandenburg och Sachsen. Två gruvor ska öppnas för brunkolsbrytning trots stora protester bland annat i gruvsamhället Proschim. Det märkligaste är att själva samhället självt ställt om till förnybart och numera producerar mer el än vad man gör av med. Sol- och vindenergi och en biogasanläggning sägs nu hotas av Vattenfalls planer på att utöka dagbrotten Nochten och Weltzow Süd. Den kraftfulla oljelobbyn brukar det ofta talas om men kollobbyn är i Europa minst lika stark och frågan är alltså om Tyskland verkligen satsar på brunkol eller om det är kollobbyn som lyckats övertyga om att fortsätta bryta kol för att "rädda arbetstillfällen"?

Nu försökte Åsa Romson påminna Björklund om detta lite senare i tv4-debatten och det hade kunnat hetta till... om det inte hade varit så bråttom att prata klart innan reklamavbrottet.

Vattenfall är ett helstatligt bolag. Ett av ganska få stora sådana som finns kvar. Vi är alla ägare med andra ord. Vi låter regeringen förvalta detta ägande och kan med röstsedlarna påverka hur detta förvaltarskap ska skötas. Istället för att låta bolaget göra stora investeringar i brunkol kan det bli ett verktyg för att nå klimatmålen och istället investera i och utveckla metoder för effektivisering av förnybar energiproduktion.

Det är inte ägarskapet det är fel på. Det är förvaltarskapet. På söndag finns dock en chans att förändra detta genom att lägga rätt valsedel i valurnan, Miljöpartiets.

Om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

Almedalen-cirkusen är mitt i föreställningen och igår var det Miljöpartiets tur att ta plats i manegen. Det jonglerades friskt med feminism, klimatfrågor och skolsatsningar med mera. Inga stora sensationer egentligen. Den statsvetare som fick kommentera Åsa Romsons tal i SvT tyckte hon fokuserade mycket på just de här frågorna och menade att det kunde bli svårt locka alliansväljare med dessa. Politiken har blivit alltmer en popularitetstävling i stil med Idol eller Schlagerfestival. Vilka rytmer lockar mest?

Men det är kanske så att många väljare trötta på taktiksnacket och de ängsliga blickarna på mentometerrörelserna? Den senaste mätningen från Sifo lär dock knappast ha gjort partistrategerna mindre nervösa. Där fick Mp över 13 % och Feministiskt Initiativ (FI) skulle komma in i riksdagen med 5 % av rösterna. Möjligen blir det en och annan förvånad statsvetare som senare kommer att kommentera höstens valresultat? De viktigaste frågorna igår kanske inte är lika viktiga idag?

Att miljöfrågorna och klimatoron är något som blivit allt viktigare för väljarnas röstande har emellertid alliansstrategerna upptäckt. Alliansregeringens lansering av en satsning på järnväg med stor presskonferens tidigt på just Miljöpartiets dag i Almedalen var förstås genomtänkt till övertydlighet. Kanske är det också den tyngsta kritiken man kan rikta mot paketet? Att den osar valfläsk. Förutom att det är en plan som sträcker sig ända fram till 2035 och att finansieringen är högst oklar. Vilket i och för sig inte behöver vara ett väldigt stort problem när det gäller mycket långsiktiga satsningar. Men att Reinfeldt och hans gäng yrar om att finansieringen är fixad bränner valfläsket ännu mer i kanten. Det osar ganska flottigt! Inte minst eftersom alliansregeringen har en finansminister som bara för några år sedan uttalade att satsningar på järnväg var ”robust olönsamt”! Han tyckte då att Sverige hade alltför liten befolkning för att binda samman stora städer med snabbspår och att det vore ”oansvarigt” att satsa på utbyggnad. Nu görs den, enligt Jan Björklund i Aftonbladet, ”största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860-talet”. Plötsligt har det blivit långsiktigt lönsamt. Jo, att det är val i höst har blivit allt tydligare.

Även i de stora morgontidningarnas rapporter från Almedalen och artiklar om valet är det tydligt att vinklingarna börjar bli hårdare och att rubriksättningarna blivit mer utstuderade. Häromdagen skrev jag om hur en undersökning användes för att ytterligare måla en bild av FI som det stora valspöket.

Igår, också väl tajmat på Miljöpartiets dag i Almedalen, hade SvD en artikel om Miljöpartiets skolpolitik. Artikelförfattaren Johanna Ekström lyfter fram uttalanden från Lärarförbundet som tycker att Mp:s förslag från i höstas om 10000 nya medarbetare i skolan saknar förutsättningar att förverkligast som rekryteringsläget ser ut just nu (!). Rubriken som artikelförfattare Ekström valt att sätta lyder; Lärare saknas för Mp:s löfte. För det första är det lite märkligt att lärarfacket andas sådan pessimism när detta löfte ju är kopplat till löneökningar för lärarna. Strategin är förstås att höga status för läraryrket och långsiktigt göra det attraktivare att söka sig till lärarutbildningar och för redan utbildade lärare att söka sig tillbaka till skolorna. Dessutom, framgår det i mitten av artikeln, är förbundet lika kritiska mot alla partiers förslag om satsningar på skolan. Rubriksättningen hade alltså lika gärna kunnat gälla vilket parti som helst eller samtliga partiers skolsatsningar. 

Jo, nog märks det att valrörelsen är i full gång. Extra kritisk läsning är alltså att rekommendera framöver.

KD skrämmer väljare i alla läger

Sifo har genomfört en undersökning där de tillfrågade får ange vilket parti som skrämmer dem allra mest eller i klartext svara på frågan om var, på en tiogradig skala, de placerar de olika partierna från ”hemskt på alla vis” till ”perfekt på alla vis”. Totalt ”vinner” Sverigedemokraterna (SD), det vill säga är det parti som allra flest tycker illa om. SvD gör dock i dagens tidning stor sak av att Feministiskt Initiativ (FI) är det parti på vänstersidan som väcker starkast avsky hos väljarna.

Rubriken är ”FI skrämmer väljare i alla läger”. Poängen är förstås att FI skulle vara ett spöke som skrämmer S-väljare eller mittenväljare som det brukar kallas. Det spekuleras i hur Socialdemokraterna måste förhålla sig till FI och en statsvetare får analysera det hela.

I slutet av artikeln nämns helt kort att Kristdemokraterna (KD) ”sticker ut på regeringssidan” och att de hamnar på samma nivå som FI. En titt på själva undersökningen ger att KD även bland alliansväljare är det parti som ger klart mest ”skrämselpoäng” av allianspartierna. Bland väljare till Folkpartiet (Fp) såväl som Moderaterna (M) och Centern (C) och likaså hos Socialdemokraterna (S). Bland Fp-väljare är KD nästan lika ”skrämmande” som S. Med andra ord skulle rubriksättningen och fokus ha kunnat riktas på det sätt som jag har gjort här; att KD skrämmer väljare i alla läger. Kan KD:s värdekonservativitet skrämma folk att välja allianspartier? Kanske skräms de över till S eller Mp? Ja, det går att spekulera i liknande termer... om viljan finns.

I och med Almedalen börjar valrörelsen på riktigt och de stora mediehusen är en viktig del av denna. Vinklingar av undersökningar och fiffig rubriksättning ger bilden och bekräftar ramarna som önskas för valet. Det gäller att vara på sin vakt nu. 

Kolla in:

En annan undersökning som bör vara intressant för den som värnar om miljön. Dessa bör undvika SD och M. Kommenteras på Supermiljöbloggen idag.

Om regeringsbildning, representativ demokrati och alliansdans

Nyligen hade allianspartierna en sedan länge planerad sammankomst som utgjorde en sorts kick-off för valrörelsen. Efter EU-valets debacle gällde väl att gjuta nytt mod i barm och ge sken av sammanhållning och optimism. Kanske därför det dansades inför kamerorna? Bilden av Moderaternas gravölsdoftande och Miljöpartiets och FI:s karnevalsliknande valvakor måste väl suddas ut, kan tänka?

Att döma av den senaste mätningen från Expressen/Demoskop så håller dock trenden i sig för alliansregeringen och som det nu ser ut lär de dansa ut ur Rosenbad i september. Desperationen börjar bli uppenbar. Häromdagen kunde vi läsa om hur Erik Ullenhag försökt fabricera ett lyckat resultat i att bekämpa utanförskap. Folkpartiets satsning under början av 2000-talet på att kartlägga utanförskapets geografi gick inte längre att använda eftersom den visade på en ökning under alliansregeringens mandatperioder.

Strategin som nu slipas på som bäst hos allianspartierna går, som jag förstått, ut på att i första hand angripa den ”nya vänstern” i vilken Miljöpartiet nu hamnat?! En beskrivning som ska skrämma väljare som tvekar mellan M och S förstås. För att göra vänsterspöket så stort som möjligt är nu Miljöpartiet plötsligt ett vänsterparti. Fredrik Federley (C) förflyttade för övrigt nyligen även Sverigedemokraterna längst ut på vänsterkanten för att ytterligare fylla på spökbilden. 

Inte så lite märkligt påstående med tanke på att ungefär 80 % av alliansregeringens beslut har kunnat klubbas igenom i riksdagen endast med hjälp av SD.

Men att försöka förfalska verkigheten och rita om den politiska kartan är inte den enda strategin som alliansen nu tillgriper som sista halmstrå. Den röd-gröna oenigheten är den kanske kraftfullaste komponenten deras valstrategiska program. Till skillnad då mot den förment eniga alliansen, ska väljarna förmås att tänka.

Det där har förekommit länge i alliansens retorik men kommer förstås att accentueras och lyftas fram ännu mer nu när valrörelsen kickar igång. Det är då, enligt min mening, två intressanta frågor som måste resas. Dels hur eniga allianspartierna egentligen är sinsemellan. Samt, om det nu skulle visa sig handla om fyra partier som tycker likadant i alla frågor, vilken mening det är att de är fyra partier och inte ett enda?

Allianspartiernas ”enighet”

Centerpartiet marknadsför sig fortfarande som något av ett miljöparti. På hemsidan står att läsa om partiets vilja att i EU och här hemma ställa krav på bindande mål. För EU:s del bindande mål avseende såväl utsläpp av växthusgaser som ökning av förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Där stod Moderaterna för en helt annan syn och ville bara ha ett enda, och lägre satt, bindande mål. Det åskådliggör skillnaden mellan centerns och moderaternas miljöpolitik. I en alliansregering måste Centerpartiet ställa sig på torgen och skrika för att göra sin röst hörd. Inom regeringskansliets väggar har det varit Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som styrt.

På området energipolitik säger sig partiet på sin hemsida vilja göra Sverige ”fritt från kärnkraft och istället drivas av 100 % förnybar energi”. Vilket är många mil ifrån exempelvis Folkpartiets deklarationer om att ”utveckla, inte avveckla, den svenska kärnkraften”. Fp vill bygga nya reaktorer, satsa på kärnkraftsforskning och göra Sverige ledande inom kärnkraftsutveckling. Allt enligt den egna hemsidan.

Kristdemokraterna hävdar att förbud mot vinster i välfärden är ”vulgärpropaganda” baserat på enstaka händelser och menar att kvaliteten på vård, skola och omsorg inte har någonting alls med aktörernas driftsform att göra.

Även Centerpartiets Annie Lööf sägs ha ryckt ut till vinstintressets försvar. Till skillnad från Anders Borg och Jan Björklund som har uttalat klar tveksamhet om riskkapitalbolagens vara eller inte vara inom offentligfinansierade tjänstesektorer. Den utredning som skulle se över kraven på företag som driver verksamhet inom vård, skola och omsorg har skjutits upp till efter valet. Ett smart sätt att undvika öppen debatt och blottläggande av olika ståndpunkter inför valet, kan tro.

Fredrik Reinfeldt kommenterade i en tv-intervju nyligen framgångarna för Feministiskt Initiativ i EU-valet och den miljöpartist som på mp-kongressen nyligen hållit upp ett plakat med texten ”feministisk revolution” med att konstatera; ”Jag vet inte vad det är”.

Till skillnad från exempelvis Folkpartiets Birgitta Ohlsson som har talat om att vi ”behöver mer liberal feminism än någonsin”.Säkerligen skulle hon, om hon pressas på det, också ha starka synpunkter på Kristdemokraternas syn på abortfrågan.

Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato, anser Folkpartiet. Moderaterna företräder också starkt den linjen. Centerpartiet och Kristdemokraterna däremot vill förutsättningslöst utreda frågan. Det är ganska stor skillnad.

Ja, så där kunde jag fortsätta att pilla i frågor där allianspartierna mer eller mindre skiljer sig åt. Det skulle emellertid bli ett väldigt långt inlägg.

Vi kan i alla fall konstatera att det, om viljan finns hos media, finns gott om stoff för att blottlägga ”omöjligheten” för allianspartierna att regera ihop.

Nu gör de ju emellertid just detta sedan 2006. En förutsättning för detta har givetvis varit ett givande och tagande och ett kompromissande där partiernas storleksförhållande gentemot varandra varit avgörande för graden av inflytande på politiken. Det hör till det politiska spelet. Vad allianspartierna nu försöker tala om är att detta kompromissande ska vara slutfört innan valet. Att det skulle vara en styrka att gå till val med ett enda program, ett enda valmanifest. 

Det är mot just detta jag har mina starkaste invändningar. Vad är det väljarna i ett demokratiskt val förmodas göra? Jo, överväga vilket parti som bäst representerar de åsikter väljaren företräder. Det är med andra ord viktigt att väljaren då konfronteras med en palett av olika åsikter och programförklaringar för att kunna göra ett meningsfullt val. Det är väljarens chans att påverka inriktningen av politiken. Alliansen har istället ”löst” detta åt väljaren genom att sudda ut skiljelinjerna... före valet. Det gränsar till skendemokrati, enligt min mening. Eller, alternativt, att de fyra allianspartierna har smält samman till ett enda och i så fall, av ärlighet mot väljarna, bör slå ihop sina partikanslier till ett enda.

Vilken politik som en eventuell blivande röd-grön regering ska föra bör avgöras i första hand av väljarna. De partier som ska bilda regering får sedan kompromissa utifrån det styrkeförhållande som väljarna har bestämt och som ska avspeglas i riksdagens sammansättning. Att avgöra det på förhand var ett misstag inför förra valet. Och vore att misshandla hela idén med representativ demokrati.

Tillväxt utan innehåll - tankar om tankarna bakom Mp:s valmanifest

Miljöpartiet (Mp) antog ett valmanifest på sin kongress med ett innehåll som många upplevt som kontroversiellt eller till och med världsfrånvänt. 

Det sägs också att det kan försvåra möjligheten att bilda en regering i vilken både Mp och Socialdemokraterna (S) ingår. 

Det ligger säkert mycket i detta och en hel del tänker nog att det är otaktiskt att gå ut så hårt i valmanifestet när ”segern” är nära. Men själv tänker jag att det är rakryggat och strongt att inte rida på framgångsvågen från EU-valet och fylla valmanifestet med populistiskt material för att attrahera ännu fler väljare. Vi som är partiets gräsrötter bestämmer fortfarande mycket av partiets politiska innehåll. Det är fortfarande många journalister och företrädare för andra partier som inte riktigt förstått (eller förmår att ta in?) detta fullt ut. Till exempel att partitoppens åsikter blir ”överkörda” på en kongress eftersom de i Mp betraktas som jämlika röster eller att besluten som tas på en kongress inte alltid följer spinndoktorers manual för politisk taktik. De flesta är vana vid partistyrelser som kör över kongressledamöterna och vid övertaktiska valrörelser där röstmaximering är huvudsak.

Jag tycker det är välgörande att Mp fortfarande värjer sig mot den hierarkiska partistruktur och det taktiska tyckande som andra partier oftast ägnar sig åt. Det här är själen i Mp och dess styrka långsiktigt. Däremot tror jag att det valmanifest som togs på kongressen förra helgen kortsiktigt, det vill säga till höstens val, kommer att dämpa den väljartillströmning som EU-valet innebar. Vi lär få vara nöjda med en ökning av rösterna jämfört med förra riksdagsvalet.

Det är ju lite tveeggat detta med röstmaximering. Alla partier vill ju få så mycket inflytande över beslutsfattandet som möjligt för att kunna driva igenom sin politik. Men samtidigt måste ju den egna politiken bygga på något som partiet (dess medlemmar) brinner för och tror på. Inte bara utgöra en variant av mainstream-tyckande. Varför skulle det vara alls viktigt att få genomslag för den egna politiken om den inte verkligen är den egna? 

Ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt

Bland de skrivningar i valmanifestet Mp antog var att partiet på sikt vill se ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Att säga detta ses alltjämt som totalt världsfrånvänt av många. Många blir också oerhört provocerade och aggressiva. Det är som att ta nappen ifrån ett barn. Kanske handlar det mycket om rädsla att tänka utanför den invanda banan? Trots allt tal om individualism, att vara entreprenör och flexibel.

Om detta med evig tillväxt har jag skrivit ganska mycket på den här bloggen. Men också om hur motståndet mot en politiskt ledd omställning till en hållbar ekonomi är oerhört starkt och ges väldigt stor tyngd i debatten. Senast här. 

Därför är det oerhört viktigt att Mp fortsätter att tala om alternativ och om den eviga tillväxtens omöjlighet. Det är en långsiktig process att förändra diskurser och normer och därmed beteenden. Men troligen kommer den som talar om evig tillväxt om 20-30 år att bli utskrattad eller i alla fall medlidsamt klappad på axeln.

Andreas Cervenka skrev i SvD 02dec12 att tillväxten är en ”tvångströja”. När en av de stora liberala morgontidningarna slår upp en artikel av det slaget på första sidan i Näringslivsdelen har det trots allt börjat hända något med diskursen.

Han menar att verklighetens ekonomi är ”läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd”. Han framhäver också det faktum att ”alla pengar föds som lån med tillhörande ränta” och att detta tillhör förutsättningen för att det monetära systemet ska hålla ihop. ”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt”. Nya lån alltså. 

Han framhåller också Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok ”Bankrupting Nature” i vilken författarna talar om en mer cirkulär ekonomi där man skrotar BNP som värdemätare för ekonomisk utveckling, sätter ett rimligare pris på koldioxidutsläpp och reformerar finansmarknaderna.

Cervenka konstaterar att vad som tycks finnas i obegränsad mängd, till skillnad från naturresurserna, är ”den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser”.

Han skriver bland annat så här:

”Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker. Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor”.

 Tillväxtens innehåll

Men låt oss för en stund acceptera att samhället måste byggas på tillväxt. Finns det då inget sätt att styra vad som ska finnas bakom procentsatserna, påverka innehållet bakom siffrorna?

Krig sägs ju vara tillväxtfrämjande. Innebär det samtidigt att krig är bra? Varför då inte göra ett litet utfall mot Norge eller Danmark? Nej, ingen förordar förstås på allvar något sådant. Men då måste vi också rimligen fundera över hur vi tänker angående ekonomisk utveckling på andra områden. Satsa på sådant som leder till något positivt för att nå fram till ett hållbart leverne.

Att inte, som Stockholms Handelskammare, lyfta fram enkätsvar som synes vara positiva till motorvägsbyggen utan istället den ännu större entusiasmen för kollektivtrafik.

Byggandet av nya stora vägar baseras också, som nyligen framhållits, på gissningar från Trafikverket om ökning av bilåkandet vilket nu flera experter dömer ut som felaktiga.

Ska vi fortsätta flyga så kanske vi kan göra det i flygplan som drivs av solpaneler. Det är inte science-fiction utan redan på framgångsrikt försöksstadium. Solar Impulse 1 gjorde sin första flygning 2009 och flög från kust till kust över USA förra året, som längst i luften 26 timmar i sträck. Nyligen gjordes första testflygningen med den vidareutvecklade Solar Impulse 2 i Schweiz. Drivet av elmotorer ska planet kunna nå en maxhöjd på 12000 meter och enligt planen ska laddning av litiumbatterier möjliggöra flygning även nattetid.

Energieffektivisering är ett område som Moderaterna under EU-valet avslöjade sin okunskap om och ointresse för. Vilket är mycket märkligt med tanke på de positiva resultat för miljön, minskat resursuttag och dessutom kostnadsbesparingar som det kan ge. Genom att satsa på energieffektiviseringar sparar förstås el, minskar behovet av elproduktion och gör det lättare att nå klimatmålen. Men skapar också arbeten. 

Satsningar på energisnåla bilar, byggnader och apparater är något som tidskriften Nature Climate Change framhöll i en studie 2012. En av författarna, Charlie Wilson, har i en intervju till och med hävdat att ökad energieffektivitet är det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen. En rapport från ACEEE (Amerikanska rådet för en energieffektiv ekonomi) som nyligen släppts skulle energieffektiviseringar kunna spara mångmiljardbelopp åt amerikanska medborgare och företag och de menar också att genom att använda redan existerande energibesparande teknik skulle elbehovet kunna minskas med 25 % vilket motsvarar stängningen av 494 elkraftverk till år 2030. Mer om detta står i en artikel i Fria Tidningen men tycks inte finnas på nätet. Däremot finns artikelförfattaren Stephen Leahys artikel i sin originalversion (?) att tillgå.

Detta är bara ett par exempel på att även befintlig teknik finns för att åstadkomma ganska avsevärda resultat om det är allvar bakom alla klimatmål och andra miljörelaterade mål. Utveckling och utbyggande hänger dock mycket på vilka ramar för investeringar och vilka regleringar för produktion som beslutsfattare sätter. Ska politiken få styra eller bara marknaden? De folkvalda eller den kraftfulla lobby som oljebolag och andra storföretag som sätter det egna vinstintresset före alla andra hänsyn?

När Gunnar Hökmark och många andra talar om att röja alla hinder för frihandel är det med blind urskillningslöshet. Jag tror att det Miljöpartiets kongress vill framhålla med valmanifestets skrivning om en ekonomi som inte bygger på tillväxt är att utveckling måste ses ur en mängd perspektiv och att investeringar måste styras till sådant som gynnar fortsatt liv på den här planeten. Inte produktion och konsumtion för produktionens och konsumtionens egen skull i ett evigt och allt snabbare snurrande ekorrhjul.

När vi nu närmar oss ett nytt val måste det också finnas partier som lyfter fram det här perspektivet. Om det ska finnas någon möjlighet för politiken att utgöra en motkraft mot lobbyisterna och som en reglerare av marknadens blinda sifferlogik.

Det vore väl märkligt om det inte skulle vara möjligt att framföra den här synpunkten. I en tid där nytänkande, innovation, entreprenörskap och flexibilitet alltid och överallt framhålls som positivt?

Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.

Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.

Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

”Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader”

Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.  

EU-valet har blåst liv i den politiska debatten

EU-valet är över och jag är så j-a glad över det svenska resultatet. Miljöpartiets framgång visar att det går att föra fram och få framgång med sakfrågor av mindre enkel karaktär i ett val och att enkla slogans som ”Ja till Europa” inte räcker längre.

Fredrik Reinfeldt gör förstås inte samma analys. Han kommenterar Mp:s och FI:s framgång med att vi fått ”en vänster som definieras av krafter till vänster om socialdemokraterna i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en misstro mot människors möjligheter att få välja”.

  Detta efter att svenska folket har gjort just... ett val. Och valde att inte lyssna till gamla, trötta ramsor om Ja till Europa, tillväxt och arbetslinje. Kanske är det en sorts vändpunkt vi ser här för den sortens retorik? Reinfeldts syn på misstro mot valfrihet skulle kunna användas omvänt. Många, inte minst unga, är kanske trötta på att ses som lata och att piskas in i arbetslinjens tvångsmässiga faser 1, 2 och 3. Trötta på att tvingas in i ”entreprenörskap”, det vill säga osäkra egenföretag med svag bärkraft. Trötta på att lyssna till mantran om att marknaden ska lösa bostadsfrågan och att om bara hyrorna tillåts stiga tillräckligt mycket kommer bostäder att magiskt flyta upp ur djupet på ett marknadsliberalt världshav. Kanske upplevs inte att framtidens idealsamhälle uppnås med tvångsmässig arbetslinje och 3 % tillväxt varje år? Den valfrihet Moderaterna erbjuder kanske inte upplevs av alla?

Istället har viktiga livsavgörande frågor om klimat och miljö engagerat. Istället har frågor om kvinnors självklara rätt till samma lön som män och tillträde till maktpositioner lockat väljare. Många har tröttnat på mittfårans pingvinrörelser i de här frågorna och vill framåt med bestämda steg. Kent Persson, moderaternas partisekreterare, tyckte i kvällens Agenda och i Aktuellt att de gjort en bra valrörelse, träffat många väljare och fört fram sina frågor; jobben och ekonomin. På Claes Elfsbergs (Aktuellt) fråga vad de tänkte göra för att vända på den nedåtgående trenden för M svarade Kent Persson att de tänkte träffa ännu fler väljare och ännu kraftfullare föra fram jobb och ekonomi i valdebatten. Mer av samma medicin som inte bet från början alltså. Det kan ju diskuteras hur fiffigt det låter. 

För jag är glatt överraskad att EU-valdebatten handlade så mycket om partipolitiska skiljelinjer och där gränsen mellan allianspartier och röd-gröna blev mycket mindre intressant. Det var i stort sett just bara Moderaterna och Folkpartiet som tjatade om de här blockpolitiska gränsdragningarna. Förlorarna alltså. Det var mycket välgörande att höra hur exempelvis Centerpartiets Kent Johansson öppet opponerade sig mot Gunnar Hökmarks moderata klimatpolitik. Det kan kontrasteras mot hur Annie Lööfs brukar falla statsministern i talet i den inhemska debatten. Det tror jag gynnade C i EU-valet och bör kunna stämma till eftertanke hos deras partistrateger inför hösten. Kanske mår de mindre allianspartierna gott av att markera lite självständighet mot Moderaterna?

Framför allt kanske vi kan få prata politik och sakfrågor under sommarens och höstens valrörelse? Inte om vilken regering som ska bildas efter valet. Men det sistnämnda är kanske åtminstone Moderaternas sista halmstrå som de kommer att klamra sig fast vid. Redan nu hör vi hur de försöker styra in på det spåret och förutspå svårigheter vid en röd-grön-rosa valframgång.

Det kommer inte att räcka för att vända vinden. Inte som det känns nu. Det är en ny, ung, feministisk och antirasistisk rörelse på gång i samhället. Den har varit bubblare i ett par år men fick ett utbrott nu när EU-valet gav tillfälle att lätta på trycket. Till hösten kommer kanske nästa kaskad?

I lagidrottens värld brukar det talas om ett momentum i matchen. I statsvetenskaplig teori talas det om formativa moment i politiken. Kanske är det ett något sådant vi bevittnat i gårdagens EU-val?

Eller är allt som vanligt i nästa valrörelse? Jag hoppas inte det. Jag tror att flera partier nu har modet att driva sin egen politik med självförtroende och ännu mer kraft. Det kan skaka de etablerade stora S och M och kanske får vi se en förflyttning där de båda glider isär och lämnar den ängsliga mittfåran för att ta ideologisk strid i högre grad än tidigare?  

Det enda en kan vara riktigt säker på är att vi står inför en spännande valrörelse.

Rätt frågor i rätt val – Mp på rätt spår men vad med de andra?

Centerpartiet överraskar rätt ofta numera med oväntade utspel och outgrundliga strategier. Den senaste överträffar det mesta. Enligt SvD ska de locka väljare i det snart stundande EU-valet genom att lyfta frågan om EMU??!!

För det första har vi haft en folkomröstning där folket sa klart nej och inte mycket tyder på att det skulle finnas opinion för att ompröva detta. Frågan om svenskt EMU-inträde är helt enkelt inte aktuell. Mer än tveksamt att någon kommer intressera sig alltså.

Men framför allt är det ingen fråga som EU-parlamentet eller de svenska EU-parlamentarikerna har något inflytande i. Det avgörs ju inte på något ens långsökt vis i EU-parlamentet. Det kan däremot vara en relevant fråga att ta upp i höstens riksdagsval. Centerpartiet får gärna driva sin nej-linje då och kräva besked av andra partier men som ett led i EU-valskampanjen blir det faktiskt rent skrattretande. Lycka till!

Det är fler av de borgerliga partierna som har missförstått det här med EU-parlamentet. Eller möjligen har så lite idéer att de lyfter ofarliga icke-frågor?

Folkpartiet gör stor sak av rysk gas och kärnkraft. De tycker inte EU ska köpa rysk gas utan satsa på kärnkraft istället. Det är bara det att EU inte har någon gemensam energipolitik. Det står vart och ett av medlemsländerna fritt att avgöra vilken energikälla de vill satsa på. Det kan förvisso tänkas att energipolitik i framtiden kommer att bli mer av en gemensam EU-fråga och Fp kan ju möjligen trycka på för att det ska bli så men det är inte riktigt så deras upplägg i EU-valkampanjen ser ut.

Moderaterna vill lite olika saker. Toppkandidaten Gunnar Hökmark (som jag kallar producentombudsmannen) vill riva handelshinder. Det är förvisso en relevant linje i EU-valet. Men det finns andra kandidater som vill återföra makt från Bryssel till Sverige. Det är ju en tjusig ambition men att EU har stor makt beror främst på att svensk riksdag har enats om att lämna över den till Bryssel. Det är alltså en fråga för höstens riksdagsval och Moderaterna är ju välkomna att lyfta frågan då och mer specifikt vad som ska lyftas tillbaka. Det blir också lite motsägelsefullt eftersom det där med rivna handelshinder är ett sätt att begränsa det svenska självbestämmandet och friheten att sätta höga miljökrav och hälsokrav på produkter som importeras.

Kristdemokraterna... ja, vad vill de? Ingen aning faktiskt. Kanske de inte själva vet?

I vilket fall som helst vill de inte ställa upp i EU-valdebatt i TV4. Inte heller Moderaterna eller Centerpartiet. Den ställs därför in. Jag kan förstå att en sådan skulle bli alltför jobbig.

Det är också förståeligt att Miljöpartiet nått så höga procentsatser i väljarundersökningarna. Senaste siffran jag såg låg på 16 % av rösterna. Kanske beror det till viss del på att vi driver frågor som EU-parlamentet har avgörande inflytande i och där parlamentets godkännande är helt avgörande för beslutsmässighet i frågorna?

Som klimatpolitiken exempelvis. När EU:s klimatmål ska spikas nästa år är EU-parlamentets godkännande nödvändigt. Att parlamentet tidigare i år röstade för tuffare krav än EU-kommissionen visar att de kan medverka till att höja ribban och vara pådrivande i klimatpolitiken. Det har också visat sig att klimatpolitiken är den viktigaste för väljarna i EU-valet. Glädjande nog har väljarna upptäckt vad som är de relevanta frågorna i valet. För dem som vill att EU sätter höga mål finns det i stort sett inget alternativ till Miljöpartiet. 

En annan viktig fråga är det kommande handelsavtalet mellan EU och USA, det s.k. TTIP. Det är kommissionen som förhandlar men EU-parlamentet ska säga ja eller nej till avtalstexten. Det är alltså helt avgörande för vilket innehåll avtalet kommer att ha. Som framhålls i dagens SvD kan parlamentet genom att anta resolutioner markera sin hållning och därmed skicka signaler till förhandlarna om att inte ”peta in saker i avtalet som inte har deras stöd”.

Parlamentet har också avgörande inflytande över migrationspolitiken och fattade så sent som 2013 beslut om ett gemensamt europeiskt asylsystem. Det drev också nyligen igenom nya regler för samordnade räddningsaktioner till sjöss för att göra beredskapen bättre inför framtida båtflyktingkatastrofer som de vi sett nyligen vid Samos och Lampedusa exempelvis. Det är alltså av största vikt vilka som sitter i EU-parlamentet för den migrationspolitik som EU ska stå för. Mer av öppenhet och möjliggörande lagliga vägar till EU-länderna och en förändring av Dublinförordningen eller ett alltmer stängt och igelkottsliknande EU gentemot omvärlden? För den som vill det förstnämnda är Miljöpartiet förstås ett huvudalternativ.

Det gäller att driva rätt frågor i rätt val!

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

På flykt till Europa och ett EU-val mellan liv och död

”Flykt. Det handlar inte om semester eller fjällvandring, utan om att springa över fält som man vet är fyllda med minor. Att springa för sitt liv. Att springa för sina barns liv. Med andan i halsen och oron som ett avgrundsdjupt hål i magen”.

Det är komikern Özz Nujen som säger detta. Han vet av egen erfarenhet vad det vill säga att vara på flykt och vad det kan betyda att komma till en fristad från förtryck och förföljelse. Han uppmanar oss att använda vår rösträtt i det kommande EU-valet till att stoppa de rasistiska krafter som gärna vill ta över makten och styra politiken i EU mot att bygga en ännu mer ointaglig Fästning Europa.

Fakta: 42 miljoner människor i världen är på flykt av olika orsaker. 80 % i det egna landet eller i dess grannländer. 2013 fick 12000 personer asyl i Sverige. Det är 0,002 promille (!) av världens flyktingar.

Det är det här som Sverigedemokraterna kallar ”massinvandring”. Det är flyende som Özz Nujen som SD kallar för snyltare och parasiter. Partiet vill göra Sverige så ogästvänligt att flyktingar inte längre vill komma hit och minska asylinvandringen med 90 %, vilket de klargjorde redan före förra riksdagsvalet.

Som motvikt till den berättelsen som SD försöker trumma in behövs berättelser från verkligheten. Som Özz Nujens eller som den vi kan ta del av i en DN-artikel om Syrier som kommit hit efter stora strapatser och berättar om hur lagliga vägar skulle underlätta. Syrier som hört talas om att Sverige beviljade permanent uppehållstillstånd började köa till svenska ambassader i Turkiet, Jordanien och Libanon i tron att de därigenom kunde bädda för en laglig väg till Sverige;

”Så var det inte. De köande syrierna förstod snart att det fanns en hake. En stor, farlig hake. Ett nytt liv i Sverige var möjligt – men bara för den som lyckades smuggla sig in i EU först, olagligt. Ofta innebar det att köpa en plats i överlastade båtar från Afrika över Medelhavet till Sydeuropa. Att resan är livsfarlig är väl känt – varje år dör runt 2.000 flyktingar i Medelhavet. Risken att drunk­na för en flykting som korsar Medelhavet är 16–17 procent, enligt EU:s kommissionär Cecilia Malmström”.

Så sent som igår nåddes vi av nyheten att 22 människor omkommit under flykt med båt utanför den grekiska ön Samos. Det föranleder inga större rubriker dock. Aftonbladet har en liten notis med ett pressmeddelande från TT-AFP. Det är i stort sett den enda jag hittar om händelsen. Högre värderas inte 22 flyktingars död. Det måste vara fråga om avtrubbning men jag vägrar att tro att det är så här vi vill ha det? Dessa människors öden, och många tusentals andras, måste kunna beröra oss mer. Det är också en brutal påminnelse om den politiska oförmågan att finna en lösning. Trots att förslag till sådana finns. Säkra och lagliga vägar till EU för människor som har asylrätt. Det kommande EU-valet kan bli ett val mellan liv och död för dessa människor.  

Jag har skrivit det förut men det tål att upprepas att det finns ett parti som driver den här frågan och sätter den högt på listan över EU-valfrågor, nämligen Miljöpartiet. Det är ett mycket bra skäl att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Klimatfrågan viktigast och Miljöpartiet bäst på att fixa den – Sifo-svaren tydliga inför EU-valet

Sifo släppte nyligen en undersökning som visar att klimat- och miljöfrågor var de viktigaste i EU-valet. Detta gällde för samtliga partiers sympatisörer dessutom. Med undantag för Sverigedemokraterna vilket bekräftar vad jag skrev om häromveckan.

Medan Moderater tycker att EU mest ska ägna sig åt att riva handelshinder och Folkpartister att EU borde bli större och mäktigare så har Miljöpartiet klimatfrågan (och ett öppnare EU) som huvudfråga. Det Sifo-mätningen också visar vilket bådar oerhört gott inför EU-valet är att (nästan) samtliga partiers sympatisörer dessutom anser att Miljöpartiet är bäst på att driva miljöfrågor. Här är enda undantaget Centerpartiets sympatisörer som förstås anser att de själva är bäst på detta. Deras miljöminister Lena Ek har dock tvingats kröka rygg i många år nu och tvingats vika undan för kärnkraftskramarna i Folkpartiet och ta hänsyn till Moderaternas beröringsskräck inför miljöfrågor och försiktiga tassande i klimatfrågan. Centerpartiets klimatprofil blir därmed tämligen otydlig.

 Miljöpartiet sägs ligga kring 13 % av rösterna i de senaste väljarmätningarna men om Sifo:s utfrågning om viktigaste frågorna stämmer bör det finnas utrymme för mycket fler röster till Mp. Klimatfrågan är också en av de frågor där EU-parlamentet kan utöva verkligt inflytande och styra utvecklingen. Till skillnad från de Moderater och Kristdemokrater som driver populistiska slogans om att ta tillbaka makt från Bryssel till Sverige vill Miljöpartiet använda den makt EU-parlamentet har till något som är viktigt. Att EU har för mycket makt kan förvisso vara en relevant åsikt men betydligt mer användbar för en parlamentariker i svensk riksdag än en EU-parlamentariker, vilket statsvetaren och frilansjournalisten Ylva Nilsson påpekar i en krönika i europaportalen.

Miljöpartiets profil är däremot tydligare än någonsin i ett EU-val. Bygga och bygga om för klimatomställning för att möta klimathotet. Det håller inte att göra som Reinfeldt och minimera frågan och säga att det Sverige och EU gör ändå inte gör så stor skillnad för att andra släpper ut mer växthusgaser. Tiden är istället i allra högsta grad mogen (i värsta fall övermogen) för aktion. Det börjar alltså till och med väljarna att tycka äntligen. Och att det då är allra bäst att rösta grönt, det vill säga på Miljöpartiet.

Centerpartiets Zombie-walk ut ur riksdagen

Centerns ungdomsförbund (Cuf) har dragit tillbaka sin kampanj med uppmaningen att fotografera 1:a maj-demonstranter och publicera med hashtaggen #TheWalkingRed. Bra beslut. Tydligen var Cuf-ledaren Hanna Wagenius ganska ensam om att tycka att det var en kul idé. I synnerhet tycker jag tajmingen var extremt dålig med tanke på att Svenskarnas Parti marscherar i Jönköping, med tanke på Kärrtorp-attacken och den ganska hätska och otäcka samhällsstämning som infunnit sig mycket på grund av fascisternas våldsmobilisering mot vänstern och mot fredliga demonstrationer.

Vet inte hur idén uppstod men möjligen kan det handla om någon form av projektion? 

Centerpartiets tillvaro i alliansregeringen har ju inte precis varit framträdande och det vi hört mest om på senare tid är hur den förre centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på 90-100 miljarder på aktier utan att blinka men nu drabbats av minnesförlust. Eller om hur miljöministern Lena Ek varit tvungen att resa till EU och meddela den svenska regeringens åsikt att stödja låga klimatmål. Jag har inte uppfattat att det är centerpolitik utan en underkastelse de övriga allianspartierna.

Men alldeles lätt att veta är det inte. För vad är egentligen centerns politik idag? Jag vet att det fanns starka röster inom partiet att nästa gång gå till val utan alliansen, det vill säga i årets valkampanj. Men av detta hör vi nästan inget idag. Det vi hör är hur Anders Borg och Fredrik Reinfeldt angriper Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern för att de har olika valprogram. Underförstått att alliansen har ett gemensamt. Därmed bekräftar de farhågorna som de ledande centerpartisterna hade i artikeln jag länkade till ovan.

Vad röstar väljaren på när hen röstar på Centerpartiet i årets val? Moderat politik eller en urvattnad kompromiss mellan de fyra allianspartierna? Hur blir det med klimatmålen? Hur blir det med kärnkraften? Hur blir det med jordbrukspolitiken? Är det någon mening med valprogram för Centerpartiet? Är det någon mening med att ha Centerpartiet?

Inte undra på om centerpartisterna i regering och riksdag för en zombie-liknande tillvaro.

”The Walking Dead”, var det visst!?

 

Reinfeldts besked i kvällens tv-debatt: Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och KD finns inte längre!

Kvällens partiledardebatt mellan Stefan Löfven (S) och Fredrik Reinfeldt (m) blev rätt märklig. Reinfeldt ägnade tid i svaren på varje fråga att tjata om Gustaf Fridolin. Det är ju glädjande att han ger Miljöpartiet så mycket uppmärksamhet när han debatterar med en socialdemokrat. Men att han väljer att förbise Åsa Romson kanske hör samman med Reinfeldts verklighetsbild som bara innehåller svenskfödda män mitt i livet?

Det ingår nu förstås i Alliansens nya strategi att i vartenda sammanhang tjata om att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern har olika valprogram med tyngdpunkten på olika satsningar. Det här försökte Reinfeldt i kvällens debatt och Anders Borg tidigare framställa som ett stort problem och som något oärligt mot väljarna. Det är som jag tidigare påpekat flera gånger en väldigt märklig syn på en demokrati med ett flerpartisystem som Sverige. Hela poängen är ju att dessa partier ska stå för olika prioriterade värden och ha olika program att gå till val på. Folket väljer sedan det parti som de tror företräder deras åsikter och preferenser bäst. Det finns liksom ingen poäng att ha flera partier annars.

Jag har svårt att se att den här nya linjen kommer att hålla särskilt länge. Redan under kvällens debatt radade Löfven upp en tre-fyra områden där de olika (!) regeringspartierna har olika (!) uppfattningar om saken, innan han blev avbruten av debattmoderatorn/programledaren. Exempelvis att Folkpartiet vill förstatliga skolan men inte de andra partierna i alliansen osv osv osv. Självklart går även dessa till val på olika program och vill göra olika satsningar/sänkningar/höjningar av bidrag/skattesatser etc  etc.

Eller har det skett någonting radikalt på sistone som inte Allianspartierna har redovisat öppet? Om vi tar det på fullt allvar så är alltså vad de säger till väljarna att det inte spelar någon som helst roll vilket av dessa tre partier respektive Moderaterna de röstar på för i praktiken får de samma politik tillbaka. Jag inbillar mig att dessa fyra partiers väljare i det förflutna har haft skäl att lägga sin röst på det ena partier istället för det andra, för att de haft en uppfattning om något särskiljande. Dessa presumtiva väljare måste ju i så fall nu rimligen ställa den allvarliga frågan; finns ens dessa fyra partier eller är de numera bara ett enda parti; Allianspartiet?

DET tycker jag att Reinfeldt borde ge besked om innan valet, samt de tre partiledarna för Folkpartiet, Centern och KD... om de nu finns?

Kostsamt, sa Borg!

Miljöpartiet har presenterat sin vårbudget med stora satsningar på klimat och skola. Finansminister Anders Borg gör stor sak av att den på flera sätt avviker från Socialdemokraternas skuggbudget. Antingen skulle Mp behöva ge upp vallöften eller också lägga ihop dem med Socialdemokraternas har finansministern räknat ut. Då blir det ”väsentligt mer kostsamt”, ska finansministern ha raljerat, enligt SvD (finns inte som nätartikel vad jag kan se).

Finansminister Borg vet förstås mycket väl att om man lagt ihop alla fyra allianspartiernas prioriterade satsningar på olika skattesänkningar eller annat så blir det säkerligen ännu mer kostsamt och han vet förstås också mycket väl att det inte är riktigt den logiken som gäller när svenska folket går till val.

Det är också tämligen vek kritik eftersom vi sett hur allianspartierna vid ett flertal tillfällen i år profilerat sig i motsats till varandra och många gånger betonat att de (faktiskt) är fyra olika partier som går till val på olika program. Ganska självklart egentligen. Vad vore annars poängen med att vara fyra partier istället för ett enda?

Invändningen från Anders Borg får också ett lätt löjets skimmer över sig då han just kommit från KU-förhör där han tvingats medge att centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på hundra miljarder av hans budgetpengar (lika mycket som två års försvarsbudgetposter) utan att informera vare sig honom eller statsministern i förväg. Det borde ha fått finansministern att hålla lite lägre profil när det gäller att tala om vad som blir ”kostsamt”. 

Miljöpartiet och Socialdemokraterna redogör i alla fall för varandra och väljarna vad de vill lägga pengarna på. I alliansens Rosenbad kan de inte ens redogöra för, ministrar emellan, vad de gör med två gånger försvarsbudgeten.

- Kostsamt, sa månne Borg?

Kanske till och med mer kostsamt än Miljöpartiets och Socialdemokraternas vallöften tillsammans?

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: en mer human migrationspolitik

Titta på bilden här nedanför (publicerad i AB 4/4). Oavsett vilka motiv dessa människor har för att vilja ta sig till Europa ger bilden ett smärtsamt tydligt uttryck för åtminstone en sak; desperation.

(Foto: Santi Palacios/AP vars hela bildserie kan ses här)

Med blodiga fötter och helt utmattade av hettan för dessa människor en förtvivlad kamp mot de fysiska hinder vi har satt ut i deras väg.

Så här vill i alla fall inte jag ha det i det EU som enligt egen utsago ska vara byggt på värderingar som bland andra människovärdet.

 I SvD kan vi idag (5/4-14 finns ej som nätartikel) också läsa om svår misär för flyktingar i Grekland. Där finns människor som inte sett dagsljus på 18 månader och de sanitära förhållandena är fruktansvärda, med ”avföring som rinner genom taken” och avsaknad av varmvatten med mera med mera. Uppgifterna finns i en rapport från Läkare utan gränser som kan läsas här.

EU-kommissionen sägs vilja dra Grekland inför EU-domstol för behandlingen av flyktingar men det hela handlar också om ett gemensamt ansvar, vilket bland andra Ioanna Kotsioni, migrationsrådgivare vid Läkare utan gränser påpekar. Hon säger också, i en artikel i Deutsche Welle (DW), att både allmänheten och beslutsfattare inom EU ignorerar problemen och det som sker framför näsan på dem;

”While migrants are seen as a problem, the human cost that migration policies inflict is being ignored”.

Att få en ändring till stånd av migrationspolitiken i EU är ett av flera goda skäl (som jag tidigare radat upp I några inlägg) att rösta i EU-parlamentsvalet och att rösta grönt.  Rent konkret handlar det om att EU kan öppna vägar in som möjliggör en helt annan, mer human hantering av hela asylprocessen för flyktingar. Detta är också en fråga som drivs av Miljöpartiet och den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Mer specifikt ska asyl kunna sökas på EU-länders ambassader i den asylsökandes eget land men också om att asylansökan prövas i det land där asylsökanden söker asyl och inte där hen råkar hamna vid anländandet till Europa, vilket ju förstås ofta blir Spanien eller Grekland. Det är vad Dublinförordningen handlar om. Den förändring av förordningen som trätt i kraft i år ändrar inte på något avgörande sätt detta förhållande även om en del förbättringar har tillkommit. Hur det svenska Migrationsverket ska tolka förändringarna är ännu inte helt klarlagt men av deras hemsida att döma vill de betona åtminstone en sak; "Du får inte välja vilket land som prövar ansökan".

Det är komplicerat att helt kort reda ut vilken roll EU-parlamentet har i utformningen av EU:s migrationspolitik men på EU-finansierade NTG:s hemsida (NTG= Nationella temagruppen asyl & integration) finns en kort genomgång av ansvarsfördelningen. Tidigare har parlamentet haft mycket lite inflytande över migrationspolitiken, endast rådgivande, men från 2005 utökat till att vara medbeslutande. På hemsidan påpekas det faktum att parlamentet vanligtvis har prioriterat den asylsökandes rättigheter och att människorättsorganisationer därför oftast vill se att parlamentet får utökat inflytande över frågorna. 

Den resolution som parlamentet författade i höstas, exempelvis, hade troligen inte kommit till eller i vart fall haft ett annat innehåll med en mer högerpopulistisk representation.

Därför är det viktigt att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg om EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: att hejda högerpopulismens framgång

En liten diskussion om EU-valet uppstod häromdagen vid middagsbordet. Tonårssonen som kommer att få rösta tyckte det kändes meningslöst att göra det medan tonårsdottern (som tyvärr inte får rösta än) tyckte att det väl vore bra att rösta om inte annat för att hindra Sverigedemokraterna att komma in i parlamentet. Det går helt i linje med vad jag ser som ett av fyra huvudskäl att rösta i EU-parlamentsvalet den 25 maj.

Den framgång Sverigedemokraterna (SD) har haft på senare år är ju ingalunda någon isolerad svensk företeelse. Högerpopulistiska vågor har sköljt över Europa i flera mindre svall ända sedan 1980-talet och flera högerpopulistiska partier tillhör numera det etablissemang som de initialt kritiserat som fjärmat från folket och skapande ett gap mellan makteliten och folket. Vad som nu börjat hända är istället att de sakta men säkert försöker göra sina förenklade resonemang om exempelvis invandring till norm. Det som tidigare betraktats som radikalt börjar sakta normaliseras. Några stickprov på Tobias Billströms uttalanden de senaste två åren skulle kunna räcka som indikation på detta. Sverigedemokraternas tvättande av byk är ett annat fenomen som är utslag för den här normaliseringen från andra hållet. SD närmar sig diskursens centrum men förskjuter det samtidigt åt sitt eget håll. 

Statsvetaren Klaus von Beyme kallar utvecklingen under 2000-talet för en fas – legitimacy phase - när högerextrema partier etablerar och legitimiserar sig genom att mer medgörligt medverka i de etablerade politiska institutionerna och slipa på retoriken för att få utrymme i debatten. Det vi ser i Sverige med SD visar åtskilligt av de här fenomenen som beskrivs av von Beyme.

Högerpopulism är den samlande benämning jag använder här. Mest i brist på mindre avgränsande begrepp eftersom jag vill mena att de här partierna har olikheter som oftast handlar om olika nationella eller regionala kontexter i vilka de verkar (svårigheten med begreppen finns det en ganska bra artikel om här).

 

I vilket fall som helst har EU:s länder numera en flora av högerpopulistiska partier som ligger mellan ren fascism och mer nationalistisk-konservativa värderingar. Dessa kan i vissa stycken ligga en bra bit ifrån varandra, men det finns ett gemensamt stråk av misstänksamhet mot eliten (gapet till folket), misstänksamhet/avsky mot/för invandrare, en mer eller mindre fanatisk nationalism (ibland ren rasism, ibland inte), en misstänksamhet eller fientlighet mot internationella organ som EU och FN, misstänksamhet/avsky mot feminism, multikulturalism och i de flesta fall någon mer specifik grupp (judar/muslimer/romer/svarta) vilket på senare tid oftast har blivit mot islam som religion och muslimer i allmänhet (ibland, som med SD, inväxlat mot en tidigare antisemitism eller annan mer uttalat rasistisk aversion). Det finns ett oerhört tydligt ”vi mot dom” i dessa partiers ideologier och drivkraft vilket också gör deras polariseringskraft så bekymmersamt stor.

I EU finns flera av dessa partier representerade och från att ha varit en obetydlig minoritet i utkanten av de etablerade grupperingarna har deras storlek och därmed inflytande ökat avsevärt de senaste valen även om det gått lite upp och ned i olika länder.

Dansk Folkeparti, Lega Nord, PVV (Partij voor de Vrijheid), Sannfinländarna, FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs), Front National, Vlaams Belang, Jobbik, Gyllene Gryning, UK Independence Party, med flera (användbar lista från The Economist finns här), är kända namn och mer eller mindre etablerade nationellt och i EU-parlamentet. Utanför EU finns norska Fremskrittspartiet och Schweiziska Folkpartiet som visar att det inte heller handlar om någon isolerad EU-företeelse. Snarare ser vi en tendens inom den industrialiserade västvärlden (i USA finns den konservativa republikanska falangen som absorberar mycket av de här idéerna).

Franska Nationella Frontens framgångar är ett bra studieobjekt om man vill förstå den populistiska nationalisthögerns utveckling parallellt med globalisering och ökad EU-integration.

I mini-format berättar den lilla franska staden Henin-Beaumont om den europeiska ekonomiska och politiska krisen. Detta har Olle Svenning i Aftonbladet noterat och skrivit om. 

Nedlagda gruvor, arbetslöshet kring 20 % och skattehöjningar till följd av den ökande skuldbördan för den lilla franska staden har sakta men säkert eroderat människors tilltro till socialdemokratin och fört deras tankar i riktning mot NF:s förenklade verklighetsbeskrivning om invandrare som tar jobben och suger åt sig bidragspengar. Etnicitet och nationalism görs till skiljelinjen i politiken när inte längre den gamla – klassmotsättningarna – fungerar. Det som hänt är att ingen (nästan) längre driver vänsterpolitik med trovärdig emfas. Inte heller är den särskilt realistiskt genomförbar när fri handel och fria kapital- och arbetskraftsrörelser över gränserna är den allt överskuggande doktrin som driver globaliseringen och EU. 

Svenning formulerar saken lite mer tillspetsat när han säger att; ”Hollande blev ett av offren för det numera omöjliga socialdemokratiska uppdraget att civilisera kapitalismen för att nå mer av social rättvisa”. 

I alla händelser har EU:s utvidgning från 15 till 28 stater under 2000-talet åtföljts av en högervåg som innehållit allt från traditionellt konservativa partier till de rent högerpopulistiska vilket har noterats under vägen på många olika håll och i olika forum.

Det tål att fundera över orsaken/-erna till detta. Något isolerat EU-fenomen är det inte fråga om även om EU har varit en institution som triggat fram mycket av de här nationalistiska strömningarna. Det har dock inte hindrat att en gruppering i EU-parlamentet av högerpopulistiska partier, ITS (Identitet, tradition, suveränitet), bildades i januari 2007. Den upplöstes sedan senare samma år då den gamle italienske diktatorn Mussolinis dotter uttalat sig negativt om rumäner vilket fick det Storrumänska partiet att kliva av gruppen som därmed blev för liten för att ha status som grupp i EU-parlamentet. Den kallades under sin korta tid för ”tokgruppen” och andra öknamn.  

Nu vill bland andra franska Nationella Fronten bilda en ny högerextrem gruppering, EAF, som troligen också SD kommer ansluta sig till om de får plats i parlamentet. Det är inte nödvändigt att tillhöra en gruppering i parlamentet. Men det ger ekonomiska och administrativa fördelar som inte är på något vis obetydliga.

Sverigedemokraterna satsar stort på att slå sig in i Europaparlamentet, det ska man ha klart för sig. Om de lyckas kan de också komma att ha sällskap av flera meningsfränder än där finns i nuläget.

Slår prognoserna in kommer de här högerpopulistiska partierna tillsammans få omkring 76 stolar i parlamentet. Det är tio procent av parlamentet och kan jämföras med Sveriges 20 stolar totalt. 

Det är illa nog. Men det som - enligt min mening - är mer bekymmersamt är den normalisering av invandringsfientlighet och främlingsfientlighet som de här högerpopulistiska partierna åstadkommit. Det som ”inte får sägas” i etablerade medier sägs nu hela tiden och etablerade politiker som nämnde Billström och brittiske David Cameron, för att nämna endast ett par, visar återkommande prov på vad jag menar. I synnerhet Cameron tycks alltmer ha profilerat sig som hårdnackad nationalist med populistisk inställning till alla invandrare, från papperslösa till skattebetalande gästarbetare. 

Orsakerna till högerpopulismens framgångar är djupliggande och inget som kan undanröjas i en handvändning. Men kortsiktigt kan det faktiskt gå att begränsa deras inflytande med hjälp av röstsedeln.

Därför tänker jag att det är viktigt att rösta grönt i EU-valet om man är av den åsikten att människor inte ska ställas mot varandra och vänder sig emot spridandet av hat och fördomar och istället vill se ett öppet och humant Europa, som det står formulerat i Miljöpartiets EU-valmanifest.

Därför tänker jag att min dotters skäl för att rösta i EU-valet (om hon hade fått) är minst lika gott som något och jag tillåter mig att citera henne:

”Om flera röstar på något annat så minskar risken att SD får plats i EU”

 

 

 

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html