Zelenskijs stängning av tv-kanaler – en hearing i Atlantic Councils regi

 

Jag tittade och lyssnade på en hearing arrangerad av Atlantic Council som var mycket intressant av flera skäl.

Den hölls den 9/2 och bar titeln ”Zelenskyy unplugs russian propaganda – What´s Next?”

Det handlade förstås om ukrainske presidenten Zelenskijs beslut att stänga ned tre tv-kanaler, 112 Ukraine, NewsOne och ZIK, ägda av en av oppositionspolitikerna Taras Kozak.

Jag kommer att referera och kommentera hearingen strax, men först några viktiga punkter att känna till om vad som skett. Ni kan också läsa mitt tidigare blogg-inlägg om saken.

Först och främst är det Ukrainas säkerhetsråd som gjort utredningen av Kozak som lett till deras beslut att förorda sanktioner.

Presidenten har sedan godkänt detta och utfärdat ett dekret för parlamentet att rösta om.

Där har talmannen vägrat ta upp det på agendan eftersom han inte anser att det är förenligt med yttrandefriheten.

Dessutom har saken dragits till Högsta Domstolen som nu har att avgöra om sanktionerna är förenliga med lag och om det finns tillräckliga bevis så att anklagelserna kan anses styrkta.

Anklagelserna gäller inblandning i terrorverksamhet. Det finns inget lagstöd för en nedstängning av kanalerna så istället har terroristlagar använts. Dessa anklagelser har inte preciserats men det sägs att det handlar om att Kozak har handlat med rysk kol och sett till att det kommit till de självutropade republikerna Donetsk och möjligen även Luhansk. Kozak äger ett holdingbolag som i sin tur äger tre tv-kanaler och i och med att Kozak beläggs med sanktioner drabbar det även tv-kanalerna, som verkar vara det egentliga syftet med det hela. Bland annat att döma av vad justitieminister Denis Malyuska sa på denna hearing.

Atlantic Council’s Eurasia Centers streamade hearing 9/2:

Deltagare i AC:s hearing var förutom justitieministern också Lesia Vasylenko, parlamentsledamot för partiet Holos (Voice), Peter Pomerantsev, visiting senior fellow Institute of Global Affairs vid London School of Economics samt senior fellow vid SNF Agora Institute vid Johns Hopkins University, samt John Herbst, f.d. USA-ambassadören i Ukraina, numera director för Atlantic Council´s Eurasia Center.

Melinda Haring, deputy director vid Atlantic Council’s Eurasia Center, agerade moderator.

Nå vad kom då fram vid denna hearing?

 

Lagvidrigt eller inte?

Detta var första frågan som diskuterades. Justitieminister Malyuskas svar är ”pretty lawful” [sic]. Han räknar sedan upp siffror för hur många privatpersoner och företag som redan är sanktionerade på presidentens order. Dvs. eftersom Zelenskij har gjort samma sak med andra så är det lagligt och OK (?). Skillnaden med den debatt som råder nu är att fallet med Kozak fått sån uppmärksamhet och blivit synlig för allmänheten. Lagen säger att det är fullt tillåtet för presidenten att stänga ned tv-kanaler om det handlar om utländska staters eller organisationers, eller utländska personers aktivitet men också gällande ”subjects of terrorist activity”. Det är just detta som har åberopats av landets säkerhetsråd som skäl för att sanktionera den ukrainske medborgaren och parlamentsledamoten Taras Kozak. Han ska ha varit inblandad i terroristaktivitet.

Men justitieministern säger att grunden till anklagelsen är hemlig men kan tas till Högsta Domstolen för bedömning vilket också gjorts. ”So, it is quite OK”, säger han slutligen. Det bästa hade varit, fortsätter han, om vårt land haft en lag som hade möjliggjort stängning av tv-kanaler som för utländsk propaganda och ”hjärntvättar vårt folk och används som verktyg i ett hybrid-krig”. Men det ville inte parlamentet godkänna. Alltså måste sanktions-verktyget användas.

 

Varför just nu?

Parlamentsledamoten Lesia Vasylenko (Holos) får sedan frågan varför Zelenskij gjort detta nu och inte tidigare? Har något ändrats i kanalernas utbud?

Det tar tid att förbereda en sån här sak, grunden till anklagelserna ligger i aktiviteter 2018, tror hon. Det är den tekniska sidan av svaret. Den politiska är intressant, säger hon, och påpekar att kanalerna har sänt så långt tillbaka som 2013. Sedan 2014, då hon menar att den ryska aggressionen mot Ukraina påbörjades, har regeringar haft tillfälle att stänga dem. Landets säkerhetsråd borde ha undersökt dem tidigare tycker hon men har inget riktigt svar på varför det inte gjorts.

Men vad som hänt nu är att ett av landets oppositionspartier (Oppositionsblocket För Livet som Kozak är medlem av) i opinionsmätningar ser ut att vara största partiet. Så för att ”skära av syretillförseln” till detta parti, fortsätter Vasylenko, var det nödvändigt att stänga de Kozak-ägda kanalerna. Detta är i alla fall en teori som diskuteras just nu, säger hon. Hur bedömningen blir från Högsta Domstolen kommer att ge svar på frågorna varför detta gjorts nu, tror hon. Om det bara handlar om ett politiskt drag av presidenten så kommer det att tydliggöras av domstolen. Men så tillägger hon: ”Om det sistnämnda händer är det farligt för det kommer innebära att Oppositionsblocket För Livet blir ännu populärare”, det blir ”offer för politiskt förtryck”. Kanalerna kommer att startas igen och bli ännu populärare. Då kommer de ha möjlighet att sprida ännu mer av den ”farliga manipulation” som de sprider idag, hävdar hon. Det är ofta en ”blandning av sanning med felaktig information och feltolkningar”, menar hon. Vilket i slutändan är en aggression mot det ukrainska folket, fortsätter hon. Så hon hoppas verkligen att det finns starka skäl ihopsamlade av säkerhetsrådet för sanktionerna så att inte Högsta Domstolen underkänner beslutet.

 F.d. ambassadören Herbst tycker Zelenskij gjort rätt och ger ett exempel ur ”den amerikanska demokratins underbara historia” som handlar om när Abraham Lincoln gjorde ett liknande drag för att värna landets säkerhet.

 

Kanalernas innehåll och dess ”farlighet”

Pomerantsev redogör för kanalernas innehåll. De hade ca 5-6 % av tittarna i Ukraina. Ganska låg andel. De är nischade nyhetskanaler och har inga nöjesprogram. Ungefär samma andel som Porosjenkos nyhetskanal har. De driver en linje som är ganska ”farlig” men ”inte nödvändigtvis pro-rysk men som syftar till att hävda att Ukrainas kontakter med Väst underminerar suveräniteten”. Väst är alltså ”lika dåliga som Ryssland”. Det är olika narrativ som att USA vill komma åt mark i Ukraina eller att de driver Soros-narrativet (liknande Ungerns narrativ). Men de här narrativen finns också i andra tv-kanaler än dessa tre. De ägs av oligarker som driver sina egna intressen. ”I Storbritannien har vi en institution som granskar faktainnehåll och opartiskhet i nyhetssändningar. Varken ert [USA:s/min anm.] Fox News eller de här kanalerna bedriver journalistik.

Här följer en lång tystnad och ett nervöst skratt hörs, antagligen från moderatorn.

Pomerantsev fortsätter sedan:  ”Det är vad Ukraina behöver just nu, en granskande institution, styrd av klara lagar som är vedertagna för demokratier.”

Moderatorn ger sedan en intressant kommentar: ”Tack Peter, vi kan alltid räkna med att du är provokativ”.

Min egen reaktion här är att Pomerantsev var oerhört relevant. Men uppfattas alltså av moderatorn som representerar Atlantic Council som ”provokativ”.

Moderatorn ställer sedan frågan om det finns andra kanaler som borde stängas?

Vasylenko (Holos) svarar att dessa tre är de farligaste. Andra kanaler representerar inte ”Ukrainas femtekolonnare”. Ett uttryck som är ”vanligt i Ukraina och står för Rysslands mångåriga inflytande över Ukraina”. Så dessa kanaler har fungerat som en ”trojansk häst” i Ukraina, avslutar hon.

Syftet ska alltså vara Kremls intresse av att Ukraina inte driver alltför nära EU och Västländerna. Hon hade gärna sett att beslutet kommit tidigare. Det har tagit för lång tid. Men nu har det blivit en internationell fråga att möta rysk desinformation Mer internationell samordning behövs från Ukrainas sida.

Sen säger hon något intressant: ”Jag är orolig för att olika internationella plattformar, som Europarådet, FN och andra internationella plattformar ”kommer att ta upp saken och hävda att detta är ett brott mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och att detta betyder att Ukraina är ett odemokratiskt land. Ja, ni vet den retorik som ofta sprids av Ryssland och deras allierade”. Hon hoppas istället att ledare för demokratiska länder ska genomföra åtgärder för att möta ”rysk desinformation”.

Peter Pomerantsev kommenterar detta från ett intressant perspektiv:

”Lesia använder uttrycket informations-aggression ganska ofta och jag vet vad hon menar. Men det finns inte mycket av laglig konsensus vad det är. EU tog sitt European Democracy Action Plan som togs i december, där just frågan om desinformation togs upp stort och sätter upp en sorts ”vision för Europas digitala framtid”. Den säger sig inte vilja möta desinformation med någon form av ”sanningsdomstol” eftersom det egentligen inte handlar om ”fake news [eller en silly tweet]”. Det är en del av demokratin. Vi behöver tänka noggrant för att fastställa exakt vad konceptet desinformation innebär. EU har ingen klar bild av det och det återstår att definieras. Det kommer alltid att vara svårt i en demokrati att fastställa vad desinformation innebär avseende ”innehåll”, men vad vi kan tala om är ”beteendeformer, finansiering, transparens”. Att komma fram till en gemensam demokratiskt grundad definition är något som måste göras gemensamt [internationellt] och jag tror inte det kan handla om innehåll eftersom demokratier, av goda skäl, har ganska hög ribba när det gäller att definiera desinformation avseende innehåll. Så när vi använder uttryck som ”information aggression” så ska vi veta vad vi menar. Viktigt också med en enighet om saken och införande av kännbara internationella sanktioner. Men ”vi måste förstås konceptualisera saken, vi kan inte gå omkring och strö dessa uttryck omkring oss”.

 

Varför är terroranklagelserna inte specificerade?

Moderatorn frågar sedan justitieministern varför anklagelserna om Kozaks inblandning i ”terrorverksamhet” inte är specificerade?  

Justitieministern påpekar att ”finansiering av terrorism” är en sak som kan leda till sanktioner. ”Viktigt att komma ihåg är att bevisbördan för att införa sanktioner är lägre än det är för att bevisa ett brott”. Så om säkerhetsrådet säger att det finns bevis för att en person är inblandad i terrorverksamhet så är det tillräckligt. Sedan får Högsta domstolen avgöra om det är tillräckligt”.

Min egen kommentar här är att det låter som ett sorts cirkelresonemang som är lite luddigt. Om säkerhetsrådet säger att det finns bevis så är det tillräckligt, men sedan får vi se om Högsta Domstolen bedömer att det är tillräckligt [??])

Justitieministern tar sedan upp frågan om Ukrainas begäran till Youtube att stänga kanalernas sändningar där och avslöjar att Ukraina har bett USA att göra en liknande begäran och då kommer de ”säkert att hörsamma begäran”.

 

Stängning av fler kanaler?

Moderatorn ställer en följdfråga och går då in på innehåll i flera andra kanaler som sänder genom sociala medier och undrar om Ukraina kommer att titta närmare på sådana kanaler som har ”extremt innehåll”?

Justiteministern svarar att det finns de som granskar sådant men det finns inget lagligt ramverk för att driva sådana saker. Vi behöver ett lagligt ramverk för att möta ”propaganda och hjärntvätt … från Ryssland”. Det finns bara terrorist-anklagelser som är ”svåra att bevisa”.

Moderatorn frågar sedan Herbst hur USA kan vara för yttrandefrihet och ändå stödja Zelenskijs beslut?

Han svara att han förstår att personer som ”är djupt intresserade av yttrandefrihet är oroade av beslutet” men åberopar ”sunt förnuft” och förståelse för ”omständigheterna”. Ryssland bedriver ett krig i Ukraina och ”om det inte varit krig så hade det inte behövts”. Men ”Europa har inte starkt nog stöttat Ukraina, med några få undantag, så det förvånar inte att de inte tagit hänsyn till dessa omständigheter”. USA ser inte beslutet som en attack mot yttrandefriheten, avslutar han.

Pomerantsev lägger till här att problemet med Ukrainas hela mediemiljö är att oligarker alltid har drivit tv-kanaler för att bevaka sina intressen och folket har låg tilltro till alla kanaler och vill verkligen ha något nytt. Folk är inte dumma och de allra flesta vet att dessa tre kanaler är pro-ryska. Men de litar inte på någon kanal. Man kan önska sig att en mer objektiv kanal men vad som behövs är en stark laglig restriktion med höga krav, och han hänvisar igen till Storbritanniens institution för media-granskning. Men hur kan Ukraina få en modig sådan institution som inte räds att gå till domstol mot starka affärsintressen/oligarker och lita på att domstolen inte är korrumperad? Det är en hel samling saker som måste ändras. ”Det finns ingen magisk tv-kanal som man kan bilda. Det är ett helt system som måste rättas till”.

Moderatorn säger sedan; ”OK, vi har en massa jobb att göra helt klart”.

Min egen fråga här är vad hon menade med detta? Bara en dålig formulering eller att ”vi” är Atlantic Council? Eller USA? Ukraina tycks inte finnas med i bilden här, på tal om ”falsk information” om utländsk intervention från Väst.

 

En gest mot Biden och USA?

Frågan kommer sedan om Bidens presidentskap har något att göra med Zelenskijs plötsliga USA-tillvända beslut?

Lesia Vasylenko svarar inte direkt på frågan men säger att det är välkommet med en tätare kontakt med USA. Nato-medlemskap är ett mål för Ukraina för att hålla Ryssland i schack. Hon säger också att Holos lagt ett förslag om att det ska bli åtalbart att konferera med Ryssland utanför officiella kanaler om fredsförslag rörande Donbass. Något som tydligen Medvedtjuk (ledaren för Oppositionsblocket) har gjort.

Herbst säger däremot klart och tydligt att Zelenskijs beslut och petningen av Oleksandr Dubinsky* är en klar gest till USA som innehåller en önskan att förbättra relationerna mellan länderna, efter en tid då Trump försökt dra in Zelenskij i amerikansk politik. Herbst påminner sedan att det var USA som levererade vapen till Ukraina när de behövde det och inte Europa. Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, avslutar han.

(* Dubinsky var parlamentsledamot för presidentens parti Folkets Tjänare men sparkades nyligen ut ur partiet på presidentens initiativ)

 

Vart tog tittarna vägen, vad har de för alternativ, vem lyssnar på dem?

Två tredjedelar av de tre stängda kanalernas tittare tycks ha gått över till Nasj och resten till olika andra kanaler. En ukrainsk kanal, Dom, vänder sig till Donbass och sänder online och över satellit.

Pomerantsev tror att Dom håller en god journalistisk profil och har en av de bästa journalisterna anställd som förstår Donbass-problematiken. Han påpekar också att det handlar om att ”förstå sin publik och inte tala nedsättande om dem eller till dem”. ”Man måste förstå folk och deras behov och ha lokal förankring. Du kan inte bara dyka upp uppifrån och säga ´hej, jag är Västs röst´. Man måste förstå människors liv och intressera sig för vad de önskar sig”. Han tycker Radio Free Europe gör ett bra jobb i Ukraina och har inget emot att Voice of America eller andra mediekanaler bedriver verksamhet där men ”det är viktigt att dessa kanaler inte blir inlåsta i den liberala bubblan”. Det är väldigt viktigt att de kommunicerar inte bara med Lesias väljare (Holos) utan också dem som tittar på de här kanalerna [som sanktionerats]. Det räcker inte att nå de som redan är övertygade utan också dessa svåråtkomliga röster utanför bubblan/filtret”.

Justitieministern besvarar till sist frågan om sannolikheten att Högsta Domstolen godkänner presidentens beslut? Han svarar att det finns inga garantier alls.

Ukrainska nedslag mot pressfrihet och opposition i skuggan av ryska

 

Under tiden som världens blickar riktas mot Ryssland och hur Putins regering med olika medel försöker kväsa oppositionen och pressfriheten i allmänhet och Navalnyj i synnerhet så har en liknande utveckling påbörjats i Ukraina.

Ukrainas president Volodomyr Zelenskij har utfärdat ett dekret som förbjuder tre tv-kanaler att sända. Dessa ägs av oppositionspolitikerna Taras Kozak och, enligt ukrainska media, Viktor Medvedtjuk som också är ledare för Oppositionsplattformen – För Livet. Motiveringen ska ytterst vara att dessa finansieras av Ryssland, vilket än så länge bara är ett påstående utan vidare bevisning.

Sanktionerna innebär förutom bannlysning av kanalernas sändningar bland annat en frysning av tillgångar för ägaren, förbud att föra ut kapital från landet och indragna licenser och andra tillstånd.

Till saken hör att just Oppositionsplattformen – För Livet i den senaste opinionsmätningen visat sig vara största partiet i nuläget med drygt 23 % sympatisörer i mätningen. Medan presidentens parti Folkets Tjänare, som fick egen majoritet i parlamentet i valet 2019, nu ligger på knappt 21 %. En störtdykning från de nära 60 % av parlamentsplatserna partiet har idag.

Det tycks uppenbart att nedstängningen av tv-kanalerna är ett försök att tysta partiet. Beslutet om nedstängningen motiveras förstås inte så utan istället att det är ett sätt att eliminera rysk inblandning i ukrainsk politik. Nämnde Medvedtjuk är förvisso vän med Putin och rysk medborgare från början, och partiet brukar beskrivas som pro-ryskt. Det är dock en sanning med modifikation. En stor minoritet av de ukrainska medborgarna är etniska ryssar och en ännu högre andel har ryska som modersmål och många har dessutom både vänner, familj och affärskontakter i Ryssland. Med andra ord finns de facto intressen av goda förbindelser med grannlandet samt också en oro för ryska språkets ställning i Ukraina hos många av landets medborgare. Det är emellertid ett enkelt sätt att sätta ett Kainsmärke i pannan hos politiska motståndare att framhäva det pro-ryska och sätta Ryssland som det egentliga målet för den här typen av repressiva åtgärder.

Nu har presidentens dekret tillfälligt fastnat hos talmannen Razumkov som vägrat att sätta det på parlamentets agenda för omröstning, åtminstone enligt hemsidan för en av de bannlysta tv-kanalerna 112. Det återstår att se om han pressas att ändra sig.

Mer repressiva åtgärder mot press- och yttrandefrihet att vänta?

Till detta kan läggas att landets Departement för Kultur och Informationspolitik har sänt beslutet om nedstängning (formellt taget av Nationella Säkerhets- och Försvarsrådet)till Youtube med begäran att de också stänger sin tjänst för dessa kanaler.

Enligt källorinom säkerhetstjänsten kan det tänkas att myndigheterna introducerar liknande åtgärder mot andra media om det skulle visa sig att de arbetar emot landets intressen och nationella säkerhet och därmed ”spelar motståndaren i händerna”, vilket förstås måste tolkas som Ryssland. Frågan är om man därmed anser att 23 % av befolkningen (som dessutom inte räknats bland de självutnämnda republikerna Donetsk och Luhansk) är landsförrädare?

En medlem av partiet Holos har också föreslagit att stänga ute journalister från de tre sanktionerade kanalerna från parlamentet, det vill säga i stort sett ett besöksförbud.

Hittills har protesterna inskränkt sig till att två hittills icke namngivna personer har lämnat en stämningsansökan mot presidenten till landets Högsta Domstol.

Internationella reaktioner?

OSSE:s representant för Pressfrihet, Dunja Mijatovic, har uttryckt sin oro över presidentens initiativ med att bland annat säga:

”Banning broadcasts is one of the most extreme forms of interference in media freedom and should only be applied in exceptional circumstances”.

Enligt Radio Free Europe har också EU reagerat och ifrågasatt beslutet. EU:s talesman för utrikesfrågor Josep Borrell har den 3/2 skickat ett brev till Zelenskij där han lär ha skrivit att Ukrainas rätt att försvara sig mot manipulation av information och desinformationskampanjer från utlandet men att ”detta inte får ske på bekostnad av pressfriheten och måste göras med full respekt för fundamentala rättigheter och friheter samt följa internationella standarder”.

Vilket helt emotsägs av Mykola Totjytsky, ordförande för Ukrainas EU-delegation, som istället påstår att EU ställt sig positiva till beslutet om sanktionerna. Han använder till och med större ord än så:

"I can say that today, starting in the morning, yesterday evening, the European Commission, the European External Action Service reacted extremely favorably to yesterday's NSDC decision on our sanctions […]”.

Under presidentens möte med G7-länderna nyligen hade frågan varit uppe till diskussion men det enda vi får veta av presidentens stabschef Andrij Yermak är att ”yttrandefrihet och friheten för journalister att arbeta har varit och förblir en prioritet för den ukrainska staten. Ukrainas president betonade att det inte finns några hot mot yttrandefriheten i vårt land”. Detta enligt presidentens egen hemsida.

 USA klappar dock i händerna. I ett uttalande från USA-ambassaden i Kiev sägs bl.a. detta (enligt Unian):

”USA supports Ukraine's efforts yesterday to counter Russia's malign influence, in line with Ukrainian law, in defense of its sovereignty and territorial integrity […]".

Det är alltså Rysslands ”ondskefulla inflytande” som här bekämpas och inte pressfriheten och den politiska viljan hos 23 % av befolkningen ignoreras här helt som faktor i sammanhanget.

Estland och Litauen har också sällat sig till lovsångskören.

Nå, Sverige då?

Ja, jag har då inte hört något.

Däremot har Reportrar Utan Gränser efterfrågat svenska sanktioner mot Ryssland tills attackerna mot pressfriheten upphör.

Det skulle ju kunna sätta regeringen i bryderi över hur den ska ställa sig till Ukrainas attack.

Att möta opposition med repression

Den ukrainske presidenten Zelenskij har hittills setts som en person som, med sina rötter i östra delen av landet, har förutsättningar att åstadkomma försoning mellan landsdelarna, få slut på kriget och med tiden ena landet. Nu förefaller hans stjärna vara i dalande och han agerar allt mer pressat. Det förefaller uppenbart att detta är ett led i att störa den främsta oppositionen. Det är då väldigt lämpligt att den råkar vara stämplad som pro-rysk. Men det eliminerar inte det faktum att det är en opposition och att den för närvarande företräder nästan en av fyra ukrainare.

Att möta opposition med repression bör fördömas varhelst det sker.

 

Förföljelser av journalister i Ukraina ökat efter Euromajdan

 En ukrainsk NGO, Human Rights Platform, gav ifjol ut en rapport/"svartbok" om förföljelser av journalister i Ukraina, ”CHALLENGES IN INVESTIGATION AND COURT HEARING OF CRIMINAL CASES RELATING TO VIOLATION OF JOURNALISTS' PROFESSIONAL RIGHTS IN UKRAINE”.

Intressant att notera ur denna är att antalet fall av kränkningar mot journalister har ökat stadigt sedan 2013, det vill säga innan Euromajdan som ledde till ett maktskifte i februari 2014. År 2013 rapporterades 53 fall av kränkningar mot journalister, året därpå 80 fall för att sedan öka stadigt: 2015/85 fall; 2016/141; 2017/174; 2018/177. Det är så långt rapporten sträcker sig men då kan vi hålla i minnet siffran 184 som gäller bara fram till och med oktober i år vilket visar att trenden håller i sig.

Det som rapporten också visar är att antalet hot om våld eller våldshandlingar mot journalister har ökat lavinartat. Från noll 2013 till 63 rapporterade fall år 2018.

Siffrorna är hämtade från Riksåklagarämbetets statistik. Det kan då invändas att de lägre siffrorna före 2014 mycket väl kan bero på att fall inte lika ofta hamnade i domstolar och därmed inte hamnade i statistiken. Men det förtar inte intrycket av ökande förföljelser efter 2014.

Olika NGOs i Ukraina har andra siffror men som i huvudsak bekräftar trenden som framgår ovan.

De fall som ändå lagförs leder sällan till fällande domar och i de fall de ändå gör det handlar det i regel om mycket låga straff, som böter eller villkorliga straff.

Det handlar inte bara om domstolarnas ovilja att dela ut hårdare straff utan också om lagstiftningens utformning och formulering, konstateras vidare i rapporten.

Det är emellertid vanligt att rättegångarna sköts på ett för offret ofördelaktigt sätt vilket kan handla om att inrapportera kränkningar i tid; passivitet från polis eller åklagare under förundersökningar; vägran att erkänna journalister som brottsoffer; nedläggningar av förundersökningar utan motivation eller grunder; eller att offret inte ens får reda på att fallet är nedlagt.

Utredningar kan också ta flera år trots att de är tämligen okomplicerade och överträder då inte sällan en tidsgräns för brottet i fråga.

Human Rights Platform uttrycker i rapporten oro för läget och betonar att det ” negativt påverkar journalistisk aktivitet och yttrandefriheten rent allmänt”.

Rapportförfattaren konstaterar också att:

” there is no practice in Ukraine of imposing significant punishments for crimes against journalists that could change the situation.”

Själv har jag på denna blogg för flera år sedan uppmärksammat just detta med Ukrainas ”bekymmersamma inställning till yttrandefriheten”.

Samt i ytterligare ett inlägg lyft fram Human Rights Watchs rapport för 2018 som bekräftade att landet inte rört sig i rätt riktning gällande yttrandefrihet och pressfrihet.

Det måste tyvärr konstateras att läget inte har förbättrats utan snarare tvärtom.

Läget i år hittills

Mellan januari-oktober 2020 har 184 kränkningar av yttrandefriheten rapporterats i Ukraina. Den allra vanligaste formen av kränkning är faktiskt fysiskt våld. Nästan 80 % av fallen handlar om detta.

En annan trend det talas om här i Ukraina är hur myndigheter på olika nivåer lägger ut olika former av hinder och byråkratiska restriktioner. Under förevändning att det är av hänsyn till corona-pandemin och karantänregler nekas journalister tillträde till viktiga möten där viktiga politiska frågor diskuteras eller beslutas. Den ukrainska allmänheten får därmed inte all viktig information om vad som pågår och hur diskussionerna förs inför beslut.

Inte sällan är det polis som står för de fysiska övergreppen men det handlar också om att de inte handlägger anmälningar enligt lagen och det är mycket få fall som går så långt som till domstol och i än mindre grad leder till fällande domar.

Flitigare politisk aktivitet när det gäller att skydda yttrande- och pressfriheten råder när det gäller Krim. Där rapporteras ännu fler kränkningar än i övriga Ukraina och ukrainska utrikesministeriet har annonserat initiativ som handlar om att göra diverse inhemska politiker till ”faddrar” för politiska fångar på Krim. När det gäller Krim är det ju ryska myndigheter som står för övergreppen och Ukraina har naturligtvis alla skäl att kritisera deras agerande.

När det gäller egna myndigheters agerande på av ukrainska regeringen kontrollerad mark är det mindre fart på engagemanget i parlamentet.

Kända konkreta fall med oklara omständigheter

Utländska organisationer är också engagerade i läget för journalister i Ukraina.

Committee to Protect Journalists, CPJ, har nyligen tagit upp fallet med Pavel Sjeremet som mördades 20 juli 2016 då hans bil sprängdes av en kraftig bomb. Han var en känd och populär undersökande journalist men som inte drog sig för att trampa makthavare på tårna.

Nu står tre personer åtalade för mordet men det har under hösten rests frågor kring om det verkligen är mördarna som står inför rätta.

En dokumentär ”Killing Pavel” visades 2017 i ukrainsk tv och tog upp ledtrådar till landets säkerhetstjänst som aldrig följts upp av utredarna. Allmänheten sägs ha chockats av uppgifterna och underminerade förtroendet för undersökningen.

Att den kontroversielle inrikesministern Arsen Avakov visat så stort intresse för förundersökningarna gör inte misstroendet mindre. Enligt flera uppgifter ska Sjeremet ha jobbat med en artikel som kunde varit komprometterande för bland andra just Avakov.

Ekaterina Sergatskova vid nyhetspublikationen Zaborona, som också de nyligen publicerat kritiska uppgifter om ledtrådar som inte följts upp, säger att många journalister känner sig otrygga och att ”antalet attacker mot journalister har ökat” och att det inte finns några garantier att attacker mot journalister undersöks korrekt.

En annan journalist som mördats är Vadym Komarov i staden Tjerkassy. En journalist som var känd för att ihärdigt granska makthavare och oligarker. Han avled den 20 juni 2019 av skador han tillfogats vid en attack mot honom i maj månad. Ett fall som uppmärksammats av The International and European Federations of Journalists European Federation of Journalists, IFJ/EFJ.

Ordföranden för the National Union of Journalists of Ukraine Sergij Tomilenko menar att “Vadym var obekväm för många lokala politiker” och att han ofta tog upp ämnet korruption i Tjerkassy.

Ännu har ingen misstänkt anhållits av polisen.

Ukrainas internationella ranking

De siffror som inhemska NGOs presenterar visar alltså på en negativ trend gällande förföljelser av journalister i Ukraina. Det är delvis en annan bild om vi tittar på internationella organisationers ranking.

Reportrar Utan Gränser presenterar varje år en ranking över pressfriheten, World Press Freedom Index.

Ukraina låg år 2013 på 126e plats och sjönk sedan till 127e året därpå och till 129e år 2015. Därefter har de avancerat till positioner strax under 100e medan de i nuläget för 2020 ligger på 96e plats och, om det håller i sig, alltså skulle komma in på 100-bästa-listan för första gången, åtminstone sedan 2013.

Man kan förvisso sätta frågetecken för hur träffsäker RUGs metodologi är. De bygger sin barometer på resultat de får in från diverse ”experter” som får fylla i ett frågeformulär som RUG tillhandahåller. Kriterierna i formuläret handlar om: pluralism, medias oberoende och den mediala miljön, självcensur, rättsligt ramverk, transparens samt kvaliteten på den infrastruktur som finns för stöd av nyhetsproduktion och information. Dessa kvalitativa data kombineras sedan med kvantitativa data rörande kränkningar mot journalister.

Det är emellertid svårt att få till några exakta metoder och det är RUG:s index som alltid refereras till när pressfriheten i olika länder diskuteras av media och politiker.

UNESCO fokuserar å sin sida mycket på dödligt våld mot journalister. Sådant är i Ukraina mer sällsynt även om exempel finns, som framgått ovan här. Med reservation för att det endast kan räknas in fall där dom är fälld och motivet är klarlagt.

Men det finns intressanta data att fundera över i UNESCOs broschyr som gavs ut i samband med International Day to End Impunity for Crimes against Journalists nyligen. Bland annat att flest journalister dödas i länder som inte har en väpnad konflikt; att kvinnliga journalister är särskilt utsatta; att tv-journalister är särskilt utsatta; att lokala journalister är särskilt utsatta.

En faktor som är vanlig i länder med många attacker mot journalister är korruption och organiserad brottslighet. När det gäller just Ukraina är detta kanske det främsta skälet till åtminstone det fysiska våldet. Med tanke på den attack mot anti-korruptionsarbetet som landets konstitutionsdomstol just utfört så finns skäl till oro att den negativa trenden håller i sig för överskådlig tid.

Det ukrainska statliga förtrycket ligger annars mer på ett dysfunktionellt och politiskt styrt rättssystem samt politikers fula ovana att lagstifta om åsikter och ägna sig åt historierevisionism.

Det finns alla skäl att följa upp hur situationen utvecklar sig för journalister och för yttrandefriheten i Ukraina i allmänhet. Det är ingen stolt historik landet kan visa upp och de stora order efter Euromajdan om yttrandefrihet och pressfrihet faller platt till marken i ljuset av resultaten som redovisats här.

 

UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här försöker jag ge en bild av hur det står till med fundamenten för en sann demokratisk process, det vill säga yttrandefrihet och pressfrihet, utan vilka ett val bara blir ett utanpåverk och skådebröd för utifrån vakande ögon.

Del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den ukrainska staten har alltsedan Euromajdan slutit greppet hårdare kring informationsutbudet för det ukrainska folket. Delvis är det förklarligt då konflikten med Ryssland hårdnat sedan dess och det finns ett behov av att försvara sig mot rysk propaganda och desinformation. Ända sedan självständigheten har det också pågått en kamp för att frigöra sig från det sovjetiska arvet och komma ur den Moskvastyrda omloppsbana som Ukraina befunnit sig i under århundraden och som tog sig extremt repressiva uttryck under tiden som sovjetrepublik. Historien har skrivits i Moskva vilket bland annat innebar att Andra Världskriget inte hette så utan Stora Fosterländska Kriget med början 1941. Något som nuvarande makthavare har bestämt ska ändras så att det måste berättas om Andra Världskriget istället, med början 1939.

Men den ökade kontrollen över det talade och skrivna ordet är också uttryck för en hyperkänslighet för kritik mot de ukrainare som utnämnts till nationens hjältar och som verkat i det förflutna. Även i detta fall har det rått en intern strid mellan de som velat bevara en gammal historieskrivning ärvd från Sovjetunionen och de som velat markera avståndstagandet från densamma och istället odla en hjältekult kring personer som Stepan Bandera, Roman Sjuchevitj och Symon Petljura bland de främst kända.

I spåren av detta tätnar nu tecknen på att den ukrainska staten tar till allt mer drastiska metoder för att styra opinionen i denna riktning och att trycka tillbaka och till och med förbjuda avvikande åsikter och narrativ.

Utmärkande för detta är hur de statliga institutionerna används och jag tänker då främst på Ukrainska Institutet för nationellt minne (UINM) samt den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar. Chef för den förstnämnda är Volodomyr Viatrovytj som är hjärnan bakom de lagar som förbjuder offentliga negativa uttalanden och publiceringar om Stepan Banderas självständighetsrörelse OUN och dess militära gren UPA, samtidigt som han också numera kontrollerar de historiska arkiven i Ukraina. Chefen för den sistnämnda myndigheten, Bohdan Chervak, är också ledare för det moderna OUN, det vill säga Banderas arvtagare i dagens Ukraina. Ett ultranationalistiskt filter kan alltså läggas över den ukrainska interna debatten.

Bild: Ukrop News. Bohdan Chervak, styr OUN men är även chef för den ukrainska statliga kommittén för TV- och radiosändningar och därmed den statliga censuren av sändningar och publiceringar.

Den lagliga grunden för den här politiken lades till stor del i och med det lagpaket som togs i april 2015 och som går under samlingsnamnet ”De-communization laws”. Lagpaketet för med sig exempelvis att ”kommunismens kriminella natur” i Ukraina mellan 1917-1991 inte får förnekas men också ett förbud mot att förneka legitimiteten hos ”Ukrainas självständighetskamp under 1900-talet” samt att ”offentligt visa förakt för” de officiellt erkända ”kämparna för självständighet för Ukraina”. I lagtexten förtydligas också att OUN och UPA är officiellt erkända för att det inte ska råda tvivel om vilka som avses.

”Vad är det för idé att tala om vår historia om det är förbjudet att göra det på ”fel” sätt? Jag tänker åtminstone inte censurera mig själv”, var journalisten Kristina Berdynskychs kommentar om lagen i en intervju i SvD.

”Vi professionella historiker måste få göra vårt jobb utan politiska begränsningar. Vårt uppdrag är att leta efter sanningen”, sa historikern Serhij Stelmach i samma artikel.

I Ryssland finns en liknande lag som förbjuder ”offentlig förnekelse av Nürnberg-rättegångarna och spridande av falsk information om Sovjetunionens aktiviteter under åren för Andra Världskriget”. Ukraina är i många avseenden en omvänd spegelbild av Ryssland.

De-communization laws har också lett till att personer som burit symboler för kommunismen på Segerdagen 9 maj fängslats. Segerdagen firas fortfarande över hela Ukraina, även i västra delarna, då de flesta har någon släkting som tillhörde de ca 4,5 miljoner ukrainare som slogs för Röda Armén. Chefen för Amnesty International i Ukraina, Oksana Pokaltjuk, krävde att de häktade skulle frisläppas och menade att ukrainska regeringen med de här åtgärderna mot fredliga aktivister tog ännu ett steg mot begränsad yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

De senaste åren har också präglats av en ökad press på journalister och bloggare som oroar människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch (HRW), Reportrar utan Gränser och amerikanska Committé to Protect Journalists (CPJ).

Det här har naturligtvis betydelse i de allmänna val som hålls i år. Till att börja med presidentvalet den 31 mars och senare i höst parlamentsvalen.

Yttrandefrihet, Pressfrihet och hot mot journalister

I sin rapport för 2017/18 skrev Amnesty bland annat att ”Ukrainska myndigheter ökade pressen på sina kritiker och oberoende NGO:er, inklusive journalister och anti-korruptionsaktivister. Myndigheterna startade rättsprocesser och stiftade lagar med mål att begränsa yttrandefriheten och organisationsfriheten, bland andra saker”. Under våren 2017 gick en våg av våld mot framför allt vänsteraktivister och journalister som framfört ett vänsterinriktad perspektiv.

Mer konkret handlade det särskilt om både fysiska angrepp och trakasserier mot aktivister, i synnerhet de som arbetade för att motarbeta korruption. Angrepp som oftast inte undersöktes effektivt och som det i flera fall finns starka misstankar att myndigheter, inklusive säkerhetstjänsten, själva låg bakom. Det rör sig också bland annat om morden på journalisterna Oles Buzina och Pavel Sheremet vars utredningar förblivit resultatlösa och om rättsprocesser byggda på fabricerade anklagelser mot journalister som kritiserat regeringen. Bland de mest kända Ruslan Kotsaba som anklagats för landsförräderi för sin kritik av regeringens hantering av konflikten i östra Ukraina.

I HRW:s årliga rapport för 2018 påpekas att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl. Rapporten för 2019 visar att den ukrainska regeringens begränsningar av yttrandefrihet, informationsfrihet och pressfrihet fortsätter och att de fortsätter att legitimera dem genom att hävda att det krävs för att motverka ryska militär aggression i östra Ukraina och rysk anti-ukrainsk propaganda. De skriver också att det mediabevakande Institute for Mass Information, fram till oktober 2018, hade räknat till 201 pressfrihetskränkningar i 23 olika regioner i landet, innefattande allt från hot och trakasserier till restriktioner för journalisters tillgång till information.

Den ukrainska Nationella Journalistfackföreningen (NUJU) - som av företrädare för regeringspartiet Folkfronten har anklagats för att ge stöd till ”anti-Ukrainsk media” - räknade till 86 våldsattacker mot journalister i Ukraina under 2018. 

Det är inte enbart ukrainska journalister som drabbas av den ukrainska statens paranoia för det fira ordet. Även utländska journalister tar en risk när de arbetar i Ukraina, i allra högsta grad i östra Ukraina och då inte enbart för att det skjuts med kulor och granater. Den nationella säkerhetstjänsten SBU har utvisat ett flertal journalister eller nekat dem inresa till Ukraina. De flesta ryssar, men långt ifrån enbart, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Detta fortgår löpande och lite i det tysta. Aktuellt just nu är ett ettårigt inreseförbud för den österrikiska journalisten Christian Wehrschütz som nekar till anklagelser om ”pro-ryska aktiviteter” och säger att han antar att den nuvarande ukrainska ledningen sökt en ursäkt att inte släppa in honom eftersom de är missnöjda med kritiska rapporter om mediafrihet och skandaler kring militära affärer. Han får också stöd av österrikiska myndigheter som ser inreseförbudet som ”en oacceptabel censur-åtgärd i Europa”.

Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till internetsajten Myrotvorets (Fredsmäklaren). Sedan 2014 har internetsajten Myrotvorets, med kopplingar till regeringen och säkerhetstjänsten, utpekat tusentals personer som varit verksamma i de ryskstödda områdena som "fiender till Ukraina". Under 2015 mördades två personer, varav en var journalisten Oles Buzina, bara några dagar efter att deras namn lagts ut på Myrotvorets. Under 2016-17 offentliggjorde de ytterligare namn och personuppgifter (kallat ”doxing”), som mobilnummer och mejladresser, på mängder av journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som AP, BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringar som ledde till ett flertal hot mot dessa journalister. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU och inrikesministeriet. Anton Gerasjtjenko, rådgivare vid inrikesministeriet, hyllade sajten på Facebook och lovprisade de ”patriotiska hackarna”. AP:s vice ordförande John Daniszewski däremot ansåg att ”Ukrainare som tror på frihet borde kraftfullt försvara värdet av nyhetsrapportering som återger Ukrainas berättelse. Dessa hackare har uppenbarligen missförstått journalismens roll i ett fritt samhälle”.

I september 2015 offentliggjordes också - under mer öppna former - en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Den kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan.

Den märkliga historien med den ryske journalisten Arkadij Babtjenko förra året, som först utropades vara mördad av rysk säkerhetstjänst för att nästa dag ”återuppstå” och presenteras av SBU på en presskonferens, har också fått internationell kritik av flera skäl, bland annat från HRW, Reportrar utan Gränser och CPJ.

Inskränkningar för det fria ordet görs inte bara för traditionella medier. Ukrainska myndigheter ger sig på utan också det fria order på internet. President Porosjenko utfärdade i maj 2017 en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte - som påminner starkt om Facebook - för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd stängde med andra ord ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned. En åtgärd som enligt bland andra the Economist verkade mer passande för en auktoritär regim än för ett land som är aspirant att få tillhöra de europeiska demokratierna.

Kulturskymning

Den svenske journalisten och författaren Anders Rydell fann i november förra året plötsligt ett antal artiklar i ukrainsk press som nämnde hans namn. När han fick dem översatta för sig gick det upp för honom att hans bok ”Boktjuvarna” hade förbjudits att ges ut i Ukraina. Den handlar om Nazitysklands plundring av bibliotek och andra boksamlingar under andra världskriget men även om Sovjetunionens liknande beslagtagande när de fick kontroll över östra Europa under och efter kriget. Så varför hade då boken förbjudits i Ukraina? Jo, täckande en halv sida (av drygt 400) har Rydell en kort beskrivning av Symon Petljura, som ledde den kortlivade Ukrainska Folkrepubliken efter första världskriget. Där nämner han att det som Petljurarepubliken blivit mest ökänd för eftervärlden var de blodiga förföljelserna av judar och att det under Ukrainska Folkrepubliken uppskattats att tiotusentals judar mördats i över 1300 pogromer, att tiotusentals kvinnor våldtogs och upp emot en halv miljon blev hemlösa, att våldet var ”extremt” och att ”många offer misshandlades till döds, brändes levande eller halshöggs”. 

Det blev för mycket för Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar (!?). Jo, just den myndighet som leds av OUN-ledaren Bohdan Chervak. Boken förbjöds i ett beslut som omfattade 26 titlar - bland andra en del barnböcker - som enligt ett uttalande från kommittén var ”genomsyrade av kommunistisk ideologi”. Rydells bok anklagades mer specifikt för att innehålla rysk propaganda och sprida myter om kring den Ukrainska Folkrepubliken, enligt vad Rydell själv anger i en SvD-artikel. I artikeln framhåller han också den svarta ironin i beslutet att förbjuda en bok som handlar om plundring och förstörelse av litteratur. Det är dessutom anmärkningsvärt att boken inte är förbjuden i Ryssland trots att den innehåller en hel del berättelser om Röda Arméns framfart bland bibliotek och judiska arkiv och att Sovjet beskrivs som en nästan lika stor skurk i sammanhanget som Nazityskland, och trots att Ryssland har liknande lagar som Ukraina och att de två länderna är mitt inne i ett kulturkrig som förmörkar den kulturella tillvaron i båda länder. Bannlysningen av Rydells bok, som har översatts till 20 språk, har fått betydligt större uppmärksamhet i utlandet än här i Sverige. 

Dessa 26 förbjudna titlar är långt ifrån de enda som drabbats under senare år. Många är förstås ryska utgivningar. Det finns sedan 2016 en lag som förbjuder import av ryska böcker och som begränsar införseln för privatpersoner av ryska utgivningar till tio volymer.  En drastisk åtgärd i ett land där bokhandlarnas utbud till över hälften är på ryska. Den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar gavs uppgiften att administrera och övervaka censuren som ska skydda ukrainska folket från ”rysk desinformation och rysk informationskrigföring” men också från ukrainofobiska narrativ, den kategori som Rydells bok sannolikt fastnat i. Liksom en hel del andra icke-ryska böcker. Exempelvis har den mycket kända och lästa historikern Anthony Beevors”Stalingrad” förbjudits eftersom den beskrev en sekvens där ukrainsk milis mördade ett nittiotal judiska barn. 

I höstas adderade den Statliga Kommittén för TV- och radiosändningar ytterligare över 200 böcker och i den västukrainska staden Lviv bannlyste det regionala rådet ryskspråkiga böcker, filmer och sånger helt och hållet i regionen. Ett mycket drastiskt beslut i ett land där omkring 20 % av befolkningen har ryska som modersmål och en ännu större andel använder ryska som sitt yrkesspråk.

Den antiryska censuren är förstås den dominerande i Ukraina. Den gäller också ett förbud mot ryska tv-kanaler. Officiellt säger kommittén att just detta handlar om att de inte skulle uppfylla juridiska krav vilket naturligtvis är ett konstruerat skäl för förbudet. 

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina och flera hundra ryska artister och skådespelare har inreseförbud. Men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder har blivit bannlysta. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare, bland andra Steven Seagal, ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen” och har numera också inreseförbud.

Turerna kring Eurovision Song Contest (Melodifestivalen) har också varit många vilket placerat Ukraina i det europeiska blickfånget och illustrerat hur det här kulturella kriget slår. Många minns väl att Ukraina arrangerade evenemanget 2017 och då förbjöd den ryska sångerskan Julia Samojlova att komma in i landet och uppträda i Kiev. Mindre känt är kanske att att också ryska schlager-fans sattes på vändande plan hem till Ryssland. Årets tävling kommer däremot inte Ukraina att delta i alls, efter märkliga turer kring den egna kvalifikationstävlingen som vanns av artisten Maruv. Eftersom hon uppträtt i Ryssland ville inte ukrainska public service-bolaget ge henne tillstånd att uppträda för Ukraina om hon inte undertecknade ett kontrakt som skulle gett public service-bolaget stor makt över hennes karriär inom den närmaste framtiden och som skulle gett henne skyldigheter att inte bara vara en kulturell ambassadör för Ukraina genom sin musik utan också genom att ”uttrycka det ukrainska samhället åsikter till världen”. Hon vägrade skriva på kontraktet och inte heller de artister som placerade sig som två, trea och fyra i den ukrainska uttagningen har gått med på att underteckna det kontrakt som bland annat, enligt Maruvs egen fb-post, kräver att artisten är förbjuden att improvisera på scen; att helt följa alla krav och instruktioner från NTU (det ukrainska public service-bolaget); och att inte ha någon som helst kommunikation med journalister utan tillstånd från NTU.

Fria val kräver fri press och fri debatt

Den svenska regeringens rapport från UD om situationen i Ukraina hävdar att den ukrainska ”lagstiftningen och det institutionella ramverket för att tillgodose de mänskliga rättigheterna [är] till stor del tillfredsställande”. Utrikespolitisk Institutet skriver också i sin landbeskrivning av Ukraina att: ”Pressfrihet garanteras i lag i Ukraina och respekteras förhållandevis väl”.

Det här är alltså som vi kunnat konstatera en sanning med stor modifikation, sagt om en nation som placerar sig på 101:a plats på Reportrar Utan Gränsers årliga ranking över länders pressfrihet, strax efter länder som Kirgizstan, Mozambique och Libanon. 

I andra sammanhang är däremot regeringen ytterst tydlig avseende synen på vikten av pressfrihet och yttrandefrihet i en demokrati.

”Den fria och oberoende pressen är en hörnpelare i vår demokrati”, säger exempelvis försvarsministern Peter Hultqvist och dåvarande kulturministern Alice Bah-Kuhnke i en artikel som publicerades i Dala-Demokraten 29/11-2107. Den handlade förstås mycket om ryska desinformationskampanjer men de underströk i artikeln vikten av oberoende journalistik i en levande demokrati och levererade uppmaningen att sluta upp ”kring det fria ordet och journalistikens roll i demokratin”. Artikeln ligger också upplagd på regeringens hemsida.

Sida menar på sin hemsida att ett demokratiskt samhälle inte är möjligt utan yttrandefrihet. Den ”ger människor makt att öppet ställa krav på hur staten och myndigheterna sköter sina uppgifter”, säger Sida också, och framhåller journalisters och andr medieaktörers nyckelroll i att ”granska makthavarna och avslöja missförhållanden”.

Samstämmigheten kring detta är tämligen entydigt bland de europeiska demokratierna och de institutioner som har att övervaka rättigheter. Men det som för ett tiotal år sedan var en självklarhet är idag starkt hotat. I flera EU-länder begränsas det fria ordet och pressfriheten, och i USA pekar presidenten finger åt var och varannan journalist och skriker ”Fake News” som svar på kritiska frågor och bannlyser vissa tv-bolag från Vita Huset. I Ryssland såväl som i Ukraina ser vi hur yttrandefriheten och pressfriheten respekteras allt sämre och hur journalister som kritiserar makten lever farligt.

Det tilltagande våldet mot regimkritiska journalister, den kringskurna yttrandefriheten och den omfattande censuren kommer naturligtvis ha inverkan på det ukrainska valresultatet. Det kommer att bli oerhört svårt att påvisa exakt hur och hur mycket men det vore ytterst märkligt att hävda att det inte skulle ha någon betydelse i ett land där huvuddelen av befolkningen får sin information från tv-utbudet. Ett utbud som jag nu har visat styrs av statliga kommittéer och tv-bolag som bedriver en tämligen omfattande censur och kontroll som begränsar den ukrainska politiska debattens mångfald av perspektiv och åsikter.

Den inte alldeles vågade gissningen är att det är presidenten Porosjenko som mest av alla kommer att gynnas av det här förhållandet. Det är makten som skyddas och Porosjenko sitter ju på den.

Än så länge.

Ukraina och yttrandefriheten – sammanfattning av Human Rights Watch rapport

Det talas mycket om att i demokratins namn, och till och med i yttrandefrihetens namn, att motverka ”falska nyheter” och desinformation genom att kontrollera flödet av information på nätet. Om detta skrev jag om nyligen på denna blogg. Nyligen har Human Rights Watch släpp sin årliga rapport för 2018. Det vill säga en genomgång av läget baserat på händelser under år 2017. Den visar att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl.

Ett flertal åtgärder togs av den ukrainska regeringen för att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten, officiellt som motåtgärd till den ”ryska militära aggressionen i östra Ukraina” och ”anti-ukrainsk propaganda”.

De här åtgärderna innefattade exempelvis en lag som kräver att aktivister och journalister som undersöker korruptionen i landet måste deklarera sina personliga tillgångar. En lag som senare annullerades medan istället en ny introducerades som innebar vad HRW kallar ”betungande och orättfärdiga rapporteringskrav” för alla NGO:er och individer som arbetar för dem. Liknande lagar finns i Ryssland som begränsar NGO:ers frihet att verka och existera.

President Porosjenko utfärdade också en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte, som påminner starkt om Facebook, för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd bör med andra ord ha stängt ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned i Ukraina. De två sistnämnda var bland de mest använda i landet.

Den nationella säkerhetstjänsten SBU har också utvisat ur eller nekat inresa till Ukraina ett flertal utländska journalister, de flesta ryssar men även spanjorer, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till sajten Myrotvorets (Fredsmäklaren) som under 2016-17 offentliggjorde namn och personuppgifter på hundratals journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringen ledde till ett flertal hot mot dessa journalister och en Kiev-baserad ukrainsk journalist, Oles Buzina, blev också mördad några dagar efter publiceringen. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU.

Inte heller har brandbombsattacken år 2016 mot tv-stationen Inter blivit utrett och inte heller har mordet på journalisten Pavel Sheremet blivit löst. Den sistnämnde var starkt kritisk mot makthavarna i synnerhet avseende deras inställning till pressfrihet och yttrandefrihet och mördades av en bilbomb år 2016. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists talar det mesta för att mordet utförts av inhemska krafter och i en film ”Killing Pavel” producerad av Organized Crime and Corruption Reporting Project hävdas att en anställd vid ukrainska säkerhetstjänsten SBU ska ha befunnit sig vid bilen när bomben placerades där. Filmen finns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Den framhåller allvarliga brister i polisutredningen. Det går inte att slå sig fri från tanken att bristerna varit avsiktliga, i synnerhet som det framkommer i filmen att Sheremet och andra journalister på nättidningen Ukrayinska Pravda planerade artiklar som var komprometterande för flera regeringsföreträdare, bland andra inrikesminister Avakov. Brister i polisutredningar eller bristen på polisutredning tycks för övrigt vara ett ukrainskt fenomen som är återkommande när det gäller viktiga händelser som exempelvis skjutningarna på Majdan i Kiev i februari 2014 och mordbranden vid fackföreningshuset i Odessa i maj samma år. Inkompetens eller politik? Kanske lite av både och?

Ett annat känt fall som tas upp av HRW är gällande journalisten Ruslan Kotsaba som släpptes fri under 2016 men vars frisläppande under 2017 annullerades för att inleda en ny rättegång mot honom. Han anklagas för landsförräderi och kallas enligt regeringspropagandan för ”Moskvaagent”. Något han skulle betraktat som ett dåligt skämt om det inte vore för att det kan innebära minst 13 års fängelse för honom. Han slogs för ukrainsk självständighet under Sovjettiden och har alltid varit liberal och pro-EU, aktivt deltagit vid Orangerevolutionen liksom Euromajdan 2014. Nu är han besviken över resultatet av Majdan-protesterna och vad han menar var en ”naiv tro på väst”. Kotsaba menar att det var EU och USA ”som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp”. En uppfattning som uppenbarligen uppfattas som Kreml-propaganda i dagens Ukraina. Mer om detta går att läsa i hans egen artikel i Aftonbladet.

På Krim har på motsvarande sätt framför allt pro-ukrainska tatarer av ryska myndigheter anklagats för terroristverksamhet eller för separatism och journalister har ställts inför rätta för att ha skrivit artiklar kritiska mot den ryska ockupationen av Krim. Det är spegelvända fenomen vi ser. Statliga eller statligt stödda förföljelser av journalister och andra regimkritiker, vilket visar vad som kan hända om stater ges legala verktyg att inskränka det fria ordet utan att behöva ange andra motiv än svepande formuleringar som ”för nationens säkerhet” eller att ”motverka utländsk propaganda” och liknande. Förutom att det leder till allvarliga följder för enskilda journalister och politiker som anklagas så tystar det också kritik av regimerna rent generellt, när rädslan sprider sig för konsekvenserna. Ryssland rankas enligt den nyligen släppta årsrapporten från Freedom House som ”Not free” och Ukraina som ”Partly free”.

Det är därför mina invändningar är så starka mot Löfvens och Macrons nylanserade idéer om lagar som ska ”förbjuda” eller ”motverka” så kallade ”falska nyheter”. Det som är falskt i den enes ögon kan vara precis det motsatta i den andres. Med legala verktyg i händerna på statens företrädare öppnas portarna för godtycklighet och statligt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”falska nyheter” och vad som inte är det.

Det är väl inte så vi vill ha det?

Fake News – nyord för censur?

I Helsingfors sitter ett antal personer i en NATO- och EU-finansierad grupp med den långa benämningen the European Centre of Excellence for Countering Hybrid Threats. Med en budget på ca 15 miljoner kronor om året förväntas de hitta vägar att skydda oss (i väst) mot vad som kallas hybrid krigsföring/hybrid warfare.

Detta med hybridkrig i sig är ett omstritt begrepp. Enligt vissa forskare, som Försvarshögskolans Ilmari Käihkö, är all krigföring i någon mening hybrid. Han har svårt att se att begreppet gör något annat än beskriver normen och därför inte tillför något för ökad förståelse av krigföring, för dagens försvarspolitiska debatt, eller att det skulle leda till bättre beslutsfattande. Käihkö menar också att uttrycket riskerar att leda till resursslöseri.

Det är därför intressant att notera vad det Finlandsbaserade centret har uträttat för att hitta ”motgift” mot ”hybridhot”. Efter fyra månader (det öppnades i oktober 2017) förefaller det oklart om något meningsfullt kommit ut från centret alls, skriver Reid Standish i nätpublikationen Foreign Policy den 18/1-2018, med tillägget ”trots högt uppskruvade förväntningar”. Dess aktiviteter beskriver artikelförfattaren som fortsatt ”dunkelt” och att det är oklart vad de ska ge för resultat. 

Ja, det tycks vara en svår uppgift att förklara även för centrets anställda, av artikeln att döma. Men det tycks ha mycket mindre att göra med att spåra hackers än att diskutera lagar och regleringar i olika länder och producera rapporter och anordna seminarier, work-shops och utbildningar för politiska beslutsfattare och byråkrater. ”Det handlar om att identifiera ett mönster”, säger en av de anställda. Det verkar inte ha gått fram ens till initierade utomstående dock vad de pysslar med. Janne Riihelainen, finsk säkerhetsexpert, säger att han inte har en aning om vad de verkligen gör, något han menar att ingen verkar ha vetskap om. I finsk press kritiseras institutionen för att inta en ”byråkratisk approach till ett icke-byråkratiskt problem”.

Kanske är centret ett exempel på det resursslöseri som Käihkö menar att lanserandet av begreppet hybridkrigföring riskerar att föra med sig?

Vid invigningen av centret talade NATO-chefen Stoltenberg och EU:s höga företrädare för utrikesfrågor Federica Mogherini. De betonade att det skulle utgöra en del av ”Europas svar till Ryssland” och att det i allokeringen till just Finland låg en stor dos symbolik. Troligen en betydande del av avsikten, som symbolåtgärd och för att visa att ”man gör något” åt den ”nya” typen av hot. Den amerikanske försvarsministern James Mattis kallade det ”an institution fit for our time”.

Måhända ligger det i tiden att begränsa yttrandefrihet och den fria opinionsbildningen på nätet? Ett verktyg som annars skulle kunna sägas bidrar till att försvåra för diktatorer och diktaturer att införa och vidmakthålla totalitära system. Här balanseras det på gränsen till totalitära staters metoder i syfte att skydda frihet och demokrati. Ett fenomen som fick fart efter ”nine-eleven” och Bush-doktrinen om ”korståg mot terrorismen”.

I Frankrike lanserar president Macron idén att ge domstolar makt att stänga medier som publicerar ”falska nyheter” i valtider. Det är oklart varför lagen endast skulle gälla i valtider och än mer oklart hur dessa domstolar ska avgöra vad som är falskt och sant. Var det inte just en sådan politisk kontroll av opinionsbildning och debatt som Sovjetunionen byggde på? Att kontrollera åsikter och påståenden och kalla vissa för falska och andra för sanna? TV-kanaler som ”kontrolleras eller påverkas av utländska stater” ska dessutom kunna bli av med sändningstillstånd. Hur långtgående ska detta tolkas? Kommer det utestänga kanaler som Al-jazeera, Fox News eller Russia Today för att ta några exempel? Olika perspektiv på komplexa konflikter ska inte längre kunna framföras? Det känns synnerligen svårsmält och tveksamt framför allt som det framförs av Macron som en åtgärd ”för att skydda demokratin”.

Här i Sverige har statsminister Löfven nyligen aviserat inrättandet av en ny myndighet för psykologiskt försvar.  ”Det finns en uppenbar risk att utomstående vill blanda sig i hur vi fattar våra beslut”, säger han. Vad myndigheten ska ägna sig åt förefaller oklart men enligt statsministern ska dess utgångspunkt vara att ”bevara det öppna samhällets fria kunskaps- och informationsutbyte”. Det låter väldigt tvetydigt och luddigt. Kan (och ska) myndigheten exempelvis förhindra ytterligare amerikanska påtryckningar mot svenska beslutsfattare att avstå från att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud?

Det går dock helt i linje med Vinnovas utvecklande av en digital plattform för att ”förebygga att falska nyheter får stor spridning och spelar en avgörande roll” i årets val. Tillsammans med de stora mediehusen ska de granska att ”ogrundade påståenden får spridning” och får betydelse i valet 2018. Återigen en uppgift som dels hämmas av oklarheten om vem som ska avgöra vad som är falska nyheter eller ej, men också möjliggör för de stora mediehusen att styra debatten i en för dem önskad riktning. För vem som prenumererar på SvD eller DN exempelvis (ägarna Schibsted respektive Bonniers deltar i Vinnovas projekt) kan ha undgått att notera, gillande eller inte, att de för en kampanj för svenskt NATO-medlemskap? Eller att SvD ända sedan årsskiftet bitvis har liknat en valkampanj-kick off för Moderaterna? I artikel efter artikel snart sagt varje dag (ibland ett par-tre i samma nummer) har nye partiledaren Ulf Kristersson fått bre ut sig och redogöra för Moderaternas politik och ondgöra sig över andra partiers. Det står naturligtvis tidningen fritt att publicera vad man vill och vinkla det som man finner önskvärt men när de ingår i projekt med uppgiften att söka upp och förhindra att ”ogrundade påståenden” får genomslag i valet blir i vart fall jag mycket misstänksam. Något jag gav uttryck för i mitt förra inlägg på denna blogg.

Naturligtvis ska uppenbart falska påståenden bemötas. Vi har också redan lagar som kan tillämpas mot de som ägnar sig åt förtal eller hets mot folkgrupp och vi har pressetiska regler och institutioner som ser över att dessa följs. När det gäller nätet så florerar det sannerligen en mängd smörja där som gott kunde raderas för evigt. Enligt min mening. Men vem är jag att sätta mig över andras åsikter eller berättelser om sin verklighet? Däremot kan jag, om jag vill, bemöta påståenden genom att blogga exempelvis, och på så sätt påverka debatten och tillföra argument osv.

Det vill säga; så länge ingen beskyller mig för att sprida ogrundade påståenden och stänger min blogg. Vad har jag för garanti mot det när institutioner som ska ägna sig åt åsiktsgranskning har blivit ”fit for our time”?

Ukrainas nationella varumärke – Freedom Is Our Religion?

Jag spenderade veckändan som gick i Kiev. På ett kafé nära Majdan bläddrar jag i Kyiv Post från 1 december 2017. Ser att tidningen ska hålla en konferens, Kyiv Post´s Tiger Conference, den 5 december på stadens Hilton-hotell, det vill säga idag. ”Ledande internationella experter” ska diskutera hur Ukraina ska kunna putsa upp sin image. Trots ihärdiga försök att få till en positiv bild av Ukraina internationellt förknippas landet fortfarande med ”negativa narrativ om krig, korruption och fattigdom”, skriver Bermet Talant i tidningen. Det behövs ett ”nytt och solitt varumärke” som står sig mot ”rysk desinformation och ger erkännande till landets rika historia och högkvalitativa produkter”, menar han vidare att experterna säger.

Det lär bli ett styvt jobb. I samma tidning läser jag om att förnybara energikällor ignoreras i Ukraina medan vindmöllorna snurrar i Polen, precis på andra sidan gränsen på vägen från Lviv, och att Ukraina misslyckas med att ta till sig innovationer, främst beroende på att ekonomin inte växer tillräckligt. Det är Kyiv Post som skriver om detta så det kan knappast sorteras in under ”rysk desinformation”. Dessutom meddelade EU bara för några dagar sedan att de håller inne utbetalningen till Ukraina av 600 miljoner Euro som skulle varit det sista delbeloppet av totalt tre utbetalningar av ett makrofinansiellt stöd till Ukraina. Landet har inte kunnat uppfylla de krav som ställts för att få pengarna. Ett misslyckande som även det svårligen kan lastas Ryssland. Annars är just detta en bekväm ursäkt för egna misslyckanden hos ukrainska politiker. Samt en hel del annat. Det mesta kan skyllas på rysk inblandning eller rysk desinformation eller ryska agenter och provokatörer. Bara under denna helg har jag bland annat fått höra att det är ryska agenter som vandaliserat det judiska Menorah-monumentet vid Babij Jar, för att så split mellan de ukrainska folken. Möjligen börjar även EU tröttna på den här typen av undanflykter och urskuldande.

På Majdan står stora dukar uppslagna med EU-stjärnor och hela ena väggen på det fackföreningshus som brann vid Majdan 2014 (och fortfarande inte återställts) täcks av en gigantisk duk som förkunnar att ”Freedom Is Our Religion”. Jag får förmoda att det är Ukraina som avses (?). Kanske har Kyiv Post, arrangörerna av dagens konferens, spänt upp duken som ett förslag till varumärke? 

Egen bild. "Frihet är vår religion". En bild Ukraina gärna vill visa övriga världen och i synnerhet EU.

Egen bild. Majdan, där slaget stod 2013/14 för medlemskap i EU, pryds just nu av jättedukar med EU-stjärnorna. Drömmen lever än men det lär bli en lång process innan den infrias... om alls.

Det klingar dock falskt i ett land som stiftat lagar som begränsar åsiktsfriheten genom att förbjuda kritik av OUN och UPA, som i princip har förbjudit kommunistpartier och som infört inreseförbud för ett flertal utländska journalister och bloggare (länk blogg) och som förföljer journalister i det egna landet, bland andra Ruslan Kotsaba. Han gavs utrymme att beskriva sitt öde för inte så länge sedan i en artikel i Aftonbladet. När media förbigår hans fall med tystnad tvingas han ta ordet själv. Han har anklagats för ”landsförräderi” eftersom han skrivit artiklar som anfört kritik av kriget i öst. Han är inte ensam om att ställas inför anklagelsen vilket han också beskriver i artikeln. 

I Ukraina betraktas skådespelaren Gerard Depardieu som ett ”hot mot nationens säkerhet” eftersom han uttryckt sig klumpigt om att Ukraina skulle vara en del av Ryssland och är en vän av Putin. Han har inreseförbud till Ukraina filmer där han medverkar får inte visas i statliga tv-kanaler. Man kan ju tycka vad man vill om Depardieu men den här typen av överdrifter är dessvärre vanliga i Ukraina. Begränsning av kulturutbudet eller rätt och slätt censur var vanligt i Sovjetunionen och det är ett arv som landet förvaltar flitigt. Ett flertal regissörer, skådespelare och artister har belagts med inreseförbud till Ukraina och en mängd filmer och tv-produktioner får inte visas i ukrainsk tv. Bland annat en mycket populär serie som fick läggas ned eftersom en av karaktärerna spelades av en rysk skådespelare.  Mer uppmärksammat blev kanske inreseförbudet för den ryska schlagerstjärnan Julia Samojlova. Men det var också ett flertal ryska schlager-fans som fick vända vid gränsen. ”Freedom is our religion” ger förvisso Ukraina också frihet att bestämma vilka som ska få komma in i landet, men det är tämligen långtgående begränsningar som drabbar såväl kulturellt utbyte som akademiska kontakter och pressfrihet.

Tidigare i år har också Savik Shusters mycket populära tv-show slutat att sändas. Den har vandrat mellan olika kanaler och det har funnits olika skäl till detta men med början förra året har han motarbetats av ukrainska staten som plötsligt drog in hans arbetstillstånd i Ukraina. Något som fick ForeignPolicy att ställa frågan om Ukrainas ledare ”förstår vad pressfrihet är”? Shusters tv-shower har formen av debattprogram och han är känd för att inte dra sig för några ämnen och att släppa fram alla röster till debatt. Han har gjort sig känd för stort mod och för att kämpa för det fria ordet. Shuster föddes i Vilnius men har dubbelt medborgarskap, kanadensiskt och italienskt, men har skapat sitt kändisskap först i Ryssland där han bland annat arbetat för Radio Free Europe men på senare år i Ukraina. Hans tv-shower har blivit bannlysta tidigare, men då av Putins ryska regering 2004. Ukraina är allt som oftast en spegelbild av Ryssland. Något de själva aldrig tillnärmelsevis skulle kännas vid. Men dock visar prov på om och om igen. Det är lättare att välta en Lenin-staty än att skaka av sig ett politiskt beteende från decennier som del av Sovjetunionen.

Egen bild. Sockeln på vilken Lenin stod fram till 2014. Det är dock lättare att välta statyer än att förändra beteenden.

Nu fick Shuster emellertid ändå fortsätta att sända sina debattprogram. I ett av dem, sänt den 2 oktober 2016, handlade om 75-årsminnet av massakern vid Babij Jar då över 33000 judar massavrättades under två dagar, den 29-30 september 1941. Bland debattgästerna fanns bland andra Eduard Dolinsky, ordförande för Ukrainian Jewish Committé. Han läste högt ur originaldokument publicerade av OUN, som samarbetade med Naztityskarna under kriget men som nu hyllas som nationalhjältar i Ukraina. Redan innan han börjat läsa kastade sig flera debattdeltagare över honom och ropade ”nonsens” och ”Putin-propaganda” och avbröt ständigt och hävdade att allt var lögn. Bland de som skrek fanns bland andra Bohdan Chervak, nuvarande ledare för det moderniserade OUN och Volodomyr Viatrovytj som leder Ukrainska Institutet för Nationellt Minne. Det Dolinsky sa var att OUN förvisso slogs för ett fritt Ukraina men också ett Ukraina ”fritt från judar och polacker”. Ett av citaten var att OUN skulle ”stödja alla metoder att förinta judar”. Viatrovytj avbröt konstant och krävde få veta vad det var för dokument Dolinsky läste ur och när det var daterat. Med beundransvärt lugn fortsatte Dolinsky sin uppläsning så gott han kunde. Syftet var förstås att bistå med fakta i målet när Babij Jar nu var föremål för debatt och när det är utom allt tvivel att de då styrande i staden, OUN-M, i ord och handling gav stöd till tyskarnas massmord, både före och efter massakern den 29-30 september. OUN-milis bildade dubbla led och ”vallade” de judiska offren fram mot avrättningsplatsen med sparkar och slag och Kiev-bor uppmanades efteråt i tidningen Ukrainske Slovo, språkrör för OUN, att ange gömda judar för Gestapo. Även detta lästes upp av Dolinsky så gott det nu gick i kakafonin av protester. – Sovjetisk propaganda och nu rysk propaganda, hävdade Viatrovytj som dock senare tvingades erkänna dokumentens äkthet men menade att de ”skulle ses i sin historiska kontext”.

Den här debatten finns på Youtube med engelsk översättning och är oerhört intressant att ta del av. Shuster har dock väldigt lång programtid (inga svenska stressdebatter med tre ämnen på en timme här inte) och Dolinskys inlägg börjar först 1 timme och 46 minuter in i programmet.

Om nedläggningen av Shusters show hade något med detta att göra är högst oklart, men visar dock vilket klimat som råder när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Sanningen må vara obekväm men det är hög tid att Ukraina börjar bearbeta de mörka delarna av sin historia och i synnerhet de som rör andra världskriget. Savik Shuster höll ett mycket bra tal till publiken när den började bli alltför högljudd i sina protester mot Dolinskys högläsning. Han sa så här:

”Mina vänner. 91 % av publiken [min anm/ i början av programmet ställs frågan till studiopubliken], 91 % av er, sa att ni inte visste hela sanningen om Babij Jar eller om Förintelsen. 91 % av er sa att ni ville veta mer. Ni vet, när ingen vet någonting alls, när folk slutar att ta in lärdom steg för steg – såklart kan ni hitta falska dokument, desinformation, sånt händer – men vi måste filtrera den här informationen och sluta med detta nonsens. Vi måste lyssna på alla parter. Och sen bearbeta informationen. Annars kommer vi aldrig att finna ett gemensamt språk. Förstår ni?”

Problemet är att Shusters show är nedlagd men det statliga Institutet för Nationellt Minne under Viatrovytjs ledning däremot fortsätter med oförminskad energi att pumpa ut minnespolitiska sagoberättelser om hjältar som i verkligheten försökte skapa SITT Ukraina, etniskt rent i enlighet med en ideologi som stod Hitlers mycket nära. Ukraina försöker just ny bygga en identitet som hämtas ur en idealiserad och mytisk bild av frihetskämpar ur det förflutna. Ett förflutet vars mörka fläckar, som antisemitism, pogromer och kollaboration med Nazityskland, tvättas vita med alla till buds stående medel. Att läsa högt ur dokumenten inför flera miljoner tv-tittare, aggressiva åhörare, och debattdeltagare som ständigt avbryter och ropar ”lögner”, kräver stort mod. Det är dessutom på gränsen till olagligt i dagens Ukraina.

Medan de röd-svarta fanorna vajar kring Majdan åker övriga världen ifrån Ukraina tekniskt, ekonomiskt och kulturellt. Risken finns att ukrainarna blir lämnade kvar på stationen för att ingen längre vill ha dem med i vagnen. Alldeles oavsett vilket varumärke som antas på dagens konferens. Om de nu kommer på något som inte skorrar alltför falskt. Som exempelvis ”Freedom is Our Religion”…

Egen bild. Svart-röda fanor vajar för de som sköts vid Majdan i februari 2014. Kopplingen till den ortodoxa kyrkan och kristna symboler är också uppenbar. De som dog här kallas "Heavenly Hundred" och överallt kring Majdan finns offrens bilder, prydda med kors och radband och mordplatserna blir till små helgedomar, små tempel. Den gamle prästen här korsar sig vid vart och ett av dem. Kanske är det snarare frihetskamp som har blivit religionen? Eller i värsta fall en religiös fanatism?