Bert Karlsson en spelare av spelet

Det pågår en granskning av Bert Karlssons företag Jokarjo som blivit ganska uppmärksammad. SvD har i en serie artiklar belyst misskötsel av anläggningar under detta bolag som tar emot flyktingar. En fråga har också varit hur mycket bolaget tar ut i vinst på verksamheten, vilket Bert Karlsson besvarat minst sagt svävande. Och aggressivt. Nu senast i en intervju av Carolina Neurath som publicerats som ett klipp på webben. – Ni är så jävla dumma i huvudet, blev slutorden från Bert Karlsson.

Det finns uppenbarligen de som tycker att det var ”taskigt” att publicera intervjun. Andra njuter nog av att Bert Karlsson får en vinge. Han är ju sedan länge känd som en tämligen skrupelfri affärsman och attityden är ofta den som uppvisas i det aktuella klippet. Att alla är emot honom och alla är dumma i huvudet, utom han själv. Det är förstås lätt att raljera över detta och mot individen Bert Karlsson när han bjuder på den här typen av ”show”. Det är medialt tacksamt och genererar klick.

Men egentligen är individen Bert Karlsson rätt ointressant. Han är bara en spelare som infogat sig i spelsystemet. Möjligen kanske han är en dålig spelare och borde bytas ut? Men det finns många Bert Karlsson:ar där ute. Det vore mer intressant om SvD började rota i systemet riktigt på djupet. Det är ganska länge nu som hela idén kring offentlig service med statliga/kommunala huvudmän började ifrågasättas och marknadsprinciper började införas. Systemet med beställare och utförare, konkurrensutsättning och effektivisering genom marknadens effekter och brukarens valfrihet blev istället det paradigm som nära nog all offentlig verksamhet kommit att bedrivas enligt. De olika styrmetoderna brukar ofta samlas ihop under samlingsnamnet New Public Management (NPM). De negativa bieffekterna ser vi dagligen och ibland poppar de upp som mediala ”skandaler”. Det är riskkapitalbolag som stänger skolor, snålar med personal, mat eller städning. Det gäller flyktingmottagningar likaväl som äldreboenden eller skolor. Just nu är det flyktingmottagningar som är under lupp. Men dessa ingår så att säga i hela detta system. Det är när bristsituationer uppstår som problemen med övervinster blir som tydligast. Det är inte underligt att bostadsmarknaden är en marknad som dess utbudsaktörer längtar efter att få sätta tänderna i på riktigt. Hade vi haft en situation med mängder av tomma lägenheter som stod och skrek efter hyresgäster hade intresset för marknadshyror givetvis varit betydligt svalare.

Att på allvar ifrågasätta systemet eller det paradigm som styr offentlig verksamhet är inte lika populärt. Det blir stort, komplext och svårt för läsaren (journalisten?). Men det vore hälsosamt om SvD stormade in även på politikernas kanslier och på de tankesmedjor där NPM-idéerna en gång smiddes och där de omformas och paketeras för återbruk år efter år. Vad är viktigt och vad är riktigt? Hur går vi vidare, vad kan vi förkasta och vad kan vi ta tillvara? Kan det inte finnas verksamheter som inte lämpar sig för att utsättas för marknadens principer? Är det dags för ett paradigmskifte som kopplar hela frågan om offentlig verksamhet till större frågor om hållbarhet för såväl den globala miljön som närmiljön och för människors välbefinnande i längden? Väntar med spänning på den diskussionen. Istället för de som landar i enstaviga rop på vinstförbud eller å andra sidan valfrihet.

Själv har jag försökt lyfta perspektiv och funderingar kring detta på min blogg. Här är ett axplock för den intresserade:

CAREMA- symptom på systemfel

Vinstförbud eller valfrihet – och om den enda vägens politik

Hatten av för Tove Lifvendahl

Valfrihet ... beror på ditt barns behov av stöd

Det fria skolvalets misslyckande

Vad kan Baudrillard ha att säga oss om vårdskandaler?

Patientens pris – en reflektion över Zarembasbok/artikelserie

OECD och IMF går om Socialdemokraterna till vänster?

OECD-rapporten ”In it together – Why less inequality benefits all” har blivit mycket uppmärksammad. Denna institution kan ses som en tankesmedja för ekonomisk utveckling i demokratiska länder med marknadsekonomi. Därför röner det viss förvåning när de nu bryter mot de senaste decenniernas nyliberala recept istället förordar åtgärder för att främja jämlikhet och att stimulera ekonomin med offentliga satsningar. Borta är talet om åtstramningspolitik för att öka incitamenten att arbeta som tidigare predikats. Gapet mellan rika och fattiga har ökat vilket på lång sikt hämmar tillväxt, menar de. Men lyfter också fram sociala och politiska konsekvenser orsakade av den växande inkomstklyftan. De ger också förslag till lösningar; satsning på jämställdhet mellan kvinnor och män, förbättring av arbetsplatssituationen vilket inbegriper en minskning av tillfälliga anställningar (non-standard jobs) samt satsning på utbildning och fortbildning.

IMF är en kanske ännu mäktigare marknadsekonomisk institution. De sitter ju bokstavligt talat på pengarna till ekonomisk utveckling för många länder. Där har också resonemangen förts i helt nya tongångar på senare tid. Till och med starka fackföreningar lyfts nu fram som en plusfaktor för ett ekonomiskt hållbart samhälle. Dess högsta chef Christine Lagarde talar om en ny inkluderande kapitalism:

“Most recently, however, capitalism has been characterized by “excess”—in risk-taking, leverage, opacity, complexity, and compensation. It led to massive destruction of value. It has also been associated with high unemployment, rising social tensions, and growing political disillusion – all of this happening in the wake of the Great Recession.”

Att de allra rikaste själva har svårt att se några problem med sina enorma kapitalinkomster fick vi se prov på i den brittiska dokumentären ”De superrika” som nyligen visats av SvT. En procent av världens befolkning lever i en egen bubbla och det är helt naturligt att de inte vill att någon sticker hål på den. Nålarna börjar emellertid närma sig från alla håll vilket förstås bör vara oroväckande för dessa ekonomiska rojaliteter. Till och med i kapitalismens högborg USA vässas nålspetsar.

”Wealth does not trickle down, it trickles up. It trickles from everyone else to those who are rich.”

Det är inte Thomas Piketty som sagt detta utan den amerikanska senatorn Elizabeth Warren när hon mötte just Piketty i ett offentligt framträdande för ett år sedan. Jo, hans doktrin har ”tricklat upp” ända till amerikanska senaten och till Vita Huset där Barack Obama har utnämnt kampen mot inkomstklyftorna till vår tids utmaning och utsett höjda minimilöner och rättvisare arbetsplatser till nyckelfaktorer för att få fart på tillväxten.

Just Thomas Piketty är den stora pop-ekonomen just nu. Hans huvudsakliga tes är att kapitalavkastningen för tillfället är mycket högre än ekonomins tillväxttakt vilket leder till en spiral där kapitalackumulationen i toppen går mycket snabbare än ekonomins tillväxttakt. Vilket gör klyftan mellan de rikaste och fattigaste allt större. Detta är förstås en tes som är mycket användbar för den som vill beskatta förmögna och låta detta finansiera offentliga satsningar på tillväxten. På samma sätt som tidigare paradigmskiften har kunnat genomföras med stöd hos ekonomers teorier (Keynes, Friedman) skulle Piketty mycket väl kunna ge ammunition till politiker som vill bryta med nyliberalismens gränslösa kapitalism och bädda för en grandios come-back på stora scenen för staten. Här finns vad som i statsvetenskapliga sammanhang brukar kallas ett möjligheternas öppna fönster, vilket låter bättre på engelska; a window of opportunity.

Läget är onekligen mer gynnsamt än på många decennier för att bedriva en offensiv traditionellt socialdemokratisk politik. Kombinerat med den historiskt låga räntesatsen förefaller det därför väldigt märkligt om inte socialdemokratin griper detta tillfälle i flykten, nu när de har regeringsmakten. När de flesta förväntar sig en offensiv låter dock Stefan Löfven märkbart defensiv i sitt inledningstal till den nu pågående kongressen där han talar om upphandling, att inte äventyra statsfinanserna och om pragmatism. Förvisso en realitet för minoritetsregeringen men vad är makten till för om inte den används för egna politikens genomdrivande?

Det är förstås DÖ som spökar även för Socialdemokratin. Att provocera oppositionen alltför mycket riskerar att spräcka överenskommelsen och omöjliggöra framtida regeringsbudgetar. Själv funderar jag över om det inte vore bättre för S att ta risken? Spricker det får väl regeringen utlysa det nyval som såg ut att bli lösningen redan i vintras. Det skulle ge S en möjlighet att bedriva en offensiv och aggressiv valkampanj som hämtar stöd och ammunition hos OECD, IMF och ledande ekonomer för en ny ”enda vägens politik”.

Ännu vet vi förstås inte vad kongressen säger. Jag tror mig dock kunna gissa. Pragmatismen lär segra och de stora visionerna och paradigmskiftet får vänta. Frågan är bara om fönstret kommer vara öppet tillräckligt länge...?

Det är penningen som styr – Eller; Hur mellanmänskliga relationer sakta men säkert raderas

- Du ger för bra service! Det påverkar produktivitetssiffran negativt.

Budskapet var klart till den gode vännen, inkallad till chefen för lönesamtal, när denne förklarar skälet till att löneförhöjningen inte blir så stor. Den gode vännen (som av förklarliga skäl får vara anonym) arbetar inom privat servicenäring men samma principer gäller i stort sett överallt. Det är produktivitetssiffror som jagas. Sämre service är främsta receptet för att nå dem.

Det här är det absolut främsta skälet till att jag är motståndare till vinster i välfärden. Det kan egentligen inte förklaras bättre. Jag är inte ens säker på att ett vinstförbud hjälper. När systemet är byggt på marknadisering blir alla utförare, oavsett privat, statlig eller kommunal ägare, spelare på samma spelplan och bedömda enligt marknadsmässiga kriterier.Det spelar heller ingen roll hur högt alla ropar på kvalitetsmätningar eftersom produktiviteten är ett av kvalitetskriterierna som ligger på plussidan i sådana mätningar. Inte minst för att det är just precis det; mätbart. 

”Produktivitet mäter hur mycket vi producerar per arbetad timme”. Så definieras det av Svenskt Näringsliv på hemsidan Ekonomifakta. Kort och gott.

Produktivitetsfaktorn var en av käpphästarna när systemet med konkurrensutsättning sjösattes. Och är det fortfarande. Samtidigt är kvalitet i vård, skola och omsorg oftast en upplevd känsla hos de sjuka och gamla och deras anhöriga och hos elever och föräldrar. En känsla av att ha blivit sedd och lyssnad på, att ha fått ta tid i anspråk.

Det spelar inte heller någon roll hur många goda exempel vinstkramare lyfter fram. Det handlar om ett system där samtliga utförare implementerar en mentalitet som går ut på att ge sämre service. Det budskapet lindas in eller formuleras på olika sätt och belöningar och straff delas ut på olika vis men utfallet ser likadant ut; mindre tid åt mellanmänskliga relationer.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa nyligen en mig närstående person som jobbar inom det bankväsende som i flera år steg för steg stängt vägarna in på kontoren för sina kunder. Allt ska ske över nätet helst. De som drabbas hårdast är äldre och personer med kognitiva problem som kan behöva mer personlig handledning. Samma sak ser vi när SJ nu stänger ett stort antal biljettkontor och ersätter med automater. Samma grundskäl, produktivitetssiffror, och samma grupper som drabbas hårdast.

Och dessutom; vi får ett samhälle med allt mindre social samvaro och som går emot en allt större individualistisk men ensam terminaltillvaro där vi med knapptryckningar gör våra fria val och bidrar lojalt till tillväxtsiffrorna.

Det är penningen som styr.

Läste nyligen en mycket intressant och tänkvärd understreckare i SvD; ”Hur man förvandlar känslor till kapital”. Merete Mazzarella, författare och professor emeritus i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, skriver om att omtanke, minnen och ömhet har blivit varor som säljs på internet och betraktas som investeringar. Det har, skriver hon, blivit ”en fråga om att satsa pengar snarare än tid”.

Hon räknar upp tjänster som finns att köpa numera; prenumerera på blomleveranser till födelsedagsbarn så att datum slipper läggas på minnet, färdiga barnkalaspaket så att du slipper slösa tid på egna idéer och kreativitet, söka efter partners men också anlita coacher för ändamålet som bedömer ditt marknadsvärde och skapar ett varumärke (brand) eller till och med att hitta vänner på nätet vilket av säljarna av tjänsten jämställs med att köpa skor. Hon talar om reklammakarnas skicklighet i att få oss att acceptera en utveckling där vänskap reduceras till egennyttiga och instrumentella investeringar. Hur de jobbar för att skapa ett personligt förhållande mellan produkter/varumärken och kunder som när ett potatischipsföretag erbjuder 50000 USD åt den som döper sitt barn till Horton (tecknad figur i företagets marknadsföring). En australiensisk kvinna lär ha erbjudit företag att, för 1 miljon, få namnge hennes dotter och använda henne fritt i marknadsföring i fem års tid. Andra mödrar hjälper till med barnafödande när den rika världens kvinnor är upptagna med att vara produktiva på andra sätt. I barnfabrikerna hålls föderskorna friska och välnärda för att kunna leverera bästa möjliga produkt till kunderna. Navelsträngen mellan barn och icke-biologiska föräldrar består av pengar.

Det är penningen som styr.

Som den uppmärksamma läsaren nu märker har jag glidit över från att prata om produktivitetens problematik till ett bredare perspektiv på samhällsutvecklingen och den tilltagande kommodifieringen av människan och mellanmänskliga relationer. Jag tycker det hör ihop. Har ännu inte tänkt klart exakt hur men Ayn Rands ande svävar onekligen över samhällsutvecklingen. Allt ses som rationella kalkyler över orsak och verkan och profit som den enda drivkraft människan behöver. I en sådan värld måste svaghet, oförmågor och känslor raderas. Är raderandet av mänskliga möten en strategi för att göra vårt kalkylerande lättare eller möjligen en konsekvens av kalkylerandet? Göran Rosenberg har skrivit väldigt genomtänkt om detta och om hur otillräcklig den här synen blir i synnerhet när vi talar om undervisning, vård och omsorg. Hans ord (ur ”Plikten, profiten och konsten att vara människa”) får runda av det här inlägget:

”I Ayn Rands tankevärld förekommer inte ordet beroende, inte heller ordet känsla, annat än som polemiska skällsord [...] Men en varelse som är djupt beroende för sin existens av dem som kommer före henne i livet och dem som kommer efter henne har varken full kontroll över orsakerna till sina handlingar eller över deras verkningar. En varelse som aldrig fullt ut kan separera förnuft från känsla (och det kan inte människan) kan aldrig fullt ut kalkylera vad hon måste göra och varför. Varje mänskligt möte är ett potentiellt vägval. Och en potentiell förpliktelse”.

 

Läs gärna också:

Daniel Görtz blogg Initiativ Samutveckling ”Rent konkret”

Bloggen Osunt ”Produktivitet ökar men inte lön”

Bloggen Satyagraha ”En kritisk granskning av McKinsey´sSverigerapport” 

Eva Rusz artikel i svt.se  ”Sms-livet riskerar att göra oss galna”

Annika Sjöqvist-Platzer på Dagens Seglora ”Administration inabsurdum”

Bloggen Storstad "Marknad vs demokrati"