Fästning Europa – med murbruk av dubbelmoral

Brittiska regeringen vill strypa infartsvägen genom Eurotunneln, i Ungern byggs en mur (i vart fall stängsel) mot Serbien, på Medelhavet patrullerar örlogsfartyg redo att skjuta sönder båtar och danskar och norrmän funderar på att publicera för flyktingar avskräckande annonser i turkiska tidningar. Alltmedan tusentals människor mister livet i förtvivlad flykt undan krig och fattigdom. Begreppet Fästning Europa är mer aktuellt än någonsin och börjar alltmer ta fysisk form. Samtidigt vill starka krafter inom flera EU-länder omsluta sig ännu mer och överväger utträde ur EU, som Marine Le Pen i Frankrike.

Solidariteten inom Europa att ta hand om nödlidande är i det närmaste obefintlig tycks det numera. Empatin med desamma snart sagt noll. Annat var läget när européer led hungersnöd och förföljdes för sin tro eller sina åsikter. Då styrde dessa kosan mot Australien eller USA och togs åtminstone till en början emot med öppna armar. Möjliggjort genom våld mot urbefolkningar, markstöld eller uppköp av mark till priser gränsande till rån. Vilket inte precis förbättrar det moraliska utgångsläget för den restriktiva europeiska hållningen i dagens migrationsdebatt.

Mellan 1820 och 1930 kom 4,5 miljoner flyktingar från Irland till USA. Från Sverige mer än en miljon under samma period. 5 miljoner tyskar gjorde under 1800-talet samma resa. Bara mellan 1880-1920 kom cirka 20 miljoner människor till USA, främst från centrala, östra och södra Europa. Räknat mellan åren 1840-1914 kom cirka 50 miljoner från Europa till USA. Siffrorna varierar något beroende på källa men ingen kan invända seriöst mot att väldigt många utvandrade från Europa till USA under 1800-talet och 1900-talets första decennier.

Att de togs emot med öppna armar är möjligen en överdrift då det fanns krafter i USA (anglo-saxiska protestanter inte minst) som arbetade för en begränsning av inflödet. Först när en stor mängd asiater började immigrera i slutet av 1800-talet kom dock en av de första mer restriktiva immigrationslagarna, Chinese Immigration Act 1882, som förbjöd kineser att komma in till USA. Den drabbade förvisso inte de europeiska immigranterna.

Immigrationen till Australien bestod till en början mest av tvångsförflyttade britter och irländare men följdes senare av frivilliga utflyttare därifrån, inte minst i samband med guldruschen vid mitten av 1800-talet. Även från andra europeiska länder kom då nybyggare till landet men också (naturligt nog) från Asien, framför allt från Kina. Vilket föranledde, i likhet med USA, en restriktiv lag – Immigration Restriction Act 1901 – som reglerade den icke-vita immigrationen till Australien. Europeiska immigranter berördes alltså inte heller av denna restriktion. Den stora vågen in till Australien kom dock senare, under efterkrigstiden, då i runda tal 50000 immigrerade årligen fram till 1980. De flesta från Europa. På senare tid har dock flyktingströmmen från Asien tilltagit och därmed en mer restriktiv hållning. Som signalerats av den australiska regeringen i annonskampanjer med det otvetydiga budskapet;

”NO WAY – You will not make Australia home”

Det är mer rasism även i dagens migrationsdebatt än de flesta vill eller förmår att se. Men kanske framför allt en dubbelmoral som präglas av en glömska. I vissa fall, som det finska jag skrev om häromdagen, är det historiska minnet väldigt kort.

Det kan vara på sin plats med en påminnelse...

Källor:

migrationsinfo.se

http://www.migrationsinfo.se/migration/sverige/historiskt/

history.com (U.S Immigration before 1965)

http://www.history.com/topics/u-s-immigration-before-1965

SO-rummet

http://www.so-rummet.se/kategorier/historia/det-langa-1800-talet/emigrationen#

Wikipedia: Immigration to Australia, Emigrationen från Sverige till Nordamerika

https://en.wikipedia.org/wiki/Immigration_to_Australia

https://sv.wikipedia.org/wiki/Emigrationen_fr%C3%A5n_Sverige_till_Nordamerika

Porosjenko har just skrivit på förbudslagarna – Farväl till Donbass!

Jag letar förgäves i min morgontidning efter minsta notis om den nyhet jag nåddes av via ryska nätnyhetssajten Sputnik. Det vill säga att Ukrainas president Porosjenko under fredagen skulle ha godkänt de kontroversiella lagar som förbjuder nazism och kommunism och som gör det kriminellt att kritisera de ukrainska motståndsrörelserna OUN/UPA. Jag skrev om detta igår och hade då ett litet men ändå hopp att han möjligen skulle avstå. Kanske skulle han tagit intryck av den imponerande samling ukrainska och europeiska historiker som skickat brev till honom eller av protesterna från Simon Wiesenthal-centret eller från de polska politiker som vanligtvis genom hela den ukrainska krisen varit så nära bundsförvanter. Tydligen blev det inre politiska trycket mer avgörande för presidenten. Parlamentet som rekommenderat honom att skriva under gjorde det med förkrossande röstsiffror, 254 mot 0. 

Möjligen tror han verkligen också det som många andra i Ukraina tror, nämligen att detta för Ukraina närmare Europa. Själv tror jag snarare att det för Donbass närmare Ryssland. Att det han skrivit under nu är den definitiva, lagstadgade bekräftelsen för alla ukrainare som opponerar sig mot centralregeringen i Kiev att de inte är önskvärda i landet och att enda möjligheten är att bryta sig ur, öppna eget eller låta sig upptas av Ryssland, precis som Krim. Det är emellertid ingen knivskarp gräns som skär genom Ukraina vad gäller åsikterna om kommunismen, Ryssland och sannerligen inte heller om OUN/UPA. Det är förvånansvärt ofta man även i västra Ukraina får höra att allt var mycket bättre under Sovjet-eran om man frågar ukrainare över femtio år. Det är inte dessa som vill radera i den ukrainska historien och lagstifta hur den ska skrivas. Däremot måste de kanske i fortsättningen välja sina ord ännu noggrannare. För att inte ställas inför domstol.

Det enda mediainslag från väst som jag hittar på nätet i skrivande stund (söndag morgon) är från BBC. De har i ett kort reportage kommenterat lagarna och intervjuat unga människor som promenerar i området kring Moderlandsstatyn i Kiev, ett av de monument som - om lagen nu ska följas – kommer att vältas över ända vilket bara det lär framkalla protester då det är en berömd silhuett i huvudstaden. De unga människor som får komma till tals i reportaget har inte upplevt Sovjet och tycker det är rätt att bryta med det gamla. Här är ett nytt land på väg att byggas, med nya lagar, nya människor och nya sätt att tänka. Som jag skrev i mitt inlägg igår tycker jag snarare det visar prov på att många människor (inte minst de som just nu styr landet) i Ukraina fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. Ukraina tar nu till samma metoder för att centralstyra människors tankar som användes i Sovjet och som fortfarande används i dagens Ryssland. Det för inte heller på något sätt Ukraina närmare Europa, som de också tycks tro. Snarare är lagarna en stor anledning för europeiska politiker att ta sig en funderare över vilken typ av politiker de hejat på egentligen. Kanske, som Torsten Kälvemark antydde i en artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan, ta dessa politiker åt sidan och förklara varför detta är så på tvärs mot de värderingar som de säger sig vilja omfattas av. Den lag som handlar om OUN/UPA lär dessutom svårt störa de goda förbindelserna med Polen som upprörs av att den ukrainska masslakten på polacker som OUN/UPA gjorde sig skyldigt till under andra världskriget i vad som idag är nordvästra Ukraina inte ska få kritiseras.

Dessa lagar lär också spä på självförtroendet hos de ultranationalister som regionalt och lokalt redan tagit konstitutionsvidriga beslut som ruckar på yttrandefriheten och demonstrationsrätten och på ett vis legitimisera den förföljelse av kommunister som pågått ända sedan Majdankuppen/revolutionen, och som eskalerat på senare tid, med mord och misshandel av politiker som fortfarande haft modet att öppet verka i det kommunistparti som ännu existerar och som innan Majdan var ett av landets största.

Men framför allt tror jag att Porosjenko, i och med att han satt sin underskrift till dessa lagförslag, också med detta penndrag saft farväl till Donbass. Hur tänker han sig annars att de oppositionella där ska känna sig delaktiga i byggandet av den ”nya Ukraina”? Hur tänker han att de ska reagera på den centralstyrda politiska styrning och historierevision som dessa lagar innebär? Vad finns då kvar att bygga på för de krafter som ändå fortfarande vill se ett enat Ukraina där de politiska motsättningarna läggs åt sidan för att med kompromissvilliga och fredliga lösningar lätta på spänningarna och gå vidare, tillsammans?

Detta är en mycket sorglig dag för Ukraina. Det kanske sorgligaste är dock att det inte tycks vara särskilt många ukrainare som förstår det. I vart fall inte av de styrande i Kiev.

Att döma av det närmast totala ointresse som nyheten tilldragit sig i väst tycks inte heller många här ha förstått vidden av detta. Eller vet de möjligen bara inte hur de ska förhålla sig?

Homo Sovjeticus – bebor såväl Ryssland som Ukraina

Jag läste häromdagen Anna-Lena Lauréns artikel om de nya förbudslagar som det ukrainska parlamentet föreslagit och som nu ligger på president Porosjenkos bord för eventuellt godkännande. Det är egentligen ett litet paket med närbesläktade förslag det handlar om men det mest kontroversiella innehållet upprör nu bland andra en stor grupp historiker, både ukrainska och av andra nationaliteter (bland dem den svenske Lundahistorikern och Ukrainakännaren Per Anders Rudling), som skrivit ett öppet brev till presidenten med en vädjan om att inte godkänna lagarna.

De skriver bland annat så här:

”Over the past 15 years, Vladimir Putin´s Russia has invested enormous resources in the politicization of history. It would be ruinous if Ukraine went down the same road, however partially or tentatively. Any legal or ‘administrative’ distortion of history is an assault on the most basic purpose of scholarly inquiry: pursuit of truth. Any official attack on historical memory is unjust. Difficult and contentious issues must remain maters of debate. The 1,5 million Ukrainians who died fighting the Nazis in the Red Army are entitled to respect, as those who fought the Red Army and NKVD. Those who regard victory over Nazi Germany as a pivotal historical event should neither feel intimidated nor excluded from the nation”.

Lagar som skulle innebära att det blir olagligt att förneka såväl sovjet- som nazistregimens kriminella natur, som förbjuder användandet av nazistiska och kommunistiska symboler vilket också innefattar statyer och gatunamn. Diskussionens vågor i Ukraina går nu höga och det spekuleras i hur många års fängelse det kan ge att sälja sovjetregalia eller sjunga sovjetiska statshymnen ”Sojuz Nerushimyj” osv. Som så mycket annat inom den ukrainska politiken innehåller lagpaketet en förbryllande dubbeltydighet då det samtidigt innehåller ett lagstadgat erkännande av legitimiteten för den ukrainska självständighetsrörelsen OUN/UPA. En rörelse som under 2vk samarbetade med Nazityskland, deltog i judepogromer och genomförde massmord på polacker i Volhynien. OUN/UPA och dess ledare Stepan Bandera har för många blivit symboler för fascism eller nazism men blir, om lagen godkänns, nu oantastliga. Den innebär en fullständig legalisering av OUN/UPA som nationens hjältar och frihetskämpar och varje försök till alternativ historiesyn kriminaliseras. Formulerat som att de som offentligt ringaktar dem ”kan ställas till svars i enlighet med gällande ukrainsk lagstiftning”. Det visar det absurda med förbudet för nazistiska symboler. Samtidigt upphöjs företrädare för ultranationalistiska idéer - som bland andra historikern John A. Armstrong hävdar låg mycket nära fascismens och avseende insisterandet på rasrenhet till och med gick längre än fascismens doktriner – till nationella ikoner.

Det ska här påpekas att det inte är första gången liknande lagar förs på tal av ukrainska makthavare. Dåvarande presidenten Jusjtjenkos koalition ”Vårt Ukraina” lade redan 2005 fram ett lagförslag avseende granskning som innehöll en bestämmelse om att den som kritiserade UPA skulle hindras från att erhålla offentliga befattningar. Jusjtjenko krönte också sin presidentperiod 2010 med att postumt utdela orden som Ukrainas Hjälte till Stepan Bandera. En utmärkelse som senare president Janukovytj drog tillbaka. 

Förbudslagarna togs emellertid den här gången av det ukrainska parlamentet med röstsiffrorna 254-0. Alltså ingen som helst opposition mot den ultranationalism som är så bekymmersam för den ukrainska strävan att bli ett med Europa. Ingen seriös debatt föregick heller beslutet. Parlamentets vice talman Oksana Syroid (som representerar partiet Samopomich/Självhjälp sprunget ur Euromajdanrörelsen) förstår inte varför Europa vill lägga sig i, framgår av Lauréns ovan nämnda artikel. Hon hävdar irriterat att det är en ”ukrainsk inre angelägenhet”. Framför allt många polacker har en annan uppfattning. Bland andra f.d. europaparlamentarikern Pawel Kowal som uttryckt sin ilska genom att hävda att Ukraina aldrig kan bli medlemmar av EU ”under Banderas porträtt”. Ett porträtt som var vanligt förekommande på Majdan under demonstrationerna där förra vintern.

Längtan till Europa och de europeiska värderingarna

Andra tongångar var det också under denna vinter 2013/14 då president Janukovytj ville teckna handelsavtal med Ryssland istället för EU. ”Vi förväntar oss hjälp för Ukraina”, sa då bland andra Vitaliy Klitschko - ledare för partiet UDAR och en av de framträdande politikerna på Majdan - i ett tal till säkerhetskonferensen i München den 1 februari 2014. Han fortsatte med att hävda att ”alla ville se Ukraina som ett modernt europeiskt land” men samtidigt att ”så många människor just nu, särskilt inom ukrainska regeringen, inte ville se Ukraina som ett europeiskt land”. Nuvarande premiärministern Arsenij Jatsenjuk vädjade också till Europa att inte överge Ukraina. Vilket för honom, då som oppositionsledare, var likställt med stöd för oppositionens krav på reformer. Något som, med vice talman Syroids ord, rimligen borde ha varit en ”ukrainsk inre angelägenhet”. 

 Oppositionspolitiker som nu styr landet vädjade då om europeisk och amerikansk hjälp att bli av med den folkvalda presidenten Janukovytj och den folkvalda regering som blivit föremål för deras missnöje. President Porosjenko och andra ukrainska politiker talar också ofta om att de vill omfattas av europeiska värderingar. Denna längtan växer dock i styrka varje gång den handlar om att kapa banden med Ryssland. Jag tror till och med att många ukrainska politiker är uppriktigt överraskade över det europeiska motstånd som lagarna har gett upphov till. Vi trodde ni ogillade Sovjet och Putins Ryssland och vi gör ju bara vad vi kan för att visa vår europeiska tillhörighet så varför misstycker ni?, kan jag gissa att många tänker. Jag har skrivit om de här lagförslagen tidigare och funderat mycket över vad de betyder.

Att bekämpa tankar och idéer med totalitära metoder och att ägna sig åt historierevisionism är en sovjetisk paradgren och just därför blir det väldigt förbryllande när sådana används för att, som det sägs, ”avsovjetifiera Ukraina”. Det ligger nära till hands att tänka att det är just ett sovjetiskt skolat sätt att tänka som avspeglas i det ukrainska parlamentets förslag. Jag går så långt som att hävda att många ukrainare som nu bedyrar sin längtan till Europa fortfarande tillhör vad jag vill kalla Homo Sovjeticus, en term myntad av den numer avlidne exil-sovjetiske sociologen och sovjetkritikern Aleksandr Zinovjev. Jag lägger dock lite annan karaktäristik i begreppet än Zinovjev. Jag tänker främst på viljan att centralstyra, att lagstifta om idéer och åsikter och att utlysa en officiell historieskrivning eller ägna sig åt historierevisionism för att tillrättalägga den som makten vill ha den. Detta präglar förstås också en stor del av befolkningen som väljer sina ledare. Frågan är bara hur djupt detta sitter hos befolkningen? Kanske har framtidens Ukraina redan flyttat utomlands? Alla de unga och välutbildade som nu ”flyr” till Polen och andra europeiska länder för att skapa sig en bättre och mer normal tillvaro. Den brain-drain som nu utarmar Ukrainas förmåga till ekonomisk och politisk normalisering är ännu ett tämligen outforskat ämne. Utvecklingen just nu leder emellertid sakta men säkert mot en motsägelsefull sovjetifiering. I skepnad av avsovjetifiering. Förbryllande, eller hur?

Homo Sovjeticus i Ryssland och i Ukraina

”Allt oftare stöter vi ihop med det som man nu kallar för historiefalsifikation [...] Och vi hamnar faktiskt i ett läge där vi måste försvara den historiska sanningen och till och med än en gång bevisa de fakta som alldeles nyligen verkade helt självklara. Det är svårt, ärligt sagt ibland till och med motbjudande. Men man måste göra det. Vi får inte blunda för krigets hemska sanning. Och å andra sidan – vi kommer inte att tillåta någon att ifrågasätta vårt folks hjältedåd”.

Jag hittar ett gammalt inlägg på Kalle Kniiviläs blogg glasnost.se där han översatt ett tal som dåvarande presidenten Dmitrij Medvedev höll inför Segerdagen 9 maj 2009. Inlägget behandlar ett ryskt lagförslag om förbud av rehabilitering av nazismen men också ”felaktiga uttalanden” om andra världskriget. Den ryska lagen om ”historieförfalskning” har nu funnits ett antal år och är bara ett exempel på en rysk utveckling mot auktoritärt centralstyre och kontroll över människors tänkande. Det är inget förvånande att det just i Ryssland finns liknande lagar. Kanske är de ukrainska förslagsställarna rentav inspirerade av dessa? Kalle Kniivilä skriver nyligen på sin blogg om just detta. Han noterar även han släktskapet mellan de ukrainska lagförslagen och ännu en rysk lag som togs ifjol avseende förbud mot ”spridning av uppenbart falska uppgifter om Sovjetunionens verksamhet under andra världskriget”. Kniivilä påpekar det sorgliga i att de ukrainska lagstiftarna ”i sin iver att ta avstånd från Ryssland nu tar till liknande medel som sin storebror i öster”. Han menar vidare att parlamentet på detta sätt politiserar historieskrivningen på ett ”mycket ogenomtänkt och destruktivt sätt”.

Intressant (och återigen motsägelsefullt) att notera i sammanhanget är att inte ens halva den ukrainska befolkningen stöder uppfattningen om OUN-UPA som nationens hjältar. Det visar en färsk undersökning genomfört av Democratic Initiatives Foundation and UkrainianSociology Service. Kharkivs människorättsgrupp skriver också i ett brev till Porosjenko att lagförslaget ”tvingar ett stort antal ukrainare att tystna eller bryta mot lagen i sitt eget land för att uttrycka sin åsikt” och att detta med tanke på Rysslands försök att ”så splittring och fiendskap mellan ukrainare” vore ”särskilt destruktivt”. Halyna Coynash, journalist och medlem av gruppen, menar att lagarna innebär ett steg tillbaka till Sovjet-eran.

Häri ligger det dubbeltydiga, det motsägelsefulla. Något som bedömare av Ukraina ofta förvånas över och som förbryllar. Varför gör de ändå så här? Varför skjuter de sig själva i foten? 

Den ryska officiella förklaringen ligger naturligtvis inte längre bort än en ryggmärgsreflex; de är alla fascister. Min egen är betydligt mer nyanserad.

Kanske för att de nya makthavarna fortfarande präglas av den sovjetiska rättsuppfattning och auktoritära ledarstil som gör dem alla till vad jag här kallar Homo Sovjeticus, precis som sina ”bröder” i Ryssland? Avsovjetifieringen av Ukraina kan bara ske genom en långsam process som får människor att tänka annorlunda än tidigare. Det sker genom debatt och kontakt med andra länder och människor. Den processen skyndas inte på av förbud mot att tänka och tala. Sådant befäster istället det sovjetiska arvet i Ukraina och bekräftar att de i huvudsak fortfarande tillhör arten Homo Sovjeticus. En art som har förfärligt svårt att anpassa sig i det fria Europa. Det Europa som Ukraina säger sig så hett längta efter att få tillhöra...

Bild: Wikipedia. "Glory to Ukraine"-installation vid monumentet över Röda Armén i Sofia

Klimatfrågan viktigast och Miljöpartiet bäst på att fixa den – Sifo-svaren tydliga inför EU-valet

Sifo släppte nyligen en undersökning som visar att klimat- och miljöfrågor var de viktigaste i EU-valet. Detta gällde för samtliga partiers sympatisörer dessutom. Med undantag för Sverigedemokraterna vilket bekräftar vad jag skrev om häromveckan.

Medan Moderater tycker att EU mest ska ägna sig åt att riva handelshinder och Folkpartister att EU borde bli större och mäktigare så har Miljöpartiet klimatfrågan (och ett öppnare EU) som huvudfråga. Det Sifo-mätningen också visar vilket bådar oerhört gott inför EU-valet är att (nästan) samtliga partiers sympatisörer dessutom anser att Miljöpartiet är bäst på att driva miljöfrågor. Här är enda undantaget Centerpartiets sympatisörer som förstås anser att de själva är bäst på detta. Deras miljöminister Lena Ek har dock tvingats kröka rygg i många år nu och tvingats vika undan för kärnkraftskramarna i Folkpartiet och ta hänsyn till Moderaternas beröringsskräck inför miljöfrågor och försiktiga tassande i klimatfrågan. Centerpartiets klimatprofil blir därmed tämligen otydlig.

 Miljöpartiet sägs ligga kring 13 % av rösterna i de senaste väljarmätningarna men om Sifo:s utfrågning om viktigaste frågorna stämmer bör det finnas utrymme för mycket fler röster till Mp. Klimatfrågan är också en av de frågor där EU-parlamentet kan utöva verkligt inflytande och styra utvecklingen. Till skillnad från de Moderater och Kristdemokrater som driver populistiska slogans om att ta tillbaka makt från Bryssel till Sverige vill Miljöpartiet använda den makt EU-parlamentet har till något som är viktigt. Att EU har för mycket makt kan förvisso vara en relevant åsikt men betydligt mer användbar för en parlamentariker i svensk riksdag än en EU-parlamentariker, vilket statsvetaren och frilansjournalisten Ylva Nilsson påpekar i en krönika i europaportalen.

Miljöpartiets profil är däremot tydligare än någonsin i ett EU-val. Bygga och bygga om för klimatomställning för att möta klimathotet. Det håller inte att göra som Reinfeldt och minimera frågan och säga att det Sverige och EU gör ändå inte gör så stor skillnad för att andra släpper ut mer växthusgaser. Tiden är istället i allra högsta grad mogen (i värsta fall övermogen) för aktion. Det börjar alltså till och med väljarna att tycka äntligen. Och att det då är allra bäst att rösta grönt, det vill säga på Miljöpartiet.

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: en mer human migrationspolitik

Titta på bilden här nedanför (publicerad i AB 4/4). Oavsett vilka motiv dessa människor har för att vilja ta sig till Europa ger bilden ett smärtsamt tydligt uttryck för åtminstone en sak; desperation.

(Foto: Santi Palacios/AP vars hela bildserie kan ses här)

Med blodiga fötter och helt utmattade av hettan för dessa människor en förtvivlad kamp mot de fysiska hinder vi har satt ut i deras väg.

Så här vill i alla fall inte jag ha det i det EU som enligt egen utsago ska vara byggt på värderingar som bland andra människovärdet.

 I SvD kan vi idag (5/4-14 finns ej som nätartikel) också läsa om svår misär för flyktingar i Grekland. Där finns människor som inte sett dagsljus på 18 månader och de sanitära förhållandena är fruktansvärda, med ”avföring som rinner genom taken” och avsaknad av varmvatten med mera med mera. Uppgifterna finns i en rapport från Läkare utan gränser som kan läsas här.

EU-kommissionen sägs vilja dra Grekland inför EU-domstol för behandlingen av flyktingar men det hela handlar också om ett gemensamt ansvar, vilket bland andra Ioanna Kotsioni, migrationsrådgivare vid Läkare utan gränser påpekar. Hon säger också, i en artikel i Deutsche Welle (DW), att både allmänheten och beslutsfattare inom EU ignorerar problemen och det som sker framför näsan på dem;

”While migrants are seen as a problem, the human cost that migration policies inflict is being ignored”.

Att få en ändring till stånd av migrationspolitiken i EU är ett av flera goda skäl (som jag tidigare radat upp I några inlägg) att rösta i EU-parlamentsvalet och att rösta grönt.  Rent konkret handlar det om att EU kan öppna vägar in som möjliggör en helt annan, mer human hantering av hela asylprocessen för flyktingar. Detta är också en fråga som drivs av Miljöpartiet och den gröna gruppen i EU-parlamentet.

Mer specifikt ska asyl kunna sökas på EU-länders ambassader i den asylsökandes eget land men också om att asylansökan prövas i det land där asylsökanden söker asyl och inte där hen råkar hamna vid anländandet till Europa, vilket ju förstås ofta blir Spanien eller Grekland. Det är vad Dublinförordningen handlar om. Den förändring av förordningen som trätt i kraft i år ändrar inte på något avgörande sätt detta förhållande även om en del förbättringar har tillkommit. Hur det svenska Migrationsverket ska tolka förändringarna är ännu inte helt klarlagt men av deras hemsida att döma vill de betona åtminstone en sak; "Du får inte välja vilket land som prövar ansökan".

Det är komplicerat att helt kort reda ut vilken roll EU-parlamentet har i utformningen av EU:s migrationspolitik men på EU-finansierade NTG:s hemsida (NTG= Nationella temagruppen asyl & integration) finns en kort genomgång av ansvarsfördelningen. Tidigare har parlamentet haft mycket lite inflytande över migrationspolitiken, endast rådgivande, men från 2005 utökat till att vara medbeslutande. På hemsidan påpekas det faktum att parlamentet vanligtvis har prioriterat den asylsökandes rättigheter och att människorättsorganisationer därför oftast vill se att parlamentet får utökat inflytande över frågorna. 

Den resolution som parlamentet författade i höstas, exempelvis, hade troligen inte kommit till eller i vart fall haft ett annat innehåll med en mer högerpopulistisk representation.

Därför är det viktigt att rösta i EU-valet och att rösta grönt.

Tidigare inlägg om EU-valet på denna blogg:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: att hejda högerpopulismens framgång

En liten diskussion om EU-valet uppstod häromdagen vid middagsbordet. Tonårssonen som kommer att få rösta tyckte det kändes meningslöst att göra det medan tonårsdottern (som tyvärr inte får rösta än) tyckte att det väl vore bra att rösta om inte annat för att hindra Sverigedemokraterna att komma in i parlamentet. Det går helt i linje med vad jag ser som ett av fyra huvudskäl att rösta i EU-parlamentsvalet den 25 maj.

Den framgång Sverigedemokraterna (SD) har haft på senare år är ju ingalunda någon isolerad svensk företeelse. Högerpopulistiska vågor har sköljt över Europa i flera mindre svall ända sedan 1980-talet och flera högerpopulistiska partier tillhör numera det etablissemang som de initialt kritiserat som fjärmat från folket och skapande ett gap mellan makteliten och folket. Vad som nu börjat hända är istället att de sakta men säkert försöker göra sina förenklade resonemang om exempelvis invandring till norm. Det som tidigare betraktats som radikalt börjar sakta normaliseras. Några stickprov på Tobias Billströms uttalanden de senaste två åren skulle kunna räcka som indikation på detta. Sverigedemokraternas tvättande av byk är ett annat fenomen som är utslag för den här normaliseringen från andra hållet. SD närmar sig diskursens centrum men förskjuter det samtidigt åt sitt eget håll. 

Statsvetaren Klaus von Beyme kallar utvecklingen under 2000-talet för en fas – legitimacy phase - när högerextrema partier etablerar och legitimiserar sig genom att mer medgörligt medverka i de etablerade politiska institutionerna och slipa på retoriken för att få utrymme i debatten. Det vi ser i Sverige med SD visar åtskilligt av de här fenomenen som beskrivs av von Beyme.

Högerpopulism är den samlande benämning jag använder här. Mest i brist på mindre avgränsande begrepp eftersom jag vill mena att de här partierna har olikheter som oftast handlar om olika nationella eller regionala kontexter i vilka de verkar (svårigheten med begreppen finns det en ganska bra artikel om här).

 

I vilket fall som helst har EU:s länder numera en flora av högerpopulistiska partier som ligger mellan ren fascism och mer nationalistisk-konservativa värderingar. Dessa kan i vissa stycken ligga en bra bit ifrån varandra, men det finns ett gemensamt stråk av misstänksamhet mot eliten (gapet till folket), misstänksamhet/avsky mot/för invandrare, en mer eller mindre fanatisk nationalism (ibland ren rasism, ibland inte), en misstänksamhet eller fientlighet mot internationella organ som EU och FN, misstänksamhet/avsky mot feminism, multikulturalism och i de flesta fall någon mer specifik grupp (judar/muslimer/romer/svarta) vilket på senare tid oftast har blivit mot islam som religion och muslimer i allmänhet (ibland, som med SD, inväxlat mot en tidigare antisemitism eller annan mer uttalat rasistisk aversion). Det finns ett oerhört tydligt ”vi mot dom” i dessa partiers ideologier och drivkraft vilket också gör deras polariseringskraft så bekymmersamt stor.

I EU finns flera av dessa partier representerade och från att ha varit en obetydlig minoritet i utkanten av de etablerade grupperingarna har deras storlek och därmed inflytande ökat avsevärt de senaste valen även om det gått lite upp och ned i olika länder.

Dansk Folkeparti, Lega Nord, PVV (Partij voor de Vrijheid), Sannfinländarna, FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs), Front National, Vlaams Belang, Jobbik, Gyllene Gryning, UK Independence Party, med flera (användbar lista från The Economist finns här), är kända namn och mer eller mindre etablerade nationellt och i EU-parlamentet. Utanför EU finns norska Fremskrittspartiet och Schweiziska Folkpartiet som visar att det inte heller handlar om någon isolerad EU-företeelse. Snarare ser vi en tendens inom den industrialiserade västvärlden (i USA finns den konservativa republikanska falangen som absorberar mycket av de här idéerna).

Franska Nationella Frontens framgångar är ett bra studieobjekt om man vill förstå den populistiska nationalisthögerns utveckling parallellt med globalisering och ökad EU-integration.

I mini-format berättar den lilla franska staden Henin-Beaumont om den europeiska ekonomiska och politiska krisen. Detta har Olle Svenning i Aftonbladet noterat och skrivit om. 

Nedlagda gruvor, arbetslöshet kring 20 % och skattehöjningar till följd av den ökande skuldbördan för den lilla franska staden har sakta men säkert eroderat människors tilltro till socialdemokratin och fört deras tankar i riktning mot NF:s förenklade verklighetsbeskrivning om invandrare som tar jobben och suger åt sig bidragspengar. Etnicitet och nationalism görs till skiljelinjen i politiken när inte längre den gamla – klassmotsättningarna – fungerar. Det som hänt är att ingen (nästan) längre driver vänsterpolitik med trovärdig emfas. Inte heller är den särskilt realistiskt genomförbar när fri handel och fria kapital- och arbetskraftsrörelser över gränserna är den allt överskuggande doktrin som driver globaliseringen och EU. 

Svenning formulerar saken lite mer tillspetsat när han säger att; ”Hollande blev ett av offren för det numera omöjliga socialdemokratiska uppdraget att civilisera kapitalismen för att nå mer av social rättvisa”. 

I alla händelser har EU:s utvidgning från 15 till 28 stater under 2000-talet åtföljts av en högervåg som innehållit allt från traditionellt konservativa partier till de rent högerpopulistiska vilket har noterats under vägen på många olika håll och i olika forum.

Det tål att fundera över orsaken/-erna till detta. Något isolerat EU-fenomen är det inte fråga om även om EU har varit en institution som triggat fram mycket av de här nationalistiska strömningarna. Det har dock inte hindrat att en gruppering i EU-parlamentet av högerpopulistiska partier, ITS (Identitet, tradition, suveränitet), bildades i januari 2007. Den upplöstes sedan senare samma år då den gamle italienske diktatorn Mussolinis dotter uttalat sig negativt om rumäner vilket fick det Storrumänska partiet att kliva av gruppen som därmed blev för liten för att ha status som grupp i EU-parlamentet. Den kallades under sin korta tid för ”tokgruppen” och andra öknamn.  

Nu vill bland andra franska Nationella Fronten bilda en ny högerextrem gruppering, EAF, som troligen också SD kommer ansluta sig till om de får plats i parlamentet. Det är inte nödvändigt att tillhöra en gruppering i parlamentet. Men det ger ekonomiska och administrativa fördelar som inte är på något vis obetydliga.

Sverigedemokraterna satsar stort på att slå sig in i Europaparlamentet, det ska man ha klart för sig. Om de lyckas kan de också komma att ha sällskap av flera meningsfränder än där finns i nuläget.

Slår prognoserna in kommer de här högerpopulistiska partierna tillsammans få omkring 76 stolar i parlamentet. Det är tio procent av parlamentet och kan jämföras med Sveriges 20 stolar totalt. 

Det är illa nog. Men det som - enligt min mening - är mer bekymmersamt är den normalisering av invandringsfientlighet och främlingsfientlighet som de här högerpopulistiska partierna åstadkommit. Det som ”inte får sägas” i etablerade medier sägs nu hela tiden och etablerade politiker som nämnde Billström och brittiske David Cameron, för att nämna endast ett par, visar återkommande prov på vad jag menar. I synnerhet Cameron tycks alltmer ha profilerat sig som hårdnackad nationalist med populistisk inställning till alla invandrare, från papperslösa till skattebetalande gästarbetare. 

Orsakerna till högerpopulismens framgångar är djupliggande och inget som kan undanröjas i en handvändning. Men kortsiktigt kan det faktiskt gå att begränsa deras inflytande med hjälp av röstsedeln.

Därför tänker jag att det är viktigt att rösta grönt i EU-valet om man är av den åsikten att människor inte ska ställas mot varandra och vänder sig emot spridandet av hat och fördomar och istället vill se ett öppet och humant Europa, som det står formulerat i Miljöpartiets EU-valmanifest.

Därför tänker jag att min dotters skäl för att rösta i EU-valet (om hon hade fått) är minst lika gott som något och jag tillåter mig att citera henne:

”Om flera röstar på något annat så minskar risken att SD får plats i EU”

 

 

 

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html