UKRAINSKA PRESIDENTVALET – del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här försöker jag ge en bild av hur det står till med fundamenten för en sann demokratisk process, det vill säga yttrandefrihet och pressfrihet, utan vilka ett val bara blir ett utanpåverk och skådebröd för utifrån vakande ögon.

Del 9 Hotet mot yttrandefriheten och pressfriheten – en faktor inför valet

Den ukrainska staten har alltsedan Euromajdan slutit greppet hårdare kring informationsutbudet för det ukrainska folket. Delvis är det förklarligt då konflikten med Ryssland hårdnat sedan dess och det finns ett behov av att försvara sig mot rysk propaganda och desinformation. Ända sedan självständigheten har det också pågått en kamp för att frigöra sig från det sovjetiska arvet och komma ur den Moskvastyrda omloppsbana som Ukraina befunnit sig i under århundraden och som tog sig extremt repressiva uttryck under tiden som sovjetrepublik. Historien har skrivits i Moskva vilket bland annat innebar att Andra Världskriget inte hette så utan Stora Fosterländska Kriget med början 1941. Något som nuvarande makthavare har bestämt ska ändras så att det måste berättas om Andra Världskriget istället, med början 1939.

Men den ökade kontrollen över det talade och skrivna ordet är också uttryck för en hyperkänslighet för kritik mot de ukrainare som utnämnts till nationens hjältar och som verkat i det förflutna. Även i detta fall har det rått en intern strid mellan de som velat bevara en gammal historieskrivning ärvd från Sovjetunionen och de som velat markera avståndstagandet från densamma och istället odla en hjältekult kring personer som Stepan Bandera, Roman Sjuchevitj och Symon Petljura bland de främst kända.

I spåren av detta tätnar nu tecknen på att den ukrainska staten tar till allt mer drastiska metoder för att styra opinionen i denna riktning och att trycka tillbaka och till och med förbjuda avvikande åsikter och narrativ.

Utmärkande för detta är hur de statliga institutionerna används och jag tänker då främst på Ukrainska Institutet för nationellt minne (UINM) samt den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar. Chef för den förstnämnda är Volodomyr Viatrovytj som är hjärnan bakom de lagar som förbjuder offentliga negativa uttalanden och publiceringar om Stepan Banderas självständighetsrörelse OUN och dess militära gren UPA, samtidigt som han också numera kontrollerar de historiska arkiven i Ukraina. Chefen för den sistnämnda myndigheten, Bohdan Chervak, är också ledare för det moderna OUN, det vill säga Banderas arvtagare i dagens Ukraina. Ett ultranationalistiskt filter kan alltså läggas över den ukrainska interna debatten.

Bild: Ukrop News. Bohdan Chervak, styr OUN men är även chef för den ukrainska statliga kommittén för TV- och radiosändningar och därmed den statliga censuren av sändningar och publiceringar.

Den lagliga grunden för den här politiken lades till stor del i och med det lagpaket som togs i april 2015 och som går under samlingsnamnet ”De-communization laws”. Lagpaketet för med sig exempelvis att ”kommunismens kriminella natur” i Ukraina mellan 1917-1991 inte får förnekas men också ett förbud mot att förneka legitimiteten hos ”Ukrainas självständighetskamp under 1900-talet” samt att ”offentligt visa förakt för” de officiellt erkända ”kämparna för självständighet för Ukraina”. I lagtexten förtydligas också att OUN och UPA är officiellt erkända för att det inte ska råda tvivel om vilka som avses.

”Vad är det för idé att tala om vår historia om det är förbjudet att göra det på ”fel” sätt? Jag tänker åtminstone inte censurera mig själv”, var journalisten Kristina Berdynskychs kommentar om lagen i en intervju i SvD.

”Vi professionella historiker måste få göra vårt jobb utan politiska begränsningar. Vårt uppdrag är att leta efter sanningen”, sa historikern Serhij Stelmach i samma artikel.

I Ryssland finns en liknande lag som förbjuder ”offentlig förnekelse av Nürnberg-rättegångarna och spridande av falsk information om Sovjetunionens aktiviteter under åren för Andra Världskriget”. Ukraina är i många avseenden en omvänd spegelbild av Ryssland.

De-communization laws har också lett till att personer som burit symboler för kommunismen på Segerdagen 9 maj fängslats. Segerdagen firas fortfarande över hela Ukraina, även i västra delarna, då de flesta har någon släkting som tillhörde de ca 4,5 miljoner ukrainare som slogs för Röda Armén. Chefen för Amnesty International i Ukraina, Oksana Pokaltjuk, krävde att de häktade skulle frisläppas och menade att ukrainska regeringen med de här åtgärderna mot fredliga aktivister tog ännu ett steg mot begränsad yttrandefrihet och demonstrationsfrihet.

De senaste åren har också präglats av en ökad press på journalister och bloggare som oroar människorättsorganisationer som Amnesty, Human Rights Watch (HRW), Reportrar utan Gränser och amerikanska Committé to Protect Journalists (CPJ).

Det här har naturligtvis betydelse i de allmänna val som hålls i år. Till att börja med presidentvalet den 31 mars och senare i höst parlamentsvalen.

Yttrandefrihet, Pressfrihet och hot mot journalister

I sin rapport för 2017/18 skrev Amnesty bland annat att ”Ukrainska myndigheter ökade pressen på sina kritiker och oberoende NGO:er, inklusive journalister och anti-korruptionsaktivister. Myndigheterna startade rättsprocesser och stiftade lagar med mål att begränsa yttrandefriheten och organisationsfriheten, bland andra saker”. Under våren 2017 gick en våg av våld mot framför allt vänsteraktivister och journalister som framfört ett vänsterinriktad perspektiv.

Mer konkret handlade det särskilt om både fysiska angrepp och trakasserier mot aktivister, i synnerhet de som arbetade för att motarbeta korruption. Angrepp som oftast inte undersöktes effektivt och som det i flera fall finns starka misstankar att myndigheter, inklusive säkerhetstjänsten, själva låg bakom. Det rör sig också bland annat om morden på journalisterna Oles Buzina och Pavel Sheremet vars utredningar förblivit resultatlösa och om rättsprocesser byggda på fabricerade anklagelser mot journalister som kritiserat regeringen. Bland de mest kända Ruslan Kotsaba som anklagats för landsförräderi för sin kritik av regeringens hantering av konflikten i östra Ukraina.

I HRW:s årliga rapport för 2018 påpekas att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl. Rapporten för 2019 visar att den ukrainska regeringens begränsningar av yttrandefrihet, informationsfrihet och pressfrihet fortsätter och att de fortsätter att legitimera dem genom att hävda att det krävs för att motverka ryska militär aggression i östra Ukraina och rysk anti-ukrainsk propaganda. De skriver också att det mediabevakande Institute for Mass Information, fram till oktober 2018, hade räknat till 201 pressfrihetskränkningar i 23 olika regioner i landet, innefattande allt från hot och trakasserier till restriktioner för journalisters tillgång till information.

Den ukrainska Nationella Journalistfackföreningen (NUJU) - som av företrädare för regeringspartiet Folkfronten har anklagats för att ge stöd till ”anti-Ukrainsk media” - räknade till 86 våldsattacker mot journalister i Ukraina under 2018. 

Det är inte enbart ukrainska journalister som drabbas av den ukrainska statens paranoia för det fira ordet. Även utländska journalister tar en risk när de arbetar i Ukraina, i allra högsta grad i östra Ukraina och då inte enbart för att det skjuts med kulor och granater. Den nationella säkerhetstjänsten SBU har utvisat ett flertal journalister eller nekat dem inresa till Ukraina. De flesta ryssar, men långt ifrån enbart, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Detta fortgår löpande och lite i det tysta. Aktuellt just nu är ett ettårigt inreseförbud för den österrikiska journalisten Christian Wehrschütz som nekar till anklagelser om ”pro-ryska aktiviteter” och säger att han antar att den nuvarande ukrainska ledningen sökt en ursäkt att inte släppa in honom eftersom de är missnöjda med kritiska rapporter om mediafrihet och skandaler kring militära affärer. Han får också stöd av österrikiska myndigheter som ser inreseförbudet som ”en oacceptabel censur-åtgärd i Europa”.

Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till internetsajten Myrotvorets (Fredsmäklaren). Sedan 2014 har internetsajten Myrotvorets, med kopplingar till regeringen och säkerhetstjänsten, utpekat tusentals personer som varit verksamma i de ryskstödda områdena som "fiender till Ukraina". Under 2015 mördades två personer, varav en var journalisten Oles Buzina, bara några dagar efter att deras namn lagts ut på Myrotvorets. Under 2016-17 offentliggjorde de ytterligare namn och personuppgifter (kallat ”doxing”), som mobilnummer och mejladresser, på mängder av journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som AP, BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringar som ledde till ett flertal hot mot dessa journalister. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU och inrikesministeriet. Anton Gerasjtjenko, rådgivare vid inrikesministeriet, hyllade sajten på Facebook och lovprisade de ”patriotiska hackarna”. AP:s vice ordförande John Daniszewski däremot ansåg att ”Ukrainare som tror på frihet borde kraftfullt försvara värdet av nyhetsrapportering som återger Ukrainas berättelse. Dessa hackare har uppenbarligen missförstått journalismens roll i ett fritt samhälle”.

I september 2015 offentliggjordes också - under mer öppna former - en svart lista, undertecknad av president Porosjenko, som bannlyste 400 personer och 90 företag som därmed portförbjöds i Ukraina. Bland dessa fanns mängder av journalister och bloggare. Många ryska men också britter från BBC, skribenter för El Pais och Die Zeit samt två spanska journalister som samtidigt med offentliggörandet av denna lista befann sig i Syrien och befarades vara kidnappade av IS. Den kortades sedan ned efter ett ramaskri från flera tunga mediehus och tv-bolag, som BBC, men 41 namn blev kvar på listan.

Den märkliga historien med den ryske journalisten Arkadij Babtjenko förra året, som först utropades vara mördad av rysk säkerhetstjänst för att nästa dag ”återuppstå” och presenteras av SBU på en presskonferens, har också fått internationell kritik av flera skäl, bland annat från HRW, Reportrar utan Gränser och CPJ.

Inskränkningar för det fria ordet görs inte bara för traditionella medier. Ukrainska myndigheter ger sig på utan också det fria order på internet. President Porosjenko utfärdade i maj 2017 en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte - som påminner starkt om Facebook - för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd stängde med andra ord ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned. En åtgärd som enligt bland andra the Economist verkade mer passande för en auktoritär regim än för ett land som är aspirant att få tillhöra de europeiska demokratierna.

Kulturskymning

Den svenske journalisten och författaren Anders Rydell fann i november förra året plötsligt ett antal artiklar i ukrainsk press som nämnde hans namn. När han fick dem översatta för sig gick det upp för honom att hans bok ”Boktjuvarna” hade förbjudits att ges ut i Ukraina. Den handlar om Nazitysklands plundring av bibliotek och andra boksamlingar under andra världskriget men även om Sovjetunionens liknande beslagtagande när de fick kontroll över östra Europa under och efter kriget. Så varför hade då boken förbjudits i Ukraina? Jo, täckande en halv sida (av drygt 400) har Rydell en kort beskrivning av Symon Petljura, som ledde den kortlivade Ukrainska Folkrepubliken efter första världskriget. Där nämner han att det som Petljurarepubliken blivit mest ökänd för eftervärlden var de blodiga förföljelserna av judar och att det under Ukrainska Folkrepubliken uppskattats att tiotusentals judar mördats i över 1300 pogromer, att tiotusentals kvinnor våldtogs och upp emot en halv miljon blev hemlösa, att våldet var ”extremt” och att ”många offer misshandlades till döds, brändes levande eller halshöggs”. 

Det blev för mycket för Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar (!?). Jo, just den myndighet som leds av OUN-ledaren Bohdan Chervak. Boken förbjöds i ett beslut som omfattade 26 titlar - bland andra en del barnböcker - som enligt ett uttalande från kommittén var ”genomsyrade av kommunistisk ideologi”. Rydells bok anklagades mer specifikt för att innehålla rysk propaganda och sprida myter om kring den Ukrainska Folkrepubliken, enligt vad Rydell själv anger i en SvD-artikel. I artikeln framhåller han också den svarta ironin i beslutet att förbjuda en bok som handlar om plundring och förstörelse av litteratur. Det är dessutom anmärkningsvärt att boken inte är förbjuden i Ryssland trots att den innehåller en hel del berättelser om Röda Arméns framfart bland bibliotek och judiska arkiv och att Sovjet beskrivs som en nästan lika stor skurk i sammanhanget som Nazityskland, och trots att Ryssland har liknande lagar som Ukraina och att de två länderna är mitt inne i ett kulturkrig som förmörkar den kulturella tillvaron i båda länder. Bannlysningen av Rydells bok, som har översatts till 20 språk, har fått betydligt större uppmärksamhet i utlandet än här i Sverige. 

Dessa 26 förbjudna titlar är långt ifrån de enda som drabbats under senare år. Många är förstås ryska utgivningar. Det finns sedan 2016 en lag som förbjuder import av ryska böcker och som begränsar införseln för privatpersoner av ryska utgivningar till tio volymer.  En drastisk åtgärd i ett land där bokhandlarnas utbud till över hälften är på ryska. Den Statliga Kommittén för TV- och Radiosändningar gavs uppgiften att administrera och övervaka censuren som ska skydda ukrainska folket från ”rysk desinformation och rysk informationskrigföring” men också från ukrainofobiska narrativ, den kategori som Rydells bok sannolikt fastnat i. Liksom en hel del andra icke-ryska böcker. Exempelvis har den mycket kända och lästa historikern Anthony Beevors”Stalingrad” förbjudits eftersom den beskrev en sekvens där ukrainsk milis mördade ett nittiotal judiska barn. 

I höstas adderade den Statliga Kommittén för TV- och radiosändningar ytterligare över 200 böcker och i den västukrainska staden Lviv bannlyste det regionala rådet ryskspråkiga böcker, filmer och sånger helt och hållet i regionen. Ett mycket drastiskt beslut i ett land där omkring 20 % av befolkningen har ryska som modersmål och en ännu större andel använder ryska som sitt yrkesspråk.

Den antiryska censuren är förstås den dominerande i Ukraina. Den gäller också ett förbud mot ryska tv-kanaler. Officiellt säger kommittén att just detta handlar om att de inte skulle uppfylla juridiska krav vilket naturligtvis är ett konstruerat skäl för förbudet. 

Det som ogillas tystas med lagar, bannlysningar, censur och inreseförbud. Mängder av ryska filmer har visningsförbud i Ukraina och flera hundra ryska artister och skådespelare har inreseförbud. Men också filmer och tv-produktioner från andra länder där artister som anses ”pro-ryska” framträder har blivit bannlysta. Bland andra får inte filmer med Gerard Depardieu visas. Han och andra skådespelare, bland andra Steven Seagal, ses enligt kulturdepartementet som ”hot mot nationen” och har numera också inreseförbud.

Turerna kring Eurovision Song Contest (Melodifestivalen) har också varit många vilket placerat Ukraina i det europeiska blickfånget och illustrerat hur det här kulturella kriget slår. Många minns väl att Ukraina arrangerade evenemanget 2017 och då förbjöd den ryska sångerskan Julia Samojlova att komma in i landet och uppträda i Kiev. Mindre känt är kanske att att också ryska schlager-fans sattes på vändande plan hem till Ryssland. Årets tävling kommer däremot inte Ukraina att delta i alls, efter märkliga turer kring den egna kvalifikationstävlingen som vanns av artisten Maruv. Eftersom hon uppträtt i Ryssland ville inte ukrainska public service-bolaget ge henne tillstånd att uppträda för Ukraina om hon inte undertecknade ett kontrakt som skulle gett public service-bolaget stor makt över hennes karriär inom den närmaste framtiden och som skulle gett henne skyldigheter att inte bara vara en kulturell ambassadör för Ukraina genom sin musik utan också genom att ”uttrycka det ukrainska samhället åsikter till världen”. Hon vägrade skriva på kontraktet och inte heller de artister som placerade sig som två, trea och fyra i den ukrainska uttagningen har gått med på att underteckna det kontrakt som bland annat, enligt Maruvs egen fb-post, kräver att artisten är förbjuden att improvisera på scen; att helt följa alla krav och instruktioner från NTU (det ukrainska public service-bolaget); och att inte ha någon som helst kommunikation med journalister utan tillstånd från NTU.

Fria val kräver fri press och fri debatt

Den svenska regeringens rapport från UD om situationen i Ukraina hävdar att den ukrainska ”lagstiftningen och det institutionella ramverket för att tillgodose de mänskliga rättigheterna [är] till stor del tillfredsställande”. Utrikespolitisk Institutet skriver också i sin landbeskrivning av Ukraina att: ”Pressfrihet garanteras i lag i Ukraina och respekteras förhållandevis väl”.

Det här är alltså som vi kunnat konstatera en sanning med stor modifikation, sagt om en nation som placerar sig på 101:a plats på Reportrar Utan Gränsers årliga ranking över länders pressfrihet, strax efter länder som Kirgizstan, Mozambique och Libanon. 

I andra sammanhang är däremot regeringen ytterst tydlig avseende synen på vikten av pressfrihet och yttrandefrihet i en demokrati.

”Den fria och oberoende pressen är en hörnpelare i vår demokrati”, säger exempelvis försvarsministern Peter Hultqvist och dåvarande kulturministern Alice Bah-Kuhnke i en artikel som publicerades i Dala-Demokraten 29/11-2107. Den handlade förstås mycket om ryska desinformationskampanjer men de underströk i artikeln vikten av oberoende journalistik i en levande demokrati och levererade uppmaningen att sluta upp ”kring det fria ordet och journalistikens roll i demokratin”. Artikeln ligger också upplagd på regeringens hemsida.

Sida menar på sin hemsida att ett demokratiskt samhälle inte är möjligt utan yttrandefrihet. Den ”ger människor makt att öppet ställa krav på hur staten och myndigheterna sköter sina uppgifter”, säger Sida också, och framhåller journalisters och andr medieaktörers nyckelroll i att ”granska makthavarna och avslöja missförhållanden”.

Samstämmigheten kring detta är tämligen entydigt bland de europeiska demokratierna och de institutioner som har att övervaka rättigheter. Men det som för ett tiotal år sedan var en självklarhet är idag starkt hotat. I flera EU-länder begränsas det fria ordet och pressfriheten, och i USA pekar presidenten finger åt var och varannan journalist och skriker ”Fake News” som svar på kritiska frågor och bannlyser vissa tv-bolag från Vita Huset. I Ryssland såväl som i Ukraina ser vi hur yttrandefriheten och pressfriheten respekteras allt sämre och hur journalister som kritiserar makten lever farligt.

Det tilltagande våldet mot regimkritiska journalister, den kringskurna yttrandefriheten och den omfattande censuren kommer naturligtvis ha inverkan på det ukrainska valresultatet. Det kommer att bli oerhört svårt att påvisa exakt hur och hur mycket men det vore ytterst märkligt att hävda att det inte skulle ha någon betydelse i ett land där huvuddelen av befolkningen får sin information från tv-utbudet. Ett utbud som jag nu har visat styrs av statliga kommittéer och tv-bolag som bedriver en tämligen omfattande censur och kontroll som begränsar den ukrainska politiska debattens mångfald av perspektiv och åsikter.

Den inte alldeles vågade gissningen är att det är presidenten Porosjenko som mest av alla kommer att gynnas av det här förhållandet. Det är makten som skyddas och Porosjenko sitter ju på den.

Än så länge.

Ukraina och yttrandefriheten – sammanfattning av Human Rights Watch rapport

Det talas mycket om att i demokratins namn, och till och med i yttrandefrihetens namn, att motverka ”falska nyheter” och desinformation genom att kontrollera flödet av information på nätet. Om detta skrev jag om nyligen på denna blogg. Nyligen har Human Rights Watch släpp sin årliga rapport för 2018. Det vill säga en genomgång av läget baserat på händelser under år 2017. Den visar att såväl Ryssland som Ukraina använder ungefär samma bevekelsegrunder för att begränsa yttrandefriheten både i sociala media och traditionella sådana. Det vill säga; för att motverka propaganda och ”falska nyheter” eller av nationella säkerhetsskäl.

Ett flertal åtgärder togs av den ukrainska regeringen för att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten, officiellt som motåtgärd till den ”ryska militära aggressionen i östra Ukraina” och ”anti-ukrainsk propaganda”.

De här åtgärderna innefattade exempelvis en lag som kräver att aktivister och journalister som undersöker korruptionen i landet måste deklarera sina personliga tillgångar. En lag som senare annullerades medan istället en ny introducerades som innebar vad HRW kallar ”betungande och orättfärdiga rapporteringskrav” för alla NGO:er och individer som arbetar för dem. Liknande lagar finns i Ryssland som begränsar NGO:ers frihet att verka och existera.

President Porosjenko utfärdade också en bannlysning av ryska företag och deras websajter, bland andra den mycket populära ryskspråkiga versionen av facebook, VKontakte, samt Odnoklassniki som också tillhörde en av de mer använda sociala medierna i Ukraina. När jag själv bodde i Ukraina ett halvår mötte jag många ungdomar och alla hade de VKontakte, som påminner starkt om Facebook, för sin interna kommunikation och delande av information. Presidentens åtgärd bör med andra ord ha stängt ned flera miljoner människors sociala nätverk, anförande den nationella säkerheten som officiell förklaring. Ryska tv-stationer, email-funktionen mail.ru och internet-browsern Yandex stängdes också ned i Ukraina. De två sistnämnda var bland de mest använda i landet.

Den nationella säkerhetstjänsten SBU har också utvisat ur eller nekat inresa till Ukraina ett flertal utländska journalister, de flesta ryssar men även spanjorer, som anklagas för att ha ägnat sig åt ”anti-ukrainsk propaganda”. Samtidigt har också flera regeringsföreträdare offentligt gett sitt stöd till sajten Myrotvorets (Fredsmäklaren) som under 2016-17 offentliggjorde namn och personuppgifter på hundratals journalister som varit i Donetsk och Luhansk och rapporterat därifrån. Många av dessa var ryssar eller ukrainare men det fanns också mängder av andra nationaliteter, och från ansedda mediabolag som BBC och NY Times, bland de uthängda. Publiceringen ledde till ett flertal hot mot dessa journalister och en Kiev-baserad ukrainsk journalist, Oles Buzina, blev också mördad några dagar efter publiceringen. Ukrainska myndigheter har inte gjort några som helst meningsfulla försök att utreda saken, enligt HRW. Det hör till saken att sajten Myrotvorets grundades av en före detta regeringsmedlem och har en uttalad koppling till säkerhetstjänsten SBU.

Inte heller har brandbombsattacken år 2016 mot tv-stationen Inter blivit utrett och inte heller har mordet på journalisten Pavel Sheremet blivit löst. Den sistnämnde var starkt kritisk mot makthavarna i synnerhet avseende deras inställning till pressfrihet och yttrandefrihet och mördades av en bilbomb år 2016. Enligt organisationen Committee to Protect Journalists talar det mesta för att mordet utförts av inhemska krafter och i en film ”Killing Pavel” producerad av Organized Crime and Corruption Reporting Project hävdas att en anställd vid ukrainska säkerhetstjänsten SBU ska ha befunnit sig vid bilen när bomben placerades där. Filmen finns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Den framhåller allvarliga brister i polisutredningen. Det går inte att slå sig fri från tanken att bristerna varit avsiktliga, i synnerhet som det framkommer i filmen att Sheremet och andra journalister på nättidningen Ukrayinska Pravda planerade artiklar som var komprometterande för flera regeringsföreträdare, bland andra inrikesminister Avakov. Brister i polisutredningar eller bristen på polisutredning tycks för övrigt vara ett ukrainskt fenomen som är återkommande när det gäller viktiga händelser som exempelvis skjutningarna på Majdan i Kiev i februari 2014 och mordbranden vid fackföreningshuset i Odessa i maj samma år. Inkompetens eller politik? Kanske lite av både och?

Ett annat känt fall som tas upp av HRW är gällande journalisten Ruslan Kotsaba som släpptes fri under 2016 men vars frisläppande under 2017 annullerades för att inleda en ny rättegång mot honom. Han anklagas för landsförräderi och kallas enligt regeringspropagandan för ”Moskvaagent”. Något han skulle betraktat som ett dåligt skämt om det inte vore för att det kan innebära minst 13 års fängelse för honom. Han slogs för ukrainsk självständighet under Sovjettiden och har alltid varit liberal och pro-EU, aktivt deltagit vid Orangerevolutionen liksom Euromajdan 2014. Nu är han besviken över resultatet av Majdan-protesterna och vad han menar var en ”naiv tro på väst”. Kotsaba menar att det var EU och USA ”som tillät politiker från yttersta högerkanten att förvandla en fredlig medborgarrörelse till en blodig statskupp”. En uppfattning som uppenbarligen uppfattas som Kreml-propaganda i dagens Ukraina. Mer om detta går att läsa i hans egen artikel i Aftonbladet.

På Krim har på motsvarande sätt framför allt pro-ukrainska tatarer av ryska myndigheter anklagats för terroristverksamhet eller för separatism och journalister har ställts inför rätta för att ha skrivit artiklar kritiska mot den ryska ockupationen av Krim. Det är spegelvända fenomen vi ser. Statliga eller statligt stödda förföljelser av journalister och andra regimkritiker, vilket visar vad som kan hända om stater ges legala verktyg att inskränka det fria ordet utan att behöva ange andra motiv än svepande formuleringar som ”för nationens säkerhet” eller att ”motverka utländsk propaganda” och liknande. Förutom att det leder till allvarliga följder för enskilda journalister och politiker som anklagas så tystar det också kritik av regimerna rent generellt, när rädslan sprider sig för konsekvenserna. Ryssland rankas enligt den nyligen släppta årsrapporten från Freedom House som ”Not free” och Ukraina som ”Partly free”.

Det är därför mina invändningar är så starka mot Löfvens och Macrons nylanserade idéer om lagar som ska ”förbjuda” eller ”motverka” så kallade ”falska nyheter”. Det som är falskt i den enes ögon kan vara precis det motsatta i den andres. Med legala verktyg i händerna på statens företrädare öppnas portarna för godtycklighet och statligt tolkningsföreträde när det gäller vad som är ”falska nyheter” och vad som inte är det.

Det är väl inte så vi vill ha det?

Ukraina bakom schlagerfasaden

Ikväll riktas blickarna mot Kiev igen. Media i väst har annars varit måttligt intresserade för Ukraina på senare tid. För nazistblockader mot Donbass, hur 10000 människor marscherade i Odessa den 2 maj för att hedra minnet av de innebrända i fackföreningshuset där (finns ingen länk eftersom det låg i total medieskugga här i väst), hur den ukrainska staten skurit av eltillförseln till Donbass mitt i vintern etc.

En sak som nu ändå uppmärksammas i Ukraina är den eländiga situationen för s.k. HBTQ-personer. Deras utsatthet i Ukraina är inte unik för Östeuropa men det är en av de punkter ändå som Ukraina fått mest kritik för i människorättssammanhang. Jag kommer själv ihåg vilket rabalder det var i Ukraina när jag anlände dit i november förra året för att bo där en tid och parlamentet just skulle försöka baxa igenom den lag som handlade om diskriminering i arbetslivet. Det krävdes åtminstone ett par omröstningar innan det kunde klubbas igenom, mest för att EU krävde det och för att i slutändan ge visumfrihet för ukrainare vid resor till EU-länder. Inte för att parlamentarikerna brann för frågan precis. Frågan är också hur lagarna kommer omsättas i praktiken? En ständig fråga i Ukraina för övrigt där rättssäkerheten inte är den allra bästa.

Att då samla schlager-Europa kring mottot ”CelebrateDiversity” och en regnbågssymbol med devisen ”Arch of Diversity” (tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland som troligen ska rivas) gränsar till pinsamhet. Kanske är Ukraina på väg att bli ”hela Europas fulla morbror”, som Martin Aagaard skriver i dagens Aftonbladet?

Att Ukraina portat den ryska artisten Julia Samojlova från att framträda är ju väl känt sedan tidigare och att Ryssland dragit sig ur evenemanget sedan dess. EBU sägs förbereda åtgärder mot Ukraina men även mot Ryssland, vilket förefaller lite märkligt, men är en annan historia.

Vad som är värre är att Ukraina också har portat ryska schlager-fans från att komma in i landet ens. De har satts på vändande plan hem till Ryssland. Jag funderar över vad reaktionen blivit om förhållandet varit det omvända?

Det är bra att Eurovisionstävlingen i Kiev drar till sig uppmärksamhet. Det finns all anledning att hålla ett öga på de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Reportrar utan Gränsers World Press Freedom Index 2017 rankarUkraina på 102:a plats av 180 länder, efter länder som Nepal, Östtimor och Kirgizstan. En blygsam klättring av Ukraina från 107:e plats 2016.

De långa listor över journalister som inte ansågs välkomna i landet fick förvisso dras tillbaka efter stora protester men fortfarande förses både mediefolk och artister med inreseförbud till Ukraina. Vem vet exempelvis att Gerard Depardieu och Steven Seagal bland många andra skådisar är förbjudna att anträda ukrainsk mark? Förutom flera hundra ryska artister och skådespelare. Det fria ordet och kulturell frihet är inget som ukrainska makthavare är särskilt förtjusta i.

Ukraina begränsar framför allt möjligheterna att granska det som händer i Donbass. De journalister som fanns på den ovan nämnda ”svartlistan” hade samtliga varit i Donetsk- och Luhansk-regionerna för att rapportera om händelserna där. Något man alltså inte gör utan att straffas av den ukrainska regeringen. När det inte gick att få igenom hela listan över 500 journalister (den krympte alltså till ett femtiotal namn) publicerades den istället på en sajt med anknytning till regeringsföreträdare vilket ledde till mordhot mot flera av journalisterna. Om detta skriver en av de svartlistade, Andrew E. Kramer från NY Times.

Vi får väl hoppas att media ändå vågar följa upp EU:sundersökning av situationen i Ukraina för mänskliga rättigheter som inleddes med att European Commission against Racism and Intolerance (ECRI) besökte landet i november 2016. Granskningen samordnas med andra EU-organ (med oerhört långa namn) som Advisory Committee on the Framework Convention for the Protection of National Minorities och the Committee of Experts of the European Charter for Regional or Minority Languages.

En rapport från ECRI kommer att publiceras i år (2017) tillsammans med ett antal rekommendationer om åtgärder för att komma till rätta med rasism, rasdiskriminering, xenofobi, antisemitism och annan intolerans.

Men när strålkastarna i Kyiv International Exhibition Centre monterats ned av Eurovisionsarrangörerna tar kanske medieintresset slut?

Endast Sverige svenska värderingar har (?)

”Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute”.

Det tycker jag vara ganska fint formulerat av biskopen i Linköpings stift Martin Modéus i DN Debatt 19/7-16) angående den nya asyllagen som trädde i kraft igår. Han fortsätter:

”För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar”.

 En av hans huvudpoänger är att Åsa Romsons tårar vid presentationen av den nya asyllagen bör ses som ”det mest statsmannamässiga vi hittills sett i denna sorgliga historia”. Det hån hon mötte i pressen och bland oppositionspolitiker för dessa tårar ser han som tecken på ett förhärdande. Vi bör inte vänja oss av med medkänsla, menar han, och tillägger:

”Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute”.

Det handlar enligt min mening om förmågan, och kanske framför allt viljan, att sätta sig in i en annan människas situation eller att se saker ur en annan människas perspektiv. Det har tagit ett antal decennier att träna på detta och i vår del av världen har vi stiftat lagar där vi markerar allas lika värde och rättigheter. De flesta har tills nyligen skrivit under på detta. Men mycket tyder på att något är på väg att hända, att vi befinner oss mitt i en värdeförskjutning.

Som jag ser det är debatten om ”svenska värderingar” på ett subtilt sätt en del av denna förskjutning. Den har blivit ett sätt att försöka säga att om du invandrare ska vara här i landet får du finna dig i att...

Det blir en rätt märklig blandning av markeringar av det förment specifikt svenska och förment universella värden som inte känns helt aptitlig.

Enligt Aida Hadzialic måste en nationell identitet för alla vara baserad på ”svenska traditioner, kultur och värderingar som vi känner dem från historien”.

Vad menas egentligen med detta? Kan vi hoppa över rasbiologin, tack? Den som Sverigedemokraterna i många år nu försökt återintroducera i ny tappning där ras ersatts med kultur. SD skriver också i sitt ”invandringspolitiska program” att det primära målet med deras politik är att ”återupprätta en gemensam nationell identitet och därmed också en stark inre solidaritet i det svenska samhället”. De efterfrågar en ”assimileringspolitik” och att det vid asylärenden ska tas hänsyn till ” den enskilde asylsökarens förutsättningar att smälta in i det svenska samhället”.

Jag tror det ligger mycket i det att, som bland andra Erik Helmerson skriver i en DN-ledare 7/7-16, assimileringen kan vara på väg tillbaka. Det vill säga assimilering till den svenska kulturen/värderingarna. Alltså det som SD efterfrågat i många år. När politiker från andra partier nu börjar tala om detta kräver det också en formulering av värderingarna som assimileringen ska ske till men också en sorts markering av bevekelsegrunden för att börja diskutera assimilation utan att bli betraktade som SD. Det blir som sagt en del märkliga krumbukter som det finns all anledning att fundera över.

I Almedalen talar statsminister Löfven med myndig stämma:

”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?”

Det påminner inte så lite om J.F. Kennedys ”Ask not what your country can do for you but what you can do for your country” (om jag minns citatet helt rätt). Men vad menar han mer konkret? Vem vänder han sig till egentligen? 

I stort sett alla partiledare i Almedalen pratade om “svenska värderingar”, att hissa svenska flaggan och om hur viktigt värderingar är. Jag får känslan av att vi ska hjärnmasseras för att vänja oss vid en ny diskurs.

 Det började dock tidigare än under Almedalen och tog rejäl fart i samband med den nya handskakningsdebatt som utbröt under våren. Den tidigare handlade om huruvida hälsande meddels handskakning krävdes i arbetslivet och ett domstolsavgörande kunde till slut fastställa att så inte var fallet. Enligt den då tämligen färska diskrimineringslagen var det enligt domstol att betrakta som diskriminering. DO:s företrädare såg domstolsutslaget som ett stärkande av rätten att utöva religion och framhöll den skepsis som möter alla som visar religiösa uttryck, inte minst muslimer.

Nu i våras blev istället en av mina partikamrater Yasri Khan (nu en f.d. sådan om jag förstått rätt) central figur i en debatt om handskakning. Vilken visade att det i det politiska livet förefaller vara andra värderingar som gäller än i arbetslivet. Frågan är vad som är det specifikt svenska? På regeringens egen webbplats om mänskliga rättigheter står följande att läsa:

”Alla människor är lika i värde och rättigheter. Skyddet mot diskriminering är en av hörnstenarna i arbetet för de mänskliga rättigheterna. Enligt den svenska diskrimineringslagen får ingen människa diskrimineras eller hindras från att utnyttja sina rättigheter på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder”.

I samband med handskakningsdebatten säger däremot Stefan Löfven i riksdagens frågestund:

”I Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen”.

Miljöpartiets jämställdhetspolitiska talesperson Janine Alm Ericson menade till och med att handskakningen bygger på de mänskliga rättigheterna och att det är en fråga om diskriminering att inte hälsa på kvinnor eller män.

Vad är svenskt och vad är värderingar och vad är lag? Skiljer de sig åt eller handlar allt bara om en tolkning av lagar? Det är sannerligen inte enkla frågor.

Ett av de vettigaste inläggen i debatten om svenska värderingar kommer från ett för mig ganska otippat håll, nämligen från Gunnar Hökmark. Han konstaterar att det inte finns några specifikt svenska värderingar utan att det i Sverige råder svensk lag och det således inte handlar om ”tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar”. Han noterar att det vi kallar ”svenska värderingar” ständigt formas av oss själva och därför inte kan fastställas. Det är en ständig omformulering som sedan till viss del ligger till grund för lagstiftandet.

Att slira på den här punkten är alltså, menar jag, att bidra till den värdeförskjutning som Sverigedemokraterna jobbat envetet med i många år att få till stånd. Kanske är det just därför vi fått den nya asyllagen? Samt uppfattningen att inte alla i Sverige ska få syssla med politik. Åtminstone inte i Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. ”Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna”, säger Martin Modéus.

Vilken riktning är vi i Miljöpartiet på väg egentligen?

Första Maj i Ukraina utan kommunism

Idag är det arbetarrörelsens dag. 1:a maj är internationellt en vedertagen helgdag och på tusentals ställen i världen arrangeras marscher och manifestationer, för det mesta med fladdrande röda fanor. Dock inte i Ukraina, undantaget de självutnämnda republikerna i Donetsk och Luhansk. I den mån det alls organiseras några manifestationer lär de inte innehålla röda fanor eller andra symboler för kommunism. Det är nämligen förbjudet att offentligt exponera sådana i Ukraina, sedan ett år tillbaka. Ett led i en politisk förföljelse som pågått sedan Euromajdan medan västvärldens medier förstrött tittat på. Några enstaka artiklar har skrivits men i stort sett vet vi inte här i Sverige mycket om detta. Så därför tänkte jag ägna dagens inlägg åt en genomgång för den intresserade av hur det gått till.

Det gamla kommunistpartiet bannlystes redan 1991 när Ukraina förklarade sig självständigt, men formerade snabbt om till KPU (Komunistychna Partiya Ukrayiny) 1993 och har sedan dess haft samma partiledare, Petro Symonenko. De legaliserades av parlamentet men splittrades år 2000 och två nya partier bildades; Det Reformerade Ukrainska Kommunistpartiet och Ukrainska Kommunistpartiet för Arbetare och Bönder. Dessa två deltog dock inte i parlamentsvalen 2012 eller 2014.

Den 6:e maj 2014 bestämde emellertid ukrainska parlamentet att bannlysa KPU:s parlamentariker från sessionssalen. Den 1:a juli samma år lämnade sex av dessa parlamentariker partiet och KPU:s motståndare hittade då på en ny regel som innebar att parlamentet kunde upplösa partigrupper som blivit mindre än en viss andel av dess ursprungliga storlek. President Porosjenko undertecknade ett dekret som gav stöd till detta och den 24:e juli 2014 upplöste parlamentet KPU:s partigrupp och dess parlamentariker förlorade sina säten där. KPU fick 13 % av rösterna i 2010 års val och motsvarande andel av väljarkåren fick därmed se sina representanter utkastade ur den demokratiska gemenskapen.

Nästa steg blev att försöka förbjuda partiet. De anklagades av riksåklagaren såväl som av SBU (Säkerhetspolisen) för att ha stött den ryska annekteringen av Krim och separatisterna i Donbass, som de dessutom anklagades för att ha finansierat. Vilket likställdes med att finansiera terrorism. En domstolsprocess inleddes i augusti 2014. I tillägg till detta inleddes en annan domstolsprocess ämnad att förbjuda KPU helt. Den ansvarige domaren, vid namn Kuzmenko, menade dock att hela processen var politiskt motiverad och avsade sig målet. Hans exempel följdes strax av de andra domarna i den lokala administrativa domstolen i Kiev (ungefär Länsrätten i Kiev). Målet överfördes då till en annan domstol utan jurisdiktion i den här typen av mål. Dessutom inleddes en process istället emot domaren Kuzmenko och andra domare som hoppade av tillsammans med denne.

Den 15:e maj 2015 undertecknade president Porosjenko lagarna om ”De-communization” (helt omöjligt att översätta tror jag), som innebar en bannlysning av användandet av symboler för eller propaganda för kommunism och nazism. Mycket föreföll dock oklart vad lagen innebar i praktiken men efter att lagarna togs etablerades en kommission med uppgift att undersöka om de tre kommunistpartiernas (se ovan) aktiviteter skulle kunna bryta mot den nya lagen.

Baserat på kommitténs utsagor utfärdade justitieminister Pavlo Petrenko den 24 juli 2015 ordern att ogilla dessa tre partiers status och rättigheter. Detta var ämnat att bannlysa deras deltagande i lokalvalen som hölls i oktober/novermber 2015. Petrenko tillkännagav i ett offentligt utlåtande (som jag citerar på engelska för att inte förvanska översättningen) att:

“the communist parties of Ukraine, in particular, in terms of their activities, their names, their symbols, their statutes and their programs, do not meet the requirements of Part 2 of Article 3 of the Law on the condemnation of the Communist and National Socialist (Nazi) totalitarian regimes in Ukraine and the prohibition of propaganda of their symbols. Starting from today, this political force and two other Communist parties cannot be the subject of the electoral process and cannot take part in the political life of the country”.

Han tillkännagav i samma utlåtande att justitiedepartementet skulle driva ett nytt mål för att totalförbjuda de tre partierna och detta mål gavs till... ja, gissa vem? Jo samma domare, Kuzmanov, som hoppade av förra gången ett totalförbud skulle drivas och som själv var föremål för rättsprocess med anledning av sitt avhopp. Med stor sannolikhet en utpressningssituation (döm rätt här och vi friar dig från anklagelserna för ditt avhopp förra gången) men likväl en märklig soppa, som så ofta i det ukrainska rättssystemet.

Den 3:e september 2015 bestämde så den lokala administrativa domstolen i Kiev att förbjuda alla aktiviteter för de två mindre kommunistpartierna. KPU däremot hade lämnat in ett överklagande som behandlades i oktober 2015 där det avslogs under former som strider mot många vedertagna rättsprinciper. Den 16:e december bannlyste så domstolen även KPU:s aktiviteter. ”Ett flagrant brott mot yttrandefriheten”, enligt Amnesty International. I övrigt passerade detta tämligen obemärkt i internationella medier, med vissa undantag som exempelvis the Guardian.  KPU svarade med att överklaga till Europadomstolen (ECHR).  

Lokala församlingar och domstolar har också sedan Euromajdan försökt förhindra förstamajfirande med olika metoder och baserat på olika motiveringar, som säkerheten eller ordningen eller med motiveringen att 1:a Maj skulle vara ”Dagen för Pro-rysk propaganda”. I övriga världen alltså arbetarnas dag. Till detta kan läggas kidnappningar, mord och misshandel av partifunktionärer från dessa partier som rapporterats från hela Ukraina efter Euromajdan och som fick en ”peak” i början av 2015. Högerextrema grupper har i stort sett fria händer att göra upp med kommunister och i vissa fall bereder polis istället väg för dem, som i Odessa den 2 maj 2014. Idag skulle SvT ha visat en film om just detta, vilket jag skrev om igår, men det blir nu kanske inte av eftersom bland andra den ukrainska ambassaden har protesterat mot innehållet. Med tanke på vad jag här redogjort för kanske det inte är så märkligt. Det finns mycket att dölja. Den stora frågan är varför Sverige ska hjälpa till att göra detta? Att fundera på under 1:a Maj.

Fransk film ger ukrainska ambassaden franska nerver

Filmen ”Winter on fire” har visats för miljoner tittare på Netflix och nominerats för Oscar som bästa dokumentär. Den innehåller material från ett stort antal filmare (både amatörer och proffs) som befann sig mitt i stormens öga på Majdan-torget i Kiev under vintern 2013/14. Perspektivet är således väldigt pro-majdan och demonstranterna beskrivs som uteslutande obeväpnade människor som deltog i en helt fredlig manifestation. Den bekräftar förstås bilden av heroisk, civil olydnad ställd mot en ondskefull regim, vilket är ett narrativ som naturligtvis gillas av EU/USA. Detta perspektiv utesluter helt möjligheten att protesterna innehöll våldsamma element från demonstranternas sida eller att den folkliga revolutionen skulle ha kunnat kapas av extrema nationalister med vapen i hand.  

  

En nyproducerad (Premieres Lignes/Canal +) fransk film som visar det sistnämnda perspektivet har nu fått sin franska tv-premiär, till stort förtret för den ukrainska ambassaden i Paris. Canal+ visade igår ”Les Masques de la Revolution” av Paul Moreira, som handlar om Majdanprotesterna och händelserna i Odessa 2 maj 2014 men också om de högerextrema nationalisternas grepp om landet där en parallell militär styrka har formats kring frivilligbataljoner som Azov-bataljonen och där gränspassager kan patrulleras av beväpnade män helt ställda utanför de ukrainska myndigheternas kontroll. Vilket ju bör likställas med terrorism eller i vart fall allvarlig brottslighet. Eller också sker detta med samma myndigheters goda minne. En minst lika kontroversiell fråga som det är fullt relevant att ställa i ett EU som är i full färd med att bädda för ett ukrainskt framtida EU-medlemskap. Den ukrainska ambassaden i Paris var emellertid av en annan uppfattning och tweetade häromdagen med adress till Canal + att de; “would be well-advised to reconsider the dissemination of the film”, det vill säga att det vore klokt om kanalen omprövade sitt beslut att sända filmen. Ett ganska starkt uttalande av företrädare för en nation som just nu ska reformeras i enlighet med EU:s krav på mänskliga rättigheter och friheter, såsom yttrandefrihet och pressfrihet.

Detta eventuella EU-medlemskap inbegriper en hel rad krav på reformer som syftar till att transformera Ukraina till en fullvärdig demokrati och rättsstat som fullt ut erkänner mänskliga rättigheter och friheter. Yttrandefrihet och åsiktsfrihet är viktiga sådana hörnstenar men också att staten har monopol på våldsanvändande. När beväpnade grupper kan hindra mattransporter vid gränsstationer eller, som strax före jul, spränger elmaster och slår ut eltillförseln för hela Krim under flera dagar utan större åtgärder från ukrainska myndigheter, är det sistnämnda ställt under starkt tvivel.

”Those responsible for power supplies contracts with Russian-occupied Crimea shall be brought to justice” (Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk till Ukrainski Novyny 23/11-15)

Premiärminister Jatsenjuk fördömde el-avtalet med Krim, men inte våldsaktionen att spränga elmaster, vilket – liksom att hindra mattillförsel - mycket väl kan ses som brott mot den humanitära rätten (del av vad som brukar benämnas Folkrätten).

”När en konflikt har påbörjats gäller den humanitära rätten lika för alla sidor oavsett anledningarna till konflikten eller vem som inledde fientligheterna” (Röda Korsets hemsida)

Det är just den här typen av oklarheter som gör det fullt legitimt att ifrågasätta den ukrainska regeringens vilja och/eller förmåga att ta till sig de ”europeiska värderingar” som det ofta refereras till när det ukrainska närmandet till EU förs på tal. Jag har i ett tidigare inlägg (för ganska precis ett år sedan) beskrivit denna oförmåga att befästa institutioner och hävda våldsmonopolet för utvecklingen av ett ”parallellsamhälle”. Det finns anledning att påminna om detta.

Slutligen är det ytterligare ett par saker som bör klarläggas. Jag har själv inte sett den här franska filmen. Jag kan således varken ställa mig bakom filmen som helhet eller ta avstånd ifrån den. Det är mycket möjligt att den visar en överdriven bild av de högerextrema nationalisternas betydelse för utvecklingen i Ukraina. Men vad jag har förstått av kommentarer kring filmen och av de trailers som finns tillgängliga på nätet så ställer den viktiga frågor som bör beaktas och visar ett perspektiv som sällan kommer fram i den ensidiga glorifiering av Euromajdan som media i väst i stort sett uteslutande ägnar sig åt. Ett narrativ som polariserar mot den ryska propagandans ensidiga bild av ett Ukraina helt styrt av nazister och våldsbenägna gatuligister. Sanningen finns oftast någonstans mellan nidbildernas och skönmålningarnas enögdhet. Så är det, enligt min uppfattning, också med Ukraina. En uppfattning jag styrkts i sedan jag tillfälligt bosatt mig i landet sedan början av november ifjol.

Det är också just därför som jag menar att Ukraina har allt att vinna på att låta alla perspektiv komma fram, att vara öppna för kritik och – viktigast av allt – att vidta kraftfulla åtgärder för att ta tillbaka våldsmonopolet. Det bör vara klart för alla när det är den ukrainska staten som använder våld och när det är enskilda eller grupper som tar lagen i egna händer. I annat fall kan inte Ukraina med trovärdighet anträda den väg till EU som var upphovet till Majdan-protesterna och inte heller döma ut den ryska beskrivningen av utvecklingen som ren och skär propaganda. Apropå ”be well-advised”…

Bakslag för den ukrainska EU-drömmen

En sak som framträder tydligt efter bara en vecka i Ukraina är hur det fortfarande råder en kamp om makten mellan den gamla - vad som här ofta benämns "traditionella" - nomenklaturan kring den landsflyktade presidenten Janukovytjs parti Regionernas Parti och den tämligen brokiga skara som här brukar samlas under den lite svävande benämningen pro-Majdan. Detta blottläggs särskilt tydligt nu vid de lokalval som snart går in i sitt slutskede med andra omgången av borgmästarvalen på söndag. Den här dragkampen om makten finns i förgrunden både här i Chernivtsi och i Mariupol, om vilka jag skrivit tidigare. Det vill säga både i väst som öst.

Lokalt framträder den här rivaliteten tydligare än för den nationella politiken. Åtminstone ytligt sett. En stor majoritet av parlamentsledamöterna i Verkhovna Rada tillhör partier som säger sig vara pro-Majdan och regeringskoalitionen sitter med folkets mandat att föra Ukraina närmare ett EU-medlemskap. Den gångna veckan har dock denna strävan mot Europa drabbats av två svåra bakslag, varav åtminstone det ena är ett direkt självmål av dessa parlamentariker.

Det lagpaket mot diskriminering som främst gällde homosexuella i arbetslivet men även delvis rörande hudfärg och religionstillhörighet röstades nämligen med klar majoritet ned i parlamentet för några dagar sedan. Bara någon dag senare fick Ukraina dessutom svidande kritik av Europarådet för sin bristfälliga förmåga och vilja att utreda skuldbördan för händelserna kring Majdan i Kiev 18-20 februari 2014 samt i Odessa 2-4 maj samma år. Två händelser som ledde till hundratals dödsoffer och ännu fler skadade och som ligger som ett öppet sår på den ukrainska samhällskroppen så länge inte skuldbördan klart belagts och de skyldiga lagförts.

EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker klargjorde så sent som 5 november i ett brev till president Porosjenko att visumfrihet till EU för ukrainska medborgare inte kan bli verklighet utan villkor. Dels krävs ytterligare åtgärder mot korruptionen (ett reformarbete som gått mycket trögt) och dels krävdes lagstiftning mot diskriminering av homosexuella i arbetslivet. Det sistnämnda har nu alltså det ukrainska parlamentet klart sagt nej till och därmed kanske också för en lång tid framöver omintetgjort möjligheten till den av många ukrainare så hett eftertraktade visumfria regim med EU som diskuteras på gator och torg av såväl ung som gammal här i Ukraina.

Många besvikna kommentarer framkommer bland annat i Kyiv Post. Exempelvis från publicisten Vitalyi Portnikov som menar att beslutet visar hur djupt den sovjetiska mentaliteten sitter i hos ukrainarna och att anti-diskrimineringslagarna var en chans som nu försuttits att närma sig europeiska normer. Lagstiftarna har "valt homofobi före en visumfri regim", uttrycker sig aktivisten och parlamentets rådgivare i MR-frågor Bogdan Globa. Zoryan Kis vid Amnesty International i Ukraina skräder inte heller orden när han till Kyiv Post säger:

"This was one of the simplest tasks to fulfill (in the action plan from the EU/Kyiv Posts anm.). It wasn´t hurting somebody´s corrupt interests or providing biometric passports, all it required was that lawmakers vote for this one bill. It was so easy. And yet they couldn´t do it because of their own fear."

Till detta kan alltså läggas kritiken från Europarådet mot bristfälliga utredningar av händelserna i Odessa och vid Majdan i Kiev. Den framkommer i en rapport som nyligen sammanställts och som offentliggjordes 4 november. Framför allt kritiseras att kravet på oberoende utredningar, som tidigare framförts till Ukraina, inte har hörsammats. Bland flera andra anmärkningar framförs också stark kritik mot ineffektiviteten och långsamheten i det rättsliga systemet, inte minst hos högsta åklagarämbetet, vilket inverkat negativt för möjligheten att spåra och lagföra skyldiga men också på förutsättningarna för utredningarna. Kortfattat säger rapporten från IAP (International Advisory Panel) att utredningen av händelserna i Odessa 2014 helt enkelt inte lever upp till kraven enligt Europeiska konventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna (ECHR).


Detta är möjligen inte lika skadligt för den ukrainska visumfriheten och utsikterna till ett framtida EU-medlemskap men en pinsamhet som Ukraina lär bli påmint om i samröret med EU:s institutioner. Det här till saken att Ukraina är jämte Ryssland ett av de länder som drar på sig flest anmärkningar från Europarådet och närmandet till EU lär inte gagnas av ytterligare tillskott. Enligt Christos Giakoumopoulos, MR-direktör vid Europarådet, kan Ukraina förvänta sig ett internationellt fördömande om det inte tar rådets anmärkningar på allvar.

Från ukrainskt regeringshåll är dock reaktionen svalt avvaktande. En talesperson för inrikesministeriet, Artem Shevchenko, tolkar i en kommentar till Hromadske TV Europarådets kritik som "åsikter" och hävdar att utredningen av Odessa-händelserna utförts mycket detaljerat och komplett. Men lovar ändå att ministeriet ska ta rapporten under övervägande.

Sammantaget alltså en mörk vecka för de i Ukraina som har en uppriktig vilja att föra landet närmare EU och en indikation på att det parlament som valdes för exakt ett år sedan och den regering som styr på dess mandat inte helhjärtat delar denna vilja.

Möjligen också ett tecken på att de fortfarande är av den människotyp som jag tidigare har kallat Homo Sovjeticus?

Ukrainas bekymmersamma inställning till yttrandefriheten

I förra veckan förbjöds totalt 41 journalister och bloggare, inklusive tre BBC-journalister, att för ett år framåt resa in i Ukraina. De utgjorde ett ospecificerat säkerhetshot, enligt officiella ukrainska uttalanden. BBC:s utrikesredaktör Andrew Roy kallade beslutet för ”en skamlig attack mot mediafriheten”. Det passerade naturligtvis tämligen obemärkt i svensk media till skillnad från om det hade varit ett ryskt beslut.

De internationella reaktionerna fick dock president Porosjenko att backa och han beordrade den 17 september säkerhetstjänsten att stryka de tre BBC-journalisterna samt två spanska och en tysk reporter från svartlistan. Möjligen hade EU-diplomati verkat i det tysta och förmått Porosjenko att svänga helt om och för den brittiska Ukraina-ambassadören Judith Gough tillkännage att:

” Freedom of the press is of absolute value to me”

CPJ (The Committee to Protect Journalists) kräver dock att alla 41 stryks från listan och tillåts fortsatt verka i landet. OSSE har också reagerat starkt och kallade bannlysningen ”ett allvarligt hot mot rätten för journalister att fritt inhämta information”.

Hade det rört sig om enbart ryska journalister och bloggare kunde möjligen rädslan för ”säkerhetshot” hade varit förståeligt. Men förutom ett fåtal ryssar samt de nämnda brittiska, tyska och spanska journalisterna handlar det om bulgarer, ester, ungrare, israeler, kazaker, letter, makedonier, moldaver, polacker, serber, schweizare och slovaker. Bland de medieföretag som finns representerade bland dessa finns förutom BBC också andra prominenta namn som El Pais och Die Zeit.

Det är kanske ingen slump att det är just dessa reportrar som nu undantagits från listan. Förutom att de representerar internationellt ansedda mediehus tillhör de också tunga EU-nationer. Fortfarande kvarstår alltså 35 journalister och bloggare på svartlistan som dessutom innehåller flera hundra andra företag och individer som i ett dekret undertecknat av Porosjenko anses som hot mot Ukrainas säkerhet.

Den ukrainska respekten för de mänskliga rättigheterna och inte minst pressfriheten och yttrandefriheten har kränkts vid ett flertal tillfällen tidigare efter att den nya s.k. Eu-vänliga regimen tog över efter Euromajdan. Det bor en liten Homo Sovjeticus även i de nya politikerna och styrmetoderna blir ofta därefter.

Alldeles nyligen släpptes också en rapport av Christoph Heyns (FN:s Special Rapporteur on Extrajudicial, Summary or Arbitrary Executions). Han ger där en överblick över situationen för de mänskliga rättigheterna i Ukraina. Den förefaller tämligen dyster. Han säger bland annat detta:

” To a large extent the normative framework has been established: the laws are there, the treaties ratified. The problem lies with establishing a systematic and effective system and a culture of accountability for violations of those norms.”

 Han talar också mycket om ansvar, accountability, vilket inrymmer skyldigheten för en individ eller organisation att svara för sina handlingar och möjligheten för andra att ställa till individen/organisationen till svars för sina handlingar. Han förtydligar med påpekandet att:

“[…]the framing of the conflict as an anti-terrorism operation has led to considerable confusion, both among observers and monitors and in some cases it seems among the participants themselves, about who within the Government is in control of this war? This may lead to uncertainty about responsibility.”

Han uttrycker också stor oro för den ukrainska regeringens beslut taget i juni i år att delvis upphäva de mänskliga rättigheterna I Donbass. Något jag har försökt uppmärksamma på denna blogg.

Heyns nämner också den ukrainska regeringens tillkortakommanden att utreda händelserna vid Majdan 18-20 februari då prickskyttar härjade kring torget och av mordbranden och kravallerna i Odessa i maj förra året. Han säger bland annat:

“While what process there is seems to be progressing very slowly, having reached court-level proceedings now in a very limited number of cases, there are more systemic failings.  The escape of a principal suspect from house arrest, as well as the loss of a great deal of vital physical evidence are both issues that should themselves be independently investigated.”

Han påpekar också rätten till liv i Donbass. Självklart tänker vi väl men Heyns tycker sig se tecken på att den ukrainska regeringen brister i övertygelse om just den saken. Medan han konstaterar att båda sidor använder vapen som dödar och skadar civila lägger Heyns ändå tonvikt vid den ukrainska regeringssidans ansvar:

”I am concerned that forces on the Government side are using weapons in the course of hostilities that are either inherently insufficiently precise  to justify within the context of a highly urban and civilian-populated conflict zone, or that weapons with a known level of precision are being used outside or without regard to proper Standard Operating Procedures to guide targeting.”

Han ser också tecken på att de s.k. frivilligbataljonernas framfart tolereras delvis på grund av den press dessa (oftast högerextrema och ultranationalistiska) utsätter myndigheter och domstolar för.

Det här är bara några av de punkter som tas upp i rapporten som måste ses som en tämligen svidande kritik av den ukrainska regeringens sätt att hantera krisen och inställning till de mänskliga rättigheterna. Heyns avslutar med att medge att landet befinner sig i en extremt svår situation men tillägger slutligen:

“The real question is how does one deal with the violations that occur. Many officials whom I met—particularly in the SBU—simply denied that there was any wrongdoing and pointed to the fact that there are laws in place that meet international standards. There is little hope for progress where this is the approach.”

Möjligheten att ställa till svars kräver transparens och en frihet för journalister och andra att söka information. Den ukrainska regeringens inreseförbud för journalister och bloggare bådar därför allt annat än gott.

Om en dryg månad far jag själv ned till Ukraina och bosätter mig där för ett knappt halvår framåt. Hade tänkt skriva en del på denna blogg, kanske någon artikel och i bästa fall en liten bok om Ukraina. Om jag nu blir insläppt.

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet

Spaniens brott mot internationella konventioner bemöts med tystnad

Det riktas ofta – med all rätt – kritik mot Ryssland för brott mot de mänskliga rättigheterna. Utvecklingen för närvarande gör oron berättigad. Liksom för övrigt den i Ukraina. Båda länderna präglas av ett tänkande som präglas av det sovjetiska systemet och opposition mot sittande makthavare accepteras endast selektivt och motarbetas med olika mer eller mindre subtila metoder. Det är en syn som inte heller accepterar annat än en viss officiell historieskrivning vilket därmed stryper debatt och ifrågasättande av ”sanningar”. Jag har i tidigare bloggposter lite skämtsamt menat att båda ländernas politiker tillhör arten Homo Sovjeticus.

Kritiken mot Ryssland från EU-länder är naturligtvis helt relevant men jag har ofta funderat över hur oerhört tyst det är avseende läget i Spanien. Varken Ryssland eller Ukraina tillhör EU och kan därför inte förväntas bete sig som är föreskrivet i Lissabonfördraget. Det kan man däremot förvänta sig att Spanien bör göra.

Den lag, Medborgarskyddslagen, som starkt begränsar mötesfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten skrev jag om redan för över ett år sedan. Jag noterade då att spanska journalisters vädjan till kolleger i Sverige att uppmärksamma de repressiva lagarna hörsammats mycket sparsamt, knappast alls. Fortfarande är tystnaden i det närmaste total och kritiska kommentarer hörs bara från vänsterkanten med glesa mellanrum. Det är egentligen oerhört märkligt.

Den s.k. medborgarskyddslagen är egentligen ett paket med flera lagar som reglerar mötesfriheten och den politiska friheten och stipulerar att böter kan ges utan rättegång. Icke tillståndsgivna demonstrationer kan ge bötesbelopp på mellan 30000-600000 euro, att förolämpa spanska statens symboler och sånger (Spanienkritiska plakat eller karikatyrteckningar exempelvis) kan ge böter uppemot 30000 euro, att fotografera poliser eller vägra att uppvisa legitimation för ordningsmakten likaså och även att uppmana till demonstration via internet eller sociala medier kan straffas med böter. Det sistnämnda innebär exempelvis att det kan vara ett brott att lägga upp en facebook-grupp med uppmaning om protest eller demonstrationer. Personer som gripits i samband med demonstrationer kan också bötfällas direkt utan rättegång och har alltså ingen möjlighet att få sin sak prövad i domstol och eventuellt frias från anklagelser. Detta gäller också personer som motsätter sig vräkning.

Lagen har kallats ”munkavlelagen” (La ley mordaza) och antogs egentligen redan 20/12 2013 av parlamentet där förslagsställande Partido Popular har egen majoritet. Den har dock granskats av spanska Högsta Domstolen och omarbetats något efter kritik från domstolen som menade att den var ”snarlik gamla Franco-lagar”. Protesterna har varit omfattande i Spanien sedan dess men passerat nästan obemärkt förbi media med några få undantag. 

Lagen har nu trätt i kraft. Återigen utan större uppmärksamhet från annat än vänstermedia. Med undantag av exempelvis från Sydsvenskan där Malin Nävelsö skriver att yttrandefriheten i Spanien snarast är avskaffad. Den har också redan använts. Bland annat har en ung man dömts till böter på 600 euro för att ha kallat poliser lata i ett facebook-inlägg. Några debattartiklar från utrikesministrar i andra EU-länder har däremot, mig veterligen, inte publicerats. Var är Margot Wallström?

FN-experter på de mänskliga rättigheterna har tidigare i år uppmanat/vädjat till spanska beslutsfattare att inte anta lagen som de menar ”hotar att skända individers fundamentala rättigheter och friheter”. Några protester från svenska regeringen har jag däremot inte kunnat finna. Den senaste rapporten från UD om tillståndet för de mänskliga rättigheterna i Spanien dateras 2010 och är alltså helt inaktuell. Där konstateras kort och gott att yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfriheter ”är grundlagsfästa i Spanien och respekteras generellt sett av myndigheterna”. Där finns dock en sammanställning av vilka internationella konventioner Spanien ratificerat. Bland dessa finns Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR) (1977) samt Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (1979).

Den förstnämnda innebär bland annat att ratificerande nationer erkänner att:

... ingen ska utsättas för godtycklig arrestering

 ... den som anklagas för brott ska ha rätt till rättegång

... var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet  

Den senare innebär att undertecknande regeringar (medlemmar av Europarådet) ska bekräfta sin ”djupa tro på de grundläggande friheterna som utgör själva grundvalen för rättvisa och fred i världen och som bäst bevaras, å ena sidan, genom verklig politisk demokrati samt, å den andra, genom en gemensam grundsyn på och respekt för de mänskliga rättigheterna, på vilka de förlitar sig”. De ska garantera att:

Var och en som är arresterad eller på annat sätt berövad friheten i enlighet med vad som sagts under punkt 1.c skall utan dröjsmål ställas inför domare eller annan ämbetsman, som enligt lag får fullgöra dömande uppgifter, och skall vara berättigad till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. För frigivning får krävas att garantier ställs för att den som friges inställer sig till rättegången.

Var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt skall ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt.

Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.

Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Europakonventionen ingår enligt Lissabonfördraget i unionsrätten som allmänna principer och enligt artikel 2 i fördraget sägs att unionen ska bygga på värdena ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna”.

Det är uppseendeväckande att inte övriga EU-länder uppmärksammar utvecklingen i Spanien mer och att media inte ägnar mer intresse för vad som börjar likna utvecklingen i Ryssland och Ukraina där lagar som begränsar yttrandefrihet och åsiktsfrihet samt historieskrivning nyligen införts. Lagar som bygger på arvet efter Stalin. I Spaniens fall bygger den s.k. Munkavlelagen på arvet efter Franco.

Långvariga diktaturer kastar uppenbarligen långa skuggor.