Fred i Ukraina – är den möjlig och vad krävs i så fall?

Det är påfallande få i Sverige som talar om hur en fredsuppgörelse ska kunna nås mellan Ukraina och Ryssland och hur Sverige eller EU ska kunna bidra till att få en sådan till stånd. Det är mer av sådan debatt utanför våra gränser och det ser åtminstone ut att formeras en folklig opinion som blir alltmer inriktad på att hoppas på en fredlig uppgörelse snarast medan en krympande del av allmänheten i EU tycker att Ryssland ska bekämpas med alla medel tills det står på knä, kosta vad det kosta vill av människoliv och ekonomiska uppoffringar.

Opinionsundersökningen om européers åsikter om kriget i Ukraina

Den sistnämnda linjen verkar för närvarande vara den officiella EU-hållningen. Men hur starkt stöd har denna linje avseende kriget i Ukraina och explicit hur man önskar att det avslutas?

En opinionsundersökning, genomförd av Ivan Krastev och Mark Leonard i mitten av maj och publicerad i juni 2022 för European Council on Foreign Relations, ecfr.eu, ger en indikation.

Undersökningen, som genomfördes i tio EU-länder samt Storbritannien, rubriceras Peace versus Justice: The Coming European Split Over The War in Ukraine och Krastev/Leonard menar att den visar att Europa är delat opinionsmässigt i en Peace Camp samt en Justice Camp.

Dess huvudsakliga resultat och slutser är följande (väljer att ej översätta för att inte förvanska alltför mycket):

ECFR’s research shows that, while Europeans feel great solidarity with Ukraine and support sanctions against Russia, they are split about the long-term goals. They divide between a “Peace” camp (35 per cent of people) that wants the war to end as soon as possible, and a “Justice” camp that believes the more pressing goal is to punish Russia (22 per cent of people).

In all countries, apart from Poland, the “Peace” camp is larger than the “Justice” camp. European citizens worry about the cost of economic sanctions and the threat of nuclear escalation. Unless something dramatically changes, they will oppose a long and protracted war. Only in Poland, Germany, Sweden, and Finland is there substantial public support for boosting military spending.

Governments will need to find a new language to bridge the gap between these emerging camps, in order to strengthen European unity and avoid polarisation between and within countries. The key will be to present arms deliveries and sanctions as part of a defensive war”.

Analys av materialet

Krastev/Leonard skriver i en artikel som analyserar undersökningen att debatten om kriget i mitten av maj, då undersökningen genomfördes, hade ändrat karaktär:

“The public debate was turning away from events on the battlefield and towards questions of how the conflict will end, as well as its impact on people’s lives, on their countries, and on the EU. It was also a moment when Europeans were becoming much more aware of the global economic and social consequences of the war: high inflation, and energy and food crises”.

Och vidare, skriver de:

”The survey reveals a growing gap between the stated positions of many European governments and the public mood in their countries. The big looming divide is between those who want to end the war as quickly as possible and those who want to carry on fighting until Russia has been defeated”.

De noterar också att Polen och Rumänien, som allmänt ses som orubbliga i sin solidaritet med Ukraina, är de två länder där befolkningarna tycks visa tydligast tecken på irritation med sina regeringar:

“Romania and Poland – are the only countries where more than 50 per cent of people say that their governments are focusing too much on the war at the expense of other pressing issues”.

Polen sticker ändå ut som de främsta ”hökarna” i materialet, dvs. har störst majoritet som tillhör den grupp de kallat Justice camp.

Rumänien sticker ut också men åt andra hållet, bland annat genom att bara 58 % anser att Ryssland bär ansvar för konflikten och endast 42 % ser Ryssland som största hindret för fred.

En intressant notering gör Krastev/Leonard också avseende könsfördelningen inom de två huvudgrupperna, som de benämner the Peace camp respektive the Justice camp:

”the Peace camp is equally divided between men and women, there is a clear dominance of men in the Justice camp: by a proportion of 62 per cent men to 38 per cent women”.

Man kan alltså fundera över om män möjligen är mer positiva till våldsanvändning och det lär väl finnas mycket forskning som tyder på det. Kanske är det ett uttryck för en manlig dominans inom EU när författarna diskuterar hur undersökningens resultat ska tolkas och bemötas? Alltså vilka åtgärder som föreslås.

Krastev/Leonard föreslår i vart fall EU-regeringarna att ”hitta ett nytt språk” för att sälja in den officiella linjen med vapenhjälp och sanktioner. Det finns inga reflektioner över om oron ska mötas med fredssträvande diplomati eller andra alternativa lösningar för att få ett snabbt slut på kriget.

De säger så här i sina ”conclusions”:

”The key to maintaining European unity in support of Ukraine is to take the fears of escalation seriously and to present the conflict as a defensive struggle against Russian aggression rather than talking about Ukrainian victory and defeating Russia.”

Och slutligen:

“Finding a language that appeals to the Swing voters – tough on Russia, but cautious about the dangers of escalation – could provide a way of squaring the circle of public opinion.”

Ukraina och Ryssland – hur är intresset för fredsuppgörelse?

Det är förvisso enklare att sitta i tryggheten utanför Ukraina och resonera om hur kriget ska få ett slut. Det är ju inte heller i första hand de europeiska hushållens ekonomi det handlar om utan framför allt det ukrainska folkets lidande och den förstörelse som riskerar att bli nära nog total om kriget drar ut på tiden och sprider sig till nya regioner och städer.

Till syvende och sist är det förstås Ukraina samt Ryssland som är de parter som måste komma överens om någon form av fredsuppgörelse. Just detta pekar dessvärre på att kriget blir långt.

En nyligen genomförd opinionsundersökning utförd av Wall Street Journal och NORC (University of Chicago) visar att 81 % av ukrainarna själva ser det som oacceptabelt att avstå Krim och Donbass för att få slut på kriget. Att Ryssland å andra sidan skulle ge sig och acceptera ett totalt nederlag ser jag själv dessutom som helt uteslutet inom överskådlig framtid.

WSJ/NORC-undersökningen visar också att ukrainarna är till största del nöjda med Zelenskijs sätt att leda landet och inte minst att sköta kriget, och 97 % säger sig vara nöjda med den ukrainska militären.

Däremot svarar 66 % att deras personliga ekonomi är klart sämre än tidigare och endast 34 % att de är beredda att göra framtida stora ekonomiska uppoffringar för att stödja den ukrainska militära kampen mot Ryssland.

Intressant att notera är också inställningen till skuldfrågan för kriget. Att 85 % tycker Ryssland har stor eller någon del av skulden är inte förvånansvärt, men däremot att 70 % anser att även den ukrainska regeringen har del av skulden, att 58 % anser att också USA har del i skulden, och 55 % menar att NATO har detsamma. Landets ultranationalistiska högerextrema falang tillskrivs också del av skulden av 35 % av de tillfrågade.

Att avstå Krim i en uppgörelse med Ryssland tror 21 % av ukrainarna är det mest förhandlingsbara medan de områden som är under rysk kontroll till följd av det nuvarande kriget anses minst förhandlingsbart att avstå.

Nu är ju ukrainarnas åsikter och val av ledare inte alltid helt balanserade, för att uttrycka det snällt. I vart fall inte helt lätta att tolka. Vad betyder det t.ex. att 79 % av de tillfrågade tycker att ”the direction in which things in the country are going is right”, som framgick av en annan undersökning publicerad 25 maj?? Jämfört med innan kriget då betydligt färre tyckte saker och ting gick i rätt riktning i landet. Har man önskat krig länge? Förbryllande. Eller att, i samma undersökning, 59 % är tämligen nöjda med sina levnadsvillkor jämfört med före kriget (slutet av 2021) då endast 34 % var nöjda. De bodde då ändå i ett land utan krig. Återigen förbryllande. Möjligen ett sätt på vilket folk uttrycker sin patriotism under kriget?

 Med tanke på att det i Ryssland kan leda till fängelse att visa bristande patriotism och kritisera den ryska krigföringen är det kanske mindre mening med att jämföra det ryska folkets eventuella stöd för krigföringen, eller ”specialoperationen” som det där kallas. Men Levada Centre, som traditionellt varit ett hyggligt tillförlitligt opinionsinstitut, utförde i maj en undersökning som visade att 77 % av ryska folket stödde den ryska arméns aktioner i Ukraina medan 17 % var emot. Detta enligt magasinet New Eastern Europe, som drivs av universitetet i Wroclaw och delfinansieras av polska staten.

 Något inre tryck för att snabbt få slut på kriget verkar alltså inte finnas i något av länderna och allra minst i Ukraina som det verkar.

Bild: Hans Wåhlberg. Zelenskij paraderar på Kievs huvudgata Chresjtjatyk (storbilden) tillsammans med trupper av alla slag. På självständighetsdagen 24 augusti 2021. Patriotismen då har förstås inte falnat i krigets Ukraina.

Hur kan en fredsförhandling under medling komma igång och vad kan en sådan leda till?

Jag får ibland frågan vilken slags kompromiss man då ska tänka sig att göra, men jag menar att detta givetvis är något som själva medlandet och den diplomatiska diskussionen parterna emellan måste komma fram till och det i sig lär vara en långvarig process. Desto mer angeläget att den börjar snart, att en kanal hålls öppen.

Det har förts vissa förhandlingar ända sedan 28 februari men det tycks inte ha lett till något som helst resultat och i nuläget verkar det stängt framför allt från ukrainsk sida om man ska tolka utrikesminister Kuleba, som enligt en tweet från Kyiv Independent säger att Ukraina ”has nothing to discuss” i fredsförhandlingar med Ryssland.

Ryske utrikesministern Lavrov å sin sida stormade ut från G20-mötet i Indonesien för en vecka sedan då han fick veta att ukrainske kollegan Kuleba skulle tala. Han ser dessutom västländerna som största hinder för fredssamtal.

I en BBC-intervju i juni motiverade Lavrov den ryska ”specialoperationen” med att ”[…] we had absolutely no other way of explaining to the West that dragging Ukraine into Nato was a criminal act."

Kremls talesman Dmitrij Peskov uttryckte dessutom för en månad sedan att Ukrainas sätt att förhandla inte leder till något gott för Ukraina och underförstått inte heller för Ryssland.

En annan rysk toppdiplomat menade nyligen att Ukraina måste acceptera ”territoriala realiteter” vilket förstås innebär någon form av eftergifter avseende åtminstone Krim och Donbass. Något som från ukrainsk sida har ansetts oacceptabelt.

Således två oförenliga poler som det nu ser ut.

Vad som kunde få Ryssland till förhandlingsbordet och vad de ser som förhandlingsbart verkar dock tämligen höljt i dunkel. Det är ju inte ens klarlagt vad det slutliga ryska målet med kriget är egentligen.

Många menar dock att en neutralitetsstatus för Ukraina är det mest gångbara lockbetet för att locka Ryssland till förhandlingsbordet och det förefaller också vara det huvudsakliga motivet för den ryska invasionen, vilket Lavrovs uttalande ovan också antyder, liksom ett otal tidigare uttalanden från Putin/Lavrov och andra ryska officiella företrädare. Det borde också för Ukraina vara den absolut minst smärtsamma eftergiften att utstå. Dessutom är det inte större support för NATO-medlemskap i Ukraina än det är i Finland, enligt en färsk undersökning.

Ett sätt att testa det är förstås att få igång någon form av dialog och samtal om saken. En sådan lär dock knappast ske utan diplomatiska ansträngingar utifrån. Alltså från FN, EU eller enskilda länder som erbjuder och ger medlingshjälp.

Det börjar också höjas röster på flera håll som indikerar en viss insikt om detta.

I The Guardian skriver Jonathan Powell (tidigare diplomat under Tony Blairs regering och chefsförhandlare i Nordirland) om nödvändigheten att åtminstone ha förberett sådana samtal.

United States Institute Of Peace uttrycker något liknande i en artikel skriven av dess acting director Juan Diaz-Prinz, som är specialiserad på medling och dialog. Det är ”ett annat sätt att hjälpa Ukraina”, menar han.

De tre amerikanska röster, framför allt Noam Chomsky, jag redogjorde för i mitt förra inlägg delar också den uppfattningen.

Att få slut på ett för alla parter förödande krig torde emellertid vara önskvärt för de direkt inblandade såväl som för övriga världen som annars riskerar att bli indragna i ett världskrig eller åtminstone dras ned i en världsomfattande ekonomisk recession som kan bli långvarig. Det märkliga är att det numera tycks mer kontroversiellt att önska sig fred än krig. Vi har rört oss långt ifrån den självklara uppfattningen som fick Sven Melander att i en sketch i Nöjesmassakern 1985 upprört utbrista: ”Är du dum i huvudet?!”, när lilla Anna inte kunde förmås svara att det var fred på jorden hon önskade mest av allt.

 

Ukraina-kriget: Diplomati eller ”slåss till sista ukrainaren”?

 Jag sitter här i sommarregnet och funderar över den nästan totalt frånvarande diskussionen om hur det ska gå till att få slut på kriget i Ukraina. Finns det några tankar bland svenska politiker om detta över huvud taget eller kommer partilinjerna inför valet att snickras ihop lika snabbt och oövervägt som Socialdemokraterna vände sin flera decennier långa hållning till Nato-medlemskap?

En kort repetition här till att börja med för den som inte hängde med i svängarna.

Citat Magdalena Andersson i början av mars:

“Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna och Sverige skulle bidra till att destabilisera läget ytterligare. Jag jobbar utifrån vad jag bedömer är säkrast för Sverige. Min uppfattning i det här läget är mycket tydlig, nämligen att Sverige fortsätter att hålla den konsekventa linje som vi har hållit under mycket lång tid”.

Citat Magdalena Andersson i slutet av mars:

”Jag utesluter inte ett Nato-medlemskap på något sätt. Men jag vill ju att vi ska göra en välgrundad analys över vilka möjligheter vi har i det här läget. Hot och risker med dem för att fatta det beslut som är bäst för Sverige”

Citat Magdalena Andersson i mitten av april vid gemensam presskonferens med Sanna Marin:

” […] there is no reason to delay the membership decision as the election campaign would then become the focus of efforts”.

Så blev det med den väl avvägda och noggranna analysen. Sedan har ansökan lämnats in och Turkiet har fått gehör för krav på en följsam svensk Turkiet-politik som följd. Ibland går det snabbt att fatta beslut. Frågan är varför det var så viktigt att göra det när det gällde att totalt ställa om den svenska säkerhetspolitiken?

Men nu är vår Nato-ansökan inlämnad och i princip accepterad som det verkar även om processen ska ha sin gång med godkännande av parlamenten i samtliga Nato:s medlemsländer.

Att dra tillbaka ansökan nu skulle vara att tappa ansiktet helt inför hela omvärlden, oavsett vi tänker på Ryssland, Nato eller övriga världens länder. Trovärdigheten och respekten för Sverige skulle allvarligt skadas för lång tid framöver.

Men det utesluter inte att Sverige kan välja väg att hantera den pågående krisen och kriget i Ukraina. Ska vi följa USA:s vägran att tillgripa diplomatiska medel för att nå en överenskommelse om fred mellan Ryssland och Ukraina och att isolera Ryssland och beväpna Ukraina ytterligare för att förlänga kriget och försöka tvinga Ryssland på knä och få dem att dra sig tillbaka helt och se en total förlust i ansiktet?

Det vill säga den linje som Noam Chomsky i en intervju upplagd på Youtube den 13 maj har beskrivit som ”ett experiment” och ett ”vansinnigt” sådant. Ska västländerna ”slåss mot Ryssland till siste ukrainaren?”, undrar han.

Frågan är mycket relevant och bör debatteras även i Sverige. Får vi göra det eller kan det också störa det fokus som S och andra partier vill ha inför valet? Det talas mycket om att förlänga kriget men nästan inget om hur en fred ska åstadkommas.

Innan jag kommer till det vill jag dock, som bakgrund och stöd för resonemanget, redogöra för vad tre kritiska amerikanska röster har anfört i saken under senare tid.

Bild: wikipedia. Noam Chomsky, lingvist och politisk debattör.

Tre kritiska amerikanska röster utanför det nuvarande politiska etablissemanget

Formuleringen ”slåss till sista ukrainaren” har Chomsky hämtat från den amerikanska veteran-diplomaten Chas Freeman, som tjänstgjorde under Bill Clinton och bland annat varit vice försvarsminister med ansvar för säkerhetsfrågor. Denne påpekar i en intervju gjord redan i slutet av mars, och som också finns tillgänglig på Youtube, en hel del saker som är värda att notera här.

Exempelvis att USA inte har något som helst intresse av diplomatiska insatser för att få slut på kriget. Ukrainarna har stark vilja att fortsätta slåss och USA tycker detta är ”just dandy”, säger han, och menar att allt USA gör just nu har som mål att förlänga striderna. Det är ”bra för den amerikanska [vapen]industrin”, spär på den amerikanska negativa synen på Ryssland, blåser liv i Nato, för upp Kina i blickfånget osv. En cynisk linje som försätter Ukraina i ett sorts tillstånd av ”limbo”, som Zelenskij uttryckte saken redan i början av kriget.

Det är, menar Freeman vidare, ”en ädel sak” att slåss till sista blodsdroppen men kommer resultera i mängder av döda ukrainare och ryssar. Sanktionerna som väst implementerat saknar dessutom villkor för deras tillbakadragande. Vad exakt vill man att Ryssland ska göra för att sanktionerna ska dras tillbaka? En viktig detalj om man har för avsikt att diplomatiskt lösa situationen och inte bara tillfoga skada, som en del av ”mjuk” krigföring. Dessutom, påpekar han, har Boris Johnson spätt på genom att säga att sanktionerna måste kvarstå alldeles oavsett vad Putin gör, eftersom Ryssland måste straffas. Man har också redan tidigt under kriget hotat att dra Putin inför rätta för krigsförbrytelser, vilket gett honom ännu ett starkt skäl att fullfölja kriget så länge som möjligt.

Bild: wikipedia. Chas Freeman, f.d. vice försvarsminister i USA

Noam Chomsky har blivit väldigt gammal men säger fortfarande kloka saker som åtminstone borde dryftas seriöst även i den svenska debatten om vilken linje som ska följas.

Han inleder intervjun jag länkade ovan med att säga att den nuvarande amerikanska linjen är att ”försvaga Ryssland” oavsett vad som händer med ukrainarna och Ukraina. Den ryska invasionen är ”en kriminell aggression som orsakar enorma hemskheter, stora risker, till och med för kärnvapenkrig. Så den huvudsakliga frågan är hur man får slut på det”. Kortfattat sammanfattat antingen en diplomatisk lösning eller ”låt dem slåss så får vi se vad som händer”. Han beklagar djupt att nästan ingen talar om det förstnämnda. Nästan all debatt handlar om hur kriget ska föras till seger för Ukraina och att Ryssland ska tillfogas ett totalt nederlag och dra sig ur kriget och helst ha tvingats på knä ekonomiskt och ha fråntagits positionen som betydande geopolitisk kraft. Ungefär samma politik som låg bakom Versailles-freden och de allierades bestraffning av Tyskland efter första världskriget, med kända konsekvenser.

Det är USA som dikterar EU menar han bland annat i ett annat Youtube-klipp som handlade om Sveriges Nato-ansökan, som vid tillfället inte ännu var inlämnad, och ger sanktionerna mot Kuba och Iran som exempel. Något som de flesta europeiska länder har motsatt sig verbalt men ändå rättar sig efter eftersom, med Chomskys ordval, ”you have to obey the master”. Putin har nu också, fortsätter han, förstärkt den ordningen och i ”sin kriminella dumhet gett USA den största gåva det kunde önska. Han har stoppat Europa djupt ned i USA:s ficka”.

Han påpekar också det dubbla budskap som västvärldens media och politiker pumpar ut. Att Ryssland är så svagt att det inte kan få ukrainska städer på knä trots att de ligger bara några mil från ryska gränsen medan det andra budskapet är att Ryssland är ett så stort hot, och har storstilade planer på att återerövra gamla sovjetiska territorier, vilket tvingar oss att beväpna oss till tänderna och Sverige och Finland att rusa in i Nato.

Professor John Mearsheimer vid Chicago University är en annan tung amerikansk röst inom ämnet Internationella Relationer som riktat stark kritik mot den amerikanska linjen att ignorera den ryska uppfattningen av sitt eget säkerhetsläge. Jag har i tidigare inlägg redogjort för denna kritik och hänvisar till det för mer detaljer, men ska ändå redogöra kort för hans uppfattning att västvärlden, och i synnerhet USA och Nato, har stor del i skulden för kriget i Ukraina.

Han menar att Ryssland ända sedan Jeltsins dagar har uttryckt sitt ogillande över Nato:s utvidgning österut, eller rent av ett existentiellt hot mot Ryssland, och under Putins era att Ukraina utgjort en ”röd linje” och att de därför ansett sig tvungna att agera. Om vi sedan anser att hans oro är överdriven eller felaktig är egentligen irrelevant eftersom det är den ryska uppfattningen som är viktig att förhålla sig till. Hur ska den bäst tacklas? Med diplomatiska medel möjliggöra en lösning som dämpar oron eller eliminerar den, eller en hårdför och ohörsam linje som avfärdar Ryssland som obetydligt eller som så motbjudande att det inte är välkommet in i några diplomatiska förhandlingar? Västvärlden och i synnerhet USA har valt den sistnämnda linjen. Då talar vi alltså om hela perioden efter Sovjetunionens fall.

Mearsheimer höll ganska nyligen (den 6 juni i år) en föreläsning vid Robert Schuman Centre, EUI (European University Institute, Florens, Italien, The causes and consequences of the Ukraine war A lectureby John J. Mearsheimer.

Han framhåller där det ovan sagda, att otaliga varningar har utfärdats som signalerat den ryska uppfattningen och den tyngd som de lagt vid denna. Vid föreläsningen i Florens citerar han också, som stöd för sina argument, ett memo utfärdat 2008 av William J. Burns, då USA-ambassadör i Moskva och numera chef för CIA, riktat till dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice. Burns skriver där:

”Ukrainian entry into Nato is the brightest of all red lines to the russian elite. Not just Putin. In more than two and a half years of conversations with key russian players, from knuckle-draggers [min anm/ ungefär hårdnackat primitiva typer] in the dark recesses of the Kremlin to Putins sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine and Nato as anything other than a direct challenge to russian interests. Nato would be seen as throwing down the strategic gauntlet. Todays Russia will respond. Russian-Ukrainian relations will go into a deep freeze. It will create fertile soil for russian meddling in Crimea and eastern Ukraine”.

Detta alltså 2008 och i samband med Nato:s årliga möte, i Bukarest, där beslutet togs att välkomna Ukraina och Georgien i Nato. Ambassadörens memo förefaller som en nästan kusligt pricksäker prediktion för vad som komma skulle och den utveckling vi har sett sedan 2014, då Krim annekterades av Ryssland.

Vid mötet i Bukarest uttryckte också tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Sarkozy sitt motstånd mot idén att ta detta beslut och manade till eftertanke. Men, betonar Mearsheimer i likhet med Chomsky, det är USA som i kraft av sin militära och ekonomiska makt som styr i Nato och det blev deras linje som drevs igenom.

Han förordar liksom Chomsky och Freeman en diplomatisk lösning men hyser inga större förhoppningar om att en sådan ska kunna nås, då alla inblandade parter verkar hårdnackat låsta vid sina positioner och villiga till stora uppoffringar för att förlänga kriget.

Mearsheimer uppehåller sig dock mycket kring skuldfrågan. Nu är kriget igång och den måste nu föras åt sidan ett tag till förmån för lösningsorienterade diskussioner.

 

Bild: wikipedia. John Mearsheimer, professor vid Chicago University

 Så vad gör vi nu och hur förhåller vi oss till kriget i Ukraina?

Det är intressant att det är framför allt i USA som kritiska röster är som mest hörbara (för den som vill lyssna) medan det i Sverige verkar svårt att inta en annan position än den USA:s politiska etablissemang har valt.

Som jag nämnde i inledningen kan svårligen den svenska Nato-ansökan dras tillbaka, om nu viljan skulle finnas. Däremot måste Sverige förhålla sig till kriget i Ukraina på något väl genomtänkt sätt. Det har ju framhållits nogsamt att vi, även som medlemmar i Nato, absolut kan föra en egen och självständig utrikespolitik. Så inför valet bör vi förvänta oss att partierna vi ska välja bemödar sig att formulera en sådan och alldeles särskilt vad gäller den allvarliga situation som kriget i Ukraina gett upphov till. Hur ska den bemötas? Fortsatta sanktioner och offentliga fördömanden enbart? Eller har vi för avsikt att ta diplomatiska initiativ? I så fall vilka?

För på något sätt måste det lösas. Konsekvenserna är redan oerhörda. Givetvis för ukrainarna som dör och skadas dagligen och vars städer förstörs eller skadas och vars ekonomi är raserad för lång tid framöver. Men också för omvärlden som står inför matkris, energikris och en ekonomisk kris. Detta samtidigt som vi står inför en galopperande klimatkris som kräver enorma ansträngningar ekonomiskt för att ta itu med. För att inte tala om risken att dras in i kriget direkt och för kärnvapenkrig. En risk vi inte stått inför sedan kalla krigets dagar.

Det här förutsätter en seriös diskussion med kalla huvuden. Vad vi gör kan vara oerhört betydelsefullt och ödesdigert. För att en sådan diskussion ska vara möjlig måste också alla möjliga röster släppas fram. De amerikanska kritikerna jag refererat till här tillhör en minoritet, trots att två av dem är respekterade akademiker och en är före detta högt uppsatt diplomat och politisk rådgivare.

Freeman beklagar sig i klippet jag nämnt att de som ”försöker vara objektiva i frågan omedelbart blir anklagade för att vara ryska agenter” och om man inte förenar sig med den korus av röster som stödjer den officiella politiska amerikanska linjen så ”tillåts man inte säga något”. Priset blir åtminstone oerhört högt, menar han. Det har utvecklats till en kontroll av åsikter som närmar sig det totalitära, menar han också, och tycker det är ”deprimerande” då vi istället borde ägna oss åt att åstadkomma en balans i Europa som kan bevara freden. Freeman betonar att det kräver att Ryssland måste inkorporeras i en sån ordning eller överenskommelse för att kunna fungera i praktiken och tar upp Wien-kongressen 1814–15 där Frankrike inkluderades i den nyordning för Europa som gav en ovanligt fredlig period under 1800-talet [min anm/ ironiskt nog med Krim-kriget som det stora undantaget].

Chomsky menar att det finns två alternativ på vilket kriget kan avslutas. En är någon form av överenskommelse som ger Putin en chans att komma ur med någon sorts godtagbar vinning. Inte vackert kanske, men så ser det ut. Den andra är det han kallar ”ett groteskt experiment”, att försöka pressa Putin till underkastelse och total förlust i kriget och förmå honom att infinna sig till krigsdomstol och därmed ta risken att han istället förstör hela Ukraina och kanske till och med tillgriper kärnvapen.

Precis som Chomsky menar Mearsheimer att det som skulle kunna pressa Putin till att använda atomvapen är om han står inför utsikten att förlora kriget. Han kallar det en ”pervers paradox” som han formulerar så här:

”The more successful we are – the United States and its allies – in achieving our war aims, the more likely it is that the war will turn nuclear”.

Mearsheimer är inte optimistisk vad gäller en fredsöverenskommelse som kan tillfredsställa parterna. Men vad gäller Ryssland förefaller ändå Ukrainas neutralitet vara det allra viktigaste och det bör också för Ukraina vara det enklaste att svälja. Det hade rentav kunnat vara det enda som krävts för att hålla Ryssland ifrån den drastiska invasionen av Ukraina. En överenskommelse mellan USA/Nato och Ryssland att inte inkludera Ukraina i sina intressesfärer och garantera dess neutralitet. Det anförs ofta att Ukraina måste få bestämma själva över sin utrikespolitik, men det är å andra sidan inget som tvingar Nato att acceptera Ukraina som medlemmar. Det är ju en process vi själva blivit smärtsamt medvetna om kräver samtycke från samtliga medlemsländer.

Det är förstås en sak för diplomatiska förhandlare att komma fram till vad som kan accepteras av de båda parterna men till att börja med måste initiativ tas till förhandlingar och erbjudanden om seriös medling som inte redan på förhand har slagsida åt en eller andra hållet.

Frågan hänger alltså i luften: Vad anser våra politiker? Vad har vi att förhålla oss till när vi närmar oss valurnorna i höst?

I Almedalen har vi inte fått några tydliga svar.

Magdalena Andersson talade där om att hon är stolt att vara svenska och att S lovar att ”lindra Putinprisernas konsekvenser”.

Per Bolund talade om att Putin var orsakt till höga bensinpriser och att enda sättet att ”vrida vapnen ur Putins händer” är att få slut på fossilberoendet.

Jimmie Åkesson talade mest om diesel- och elpriser och assimilering.

Johan Pehrson (det är han i Liberalerna) talade sig varm för medelklassen, om skolan och att Sverige behöver en ny regering (frågan är om han tänkte sig vara med och i så fall med vilka), men också att vi ska visa utgållighet med sanktionerna mot Ryssland och välkomnade Nato. I alla fall något som snuddade vid ämnet utrikes- och säkerhetspolitik.

Nooshi Dadgostar talade som en socialdemokrat på 1930-talet och pratade också, liksom Pehrson, mycket om skolan och klass, med skillnaden att är folket (inte medelklassen) som är landets ryggrad.

Ebba Busch talade ungefär om samma saker som Magdalena, Jimmie och Johan men tog åt sig ”äran” av copyright. Däremot kallade hon bensinpriserna för ”Magdapriser”.

Ulf Kristersson talade om … ja, politisk vilja och förmåga. Kanske handlade om någon annan? Jo, och om att alla skatter ska gå till precis det de ska gå till. Vinster i välfärden måhända?

Annie Lööf talade om en Marshall-plan för återuppbyggandet av Ukraina, skicka pengar, vapen och humanitärt bistånd. ”Ukrainas sak är vår”, för barnens, fredens och frihetens bästa”, sa hon också, utan att gå närmare in på vad det innebar för typ av politik. Hon påminde om hotet från Ryssland och berömde S för deras snabba lappkast i Nato-frågan.

Frågan är som sagt om de snabba, fördömande replikerna kommer att dominera valdebatten på samma sätt. Då får vi problem att välja rätt.

Men frågan är också om någon har förmåga och mod att diskutera en svensk politik för att åstadkomma fred i Europa? Det kommer nämligen inte att räcka att gräva ned sig i en skyttegrav. Det kanske till och med är precis just det som kan förvärra läget och på ett sätt vi aldrig tidigare under efterkrigstiden kunnat föreställa oss.

Det kräver alltså något mer än paroller. Därför avslutar jag med Chomskys visdomsord:

“När det råder en komplex situation och det samtidigt råder en nästan total enighet om hur man ska tackla den, då borde man tänka att det förmodligen är något galet på gång. Man kan inte ha total enighet om ett komplext problem. Det är ett tecken att öppna sin hjärna, tänka på det och se efter om det är något galet på gång. Det är det vanligtvis. Det är kritiskt tänkande.”

NATO-frågan 6: Vad vill NATO egentligen och vilket NATO är det vi kanske går med i?

 

Det är dags att titta lite närmare på NATO och vad de gjort och tänkt det senaste decenniet. Om Sverige ska gå med i NATO kan det ju vara lite relevant att fundera över vad alliansens status är och vilka strategier de lagt upp för framtiden.

Jan Eichler, professor och senior researcher vid Institute of International Relations i Prag, menar att Rysslands svaghet under 90-talet gav tillfälle till att kyla ned de militära upprustningarna från västländernas sida och hålla tillbaka frestelsen att flytta fram gränserna för NATO österut. Han nämner Kaliningrad som exempel som var en av Sovjetunionens största militära baser men som under 90-talet skar ned antalet tanks till hälften, antalet attackplan från 155 till 28, och antalet ubåtar från 42 till 2 (Eichler 2021, s. 145).

De amerikanska militära doktrinerna (OBS alltså inte NATO:s) sedan 90-talet visar enligt Eichler (2021, s. 158) ett växande amerikanskt militärt självförtroende som också yttrat sig i framför allt tre saker i de militära doktrinerna:

1) Ett implicit meddelande att de post-sovjetiska länderna utgör områden som är vitala för det amerikanska hegemoniska systemet, 2) den strategiska vikten av den amerikanska teknologiska och militära överlägsenheten, 3) ett manifesterande av viljan att använda sig av denna överlägsenhet såväl i fredstid som, om nödvändigt, på slagfält.

Under tiden löpte NATO-expansionen på trots de ryska invändningarna och med den eskalerade spänning som jag redogjort för i inlägg 3, 4 och 5 tidigare.

Foto: Olivier Matthys/AP. Utrikesminister Anne Linde och NATO:s generalsekr. Jens Stoltenberg på en pressträff i Bryssel i år

Nya NATO-strategier 2010 och framåt

NATO:s dokument Core Tasks and Principles 2010 innehöll långsiktiga strategier för NATO. En paragraf handlade om att övertala Ryssland att flytta kärnvapen längre bort från de nya NATO-länderna vid dess gränser. Ryssland förväntades alltså retirera eftersom NATO valt att expandera, vilket möjligen kunde vara provokativt ur ett ryskt perspektiv. I dokumentet underströks också NATO:s beslutsamhet att integrera Ukraina och Georgien som nya medlemmar i alliansen (Eichler 2021, s. 102)

USA reagerade dessutom på annekteringen av Krim 2014 genom ett nytt långsiktigt program kallat European Reassurance Initiative (ERI). ERI bekräftade att krisen i Ukraina, med Jan Eichlers ord: ”has pushed the two sides over a cliff and into a new relationship” vilket betydde att Västländerna och Ryssland nu var rivaler och varandras motpoler (Eichler 2021, s. 109).

 

Ökad närvaro vid NATO:s östra gränser

Sedan 2014 har flygvapen roterats som skydd över baltstaterna och Polen och NATO har också etablerat jaktflyg i Rumänien och Polen. Spaningsplan, typ AWACS, gör också regelbundna flygningar över östra Europa.

Fr.o.m. sommaren 2017 började också NATO basera trupper i baltstaterna och Polen, dock på roterande basis, inte permanenta stationeringar. Men oaktat detta ändå första första gången sedan kalla kriget som NATO flyttar sin militära närvaro närmare öst. Ett sätt att markera för dessa NATO-länder att artikel 5* gäller samt att avskräcka Ryssland att attackera, menar John Deni (2017, s. 2).

* Artikel 5 lyder alltså som följer: ”An armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all”.

NATO har också intensifierat sin marina närvaro i såväl Östersjön som Svarta Havet och Medelhavet. När det gäller militära övningar har NATO haft ett stort antal sådana i nordöstra Europa under senare år.

Man har också expanderat sin responsstyrka (NRF) och inom dess skal även skapat en specialstyrka, Very High Readiness Joint Task Force (VJTF). NATO har också utökat sina förråd av materiel i en mängd nord- och östeuropeiska länder samt stärkt samordningen med flera av dessa länder (NATO Force Integration Units, NFIU).

Detta var också en återgång till den defensiva försvarsroll som NATO hade under kalla kriget och som sedan Sovjets fall övergått till krishantering istället. Krim-annekteringen 2014 ändrade detta helt och territorialförsvar blev åter huvuduppgiften och NATO gjorde ett vägval, att se Ryssland som motståndare och inte partner (Deni 2017, s. 3,7,8).

Detta är i sig inte så konstigt och John Deni menar att NATO balanserat ganska försiktigt i hanteringen av, å ena sidan, nya medlemsstater i östeuropa och deras behov av frigörelse från Moskva och, å andra sidan, det ryska missnöjet med NATO:s utvidgning österut (Deni 2017, s. 8).

NATO, Ryssland och Ukraina

När det gäller Ukraina var också Putin tidigt ute med klargöranden. Om NATO gjorde allvar av att inkludera Ukraina som medlem kunde detta tvinga Ryssland att agera, genom att ”skydda etniska ryssar, i synnerhet i Krim och i östra Ukraina” (citat i James Marson, TIME 25/5-2009). Putin klargjorde också i sina svar på pressens frågor efter NATO:s Bukarest-möte att Ryssland såg närvaro av ”mäktiga militärallianser” vid sina gränser som ”ett direkt säkerhetshot för vårt land” (Webber et al 2021, s. 106).

För NATO blev frågan om Georgien och Ukraina ett dilemma. De kunde inte dra tillbaka löftet till länderna om framtida medlemskap utan att tappa ansiktet och trovärdighet inför omvärlden och framför allt visa svaghet inför Ryssland, men man ville inte heller driva frågan framåt. Alltså stoppades den långt ned på agendan och förhalades. Författarna här påpekar att detta:

” […] effectively left the two countries [min anm./Ukraina och Georgien] in a state of strategic and diplomatic limbo […]” (Webber et al 2021, s. 107).

De betonar också att det torde ha klargjorts att Ukraina utgjorde en ”röd linje” för Ryssland:

”Any serious analysis of Russia´s national security thinking should thus have concluded that Ukraine really was a red line which NATO crossed at its peril” (Webber et al 2021, s. 107–108).

 

Framtidsplaner för NATO och alliansens relation till Ryssland

Mark Webber (professor i internationell politik vid University of Birmingham), James Sperling (Professor Emeritius i Statsvetenskap vid University of Akron), samt Martin A. Smith (Seniorföreläsare i försvars- och internationell politik vid Royal Military Academy Sandhurst, RMAS) har skriv en bok där de frågar sig vad som är fel med NATO och hur det ska åtgärdas.

Författarna försvarar i högsta grad NATO:s existens och vill med boken ge ett antal rekommendationer hur alliansen bör prioritera sina aktioner för att säkra sin existens och effektivitet framöver (Webber et al 2021, s. 15). Själv funderar jag över om någon egentligen har ifrågasatt dess existens på sistone?

De ansåg emellertid då att NATO ”gör för mycket”, visserligen en del av alliansens framgång menar de, men också vad de kallar en ”strategic overload” (Webber et al 2021, s. 22–23).

En intressant del av denna är frågan om NATO:s existensberättigande vid kalla krigets slut. Det hot som alliansen skulle försvara Europa och världen från hade ju rasat samman. Zbigniew Brzezinski, tidigare rådgivare åt president Carter, menade att ”if NATO did not enlarge it would die” (Webber et al 2021, s. 28). Vid mitten av 90-talet hade president Clinton bestämt sig för att följa den linjen, att utöka alliansen.

Under Jeltsins presidentskap 1991–1999 var det ryska hotet förminskat till ett minimum och det fanns en chans att integrera Ryssland i den demokratiska världens gemenskap och normalisera förbindelserna mellan Ryssland och NATO, kanske till och med inkludera Ryssland i alliansen.

Men, påpekar författarna här, två saker överskuggade denna normalisering. Det ena var NATO:s utvidgning. Det stod trots allt klart från början att ryska militära beslutsfattare såg detta som det huvudsakliga existerande och potentiella militära hotet mot Ryssland (Webber et al 2021, s. 93). Dessutom var det uppenbart en förödmjukelse för Ryssland och en bekräftelse på dess minskade betydelse i världspolitiken. Som kompensation krävde Ryssland någon form av ”säkerhetsgaranti” från NATO:s sida till Ryssland. Dvs. att NATO förband sig att inte göra saker som Ryssland motsatte sig starkt, eller åtminstone att dess röst fick möjlighet att bli hörd i någon form av strukturerad deliberation (Webber et al 2021, s. 93–94). Detta skapades också i form av NATO-Russia Permanent Joint Council (PJC) [se tidigare inlägg].

För NATO följde också vad författarna kallar en ”task expansion”, som de menar kommit sig av den amerikanska dominansen i alliansen och i världen som hegemon. Bakom ligger också, fortsätter de, ”liberala idéer och en liberal ordning” (Webber et al 2021, s. 34).

Det sistnämnda leder författarna fram till följande tänkvärda reflektion som också spelar in i NATO: förhållande till Ryssland och den känsla av provokation som det känt inför hegemonens dominanta framfart över världen:

”However noble its motives, the upshot of this liberal impulse has been a lack of restraint. The abstract quality of values or ideas gives them a universal and expansive application. NATO has attempted to instantiate those ideas through expeditionary nation-building, the management of global security and the spread of liberal market democracy. In consequence, Patrick Porter suggested in 2010, NATO had become unbound, cast loose from its traditional ‘demarcated sphere’ of activities, and facing the world with a sense of unlimited responsibility” (Webber et al 2021, s. 36).

Det här är också den stora skillnaden teoretiskt mellan en liberal syn på internationella relationer och en realistisk sådan. Den liberala har en uppfattning om hur världen borde vara och en ambition att få den dit, medan realisten försöker analysera hur den verkligen är och vad som är det klokaste att göra, givet läget i världen.

Webber et al kommer sedan till NATO:s expansion och är mycket tydliga. De menar att spänningarna gentemot Ryssland varit ”an all-too-predictable downside of enlargement”, och fortsätter:

”The arguments mobilized in favour of the policy may have been powerful and the benefits to new members tangible and real. But Russia objected to the policy from the outset. Critics in NATO countries echoed these concerns: George Kennan, the architect of America’s Cold War strategy of containment, warned in 1997 that enlargement could prove ‘the most fateful error American policy in the entire post-Cold War era’” (Webber et al 2021, s. 38–39).

De fortsätter också med att peka på den försämrade relationen USA/NATO vs Ryssland som uppstått sedan 2008 då NATO lovade medlemskap för Georgien och Ukraina.

”Both the Russo-Georgian war of 2008 and Russia’s annexation of Crimea in 2014 can be seen as pre-emptive moves by Moscow to forestall Georgia and Ukraine from joining NATO” (Webber et al 2021, s. 39).

De citerar sedan John Mearsheimer:” […] anyone with a rudimentary understanding of geopolitics should have seen this [crisis] coming. The West was moving into Russia’s backyard and threatening its core strategic interests” (Webber et al 2021, s. 39).

NATO:s generalsekreterare Stoltenberg har under åren efter Krim återkommit till samma teman som Jan Eichler (2021, s. 125–126) identifierat som fyra huvudsakliga: 1) Att Europa måste öka sina försvarsutgifter, 2) Full support för fortsatt NATO-expansion i post-sovjetiska länder, 3) Ryssland som det största hotet, 4) Rättfärdigande av alla NATO:s militära åtgärder.

Vad gäller NATO:s planer för framtiden är det intressant att ta del av vad John r. Deni (Research Professor of Security Studies vid the U.S. Army War College's Strategic Studies Institute, Nonresident Senior Fellow för the Atlantic Council), hade att säga 2017 i sin bok NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense.

Utvecklingen fram till 2017, menade John Deni, tvingade NATO att fundera över sin strategi i förhållande till Ryssland. Deni föreslog några tänkbara vägval (Deni 2017, s. 120–121):

1) Att ta mer hänsyn till ryska intressen och säkerhetspolitiska angelägenheter. Skulle kunna ändra incitamenten för ryska ledare att föra dialog med NATO men också vara en möjlighet att nå fram bortom Kreml och ett bredare segment av ryska folket, vilket i sin tur skulle kunna ändra förutsättningarna för de ryska ledarna. Det som talade emot den strategin var insikten att realpolitik och nollsummespel varit den ryska approachen till utrikespolitik i decennier.

2) Samarbeta med Ryssland där det går och konfrontera dem där man måste. Något som har kallats ”Détente Plus”. Alltså att se Ryssland både som motståndare och partner, men på olika områden eller arenor. Strategin är mycket praktisk, menar Deni, men ger å andra sidan inga långsiktiga lösningar på samlevnadsproblemen mellan NATO och Ryssland.

3) En sorts uppdaterad form av “containment”. Liknande den strategi som drevs under kalla kriget gentemot Sovjet alltså. Författarna är lite svävande hur den ska se ut och Deni trodde inte på den heller.

Istället förordade Deni att ”tävla direkt med Moskva” i deras nollsummespel. Det skulle erkänna Ryssland som en stor makt som har legitima intressen på flera områden men för NATO och västvärlden skulle den här strategin leda till att försöka försvaga Ryssland, eller ”minska dess makt” och därmed reducera det ryska hotet mot sin omgivning (Deni 2017, s. 122–123). Detta krävde en ”enad front inom NATO”, menade Deni. Dessutom en samordning av militära, ekonomiska, diplomatiska och politiska åtgärder för att vara effektivt (Deni 2017, s. 134). Kanske när boken skrevs (2017) en svår sak att uppnå, men efter den ryska invasionen av Ukraina är det väl närmast denna strategi vi ser att NATO och västvärlden tillämpa och vad som kan bli NATO:s och västvärldens huvudsakliga approach mot Ryssland för lång tid framöver, oavsett vad som händer med kriget i Ukraina och med Putins maktposition i Ryssland.

Deni ägnar också ett avsnitt om Sverige som är intressant. Det handlar om att NATO borde ge Sverige ett snabbspår in i alliansen (om Sverige vill gå med) vilket skulle helt ändra ”den geopolitiska balansen i Östersjön” (Deni 2017, s. 124). Det vill säga nästan exakt det som Ryssland alltid hävdat men NATO-förespråkare förnekat och som Magdalena Andersson fick sådan kritik för att hon antydde nyligen.

 

I mitt nästa och sista inlägg i NATO-frågan kommer jag så in på just vad ett NATO-medlemskap skulle kunna betyda för Sverige.

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html

NATO-frågan 5: NATO, Ryssland och Ukraina – vad vill ryssarna egentligen?

 

Många har frågat sig vad Ryssland vill egentligen? Det är förstås en berättigad fråga då attacken mot Ukraina varit helt kontraproduktiv avseende den uttalade målsättningen. Dessutom måste varje sådan spekulation betraktas enbart som just … en spekulation.

En del ställer sig också helt oförstående inför de ryska påståendena om att känna sig hotat av NATO. Vissa menar att detta bara är en fasad, att de inte alls är oroade av NATO:s närhet och att det bara är en bortförklaring för att behålla kontrollen över skeendet i Ukraina och Georgien. Ryssland hjälper också till med förvirringen genom att dess företrädare själva uttalat att de känt sig hotade av Ukraina vilket förstås är rent nonsens.

Själv menar jag att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra (dvs. oron för NATO samt kontrollbehov av grannländer) utan kanske snarare hänger ganska intimt ihop. Jag tror inte heller det finns några enkla och entydiga svar på frågan om den ryska oron, men att den skulle vara helt och genomgående falsk och spelad tror jag inte alls på. Däremot förstås accentuerad och överdriven när så har behövts.

En del argumenterar även för att NATO:s expansion är ett narrativ odlat av Ryssland och att det istället är fria nationer som fritt har valt att ansluta sig till en försvarsallians, NATO. Så är det ju också naturligtvis men om medlemsantalet stiger från 12 länder 1990 till 30 länder 2022 så måste det givetvis ses som en expansion. Dessutom har alliansens närhet till Ryssland ständigt tilltagit. Ett faktum Ryssland måste finna sig i, men inte nödvändigtvis gilla. Lika lite som USA gillade sovjetiska robotar på Kuba, 15 mil från Florida.

Något hot från Ukraina kan emellertid ingen seriös ryss hävda att de känt genom åren men däremot har NATO varit ett spöke för de ryska makthavarna ända sedan 1990-talet som framgått av mina tidigare inlägg.

Den här ryska känslan av hot från NATO har yttrat sig i något vi möjligen kan uppfatta som en överkänslighet för NATO:s och USA:s olika aktioner och inte minst NATO:s expansion eller planer på expansion. Den har också stegrats under de senaste femton åren.

 

Hur har den ryska känslan av förödmjukelse och irritation yttrat sig?

Putins tal i München i februari 2007 klargjorde den ryska inställningen att kategoriskt vägra vidare NATO-expansion in på post-sovjetiskt territorium, i synnerhet inte i Svarta Havsområdet (Eichler 2021, s. 66).

Han kritiserade också specifikt: 1) Irak-kriget som drevs på av USA trots protester från Frankrike, Kina och Ryssland i FN. 2) Att USA försökte bli ”den enda supermakten” och skapa en unipolär världsordning. 3) NATO:s expansion österut och specifikt mot utplacering av robotar i Europa samt nya NATO-baser i offensivt läge i Rumänien och Bulgarien.

Särskilt USA:s strategi ledde, menade han, till negativa konsekvenser för internationell säkerhet. USA hade underminerat den globala säkerheten och skapat en farligare värld.

Femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland kom inte långt efter att Georgien och Ukraina erbjudits inträde i NATO vid mötet i Bukarest 2008. Tio år tidigare hade USA slutit militära avtal med Georgien (och Azerbajdzjan), enligt president Bush för ”kriget mot terrorn”, vilket accepterades av Ryssland (Eichler 2021, s. 67). Men vid fullt NATO-medlemskap stannade toleransen från rysk sida.

Ett antal mindre incidenter längs gränsen mellan Georgien och dess provins Syd-Ossetien föregick attacken från Saakashvilis Georgien. En attack som besvarades med överdriven kraft av Ryssland som också tog tillfället att flytta fram sina positioner i området (nya baser i Abchasien och Syd-Ossetien) (Eichler 2021, s. 69).

Relationerna inom NRC (den NATO-ryska kommunikationskanalen) frös till is i.o.m. Rysslands intervention i Georgien 2008 och kom inte igång igen förrän i slutet av 2009 (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 172). Sedan dess har också Putin (och Medvedev) drivit en allt hårdare retorik gentemot NATO och västvärlden generellt.

År 2008, tre veckor efter Georgien-krigets slut, höll dåvarande ryske presidenten Medvedev ett tal som blivit känt som fempunktstalet och/eller Medvedev-doktrinen. Han betonade den ryska inställningen att alla nationer har en förpliktelse att bygga en multipolär och inte unipolär världsordning, inkluderande goda relationer mellan USA och EU och Ryssland för att undvika framtida konflikter. Han klargjorde också att Ryssland skulle skydda ryska liv och intressen varhelst dessa hotades, men särskilt i post-sovjetiska stater (vilket i rysk-engelsk vokabulär brukar benämnas ”near abroad” vilket alla vet vad det innebär) (Eichler 2021, s. 70). Detta bör ha varit en tydlig signal till USA och NATO, i kombination med den ryska segern i kriget med Georgien.

Här kommer vi fram till Putins tal i Valdai 18 mars 2014, strax efter annekteringen av Krim. Där återkommer han till den amerikanska ”unilateralismen”; vid deras tillbakadragande av ABM-avtalet; deras aktiva support av de s.k. ”färg-revolutionerna”; deras politiska intervention i Ukraina [”Fuck the EU”]; samt USA:s utnyttjande av kriget mot terrorism för att flytta fram de egna positionerna med militära interventioner.

Frontalattacken mot USA fortsatte, med Eichlers ord:

” [Putin] openly criticised the behaviour of the so-called winners in the Cold War for their tendency to put pressure on events, reshape the world to suit their own needs and interests and present their view as the view of the entire international community […] Furthermore, he criticised the escalation of international conflicts, the growing spread of chaos and the drawing of new dividing lines” (Eichler 2021, s. 74–75).

Här framträder alltså minst lika mycket en känsla av förödmjukelse som rädsla för NATO och dess expansion österut.

Eichler (2021, s. 75) påminner om att Ryssland ända sedan Sovjetunionens fall har betonat hur viktigt där är för deras säkerhet (känsla av säkerhet) att ha Ukraina som en buffert mot NATO. Krim, där Ryssland hyrde sin marinbas från Ukraina, ingick förstås i allra högsta grad i den uppfattningen.

Euromajdan och Janukovytjs fall skapade panik hos ryssarna som såg framför sig ett worst-case-scenario där Ryssland skulle tvingas utrymma marinbasen i Sevastopol och se den tas över av NATO. Något som för den ryska militära och politiska eliten var helt oacceptabelt (Eichler 2021, s. 76).

Här måste man också komma ihåg att så länge Sevastopol var marinbas för Ryssland skulle Ukraina inte kunna bli medlem i NATO, enligt en NATO-regel om att medlemsländer inte får ha militära anläggningar kontrollerade av länder som inte är NATO-medlemmar på sitt territorium. När Ukraina vid regimskiftet 2014 började prata om att säga upp det ryska hyresavtalet av basen (som sträckte sig fram till 2042) dröjde det inte mer än två veckor innan Ryssland tagit kontroll över hela Krim och sedan snabbt annekterade halvön.

Motiven för annekteringen av Krim och hybrid-krigföringen i Donbass framkommer återigen i den uppdaterade ryska militärdoktrinen i december 2014. I följande ordning: rädsla för den globala militära kapprustningen syftande på NATO:s militära kapacitet och möjligheten (risken ur Rysslands synvinkel) att denna militära infrastruktur etableras nära ryska gränser.

Geopolitiskt har denna rädsla framför allt eskalerat i takt med utvecklingen i Georgien och Ukraina. Militärt är rädslan för det amerikanska PGS-systemet (Prompt Global Strike) uttalat. Ett system som ska göra möjligt för USA/NATO att utföra en precisionsattack från luften var som helst i världen inom en timme.

Sammanfattningsvis skriver Eichler:

“From the geopolitical point of view, the Russian operative realists had unilaterally redrawn Russia’s frontiers with Ukraine and presented it as a reaction to the challenge represented by the continuing NATO expansion into the post-Soviet space. And the following US-led sanctions were presented as a necessary answer to the challenge represented by the Russian action. As a result, Europe became the theatre of a new and very dangerous security dilemma and of the beginning of a new vicious circle of measures and counter-measures” (Eichler 2021, s. 79)

Västvärlden har svarat på Krim-annekteringen genom att ge ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina och förlagt militära övningar på dess territorium och dessutom infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Medan Ryssland i sin tur har ökat sitt stöd till separatisterna i Luhansk och Donetsk. En konsekvens av allt detta har blivit, med Eichlers ord, en ny ”skiljelinje” som är ”enormt konfrontativ och explosiv” (Eichler 2021, s. 81).

NATO beslutade vid sitt stora möte i Wales 2014 att skapa VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) samt en RAP (Readiness Action Plan). En utökning av styrkor på totalt 40,000 soldater + multinationella stridsgrupper i Baltikum och Polen. Medan Ryssland svarade med att modernisera och omorganisera sina försvarsstyrkor och uppdatera sin utrikespolitiska strategi för att bevaka sina intressen i de post-sovjetiska områdena inklusive Ukraina.

Debattörer i USA, inklusive Joe Biden och dåvarande (2015–2017) försvarsministern Ashton Carter, började tala om att inte bara försvara sig mot Ryssland utan också vinna en konflikt och helst på ryskt territorium (Eichler 2021, s. 85).

 

Det har alltså lett till en ökad militarisering längs den rysk-ukrainska gränsen som är över 200 mil lång. Dessutom en upptrappning synliggjord i försvarsdoktrinerna på båda sidor där Ryssland betonat NATO:s hot mot dess existens och USA i sin tur framställt Ryssland som ett ”existentiellt hot mot USA, dess allierade och den internationella ordningen” (Eichler 2021, s. 81).

 

NATO:s och USA:s agerande i förhållande till Ukraina

Sedan 2008 har ett ukrainskt NATO-medlemskap diskuterats. Ryssland har hela tiden varit emot det, men även en del NATO-länder och dessutom den ukrainska inhemska opinionen (ända tills nu kanske bör tilläggas). Den ukrainska premiärministern Arsenij Jatsenjuk sa offentligt den 18 mars 2014 (alltså efter den ryska de facto-annekteringen av Krim) att Ukraina inte skulle söka något NATO-medlemskap (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 174).

När utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk stred, med ryskt stöd, mot ukrainska armén fick Ukraina inte mycket mer än ”verbalt stöd” från Väst och USA gav inga vapen utan bara ”Meals Ready to Eat” (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 175). Detta ändrades dock med tiden och redan i slutet av 2015 då HumVees och annan defensiv materiel började sändas till Ukraina från USA.

I december 2014 röstade ukrainska parlamentet – trots Jatsenjuks uttalande i mars samma år – för att överge sin alliansfrihet och söka NATO-medlemskap (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 176). NATO däremot var, enligt Murphy, ganska svalt intresserade av Ukraina som medlem, med sina frusna konflikter i öst och Krim (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 177).

Här är det återigen viktigt att komma ihåg NATO:s regel om utländska baser på medlemsländers territorium vilket kanske mest av allt förklarar NATO:s ”bristande intresse”. Det var helt enkelt inte möjligt att inkludera Ukraina om det egna regelverket skulle följas.

Bild: Anders Humlebo/TT

Varnande ord ignorerades

Många bedömare såg ändå tecken på eskalation i området och försökte komma med råd inför fortsättningen och framför allt till NATO att göra halt i expansionen österut.

Bland andra neorealisten Kenneth Waltz som menade att ytterligare NATO-expansion skulle kunna provocera fram ett utökat säkerhetssamarbete mellan Ryssland och Kina. Stephen Walt, liksom John Mearsheimer, rekommenderade att låta Ukraina förbli en neutral buffertstat för att kyla ned läget och möjliggöra för USA att reparera relationen till Ryssland (Eichler 2021, s. 86).

Även den aktade säkerhetspolitiske författaren Michael O’Hanlon rekommenderade 2017 NATO att ta tillbaka sitt löfte om medlemskap för Ukraina och Georgien. Han medgav att detta skulle ge Putin ett visst rättfärdigande men menade att detta var att föredra framför en utökad risk för krig (Eichler 2021, s. 87).

Julian Lindley French, professor of Military Art and Science och Eisenhower Professor of Defence Strategy, gick steget längre och menade att den ryska annekteringen av Krim var en ”till sin natur defensiv åtgärd” som kan ses som ett svar på NATO:s expansion (Eichler 2021, s. 87). Den brittiske generalen Mungo Melvin fyllde på med att klargöra Sevastopols betydelse för Ryssland och jämförde med marinbaserna Norfolk i USA och Portsmouth i Storbritannien (Ibid).

Den inflytelserike franske geopolitiske experten, författaren och journalisten Renaud Girard kritiserade i sin tur Frankrike, Tyskland och Polen för att inte tidigt ha gett Putin garantier för Sevastopols fortsatta existens som rysk marinbas (Eichler 2021, s. 88).

Den amerikanske geopolitiske experten George Friedman menade också att avståndet mellan NATO:s marinstyrkor och St. Petersburg efter den andra expansionsvågen av NATO blivit endast 16 mil. Detta faktum, menade han, hade provocerat och oroat Ryssland vilket var något som man måste väga in i framtida beslut (Eichler 2021, s. 89).

Intressant att notera är också den amerikanske f.d. topp-diplomaten Patrick W. Murphys fundering (2015) om vad NATO kunde tänkas göra om Ryssland skulle göra en framstöt djupare in i Ukraina än Donbass. Det vill säga precis det som Ryssland gjort nu. Något riktigt svar ger han dock inte men påpekar att NATO:s försäkringar till öst- och centraleuropeiska länder om NATO-beskydd har tolkats av Ryssland som antagonistiska och har besvarats retoriskt eller med militära övningar och underhåll av nukleära vapen t.ex. (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 178).

Det som hänt nu är ju att Ryssland gått ett steg längre. Frågan är då om den ryska rädslan för NATO:s expansion endast är spel för galleriet eller om de analyserat USA:s och NATO:s milda militära reaktion på annekteringen av Krim och tolkat det som att det var riskfritt att attackera resten av Ukraina?

 

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 4: NATO:s expansion och Rysslands irritation

 

Tidigare inlägg på denna blogg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

John Deni menar att Ryssland efter Sovjetunionens fall redo att åter ingå i den europeiska gemenskapen. Men att de kanske såg framför sig det Europa som de lämnade 1917. Ett Europa med ”realpolitik” och ”statspatriotism”. Europa hade intresse av att införa ”värderingar” medan Ryssland ville söka sin identitet i det imperium som fanns före 1917 (Deni 2017 s. 54).

Det är en intressant tanke och inte osannolik. Men vad som än rör sig i huvudet på Putin och hans närmaste så är det ett faktum att Ryssland, med undantag för några år i mitten av 90-talet, alltid sett NATO som en fiende och mer explicit så efter 2008. För en del västländer förefaller detta vara svårförståeligt.

John Denis förklaring är att Sovjetunionens fall också innebar Rysslands fall från imperium till post-imperium (Deni 2017, s. 56). Ytterligare en förklaring är historisk och geopolitisk. Någon har räknat ut att Ryssland varit utsatt för invasion ungefär vart trettiotredje år historiskt. Dess läge i gränstrakterna mellan Europa och Asien har gjort dess läge utsatt för hot och attacker från väst, syd och öst. Resultatet har blivit ”illa definierade gränser” och en rysk misstänksamhet mot allt och alla. Eller bättre uttryckt:

”Historical exposure to attack from across every frontier has gotten into the DNA of today´s and tomorrow´s Russian leaders” (Deni 2017, s. 57)

Ryssland bedriver därför realpolitik och ser de internationella relationerna som ett nollsummespel och tävling mot konkurrenter snarare än samarbete på olika områden eller kring olika problemkomplex, menar Deni, som också påpekar att Putin allt oftare använt utrikespolitik för att konsolidera sin inhemska makt (Deni 2017, s. 59).

Bild: NASA, Grafik: Clas Christiansen/Yle

NATO:s expansion och rysk irritation

Jan Eichler har med sin bok ”NATO’s Expansion After the Cold War” gett en mycket grundlig genomgång av den eskalering av säkerhetsläget i området mellan Östersjön och Svarta Havet som skett efter kalla krigets slut och som nu stegrats ytterligare. Något Eichler varnade för i sin bok som trycktes ifjol.

Eichler talar här om tre vågor av NATO-expansion efter kalla krigets slut. Den första inbegrep Polen och Tjeckien. Den andra, och viktigaste, inbegrep baltstaterna med gräns direkt mot Ryssland. Den tredje innefattar flera balkanländer och ger NATO tillgång till Adriatiska havet. Processen startade också här för Georgien och Ukraina i.o.m. NATO:s Bucharest Summit 2008 och löftet om medlemskap i NATO. Georgien fick då antagligen självförtroende att göra ett angrepp mot rysk-vänliga delar av landet men fick aggressivt svar från Ryssland. Möjligen hade de förväntat sig hjälp från NATO? Ukraina har varken vad gäller Krim eller den nuvarande invasionen av landet fått någon avgörande hjälp från NATO. Möjligen har de övertolkat signalerna från Bukarest?

Under perioden 2004–2020 har NATO således vunnit följande i direkt kontroll av områden (Eichler 2021, s. 22):

I norr Östersjön, inklusive finska bukten, som öppnar en rutt mot St. Petersburg. I söder Adriatiska Havet vilket också inneburit en obruten landmassa mellan detta hav och Svarta Havet genom de nya medlemmarna Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bulgarien och Rumänien. NATO behärskar också ett område från Tallinn till Tirana samt från Split till Varna.

 

En neo-realistisk analys av förhållandet NATO-Ryssland

USA ses här som den obestridlige hegemonen i världens säkerhetsordning. USA har blivit en ”indispensible nation” med både möjlighet, och (enligt filosofin om ”manifest destiny” kanske?) även en ”plikt” eller ”skyldighet”, att manifestera sin styrka genom att styra och forma världsordningen. USA:s agerande i den post-sovjetiska delen av Europa efter kalla kriget kan ses som en markering av USA:s överlägsenhet. På den ideologiska nivån kan expansionen ses som mer legitim och till och med önskvärd eftersom NATO gör anspråk på att försvara demokrati, frihet, välstånd och stabilitet (Eichler 2021, s. 23).

Observera här att detta är teoretiska resonemang och utan normativa inslag. Det är just det som den realistiska synen (i akademisk bemärkelse) innebär. Det skiljer den också lite från militärers och politikers realism där andra faktorer kan spela in i analysen. Att USA inte är detsamma som NATO är det ibland en del som påpekar, men det kan knappast förnekas att alliansen hela tiden har drivits av och varit beroende av USA och dess ekonomiska och militära makt. Den har också alltid haft amerikanska överbefälhavare exempelvis. NATO behöver USA betydligt mer än USA behöver NATO, vill jag påstå.

Eichler menar emellertid att ryska ledare ser på utvidgningen som en ”fientlig eller rentav aggressiv strategi” och ser den som uttryck för USA:s vilja som hegemon. Eichler ser då också Rysslands annektering av Krim som ett resultat av Moskvas långsiktiga fixering vid ”worst-case assumptions and worst-case scenarios” i sin analys av NATO:s utvidgning och dess konsekvenser för Ryssland. Därtill lägger Eichler som teoretisk bas Charles Glasers teori om skillnaden mellan säkerhetssökande stater respektive stater som ägnar sig åt ”greedy behavior”, dvs. girigt kapar åt sig fördelar i ”nollsummespelet”. En girig stat kan dels provocera andra stater som ser sig som ”offer” för girigheten att reagera genom att exempelvis utöka sin militära arsenal avsevärt eller förändra sin försvars- och säkerhetsdoktrin. Denna spiral av åtgärder och motåtgärder är, menar Eichler, vad vi just har sett under NATO:s utvidgning efter kalla krigets slut (Eichler 2021, s. 19).

Dessutom kan den stat som ser sig som offer i sin tur reagera med en ”mot-expansion”. Ett exempel som Glaser anger är Israel som hotades av Egypten 1967 och svarade med en överraskande attack som förändrade hela maktbalansen i Mellanöstern och som fått efterverkningar allt sedan dess. Egypten alltså som ”greedy” och Israel som ”offer” (Eichler 2021, s. 19).

Detsamma kan då sägas om NATO:s utvidgning och den ryska reaktionen med annektering av Krim och intervention i östra Ukraina, men naturligtvis även den nuvarande attacken mot Ukraina, som är en eskalering av ryska åtgärder för att motarbeta NATO-expansion. Ett av de viktigaste kraven från rysk sida är ju just att Ukraina ska förbinda sig att inte gå med i NATO.

 

Neo-realistisk balansteori

Balans är en central faktor i den neorealistiska skolan. Man menar då att stater söker denna balans, antingen genom interna eller externa sätt att nå denna balans. Den interna handlar mycket om att utöka statens militära kapacitet på olika sätt för att antingen komma ikapp den upplevada motståndaren eller dra ifrån. Det sistnämnda lär provocera fram motåtgärder (kapprustningseffekten). Externa balansåtgärder är ovanligare och mer riskabla. Den innefattar ingående i allians eller förbund med andra länder. Exempel är andra världskrigets allierade vilket också visar risken med allianser. Sovjetunionen ingick då i alliansen men utnyttjade sin ställning i alliansen och utgången av kriget för att vinna inflytande och makt militärt och politiskt.

Eichler påpekar också den fördel USA har i balansakten. Deras inflytande genom NATO gör att dess östra gräns kan sägas gå i östra Europa, vilket är långt ifrån USA. Ett konventionellt krig lär därmed utkämpas lång ifrån USA:s egna gränser. Ryssland däremot har motsatt läge geografiskt. Dessutom har Ryssland bara interna balansåtgärder att tillgå eftersom deras historiska brutala policy under kalla kriget har förverkat förtroendekapitalet hos de östeuropeiska länder och post-sovjetiska staterna. Vi kan alltså ha anledning att förvänta oss enbart interna balansåtgärder, menar Eichler (2021, s. 24).

Här skulle man kunna invända att det Ryssland gör nu är en form av extern balansering i dess mest aggressiva form. Det är inte heller, menar jag, omöjligt att tänka sig att Ryssland vänder sig till Kina och bildar någon form av allians, vilket då är att betrakta som en extern balansåtgärd.

Eichler använder också en neorealistisk syn på balanserande åtgärder som skiljer på avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av sådana. En oavsiktlig handlar om att destabilisera det internationella säkerhetsläget (ISR) trots att avsikten med handlingen/åtgärden inte varit att göra detta (Eichler 2021, s. 25). Det var väl ungefär detta Magdalena Andersson menade när hon för några veckor sedan sa att en plötslig svenska ansökan av NATO-medlemskap skulle kunna ”destabilisera läget ytterligare”.

 

Mearsheimer och offensiv realism

Amerikanske John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, är en av de stora neorealisterna som framför allt bidragit med sin definition av offensiv respektive defensiv realism. Den offensiva lägger stor vikt vid hegemoni som bästa garanti för staters överlevnad och för stabilitet och fred. Offensiva realister rekommenderar att söka varje tillfälle att vinna så mycket makt som möjligt. Defensiva realister fokuserar på defensiva nationella strategier och i synnerhet på vapenkontroll. De rekommenderar istället stater att inte falla för frestelsen att maximera sin makt utan sträva efter en lämplig nivå av makt. Mearsheimer ger Bismarck som exempel på en defensiv realist som efter segrar över Österrike och Frankrike avstod från vidare tysk expansion för att inte provocera fram en maktbalanserande motreaktion. Mearsheimer menar också att Ryssland är exempel på offensiva realister och strävar efter att återställa sin hegemoni i östra Europa och är villiga att agera som sina föregångare i Sovjetunionen och inte heller drar sig för att använda vapen (Eichler 2021, s. 15).

Det betyder i sin tur att USA måste agera för att förhindra att ryska ledare får utrymme för revanschism och revisionism. Här har han också resonerat som så att det inte är sannolikt att Ryssland vill attackera sina grannar eftersom det riskerar att balanseras av NATO:s ytterligare utvidgning. Detta skulle öppna för möjligheten till kompromisser för att garantera säkerheten i området och världen (Eichler 2021, s. 16).

Nu kan man ju säga att den här teorin fått sig en törn i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men om man lyssnar på hans föreläsning från 2015, se länk, så var hans rekommendation då att Ukraina förblir neutralt och istället utgör en balanserande buffertzon, tillsammans med Sverige, Finland, Österrike och Schweiz, i ett centralt bälte av Europa. Något som, vad gäller Ukrainas neutralitet, istället nu kanske tvingas fram av den ryska aggressionen. Vilket möjligen skulle ge Mearsheimer rätt angående den lämpligaste approachen till problematiken Ryssland-Ukraina (?).

I ovan nämnda föreläsning redogör Mearsheimer för sin syn på den djupa orsaken till konflikten i Ukraina, som då hade lett till rysk annektering av Krim och det lågintensiva kriget i Donbass.

NATO:s expansion kunde accepteras av Ryssland så länge det stannade vid baltstaterna som enda NATO-grannar. Problemet började med Bucharest Summit 2008 då NATO beslutade att Ukraina och Georgien skulle tas emot som medlemmar och fastslog att de, någon gång, kommer att bli medlemmar om än inte inom kort. Ryssland deklarerade att de såg detta som ett direkt hot mot Ryssland. Annekteringen av Krim borde inte ha kommit som en överraskning, menar Mearsheimer, och tror inte att Krim någonsin kommer att ges tillbaka.

Han hävdar också i föreläsningen 2015 att vad Putin försökte säga till Västländerna är att; ni kan antingen backa ett steg och vi går tillbaka till status quo före 22 februari 2014 eller också fortsätter ni att försöka dra Ukraina in i Västvärldens sfär, men då kommer vi att förstöra landet (i meningen att underblåsa en frusen konflikt i östra Ukraina och på andra vis göra livet surt för landet).

Liksom de flesta andra trodde han ändå inte på något fullskaligt krig i Ukraina eller att Putin skulle försöka ta hela Ukraina. ”Putin är alldeles för smart för detta”, hävdade han här, med tillägget: ”In fact, if you really want to wreck Russia you should encourage them to try to conquer Ukraine”.

Här kan man återigen säga att han möjligen haft både rätt och fel. Om Putin i sju års tid försökt få NATO och EU att backa men inte lyckats kanske detta utlöst den fullskaliga invasionen?

Däremot hade han förmodligen rätt i att Ryssland kommer att förstöras om de försöker inta Ukraina, vilket kanske är på väg att hända nu, vilket också tyder på att Putin inte var alldeles så smart som Mearsheimer (och många med honom) trott.

Vad är då det ryska motivet att agera aggressivt mot Ukraina?

Enligt Mearsheimer är det så enkelt som att Ukraina ligger i den ryska intressesfären. På samma sätt som USA inte accepterade sovjetiska missiler på Kuba, eller skulle acceptera om Ryssland slöt militära avtal med Mexiko och etablerade baser där, kommer Ryssland inte acceptera NATO i Ukraina.

Mearsheimer ställer sedan den retoriska frågan om varför Obama och andra i USA blev så överraskade av Krim-annekteringen?

Svaret, menar han, är att de har en liberal syn på ISR/IR. En realistisk syn gör däremot resultatet till självklart.

Han spekulerar sedan över USA:s respons, att bli hårdare och hårdare i relationen med Ryssland och straffa Ryssland ekonomiskt. Något som nu blivit avsevärt mycket mer kännbart för Ryssland.

Men, menar Mearsheimer 2015, om Rysslands intressen hotas kommer de ha enormt tålamod mot ekonomiska sanktioner. Ukraina betyder oerhört mycket för dem, men inte för USA.

Inte mycket talar för motsatsen i nuläget heller. USA är ju inte villigt att gå in militärt exempelvis.

 

I nästa inlägg lägger jag fokus vid Georgien och framför allt Ukraina med en analys av skeendet från 2008 och fram till idag.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.