Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Rädsla urholkar själen

Jag skrev nyligen om Ivar Arpis ledare där han invänder mot att DN publicerat fakta om det minskande dödliga våldet i Sverige. Jag frågade mig varför Arpi var så angelägen att hålla rädslan vid liv? Idag läser jag i SvD om en Margareta som skrivit ett brev till författaren Mustafa Can. Hon undrar vem han är ”som muslim”? Om hon kan lita på att han inte vill ta över hennes land? Hon signerar med avsändaren "En 70-årig Margareta, idag så rädd för hur Sverige förändras radikalt”

Mustafa Can har svarat henne i ett öppet brev där han bemöter henne med stor förståelse och försöker stilla henne oro. Han säger bland annat följande;

”När människan är rädd efterfrågar hon tydligare gränser mellan ont och gott, mellan ljus och mörker, mellan ’vi’ och ’dom’. När rädslans kultur breder ut sig i en undflyende värld vinner de som erbjuder starkast trygghetslöften åt framtiden [...] Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda... Ja, vad händer då?”

Ja, vad händer då? Jag funderar mycket över mordbrandsattackerna mot flyktingförläggningar och över det faktum att det oftast (?) handlar om förläggningar för ensamkommande barn. Jag petar in ett litet frågetecken eftersom det, enligt Fria Tidningen, inte förs någon statistik över dessa brott. Man får helt enkelt googla sig fram till artiklar i lokalpress och liknande och räkna själv. Det är hur som helst en gåta för mig vad det är som gör att det kan kännas så oerhört hotfullt eller avskyvärt med barn att man vill bränna dem levande? Svaret är, enligt Fria Tidningen, en misstro mot att de verkligen är barn. Dessa ensamkommande barn är ofta pojkar som, enligt mordbrännarlogiken, ljuger om sin ålder och alltså skulle vara att betrakta som unga män och eftersom sådana betraktas som potentiellt mer benägna till brott så... Ja, här utmynnar logiken i att detta skulle rättfärdiga ett av de mest avskyvärda brotten, mordbrand. Kan ju förvisso vara lite svårt att hänga med i den tankesträngen.

Samtidigt kan vi notera hur SD går framåt i opinionsmätningarna, Yougov-metod eller ej. Kanske är Margareta en potentiell väljare? Det finns hur som helst säkert många som hon som attraherats och attraheras av folkhemsretoriken och löften om hårdare tag mot brottslighet. Och mot invandring. Vad vet vi om dom som kommer hit? IS framfart i Syrien och Irak förskräcker naturligtvis. Tänk om de kommer hit?

Men vi kan också läsa om flyktingar som riskerar sina liv för att komma till Europa. De allra flesta brukar säga sig bara vilja ha normala liv utan att behöva vara livrädda hela tiden. Många flyr från just IS. I en annan stort uppslagen artikel i dagens SvD vittnar några om hur IS kidnappar barn och gör dem till soldater eller sänder iväg dem på självmordsuppdrag med bombbälten runt midjan. Men de ställer också den oroliga frågan om hur de kommer att tas emot i Sverige? Hur ska en sådan fråga besvaras ärligt? Med brandbomer och näthat? Med politiker som talar om att stänga gränserna? Med misstänksamhet; är de verkligen barn, är de verkligen flyktingar? 

Hur kan deras rädsla bemötas och samtidigt Margaretas? Jag skulle gärna säga att det går att göra just det. Men jag blir dessvärre inte mer och mer övertygad. I synnerhet inte när ledarskribenter som Arpi eldar på för att hålla rädslan vid liv.

Jag söker bland hans tidigare artiklar för att se hur han tänker. Jag finner en från juni i år med titeln ”Jag ringer mina bröder” (anspelar på en pjäs med samma titel skriven av Jonas Hassen Khemiri). Han (Arpi) citerar där arabiska ordspråk för att sammanfatta en ”klanmentalitet” som han tycker sig se breda ut sig i det svenska samhället. Huvudnumret är en moderat kommunpolitiker i Botkyrka som år 2002 (!!) fick femtio personkryss på valsedlar från släkt och vänner till honom som enligt Arpi ”inte direkt var moderater”. Uppgiften har han i sin tur hämtat från en annan artikel som alltså bör vara 13 år gammal. Det hindrar honom inte att dra slutsatsen att klanmentaliteten är på väg hit från länder som ”Indien och Pakistan” eller ”invandrartäta områden i Storbritannien”. Arpi ställer frågan vad staten kan göra för att vaccinera samhället mot detta och finner ett svar hos en jurist som menar att kvinnans frigörelse ger en ”dominoeffekt”. Kontroll av kvinnan är ”central i en klan” och därför skulle måttet på individuell frihet vara hur fria kvinnor är, menar denne jurist. ”Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige”, kommenterar Arpi. Staten har abdikerat på område efter område, fortsätter han, och klanen flyttar in i dess ställe. Det märks, menar han, på ”såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård”. Jag utgår ifrån att han här inte talar om förorternas nedrustning där all möjlig samhällsservice läggs ned till följd av välfärdssamhällets privatisering. Alldeles säker kan man inte vara eftersom hans stil som alltid är att vara lite diffus. Han lyckas hur som helst på bara ett par tusen tecken strö ut frön av rädsla och misstänksamhet med hjälp av antydningar och illa underbyggda påståenden. Samma innehåll som i kommentarer på Flashback, bara lite mer välskrivet.

Mustafa Can frågar, i sitt svar till Margareta, vad hon gör med sin rädsla? Överför till andra i sin närhet? Samma fråga kan ställas till Ivar Arpi. Det är en farlig löpeld som DN försökte stänka lite vatten på men som Arpi var så snabb att genast syresätta igen. Möjligen är han lika rädd som Margareta? Kanske är det sin egen rädsla han bearbetar i sina artiklar? Men varför inte göra som Margareta istället, Ivar? Skriv ett brev till den där moderaten med sin ”klan” och berätta om din oro för demokratin. Kanske visar det sig att det finns mycket lite fog för den. Lika lite som det finns för Margaretas över att Mustafa Can ska ta över hennes land. Det kan i alla händelser ge tillfälle för en dialog och kanske ett konstruktivt utbyte av tankar?

Alternativet är att rädslan och misstänksamheten överskuggar vår förmåga till empati och normalt socialt beteende som innebär att en medmänniska bemöts med respekt. Och gör att vi slutar prata med vår granne för att han eller hon är en av ”dom”. Eller att vi gör något ännu värre. Det vill väl ingen? Eller?

Not) För den som inte vet är rubriken för detta inlägg också titeln på en film av Rainer Werner Fassbinder (1974) som handlar om ”förbjuden” kärlek mellan en äldre tysk kvinna och en medelålders marockansk invandrare. Den handlar framför allt om omgivningens reaktioner på deras förhållande som består av skräcken för främlingar och behov av att demonisera andra grupper. Sorgligt nog lika aktuell nu som för 40 år sedan.

Håll rädslan vid liv! – Ivar Arpi insinuerar vidare

DN dristade sig häromdagen att påminna om att det dödliga våldet i Sverige stadigt gått ned, trots braskande rubriker om knivdåd på senare tid. Det skulle de inte gjort tycker Ivar Arpi som i en ledare i dagens SvD ställer sig frågan varför det ”plötsligt” var så angeläget att ”berätta för folk hur trygga de bör känna sig?”. Exakt varför det är så viktigt för Arpi att folk ska känna sig otrygga framgår dock inte riktigt. Inte heller att de människor i landet som kanske har störst anledning att känna sig otrygga är de som bor på flyktingförläggningar. Mycket snart efter att det framkommit att gärningsmannen vid IKEA-dådet i Västerås bodde i en flyktingförläggning i Arboga upptäckte polisen förberedelser för mordbrand mot anläggningen. Någon eller några tyckte uppenbarligen att de boende där kollektivt skulle sona för IKEA-mannens brott och betala för det med sina liv.

Vad DN försökte göra var förstås att med folkbildande saklighet lägga moteld mot nättrollens uppvigling av allmänheten. En god idé även utan IKEA-mord. Elva mordbränder eller försök till sådana har i år utförts mot flyktingförläggningar framgår det av en kartläggning som Fria Tidningen nyligen gjort. Inte sällan mot flyktingförläggningar för ensamkommande barn som det i Värnamo som attackerades i helgen som gick. På vilket sätt barn som flytt från krig och fattigdom skulle ha mindre existensberättigande på det här territoriet än galningar som försöker bränna dem levande skulle kunna vara en fråga för Arpi att reda ut. Men det gör han naturligtvis inte. Istället sätter han en märkligt insinuant rubrik på sin ledarartikel; ”Från stenålder till IS-tid”. Exakt vad IS har med saken att göra får vi emellertid gissa oss till eftersom Arpi, sin vana trogen, mest spekulerar och insinuerar. Riktigt vad hans inlägg syftar till blir allt som oftast lite dunkelt.

De sjunkande talen för dödligt våld beror på bättre sjukvård antyder han och framhåller att våldsdåden minsann ökat och att de dessutom är knutna till vissa områden. Gängvåldet i Malmö tar han förstås också upp som exempel. Ingenstans i artikeln framgår dock hur IS kommer in i bilden. Men genom att lägga ut ett nät av insinuationer och till detta lägga en rubrik som innehåller namnet på den avskyvärda terrororganisationen IS kastar han in ett par vedklabbar på den eld som pyr i samhället och som högerextrema och invandrarfientliga krafter ivrigt håller vid liv. En eld som förtär oss alla. Men inte minst dem som hatet och våldet främst vänder sig emot. Folk som flytt från våld och hat.

I sin ledare fnyser Arpi åt komikern Magnus Bettnér som nyligen sagt att det som är farligt inte är ”random psykopat som hugger ned någon på stan” utan istället ”rädda människor”. En poäng som Arpi övertolkar eller, återigen, låtsas (?) missförstå. Trots att Bettnér är långt ifrån ensam om sin uppfattning. ”Rädda människor är bland det farligaste som finns”, säger exempelvis Lena Sundström som studerat och skrivit böcker om den växande invandrings- och invandrarfientligheten i vårt grannland Danmark. Etniska danskar längst ned på samhällsstegen hetsas mot invandrare av partier som har intresse av att hålla rädslan vid liv. I Danmark Dansk Folkeparti och här hemma Sverigedemokraterna.

Ivar Arpis iver att tala om för oss att vi bör misstro det DN försökte upplysa om och att vi absolut inte ska inbilla oss att vi är trygga är mer gåtfull. Vilket intresse har han av att hålla rädslan vid liv? Möjligen vet han det inte själv?