Ukraina update – vem vet vad?

 

Det har nu åtminstone sedan årets första dagar spekulerats i en rysk invasion av Ukraina. En intressant notering är hur man i svensk press brukar tala om just ”rysk invasion” medan man oftast i utländsk press talar om ”further invasion”.

Framför allt gör man det i Ukraina eftersom de i många år hävdat att Ryssland invaderat och ockuperat Donetsk och Luhansk. Detta är förvisso en sanning med modifikation men det är flera år sedan nu som man från officiellt ukrainskt håll övergick från att tala om att man drev en ”anti-terrorist-aktion” i östra Ukraina till att man började beskriva det som ett ”krig mot Ryssland”. Därmed kan man ju inte säga sig vara rädda för en invasion. Den har ju redan skett enligt den officiella ukrainska synen. Det här har också president Zelenskij framhållit i en del tal under januari månad.

Det känns viktigt att påpeka det här först eftersom det kan förvirra att läsa svensk respektive utländsk press om läget. Den som inte känner till skillnaden kan tro att invasionen (som svensk press hela tiden talar om) har inletts. Det har den inte, men rykten surrar oroande envist nu och min farhåga är att de spär på risken för krig och därmed blir självuppfyllande. Spänning, osäkerhet och rädsla är inga bra kamrater vid förhandlingsbord och vid gränsbevakningar.

Militär uppladdning båda sidor - Rykten och fakta

Just nu går det en mängd olika rykten, och obekräftade uppgifter pumpas ut över världen.

Varannan dag säger Biden att kriget kommer snart och varannan dag går en annan officiell företrädare för USA ut och försöker tona ned det hela. Eller till och med i princip parallellt. Igår försökte Vita Husets säkerhetsrådgivare Jake Sullivan tona ned oron för en förestående rysk attack medan Biden gick ut och talade om ”a further invasion any moment”. Även USA:s utrikesminister Blinken talade om att en rysk invasion ”could begin at any time”, även under vinter-OS.

Ukrainas president Zelenskij däremot har tidigare bett USA tona ned sin oro. Den skadade den ukrainska ekonomin, menade Zelenskij. Nu har även den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu uttalat samma sak och sagt att ”megafon-diplomati” och att situationen är allvarligt men inte ”skräckinjagande” som väst hävdar. Här ska sägas att Ukraina har mycket affärer ihop med Turkiet, liksom f.ö. Ryssland. Den ekonomiska oron har tidigare varit mer framträdande än oron för militär eskalering.

The Kyiv Independent meddelade för ett par dagar sedan helt kort att Ryssland ser ut att planera en blockad av Azov-sjön (innanhavet från Krim och längs ukrainska sydostkusten bort mot ryska Krasnodar) för civil trafik eftersom de tänkt hålla militärövningar där mellan 13–19 februari. Den enda källa de hade för detta var ett facebook-inlägg. Det ligger f.ö. i deras dagliga nyhetsbrev under rubriken ”Russia´s War Against Ukraine”, apropå det ovan sagda. Samma publikation rapporterade dagen efter (11 februari) att ukrainska hamnmyndigheter också gått ut för att informera fartyg om att inte styra in i Azov-sjön. Återigen hänvisar de dock bara till en facebook-sida vars innehåll är låst (?). Senare igår kom dock ett meddelande från den ukrainska kustbevakningen att de fått försäkringar från rysk sida att dessa inte har för avsikt att blockera infart till Azov-sjön.

Helt säkert är dock att det den 10 februari inleddes en militärövning i Belarus, med både ryska och vitryska styrkor. Det har lett till spekulationer om en kommande invasion även därifrån.

Samtidigt strömmar vapen in till Ukraina.

Igår bekräftades från litauiskt håll att de skulle skicka Stinger-missiler till Ukraina och de har också aviserat att de förbereder att ta emot upp till 30 tusen ukrainska flyktingar om så skulle behövas.

Ukraina har nu fått, enligt deras regeringssidor, militärt bistånd till ett värde av 1,5 miljarder USD av olika västländer som USA, UK, Kanada, Estland, Polen och Tjeckien. Samt även Tyskland, hävdar regeringssidan. Något som verkar märkligt då tyskarna offentligt och upprepade gånger hävdat att de inte skickar vapen till krigförande länder. Det har de fått mycket skäll för i Ukraina och även i Sverige rynkas det på näsan ibland trots att vi haft samma princip sedan många årtionden tillbaka.

USA tänker också skicka ytterligare trupper till Polen och Nato lär överväga att skicka extra trupper även till Rumänien, Bulgarien och Slovakien.

Evakueringar redan igång

På bara några dagar har också talet om evakuering av utländska medborgare från Ukraina eskalerat och i en del fall redan påbörjats. Flera länder har redan uppmanat sina medborgare att lämna landet. Förutom USA och UK sedan tidigare har nu även Lettland, Estland, Danmark, Norge, Nederländerna, Israel, Japan och Sydkorea gjort detsamma.

Jag vet att europeiska länder redan börjat evakuera familjer till EU-personal i Ukraina. Än så länge gäller det inte EU-personalen men dessa har ändå väskor packade och har uppmanats att hålla sig förberedda för evakuering.

Amerikanska trupper i Polen står redo att hjälpa amerikanska medborgare om Ryssland skulle angripa Ukraina. Trupperna är inte auktoriserade att gå in i Ukraina men tänker sätta upp tältläger, checkpoints och andra faciliteter på polska sidan av ukrainska gränsen.

Det som oroar lite mer är kanske att även Ryssland överväger (OBS) att kalla hem icke nödvändig ambassadspersonal från Kiev. Det skulle ju kunna ses som en bekräftelse på misstankarna om ett kommande krig. Men troligen är det ett diplomatiskt spel. Utrikesministern Lavrov har uttryckt det som en försiktighetsåtgärd eftersom USA och UK vidtagit samma åtgärd vid sina ambassader. ”Kanske förbereder anglosaxarna något eftersom de evakuerar sin personal”, lär han ha sagt enligt TASS. Ett sätt att försöka kvittera den västliga oron.

Fredsmäklare?

En opinionsundersökning i sju europeiska länder gav resultatet att en majoritet tror att en rysk fullskalig invasion av Ukraina kommer under 2022 och över 60 % önskade att Nato och EU ska engagera sig militärt i ett sådant eventuellt krig. 54 % menade att USA borde gå in och 43 % att deras eget land borde göra det.

Lyckligtvis är deras makthavare inte lika pigga på att kriga. EU:s samtliga medlemsländer har samlats bakom en uppmaning/vädjan till Ryssland att dra tillbaka sina trupper vid gränsen och betonar sin önskan att lösa meningsskiljaktigheterna via dialog och mer diplomatiska samtal.

Faktum är ju att Ukraina och Ryssland faktiskt pratar med varandra under medling från just Tyskland och Frankrike vars president Macron är en av få i västvärlden som säger sig ha viss förståelse för den ryska hållningen och oron för Nato. De s.k. Normandie-samtalen förs nu mer intensivt än på många år. Än så länge utan några genombrott, men det diplomatiska samtalet förs. Det är uppenbart att ryssarna vill att något ska hända med den frusna konflikten i Donbass och naturligtvis vill man att lösningen ska vara till rysk tillfredsställelse.

Kremls talesman Dmitrij Peskov höll också nyligen med franske presidenten om att det enda sättet att stoppa ett krig är genom att fullt ut implementera Minsk-avtalet men menade samtidigt att president Zelenskij inte har svarat upp mot önskemålen.

Idag sägs det att Biden, liksom även president Macron, ska ha ett telefonsamtal med Putin om läget. Förhoppningsvis kan spänningen släppa något. Annars riskerar det hela att bli till en självuppfyllande profetia. Ett skott över gränsen kan räcka som provokation och sätta igång något som kommer att bli oerhört svårt att dra tillbaka och ge oöverskådliga skador för alla inblandade för lång tid framöver.

Den stora frågan är alltså om USA/Nato vet något som man inte vill avslöja av flera skäl (skydd av källor eller underrättelse-förmåga t.ex.)?

Eller har de egentligen ingen aning och lanserar hela alarm-offensiven som ett sätt att försöka avskräcka ryssarna att gå ett steg längre? Just in case.

 

 

På östfronten intet nytt – men på retorikfronten det motsatta

 

Vad vi ser just nu är ett diplomatiskt krig med ord som börjar bli oroväckande intensivt. En tunga som slinter kan bli en utlösande faktor för det som ingen vill ha, militär konflikt i större skala. Det börjar bli otäckt likt läget inför första världskriget då politiker och press slog på krigstrummorna för fullt på båda sidor.

De som verkar hålla kylan mest är ukrainarna. Bland andra Ukrainas president Zelenskij som talade till nationen i onsdags (19/1). Han sa så här:

”Vad är nyheten?” Har inte detta varit realiteten i åtta år redan? Startade inte invasionen 2014? Uppenbarade sig verkligen hotet om fullskaligt krig just nu? Risken för krig har inte ökat”

Den ukrainska tankesmedjan Center for Defence Strategies har också publicerat en analys där de menar, för det första, att Ryssland knappast är redo för någon attack mot Ukraina de närmaste två veckorna, men dessutom, och betydligt viktigare, att det är osannolikt att de kommer attackera över huvud taget. De säger bland annat detta, enligt ett sammandrag och översatt till engelska i Kyiv Independent:

”If Russia was conducting preparations for a large-scale invasion, it would have been much more noticeable. Therefore, what we currently have is the military threat posed by about 127,000 Russian servicemen along Ukraine’s borders, in the occupied territories of eastern Ukraine, and in Crimea. This number has not increased since April, and is not enough for a full-scale offensive.

Detta kan kontrasteras mot Joe Bidens mumlande samma dag (19/1). Vad han sa i helhet var att han inte trodde att Ryssland ville ha något fullskaligt krig, men att han trodde att de kommer att testa Nato/Västmakterna. Sedan en lång utläggning, med mycket långa pauser mellan meningarna, om att Putin är upptagen av vad han sett som en katastrof, Sovjetunionens fall, och kämpar med hur han ska förhålla sig till detta. Sedan lång paus igen och ordagrant:

”I´m not so sure he has… ah… is certain what he´s gonna do. I guess he will move in, he has to do something”.

Sedan hoppar han över snabbt till vad han sagt till Putin vid deras senaste möte. Förefaller inte helt glasklart vad han menade över huvud taget. Framför allt verkade han segare och mer förvirrad än vanligt. Står han pall för ett ordkrig som detta? Ett klipp i Daily Mail ger hans uttalande i längre version.

USA och Storbritannien kallar nu hem ambassadanställdas familjer och USA sätter 8500 soldater i förhöjd beredskap. I SvD anges skälet vara ”på grund av oroligheterna i Ukraina”. Några sådana oroligheter utöver det vanliga har dock inte observerats, däremot på den diplomatiska fronten och i pressen.

Av samma SvD-artikel framgår att John Kirby, talesperson för USA:s försvarshögkvarter Pentagon, säger att landets förhöjda beredskap handlar om att ge dess Natoallierade tillförsikt. ”Det skickar en tydlig signal till (Rysslands president) Putin att vi tar våra åtaganden gentemot Nato på allvar”, fortsatte han, men betonade att det inte handlade om att skicka soldater till Ukraina, som inte är medlem i Nato.

A

Amerikanska styrkor vid övning i Ukraina 2014 (Rapid Trident14)

Samtidigt haglar spekulationer och obalanserade uttalanden från både politiskt håll och i pressen.

Från brittiskt regeringshåll kom 22 januari en anklagelse mot Ryssland för att ha förberett att installera en marionettregim i Ukraina som de ska ha tänkt ledas av en viss Yevhen Murayev, ägare av tv-kanalen Nash och tidigare ukrainsk parlamentsledamot. 

Ryssland har förstås förnekat detta och kallat det desinformation från britterna och ett försök att skruva upp det spända läget. Det avfärdades dessutom i ukrainska medier som högst osannolikt. På goda grunder. I Kyiv Independent (som ingalunda är någon pro-rysk publikation, tvärtom) ges information om Murayev som talar starkt emot uppgiften, eftersom det handlar om just denne man, ”fel pro-ryss” säger artikelförfattaren Sergij Sliptjenko, och klargör saken.

Trots att Murayev betraktas som pro-rysk (ett ganska brett epitet i Ukraina som kan användas för alla som inte gillar att bryta banden med Ryssland och gå med i Nato). Däremot har han de senaste åren haft klart ansträngda relationer med Ryssland. Detta sedan han vägrat ansluta sig till den tillika pro-ryske Viktor Medvedtjuks parti Oppositionsplattformen För Livet. Kreml satte till och med in sanktioner mot Murayev 2018 för att ”skydda ryska intressen och företag”. Så det förefaller vara ett märkligt val av ryssarna om detta är deras man i Kiev, så att säga.

Uppgifterna avfärdas dessutom helt av en f.d. talesperson för Ukrainas utrikesdepartement, Vasyl Filipchuk, som kallar dem ”löjliga”.

Andra röster ropar på utökade sanktioner om Ryssland skulle gå in i Ukraina. Bara man inte rör gasen, för den vill vi ha sa österrikiska utrikesministern Schallenberg häromdagen:

”Om det skulle eskalera kommer svaret att bli mycket klart, entydigt och snabbt”, sa han. Men tillade sen (apropå klart och entydigt):

“Emellertid, Europa är beroende av rysk gas och det problemet kan inte lösas över en natt”.

Även Tyskland är ju som bekant beroende av gasen liksom Ryssland är beroende av inkomster från den vilket talar emot krig. Svt:s Jonas Olsson levererade en något förvirrande analys av detta den 22 januari. Tyskland vill förhindra Estland att leverera tysktillverkad krigsmateriel till Ukraina, eftersom de sedan gammalt har en princip att inte göra det till krigförande land. ”Men det är deras förklaring utåt”, säger Olsson. Tydligen har han annan information? Det skulle istället gälla att rädda Nordstream 2. Å ena sidan har Tyskland redan stoppat certifieringen av gasledningen trots att den stått färdig att använda sedan i höstas. Å andra sidan är det ”mycket tydligt att det är USA som bestämmer över Tyskland”. Så långt alltså detta med ”nationers rätt till självbestämmande”, som försvarsminister Hultqvist med flera månar om.

En del som snubblar på orden har dock redan fått kicken. Vissa saker får inte uttalas i detta läge. Den tyske marinförsvarschefen Kay-Achim Schoenbach avgick nyligen efter att ha sagt att Ukraina aldrig kommer att återfå Krim och att det enda Putin vill ha är respekt och att det skulle kosta västmakterna mycket lite, eller ingenting, att ge honom detta. I båda fallen tror jag han har rätt men misstaget var att lägga till att Putin ”förtjänade” respekten och att Tyskland behöver Ryssland som allierad mot Kina. Där sjönk marinchefens karriär till botten.

I Sverige har det trummats högre än på många håll på dessa krigstrummor, vilket är lite svårt att förstå. Aftonbladet hade den 9/1 en ganska märklig ledare med rubriken ”När invaderar Ryssland Sverige? - Detta handlar inte bara om Ukraina, det handlar om Sverige och Finland".

Bakom denna dystra undran stod Anders Lindberg, Amanda Wollstad och Patrik Oksanen (!). Den sistnämnde en av Sveriges främsta russofober som nu tydligen fått en stor arena för sin stora aversion mot Ryssland. Nu gäller inte "om" längre utan är bara en tidsfråga??

Det tycks dock råda delade meningar på Aftonbladet om invasionshotet. Den 22/1 skriver Wolfgang Hansson istället att den svenska reaktionen varit häftigare än bland våra grannar Norge och Finland och att man, om man följer den svenska debatten, kan ”förledas att tro att det är Sverige som står i begrepp att invaderas” men att ”det är faktiskt Ukraina vars självständighet hotas. Inte Sveriges”.

Han noterar också¨att Finland vidtagit militära åtgärder men valt att inte gå ut offentligt med detta samt att Norge inte sett skäl att höja beredskapen alls.

Låt oss hoppas att tungorna inte slinter under kommande storpolitiska möten. Det första imorgon onsdag 26/1 mellan Putin och Zelenskij i Paris under franske presidenten Macrons deltagande. Det har aviserats väldigt kortfattat och har inte blivit föremål för särskilt stora uppslag, vilket kan tyckas märkligt i sammanhanget.

Samt på fredag då ryske utrikesministern Lavrov ska möta sin amerikanske kollega Blinken i Genéve. Den senare har nyligen hävdat att en rysk attack troligtvis borde komma inom några veckor, innan våren kommer och gör vägarna besvärligt leriga för tunga fordon. Kanske ingen bländande inledning på diplomatiska samtal att spekulera om en väntad attack.

Förhoppningsvis är det endast en diplomatisk krigföring med ord. Det finns ingen som vinner på ett fullskaligt krig och det bör såväl Putin som Blinken och övriga världen vara medvetna om. Men ordkrig kan ställa till mer skada än man tror och detta är jag mer orolig för än den ryska ansamlingen av militär längs ukrainska gränsen.

En som borrat djupt i krigshetsen inför första världskriget och andra konflikter är Folke Hagman i sin bok ”Media som krigshetsare”.

I den citeras Yngve Lorents, historiker och utrikespolitisk skribent som var med att starta Utrikespolitiska Institutet, som sommaren 1914 skrev följande:

”Man kan med skäl tala om en internationell presskampanj i krigsskräckens eller krigshetsens tecken som bragte både regeringar och folk ut jämvikten och därigenom skapade en av de ödesdigraste förutsättningarna för de fredssträvande krafternas maktlöshet i 1914 års storpolitiska kris. I denna kampanj indrogs även tidningar som annars icke tillhörde extrema riktningar”.

Läsning anbefalles.

 

 

Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Åland17 - en övning i att hålla fred

Medan bomberna faller i norra Sverige och i Vitryssland där tiotusentals soldater övar sig att föra krig så träffas ett tjugotal personer från Sverige och Ryssland på Åland för att göra öva sig i att hålla fred. Läser man svenska och finska tidningar innan evenemangen tycks det senare provocera mer än det förra. Det är mycket fascinerande och märkligt. Åland17 målades upp som det hotfulla och Aurora17 som det hoppfulla.

Fredslägret på Åland är ”rysk propaganda” sa den finske före detta Moskva-ambassadören Hannu Himanen i början av sommaren redan, utan att veta ett smack om vilka som skulle befolka Gregersös lilla kursgård i september. Patrik Oksanen hävdade i Gefle Dagblad på fullt allvar att fredsaktivisterna (som han dessutom satt inom citattecken) bidrar till att ”öka spänningen i området”. 

Jag var alltså en av dessa deltagare som bidrog till spänningen. Bland de övriga fanns de svenska riksdagsledamöterna, miljöpartisterna Valter Mutt, Annika Lillemets och Carl Schlyter. De ryska deltagarna är konstnärer, journalister eller aktivister engagerade i olika nätverk som kämpar för människorättsfrågor, fredsfrågor och miljöfrågor. Det är en mycket fragmentarisk och bräcklig fredsrörelse, men det är oerhört viktigt att den finns och får vårt stöd. De kämpar på i en rysk verklighet där de riskerar sina jobb eller till och med sina liv, i vart fall fängelse för sina åsikter och sitt engagemang mot krig och mot konfrontationsretoriken som förstås är den spegelvända mot den som regerar i vårt land. De är alltså i opposition mot regimen och Putin men kallas av många svenska och finska debattörer för Putins agenter. Ryssarna på Åland17 skrattar uppgivet åt anklagelserna. Många är tydligt ängsliga för vilka konsekvenser deras deltagande i övningen kan medföra. Hemma kritiseras de dessutom i media för att gå USA:s ärenden. Och här för att vara Putins agenter.

Människor med ett sådant enormt civilkurage och en ryggrad stark nog att stå emot den sortens dubbla tryck borde vi istället se som hjältar i vardagen. Människor som lever i Ryssland och vill skapa en opinion för avspänning och demilitarisering borde vi väl rimligen betrakta som våra allra bästa vänner och allierade? Eller VILL vi så gärna få kriga? Frågor som snurrade i huvudet medan jag diskuterade med dem, skrattade med dem, delade sovsal med dem.

Det är väl egentligen de som har mest att lära oss hur man gör för att bevara freden och kämpa emot när det politiska och mediala trycket blir stort? Men det viktiga med Åland17, som jag känner det, har varit just mötet människor emellan, utbytet av tankar och erfarenheter. Det kan hjälpa oss att argumentera emot när andra vill skapa monster och övertyga oss om hur rädda vi bör vara för varandra. Övningar i fred behövs i en tid då världen skramlar högre än på länge med vapen och förbereder sig för krig. Avhumanisering är första steget mot sådana. Det är viktigt att komma ihåg.

Under själva lägret har framför allt finska media, men även tv4, gjort inslag och skrivit om evenemanget och det tycks som om det fysiska mötet också gjort tonen mer mild än dessförinnan. Ålands radio sätter rubriken ”Ogrundade anklagelser om fredsövning”. I ett annat inslag har radiokanalen intervjuat direktören för Ålands fredsinstitut som ”välkomnar fredsövning” och påpekar att man inte ska ”marginalisera ryska röster utan också ge utrymme för dem”. Ett uttalande som förvisso i mina ögon avslöjar ett perspektiv som utgår ifrån att de här grupperna svenska och ryska aktivister på något sätt skulle befinna sig på var sida av en åsiktsbarriär. I själva verket jobbar vi ju för samma sak men under helt olika förutsättningar och miljöer. Tv4 gjorde ett ganska långt inslag som var vänligt nyfiket. Och finska statliga tv-kanalen Yle likaså. 

En av de ryska deltagarna, Leda Garina, får stort utrymme i Hufvudstadsbladet. ”Man måste vara på sin vakt hela tiden. Nån kan komma och sätta dig i fängelse när som helst och du drar på dig hela samhällets hat”, upplyser hon om. Givetvis oförstående till anklagelserna om att vara Putins agent. Hon som ägnat sju år åt att bekämpa den ryska statens politik.

Det har varit en omtumlande upplevelse att delta. Så många skiftande människoöden, så många berättelser om kamp och sorg och oro för framtiden. Så mycket av gemensam oro för utvecklingen. Hela dagen (efter) har jag känt en sällsam sorgsenhet när jag tänker på vad jag upplevt och tagit del av under Åland17. Flera gånger har jag gråtit i smyg på jobbet. Men jag hämtar hoppfullhet ur minnet av sångerna. De svenska och ryska folksångerna som steg mot den mörka Ålandshimlen endast upplyst av lägereldens glöd och gnistor. I sångerna finns samma vemod. Ett vemod som vittnar om att vi bär på samma känslor av litenhet, av svårmod, men också av kärlek och hopp om framtiden. Ett vittnesmål som behövs i en tid då avhumaniseringsprocessen eskalerar på båda sidor av våra gränser. Det bär jag med i hjärtat så länge jag lever.

Jag torkar tårarna och går vidare…

Egen bild. Åland17 på väg mot sitt slut. Förhoppningsvis inte den sista övningen i sitt slag.

Nato, Putin och... Donald Trump

NATO hade nyligen stort möte i Warszawa. Där beslutades att möta ”hotet från Ryssland” med nya trupper i Polen och Baltikum. Det framgår av kommunikén som publicerats i samband med mötet där det också deklareras att organisationen är en ”unparalleled community of freedom, peace, security, and shared values, including individual liberty, human rights, democracy, and the rule of law”.

Nåja. De varnar också för Ryssland i en senare punkt:

”Russia’s aggressive actions, including provocative military activities in the periphery of NATO territory and its demonstrated willingness to attain political goals by the threat and use of force, are a source of regional instability, fundamentally challenge the Alliance, have damaged Euro-Atlantic security, and threaten our long-standing goal of a Europe whole, free, and at peace”.

Det svenska intresset för NATO tycks just nu vara på topp hos politiker från nästan alla läger, även den socialdemokratiska. Möjligen har de svalt hela narrativet om NATO som fredsbevarande och Ryssland som det stora hotet för världsfreden. Försvarsminister Hultqvist klargjorde under mötet sin uppfattning:

”Det är ju oberäkneligheten i den ryska politiken som är hela grundorsaken och det är de som har annekterat Krim”.

Trots det faktum att Putins Ryssland etablerat sig som en fredsaktör i Mellanöstern med betydligt bättre resultat än så länge än USA vilket till och med en vanligen Putin-kritisk skribent som Utrikespolitiska Institutets Per Jönsson medger i SvD.

Hur det än förhåller sig med Putins Ryssland som hot mot världsfreden så finns ett i mina ögon betydligt större hot från en person som jag rankar som betydligt mer oberäknelig än Putin och som mycket väl inom kort kan få tillgång till en betydligt mäktigare krigsmakt än Putin. Jag avser då Donald Trump vars öde som blivande presidentkandidat för Republikanerna i USA idag avgörs på partiets konvent i Cleveland. Det troliga är att han blir vald och därmed har en realistisk chans att bli USA:s näste president. 

Det stora bullret om Putin har överröstat varningarna för Trump. Men en del har uppmärksammat risken och vad vi som i värsta fall väntar. Carsten Jensen skriver i en DN-krönika om de kommande åren som ”ödesår” för demokratin. Antingen kommer en nystart eller dess avslutning, menar han. Han förutspår hur som helst att det inte blir någon vänlig tid framöver; ”Snälla människors tid är förbi”. I artikeln pekar han bland annat på detta skräckinjagande faktum;

”En dag sitter kanske Donald Trump med fingret på kärnvapenknappen”.

Faran med Trump debatterades faktiskt också, under DN:s ledning, i Almedalen av det äkta paret Radoslav Sikorski, f.d. polsk utrikes- och försvarsminister och författaren Anne Applebaum, samt Carl Bildt och estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves.

Temat var ”The end of western world” direkt taget från en av Applebaums texter. Brexit och Putin och Trump dominerar analysen som blir väldigt märklig i Applebaums tolkning av ”populismen”. Hon menar att vi fortfarande är ”påverkade av ett slags marxistiskt tänkande där vi tror att ekonomin är huvudsaken för de flesta människor” medan Trumps framgångar grundar sig på andra saker som att tilltala ”människors behov av att kalla sig vita”. För det första bortser hon då ifrån själva den ekonomiska grunden till framgångsreceptet med att tilltala detta behov hos vita människor. Dessutom är ju tron på ekonomin som huvudsaken knappast en exklusivt marxistisk tankegång. I ett samhälle som byggts kring fritt flöde för kapital och med skattepengar som slussas över jordklotet med hjälp av ljusskygga konstruktioner och transaktionsmetoder, med en politisk debatt inför varje val där plånboksfrågorna dominerar och med en tillbedjan till tillväxten som pågått åtminstone sedan andra världskrigets slut så bör denna beskrivning starkt kunna ifrågasättas. Men oavsett detta pekas just Donald Trump ut som en av dem som står för ett ”vitt stamtänkande”, en tribalism som leder bort från internationell solidaritet och demokrati.  

Hon är inte heller ensam om att utropa eller varna för slutet på den liberala världsordningen. Stephen A. Walt skriver i Foreign Policy om just detta i kölvattnet på Brexit och Donald Trumps framgångar. James Traub funderar i samma publikation över varför liberalismen inte längre fungerar.

Det finns i alla händelser anledning att känna oro inför det faktum som troligen kommer ut av dagens Republikanska konvent i Cleveland, nämligen att Donald Trump blir partiets presidentkandidat.

Om vi oroar oss för instabilitet och oberäknelighet är det nog snarast åt Väst vi bör vrida våra huvuden och fundera över vad som kan hända om denne man blir den vi ska hålla i handen som överbefälhavare för USA:s krigsmakt, utan vilken NATO är en obetydlig papperstiger.

Nu har Trump förvisso modifierat sin önskan att bannlysa alla muslimer från inresa till USA och formulerar det istället som att medborgare från vissa länder bör vägras inresa. Det lär bli konstitutionellt mer gångbart än att dra gränsen vid en viss religionstillhörighet och dessutom lättare att administrera. Men det visar knappast på någon stabil inställning som garanterar världsfreden och skapar trygghet och förutsägbarhet avseende vad som är att förvänta från USA och NATO.

Detta diskuterades förstås inte på NATO-mötet i Warszawa, men stabiliteten i världen hänger nog betydligt mer på hur det går i det amerikanska presidentvalet än på vad Putin gör härnäst. Det kanske kommer med som punkt på nästa NATO-möte, som hålls i Istanbul!? På tal om stabilitet...

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 4: Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Jag rundar här av min presentation av tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland genom att göra mina egna sammanfattande reflektioner baserade på böckerna och tillfoga mina egna tankar om Ukrainakonflikten och det spända världsläget. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev, John Pilgers Strangeloveeffekten samt Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas påfredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Ukraina i stormens öga. Krigshets eller avspänning?

Det viktiga med dessa böcker som jag redogjort för i mina inlägg är att öppna ögonen för andra perspektiv på världsläget och på den ukrainska krisen än det som vi oftast serveras i etablerade medier. Spekulationer som blir till självklara sanningar och förstärks genom ytterligare spekulationer eskalerar en propagandakamp som leder till en ökad spänning som gör läget betydligt farligare än det skulle behöva vara. Låt mig säga på en gång att propagandan flödar från båda sidor. Jag har inga som helst illusioner om den ryska berättelsen som innehåller propaganda som överdriver det fascistiska hotet och tonar ned eller förnekar den egna inblandningen i den ukrainska konflikten.

Propagandakriget är en självgående del av maktkampen mellan USA och Ryssland och vi andra är ofta hänvisade till två poler vilket distraherar oss från att söka sanningen som oftast finns någonstans däremellan. Ryssland har sin säkerhetspolitiska agenda och agerar utifrån denna. De vill inte ha NATO som närmaste granne och Krim, med den mer än tvåhundra år gamla ryska marinbasen i Sevastopol, kunde egentligen vem som helst med viss baskunskap om historia och statsvetenskap förstå att Ryssland ville skydda till varje pris. Det råder inget tvivel om detta men däremot tror jag inte ett dugg på att de skulle ha några territoriella anspråk på övriga Ukraina. Åtminstone inte initialt. Där är istället den ukrainska regeringens agerande efter maktskiftet i Kiev 2014 i så fall orsaken till provokationer som i sig kan göra rysk invasion ”nödvändig” sett ur rysk synvinkel.

Jag har genom hela denna ukrainska konflikt fascinerats av den ukrainska regeringens dubbla budskap när det gäller Donbass. Dels vägrar Kiev-regimen diskutera varje annan form av styre än den centraliserade statsbildning som nu gäller. En federation i någon form har alltid avfärdats kategoriskt. Samtidigt avfärdas också folkets i Donbass rätt till varje inflytande över landets politik. Den etniska rensningen ligger inte långt borta om denna politik ska kunna genomdrivas konsekvent. Mercouris formulerar det så här:

”[Majdanrörelsen är] besluten att utesluta östra Ukraina från makten [men] benhårt emot att låta dem gå”.

Folket i Donbass beskrivs av ukrainare i maktpositioner ända upp till president Porosjenko som ”terrorister”, ”slödder”. ”upprorsmakare” och ”Kremls hejdukar”. Acceptera vårt Ukraina eller åk till Ryssland, är budskapet. Inte sällan helt uttalat. Vilket rimmar illa med Porosjenkos, inför amerikansk och europeisk publik, uttalade ambition att ”införa frihet, demokrati och europeiska värderingar” i Ukraina. Det som uttalas inom Ukraina (vilket vi får mycket lite information om) är mer likt den fascistanstrukna Banderas vision om ett etniskt rent Ukraina fritt från ryssar, judar och polacker. Oppositionen i öst förminskas alltid till beväpnade banditer och terrorister av Kiev-regimen vilket också färgar rapporteringen i väst. Sällan framkommer att det finns en civil befolkning i Donbass som bara vill leva normala liv och inte utsättas för förföljelser för sitt språk, sina politiska åsikter eller kulturella arv. Det vill säga, enkla anspråk på att omfattas av de ”europeiska värderingar” som Porosjenko och andra ukrainska EU-tillvända politiker så gärna talar om. Här kan det Orwellska språkbruket som Pilger talar om i sin bok anas.

EU-kommissionären Caroline Ashton uttryckte den 17januari 2014 sin oro avseende Janukovytj-regimens antiprotestlagar som infördes för att stävja protesterna vid Majdan:

“I am particularly concerned by the changes to the judicial code which impose worrying restrictions on the rights of assembly and on the freedom of speech and media, and are contrary to Ukraine's international obligations”

Var finns Caroline Ashton idag när demonstrationsrätten och den politiska friheten begränsas av lagar och förföljelser av Kiev-regeringen och de fundamentala rättigheterna sätts ur spel?

Här delar jag Parrys och Pilgers indignation över tystnaden i västvärldens mainstreammedia. Som kontrasterar mot den bullersamma rubriksättningen om det ”ryska hotet”.

Hotet från Ryssland är något som ständigt trummas in även i svenska medier medan det hot som ryssarna upplever från USA förbigås med tystnad. Från rysk sida är det uppenbart varifrån detta kommer. Omringade av det militärt vida överlägsna NATO och med en amerikansk strategi att utvidga NATO-tillhörigheten österut är den ryska oron, eller snarare rädslan, äkta och klart uttalad. Vilket vi fick prov på när Putin höll tal på ”segerdagen” den 9 maj i år då han gav sin syn på denna amerikanska strategi;

”Efter kriget grundades FN. Man stiftade internationell rätt. I dag struntar man i den. Man vill bygga en unipolär värld. Det är illa för stabiliteten.”

Den ryska oron är inte alldeles ogrundad. Numera är antalet kärnstridsspetsar betydligt lägre än under 1980-talets peak och väger ganska jämnt mellan USA och Ryssland. Båda satsar nu på att förnya sina arsenaler men det är inte många rubriker om att Barack Obama kommer att lägga ungefär 1100 miljarder dollar på detta. Däremot får vi ofta höra att Putins Ryssland rustar för fullt. Vilket förvisso stämmer. Eftersom de genomförde en betydande nedrustning under 1990-talet anser de sig ha goda skäl att upprusta, liksom Obama. Det är inte heller ofta vi får siffror som ger perspektiv på rubriksättningen. De ger dock ett mer nyanserat perspektiv än bilden av ”det stora ryska hotet”.

SIPRI för statistik över storleken på försvarsbudgetar och visade 2013 en lista över de femton största. USA ledde överlägset (600,4 miljarder kronor) före Kina (112,2 miljarder kr) och därefter hamnade Ryssland (68,2 miljarder kr). Ryssland hade alltså endast tio procent av USA:s militärbudgetstorlek. Detta avstånd har krympt något på senare tid men USA har fortfarande den överlägset största försvarsbudgeten. Av världens tio största vapenproducenter är hela sju stycken amerikanska medan ett är brittiskt, ett italienskt och ett alleuropeiskt. Inget av dem är ryskt. Att den ryska militärbudgeten förväntas krympas med 10 procent rimmar inte heller helt med bilden av det växande ryska hotet.

Därmed inte sagt att heller den stora oron för hotet från Ryssland är helt ogrundad. Men att ytterligare spä på dessa hotbilder ökar spänningen och motverkar krafter som vill verka för avspänning och normalisering av förhållandet mellan Västmakterna och Ryssland och bringa en för alla parter nöjaktig fred till Ukraina.

Min främsta tanke är att det finns all anledning att sansa ned sig lite och ställa sig frågan vilka mått och steg som krävs för att minska spänningen mellan Öst och Väst och vad som gagnar freden och det ukrainska folket bäst? En ökad polarisering underblåst av hysterisk rubriksättning om hotbilder eller en saklig genomgång av vad de säkerhetspolitiska motiven som driver såväl USA som Ryssland egentligen handlar om och var i allt detta Ukraina hamnar? 

Både Robert Parry och John Pilger har i de böcker jag presenterat i tidigare inlägg en uppskruvad ton som säkert förskräcker många. Mercouris genomgång av avtal och offentliga deklarationer är en mer saklig framställning av ungefär samma sak. Nämligen en kritik av det närapå totalt ensidiga perspektiv på Ukrainakrisen som vi blir matade med i västvärlden. Den ryska propagandaapparaten är å sin sida naturligtvis uppskruvad i samma tonläge men med en motsatt berättelse skriven ur rysk, säkerhetspolitisk synvinkel. Det vore välgörande med fler försök att bringa reda i argumentationen och klargöra faktiska förhållanden. Inte minst för att staka ut en väg att undvika ett nytt kallt krig, eller ännu värre ett nytt världskrig. Men också för det ukrainska folkets skull. Alldeles oavsett om de bor i västra eller östra Ukraina. De som bara vill ha fred och leva vanliga, normala liv och är trötta på sina politikers – såväl tidigare som nuvarande - manövrerande för egen vinning. 

Tre små böcker om Ukraina med alternativt perspektiv. Del 3: Mercouris om den ukrainska omedgörligheten

Jag fortsätter här att presentera tre små böcker från Karneval förlag som handlar om Ukraina och det spända världsläge som råder mellan USA/Västvärlden och Ryssland. I tidigare inlägg har jag redogjort för Robert Parrys Bakom kulisserna i Kiev och John Pilgers Strangeloveeffekten. Jag avslutar här med Alexander Mercouris Kan Ukrainakonflikten lösas på fredlig väg? som har undertiteln Det diplomatiska spelet bakom avtalen i Minsk.

Mercouris om den ukrainska omedgörligheten

Alexander Mercouris bok Kan Ukraina-konflikten lösas på fredlig väg? är betydligt kortare än Pilgers och med ett mer stringent språk. Resonemangen är enkla och kärnfulla. Mercouris är jurist och det är avtalstexternas ordalydelse och de offentliga uttalandena och hur de olika parterna förhåller sig till dessa som här analyseras. Som komplement till Parrys och Pilgers mer affekterade argumentation är det lite befriande att ta del av Mercouris enkla sammanfattningar av de viktiga dokumenten som bör ligga till grund för agerandet hos inblandade parter. Alldeles oavsett vad man anser om hans slutsatser är detta en mycket behändig liten bok för den som bättre vill förstå konflikten. Alla avtalstexter och offentliga uttalanden som kommenteras i boken finns också med i ett appendix, översatta till svenska.

Mercouris slutsatser är att Ryssland hela tiden strävat efter en diplomatisk lösning av konflikten medan ukrainarna visat prov på ”extraordinär omedgörlighet”. Vilket har ignorerats av västmakterna som istället låst fast sig vid tanken på Ryssland som den enda aggressiva parten och dess skuld till allt våld. De senaste protokollen från Minsk-uppgörelserna (Minsk I och II) anser han bär tydliga spår av en skärpt rysk ton och utökning av kravställandet gentemot Ukraina. Som å sin sida, enligt Mercouris, driver ”maximalistiska” mål i en sorts allt eller intet-spel som riskerar landets framtid som självständig stat. Västmakterna har dessutom gjort mycket lite för att sätta press på Ukraina att följa avtalstexter och blundat vid brott mot dessa. Istället skylls allt på Rysslands motiv, menar han. Vilket, enligt Mercouris, är att skydda sina säkerhetsintressen och få konstitutionella garantier för de rysktalande i öst. Det sistnämnda är ett av Väst grovt underskattat motiv tror jag också han menar.

Analysen som ligger till grund för dessa slutsatser är tämligen enkel att följa med i. Inga större kontroversiella påstående framställs och resonemanget är till största del helt transparent och kan sammanfattas i följande punkter:

1) Avtalet 21 februari 2014. Slöts mellan president Janukovytj och representanter för Majdanrörelsen under polsk-tysk-fransk medling. Det var tänkt att ligga till grund för en ordnad lösning av konflikten som just då nådde ett våldsamt crescendo på Majdan, Kievs centrala torg. Viktiga punkter var författningsändringar för att kringskära presidentens befogenheter och att en ny författning skulle förhandlas fram före december 2014, att presidentval skulle hållas i december 2014 och Janukovytj skulle sitta kvar på sin post till dess samt att en nationell enhetsregering skulle bildas med företrädare från båda sidor av konflikten. Ryssarna var i detta skede mindre entusiastiska över detta avtal som fråntog Ryssland kontrollen över skeendet i sitt grannland som till synes genom vad de såg som en statskupp nu var på väg att bli ett fientligt sådant. Den högerextrema delen av Majdanrörelsen (Svoboda och Högra Sektorn) accepterade inte uppgörelsen utan ville avlägsna Janukovytj från makten omedelbart och med våld om så krävdes. Efter rykten om plundring av vapendepåer i Lviv och busslaster med högerextrema på väg mot Kiev kände sig Janukovytj uppenbarligen livshotad och tog till flykten. Därmed betraktades avtalet som död bokstav av Majdanrörelsen och de västmakter som medlat fram avtalet vände blicken bort trots att de skrivit under uppmaningen om ett omedelbart slut på allt våld och en garanti för alla parters deltagande i processen fram till nyval och ny konstitution.

2) Genéveuttalandet 17 april 2014. Undertecknat av Rysslands, Ukrainas och USA:s utrikesministrar. Återspeglade, enligt Mercouris, ryska idéer. Här återupptogs frågan om ny konstitution och uppmanades till en bred ”inkluderande, öppen och ansvarsfull” nationell dialog om denna och att den måste nå all regioner i landet. Med denna formulering avsågs förstås de östra regionerna särskilt vilket tolkas av Mercouris som öppnande av en dörr för de östra regionernas önskemål om någon form av autonomi eller ”federalisering”. Ett ryskt förslag som nu sågs med viss välvilja av bland andra Tyskland. Förslagets ryska ursprung lär dock ha varit tillräckligt för att framkalla Kiev-regeringens motstånd och, enligt Mercouris sätt att se det, var tryck från västmakterna enda möjligheten att förmå dem att tillmötesgå federaliseringskraven. Detta tryck uteblev helt och uttalandet blev snart ännu mer döda bokstäver. Ingen bred och inkluderande nationell dialog sattes igång. Den ukrainska regeringen vägrade prata med protestledarna i öst och processen för att förbjuda Regionernas parti och Kommunistpartiet (den politiska basen för oppositionen i öst) fortsatte. Enligt Mercouris ett mönster som gått igen under hela den diplomatiska processen där västsidan förvrängt avtalstexter för att dölja den ukrainska regeringens brott mot desamma. Istället för dialog beslutade således den ukrainska regeringen redan i april 2014 att krossa protesterna och blåsa igång vad man sedan dess kallar en ”antiterroristoperation (ATO)”. Trots Genéveuttalandets försäkran om att alla sidor ”måste avstå från allt våld, hot eller provokativa handlingar”.

3) Porosjenkos fredsplan 4 juni 2014. Vid ett möte i Normandie informerade den då nyvalde ukrainske presidenten Porosjenko Putin om en ”fredsplan” för att avsluta konflikten. Tyskarna agerade samtalsledare mellan ukrainarna och ryssarna och en kontaktgrupp bestående av Ukraina, Ryssland och OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa) bildades. Porosjenko utlyste en 7 dagars vapenvila som senare utökades till 14 dagar men fredsplanen kom ändå att bli en besvikelse. Istället för att inleda den breda dialog som Ukraina bundit sig till vid undertecknandet av Genéveuttalandet ebjöds ett löfte om decentralisering som inte gick längre än till val av lokala styrelser. Porosjenko förbehöll sig i planen rätten att utse lokala guvernörer och den innehöll i övrigt främst ett antal tvingande krav på protestledarna i östra Ukraina. Enligt Mercouris i praktiken ett krav på ovillkorlig kapitulation. Ryssarna såg också planen som mer av ett ultimatum än en fredsplan. Porosjenko upphävde sedan den 30 juni själv vapenvilan och återupptog ”antiterroristoperationen”. Enligt ukrainska källor var fredsplanen ett knep för att vinna tid att förbereda den stora offensiv som planerades. Den som fick konflikten att tippa över i regelrätt krig, noterar Mercouris. Ukrainas val att gå i krig beskriver Mercouris som en ”vattendelareför västs diplomati”. Här borde västledare ha talat ut offentligt mot Kievs handlingar och uppmanat dem att följa de överenskommelser som undertecknats i Genéve och Normandie där parterna åtagit sig att söka en fredlig konfliktlösning. Ett halvhjärtat sådant försök av den tyske utrikesministern Steinmeier den 2 juli ignorerades helt av ukrainarna och inga försök till ytterligare påtryckningar från Västmakterna gjordes. Därmed, anser Mercouris, ”förverkade västmakterna sin chans att i sak påverka den efterföljande diplomatin och villkoren i en möjlig lösning av konflikten”.

4) Minsk I: Minskprotokollet den 5 september 2014 samt det memorandum som avtalades 19 september med syfte att verkställa den militära delen av protokollet. Den ukrainska militärens sommaroffensiv slutade tämligen katastrofalt med stora nederlag bland annat i Ilovajsk och längs gränsen mot Ryssland i ett område som kom att benämnas ”södra kitteln”. Det var således i en lätt desperat situation den ukrainska regeringen gick till förhandlingar i Minsk i början av september 2014. Villkoren i det avtal som slöts i Minsk ställdes enligt Mercouris till stor del av Ryssland. Han hänvisar bland annat till ingressen av Minskprotokollet där det i klartext hänvisas till ”initiativ av Rysslands president V. Putin”. Han noterar också att västmakterna var helt frånvarande från diskussionerna i Minsk. Han tolkar detta som att ryssarna tröttnat på västledarnas ovilja att utöva tryck mot ukrainarna och valt att istället ta itu med dessa på egen hand och ”påtvinga dem sina lösningar”. Han påpekar också att det ryska militära stödet (om än dess omfång och art är omdiskuterat) kom igång på allvar först i juli 2014 efter att den ukrainska regeringen inlett sin offensiv mot öst. Minskförhandlingarna visar också, menar Mercouris, att det ryska stödet inte syftar till att ge de upproriska regionerna fullt oberoende, enligt deras egna krav, utan istället konsekvent fullföljer linjen från 21 februari (punkt 1) som ställer krav på en författningsreform i Ukraina som ger de östra regionerna och deras politiska ledare en röst i ukrainsk politik. Det som Majdanledarna lika konsekvent har förvägrat dem. Ett par av paragraferna i Minskprotokollet återspeglar dock en stegring av de ryska kraven. Paragraf 3 där Porosjenkos tidigare vaga löfte om decentralisering specificeras genom kravet på en ny lag om ”särskild status” för områden i Donetsk- och Luhansk-regionerna. Paragraf 7 återupprepade frågan om att genomföra en ”inkluderande nationell dialog” och utgör tillsammans med paragraf 3, enligt Mercouris, ”nyckeln till en förhandlingslösning av den ukrainska konflikten” för ryssarna. Lagen om ”särskild status enligt paragraf 3 antogs motvilligt av det ukrainska parlamentet men den inkluderande dialogen med rebelledarna i öst uteblev helt. Ukrainarna har fortsatt vägra träffa dessa utanför kontaktgruppens ramar. Västmakterna har valt att ignorera detta ukrainska avtalsbrott och istället koncentrerat sig på att anklaga ryssarna och rebellerna i öst för brott mot mer tekniska bestämmelser i protokollet och memorandumet rörande militära enheter och utrustning. Därmed bortser de, påpekar Mercouris, från de långt viktigare politiska delarna av avtalet. Han påminner om att militära åtgärder för att minska spänningarna och inleda en nedtrappning av krisen” kräver ”förtroende för stabiliteten i den övergripande fredsprocessen som bara substantiella förhandlingar av politisk och konstitutionell karaktär kan åstadkomma”. Istället för att arbeta med att inleda denna nationella dialog använder Kiev-regeringen det andrum som gavs till att förstärka sin armé och förbereda en ny offensiv som kom att inledas i januari 2015. Återigen underlät västmakterna att kritisera den ukrainska oviljan att genomföra de politiska bestämmelserna i avtalet och skyllde alla problem i fredsprocessen på östmilisen och Ryssland.

5) Minsk II den 12 februari 2015. Den ukrainska januarioffensiven slutade med en katastrof för regeringssidan med nederlag vid Donetsks flygplats och Debaltsevo vilket resulterade i att Minskprocessen återupptogs, denna gång på tyskt initiativ (Angela Merkel) och med tysk och fransk medverkan.  Vitrysslands president Lukasjenko deltog också samt ledare för rebellmilisen som den ukrainska presidenten Porosjenko dock vägrade att träffa. Det memorandum som skrevs under återspeglade än en gång, menar Mercouris, i huvudsak ryska idéer. I grunden återupplivades här bara det som avtalades i Minsk i september men med en skärpning av villkoren. Ukrainarna tvingades underförstått avträda förlorat territorium till rebellmilisen (tillbakadragande av tunga vapen från ”konfliktlinjen”) och de politiska bestämmelserna föreskrev nu ukrainsk skyldighet att samråda med östra Ukraina om villkoren i lagen om särskild status för Donetsk och Luhansk samt om villkoren för de val som skulle hållas före utgången av mars månad i östra Ukrainas rebellområden. En bilaga till detta memorandum innehåller också en rad minimikrav som lagen om särskild status måste uppfylla. Kravet på bred, nationell dialog förtydligades också med krav på att en ny författning ska vara avtalad före utgången av december 2015. Mercouris hänvisar också till en artikel i Der Spiegel där det hävdas att muntliga avtal mellan Putin och Merkel gått ännu längre och garanterat östra Ukraina vetorätt om Ukrainas anslutning till Nato och EU. Vilket i så fall tillmötesgår det huvudsakliga ryska säkerhetspolitiska målet med hela sitt agerande i Ukraina-frågan. Ytterligare en paragraf ger också i praktiken över kontrollen av den rysk-ukrainska gränsen till rebellmilisen fram tills förhandlingarna om ny författning slutförts. Vilket ger Ryssland ”ett kraftfullt verktyg att styra processen i Ukraina så att den fortsätter till deras belåtenhet”, menar Mercouris. Slutligen beslutades att detta Minskmemorandum blev föremål för en FN-resolution och blir därför underställt FN:s säkerhetsråd där Ryssland är permanent medlem vilket i förlängningen ger dem formellt inflytande över memorandumets genomförande.

Tilläggas bör att Mercouris betraktar Krimkrisen som en bisak i den ukrainska krisen större sammanhang. Krims distinkta särställning som (förmodat) autonom region inom Ukraina, dess invånares självidentifikation som ryssar (eller i vart fall bundna kulturellt-historiskt-språkligt till Ryssland), det breda motståndet mot Majdanrörelsens ”kupp” och den ryska närvaron i form av flottbasen i Sevastopol gör Krim till ett särfall i diskussionen om Ukrainakrisen. Den nya regeringen i Kiev förhöll sig också mycket passiv när det ryska övertagandet var ett faktum. Ryssarnas känslor gentemot Krim betyder inte, enligt Mercouris, att de känner likadant om andra delar av Ukraina. Diskussionen om Krim hålls således utanför den stora diskussionen om Ukraina och avspeglas också i avtalstexterna som har sammanfattats här ovan. Krim berörs knappt alls i dessa.

Mercouris vrider hur som helst med sin bok fokus mot Ukrainas agerande snarare än Rysslands och betonar betydelsen av västmakternas tystnad inför den ukrainska maximalistiska och konfrontativa hållningen gentemot Ryssland och de upproriska östra regionerna. Något som är tämligen sällsynt och därför välgörande för den fulla förståelsen av konflikten. Förhoppningsvis kan den utgöra ett trendbrott bland opinionsbildare i Väst som hittills mest har hetsats mot Ryssland i en omfattning som riskerar att leda till ren krigshets. Det som Pilger kallar ”Strangelove-effekten”.

Jag kommer i ett kommande inlägg göra en sammanfattning baserad på mina egna reflektioner om böckerna och mina egna tankar om konflikten i Ukraina.