Ett nytt kallt krig 25 år efter Berlinmurens fall eller ”en ny era av demokrati, fred och enighet”?

Michail Gorbatjov besöker just nu Berlin inför firandet av 25-årsjubiléet av murens fall. Han bidrog själv mycket aktivt till den avspänning mellan öst och väst som ledde till det kalla krigets slut. Även om detta nu inte innebar ”the end of history” som en del liberala drömmare utropade vid början av 1990-talet. Snarare bör vi kunna damma av klyschan ”historien upprepar sig”. Från den gamle Gorbatjov kommer också en varning om att ett nytt kallt krig är i annalkande, eller rentav startat redan. Han anklagar också väst för att ha utnyttjat Rysslands svaghet efter Sovjetunionens kollaps.

Vid kalla krigets slut undertecknade 34 nationer ett avtal, Charter of Paris for a New Europe, vilket innebar att de därmed förbundit sig att garantera suveränitet och territoriell integritet samt demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och ekonomisk frihet.

Det fortsätter ungefär på samma sätt med texten:

”The era of confrontation and division of Europe has ended.  We declare that henceforth our, relations will be founded on respect and co-operation.”

Samt senare i texten en viktigare rad som kommit att få allvarliga konsekvenser. Nämligen följande förklaring:

” With the ending of the division of Europe, we will strive for a new quality in our security relations while fully respecting each other's freedom of choice in that respect.”

Detta tolkades av Väst som ett klartecken för de forna östeuropeiska staterna att ansluta till Nato och 12 av dessa har sedan dess blivit Nato-medlemmar. Putins Ryssland har med senare års agerande tydligt markerat sin ovilja att se en ytterligare utvidgning, vilket nu ligger till grund för konflikten om Ukrainas framtida utveckling.

Det ligger alltså en hel del i Gorbatjovs resonemang om ett nytt kallt krig vilket bör leda till en viss eftertanke hos höga företrädare för USA, EU och Nato. Han uppmanar, i en intervju i the Guardian, ledarna för USA och Ryssland att skruva ned tonläget;

“We must make sure that we get the tensions that have arisen recently under control.”

Men vilken typ av säkerhetsregim kan accepteras av dessa såväl som av Putins Ryssland? Går det att finna en lösning på konflikten i Ukraina som nu har blivit en tämligen ”klassisk” bricka i ett stormaktsspel? Samt att undvika liknande blodiga konflikter i framtiden?

I en artikel för Reuters skriver Paul Taylor om att damma av ett förslag som lades fram av Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev redan 2008 men avfärdades då av Väst som ett försök från rysk sida att få veto-rätt avseende Nato-beslut om nya medlemmar och placering av missiler i Europa. Medvedevs plan innebar bland annat att ingen nation eller allians i den Euro-Atlantiska regionen skulle kunna stärka sin säkerhet på bekostnad av andra nationer eller organisationer. Möjligen hade en överenskommelse av det här slaget kunnat innebära ett helt annat ramverk för att hantera krisen i Ukraina? Taylor påminner om händelseutvecklingen sedan några år tillbaka:

”Putin has since taken the opposite route with unilateral military action in Crimea and by establishing a Eurasian Union, including Belarus and Kazakhstan, as a Russian-centred counterweight to the European Union. The struggle for Ukraine is precisely over Kiev's choice to move towards the EU rather than join that Eurasian Union.”

Nu höjs alltså röster för att studera Medvedev-planen igen med en mer konstruktiv approach. Wolfgang Ischinger, ordförande för säkerhetskonferensen i München, menar exempelvis att Rysslands uppförande i Ukraina är oacceptabelt men att det behövs en ny säkerhetsregim för Europa och att OSSE, Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (eng/OSCE) bör stärkas för att kunna fungera som en vehikel i en sådan process. OSSE som organisation är sprungen ur den stora säkerhetskonferensen i Helsingfors 1973-75 (ESK). En konferens som hölls mitt under det kalla krigets dagar men som ändå får sägas ha haft ovanligt stor betydelse för de nutida fred- och säkerhetsarbetet såväl som bevakningen av demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Kortsiktigt skulle en förstärkning av OSSE kunna leda Ukraina-konflikten till en fredlig lösning och på lång sikt utveckla en ny säkerhetspolitisk regelbok för Europa.

Det är emellertid fortfarande väldigt få som ens vet att organisationen finns och än mindre varför och vad den gör. OSSE har, avseende Ukraina-konflikten, fått en framträdande roll som observatör av det fredsinitiativ som undertecknades i Minsk i september och detta med både acceptans och gillande av såväl Ukraina som Ryssland. Det kan alltså vara något att bygga vidare på för mer långsiktiga och breda överenskommelser om framtida säkerhetsarrangemang för Europa och övriga världen.

Möjligen måste då OSSE, som jag förmodar Ischinger är ute efter, ges klarare mandat och möjligen en uppgradering av dess auktoritet likt den som kom till stånd efter Berlinmurens fall då organisationen bytte namn från CSCE (Conference for Security and Cooperation in Europe) till OSCE för att markera dess nya status och ökade betydelse.  

Idag firas det i Berlin. Det finns all anledning till det. Men när champagnekorkarna har landat måste EU, USA och Nato gå vidare och fundera över hur freden i Europa ska bevaras.    

På resa i Ukraina- vet Bildt något som ingen annan vet

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som började i Lviv och fortsatt ned till Chernivtsi.



Jag sitter här i Chernivtsi i sydvästra Ukraina och bläddrar på min "padda" och får syn på en liten artikel i Aftonbladet skriven av Wolfgang Hansson 4 september. Han har tydligen pratat med Carl Bildt som befinner sig i Wales på NATO-toppmöte (!?). EU ska diskutera Ukraina imorgon och Bildt verkar förväntansfull. Det kan bli ännu tuffare sanktioner mot Ryssland. Att det skulle kunna bli eldupphör mellan de stridande parterna fnyser han åt och tillägger att han tror det när han ser det. Det är den som vanligt självsäkre och arrogante utrikesministern som framträder. Inget uppseendeväckande med det.

Men sen säger han saker som borde ha fått igång Wolfgang Hansson men som bara citeras utan kommentarer vilket gör mig oerhört förvånad. Bildt påstår att han pratat med Porosjenko och att Putin ska ha lagt fram en plan för vapenvila. Uppgiften har  cirkulerat tidigare men dementerats av Ryssland eftersom de ju inte anser sig vara stridande part i konflikten. Att lägga fram en sådan plan skulle i så fall betyda ett erkännande att Ryssland verkligen är en sådan. Annars handlar det väl om medling och det kan väl inte Bildt tycka illa om? 

Sedan påstår sig Bildt också kunna namnge flera ryska förband som skulle vara i Ukraina och inblandade i strider. Detta är uppgifter som i så fall är verkligt sensationella. Att ryska frivilliga tagit sig in i landet och strider vid de proryska rebellernas sida vet vi ju sedan tidigare och det har inte heller förnekats från rysk sida. Det finns några svenskar och en hel del andra nationaliteter här också stridande på olika sidor, inte minst i de frivilligbataljoner som opererar för Ukrainas inrikes-och försvarsministerier. Men reguljära förband är något helt annat. De fortsätter att avancera, hävdar Bildt. Men vilka är förbanden och var avancerar de och mot vilken plats/riktning? Vilka är hans källor? Jag fylls av nyfikna frågor. Men AB:s Wolfgang Hansson tycks veta eftersom han inte följer upp med frågor alls. Påståendet och konsekvenserna som borde följa om de visar sig stämma får liksom hänga lite i luften. Jag blir mycket förbryllad.

Om det nu stämmer så bör väl Ukraina befinna sig i krig med Ryssland? Har Porosjenko sagt detta till Bildt är det ett helt annat besked än han ger det ukrainska folket. Här heter det nämligen inte att Ukraina befinner sig i krig utan ägnar sig åt antiterroristoperationer (ATO). ATO är ett vedertaget begrepp som observatörer från OSSE konsekvent använder eftersom det är just det som är det officiella. 

Här finns cirka tre hundra observatörer och vid gränsstationer räknas fordon och personer noggrant och publiceras i pressmeddelanden. Ålder och kön, väskor och utrustning och till och med färg på kläderna noteras och rapporteras. Men bland de observatörer jag umgås med här är det ingen som känner igen det Bildt pratar om. De skakar på huvudena och hymlar med ögonen. De reguljära förbanden skulle förvisso kunna smita in på andra ställen än vid gränsposteringar men någonstans på vägen lär de ju dyka upp framför en observatörs ögon kan jag tycka. Men inga sådana rapporter finns publicerade. 

Det vore alltså även för OSSE:s observatörer här i Ukraina vara av allra största intresse att få veta det som Carl Bildt säger sig veta. Det vore också mycket märkligt om inte Porosjenko lät sitt eget folk få veta att de är invaderade och om han inte utfärdar allmän mobilisering. 

Skulle det nu handla om hemliga uppgifter (classified) så får man förmoda att det är ett antal personer som nu är rejält irriterade över att han inte kan knipa käft.

Jag häpnar över hur de här påståendena bara noteras i förbifarten av media utan att utlösa stort rabalder. Så här sitter jag nu, i Ukraina, och undrar vad som händer!?

På resa i Ukraina - Religionsfrihet i händerna på Högra Sektorn

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som började i Lviv och fortsatt ned till Chernivtsi.




En viktig uppgift för observatörerna från OSSE här i Ukraina är att bevaka hur de mänskliga rättigheterna och principerna för en rättsstat efterlevs. Inte minst i en smått kaotisk situation som den som nu råder i Ukraina är risken stor att dessa principer rubbas av patriotiska känslostormar eller separatistiskt självsvåld. Mitt intryck härifrån västra Ukraina är att respekten för dessa principer tenderar att bli sämre på mindre orter där den mediala uppmärksamheten och internationella närvaron inte är så stor och framför allt inte permanent. Själv får jag inte medfölja på observatörsuppdrag men får ändå en viss insyn i vad som rapporteras från dessa.

En incident bland flera inträffade igår i ett par mindre orter i Chernivtsi-regionen, Miliyevo och Kybaky, där majoriteten av befolkningarna tillhör den rysk-ortodoxa kyrkan under patriarkatet i Moskva. Nationalistiska element, bland dem företrädare för fascistpartiet Högra Sektorn, ockuperade igår en kyrka i området för att kräva att de bryter sin lojalitet till Moskva-patriarkatet. De avkrävde kyrkvaktmästaren nycklarna till kyrkan och hotade med ett ännu otrevligare besök av folk från Högra Sektorn om inte kravet på lojalitetsbyte följdes. Ett möte skulle hållas kl 15.00, arrangerat av det lokala byrådet, för att ta beslut om den lokala kyrkans lojalitet. Det är ungefär som om en folkhop skulle tränga sig in i Katarina Kyrka på Södermalm och kräva att den underkastar sig påven.

Uppgiftslämnarna är två präster tillhörande församlingarna och de hävdar att dessa ultranationalister utövat hårt tryck på dessa byar en längre tid. För den som inte känner till Högra Sektorn finns en liten "reklamsnutt" här;


Ännu längre tillbaka i tiden var just byn Miliyevo en av de byar där den ukrainska självständighetsrörelsen och milisen OUN deltog i pogromen mot judar 1941 när tyskarna precis hade marscherat in i landet. Mer om detta kan man läsa i den här studien publicerad 2010 skriven förvisso av en omstridd historiker, Alexander Dyukov. Men pogromen i just byn Miliyevo bekräftas av dessa präster.

Den nu aktuella kyrkoincidenten är emellertid just en typ av återkommande händelser som demonstrerar ett stort problem som Ukraina kommer att få brottas med en längre tid om inte regeringen i Kiev kan få ordning på rättssäkerheten och myndigheternas respekt för mänskliga rättigheter i alla delar av landet. Blir det nu ett slut på stridigheterna är just detta helt avgörande för landets framtid som ett helt och enat Ukraina, tror jag. Snart är det nyval och förhoppningsvis innebär detta inte ett ökat inflytande för partier som Svoboda och Högra Sektorn m.fl. högerextrema nationalistpartier. Om inte deras inflytande på styret av Ukraina minskar är risken stor att den ryska och mer ryssvänliga befolkningen vänder sig till Putin för att få den lag och ordning, säkerhet och trygghet som den ukrainska regeringen inte är kapatel att garantera dem. För Putin lär frestelsen då bli stor att "bistå" med detta och därmed göra slut på Ukrainas länge efterlängtade och dyrköpta självständighet.

På resa i Ukraina - Nationalismen till alla lycka bär?

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som börjar i Lviv och fortsätter ned till Chernivtsi.



Lviv - nationalismens starkaste (?) fäste

I Lviv är kaféerna och restaurangerna tätt packade bredvid varandra och det är mycket svårt att förstå att detta är ett land som är på väg att slitas isär av ett blodigt inbördeskrig. Just den här helgen, den sista i augusti, är tydligen den sista helgen före skolstart så det rör sig många ungdomar på stan. Glada skratt och stojande lek hörs överallt, de förälskade paren sitter i myssoffor på kaffehusen och nojsar. Det mörka och hotande kriget tycks långt borta. Detta är västra Ukraina så det geografiska avståndet till fronten i öst är de facto också ganska stort. Men det ger ändå en märklig känsla att tänka på kontrasten mot hur livet just nu måste te sig i Donetsk till exempel.

Varje dag är flaggdag i Lviv

Själva staden Lviv bör ha potential att bli en turistpärla med sin gamla stadskärna där arkitekturen spänner från medeltid och framåt och reflekterar olika arkitektoniska ideal och olika härskares inflytande. Kyrkorna står rad i rad och till och med en synagoga, trots att den judiska befolkning som var i majoritet före andra världskriget nu bara är en spillra på ett par hundra individer. Lviv utsågs 2009 till landets kulturhuvudstad vilket inte verkar obefogat med tanke på det kulturella och historiskt intressanta utbudet. Staden har bytt namn och "ägare" flera gånger och dessutom befolkning. Den senaste befolkningsomflyttningen innefattar exempelvis den judiska majoritetens utrensning. Judar, polacker, rumäner och tyskar har i olika omgångar varit den dominerande stadsbefolkningen. Ukrainare inte förrän efter andra världskrigets slut. Ändå gör sig här i Lviv nationalismen och nationalromantiken sig ständigt påmind, eller möjligen just därför? Den kan yttra sig i statyer och monument över nationalpoeter som Taras Schevchenko eller Ivan Frank, som också fått ge namn åt staden Ivano-Frankivsk, belägen mellan Lviv och Chernivtsi.

Ivan Frank-monumentet på Lychakiv cemetery

Att Lviv är ett nationalistiskt fäste märks tydligt på gator och torg. Ukrainska flaggor fladdrar från bilar och bussar och hänger i fönster och på balkonger lite här och var. De ukrainska blå-gula färgerna går igen överallt. I knippen med ballonger i handen på ett barn, färgen på sugrören till drinkarna eller på souvenirförsäljarnas alla produkter. Om det inte går i blå-gult så är det röd-svart, symboliserande ukrainsk nationalism. På en marknad ser vi mängder av prylar som halsdukar, muggar och glas och andra prylar i röd-svart och flera med porträtt av Stepan Bandera, som framstår som den främsta frontfiguren för ukrainsk nationalism. Bandera har länge varit mycket omdebatterad och hans samarbete med de tyska nazisterna under andra världskriget är väl känt. Men han har också anklagats för folkmord och etnisk rensning. Bandera ville ha ett Ukraina fritt från polacker och judar inte minst. Här i Lviv är han emellertid uppenbarligen en högt uppburen symbol för den ukrainska nationalismen. På marknaden där hans porträtt syns i varannat försäljarstånd hittar vi också gamla pamfletter (bl.a. på norska och danska) från andra världskriget med uppmaningar att ansluta till de tyska utlandsbataljonerna varvat med bilder på Hitler och andra tyska krigsmemorabilia. Försäljaren spelar nazisternas favoritmarsch Horst Wessel-lied och gungar taktfast med. Ingen höjer på ögonbrynen utan det verkar fullt accepterat och ett normalt inslag i gatubilden. Samtidigt används hakkorset och hitler-mustaschen flitigt i nidbilder av Putin. Förhållandet till nazismen ger ett väldigt kluvet intryck som är lätt förvirrande.

Lite dunkelt men obehagligt klingande budskap

Putin fuck off på ukrainska (förkortat)

Det hör dock till saken att den här staden styrs av fascistpartiet Svoboda som fick mer än hälften av platserna i det lokala parlamentet vid det senaste valet. Lviv förklarade sig oavhängigt från centralregeringen i Kiev redan i februari i år, det vill säga innan Janukovychs flykt och det dramatiska maktskiftet ägde rum i mars. Det råder ingen tvekan om att detta är en region där rebellerna i öst inte står högt i kurs. Överallt finns insamlingsbössor för soldaterna vid fronten som lär vara illa utrustade. Det är en patriotisk anda som präglar staden men samtidigt en motsägelsefull lättjefullhet vilket ger ett lite märkligt intryck.

Bidrag till trupperna insamlas

Ett ljus för de stupade i ATO (skylten), dvs. Anti-terrorist operations

De nationalistiska strömningarna och dess kopplingar till nazismen är ett besvärande tema som det är märkligt att så många politiker och journalister i väst blundar så hårt för. Undantag finns dock. Exempelvis Patrick Cockburn som för The Independent i mars i år skrev om den fruktansvärda pogromen i Lviv 1941 då de sovjetiska trupperna flytt staden och tyskarna var på intåg. Tusentals judar släpades då ut från sina hem, förnedrades och tvangs krypa längs gatorna och många slogs brutalt ihjäl av såväl tyskar som ukrainare. Den ovan nämnde nationalhjälten Banderas organisation OUN lär ha gått i täten för pogromen, enligt vittnesmål från judar som undkom med livet i behåll.

Som Cockburn säger behöver inte detta betyda att alla nuvarande ukrainska nationalister är nazister men det kan däremot förklara rädslan för vad den ultranationalistiska vågen ska bära med sig. Det ligger onekligen något i Cockburns rubrik på sin artikel;

"To see what Ukraine´s future may be, just look at Lviv´s shameful past"

Vad händer i Ukraina egentligen? nr 3 – Ett land i sönderfall

Det är en splittrad bild av läget vi får av nyhetsflödet från Ukraina. Dels en bild av att regeringsstyrkor är på väg att besegra de pro-ryska rebellerna och utbrytarrepubliken Donetsk Peoples Republic (DPR) men också av materiell förstörelse och civila dödsoffer. Mer detaljerade redogörelser är det mer tunnsått med vilket jag har försökt belysa och råda bot på med ett par inlägg tidigare på denna blogg. Jag kommer själv att resa ned till Ukraina om ett par dagar för att besöka min sambo som är observatör för OSSE där. Det känns onekligen lite nervöst när läget är så instabilt trots att jag kommer att röra mig i delar som är förhållandevis lugna, som Lviv och Chernivtsi.

En liten lägesrapport för den intresserade tänkte jag ändå ge nu innan jag åker, med OSSE som huvudsaklig källa.

Förstörelse och uppbyggnad

Anna-Lena Laurén har i dagens SvD ett reportage från ett besök i området runt Slovjansk. Ett tidigare proryskt rebellfäste som nu fallit i regeringsstyrkornas händer. Förstörelsen är stor rapporterar hon och flera där boende privatpersoner vittnar om hur de fått uthärda en sommar utan el och vatten och hur de fått spendera stora delar av dygnen i bombskydd. Pressekreteraren för staden Slovjansk, Tatjana Sjulga, berättar att ungefär hälften av alla skolor och daghem i staden har skadats och 8 helt förstörda. Över en tredjedel av alla höghus är skadade och över 1500 bostäder måste repareras. Men pengar från centralregeringen i Kiev finns bara till de offentliga byggnaderna. Det är en känsla av övergivenhet som präglar människors uppgivna kommentarer. Ukraina är ett land på randen till bankrutt och krigets skador lär tära än mer på den ansträngda ekonomin. 

De inofficiella källor jag har bekräftar denna känsla av övergivenhet från människor som är internflyktingar från Donbass-området i öst. De är inte alltid väl sedda i de lugnare delarna i väst dit en del tagit sin tillflykt och hjälpen från regeringen är knapp eller obefintlig. Det går också rykten om trafficking i samband med de belägrade och förstörda städerna. Det sägs finnas ett pris för att komma säkert ut ur exempelvis staden Pervomaisk vars bebyggelse till cirka 60-70 % är förstörd vilket jag skrev om i mitt förra inlägg om läget i Ukraina.

 I Chernivtsi och Lviv och även andra städer finns också ett utbrett missnöje med inkallelser av unga män utan militär utbildning. I ett rapporterat fall ska de ha blivit uppmanade att ta med egen mat och annan utrustning. OSSE uppskattar att ungefär 200 inkallade ska ha vägrat att infinna sig för att kriga i öst. En regional militär talesperson lär ha bekräftat bilden för OSSE-observatörer och sagt att endast cirka 20 % av alla inkallade är villiga att slåss i öst. I Lviv ska också protester ha pågått mot vad som uppfatta som ett orättvist rotationssystem där vissa soldater har fått ligga vid östfronten i fem månader utan permission. Det är således en viss krigströtthet som här kan spåras och det är inte omöjligt att Porosjenkos segervissa uttalanden kan komma på skam om inte stridsmoralen bland de inkallade kan stärkas.

Missnöje pyr alltså på flera håll och inte bara i öst. Där är många öppet fientliga mot Porosjenko och Kiev-regeringen och tillmälen som ”fascister” används ofta när den kommer på tal. Å andra sidan är många i väst av uppfattningen att människorna i Donbass-området är ”Sovjetmänniskor” och bakåtsträvare. Den materiella uppbyggnaden är ett problem. Ett kanske ännu större är hur människorna i Ukraina ska kunna normalisera förhållandet till varandra. Det är inte ett språk av försoning som Porosjenko använder i sina officiella uttalanden vilket knappast lär underlätta i den normaliseringsprocessen.

Ett land i spillror och ett delat land – kan det bli ett igen?

Den tämligen nyvalda presidenten Porosjenko tar alla tillfällen i akt att försöka ge sken av att han har kontroll över situationen och att den militära segern över utbrytarrepublikerna och dess försvarare, som han kallar ”terrorister”, är nära förestående. Det kan möjligen vara så. Frågan är bara vad som ska hända efteråt i så fall? Vilka utsikter finns det för Ukrainas regering att ena landet?   

Det är märkligt hur exempelvis den till ukrainska försvarsministeriet knutna Aidar-bataljonen far fram vid fronten i öst, inte minst i Luhansk-trakten. Aidar-bataljonen är en av de enheter som bland annat svenska nazister lär ha sökt sig till för att slåss. Från OSSE kommer nu omfattande rapporter om vägspärrar där soldater ur bataljonen misshandlar och bortför människor på lösa grunder. Fall av utpressning förekommer också, enligt vittnesmål, där en summa pengar kan krävas för släktingar att få ut en kidnappad familjemedlem. OSSE uppger att Aidar-bataljonen befinner sig; ” at the centre of accusations of human rights abuses in the northern Luhansk region”.

En annan sådan här enhet är Azov-bataljonen som är en paramilitär gren av nationalgardet och underställd Ukrainas inrikesministerium. ”The men in black” som de kallas lär också ha haft svenska nazister i leden.

Dessa specialenheter är knutna till regeringen i Kiev och det är således kanske inte en helt grundlös ilska som människor i Donetsk och andra städer i öst ger uttryck för när de skriker ”fascister” åt de ukrainska soldaterna, som vid den groteska ”vallningen” av krigsfångar som de proryska rebellerna genomförde på Donetsks gator under firandet av nationaldagen igår.

Den stora frågan är om splittringen och förbittringen är för långt gången för att det ska kunna bli helt igen? Var finns den enande kraften? Hos Porosjenko? Jag tillåter mig att tvivla. Men det ska bli intressant att bilda sig en uppfattning på plats. Kanske får jag egna intryck som ger en annan bild? Jag lär skriva om det senare.

Vad händer i Ukraina egentligen? Nr 2 – Facts on the ground

Jag skrev häromdagen om den undermåliga nyhetsrapporteringen från Ukraina och reste ett antal frågor som vore intressant att få veta svaren på och efterlyste mer heltäckande rapportering för att kunna bilda sig en balanserad uppfattning om vad som händer och hur människor har det. 

Nu läste jag i Aftonbladet idag ett intressant inlägg signerat ett antal debattörer av olika slag, bland andra min partikamrat Per Gahrton.

De efterlyser en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje för att hantera Ukraina-frågan och en linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet. De riktar alldeles särskilt allvarlig kritik mot utrikesminister Carl Bildt som de menar istället underblåser konflikten. I artikeln nämns bl.a. UNHCR:s rapport från 6 augusti som talar om förstörda hus och brist på dricksvatten, el och gas. Men också om människors rädsla för att uttrycka sin uppfattning och för tvångsrekrytering till Ukrainska armén. De nämner också att Human Rights Watch  i ett brev till president Petro Porosjenko den 22 juli där de påtalat de ukrainska myndigheternas likgiltighet eller ointresse för de tiotusentals internflyktingar som kriget skapat. En kvarts miljon civila sitter fast i Luhansk utan vatten och el, affärer och banker. Amnesty, påpekar artikelförfattarna, har särskilt kritiserat den frivilligbataljon som leds av Radikala Partiets Oleh Ljasjko (slagskämpen som jag skrev om i mitt förra inlägg om Ukraina länkat här ovan). Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty.

De avslutar med att citera Carl Bildts tweet från 5/8 där han skrev:

”östra Ukraina är folktomt, människorna har flytt gangstrarna”.

Med ”gangstrarna” avser han naturligtvis de proryska rebellerna. Det är bara det att enligt UNHCR har 730000 människor flytt till Ryssland medan 117000 är internflyktingar i Ukraina. Bildts analys blir i ljuset av detta inte bara märklig utan kanske förfärande ohederlig. Nu florerar det ju en hel del märkliga och ohederliga texter bland sociala medier men det är bara det att just den här twittraren är vår utrikesminister. Det är bara att instämma i artikelförfattarnas upprördhet och önskan att få igång en seriös diplomati för att finna en fredlig väg att nå samförstånd i Ukraina. I värsta fall kan det vara för sent, tänker jag själv, men hoppas jag har fel. Det är en sak att tala om att det är oroligt i världen och en annan sak att göra något konstruktivt åt det.

I mitt förra inlägg (se ovan) antydde jag att det krävdes en hel del egen research för att få en mer utförlig bild av ”the facts on the ground” som det heter. Därför har jag denna vecka plöjt press-releaser och rapporter från OSSE som har en stor observatörsmission i Ukraina. Jag rekommenderar Carl Bildt att göra detsamma. Där kan han nämligen få en uppfattning om läget, som ser ut enligt följande:

Från Donetsk rapporteras kraftiga explosioner och skottlossning och vattenbristen är besvärande då det elektriska pumpsystemet är skadat. Men de lokala myndigheterna kör ut lastbilar med vatten till invånarna. Men trots allt är det ingen allvarligare brist på livsmedel och el och spårvagnarna rullar fortfarande till och med. På andra ställen är dock läget allvarligare. I Popasna talade observatörerna (SMM, Special Monitoring Mission) med internflyktingar som vittnade om att cirka 60-70 % av husen i närliggande staden Pervomaisk var förstörda av artilleribeskjutning och att invånarna där nu tryckte i källarvåningarna utan förnödenheter.

I hela landet talas det om en krigströtthet och om deserteringar eller ovilja att hörsamma inkallelser. Det börjar också komma tillbaka unga män i kistor till städer och byar runt om i landet, vilket inte gör det mer populärt bland den äldre befolkningen att skicka sina söner till fronten. Från Chernivtsi i sydväst, en annars lugn del av landet, rapporteras om ”mödrauppror” där mödrar till soldater eller inkallade (som vägrar infinna sig) upprättat ett tältläger utanför den lokala militärförläggningen i protest mot vad de betraktar som tvångsrekryteringar.

Observatörer vid gränsposteringar mot Ryssland rapporterar om ganska ymnig trafik över gränsen och i synnerhet från Ukraina till Ryssland. De som korsar gränsen kan, enligt observatörerna, delas in i fyra huvudkategorier; citat:

1. Families on foot or by car with a lot of luggage;
In several instances the OM observed that parents returned to Ukraine leaving their children in the Russian Federation.

2. Elderly people with few bags;
They usually do not return from Russia to Ukraine.

3. Adults (usually of younger age) with no luggage or empty cars;
A significant number of people are just crossing for short periods during the day and return in the evening. They commute across the border to extend their migration cards, to withdraw money and to buy medicine and other supplies in Russia, as, according to their assertion, it is extremely difficult if not impossible to do so in eastern Ukraine. Therefore the statistics do not accurately reflect the cross-border movement.

4. People wearing military-style dress with or without backpacks.

The profile of the people crossing the border is similar in both directions. The majority of people crossed from Ukraine into the Russian Federation. The majority of vehicles crossing the border hold number plates issued in the Luhansk region. The OM noticed a general tendency that there is no or only very low cross-border traffic during night hours. At around sunrise the number of travellers slowly increases until late morning. Attributed to the prevailing high temperatures (35 degrees Celsius and above), traffic flows decrease again but rise towards late afternoon and evening. 

Allt det här är ganska fjärran från Bildts analys om människor som flyr ”gangstrarna”. Däremot av ett land med stora problem, ett inbördeskrig med en centralregering som beskjuter sin egen befolkning och har ringa intresse för de som flyr undan elden, ett land i sönderfall helt enkelt. Men allt finns alltså att hitta i officiella källor från FN, Human Rights Watch, Amnesty och OSSE (går att prenumerera på deras press-releaser och nyhetsbrev genom deras hemsida).

Jag hoppas Bildt informerar sig bättre i fortsättningen men mest av allt hoppas jag på en ny regering så vi får en utrikesminister värd titeln. Själv åker jag ner till Ukraina om en vecka för att hälsa på min sambo som är OSSE-observatör där. Nöjer mig då förvisso med lugnare delar, Lviv och Chernivtsi. Men det kan säkert ge en hel del att få bilda sig en egen uppfattning om stämningen och en bild av ”the facts on the ground”.

Bevakningen av Ukraina har närapå tystnat

Det är ganska anmärkningsvärt hur tyst det har blivit om vad som egentligen händer i Ukraina. SvD:s Anna-Lena Laurén har blivit något av generalanalytiker av läget och nästan den enda rösten inifrån landet. I övrigt är det exakt samma TT-meddelanden som i korthet redogör för enstaka händelser.

Senast var det om frisläppandet av observatörer för OSSE. De fyra observatörerna från Danmark, Estland, Schweiz och Turkiet togs som gisslan* i Donetsk-området i slutet av maj och släpptes för två dagar sedan fria utan villkor enligt den självutnämnde premiärministern för Folkrepubliken Donetsk.

SvD, Expressen, HD med flera tidningar har samma TT-meddelande infört i sina nätversioner. Mycket mer (förutom att danskarna är glada) än det jag nämnt här ovan får vi inte veta. Lite fylligare rapporter får sökas i utländska medier, exempelvis kanadensiska som här.

Vilket enligt mitt sätt att se förefaller ganska märkligt då det bör vara av större intresse för ett EU-land som Sverige att få information om vad som händer med tanke på EU:s stora intresse och påverkan på situationen.

Vad EU har för planer för Ukraina är för övrigt en annan sak som det rapporteras mycket sparsamt om. För det mesta endast genom obalanserade one-liners från Carl Bildts twitter-konto. En intressant detalj som borde fördjupas mer handlar just om observatörer. I nuläget driver OSSE (engelska OSCE), enligt beslut bland dess 57 medlemsländer, en observatörsmission i Ukraina. Uppdraget är att ”observera utvecklingen på marken, rapportera om incidenter och bidra till att skapa förtroende mellan delar av befolkningen, med civilsamhället och statliga aktörer”.

Det har ganska stor betydelse att det är just OSSE som har ansvaret för missionen. Organet är knutet till FN och har uppgifter som inbegriper konflikthantering såväl som bevakning av mänskliga rättigheter. Bland medlemmarna finns samtliga europeiska länder (inklusive Ryssland och Ukraina alltså), tidigare sovjetrepubliker i centralasien samt USA och Kanada. Det är alltså svårt (förvisso inte omöjligt) för inblandade parter att hävda någon form av partiskhet i konflikten från OSSE och därmed ifrågasätta auktoriteten och legitimiteten för organisationens mission i Ukraina. Denna mission är dock tidsbestämd och löper ut sista september i år. Nu har EU initierat en egen mission, vilken bör ha klart större legitimitetsproblem för de inblandade i konflikten. EU har ju tidigt befunnit sig i ”stormens öga” så att säga. Upprinnelsen till hela den ukrainska inrikeskrisen var ju om landet skulle skriva fördjupade handels- och samarbetsavtal med EU eller Ryssland.

Den 17 april möttes EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton och USA:s, Rysslands och Ukrainas utrikesministrar. I samråd om situationen i Ukraina beslutades bland annat följande:

”It was agreed that the OSCE Special Monitoring Mission should play a leading role in assisting Ukrainian authorities and local communities in the immediate implementation of these de-escalation measures wherever they are needed most, beginning in the coming days. The US, EU and Russia commit to support this mission, including by providing monitors”.

EU:s råd för utrikesfrågor höll emellertid möte 14-15 april och beslutade under detta (enligt hemsidans pressrelease) att:

”The Council also signalled that the EU is ready to assist Ukraine in the field of civilian security sector reform. All options will be examined, including a possible mission under the Common Security and Defence Policy, and a decision will be taken at the next Foreign Affairs Council”.

Så vitt jag kan se bör detta nästa möte ha varit det som hölls i Luxemburg 23-24 juni. Det som släppts från detta möte innehåller två punkter om internationella insatser i Ukraina. I korthet säger den ena att EU planerar att etablera en mission (se ovan citat) för att stödja Ukraina i uppbyggande av bland annat polis och juridiska institutioner. Den andra säger att EU stödjer OSSE:s mission och förordar en förlängning av dess mandat. 

I en pressrelease formuleras detta enligt följande:

”The Council also agreed to establish a Common Security and Defence Policy mission to assist Ukraine in the field of civilian security sector reform, including police and rule of law. In that regard, the Council approved a related crisis management concept so that operational planning can be pursued with a view to an early deployment in the summer”.

Common Security and Defence Policy är alltså den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (på svenska GSFP) som, om jag förstått rätt, ska vara ansvarig för eventuella missioner i Ukraina. Detta har vi hört oerhört lite om. Men om jag nu förstått rätt har rekryteringen redan påbörjats, kanaliserat genom Folke Bernadotteakademin för svensk del. Just nu söker akademin för fullt observatörer att insättas i Ukraina med just EU som huvudman.

Vad innebär detta? Vilket mandat skall denna mission ha? Kommer de att verka parallellt med OSSE:s mission och vad innebär då detta i så fall? Hur kommer en EU-ledd mission att tas emot av Ryssland och de separatistiska krafterna i Ukraina? Vad innebär det för utsikten att genom dialog och närmande mellan parterna i konflikten normalisera tillståndet i Ukraina?

Dessa frågor och många fler vore oerhört intressant att få veta mer om och höra initierade kommentarer om. Att själv söka relevant och opartisk information är oerhört svårt och tidskrävande. Men från svenska medier råder en kompakt tystnad. Ointresse? Märkligt i så fall eftersom det är svenska initiativ som ligger till grund för EU:s aktioner. Okunskap? Nog finns väl journalistisk kompetens att reda ut dessa oklarheter så att vi slipper hänvisas till diverse propagandaorgan för inblandade parter? 

* Ordet gisslan kan för övrigt vara lite missvisande. Vanligtvis tas sådan i någon form av utpressningssyfte. Men från ”gisslantagarna” har inte hörts några krav på pengar, politiska beslut, utväxlingar av fångar eller andra krigsrelaterade krav. Åtminstone inget som rapporterats i media.