Fred i Ukraina – är den möjlig och vad krävs i så fall?

Det är påfallande få i Sverige som talar om hur en fredsuppgörelse ska kunna nås mellan Ukraina och Ryssland och hur Sverige eller EU ska kunna bidra till att få en sådan till stånd. Det är mer av sådan debatt utanför våra gränser och det ser åtminstone ut att formeras en folklig opinion som blir alltmer inriktad på att hoppas på en fredlig uppgörelse snarast medan en krympande del av allmänheten i EU tycker att Ryssland ska bekämpas med alla medel tills det står på knä, kosta vad det kosta vill av människoliv och ekonomiska uppoffringar.

Opinionsundersökningen om européers åsikter om kriget i Ukraina

Den sistnämnda linjen verkar för närvarande vara den officiella EU-hållningen. Men hur starkt stöd har denna linje avseende kriget i Ukraina och explicit hur man önskar att det avslutas?

En opinionsundersökning, genomförd av Ivan Krastev och Mark Leonard i mitten av maj och publicerad i juni 2022 för European Council on Foreign Relations, ecfr.eu, ger en indikation.

Undersökningen, som genomfördes i tio EU-länder samt Storbritannien, rubriceras Peace versus Justice: The Coming European Split Over The War in Ukraine och Krastev/Leonard menar att den visar att Europa är delat opinionsmässigt i en Peace Camp samt en Justice Camp.

Dess huvudsakliga resultat och slutser är följande (väljer att ej översätta för att inte förvanska alltför mycket):

ECFR’s research shows that, while Europeans feel great solidarity with Ukraine and support sanctions against Russia, they are split about the long-term goals. They divide between a “Peace” camp (35 per cent of people) that wants the war to end as soon as possible, and a “Justice” camp that believes the more pressing goal is to punish Russia (22 per cent of people).

In all countries, apart from Poland, the “Peace” camp is larger than the “Justice” camp. European citizens worry about the cost of economic sanctions and the threat of nuclear escalation. Unless something dramatically changes, they will oppose a long and protracted war. Only in Poland, Germany, Sweden, and Finland is there substantial public support for boosting military spending.

Governments will need to find a new language to bridge the gap between these emerging camps, in order to strengthen European unity and avoid polarisation between and within countries. The key will be to present arms deliveries and sanctions as part of a defensive war”.

Analys av materialet

Krastev/Leonard skriver i en artikel som analyserar undersökningen att debatten om kriget i mitten av maj, då undersökningen genomfördes, hade ändrat karaktär:

“The public debate was turning away from events on the battlefield and towards questions of how the conflict will end, as well as its impact on people’s lives, on their countries, and on the EU. It was also a moment when Europeans were becoming much more aware of the global economic and social consequences of the war: high inflation, and energy and food crises”.

Och vidare, skriver de:

”The survey reveals a growing gap between the stated positions of many European governments and the public mood in their countries. The big looming divide is between those who want to end the war as quickly as possible and those who want to carry on fighting until Russia has been defeated”.

De noterar också att Polen och Rumänien, som allmänt ses som orubbliga i sin solidaritet med Ukraina, är de två länder där befolkningarna tycks visa tydligast tecken på irritation med sina regeringar:

“Romania and Poland – are the only countries where more than 50 per cent of people say that their governments are focusing too much on the war at the expense of other pressing issues”.

Polen sticker ändå ut som de främsta ”hökarna” i materialet, dvs. har störst majoritet som tillhör den grupp de kallat Justice camp.

Rumänien sticker ut också men åt andra hållet, bland annat genom att bara 58 % anser att Ryssland bär ansvar för konflikten och endast 42 % ser Ryssland som största hindret för fred.

En intressant notering gör Krastev/Leonard också avseende könsfördelningen inom de två huvudgrupperna, som de benämner the Peace camp respektive the Justice camp:

”the Peace camp is equally divided between men and women, there is a clear dominance of men in the Justice camp: by a proportion of 62 per cent men to 38 per cent women”.

Man kan alltså fundera över om män möjligen är mer positiva till våldsanvändning och det lär väl finnas mycket forskning som tyder på det. Kanske är det ett uttryck för en manlig dominans inom EU när författarna diskuterar hur undersökningens resultat ska tolkas och bemötas? Alltså vilka åtgärder som föreslås.

Krastev/Leonard föreslår i vart fall EU-regeringarna att ”hitta ett nytt språk” för att sälja in den officiella linjen med vapenhjälp och sanktioner. Det finns inga reflektioner över om oron ska mötas med fredssträvande diplomati eller andra alternativa lösningar för att få ett snabbt slut på kriget.

De säger så här i sina ”conclusions”:

”The key to maintaining European unity in support of Ukraine is to take the fears of escalation seriously and to present the conflict as a defensive struggle against Russian aggression rather than talking about Ukrainian victory and defeating Russia.”

Och slutligen:

“Finding a language that appeals to the Swing voters – tough on Russia, but cautious about the dangers of escalation – could provide a way of squaring the circle of public opinion.”

Ukraina och Ryssland – hur är intresset för fredsuppgörelse?

Det är förvisso enklare att sitta i tryggheten utanför Ukraina och resonera om hur kriget ska få ett slut. Det är ju inte heller i första hand de europeiska hushållens ekonomi det handlar om utan framför allt det ukrainska folkets lidande och den förstörelse som riskerar att bli nära nog total om kriget drar ut på tiden och sprider sig till nya regioner och städer.

Till syvende och sist är det förstås Ukraina samt Ryssland som är de parter som måste komma överens om någon form av fredsuppgörelse. Just detta pekar dessvärre på att kriget blir långt.

En nyligen genomförd opinionsundersökning utförd av Wall Street Journal och NORC (University of Chicago) visar att 81 % av ukrainarna själva ser det som oacceptabelt att avstå Krim och Donbass för att få slut på kriget. Att Ryssland å andra sidan skulle ge sig och acceptera ett totalt nederlag ser jag själv dessutom som helt uteslutet inom överskådlig framtid.

WSJ/NORC-undersökningen visar också att ukrainarna är till största del nöjda med Zelenskijs sätt att leda landet och inte minst att sköta kriget, och 97 % säger sig vara nöjda med den ukrainska militären.

Däremot svarar 66 % att deras personliga ekonomi är klart sämre än tidigare och endast 34 % att de är beredda att göra framtida stora ekonomiska uppoffringar för att stödja den ukrainska militära kampen mot Ryssland.

Intressant att notera är också inställningen till skuldfrågan för kriget. Att 85 % tycker Ryssland har stor eller någon del av skulden är inte förvånansvärt, men däremot att 70 % anser att även den ukrainska regeringen har del av skulden, att 58 % anser att också USA har del i skulden, och 55 % menar att NATO har detsamma. Landets ultranationalistiska högerextrema falang tillskrivs också del av skulden av 35 % av de tillfrågade.

Att avstå Krim i en uppgörelse med Ryssland tror 21 % av ukrainarna är det mest förhandlingsbara medan de områden som är under rysk kontroll till följd av det nuvarande kriget anses minst förhandlingsbart att avstå.

Nu är ju ukrainarnas åsikter och val av ledare inte alltid helt balanserade, för att uttrycka det snällt. I vart fall inte helt lätta att tolka. Vad betyder det t.ex. att 79 % av de tillfrågade tycker att ”the direction in which things in the country are going is right”, som framgick av en annan undersökning publicerad 25 maj?? Jämfört med innan kriget då betydligt färre tyckte saker och ting gick i rätt riktning i landet. Har man önskat krig länge? Förbryllande. Eller att, i samma undersökning, 59 % är tämligen nöjda med sina levnadsvillkor jämfört med före kriget (slutet av 2021) då endast 34 % var nöjda. De bodde då ändå i ett land utan krig. Återigen förbryllande. Möjligen ett sätt på vilket folk uttrycker sin patriotism under kriget?

 Med tanke på att det i Ryssland kan leda till fängelse att visa bristande patriotism och kritisera den ryska krigföringen är det kanske mindre mening med att jämföra det ryska folkets eventuella stöd för krigföringen, eller ”specialoperationen” som det där kallas. Men Levada Centre, som traditionellt varit ett hyggligt tillförlitligt opinionsinstitut, utförde i maj en undersökning som visade att 77 % av ryska folket stödde den ryska arméns aktioner i Ukraina medan 17 % var emot. Detta enligt magasinet New Eastern Europe, som drivs av universitetet i Wroclaw och delfinansieras av polska staten.

 Något inre tryck för att snabbt få slut på kriget verkar alltså inte finnas i något av länderna och allra minst i Ukraina som det verkar.

Bild: Hans Wåhlberg. Zelenskij paraderar på Kievs huvudgata Chresjtjatyk (storbilden) tillsammans med trupper av alla slag. På självständighetsdagen 24 augusti 2021. Patriotismen då har förstås inte falnat i krigets Ukraina.

Hur kan en fredsförhandling under medling komma igång och vad kan en sådan leda till?

Jag får ibland frågan vilken slags kompromiss man då ska tänka sig att göra, men jag menar att detta givetvis är något som själva medlandet och den diplomatiska diskussionen parterna emellan måste komma fram till och det i sig lär vara en långvarig process. Desto mer angeläget att den börjar snart, att en kanal hålls öppen.

Det har förts vissa förhandlingar ända sedan 28 februari men det tycks inte ha lett till något som helst resultat och i nuläget verkar det stängt framför allt från ukrainsk sida om man ska tolka utrikesminister Kuleba, som enligt en tweet från Kyiv Independent säger att Ukraina ”has nothing to discuss” i fredsförhandlingar med Ryssland.

Ryske utrikesministern Lavrov å sin sida stormade ut från G20-mötet i Indonesien för en vecka sedan då han fick veta att ukrainske kollegan Kuleba skulle tala. Han ser dessutom västländerna som största hinder för fredssamtal.

I en BBC-intervju i juni motiverade Lavrov den ryska ”specialoperationen” med att ”[…] we had absolutely no other way of explaining to the West that dragging Ukraine into Nato was a criminal act."

Kremls talesman Dmitrij Peskov uttryckte dessutom för en månad sedan att Ukrainas sätt att förhandla inte leder till något gott för Ukraina och underförstått inte heller för Ryssland.

En annan rysk toppdiplomat menade nyligen att Ukraina måste acceptera ”territoriala realiteter” vilket förstås innebär någon form av eftergifter avseende åtminstone Krim och Donbass. Något som från ukrainsk sida har ansetts oacceptabelt.

Således två oförenliga poler som det nu ser ut.

Vad som kunde få Ryssland till förhandlingsbordet och vad de ser som förhandlingsbart verkar dock tämligen höljt i dunkel. Det är ju inte ens klarlagt vad det slutliga ryska målet med kriget är egentligen.

Många menar dock att en neutralitetsstatus för Ukraina är det mest gångbara lockbetet för att locka Ryssland till förhandlingsbordet och det förefaller också vara det huvudsakliga motivet för den ryska invasionen, vilket Lavrovs uttalande ovan också antyder, liksom ett otal tidigare uttalanden från Putin/Lavrov och andra ryska officiella företrädare. Det borde också för Ukraina vara den absolut minst smärtsamma eftergiften att utstå. Dessutom är det inte större support för NATO-medlemskap i Ukraina än det är i Finland, enligt en färsk undersökning.

Ett sätt att testa det är förstås att få igång någon form av dialog och samtal om saken. En sådan lär dock knappast ske utan diplomatiska ansträngingar utifrån. Alltså från FN, EU eller enskilda länder som erbjuder och ger medlingshjälp.

Det börjar också höjas röster på flera håll som indikerar en viss insikt om detta.

I The Guardian skriver Jonathan Powell (tidigare diplomat under Tony Blairs regering och chefsförhandlare i Nordirland) om nödvändigheten att åtminstone ha förberett sådana samtal.

United States Institute Of Peace uttrycker något liknande i en artikel skriven av dess acting director Juan Diaz-Prinz, som är specialiserad på medling och dialog. Det är ”ett annat sätt att hjälpa Ukraina”, menar han.

De tre amerikanska röster, framför allt Noam Chomsky, jag redogjorde för i mitt förra inlägg delar också den uppfattningen.

Att få slut på ett för alla parter förödande krig torde emellertid vara önskvärt för de direkt inblandade såväl som för övriga världen som annars riskerar att bli indragna i ett världskrig eller åtminstone dras ned i en världsomfattande ekonomisk recession som kan bli långvarig. Det märkliga är att det numera tycks mer kontroversiellt att önska sig fred än krig. Vi har rört oss långt ifrån den självklara uppfattningen som fick Sven Melander att i en sketch i Nöjesmassakern 1985 upprört utbrista: ”Är du dum i huvudet?!”, när lilla Anna inte kunde förmås svara att det var fred på jorden hon önskade mest av allt.

 

Litet steg framåt för fred i Donbass?

 

Jag skrev igår om Ukrainas väg mot fred i Donbass och att den Trilaterala Kontaktgruppens (Trilateral Contact Group, TCG) politiska sub-grupp hade möte samma dag, 10 november.

På bordet låg två förslag till aktionsplaner för fred, eller åtminstone första steg till fred. Det var inte många som trodde att det skulle gå att komma fram till en kompromiss men överraskande nog accepterades den ukrainska delegationens förslag utan större anmärkningar från den ryska sidan.

Tidigare har det kommit uppgifter om att ryske presidenten Putins pressekreterare Dmitrij Peskov uttryckt sig negativt om det ukrainska förslaget. Förvisso utan att förkasta det i förväg då det skulle läggas fram i sin helhet först 10 november.

Enligt uppgift från Interfax idag ska företrädare för den ukrainska delegationen ha sagt sig vara ”perplexa” över den ryska medgörligheten. Nu måste den ukrainska delegationen lämna över förslaget till det ukrainska parlamentet eftersom den inte har någon auktoritet att ta beslut. Men delegationen lär ha försäkrat den ryska sidan om att parlamentet kommer att godkänna delegationens rekommenderade förslag.

Själv är jag mer osäker då parlamentet är känt för att vara en ineffektiv och kaotisk beslutskammare. Men nu har ju president Zelenskijs parti Folkets Tjänare egen majoritet och det vore ju märkligt om inte deras företrädare röstar för förslaget då det i stora drag följer presidentens planer. Men osvuret är som sagt bäst när det gäller ukrainsk politik.

I alla händelser fördes diskussionerna i TCG på ett konstruktivt sätt, enligt ukrainska delegationen, vilket måste betraktas som goda nyheter och hoppfullt inför fortsättningen.

Det vore ju märkvärdigt att säga något annat.

Ukrainas väg till fred, hur ser den ut?

 

Det är nu mer än sex år sedan som den ukrainska regim som tog över efter att president Janukovytj flydde landet och stridsdammet lagt sig kring Majdan i Kiev i februari 2014 och sedan Ryssland annekterat Krim i mars samma år.

Etniska ryssar tog kontroll över delar av Donbass i östra Ukraina och utropade under april månad 2014 separatistiska "folkrepubliker" (Folkrepubliken Donetsk respektive Folkrepubliken Lugansk). Lokala miliser tog kontroll över området och det genomfördes folkomröstningar som skulle legitimera och befästa republikerna.

Den nya regeringens respons – formellt säkerhetstjänsten SBU - blev att strax därpå utlysa en Antiterroristoperation, ATO. De som opponerade sig mot den nya regimen kallades alltså terrorister vilket snarast spädde på ilskan hos den del av befolkningen i Donbass som kände motvilja mot det nya styret i Kiev.

Dessa motståndare fanns också utanför Donetsk och Luhansk med starka fästen i andra städer i östra och centrala Ukraina, som exempelvis Odessa. Redan några dagar efter regimskiftet den 22 februari hade motståndare till den nya regimen, Antimajdanrörelsen, samlats i och kring fackföreningshuset i Odessa och den 1 maj hölls en massiv demonstration mot den nya regeringen och rop på en federation eller rentav separation från Ukraina hördes i leden.

Den 2 maj 2014, brann fackföreningshuset i Odessa ned sedan högerextrema nationalister antänt det med molotov-cocktails vilket kostade 48 personer livet.

Det var en folklig resning som innefattade många etniska ryssar men också vänstersinnade, allt från Stalinister till socialdemokrater och fackföreningsfolk, och andra som av olika anledningar stöttade den folkvalda presidenten Janukovytj eller ogillade de nya herrarna i Kiev, som allmänt av dessa motståndare betraktades som och kallades för fascister.

Andriy Parubiy som varit ledare för Majdan-demonstranternas milis, Maidan Self Defence - och sedermera skulle bli talman för parlamentet - lät ett par dagar efter att fackföreningshuset i Odessa brunnit ned meddela att ilskan och utbrotten av separatism i östra Ukraina skulle mötas med utökad aktivitet i städer där ”extremister och terrorister utför sina illegala aktiviteter”.

Vilket i praktiken innebar att nationalgardet - som till stor del bestod av folk från Euromajdans självförsvarsenheter, Högra Sektorn och andra nationalistiska organisationer - mötte ilskan hos befolkningarna i Kramatorsk och Mariupol med vapenmakt. Människor gick ut på gatorna och ställde sig i vägen för stridsvagnarna och skrek åt ”fascisterna” att åka hem igen. De gillade inte heller att kallas för terrorister och den förenklade beskrivningen av den nytillsatta regeringen som ”fascist-junta” fick sin bekräftelse även för de mer tveksamma invånarna i dessa städer och i Luhansk och Donetsk.

Inledningsvis pressades de separatistiska miliserna tillbaka av den ukrainska armén men i slutet av augusti 2014 anlände ryska ”frivilliga” och tyngre vapen rullade in från Ryssland och vände läget till en sorts ställningskrig som sedan dess har pågått mer eller mindre lågintensivt.

Åtminstone som metod att ena landet förefaller denna hårda linje ha varit tämligen kontraproduktiv. Människor gillar i allmänhet inte att bli kallade terrorister och dessutom framkallade offensiven ökad rysk aktivitet och en eskalering av de militära konfrontationerna och av dödstalen.

I början av 2018 kom också en ändrad strategi och därmed en ändring av språkbruket kring konflikten.

ATO blir istället krig mot invasionsmakten Ryssland

Den 20 februari 2018 föreslog den dåvarande presidenten Petro Porosjenko att ändra operationens namn från ATO till att istället vara ”åtgärder för att säkra nationell säkerhet och försvar, samt att driva tillbaka och hindra den Ryska Federationens beväpnade aggression i Donetsk- och Luhansk-regionerna (oblasts).

Förutom att beröva pressen en bekväm akronym (ATO) innebar detta också ett skifte av fokus från oppositionella invånare (terrorister) till Ryssland och rysk ockupation och aggression. Rent formellt blev det också den ukrainska armén som tog högsta befäl över krigszonerna istället för säkerhetstjänsten SBU. Detta ansågs också stärka Ukrainas sak internationellt eftersom det då handlade om att försvara sitt land mot en angripande stat. ATO innebar att ingen krigsförklaring fanns från något håll vilket gjorde det svårare för den ukrainska regeringen att tala om krig mot Ryssland, vilket de ändå gjorde vid flera tillfällen.

Lagen, internationellt kallad reintegration-bill eller law on de-occupation, trädde i kraft i maj 2018 fastslog Ryssland som angripande makt och att de ockuperar delar av Ukraina och styr över dem som ockupationsmakt. MEN säger trots allt inte definitivt att Ukraina är i krig med Ryssland. Operationen går i alla händelser nu istället under namnet JFO (JointForces Operation).

Samtidigt har den ukrainska armén under åren växt till att bli den näst största stående i Europa, med ungefär 250 tusen soldater, och Ukraina har också fått omfattande hjälp med utbildning och utrustning från USA, Kanada, Storbritannien och andra västländer.

Historieskrivningen viktig

En viktig del av den nya operationen och den nya beskrivningen av kriget i Donbass är historieskrivningen och de officiella berättelserna om kriget. De offentliga utställningar som man kan se i Kiev ger exempel på detta.

Sedan oktober 2014 har väggen mot St Mikaelsklostret i centrala Kiev fyllts på med foton av fallna ukrainska soldater. Där samlas också varje år den 29 augusti anhöriga till stupade vid slaget vid Ilovaisk i augusti 2014 då de ukrainska arméstyrkorna led svåra förluster. År 2019 fastslog president Porosjenko den 29 augusti som officiell Minnesdag för fallna försvarare av Ukraina.

Den mer spontana utställningen vid klostret ”renoverades” under sommaren 2020 då Memory Wall skapades. En texttavla på väggen förklarar syftet på både ukrainska och engelska:

”The memorial project ’Memory Wall’ was created to save memories about the fallen defenders of Ukraine in the Russian-Ukrainian war”.

Foto: Hans Wåhlberg. "Memory Wall" vid St. Mikaelsklostret i Kiev.

Här är det alltså ingen tvekan om att det råder krig mellan Ukraina och Ryssland och de invånare som motsätter sig den ukrainska regeringen kallas allmänt för ”kollaboratörer”. Det förefaller i dagsläget osannolikt att dessa två delar av befolkningen ska kunna återförenas med varandra.  

Foto: Hans Wåhlberg. På minnestavlorna över de stupade vid Ilovaisk 29 augusti 2014 talas det om ryska invasionsstyrkor. Trots att det då inte heller enligt Ukraina officiellt rådde krig med Ryssland utan istället att Ukraina förde en anti-terroristoperation i Donbass.

Vägbeskrivningen mot fred?

I december 2019 nåddes viss framgång i fredsförhandlingar som förts i Paris.

Rent konkret drog sig ukrainska styrkor samtidigt som rysk-stödda separatiststyrkor tillbaka från tre städer vid frontlinjen. Dessutom var det en framgång att Ukrainas och Rysslands presidenter, Zelenskij/Putin, alls talade med varandra. De enades dessutom om att innan årets slut utväxla fångar samt definitivt implementera det tidigare beslut om eldupphör som aldrig fullt ut efterföljts.

President Zelenskij som valdes med stor majoritet sommaren 2019 har haft fred i öst som ett av sina stora löften och mål. Han har därför gett efter för krav på självstyre för regionerna Donetsk och Luhansk, vilket tidigare varit en principiell stötesten för ukrainska regeringar och presidenter. Fria och rättvisa lokalval i dessa regioner skulle också hållas enligt överenskommelsen samt att ett nytt möte skulle hållas inom fyra månader.

Planen följer i stort sett det som kallats "Steinmeier formula" efter den tyske presidenten Frank-Walter Steinmeier, som tidigare var utrikesminister och initierat mycket av dess innehåll.

Det ingår också i Zelenskijs färdplan mot fred som dock inte alls stöds av alla ukrainare. Många anser att det är att ge efter för ryska krav. Inte minst de högerextrema och de ultranationalistiska krafterna i landet sparkar kraftigt emot och en stor demonstration hölls i Kiev i oktober 2019 under parollen ”Nej till kapitulation”.

Internationellt motstånd mot fred

Under säkerhetskonferensen i München i februari 2020 lades ett förslag till fredsplan fram av en grupp kallad the Euro-Atlantic Security Leadership Group bestående av före detta regeringsmedlemmar och experter från USA, Ryssland och europeiska länder inklusive tre ukrainska f.d. diplomater och säkerhetsexperter.

Den innehöll tolv punkter för fred men drogs tillbaka från konferensens hemsida efter påtryckningar från bland annat Nato- och USA-anknutna tankesmedjan Atlantic Council.

 De gillade exempelvis inte formuleringen ”konflikten i och omkring Ukraina”. En konflikt som enligt Atlantic Council (AC i fortsättningen) började med att ryska soldater tog kontroll över Krim och Ryssland annekterade halvön och sedan startade ett hybridkrig i Donbass samt genomförde en massiv desinformationskampanj som framställde konflikten som ett inbördeskrig. Fredsmäklarnas problemformulering omöjliggjorde, enligt ACs uttalande, en ”appropriate solution”. En inställning som, om man vänder på det, omöjliggör alla former av kompromisser åtminstone i nuläget. Fred brukar ju mäklas genom att båda sidor gör vissa avkall på krav för att nå en väg framåt.

Samtidigt viskas det i EU-kretsar att Zelenskij är för svag att stå emot den militära makten i landet och andra som har intresse av att hålla konflikten igång. Dels finns oligarker med intressen i vapenindustrin men det är också en konflikt som håller intresset för Ukraina på topp från EU, USA och Nato och pengar pumpas in i landet för att stärka säkerhetsarbetet och hålla ekonomin under armarna för att inte nya inre konvulsioner ska uppstå. Det har också blivit en ren principsak att inte ge efter en tum för separatisternas krav och kompromisslösheten sätter ständigt käppar i hjulet för fredssträvande ukrainare såväl som internationella medlare som nämnts ovan.

Det här är i alla fall en förklaring till varför president Zelenskij inte lyckats komma längre på drygt ett år med sin fredsplan trots att hans parti har majoritet i parlamentet.

Ny plan från Ukraina

Nu är dock ett nytt förslag på väg att lanseras av den ukrainska fredsdelegationen, ledd av den gamle presidenten Leonid Kravtjuk, och läggas fram till den trilaterala förhandlingsgruppen innefattande Ukraina, Ryssland och OSSE.

Planen, Joint Steps Plan, handlar enligt Kravtjuks avslöjanden om att alla militära formationer ska avlägsna sig från området med alla sina vapen. Detta ska ske i början av 2021 och i mars hoppas den ukrainska delegationen kunna hålla lokala/regionala val i Donbass. Men först när Ukraina har full kontroll över området.

Dessutom vill de att Ryssland ska annullera ett antal lagar och dekret som berör Donbass, framför allt den förenklade process som gäller för invånarna i Donbass vid ansökan om ryskt medborgarskap. De vill också att OSSE ska utöka sin styrka i området och av Ryssland ges kontroll över gränsområden som idag är stängda för dem.

Dessutom vill de skapa en fri ekonomisk zon i Donbass med speciella regler för beskattning och kontroll över ekonomiska aktiviteter som är tänkta att attrahera investeringar i den krigshärjade zonen. Det innebär också att den handelsblockad som Ukraina inledde mot av separatisterna kontrollerade områden i Donbass kommer att avslutas. Detta var också en av frågorna som ställdes i en folkomröstning den 25 oktober och som gav ett tvetydigt resultat, med 46,7 % för samt 46,5 % emot, enligt preliminära beräkningar. Nationen är delad kan man gott säga.

Ytterligare punkter i planen handlar om att bestraffa krigsförbrytare och att få till stånd en omfattande fångutväxling.

Separatisterna i Donbass har å sin sida ett eget förslag som går ut på att Ukraina ska ändra sin konstitution och sedan hålla val i området och enligt uppgifter är Rysslands krav att Ukraina ska legalisera separatisternas administration över området.

Den Trilaterala fredsgruppen (i praktiken troligen OSSE) ska granska båda planerna och förhoppningsvis knåpa ihop en kompromiss är tanken. Dess politiska subgrupp har möte idag den 10 november och kompromissförslaget är då tänkt att presenteras.

Några stora förhoppningar ställs inte till en lösning i nuläget. Åtminstone om man ska tro Sergij Harmasj, medlem av den ukrainska delegationen, som till Kyiv Post säger att ”diskussionen kan pågå i 300 år eftersom den stora majoriteten av punkterna i den ryska planen är oacceptabla för oss”.

Förhoppningsvis har han fel, men fortsättning lär följa.

Minsk-mötet ett litet steg mot fred – men vad vill separatisterna?

Det toppmöte om Ukraina som inleddes igår kväll i Minsk ser ut att ha resulterat i ett avtal om eldupphör som ska träda i kraft natten mellan lördag och söndag. Det återstår att se om det respekteras. Men de olika parterna har i alla fall börjat kommunicera och det förefaller som att en hel del punkter om Ukrainas framtid behandlats. 

Porosjenko lär inte ha varit på något vidare humör i morse rapporteras det vilket möjligen kan betyda att han tvingats till en del eftergifter. Det talas ju nästan enbart om Putin och Ryssland som motparten och vad de vill men det är ju faktiskt i första hand de självutropade republikernas Luhansk och Donetsk ledare som Porosjenko och den ukrainska centralregeringen måste vända sig till och vars krav måste bemötas på det ena eller andra sättet. Vi får dock väldigt sällan klart för oss vad dessa separatister egentligen vill.

Därför tänkte jag upplysa om ett dokument som presenterades tidigt igår där representanter för de självutropade republikerna redogjorde för sina krav inför mötet i Minsk. Det ser i korthet ut enligt följande:

·         Ett övergripande eldupphör med start 1000 (0800 GMT) 12 februari 2015

·         Ett tillbakadragande av tunga vapen: för de ukrainska styrkorna – från den aktuella kontaktlinjen, för de beväpnade formationerna i Donetsk och Luhansk – från eldupphörlinjen stipulerad i Minsk-protokollet undertecknat 19 september 2014

·         Speciell status till vissa delar av Donetsk och Luhansk regionerna och en påbörjad dialog om autonomi

·         Ett beslut om att hålla lokala val i de ovan nämnda områdena 20 mars 2015

·         Att Ukraina avblåser sin ”antiterrorist operation” i östra Ukraina den 23 februari 2015

·         Löfte om amnesti och utväxlande av alla fångar som hålls på ukrainskt territorium

Hur mycket av detta som Porosjenko har fått acceptera vet jag faktiskt inte. Jag har inte haft tid att söka information under kvällen mer än vad som finns att läsa i de större tidningarna och vad som framkommit av tv-sändningar. Det är inte särskilt mycket som har läckt ut om innehållet i det avtal som skrivits under. Klart verkar i alla fall att även separatistledarna Alexander Zachartjenko och Igor Plotnitskij undertecknat avtalet. Kravet om autonomi har dessutom nämnts på flera ställen vilket i så fall skulle vara att gå steget längre än den federation som jag skrev om i måndags kunde vara en gångbar lösning för Ukrainas framtid. I en federation skulle Donetsk och Luhansk bara vara ett par av flera regioner med samma status som de övriga. Autonomi innebär sannolikt mer långtgående självständighet och dessutom en typ av särställning i förhållande till övriga Ukraina. Det skulle möjligen bli ett steg mot fullständig självständighet eller kanske ett uppgående i Ryssland, liksom Krim.

Som jag skrev i måndags är det möjligen för sent för en federationslösning. För Ukrainas del tror jag det tidigare motståndet mot en sådan har varit ödesdigert och en av anledningarna till att det idag råder inbördeskrig och att Donbass nu är på väg att glida ur Kiev-regeringens händer.

Fortsättning följer...

Ukraina till överläggningar i Minsk med en önskelista i bakfickan

I morgon möts ledarna för Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike i Minsk för att förhandla om en fredsplan för att få slut på inbördeskriget i Ukraina. Det vore nog mer sensationellt om en skiss till en sådan kommer till stånd under mötet än det motsatta. Men viktigt förstås att det görs seriösa försök att söka en diplomatisk lösning på konflikten.

Under tiden funderar Barack Obama och hans administration över om vapen ska sändas till den ukrainska armén. Angela Merkel har varit tydlig i sin opposition mot detta men Obama tycks vara satt under viss press från flera olika håll. Igår möttes de båda i Vita Huset och på dess hemsida kan vi ta del av vad som sades under presskonferensen som gavs i anslutning till mötet. Några klipp ur denna ger en bild av Barack Obamas ståndpunkt som balanserar på en gränslinje mellan diplomati och ökat militärt stöd till Ukraina. Jag tror att ett misslyckande i Minsk kommer att kunna resultera i att USA väljer det senare. Bland annat detta sa Obama:

“With regard to Russia and the separatists it supports in Ukraine, it’s clear that they’ve violated just about every commitment they made in the Minsk agreement.  Instead of withdrawing from eastern Ukraine, Russian forces continue to operate there, training separatists and helping to coordinate attacks.  Instead of withdrawing its arms, Russia has sent in more tanks and armored personnel carriers and heavy artillery.  With Russian support, the separatists have seized more territory and shelled civilian areas, destroyed villages and driven more Ukrainians from their homes.” 

“And as diplomatic efforts continue this week, we are in absolute agreement that the 21st century cannot stand idle -- have us stand idle and simply allow the borders of Europe to be redrawn at the barrel of a gun.  So today we’ve agreed to move forward with our strategy.  Along with our NATO allies, we’ll keep bolstering our presence in central and Eastern Europe -- part of our unwavering Article 5 obligation to our collective defense.”

“Now, it is true that if, in fact, diplomacy fails, what I’ve asked my team to do is to look at all options -- what other means can we put in place to change Mr. Putin’s calculus -- and the possibility of lethal defensive weapons is one of those options that’s being examined.  But I have not made a decision about that yet.  I have consulted with not just Angela, but will be consulting with other allies about this issue.  It’s not based on the idea that Ukraine could defeat a Russian army that was determined.  It is rather to see whether or not there are additional things we can do to help Ukraine bolster its defenses in the face of separatist aggression.  But I want to emphasize that a decision has not yet been made.” 

“On providing lethal weapons to Ukraine, it's important to point out that we have been providing assistance to the Ukrainian military generally.  That’s been part of a longstanding relationship between NATO and Ukraine.  And our goal has not been for Ukraine to be equipped to carry on offensive operations, but to simply defend itself.  And President Poroshenko has been very clear -- he’s not interested in escalating violence, he is interested in having his country’s boundaries respected by its neighbor.

So there’s not going to be any specific point at which I say, ah, clearly lethal defensive weapons would be appropriate here.  It is our ongoing analysis of what can we do to dissuade Russia from encroaching further and further on Ukrainian territory.” 

Den ukrainske presidenten har förstås förhoppningar om ett amerikanskt vapenstöd. I dagarna publicerade AFP den ukrainska önskelistan till USA. Återstår att se om något av följande kommer att levereras? I korthet det här önskar sig Ukraina:

Anti-tankvapen:

Skulle kunna handla om M-72 (lättare bärbart pansarvärnsvapen), AT4 som är en nyare version eller Javelin anti-tank missilsystem.

Anti-batteri radar:

Radar som kan spåra inkommande artilleri- och raketeld. Radar för att spåra inkommande granateld har redan levererats av USA.  

Fordon:

USA överväger att skicka bepansrade Humvees.

Drönare:

Skulle kunna handla om ScanEagle eller Raven. Mindre drönare för spaningsuppdrag.

Radioutrustning:

Säkrare radioutrustning som inte kan avlyssnas lätt eller med ”anti-jamming”.

Underrättelser och information:

Information från spionsatelliter angående trupprörelser

Ammunition

Under tiden som skytteldiplomatin intensifieras och Obama funderar över vapenstöd fortsätter eskaleringen på marken i öst när både separatister och regeringstrupper på klassiskt vis försöker vinna mark innan eventuella fredsförhandlingar. Civilbefolkningen får som alltid ta de värsta stötarna. Klippet nedan är från en raketattack mot Kramatorsk igår som krävde sju civila dödsoffer och 26 skadade. Fotografen överlevde men förhoppningsvis hörs hennes skräckfyllda gråt ända till Minsk.

Vad händer i Ukraina egentligen? – nr 6. Massgravar, frivilligbataljoner, kalla kriget revisited och raketer i Mariupol

Som jag skrev i mitt förra inlägg på temat Ukraina jäser ett missnöje i Ukraina både bland nationalistiska ukrainare och bland den rysktalande eller s.k. pro-ryska befolkningen. Det eldupphör som sägs ska råda ser inte heller ut att hålla särskilt väl trots att de officiella uttalanden som görs från båda sidor talar om att vapenvilan i stort sett håller. Ändå rapporterar OSSE om skottväxlingar, artillerield och raketbeskjutningar på flera håll i stort sett dagligen.

Mitt intryck av läget är att det lär bli svårt att ena det här landet inom överskådlig framtid och det kommande valet kanske snarare kommer att bidra till ökad splittring. I det spända läge som råder behövs försonande röster och initiativ till fredliga samtal. Överläggningarna i Minsk som ledde fram till det eldupphör som nu alltså ”i stort sett håller” är förvisso ett fall framåt och det sägs att en andra runda snart kanske kan bli av. Annars är tecknen tämligen dystra och tyder mer på fortsatt våld. De övergrepp som båda sidor uppenbarligen gjort sig skyldiga till har ökat misstänksamheten mellan öst och väst och det som är gjort kan inte göras ogjort. 

Massgravar utanför Donetsk

En mycket oroande nyhet på senare tid är de massgravar som funnits i närheten av Donetsk. OSSE rapporterade den 23 september om att militärpolisen i Donetsk Peoples Republic (DPR) funnit tre omärkta gravar med ett flertal kroppar varav två i en kolgruva, Komunar, nära byn Nyzhnia Krynka tre och en halv mil nordöst om Donetsk, och en i själva byn. OSSE fann några kroppar vid besök i gruvan och 9mm patronhylsor intill (för Makarov-pistol). Graven i byn var markerad med ett plakat som på ryska angav att fem (namngivna eller med initialer) personer där skulle ha dödats 27 augusti 2014. En inskription ska ha haft texten: ”Dog för Putins lögner”. Ett meddelande som skulle kunna tolkas på flera sätt.

Den ryske utrikesministern Sergei Lavrov krävde i fredags bestämt en öppen och oberoende undersökning av massgravarna och vilka som stått bakom morden på de, enligt OSSE, civila offren. Lavrov ska i FN ha diskuterat saken med höga FN-representanter, bland andra Generalsekreteraren Ban Ki-moon. Lavrov ska också ha sagt till reportrar på plats i FN att det är för tidigt att anklaga någon men att Ryssland ser mycket allvarligt på fynden av massgravarna och betonade vikten av undersökningens oberoende.

Anklagelser mot Aidar-bataljonen

Chefen för the Humanitarian Centre 'Aid + Help vid Rinat Akhmetov Foundation, Oleksandr Pimkin, har skrivit till den ukrainske försvarsministern Valeriy Heletei  för att be denne att skyndsamt undersöka incidenter där den s.k. Aidar-bataljonen hindrat organisationens hjälpsändningar från att nå sina mål och anklagade bataljonen för att ha använt deras hjälpkonvoj som sköldar i striderna. 

Aidar-bataljonen har enligt en färsk Amnesty-rapport gjort sig skyldiga till en rad övergrepp och det är en smärre skandal att inte västliga påtryckare inom EU åtminstone krävt upplösning av enheten som fortfarande är knuten till det ukrainska försvarsdepartementet. Den är ingalunda den enda enheten av detta slag. Enligt Amnesty-rapporten lär det finnas ett trettiotal men Aidar- tillsammans med Azov-bataljonen är väl de mest omtalade. Till dessa dras också utländska högerextrema som, precis som de utifrån kommande IS-krigarna, dras till våldsamma konflikter. Det befäl inom Aidar-bataljonen som citeras i inledningen av Amnesty-rapporten ger en vink om vad det handlar om:

” There is a war here. The law has changed, procedures have been simplified… If I choose to, I can have you arrested right now, put a bag over your head and lock you up in a cellar for 30 days on suspicion of aiding separatists”.

Kalla kriget revisited?

Nyligen har bland andra den ukrainska premiärministern Arseniy Yatseniuk tillkännagivit Ukrainas vilja att ge upp sin alliansfrihet och närma sig Nato. Detta ses naturligtvis inte med blida ögon av Ryssland som, genom sin utrikesminister Lavrov (jo, han har bråda dagar just nu) låtit meddela sin uppfattning att detta inte är till någon hjälp i fredsprocessen för östra Ukraina. 

Att i nuläget utföra stora militärövningar på ukrainsk mark är, som jag ser det, kanske inte heller en taktisk manöver av Nato om det är fredsprocessen de vill främja. En sådan har dock Nato just avslutat vilket jag skrev om häromdagen.

Tydligen har dock USA:s president Barack Obama hittills undvikit att ge militär vapenhjälp till den ukrainska regeringen. Det förefaller vara klokt och har även stöd bland amerikanska bedömare. The Californian skriver exempelvis att USA gör rätt i att neka Ukraina militär hjälp och att det vore till stor skada för fredsprocessen och det bräckliga eldupphör som råder om USA började förse den ukrainska regeringen med tunga vapen. 

Eldupphör?

Att det är ett bräckligt eldupphör visar de dagliga rapporterna från OSSE som jag tidigare nämnt. Det florerar också en mängd filmklipp på Youtube som sägs visa den ena eller den andra sidan som avfyrar artilleri och raketer.

Jag kan inte säkert bedöma autenciteten i filmsekvenserna eller vilka det är som skjuter på vem. Kanske är det någon läsare som kan? Klippet nedan sägs visa avfyrandet av Grad-raketer i Mariupol. Men vem skjuter? Jag är inte kapabel att bedöma nationalitet eller förbandstillhörighet på fordonen med raketramper och soldaten som syns i detta klipp som enligt uppgift ska ha tagits häromdagen (troligen 27 september).

Det är hur som helst ingen vacker musik som dessa dödsbringande projektiler ger ifrån sig. Jag är lite pessimistisk när det gäller utsikterna till vackrare tongångar framöver.

Ett enat Palestina första steget mot tvåstatslösning – kan EU ta initiativ till nästa steg?

En ganska stor nyhet som fallit i skugga av IS framfart, ebolaepidemin och regeringsbildning smög i så gott som samtliga tidningar igenom nyhetsflödet i form av en minimal notis i vilken TT-AFP förkunnade att Hamas och Fatah har enats. En samlingsregering ska omedelbart ta kontroll över hela det palestinska territoriet (PA) inklusive Gaza.

Vi får vända oss till utländska medier för att få fylligare analyser av vad detta egentligen innebär. Sju år av bitter rivalitet ser ut att vara över och reaktionerna från Israel och USA är oro. Hamas är fortfarande paria där och deras utvidgade auktoritet ses som ett hot.

Själv ser jag det som en öppning där Hamas i och med överenskommelsen med Fatah intar en mindre kategorisk hållning till erkännande av Israel. Den nya samlingsregeringen tillkännager nämligen också som sitt mål att få till stånd en palestinsk självständig stat inom 1967 års gränser. Det i sin tur innebär ju ett erkännande av Israels existens inom desamma. Det vill säga en tvåstatslösning, vilket Hamas tidigare förkastat helt för att istället kräva att Israel ska upphöra att existera.

Palestinas nya regering säger sig också eniga om att vilja se Israels blockad av Gaza avbrytas och gränsposteringar öppnas under överinseende av FN-styrkor. En rimlig lösning som Israel knappast kan avfärda som totalt förkastlig. Eller snarare inte borde kunna. För reaktionen från Israel är helt igenom negativ och snarast aggressiv.

"Enough of these tricks. If this new Palestinian government has regained sovereignty over Gaza the first thing that Abbas should do is announce he is starting demilitarisation of Gaza”, säger Benjamin Netanyahu. Efter en sommar där Israel har bombat Gaza sönder och samman. Förstörelsen och dödstalen efter den senaste israeliska attacken mot Gaza, den s.k. Protective Edge, förskräcker, och frågan är vilka förutsättningar den nya palestinska auktoriteten har att bygga upp Gaza?

Enligt WHO lider mer än 20 % av Gazas befolkning av allvarlig psykisk ohälsa till följd av sommarens israeliska attacker. Unga har förlorat framtidshoppet och en allmän känsla av hopplöshet har ökat under sommaren. Rapporten visar också att 17 sjukhus och 58 läkarkliniker skadats av Israels attacker varav 1 sjukhus och 7 kliniker är totalförstörda. 47 ambulanser har skadats varav 14 helt demolerade. 

Enligt FN (OCHA) har 2131 palestinier dödats i offensiven varav 1473 civila inklusive 501 barn. Ungefär 110000 människor fanns i början av september fortfarande i tillfälliga flyktinganläggningar i UNRWA:s regi. 18000 hus har förstörts och lämnat ungefär 108000 människor hemlösa. 450000 står utan tillgång till kommunalt vatten. Mer än 360 fabriker har helt eller delvis förstörts, skadorna på djurhållningen är omfattande och stora delar av jordbruksmarken har blivit obrukbar. Om vad detta innebär mer i detalj kunde vi läsa i en artikel i SvD för ett par veckor sedan.

Liknande rapporter skrevs efter den förra stora israeliska attacken mot Gaza, den s.k. Operation Gjutet Bly 2008-9. 

Förstörelsen under Operation Gjutet Bly av anläggningar som byggts med hjälp av EU-medel föranledde en fråga (från Jill Evans från Party of Wales/Gröna gruppen) i EU-parlamentet:

”Kommer [EU]kommissionen att försöka återkräva värdet av EU-finansierad infrastruktur och projekt från Israel som förstörts av landets militär under den senaste konflikten i Gaza? Kommer kommissionen i framtiden att utveckla ett system för att från Israel återkräva värdet av alla EU-finansierade projekt som förstörts av israeliska militära insatser?”

Något sådant system hade inte EU då men värdet av skadegörelsen beräknades av en speciell grupp under EUNIDA till drygt en halv miljard euro. 

En liknande fråga ställdes av Norbert Neuser (tysk Socialdemokrat) i EU-parlamentet i somras. I svaret från kommissionen framgår att det fortfarande inte finns något system för att återkräva dessa medel samt att det är för tidigt att göra någon uppskattning av det första värdet avseende EU-projekt till följd av sommarens israeliska attack. Men att det under 2013, då det inte förekom någon stor samlad attack mot Gaza eller Västbanken, ändå hade förstörts 51 anläggningar finansierade av EU-medel eller av EU-medlemsländers medel.

Det här aktualiserar FN-tjänstemannen Robin Turners uppmaning till EU att bli mer aktivt och inte bara betala för Israels förstörelse (”be a player, not just a payer”). Han säger bland annat så här till Euronews för några dagar sedan:

“Europe can play an important role. Europe is Israel’s largest trading partner and the largest donor to the Palestinian Authority. Europe has huge influence on both of those parties and needs to utilize that influence. Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player in this exercise.”

Den nya enade palestinska auktoriteten öppnar för förutsättningen för en självständig och enad palestinsk stat förutsatt att Israel kan släppa förtreten att en sådan även innefattar Hamas. EU skulle i det här läget mycket väl kunna spela en mycket viktig roll som medlare för en tvåstatslösning där krav ställs på den framtida palestinska staten att erkänna Israel och upphöra med fientliga handlingar mot landet och samtidigt kräva av Israel att göra detsamma. En framtid som grannar, inom 1967 års gränser, är något som länge har diskuterats och som EU med ekonomiska medel skulle kunna uppmuntra. Till Israel i form av bibehållna handelsavtal och en utveckling av förbindelserna med EU och till Palestina i form av hjälp till återuppbyggnad. Förhoppningsvis då denna gång utan att Israel genast demolerar de anläggningar som just har uppförts.

Men det kräver ett visst mått av press på Israel där just en inskränkning av handelsavtalen med EU skulle kunna användas som medel för att få den israeliska regeringen att mjukna och sätta sig vid förhandlingsbordet med seriösa avsikter. Det är, som jag tidigare skrivit, dags att sätta press på Israel. Eller med Robin Turners ord:

”Europe should not just be a payer but they also need to be a significant player”

På resa i Ukraina- vet Bildt något som ingen annan vet

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som började i Lviv och fortsatt ned till Chernivtsi.



Jag sitter här i Chernivtsi i sydvästra Ukraina och bläddrar på min "padda" och får syn på en liten artikel i Aftonbladet skriven av Wolfgang Hansson 4 september. Han har tydligen pratat med Carl Bildt som befinner sig i Wales på NATO-toppmöte (!?). EU ska diskutera Ukraina imorgon och Bildt verkar förväntansfull. Det kan bli ännu tuffare sanktioner mot Ryssland. Att det skulle kunna bli eldupphör mellan de stridande parterna fnyser han åt och tillägger att han tror det när han ser det. Det är den som vanligt självsäkre och arrogante utrikesministern som framträder. Inget uppseendeväckande med det.

Men sen säger han saker som borde ha fått igång Wolfgang Hansson men som bara citeras utan kommentarer vilket gör mig oerhört förvånad. Bildt påstår att han pratat med Porosjenko och att Putin ska ha lagt fram en plan för vapenvila. Uppgiften har  cirkulerat tidigare men dementerats av Ryssland eftersom de ju inte anser sig vara stridande part i konflikten. Att lägga fram en sådan plan skulle i så fall betyda ett erkännande att Ryssland verkligen är en sådan. Annars handlar det väl om medling och det kan väl inte Bildt tycka illa om? 

Sedan påstår sig Bildt också kunna namnge flera ryska förband som skulle vara i Ukraina och inblandade i strider. Detta är uppgifter som i så fall är verkligt sensationella. Att ryska frivilliga tagit sig in i landet och strider vid de proryska rebellernas sida vet vi ju sedan tidigare och det har inte heller förnekats från rysk sida. Det finns några svenskar och en hel del andra nationaliteter här också stridande på olika sidor, inte minst i de frivilligbataljoner som opererar för Ukrainas inrikes-och försvarsministerier. Men reguljära förband är något helt annat. De fortsätter att avancera, hävdar Bildt. Men vilka är förbanden och var avancerar de och mot vilken plats/riktning? Vilka är hans källor? Jag fylls av nyfikna frågor. Men AB:s Wolfgang Hansson tycks veta eftersom han inte följer upp med frågor alls. Påståendet och konsekvenserna som borde följa om de visar sig stämma får liksom hänga lite i luften. Jag blir mycket förbryllad.

Om det nu stämmer så bör väl Ukraina befinna sig i krig med Ryssland? Har Porosjenko sagt detta till Bildt är det ett helt annat besked än han ger det ukrainska folket. Här heter det nämligen inte att Ukraina befinner sig i krig utan ägnar sig åt antiterroristoperationer (ATO). ATO är ett vedertaget begrepp som observatörer från OSSE konsekvent använder eftersom det är just det som är det officiella. 

Här finns cirka tre hundra observatörer och vid gränsstationer räknas fordon och personer noggrant och publiceras i pressmeddelanden. Ålder och kön, väskor och utrustning och till och med färg på kläderna noteras och rapporteras. Men bland de observatörer jag umgås med här är det ingen som känner igen det Bildt pratar om. De skakar på huvudena och hymlar med ögonen. De reguljära förbanden skulle förvisso kunna smita in på andra ställen än vid gränsposteringar men någonstans på vägen lär de ju dyka upp framför en observatörs ögon kan jag tycka. Men inga sådana rapporter finns publicerade. 

Det vore alltså även för OSSE:s observatörer här i Ukraina vara av allra största intresse att få veta det som Carl Bildt säger sig veta. Det vore också mycket märkligt om inte Porosjenko lät sitt eget folk få veta att de är invaderade och om han inte utfärdar allmän mobilisering. 

Skulle det nu handla om hemliga uppgifter (classified) så får man förmoda att det är ett antal personer som nu är rejält irriterade över att han inte kan knipa käft.

Jag häpnar över hur de här påståendena bara noteras i förbifarten av media utan att utlösa stort rabalder. Så här sitter jag nu, i Ukraina, och undrar vad som händer!?

På resa i Ukraina - eldupphör och internflyktingarnas situation

Jag är i Ukraina och hälsar på min sambo som är där som observatör för OSSE och kommer att skriva några inlägg under resan som började i Lviv och fortsatt ned till Chernivtsi.

Enligt uppgifter från nyhetsbyråer ska en överenskommelse mellan Porosjenko och Putin ha träffats om ett eldupphör i östra Ukraina. Uppgiften förefaller rätt märklig eftersom Putin aldrig har erkänt någon del i den pågående konflikten i Ukraina och således knappast kan träffa några överenskommelser alls om eldupphör eller annat som direkt berör striderna på ukrainskt territorium. Ryssland har också mycket riktigt dementerat uppgifterna med just den här invändningen. Uppgiften tycks komma från ukrainska regeringskällor och kan därför mycket väl vara en ren lögn och en del av propagandakriget mot Ryssland eller åtminstone en väl vald tolkning av vad som sagts. Rapporter om artilleribeskjutning av Donetsk har nyligen släppts och ger i vart fall ingen indikation om att det skulle ligga någon sanning i påståendet om eldupphör.

Om det ändå skulle visa sig vara sant vore det naturligtvis en oerhörd lättnad inte minst för den civilbefolkning som nu är på flykt undan stridigheterna. FN har nyligen meddelat att minst en miljon människor är på flykt. 814000 i Ryssland och 260000 i Ukraina och ytterligare några tusen i andra länder. Att så många flytt till Ryssland har jag sett siffror på tidigare men de har varierat kraftigt i antal. Så om UNHCR denna gång har prickat rätt så sätter det Carl Bildts tweet om att folk i östra Ukraina "har flytt från gangstrarna" i ett nytt ljus. 

Internflyktingarna i Ukraina lever för övrigt under en mycket speciell problematik som jag aldrig sett belysas i medier. Eftersom Kiev-regeringen aldrig officiellt erkänt att landet befinner sig i krigstillstånd utan istället säger sig ägna sig åt terroristbekämpning i öst så erkänns inte heller de ukrainska internflyktingarna någon officiell status som krigsflyktingar. De som har jobb i exempelvis Donetsk i centralregeringens tjänst är formellt i tjänst men eftersom myndigheterna förstår att de inte praktiskt omöjligen kan utföra sitt arbete betraktas de som arbetslösa och har en mycket oklar ställning ersättningsmässigt. Någon hjälp är alltså inte att vänta och rapporter från FN och OSSE har också påtalat den övergivenhet som många internflyktingar känner inför centralregeringens kallsinne eller möjligen oförmåga att stötta dem. De som kommer från östra Ukraina är också föremål för fördomar eller till och med öppen fientlighet av de som bor i väst dit flyktingarna måste bege sig för att vara säkra på att undkomma stridigheterna. Många här i västra Ukraina ifrågasätter varför de ska hjälpa dem som kommer när de ses som bråkmakare och anses ha startat fientligheterna. Inställningen mildras knappast heller av att unga män från väst kommer hem i kistor från fronten.

Det vore mycket intressant att höra vad de ukrainska flyktingarna i Ryssland har att säga om konflikten och hur de behandlas av de ryska myndigheterna. Kan det vara så att de tas emot på ett mycket öppnare och generösare vis? Mycket troligt, eftersom det finns politiska poäng för Ryssland med detta. Men vad Ukrainas regering bör tänka på är att det kommer en fred efter kriget(förhoppningsvis snart) och att om det då ska gå att åstadkomma något mer än en geografisk enhet för landet bör hela befolkningens väl och ve tillgodoses. Det är ju så nationell enighet, stabilitet och tilltro till centralregimen skapas. Eller har Porosjenko någon annan framtidsplan?

Vad händer i Ukraina egentligen? Nr 2 – Facts on the ground

Jag skrev häromdagen om den undermåliga nyhetsrapporteringen från Ukraina och reste ett antal frågor som vore intressant att få veta svaren på och efterlyste mer heltäckande rapportering för att kunna bilda sig en balanserad uppfattning om vad som händer och hur människor har det. 

Nu läste jag i Aftonbladet idag ett intressant inlägg signerat ett antal debattörer av olika slag, bland andra min partikamrat Per Gahrton.

De efterlyser en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje för att hantera Ukraina-frågan och en linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet. De riktar alldeles särskilt allvarlig kritik mot utrikesminister Carl Bildt som de menar istället underblåser konflikten. I artikeln nämns bl.a. UNHCR:s rapport från 6 augusti som talar om förstörda hus och brist på dricksvatten, el och gas. Men också om människors rädsla för att uttrycka sin uppfattning och för tvångsrekrytering till Ukrainska armén. De nämner också att Human Rights Watch  i ett brev till president Petro Porosjenko den 22 juli där de påtalat de ukrainska myndigheternas likgiltighet eller ointresse för de tiotusentals internflyktingar som kriget skapat. En kvarts miljon civila sitter fast i Luhansk utan vatten och el, affärer och banker. Amnesty, påpekar artikelförfattarna, har särskilt kritiserat den frivilligbataljon som leds av Radikala Partiets Oleh Ljasjko (slagskämpen som jag skrev om i mitt förra inlägg om Ukraina länkat här ovan). Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty.

De avslutar med att citera Carl Bildts tweet från 5/8 där han skrev:

”östra Ukraina är folktomt, människorna har flytt gangstrarna”.

Med ”gangstrarna” avser han naturligtvis de proryska rebellerna. Det är bara det att enligt UNHCR har 730000 människor flytt till Ryssland medan 117000 är internflyktingar i Ukraina. Bildts analys blir i ljuset av detta inte bara märklig utan kanske förfärande ohederlig. Nu florerar det ju en hel del märkliga och ohederliga texter bland sociala medier men det är bara det att just den här twittraren är vår utrikesminister. Det är bara att instämma i artikelförfattarnas upprördhet och önskan att få igång en seriös diplomati för att finna en fredlig väg att nå samförstånd i Ukraina. I värsta fall kan det vara för sent, tänker jag själv, men hoppas jag har fel. Det är en sak att tala om att det är oroligt i världen och en annan sak att göra något konstruktivt åt det.

I mitt förra inlägg (se ovan) antydde jag att det krävdes en hel del egen research för att få en mer utförlig bild av ”the facts on the ground” som det heter. Därför har jag denna vecka plöjt press-releaser och rapporter från OSSE som har en stor observatörsmission i Ukraina. Jag rekommenderar Carl Bildt att göra detsamma. Där kan han nämligen få en uppfattning om läget, som ser ut enligt följande:

Från Donetsk rapporteras kraftiga explosioner och skottlossning och vattenbristen är besvärande då det elektriska pumpsystemet är skadat. Men de lokala myndigheterna kör ut lastbilar med vatten till invånarna. Men trots allt är det ingen allvarligare brist på livsmedel och el och spårvagnarna rullar fortfarande till och med. På andra ställen är dock läget allvarligare. I Popasna talade observatörerna (SMM, Special Monitoring Mission) med internflyktingar som vittnade om att cirka 60-70 % av husen i närliggande staden Pervomaisk var förstörda av artilleribeskjutning och att invånarna där nu tryckte i källarvåningarna utan förnödenheter.

I hela landet talas det om en krigströtthet och om deserteringar eller ovilja att hörsamma inkallelser. Det börjar också komma tillbaka unga män i kistor till städer och byar runt om i landet, vilket inte gör det mer populärt bland den äldre befolkningen att skicka sina söner till fronten. Från Chernivtsi i sydväst, en annars lugn del av landet, rapporteras om ”mödrauppror” där mödrar till soldater eller inkallade (som vägrar infinna sig) upprättat ett tältläger utanför den lokala militärförläggningen i protest mot vad de betraktar som tvångsrekryteringar.

Observatörer vid gränsposteringar mot Ryssland rapporterar om ganska ymnig trafik över gränsen och i synnerhet från Ukraina till Ryssland. De som korsar gränsen kan, enligt observatörerna, delas in i fyra huvudkategorier; citat:

1. Families on foot or by car with a lot of luggage;
In several instances the OM observed that parents returned to Ukraine leaving their children in the Russian Federation.

2. Elderly people with few bags;
They usually do not return from Russia to Ukraine.

3. Adults (usually of younger age) with no luggage or empty cars;
A significant number of people are just crossing for short periods during the day and return in the evening. They commute across the border to extend their migration cards, to withdraw money and to buy medicine and other supplies in Russia, as, according to their assertion, it is extremely difficult if not impossible to do so in eastern Ukraine. Therefore the statistics do not accurately reflect the cross-border movement.

4. People wearing military-style dress with or without backpacks.

The profile of the people crossing the border is similar in both directions. The majority of people crossed from Ukraine into the Russian Federation. The majority of vehicles crossing the border hold number plates issued in the Luhansk region. The OM noticed a general tendency that there is no or only very low cross-border traffic during night hours. At around sunrise the number of travellers slowly increases until late morning. Attributed to the prevailing high temperatures (35 degrees Celsius and above), traffic flows decrease again but rise towards late afternoon and evening. 

Allt det här är ganska fjärran från Bildts analys om människor som flyr ”gangstrarna”. Däremot av ett land med stora problem, ett inbördeskrig med en centralregering som beskjuter sin egen befolkning och har ringa intresse för de som flyr undan elden, ett land i sönderfall helt enkelt. Men allt finns alltså att hitta i officiella källor från FN, Human Rights Watch, Amnesty och OSSE (går att prenumerera på deras press-releaser och nyhetsbrev genom deras hemsida).

Jag hoppas Bildt informerar sig bättre i fortsättningen men mest av allt hoppas jag på en ny regering så vi får en utrikesminister värd titeln. Själv åker jag ner till Ukraina om en vecka för att hälsa på min sambo som är OSSE-observatör där. Nöjer mig då förvisso med lugnare delar, Lviv och Chernivtsi. Men det kan säkert ge en hel del att få bilda sig en egen uppfattning om stämningen och en bild av ”the facts on the ground”.

Bestraffa våldet och belöna fredssträvanden – israeler och palestinier allt längre ifrån varandra

På senare tid har det förekommit en del antisemitiska yttringar och attentat som uppenbarligen kan kopplas till Israels attack mot Gaza. Det är sorgligt, avskyvärt och dessutom korkat. De som utför dessa handlingar eller hatbrott har inte förstått någonting av konflikten Israel-Palestina. De är bara ute efter att parasitera på den för att få utlopp för sin otäcka rasism. Sanningen är ju att många av de främsta rösterna mot Israels krigföring och politik gentemot palestinierna har judiskt påbrå. Dror Feiler, djupt engagerad i Ship to Gaza bland annat, är en av dem. GöranRosenberg är en annan. 

I Israel finns också många judar som är kritiska mot krigshetsen och behandlingen av palestinier inom Israel och på de ockuperade områdena. Men de får allt svårare att göra sina röster hörda.

På Euronews tv-nyhetssändningar ser jag hur glada israeliska soldater bussas ut ur Gaza. Kanske är de lättade att få åka därifrån? Kanske är de nöjda med sin insats och lyckliga över vad de ser som en stor seger? Det kan ju inte uteslutas att deras uppsluppenhet kan ha sin förklaring i båda dessa saker. Det senare är, enligt en artikel i SvD, i alla fall troligt. Israelerna tycks sluta upp bakom sin armé som aldrig förr. Det är åtminstone bilden som syns utåt. Mycket talar för att den stämmer. En undersökning som gjordes mitt under attacken mot Gaza visade att hela 87 % av de tillfrågade ville fortsätta slåss hellre än att dra sig ur Gaza.

Likud har suttit vid makten en längre tid och i regeringen och parlamentet finns stödpartier som står ännu längre ut på den nationalistiska högerskalan. Utrikesministern Avigdor Lieberman, ledare för Likuds alliansparti Yisrael Beiteinu kungjorde för en månad sedan att partiet skulle bryta sitt samarbete med Likud eftersom de ville gå hårdare fram än Netanyahus Likud. Det säger ju en del, med facit i hand. Finansministern Yair Lapid som representerar partiet Yesh Atid har uppmanat folk att säga upp sina prenumerationer på tidningen Haaretz, som kritiserat offensiven mot Gaza. En annan ledande politiker, Yariv Levin, tycker att tidningens kanske mest krigskritiska journalist, Gideon Levy, borde ställas inför rätta för förräderi. En universitetslärare som uttryck sin sorg över de döda i Gaza varnas av ledningen som säger att hans medkännande åsikter inte var ”förenliga med universitetets värderingar”. 

Det har emellertid förekommit demonstrationer mot kriget i flera städer. En i Tel Aviv lär ha samlat 5000 personer. Men det rapporteras också om motdemonstrationer med inslag av våld och om hatiska kommentarer från förbipasserande åskådare till manifestationerna för fred. Fredsrörelsen i Israel är vanligen vänster och de för en tynande tillvaro i ett högerextremistiskt och nationalistiskt dominerat politiskt debattklimat. I Haifa haglade stenar och flaskor mot de judiska och arabiska demonstranter som sida vid sida ropade ut sin vägran att vara fiender med varandra. 

Det tycks bli allt svårare att uttrycka en annan uppfattning än den hatiska och fanatiskt nationalistiska eller rent rasistiska. Inte ens att visa medkänsla för de civila dödsoffren i Gaza ses alltså som ”politiskt korrekt”.  

Det här får vi se och höra väldigt lite av i nyhetsrapporteringen men jag tycker mig ändå skönja ett visst ökat intresse för den israeliska hemmadebatten i svenska tidningar. I dagens SvD kunde vi exempelvis läsa om organisationen Julia Chaitin som är styrelseledamot i Other Voice Sderot som arbetar för ökad kontakt med palestinierna på andra sidan gränsen till Gaza. Sderot är ett av de israeliska grannsamhällen som drabbats av Hamas raketbeskjutning men det finns ändå de som trotsar den dominerande krigshetsopinionen. De är i minoritet men övertygade om att det inte finns någon militär lösning utan att den måste vara politisk. I samma artikel träder också Hagit Ofran, från organisationen Peace Now, fram och berättar om ”en fruktansvärd stämning” i Israel och hur svårt det är att få gehör för åsikter som vill mana till besinning. Aftonbladets ledare idag (av Karin Pettersson) nämner också hur en radioannons från den israeliska fredsorganisationen B´tselem förbjudits att sändas av israeliska myndigheter för att den var ”för politiskt kontroversiell”. Det kontroversiella bestod i att en röst läste upp namnen på några av de cirka 400 barn som dödats i kriget i Gaza den senaste månaden.  Hon framhåller dessutom Palmecentrets arbete i Gaza och på Västbanken. De ägnar sig där åt demokratibyggande och stöttar palestinska fredsorganisationer och folkrörelser. 

Alla dessa organisationer, på båda sidor om gränser och murar, är i skriande behov av internationell stöttning. Inte främst ekonomiskt utan moraliskt. Journalister och allmänhet måste hjälpa dem som försöker ”se Gazaborna som grannar” istället för att se dem som fiender. Som försöker hitta vägar till kontakter med ”den andre”. Som förstår att raketer och bomber oundvikligen föder fler raketer och bomber och fyller människors huvuden med hat.

Om de här organisationerna förbjuds, tystas och mobbas ut från såväl den offentliga som privata debatten i Israel kommer en hållbar tvåstatslösning att glida allt längre bort från möjligheten att realiseras.

Vi som sitter här hemma i säkerheten kan gå in på de här organisationernas facebookgrupper och gilla dem, skriva uppmuntrande kommentarer, hjälpa till med spridning av material osv. Att få gensvar utomlands tror jag är oerhört viktigt och stärker de modiga israeler och palestinier som vill kämpa för fred och en framtid i normal samexistens med sin granne.

Den som vill stödja Palmecentrets arbete i Palestina kan skänka pengar till Aftonbladets insamling (se länk till ledaren ovan) på postgironr 570-2 märkt ”Du och jag för Gaza”.

Mer akut hjälp till de krigsdrabbade barnen i Gaza kan ges till Radiohjälpen som berättar mer här.

 Men vi kan också sätta mer press på våra folkvalda att ta politiska beslut som belönar fredsträvanden och bestraffar övervåld, från båda sidor i Israel-Palestina konflikten. Excesser i våld ska inte belönas med handelsavtal. Det är den politiska signal omvärlden måste skicka för att skapa såväl det inre som yttre tryck på Israel som är nödvändigt för att få en tvåstatslösning till stånd. Vilket tillfälle kan vara bättre att ställa frågor till partiföreträdare än nu när valrörelsen drar igång?