Det här ändrar allt 2 - Om Moderaternas flyktiga flyktingpolitik

 

En engelsk reporter rapporterar om flyktingsituationen i Ukraina i ett inslag som visas i Svt:

”Det här är välbärgade medelklassmänniskor och inte flyktingar som försöker ta sig ifrån områden i Mellanöstern”.

Zahera Harb, journalist och forskare vid City University of London, kommenterar detta i samma inslag:

”Varför skiljer sig människors lidande i Europa från det lidande som sker i Mellanöstern eller Afrika? Varför ser vi inte att det lidande som en europé upplever eller europeiska folkgrupper upplever inte skiljer sig från människors lidande utanför det geografiska området?”

Frågan skulle mycket väl kunna ställas till Moderatledaren Ulf Kristersson. Vilket också Anders Holmberg gjorde i Svt:s ”30 minuter” som nyligen hade Kristersson som gäst.

Enligt Holmbergs beräkningar så innebär EU:s massflyktsdirektiv som nu ska tillämpas för första gången att Sverige troligen att få ta emot 80000 ukrainska flyktingar. Holmberg försöker förmå Kristersson att klargöra om han tror detta kan bli verklighet. Kristersson slingrar sig om siffran (som förstås inte heller kan fastställas i nuläget), men säger ändå till slut:

”Hur många det än blir så ska Sverige tillsammans med andra EU-länder göra allt vi kan för att hjälpa till”.

Holmberg påminner då om Moderaternas krav om ett volymmål för Sveriges mottagande av asylansökningar på 5000 per år. ”Gäller inte det här nu?” undrar Holmberg.

Kristersson: ”Det är klart att det är en helt annan situation när vi har ett krig och krigsflyktingar i vår omedelbara närhet […] Det är en annan sak än att Sverige ska vara det huvudsakliga målet för människor från en helt annan del av världen”.

Han påminns då om att vi hade krigsflyktingar som kom till Sverige även 2015 men säger att ”för mig är det två helt olika saker”.

Den moderata hållningen att få ned flyktingmottagandet i Sverige gäller inte när det är krig i Europa säger Kristersson sedan, men avslutar med att betona:

”Vår grundläggande migrationspolitik gentemot resten av världen, den måste ligga fast”.

Kan det bli tydligare än så?

Det handlar alltså inte om att ta hand om människor som flyr krig och umbäranden utan det handlar om att ta hand om européer som flyr krig och umbäranden. Där är en viktig skillnad i synen på människor som Moderaterna uppenbarligen hyser. Att göra skillnad på människor och människor har tidigare i historien fått fruktansvärda följder. Det känner de flesta till men det gäller att inte glömma att den åtskillnaden kan göras med mjuk balsamröst likaväl som med brutalt mördande. Det är bara ett visst kliv däremellan.

Jag säger som Zahera Harb i Svt: ”Min poäng är följande: varför behandlar vi inte även andra människor så?”

Asylrättens vara eller icke vara - Moderaternas och Socialdemokraternas "race to the bottom"

Asylrätten debatteras nu flitigt. Det är lätt att få för sig att den är något som införts av någon viss politiskt färgad regering och kan reformeras eller röstas bort i det kommande valet. Moderaternas och Socialdemokraternas tävlan att nu fiska röster hos Sverigedemokraterna är en sorglig historia och bara alltför tydlig, på gränsen till det tragikomiska.

Man kan tycka det ena eller det andra om enskilda förslag som lagts fram av de båda partierna avseende migrations- och integrationsfrågor men det bollas med asylrätten på ett sätt som måste ifrågasättas. Krav på förtydligande vore åtminstone på sin plats om man ska uttrycka sig försiktigt.

Sverige har undertecknat en rad internationella fördrag där asylrätten erkänns. Grunden förstås i FN:s flyktingkonvention, som till en början gällde för flyktingar som rörde sig i Europa med anledning av händelser som inträffat före 1951. Konsekvenserna av andra världskrigets härjningar låg förstås bakom behovet av överenskommelsen och akuta åtgärder. Den blev dock grundläggande för en längre tid än det kanske var avsett och kompletterades 1967 med ett tilläggsprotokoll i vilken den förklarades universellt gällande och inte för en begränsad del av världen och den tidsbegränsade orsaksgrunden för att få flyktingstatus. Dessvärre blev inte andra världskriget (heller) ”the end of all wars”.

Vad är då en flykting? Enligt artikel 1 i konventionen definieras denne enligt följande (med UNHCR:s svenska översättning) som en person:

”som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet”.

Sverige har undertecknat konventionen vilket innebär att vi enligt denna att Sverige också måste pröva varje asylansökan och ge asyl till dem som är i behov av skydd, det vill säga enligt kriterierna i artikel 1.

Kan detta tolkas eller väljas bort av olika skäl? Vi kan förstås helt oblygt bryta mot konventionstexten och därmed underkänna vårt eget undertecknande av den men om vi säger oss respektera konventionstexten, kan vi då bestämma oss för att begränsa antalet sökande och på andra sätt undkomma ansvaret för att ge asyl?

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR anser givetvis inte detta. Deras hemsida innehåller vad som skulle kunna betraktas som en portalförklaring:

”FARR:s utgångspunkt är att asylrätten inte är förhandlingsbar. Ingen ska nekas rätt till liv och skydd mot förföljelse för att det blir för dyrt för Sverige, för att det kommer många asylsökande, för att integrationen brister eller för att den enskilda har svårt att uttrycka sig. Detta har Sverige lovat genom att underteckna flera internationella konventioner om flyktingars rättigheter. Det är också vår moraliska skyldighet att som likvärdiga människor erbjuda skydd åt dem som är på flykt.”

De första två meningarna skulle kunna vara skrivna igår med anledning av Moderaternas och Socialdemokraternas migrationspolitiska ”race to the bottom”.

”Vi ska ta emot vår andel, men inte ett oproportionerligt stort ansvar”, säger statsminister Stefan Löfven nu.

” Det är ett väldigt välkommet besked från Socialdemokraterna”, jublar Moderaternas Ulf Kristersson.

Moderaternas stämma förra året blev något av de invandringsfientligas (invandrarfientligas?) revansch. Fredrik Reinfeldts uppmaning till svenska folket inför valet 2014 att ”öppna sina hjärtan” för de asylsökande blev utsatt för hård ”bashing”.

”Svenska folket öppnade sina hjärtan och nu väntar det på att vi politiker ska öppna våra ögon”, sade exempelvis ombudet Hampus Magnusson från Västra Götaland. Nu jä-ar fanns inga spärrar längre ombuden raljerade friskt med de invändningar som framförts om ”flöden” av flyktingar för bara några år sedan. Det går inte att frigöra sig från tanken att det föreföll gå en lättnadens suck över församlingen.

Moderaterna vill till och med avskaffa rätten att söka asyl inne i EU och i stället införa ett kvotflyktingssystem. Det vill säga ett brott mot flyktingkonventionens artikel 1 där en av grundsatserna är att flyktingen ”befinner sig utanför det land, vari han är medborgare”. Det finns alltså ingen möjlighet att bestämma var asyl ska sökas utan att i så fall förändra texten helt eller iskallt bryta mot konventionens grundsatser. Andra förslag handlar om att begränsa rörelsefriheten i landet under den tid asylansökan behandlas. Detta bryter mot konventionens artikel 31 i vilken det står att en fördragsslutande stat inte får bestraffa en flykting som inrest i landet olovligt men som anmäler sig utan dröjsmål till myndigheter och anger godtagbara skäl (enligt artikel 1) för sin inresa. Samt vidare att inte ålägga flyktingen ”andra inskränkningar i hans rörelsefrihet än som äro nödvändiga”. Det sistnämnda kan förstås diskuteras. Vad är nödvändigt och i så fall varför?

Kort sammanfattat; en flykting som söker asyl kan inte avvisas utan prövning; vi kan inte bestämma en viss volym för antalet asylsökande, alla har rätt till prövning. Det vill säga om vi ska följa konventionstexterna.

Det vore ärligare om Socialdemokrater och Moderater öppet deklarerade viljan att säga upp Sveriges undertecknande av FN:s flyktingkonvention. Enligt artikel 44 i konventionen finns möjligheten att när som helst göra detta och uppsägningens verkan kommer då infalla ett år efter uppsägningen mottagits av FN:s generalsekreterare.

Om vi inte längre vill erkänna texten som bindande att följa vore det enklare och mer renhårigt att rent ut säga detta och konsekvent driva kravet på uppsägning i det kommande valet. Är de beredda att göra detta?

Då fick vi kanske också en intressant debatt som skulle blottlägga de sanna värderingar som styr varje parti. Inte ett tassande runt frågan, röstfiskande, röstmaximering och grumliga avsiktsförklaringar.

Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.

Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?

PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

Moderaternas värdegrund; nazism och stalinism?

För en vecka sedan hade ett av våra större riksdagspartier stämma.

När jag läste vad som beslutades trodde jag först att det var Sverigedemokraterna som höll den men förstod snart att det var Moderaterna, eftersom Ulf Kristersson uttalade sig i artikeln. Hans huvudbudskap verkade vara det här:

“Allt måste vara förankrat i värderingar”

Det kändes som ett tämligen märkligt uttalande med tanke på ett par av de beslut som stämman tog. Jag tänker förstås på de som handlade om tiggeriförbud och om avskaffande av asylrätten.

Om jag läst rätt ska alltså organisationer som Röda Korset och Rädda Barnen och liknande kunna fortsätta sin verksamhet som förut. Likaså politiska partier för övrigt, som Sverigedemokraterna.

Men de där fattiga som ber om pengar för att klara sitt uppehälle ska kriminaliseras, menar alltså Moderaterna under ledning av Ulf Kristersson. Vilka värderingar förankras detta i månntro?

Harald Ofstad har skrivit en filosofisk klassiker, ”Vårt förakt för svaghet”. I den driver han tesen att den nazityska ideologin överlevde kriget och finns kvar mitt ibland oss. Han talar då om vad han kallar en "generell nazism". Det vill säga en nazism som karaktäriseras av de normer och värderingar som utgör kärnan i nazismen. Det vill säga läran om att den starke ska härska över den svage, att den som förlorar föraktas.

Det är väl närmast de här värderingarna som nu Moderaterna hittat uttryck för när de vill driva sitt förslag om att förbjuda tiggeri.

Asylrätten är också något som Moderaterna ger sig på i sin iver att efterlikna Sverigedemokraterna så mycket som möjligt. Här är det också en stor fråga i vilka värderingar de har hittat sin förankring. Det är dock inte första gången de har ifrågasatt rätten att söka asyl.

Ett av de bärande skälen att införa en asylrätt efter andra världskriget var alla de miljoner flyktingar och krigsfångar som riskerade att förpassas tillbaka till länder som hamnat bakom järnridån som Stalin drog upp genom Europa. Genom att ge dem rätt att söka skydd på ”andra sidan” ridån kunde de undgå att drabbas av förföljelser, fängelse eller tortyr. Tanken bottnade i en liberal grundidé om allas lika värde och den politiska friheten. Efter andra världskrigets fasor fanns en vilja hos många att stifta internationella regler som skulle ge varje människa en möjlighet att ta del av de friheter som brukar sammanfattas inom begreppet mänskliga rättigheter. Nazitysklands försök att klassa människor i övermänniskor och undermänniskor satte skräckexempel för motsatsen till de här tankegångarna. Dessa rättigheter skulle därför vara universella, inte reserverade för medborgare i vissa nationer utan i ordets rätta betydelse en mänsklig rättighet. 

Konventionens införande kan alltså ses som en reaktion mot den nazityska terrorn under andra världskriget. Men också dess följder, det vill säga flyktingarna och krigsfångarna som inte ville hem till Sovjet eller de östeuropeiska stater som hamnat inom Stalins famntag. Sovjet och dessa östeuropeiska stater skrev heller aldrig under konventionen. De ideologier med vilken asylrätten var oförenlig var alltså dels Nazismen, men också Stalinismen.

Moderaterna vill nu alltså frångå den här konventionens andemening och filosofi, och om vi ska ta Kristerssons uttalande på allvar så måste deras förslag alltså bottna i Nazismens eller Stalinismens värderingar.

Nu är de väl som jag förstår ganska ensamma om den här sistnämnda idén. De enda allierade i den frågan lär väl vara Sverigedemokraterna.

”Allt måste vara förankrat i värderingar”!

 Jo, det är noterat…

Kinberg-Batras "klara" besked

I gårdagens Aktuellt debatterade moderatledaren Anna Kinberg-Batra mot statsminister Löfven. Den sistnämnde var mycket konkret åtminstone när det gällde jobbfrågor medan Kinberg-Batra... ja, vad sa hon egentligen? Mest av allt upprepade hon ett mantra som gick ut på att Löfven inte tog problemen på allvar (oklart om hon avsåg alla problem eller några specifika) eller att regeringen inte gjorde tillräcklig mycket åt de ospecificerade problemen. Utan att själv ha några som helst idéer att framföra. I alla fall inga som inte kan avfärdas som fluffiga ordsuffléer. Eller missade jag något?

Just nu kliar allianskollegorna sina huvuden av samma skäl. Vad menar hon egentligen? Då med den uppmärksammade förklaringen om samarbete med SD i tankarna. Hur har hon tänkt sig detta? I Aktuellt kom hon inte närmare en förklaring än att hon (M) nu kan "fråga vad SD tycker". Det är oklart vad som hindrat henne tidigare. Men det är förstås inte det hon avser. Det låter bara lite oskyldigare än att ha regelrätta förhandlingar med dem. Det är ju skillnad på att lägga fram alliansförslag som råkar gillas av SD och att i förhandlingar komma överens om förslag som kan tänkas tillfredsställa SD. En STOR skillnad!

Kinberg-Batra hävdar dock, å ena sidan, att hon inte vill förhandla med SD och inte heller regera med stöd av dem. Däremot kan hon tänka sig att lägga fram en alliansbudget med stöd av SD. Och därmed fälla regeringen. Frågan är då om hon själv är beredd att bilda regering och i så fall vilket parlamentariskt stöd hon tänkt sig när nu inte SD duger (till det). Ska hon vända sig till vänstern? Nej, skulle inte tro det. Eller något av partierna i den regering som hon i så fall varit drivande att fälla? Hur väl genomtänkt verkar det? Vad SD vill är känt sedan länge, få inträde till regeringen tillsammans med M och Kd.

De enda som inte är förvirrade är väl SD. På deras kansli jobbas det nu för högtryck med att snickra ihop kravlistor. Migrations- och integrationspolitiken är områden som SD kan tänka sig att komma överens med M om, säger Mattias Karlsson till SvD. Det var ju oväntat. Enligt vad SvD erfar inbillar sig Kinberg-Batra att de skulle vara mer intresserade av "bullerregler och trafikfrågor" (!). Joråsåatte...

Moderaterna tycks alltså, oavsett vad de säger rent ut, vara på väg tillbaka till en gammal högerpolitik vad gäller migrationsfrågor som jag antydde i mitt förra inlägg på den här bloggen. Högerpolitiker och Bondeförbundare och högerpressen drev en mycket tyskvänlig linje under 1930-talet och början av 1940-talet och en flyktingfientlig linje. De ville varken ha judar eller politiska flyktingar till Sverige och uttryckte gärna främlingsfientliga, rasistiska och antisemitiska åsikter.

Nu tror jag säkert att i stort sett alla Moderater skulle protestera mot den här beskrivningen. Men ett återfall till den typen av politik är i praktiken vad de i så fall tvingas till om de menar allvar med sitt närmande till SD. För inte tänker de väl sig att dessa nöjer sig med att få inflytande genom sina "starka åsikter" i bullerfrågor?

Fast det är förstås inte lätt att veta vad de tänker.

Moderaterna tillbaka i gammalt högerspår (?)

År 1930 uttalade Högerledaren Arvid Lindman sin syn på svensken:

"Den svenska folkstammen, sprungen ur ädel rot, vuxen i obändig frihet, reslig och stark, genomströmmad av renaste germanskt blod".

Högern stod för ett starkt stöd för rasbiologisk forskning och hade en starkt tyskvänlig grundhållning som bestod fram till och under andra världskriget. Detta är väl omvittnat och dokumenterat. Under 2vk var det exempelvis viktigare för dåvarande partiledaren för Högerpartiet (föregångare till Moderaterna), Gösta Bagge, med stöd till Finlands kamp mot Sovjet än kamp mot nazismen och för demokratins överlevnad. Ur unghögern sprang också 1934 Sveriges Nationella Förbund, klart inspirerat av nazityska idéer. Ett antal unga konservativa ledde också kraftiga protester mot flyktingpolitiken i Uppsala vintern 1939 och gav inför valet 1940 ut broschyren "Den svenska linjen" där en "sund raspolitik" och "mycket restriktiv invandringspolitik" efterfrågades.

Jag håller just nu på att plöja igenom Klas Åmarks utmärkta bok "Att bo granne med ondskan" som handlar om det svenska förhållandet till Nazismen och Förintelsen och i den finns många intressanta detaljer om högerns inställning till demokrati, nazismen och flyktingar.

Vi som är lite äldre minns också Moderaternas motstånd mot sanktioner mot apartheid-regimen i Sydafrika under 1960-80-talen (utom Moderaterna själva som försökte sig på historieförfalskning i sitt idéprogram 2011).Några moderater stod inte heller att finna bland gästerna på Nelson Mandelas begravning.

Sedan dess (andra världskriget) har det förstås flutit mycket vatten under broarna men nog var det något av ett brott mot traditionen när Fredrik Reinfeldt talade om "öppna hjärtan" för flyktingar som sökt eller söker sig hit undan krig och umbäranden.

Nu förefaller dock Kinberg-Batra vara på väg att vrida tillbaka klockan. Frågan är hur långt hon är beredd att gå? Hon säger att hon kan tänka sig att fälla regeringens budget med stöd av SD men det kan vara ett tämligen ofarligt hot med vetskap om att detta inte kommer att ske eftersom Liberalerna och Centern inte ställer sig bakom detta.

Sverigedemokraterna däremot säger sig se Moderaternas utspel som ett "genombrott" och att de nu accepteras i demokratins finrum på allvar. Anna Kinberg-Batra kan bli känd som den som öppnade dörren för dem och tvättade SD vita. Det är däremot en klar politisk risk Moderaterna tar.  Personligen tror jag att Centerpartiet blir den största vinnaren på det här utspelet.

Annie Lööf var också blixtsnabbt ute (SvD idag) och markerade Centerpartiet som "Sverigedemokraternas främsta motpol" och hur Centern aldrig kommer att ställa upp på att "peka ut människor från andra länder som problem". Hon markerar dock samtidigt distans till Socialdemokraterna vilket också reser frågan med vilket parlamentariskt stöd hon tänker sig ta makten efter nästa val? För inte räknar hon med att Alliansen ska segra tack vare egen majoritet?

Alliansen förresten... vilken Allians? Den mellan M och SD eller mellan C-Fp-KD ?

Eller är jag nu överdrivet övertygad om att allt handlar om taktiskt rävspel?

På ett sätt vore det ju välgörande om vi för en gångs skull kunde ta politiker och deras utspel på fullt allvar. Det vill säga att de verkligen tycker och tänker så som de säger offentligt. I så fall kan vi nu lita på att Moderaterna valt ett gammalt högerspår som innebär en svajig inställning till demokrati, flirt med högerextrema och en avvisande hållning gentemot flyktingar.

Då får vi väl i så fall också tacka Anna Kinberg-Batra för klara besked.

Moderaternas nya extrema migrationspolitik

Moderaterna i Stockholm har i veckan som gick mullrat om ett mp-förslag i Stadshuset om rätten till ekonomiskt bistånd för personer vars asylansökan fått avslag. Ett förslag som är ”upprörande”, tycker moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon säger sig också vilja riva upp flera delar av migrationsuppgörelsen och sällar sig därmed till en moderat ångerkör som sjungit upp sig på sistone. Rätten till akut sjukvård och barnens skolgång är bitar som Stockholmsmoderaterna anser ”skickar märkliga signaler”. På frågan från SvD om M verkligen vill gå emot FN:s barnkonvention säger König Jerlmyr att man ”måste ha principen om ordning och reda i asylprocessen”.

FN:s barnkonvention nämner förstås inget om detta. Däremot innehåller den artiklar som att:

”barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”

Staten ska ”utnyttja det yttersta av sina resurser” för att säkra barns ”sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter”

”alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling”

”varje barn har rätt till utbildning”

Nu är detta förstås inget tvingande, utan vi kan fatta vilka beslut vi vill ändå. Men vart femte år ska rapport skickas till FN med en redogörelse för vad Sverige åstadkommit för att verka i konventionens anda och mening. Den moderata politiken skulle förstås skicka väldigt konstiga signaler. Men det är ju möjligt att moderaterna inte tycker att det var någon bra idé att skriva under denna konvention? Det står ju varje stat fritt att säga upp den. Ett krav som Moderaterna i ärlighetens namn i så fall bör driva. För det sänder ju väldigt konstiga signaler till omvärlden att med ena handen skriva under Barnkonventionen och med andra handen skriva förslag som verkar i strid med konventionstexterna.

Nu ställer sig som sagt moderater på kö för att ”göra avbön” från den tidigare förda migrationspolitiken. Inte Fredrik Reinfeldt vad det verkar (heder åt honom för detta) men han tillhör ju inte heller längre partitoppen. Däremot tillika avhoppade parhästen Anders Borg, som kallat Miljöpartiets migrationspolitik ”extrem”. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé hakade i söndagens Agenda på i en debatt med Mp:s Peter Eriksson. Riktigt exakt vad som är så extremt med migrationspolitiken kom Tobé dock aldrig in på eftersom han hellre pratade bostadspolitik och intergrationspolitik. Det största felet med migrationsuppgörelsen tycks vara att kriget i Syrien eskalerade att par år efteråt.

Det viktiga för Moderaterna verkar istället vara att bullra i samma tonart som Sverigedemokraterna. Det SD som tidigare utnämnt Mp till sin huvudmotståndare. Det SD som i senaste valet gick framåt med drygt 7 % medan M backade nästan lika mycket. Tendenser som stärkts efter valet.

Jag vill med andra ord påstå att det är Moderaterna som rör sig mot en extrem hållning i migrationspolitiska frågor. En hållning som ligger nära SD:s. Det vi ser är med andra ord (ännu) ett exempel på p-o-p-u-l-i-s-m. Kanske kan Jan Björklund ta ett snack med sina tidigare alliansbröder och systrar? Han säger sig ju vilja värna om liberala ideal och visa mindre tolerans mot extrem populism.

Moderaterna infiltrerat av islamister?

Fortfarande kan man höra ekot från det ramaskri som utbröt när utrikesminister Wallström dristade sig till att kritisera Saudiarabien och avstå från att förlänga vapenexportavtalet med landet. Moderaterna KU-anmälde utrikesministern för hennes hantering av frågan och de var också det parti som starkast motsatte sig att avsluta vapenexportavtalet. Moderater gick ut offentligt och ryade om att Sveriges internationella anseende skadats. Däremot var det omöjligt för journalister att få dem att uttala någon som helst kritik mot Saudiarabien. Kinberg-Batra och Karin Enström hävdade istället i en debattartikel att det var viktigt att ”hålla samtalsvägarna öppna och skapa relationer till stater och regimer som inte delar våra grundläggande värderingar”. Det sistnämnda är vad man brukar kalla ett grovt ”understatement”.

I Saudiarabien straffas bland annat homosexualitet med döden och avrättningarna ökade 2015 i jämförelse med året före. Vid årsskiftet avrättades 47 människor på en och samma dag. Antalet halshuggningar var förra året större än på två decennier och straff som amputation av händer eller fötter är vanliga. Demokratiaktivister förföljs och bloggaren Raif Badawis straff, 1000 piskrapp för sin religionskritik, är numera väl känt. Enligt Amnestys senaste årsrapport om landet är yttrande-, förenings- och församlingsfriheten starkt inskränkt. Demonstrationer är förbjudna sedan 2011. Försvarare av mänskliga rättigheter grips och tortyr av fångar är utbrett.

Kvinnor får enligt lag köra bil men hindras i praktiken, även av polis som också ibland tillrättavisar kvinnor som visar för mycket hud eller bär smink. Kvinnor kan inte besöka läkare eller resa utan manligt tillstånd. Minderåriga flickor kan giftas bort med äldre män. En kvinna som blir våldtagen kan mycket väl själv dömas till piskrappsstraff. Mycket av det offentliga rummet är segregerat, som separata ingångar för kvinnor till banker och universitet.

Vid den Saudiskt ledda koalitionens invasion av Jemen begicks krigsförbrytelser och andra brott mot internationell rätt, enligt Amnestysrapport. Amnesty nekas för övrigt inresa till Saudiarabien och personer som haft kontakt med organisationen har straffats. 

IS i Saudiarabien har angripit den shiamuslimska minoriteten som också förtrycks av regimen. Landets officiella hållning gentemot IS har på senare tid varit fientlig, men det finns många frågetecken kring relationen. Mellan 2011 och 2013 visade Saudiarabien mer eller mindre öppet sitt stöd för IS och enligt en färsk artikel i SvD lär det finnas amerikanska hemliga dokument som visar på saudisk inblandning i Twin Towers-attentaten. En del pekar dessutom på stora likheter mellan sättet på vilket IS och Saudiarabien styrs.

Så hur ska man förklara Moderaternas undfallenhet mot Saudiarabien? Vad säger Lars Nicander, chefen för assymetriska hot och terrorismstudier vid Försvarshögskolan? Kan det vara så att personer som står IS nära har fått ett fotfäste inom Moderaterna?

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.

Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligen i slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileum vilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?

År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 

SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.

Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)

Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 

Var är drevet?

Allt fler börjar tala om MoS

Det har väl inte undgått någon att det är en besvärlig parlamentarisk situation för Socialdemokraternas Löfven att bilda regering i. Det är svårt att komma ifrån att S och Mp ensamma har ganska svagt stöd i riksdagen. När nu S har avvisat V och C samt Fp har sagt bestämt nej till S+Mp så verkar möjligheterna att få en handlingskraftig regering egentligen redan utdömda. Tror säkert att både C och Fp med tiden kan tänkas vänja sig vid tanken på någon form av samarbete över blockgränsen men är inte helt säker. Tror fortfarande att det mycket väl kan bli så att det till slut endast återstår nyval eller den till synes märkliga kombinationen Moderater och Sossar, som jag kallade MoS i mitt inlägg igår.

Jag noterar redan idag att allt fler börjar tala om den här lösningen. I dagens SvD Näringsliv uttalar sig ett antal tunga namn från affärsvärlden om regeringsfrågan. I artikeln, med rubriken ”S och M uppmanas samarbeta”, framgår att toppdirektörer från näringslivet önskar sig ”en blocköverskridande lösning där ärkefienderna M och S tar på sig ledartröjan”. Jonas Wirström, vd vid ÅF, säger att S och M är ”de två partier som är mest lika varandra”.

I Aftonbladet säger gamle Fp-ledaren Bengt Westerberg sig efterlysa en majoritetsregering med Socialdemokraterna och Moderaterna och Wolfgang Hansson skriver om Tysklands erfarenhet av samarbete mellan kristdemokraterna, CDU och socialdemokraterna SPD för att få bred majoritet för politiken och undvika inflytande för de gamla DDR-kommunisterna Die Linke. Han drar parallellen med Sverige och konstaterar att om M och S regerade ihop ”skulle Sverigedemokraterna effektivt stängas ute från allt inflytande”.

Det svårt stukade Moderaterna lär nog inte i brådrappet rycka in för att lösa regeringsfrågan men någonting säger mig att det kan bli ett alltför svårt läge framöver där risken för nyval blir överhängande och att då Moderaterna kan stiga in i handlingen och Reinfeldt kan avsluta sin politiska karriär som en stor landsfader som tar ansvar för Sverige och Moderaterna kan fortsätta i regeringsställning. Låt vara i en helt annan typ av regering än alliansens fyrklöver.

Det lär dock krävas att alla inblandade först har vant sig vid tanken. Kanske har den processen redan börjat? Från gamla folkpartister och näringslivstoppar är steget inte så långt till åtminstone Moderaternas partikansli.

Fortsättning följer...

En pyrrhusseger som till slut leder till MoS?

Valresultatet blev en gruvlig besvikelse och det har legat som en våt filt över mig ända sedan första valresultaten offentliggjordes igår kväll. En del jublade över regeringsskifte. Men, frågar jag mig, hur ska denna nya regering se ut? På Miljöpartiets valvaka där jag spenderade kvällen spekulerades tidigt i vad som nu kommer att hända med regeringsfrågan. Den allra största besvikelsen för egen del, som för många andras, var ändå Sverigedemokraternas stora framgång. Att just detta parti skulle bli valets enda egentliga vinnare svider inte bara, det lägger en tung sten av sorg i mitt bröst.

Svenska folket har valt. Det valde inte Miljöpartiets satsning på förnybar energi, på järnväg, grön upprustning av miljonprogramsområden och andra klimatsmarta infrastruktursatsningar. Det valde inte heller Socialdemokraternas satsning på jobb och utbildning. Det valde inte Alliansens Sverigebygge och det valde inte heller Vänsterns förbud för vinster i välfärden. Det valde ett parti som vill kasta ut invandrare och göra det extremt svårt för nya att komma hit. Det känns oerhört tungt och sorgligt. Framför allt outsägligt sorgligt. Det känns inte längre riktigt som om jag lever i mitt Sverige längre. Ett land som jag i grund och botten alltid varit väldigt stolt över.

Jag har hittills varit lättad över att SD ännu inte alls har fått ett sådant genomslag för sina värderingar som liknande partier har fått i andra länder som exempelvis Danmark. Här stod samtliga partiledare upp mot Jimmie Åkesson när han i valdebatter före valet försökte låtsas att han ville hjälpa flyktingar där genom att vägra dem uppehälle här. Hur länge kommer detta motstånd att bestå?

Många jublade igår också över Fredrik Reinfeldts avgång som Moderatledare. Jag har svårt att dela den glädjen. Man må tycka vad man vill (och det gör man) om hans arbetslinje och nedmontering av välfärden som de åtta senaste åren inneburit men han har alltid hållit brandväggen intakt gentemot SD:s försök att smitta partiets grundvärderingar med sin infekterade invandrarfientlighet och rasism. Det är inte alls lika säkert att nästa partiledare har modet, styrkan och viljan att göra detta. Det säger en del att de som jublade högst över beskedet från Reinfeldt var Sverigedemokraterna.

Samtidigt är det till viss del just den politik Moderaterna drivit som framkallat framgången för ett missnöjesparti som SD och inte minst den dörr han lämnade på glänt efter sig genom att i sitt sommartal försöka tala om för folket att öppna sina hjärtan för kostsamma flyktingar. Den dörröppningen tackade SD för och slank in i valdebatten under ett par veckors tid med sin huvudfråga. Nu med ett (ofrivilligt) stöd från statsministern. Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan och ut kom en brun sörja. Han bäddade alltså en hel del för sitt och partiets eget fall.

I alla händelser ser jag få eller inga anledningar till att jubla. Inte heller regeringsmakten känns i dagsläget särskilt attraktiv. För vilka andra partier ska stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med tillsammans dryga 137 mandat i riksdagen av totalt 349?

Rödgrön regering?

Spekulationerna var som sagt redan i full gång kring borden vid gårdagens valvaka på Kägelbanan i Stockholm. Väl hemma igen hör jag hur Stefan Löfven säger sig vilja bilda en ”handlingskraftig regering”. Jag hörde också hur han öppnade för samarbete över blockgränsen och skrev på fb innan jag gick till sängs att där stängdes dörren till V. Redan idag fick jag rätt och en märkbart indignerad och upprörd Jonas Sjöstedt stod alldeles nyss i Agenda och antydde att detta skulle bli kostsamt för S och Löfven. Där sprack alltså ett regeringsalternativ som i alla fall hade större stöd i riksdagen än en alliansregering skulle ha. Så vad återstår för alternativ?

Centerns Annie Lööf säger idag att hon inte kommer att sätta sig i en regering med S. Folkpartiets Carl B Hamilton sa i Aktuellt att de ska minsann använda samma knep som S när det gäller att fälla en budget och tänkte då på hur delar av alliansens budget ifjol lyftes ut för omröstning. KD är inte ens tilltänkta. Dessa småpartier har också investerat en hel del i alliansen och hela deras politiska strategi har gått ut på att investera i den. Det är svårt att tro att ett nytänk ska komma redan i år. Det lär dröja innan ränderna går ur.

Kvar står då Moderaterna med en sårad partiledare på väg att dra sig tillbaka. Möjligen talar det för att han inte ryggar för att göra det omöjliga. Nämligen att sträcka ut sin hand till S (och möjligen Mp) för att bilda en stark regering. Det kommer antagligen inte att ske i första förhandlingsvändan utan kanske efter ett par misslyckade försök till regeringsbildningar. Då kan han fortsätta att hävda att han tar ansvar för Sverige men slipper samtidigt ta hand om följderna för Moderaterna som parti.

Samtidigt är det kanske enda lösningen på en parlamentarisk situation där SD sitter som en rejäl propp i röret för alla beslut som en framtida regering kan tänkas vilja genomdriva, till att börja med höstbudgeten.

Det blir hur som helst en närapå omöjlig uppgift att bilda en ”handlingskraftig regering” som Löfven eftersträvar. Det kommer att kräva ett och annat offer (V blev det första) och en och annan prestigeförlust. Men om inget annat parti är berett att göra sådana uppoffringar och dödläge uppstår kanske det blir så att, för att undvika nyval, de två stora gör upp med varandra och den rödgröna segern istället blir till MoS, alltså Moderater och Sossar. Något jag skrev om första gången för ett och ett halvt år sedan.

Det skulle neutralisera SD och göra möjligt för både Moderaterna och Socialdemokraterna att skapa en ”jobblinje” som en sorts vidareutveckling av arbetslinjen. Där någonstans lär de i så fall mötas, det nya och det gamla arbetarpartiet. 

Oron i världen och svenskt ansvar eller Carl Bildts eget?

Det är oroligt i världen och många människor på flykt. Det här påpekandet har Carl Bildt framfört nyligen på en presskonferens tillsammans med Anders Borg och även framfört på sin blogg Alla Dessa Dagar. Inlägget han gör där bär titeln ”Ansvar i en orolig tid”.  

Det är mycket intressant eftersom Bildts eget ansvar för läget inte är alldeles obetydligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska gärning han stått för har bidragit till att underblåsa konflikter eller förvärrat dem med illa underbyggda eller enögda analyser.

Svensk utrikespolitik eller Carl Bildts högst egna politisk-ekonomiska agenda? Ja det är dessutom en fråga som sällan kan besvaras enkelt då hans uttalanden ofta görs i blogg- eller twitterform och utan någon som helst förankring i dialog och analysarbete inom utrikesdepartementet.  Allt som oftast i form av ett enögt och ensidigt stöd för någon sida i en konflikt. Vilket försvårar arbete med att i senare skeden försöka medla och inta en position för försoning och fred.

När nu Carl Bildt och Moderaterna talar om hur ett oroligt världsläge skapar stora flyktingströmmar är Bildts egen insats för att dämpa oron i världen ett sorgligt kapitel. Med en annan utrikespolitik och en annan utrikesminister hade kanske läget kunnat vara något mera hoppfullt.

Det är hur som helst en tämligen förskräckande historik som vår nuvarande utrikesminister lämnat bakom sig.     

Bosnien:

Bildts engagemang för militära interventioner vid vissa tillfällen (se Irak nedan) har vid andra tillfällen lyst med sin frånvaro och istället har han ägnat sig åt ”tyst diplomati” i lägen där åtminstone en mer högljudd sådan hade varit motiverat. Detta har jag skrivit om i ett par inlägg för två år sedan då Carl Bildt fick fly från sina kritiker på gatan i Sarajevo vid en minneshögtid för den på 90-talet belägrade stadens offer. Anledningen till varför hans närvaro provocerade var bland annat hans passivitet under massakern i Srebrenica då han i juli 1995 (i egenskap av EU:s högste representant) ungefär samtidigt som massakern ägde rum, satt och åt lunch med bödlarna Milosevic och Mladic utan att med ett enda ord ens ta upp frågan om de uppgifter om massmord som Bildt hade fått dessförinnan.  

Carl Bildt har bland annat i sin bok ”Uppdrag fred” framhävt sin egen betydelse för fredsprocessen för att få slut på Bosnien-kriget. En av Bildts partikamrater i moderaterna, den bosnienfödde Alen Musaenfendic, avfärdar detta helt och riktade i en Newsmill-artikel 27 maj 2011) knivskarp kritik mot utrikesministern och partikollegan;

”Det enda Bildt lyckades med var att sälja sin groteskt överdimensionerade betydelse för fredsprocessen till svenska folket”. 

Etiopien och SydSudan:

Det är numera väl känt att Carl Bildt under sin tid (2000-2006) som styrelseledamot av Lundin Oil (senare Lundin Petroleum) bland annat hade i uppdrag att ta ställning till huruvida bolaget skulle investera i den av centralmakten förtryckta Ogaden-provinsen i Etiopien. Frilansjournalisterna Schibbye-Perssons anhållande och fängslande 2011 kastade nytt ljus över Bildts historik i oljebolaget och diskussionen om jäv i agerandet för journalisternas frisläppande blev ett tag het. I just den frågan finns förvisso inte mycket att lasta Carl Bildt för. Schibbye-Persson blev ju frisläppta efter diplomatiska överläggningar med etiopiska myndigheter/regering.

Mer allvarligt är det etiska problemet med att bedriva oljeutvinning i krigshärjade länder. Detta framstår som kanske än mer allvarligt under Lundin Oil:s engagemang i SydSudan, där oljeutvinningen förknippats med allvarliga brott mot humanitär rätt. FN vittnade om brända byar och fördrivning av befolkningen i området (Block 5A kallat) som prospekterats för oljeutvinning. Den förundersökning om eventuella brott har sedan kommit att utredas av bland andra internationella åklagarkammaren i Stockholm till vilken Carl Bildt skulle kunna kallas till förhör. Mig veterligt har så inte skett, eller så har det helt passerat under min radar?

Det har varit mycket tyst om den här affären och förundersökningen om krigsbrott under senare tid och vi får kanske aldrig veta sanningen om Bildts inblandning men det är inte osannolikt att hans engagemang i Lundin Oil/Petroleum har varit präglat av den brist på ”emotionell intelligens” som ovan nämnde Musaenfendic hävdar att Bildt lider av. 

Irak:

För att elda på opinionen för en amerikansk militär aktion mot Irak under åren efter 9/11 2001 (Twin Towers) bildades i USA en lobbyorganisation med namnet Committee for the Liberation of Iraq (nedan kallad kommittén). Framstående politiker, företagare och fackföreningsbossar – framförallt med anknytning till milltär industri och infrastruktur - tillhörde de ledande för organisationen som ville sprida budskapet att Irak skulle utgöra en ”påtaglig och överhängande fara för sina grannar, för Förenta staterna och för fria folk över hela världen”. 

För att undanröja ”hindret” FN som motsatte sig planer på militär intervention och den folkliga opinionen mot detta i Europa tillfrågades Carl Bildt om han ville hjälpa till med krigsplanerna. Han kom då att ingå i kommitténs internationella rådgivande utskott och blev dess ordförande tillsammans med Adam Michnik, före detta polsk dissident. Enligt kommitténs direktör Randy Scheunemann var Carl Bildt mycket involverad och röststark i detta opinionsarbete som innebar ett bearbetande av ledande europeiska politiker ibland vilka Bildt förstås hade djupa förgreningar som svensk statsminister. På hemmaplan bedrevs lobbying i form av artiklar, som den i Expressen i november 2002 där han säger bland annat att: ”... vi/kan/ knappast vara likgiltiga om regimer i strid med åtaganden och internationella krav utvecklar massförstörelsevapen”.

Att Bildt samtidigt satt i styrelsen för det amerikanska företaget Legg Mason, med tunga investeringar i teknik- och krigsindustri, kryddar ytterligare Bildts engagemang för en amerikansk-ledd invasion av Irak. Sin vana trogen analyserade inte Bildt läget först utan kastade sig villigt in i ett spel som senare har visat sig vara falskt. Alternativt värnade han bara egna intressen? Det fanns hur som helst inga massförstörelsevapen i Irak. Möjligen har sådana kommit dit nu i och med det kaos som invasionen orsakat i landet. De öppnade istället gränserna för militanta grupper som inte haft fotfäste där tidigare och senare har dessa vällt över Iraks gränser till Syrien exempelvis. Det vilar ett tungt ansvar på USA för dagens situation i Irak med ett IS som sprider död och fruktan omkring sig och Carl Bildt har på ett betydelsefullt sätt bidragit med stöd och uppmuntran och lobbying i Europa och hemma i Sverige. 

Georgien:

Det är nog inte många som hänger med i svängarna när Georgien och Sydossetien debatteras. En som däremot är mycket kunnig är min partikollega Per Gahrton. Han är också oerhört kritisk till Carl Bildts engagemang i landet och dennes stöd till diktatorn Saakasjvili och Georgiens angrepp mot provinsen Sydoosetien 2008. Georgiens skuld till detta krig blev senare fästställt av EU genom Tagliavinirapporten. Bildt däremot fördömde endast Rysslands motreaktion och jämförde den med Hitlers annektering av Sudetområdet 1938. Den kopplingen var han tämligen ensam om att göra.

Den personliga relationen till Saakasjvili uppstod i samband med att Bildt värvade Georgien som kund till PR-byrån Kreab som Bildt då var styrelseledamot av (känns mönstret igen?). Att han senare när han blev utrikesminister avsagt sig formella uppdrag för Georgien hindrar ju inte att hans omdöme är präglat av den tidigare ”kundkontakten”.

Själv bloggade jag om denna relation med Saakasjvili för ett par år sedan och om hans twittrande av åsikter som färgats av denna täta relation.

Per Gahrton menade också i en artikel i våras att Carl Bildt riskerar att få lika fel gällande den fortfarande i högsta grad pågående konflikten i Ukraina och att han vill tvinga andra folk att göra ”sönderslitande val” mellan EU och Ryssland.

 Ukraina:

Carl Bildt är en av de ivrigaste pådrivarna av den anti-ryska stämning som råder kring Ukrainas inre konflikt. Att Ryssland har kulturella, politiska och affärsmässiga band till Ukraina är ingen hemlighet och när EU och Nato tryckte på för att få in en fot i landet uppstod den inre spänning som senare ledde till ett statskuppsliknande regimskifte och det nuvarande tillståndet av inbördeskrig. Bildts twitterkonto har flitigt utnyttjats för att underblåsa den infekterade inställningen till Ryssland som delvis är befogad men som ingen part vinner på att bygga på med halvsanningar och rena falsarier av verklighetsläget.

En del kanske minns hur Bildt i våras gick ut och kommenterade kravaller i Odessa som utmynnade i 38 döda i en mordbrand. Bildt var blixtsnabbt ute och antydde, innan elden i den byggnad som antänts hade lagt sig, att pro-ryska demonstranter skulle varit skyldiga till våldsamheterna. Det visade sig senare att det var högerextrema fotbollshuliganer som drog fram i staden och fick för sig att attackera den tältstad som pro-ryska aktivister upprättat utanför en fackföreningsbyggnad. Till denna byggnad flydde dessa för att undkomma huliganerna med påföljd att flera av dem istället brändes inne när angriparna kastade molotov-cocktails in genom fönstren.

Det är ganska typiskt för Carl Bildt att mitt i stridens hetta dela ut anklagelser och fördela skuldbördor i sociala medier utan att först informera sig om vad som verkligen hänt. Hans kommentarer blir till en del av rena desinformationskampanjer och i och med att hans tweets och blogginlägg läses av väldigt många, inte minst av journalister, vinner de stor spridning. Även internationellt eftersom han gärna sänder ut sina giftpilar i engelskspråkiga versioner.

Senast han sände iväg en sådan var 5 augusti då han antydde att Donetsk skulle vara folktomt för att befolkningen flytt ”gangstrarna”. Vilka dessa skulle vara behöver ingen som följt Bildts uttalanden i Ukraina-frågan tvivla på. Det faktum att större delen av dessa människor har tagit sin tillflykt till Ryssland (den faktiska siffran förefaller oklar men en del talar om 700000, andra betydligt färre men ändå fler än internflyktingarna i Ukraina) gör att uttalandet bara kan tolkas som ytterligare en provokation vars effekt inte kan bli annat än fortsatt polarisering internt i Ukraina och mellan Ryssland och USA/EU. Ett redan infekterat läge behöver inte mer bakterier än det redan innehåller.

Det krävs istället en mer sammanhängande svensk utrikespolitisk linje som ”värnar om fred, mänskliga rättigheter, grannsämja och svensk säkerhet”, för att citera en artikel i Aftonbladet nyligen som jag kommenterade i ett inlägg häromdagen.

Svensk utrikespolitik och det oroliga världsläget

Bildts påverkan på världsläget ska kanske inte överdrivas. Troligen är han en mindre betydelsefull person internationellt än han själv gärna vill framhäva. Men den kan inte heller underskattas eller avfärdas som obetydlig. Dessutom har hans poster som statsminister och senare utrikesminister självfallet gett hans uttalanden och aktioner en officiell svensk stämpel som påverkar synen på Sverige och som drar in oss i konflikter där vi enligt den uttalade neutralitetspolitiken bör hålla oss neutrala och som bryter mot den tradition vi har av fredsmäklande och humanitärt präglat engagemang före militärt.

När Carl Bildt nu talar om ett allt oroligare läge i världen och varnar för de flyktingströmmar som detta kan medföra bör inte hans eget agerande i olika konflikthärdar glömmas bort. Vilka flyktingströmmar hade kunnat undvikas med en annan utrikespolitisk approach från Sveriges och EU:s sida? Det är svårt att sia om och blir ett kontrafaktiskt resonemang med osäkra slutsatser. Men troligen hade en del av den oro som nu råder kunnat dämpas och det mänskliga lidandet (alldeles oavsett vilka som drabbats) kunnat undvikas med en mer försonande kraft som ledare av det svenska utrikesdepartementet än Carl Bildt.

Det är en sak att redogöra för läget i världen. En helt annan att agera för att dämpa eller förebygga fientligheter och våldsutbrott mellan och inom länder. Människor flyr inte utan anledning och en vettig svensk utrikespolitik borde bygga på att eliminera eller åtminstone minimera risker för att skäl till flykt ska uppstå. Då krävs tålmodig diplomati och inte hetsiga och illa underbyggda salvor från höften. Jag har i alla fall svårt att se det senare som ett sätt att ta ”ansvar i en orolig tid”.

Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.

BOOM! Där sköt sig Moderaterna i foten!

Moderaternas valkampanj har satt igång på allvar. Här i Stockholm, närmare bestämt bara på Östermalm, sätts valaffischer upp med texten ”Boom! Där rök försvaret”. Meningen är att folk som gillar stark militärmakt ska skrämmas att rösta rödgrönt. Det komiska är att Moderaterna själva var med om att rösta bort värnplikten och har gjort kraftiga nedskärningar i den militära budgeten under sina år vid regeringsmakten. Så pass kraftiga att dåvarande (2007) moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick från sin post med buller och bång. Låt vara att de på senare tid har upptäckt att Putin sitter vid makten i Ryssland och börjar undra vart det där försvaret tog vägen egentligen?

Det är alltså inte med någon större trovärdighet Moderaterna nu utmålar sig som försvarsivrarnas bästa vän. Att kampanjen förs endast på Östermalm ger det hela ytterligare en komisk knorr. Där är nämligen nämnde f.d. försvarsminister Odenberg född och boende. Skulle vara kul att höra vad han har att säga om kampanjen?

Carl Bildt ”diskar av” med Obama medan alliansen dansar

”Jag snackade lite med Obama... vi bara liksom hälsade på varandra... men eh, rätt mycket Porosjenko givetvis, rätt mycket Ukraina i fokus för diskussionerna, men en hel del annat. Det blir ju sådär va´ när man träffas, det blir mycket man... diskar av när det gäller kontakter”

Det är Carl Bildt som sitter med frukostyougurten och lättar på hjärtat för en radiojournalist. Jag börjar skratta för han låter precis sådär distanslös och självgod som han ofta karikeras. Har inte kunnat släppa den här intervjun ur skallen under veckan som gått utan tänker ibland på ett par av citaten och skrattar tyst för mig själv. Måste bara tipsa vidare om radioprogrammet här.

Jag lyssnar sällan på radio men häromdagen fick jag ett tips från en mig närstående person. Hon trodde först att det var en satir och en imitatör hon lyssnat på men förstått efter en stund att det var den äkta utrikesministern Carl Bildt som talade i God Morgon Världen 8/6.

Av programmet framgick också att han är beundrad i östra Europa men kritiserad väst för sin impulsivitet och för att han är odiplomatisk. Skulle gissa att hans trigger-happy twitterfingrar bidrar starkt till detta rykte.

Det har ju också glunkats lite i de egna moderatleden om honom och delvis kan det nog vara hans ointresse för inrikesfrågor som irriterar. I den ovan nämnda intervjun framkommer att han inte ens är särskilt engagerad i den egna alliansregeringens förehavanden. Eller vara han bara ironisk när han kommenterade inrikespolitiken? I alla händelser rätt komiskt när han sitter på Warszawas flygplats med en kaffe och sin i-pad:

”Öööhh, jag följer med nyhetsflödet lite grann. Se vad som inträffar, både reaktionerna på det här och världen i övrigt. Det gäller ju att till och med vad som händer i Sverige... inte mycket dock. Allianskonvent faktiskt, eller allians-kickoff... ”

Jo, det var visst nån regeringsallians som dansade ansträngt inför kamerorna medan Bildt for över världen med sin von oben-blick och noterade, analyserade och ”diskade av” med världsledarna. Säga vad man vill om Carl Bildt, men han är rätt underhållande på sitt eget överlägsna vis, eller hur?

Rekommenderar programmet som kan avlyssnas här (det är två timmar långt men Bildt framträder efter ca 9 min 30 sek men det komiska är hans frukostfunderingar som börjar efter ca 15 min 30 sek)

Moderna Moderata Miljöpartiet?

EU-valet har skakat om det politiska etablissemanget. Här på hemmaplan har det förstås handlat om det sensationella framgångarna för Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ men också om de stora förlorarna, det vill säga Moderaterna.

Många företrädare för partiet har visat sig vara synnerligen dåliga förlorare. Riksdagsledamoten Maria Abrahamsson har kallat Miljöpartister för tjockisar (inte ordagrant men närapå) och kollegan Lars Beckman skyller valförlusten på public service TV.

Andra är mer självkritiska och söker vägar att nå tillbaka till väljarna.

Biståndsministern Hillevi Engström (tillika Moderaternas jämställdhetspolitiska talesperson) menar att partiet ”måste bli bättre på att möta kvinnor och mäns samhällsproblem” och tycker att ett sätt är att visa kopplingen mellan stark ekonomi och jämställdheten. Det låter som en omskrivning för att inte behöva göra något konkret utan istället fortsätta tala om tillväxt och budgetfrågor. Jämställdheten ska sedan komma av sig självt genom den berömda ”trickle-down-effekten”, kan tänka.

Partisekreteraren Kent Persson tycker också att partiet ska fortsätta prata om jobben, tillväxten och ekonomin i nästa valrörelse vilket kan tyckas vittna om lite fantasibrist. 

Moderata studenter har månne avundsjukt suttit som åskådare när den antirasistiska, feministiska och miljömedvetna rörelsen har mobiliserat och ridit på en våg av aktivism och vill nu att Moderaterna ska haka på karnevalståget.

Statsminister Reinfeldt har hunnit med att placera Miljöpartiet på yttersta vänsterkanten (?!) samt predikat om förnyelse inom det egna partiet. Miljöfrågorna är plötsligt heta och det finns all anledning att misstänka att partiledningens och partiets spinndoktorer kommer att koka ihop en ny mixtur för att maximera väljarantalet. Det ”arbetarparti” med tillsatsen ”Nya” Moderaterna som gått så bra i flera år måste kanske bytas ut till en mer vinnande formel?

Låt mig gissa att vi under nästa valrörelse får se något i stil med: ”Moderna Moderata Miljöpartiet”.

Men jag tror också att argumenten kommer att grundas i detsamma, jobben, tillväxten och ekonomin och att göra den koppling som Hillevi Engström talade om i ovan nämnda citat. Det vill säga; samma Moderata politik i en ny språkdräkt och med nya kopplingar till nya politikområden där sakfrågorna finns. På så vis behöver inte sakfrågorna diskuteras särskilt ingående utan kan behandlas som en del av en stor och ansvarsfull regeringsduglighet som partiet vill få väljarna att luta sig emot. Lita på oss så kommer nog det där med miljö och klimat att ordna sig med tiden, är det underliggande budskapet.

Entusiasmen och kampviljan hos feminister och miljöpartister kommer att avfärdas som ansvarslös idealism och som drömmar utan verklighetsförankring. Så har det varit länge men det lär säkerligen pågå en intensiv påfyllning av ammunition på det moderata kansliet just nu.

Argumenten kommer alltså att spela på magkänsla och förtroendekapital för partiets regeringsduglighet än konkreta politiska förslag. Det finns nämligen inte mycket i den konkreta Moderata politiken att lyfta fram.

Ansvar och realism?

Hur ansvarsfullt och realistiskt är det exempelvis att tala om evig tillväxt i en värld av krympande resurser och galopperande klimatproblem? Nationalencyklopedins formulering sammanfattar enkelt:

”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder” 

 Birger Schlaug, bland många andra, har skrivit spaltkilometrar om denna orimlighet. 

Hur exponentiell tillväxt räknas förklaras lättfattligt på flera ställen, bland annat av denna bloggare. En tillväxttakt på 2 % ger en fördubbling av den samlade ekonomin på cirka 35 år. Högre tillväxttal ger naturligtvis ännu snabbare storleksförändring. En tillväxttakt på 7 % skulle få ekonomer och politiker att jubla men innebära en fördubbling av ekonomin på 10 år. 

Tillväxten förutsätter förstås en ökad produktion och konsumtion som i sin tur förutsätter ett ökat uttag av naturresurser och ökade utsläpp och restprodukter och avfall, skogsskövling och en mängd andra livsavgörande eller hälsopåverkande ingrepp i naturen.

Det kräver ett helt annat tankearbete för att nå klimatmålen och komma till rätta med övriga miljöproblem än att upprepa mantran om tillväxt och gröna marknadslösningar.

Klimatpanelens (IPCC) rapport kan vara svårläst men talar ändå ett tydligt språk;

”Hundratals miljoner människor drabbas av översvämningar och delar av jorden blir obeboelig vid seklets slut om medeltemperaturen stiger med fyra grader”

Hur realistiskt är det vidare att hävda att kvinnors jämställdhet kommer att ordna sig med tiden när lönegapet mellan män och kvinnor varit konstant kring 15-20 % under 20 års tid?

Den moderata oviljan att påverka strukturer och tilltron till marknadens egen förmåga att korrigera den här ojämnheten borde rimligen kunna ifrågasättas. Vilket delvis förklarar framgången för Feministiskt Initiativ. Hur Hillevi Engström och hennes partikollegor ska förmå koppla ekonomisk tillväxt till jämställdheten med de här siffrorna i bakgrunden blir intressant att se då denna under samma 20-årsperiod legat kring 2 % per år.

Det gäller alltså att vässa argumenten och möta den moderata ansatsen att bli feministiskt miljöparti som med all sannolikhet kommer att prägla deras kommande valrörelse. Det behöver alltså inte bli särskilt svårt. Det är bara att peka på verkligheten.