Slå först och fråga sen

En ström av uttalanden från olika länders ministrar ger idag sitt stöd till nattens attack mot Syrien utfört av USA, Storbritannien och Frankrike. De påstådda (är de styrkta egentligen?) kemvapenattackerna framförs som skäl för att skicka, enligt amerikansk uppgift 105 missiler mot mål i Damaskus och Homs. USA:s försvarsminister Mattis säger att de har ”vidtagit stora mått för att undvika civila offer”. Theresa May hävdade i sitt uttalande tidigare att attacken genomförs med ”ett minimum av civila offer”. Sanningen är nog snarare att de egentligen inte har någon större koll på hur många det kan handla om. Vår utrikesminister Wallströms uttalande visar inte heller på någon större koll. Varför just kemvapen är ett ”hot mot internationell fred och säkerhet” och inte amerikanska missiler (eller för den delen ryska, brittiska och franska) måste hon kunna förklara? Om nu Bashar al-Assad har använt kemvapen, på vilket sätt är det syriska folket hjälpt av att få amerikanska bomber i huvudet? För vem kan tro att den här attacken inte har resulterat i civila dödsoffer?

Att attacken är ett hot mot internationell fred och säkerhet, alldeles oavsett sanningshalten i kemvapenanklagelserna, torde inte vara särskilt kontroversiellt att påstå. Trump twittrade som vanligt att attacken varit helt igenom lyckad medan Putin uttalat sitt fördömande av vad han ser som ”en aggressiv attack mot en suverän stat”. Trump konstaterar lakoniskt; ”Mission accomplished”. Det är en mycket allvarlig och bekymmersam utveckling när ledare för kärnvapenstater kommunicerar via sociala medier och försöker överträffa varandra i ”punchlines” istället för att träffas och prata igenom problem och konflikter.

Och varför är det så hemligt med bevisen för de syriska kemvapenattackerna? Alldeles i synnerhet med erfarenhet av hur Irak-kriget motiverades, med påstådda lager av ”massförstörelsevapen” som visade sig inte finnas. Det vore inte sensationellt om kemvapen använts av den syriska diktatorn Bashar-al-Assad men det finns all anledning att tvivla när USA och deras allierade är så hemlighetsfulla med bevis.

På CNN såg jag för en timme sedan nu (14apr 16.35 när jag skriver detta) direktsändning från en presskonferens i Pentagon, den amerikanska högborgen i Washington. En journalist frågar just var de inte delar de bevis för användande av kemvapen som de säger sig ha? Den kvinnliga talespersonen för Pentagon, Dana White, svarar lite kryptiskt att ”vi vet vi har bevis”. Och fortsätter med att hävda att hon ”gärna delar med sig av den informationen … om jag kan”. Hon flackar med blicken och tittar lite oroligt åt sidan, svävar något på målet som för att fortsätta, men avslutar snabbt med ”next question”.

Jag måste säga att jag inte är helt övertygad.

Att bevisen hemlighålls är en gåta, om de nu finns. Ett mycket enkelt sätt att legitimera nattens attack vore ju annars att offentliggöra dem. Om de inte finns är det däremot fullkomligt logiskt att ”hemligstämpla” dem.

Ungefär så bemöter naturligtvis också Ryssland de amerikanska påståendena. Ryske utrikesministern Lavrov gjorde nyss ett uttalande från Moskva på en presskonferens direktsänd av bland andra Euronews. Han säger att de nekats tillgång till de bevis som påstås ha samlats in om kemvapenattacker. Putin ska också ha ringt upp Macron för att av denne få veta vilka bevis han har för sina tvärsäkra påståenden om kemvapenattacker, men fått till svar att de är ”hemliga”. Lavrov gick sedan in på gift-dådet i Salisbury mot Sergej Skripal och hävdar att de inte heller får några svar på frågor till Storbritannien eller ta del av några bevis för rysk inblandning. Han säger att OPCW:s rapport inte nämner något om Novitjok (det sovjetiska program för gifttillverkning varifrån det sägs att giftet som använts mot Skripal kommit). Men ändå införs sanktioner mot Ryssland grundat på ”hemliga bevis”, hann Lavrov säga innan Euronews bröt in och gick över till ett annat inslag.

Det är någonting märkligt med dessa anklagelser grundade på ”hemliga bevis”. Det skulle kännas betydligt bättre för hela världen om de offentliggjordes, legitimera ryska sanktioner, och åtminstone på något vis legitimera en attack mot Bashar-al-Assad. Hemlighållandet kan bara tolkas på två sätt. Antingen är USA och deras allierade oerhört ”trigger-happy” eller också finns helt enkelt inga säkra bevis.

Jag vet inte vilket som är värst. Men för mänsklighetens och fredens skull hoppas jag annars att de plockar fram dem illa kvickt. Innan det eskalerar och motståndaren börjar svara med samma mynt.

Fred på jorden?

Avspänning och fred eller upptrappning och krig, vad väljer du?

Jag kommer att tänka på den klassiska sketchen där Sven Melander frågar en massa barn vad de önskar sig mest av allt. Han vill att de ska svara fred på jorden men barnen har bara leksaksönskningar. Det var bara en sketch men det är troligt att barnens svar hade varit desamma om de skulle fått frågan på riktigt. Att barn inte tänker större må förstås vara ursäktat och med en så öppen fråga skulle säkert även många vuxna valt något materiellt. Men ställd inför en fråga om valet mellan krig och fred tänker jag mig att svaret vore ganska givet för de allra flesta. Men det tycks inte längre alls självklart. Åtminstone inte om man frågar en majoritet av riksdagspolitikerna eller merparten av landets ledarskribenter.

I torsdags skrev Claes Arvidsson i SvD om att regeringen aviserat sin vilja att skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud. Han upplyser om att det enda sättet att säkra förekomsten av kärnvapen i världen är att rösta på ett Alliansparti. Om det är valtaktiskt förnuftigt får väl framtiden visa men de stora mediedrakarna gör i vart fall sitt bästa för att fastställa normen. Arvidsson lägger exempelvis in ett förnumstigt ”förstås” för att ge eftertryck åt sina åsikter. Som när han upplyser om att Miljöpartiet och Vänstern är för ett kärnvapenförbud, följt av punkt och ett ensamt Förstås i nästa mening. Eller när han triumfatoriskt informerar: ”Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås.”

Arvidsson avslutar artikeln med att vilja få oss att se skräckscenariot med en värld där ”bara Kim Jong-un har en knapp att trycka på” eller ett ”Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen”. Här glömmer han att USA genom Trump har påmint om att de har den största knappen. Oavsett det är det också ett barnsligt resonemang då ett kärnvapenförbud givetvis inte är tänkt att införas på ett sådant sätt att en ensam nation sitter kvar med alla världens kärnvapen, allra minst en diktatur. Förstås. Men det är ett tramsigt argument som används i allra högsta politiska kretsar och som givetvis landar hos en hel del följare av debatten.

Hur som helst tycks det helt OK att älska bomben, som jag skrev om för ett drygt halvår sedan.

Vi blir också ständigt påminda om var fienden befinner sig och när inte fakta räcker till används indicier och förgivettaganden. Just nu sker en märklig upptrappning av samtalstonen mellan Västländer och Ryssland där mordförsöket på paret Skripal står i centrum. Den före detta ryske underrättelseagenten Sergei Skripal och hans dotter som förgiftats i den engelska staden Salisbury känner väl de flesta till och att staten Ryssland låg bakom fastställdes nästan i samma ögonblick som paret lagts in på sjukhus. Skripal dömdes år 2006 i Ryssland för spioneri och detta skulle vara motivet, trots att han utlämnades i en fångutväxling med Storbritannien redan 2010. Varför de skulle vilja mörda honom i England åtta år senare är enligt min mening en fullt berättigad kritisk fråga men premiärminister Theresa May deklarerade redan en dryg vecka efter dådet i brittiska underhuset att det är ”högst troligt” att Ryssland låg bakom. Utrikesminister Boris Johnson gick ännu längre för ett par veckor sedan då han twittrade att det brittiska laboratoriet som undersökt giftet som använts hade bevis för att giftet var ryskt. EU ställde sig snabbt bakom och givetvis USA också och en mängd ryska diplomater fick strax utvisningsbesked. Sverige sällade sig till de övriga och utvisade (lite försiktigt?) en diplomat. Vi vill ju inte vara helt utanför den stora åsiktsgemenskapen. Nu i veckan kom så det laboratorium som Boris Johnson refererat till med sitt slutliga analysresultat vilket visade att det inte gick att knyta giftets ursprung till något land, inte heller till Ryssland.

Så nu står vi här med en allvarlig diplomatisk kris på halsen. Ryssland har naturligtvis svarat på diplomatutvisningarna och skickat ut en motsvarande mängd diplomater från ambassaderna i Moskva ur landet. Så vad händer i eventuella nästkommande skeden? Om det visar sig att det verkligen var Ryssland som låg bakom. Krig? Eller om det framkommer bevis som pekar i en helt annan riktning? Den som vunnit allra mest politiskt på affären just nu tycks ju vara Theresa May som är populärare än någonsin tycks det, efter att ha varit på en bottennivå i popularitetsmätningar.

Ett bekant mönster

Anklagelserna mot Ryssland följer ett mycket bekant mönster. Ett mönster som Mattias Göransson så effektivt illustrerar i sin utmärkta bok ”Björnen kommer – Om ryssrädsla, mönsterseende och militära misstag”. Han påminner oss i sin bok om de tvärsäkra uttalandena från militärt håll som följde de eviga ubåtsjakterna som tog fart under 1980-talet.

Den tunna bevisning som framlades för att påvisa ubåtsintrången och att kränkningarna kom från sovjetiska farkoster föll senare ihop som ett korthus. Vilket inte hindrade att militärer och journalister framhärdade i sin uppfattning om vad som hänt. Exempelvis det ”typljud” som länge hänvisades till och påstods komma från en sovjetisk ubåt, vilket senare visade sig ha varit från en fiskebåt som DN hyrt för att kunna fara runt i vattnet och följa den spännande utbåtsjakten. Bottenspår som skulle visa på att en ny okänd sorts miniubåt skulle ha kravlat runt med larvfötter på botten kunde mycket väl istället vara från ankarkättingar, och de hydrofonekon som redovisades i bevismaterialen från ”kränkningarna” visade sig likaväl och kanske troligare avgivits av sillstim eller minkar. Enstaka undersökande journalister avslöjade bevis efter bevis som antingen kunde avfärdas helt eller i vart fall starkt ifrågasättas som bevismaterial. Vilket inte hindrade ledande politiker och militärer att fortsätta kampanjen, stöttande sig mot samma material.

Ytterligare en historia handlade om polska tavelförsäljare som påstods ha i uppdrag att kartlägga var höga militärer och stridspiloter bodde. En tämligen märklig metod kan tyckas men tavelförsäljarna finns fortfarande kvar i den samlade indiciebilden, bland annat i nyutgåvan av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” från 2015. Militären lät under 80-talet utföra en undersökning som visade att lite drygt hälften av alla officerare och piloter haft besök av dessa försäljare. En senare undersökning utförd av SCB på 1200 slumpvis utvalda svenskar visade dock att hela 62 % av dessa hade haft besök av samma försäljare vilket gjorde den svenska officerskåren till underrepresenterad i sammanhanget. Den militära undersökningen är nu undanstoppad i arkiv med hemligstämpel på.

Ubåtshysterin fortsatte emellertid även efter Sovjetunionens fall. Ett filmklipp taget av seglare visades i SvT:s nyhetssändningar och påstods föreställa ”den första film som har tagits av en främmande ubåt på svenskt vatten” för att snart istället avslöjas som ett grund med namnet Fälövsgrund. Kaviationsljud som ÖB hänvisat till som ubåtsljud avfärdades av amerikanska, brittiska och norska experter. Som norske konteramiralen Ole Thomesen som sade sig aldrig ha hört någon ubåt som skapar ett sånt oväsen och att om han hade en sådan aldrig skulle komma på tanken att skicka in den på främmande vatten, samt att den svenska tilltron till materialet visade på en ”egenhändigt utförd hjärntvätt”. Ljudet kom från nya sonarbojar som senare undersöktes av Foa som uttryckte starka tvivel om vad de verkligen registrerat eftersom ljudet var alltför plaskande och tycktes komma från vattenytan. Exempelvis mink. Men Carl Bildt som då var statsminister skickade protestbrev till Jeltsin och cirkusen med nya ”observationer” bara fortsatte. De föreställde grynnor och skär eller uppochnedvända stuprör och liknande. Under åren 1981-1994 bokfördes 6367 observationer varav militären bedömde 118 som ”säkra”. Allmänhetens vilja att ”hjälpa till” gav mängder av tänkbara ubåtar i svenska vatten och från militärt håll fanns förstås intresse av att underblåsa masspsykosen. Det var ju ett säkert sätt att få extra tillskott av medel. Under ovan nämnda period 1249 miljoner kronor närmare bestämt. 

Faran med att peka finger

Det finns ingen anledning att idealisera Ryssland eller Putin men det vore klokt att i första hand bedriva normal diplomati i kontakterna med landet och tillämpa den vanliga rättsprincipen att den anklagade måste anses oskyldig tills motsatsen är bevisad utom rimligt tvivel. Än så länge finns lyckligtvis personer som försöker mana till sans och lyckligtvis ges de ett visst utrymme i den nu aktuella giftdebatten.

Den före detta diplomaten Sven Hirdman exempelvis som i SvD igår menar att Sverige, genom sin ”solidaritetsutvisning” av en rysk diplomat, bidrar till ”en mycket farlig situation”. Det är en mycket långtgående åtgärd som inte ens användes på samma lättvindiga sätt under kalla kriget. Ett uppskruvat tonläge ger givetvis risk för antändande gnistor som utlöser en betydligt värre situation. Det av Carl Arvidsson så älskade kärnvapenbeståndet i världen är lika dödligt som under kalla kriget och i händerna på betydligt hetare händer än då tycks det. Såväl Trump som Putin har åtminstone retoriskt hänvisat till sina kärnvapenarsenaler för att påminna om deras existens.

Birger Schlaug hoppas också i sin ETC-ledare för en vecka sedan att Sverige har säkra bevis för den ryska skulden till giftattacken mot Skripal. Eftersom vi annars är ”illa ute i en värld som tycks förgiftad av idén om krigsretorik och militär upptrappning”.

Diplomatutvisningarna sänker också ribban för hur vi bör agera vid helt andra fall av konflikter och våldsdåd av främmande stater. Hur många israeliska diplomater kommer att utvisas exempelvis? Om en rysk diplomat kan utvisas för att det är ”troligt” att ryska staten kan ha varit inblandad i giftattacken mot paret Skripal, hur många israeliska diplomater bör vi rimligen utvisa när det står utom allt rimligt tvivel att, enligt senaste siffran, 12 palestinska demonstranter dödats och hundratals skadats av israeliska prickskyttar vid gränsen mot Gaza?

Vilka instrument ska vi använda vid vilka tillfällen? Det är frågor att ta på stort allvar och som får konsekvenser för framtiden.

Vad är det som sker – vad är det vi ser?

Ja, så är vi tillbaka till Arvidsson och valet och idén om att älska bomben och omfamna kriget som en varm kamin i den kyliga verkligheten istället för den sansade inställningen att avspänning och diplomatiska samtal ledande till fredlig samexistens torde vara att föredra.

Det är oftast svårt, för att inte säga omöjligt, för en vanlig konsument av nyheter att bedöma vad som är sant och troligt i den flod av historier som sköljer över oss dagligen. Men ett mönster går i vart fall att skönja. Mattias Göransson upplyser i sin ovan nämnda bok också om senare händelser som utlöst en paranoid presskampanj mot Ryssland. Hösten 2014, inte långt efter den ryska annekteringen av Krim, ”började det bubbla under vattenytan igen”, skriver han träffande. 

Under en ubåtsövning i samverkan med nederländska marinstyrkor siktades ett ubåtstorn av skärgårdsbor vilket snart visade sig tillhöra just en nederländsk ubåt. Andra privatspanare tog bilder av en miniubåt som tillhörde företaget Upplevelsepresent. Bilderna florerade i press och tv utan större urskillning och Försvarsmakten kallade till presskonferens där de nya intrången kommenterades. För att bara nästkommande dag, när det stod klart att det handlade om holländare och nöjesbåtar, korrigeras. Vågen hade dock kommit i rullning och Mikael Holmström (Förstås) skrev i SvD om uppsnappade nödsignaler från en rysk ubåt. Alla hakade på. Nyhetsmedia försökte överträffa varandra i rubriksättningen. ”Ubåten är rysk”, fastställde till exempel Expressen. Militärer och ex-militärer uttalade sig tvärsäkert, som den pensionerade kommendören Göran Frisk som till Aftonbladet sa att det nya ”intrånget” visade att ”Putin har ökat sin aggression”. Lars Gyllenhaal, författare och bloggare och medlem av Svenska militärhistoriska kommissionen”, berättade om ”vilande agenter” som nu skulle aktiveras och att det var troligt att den skadade ubåten snart skulle sprängas för att utplåna alla spår av den. Han tyckte att ”vi kommit till ett historiskt ögonblick”. Upphetsningen gick inte att ta miste på. En upphetsning som snarast kan liknas vid önsketänkande. Man ville så gärna att det verkligen var en rysk ubåt i svenska vatten. Och privata tips strömmade in, som det om en mystisk man som kunde vara landsatt från en miniubåt. Allt togs på största allvar av de önsketänkande bland press och militärer. Försvarsmakten kallade till ny presskonferens där en bild tagen av en privatperson visades. Den visade ”något” som ”genererade ett skumsvall”. Cirkusen drog igång igen. Försvarsmakten hade också nya bottenspår att uppvisa som bevis.

När DN begärde ut uppgifter om Holmströms radiotrafik fick de av Försvarsmakten svaret att de hade tyckt att Holmströms uppgifter var ”spännande” men att det uppgiften var ”felaktig” och att de inte hade något att lämna ut. Det suddiga fotot visade sig efter en journalists granskning vara taget mycket långt från den position som militären hade utpekat och på en plats där det var 10 meter djupt och omöjligt för en ubåt att ta sig fram. Försvarsmakten drog sig alltså inte heller från att manipulera bevismaterial. Den mystiske mannen visade sig vara den fiskeribenägne pensionären Ove. Bottenspåren skulle vid senare granskning visa sig närmast identiska med de spår som uppstår vid kabelläggning. Med denna tunna soppa som bevis kallades det ändå till presskonferens den 14 november 2014. ÖB Sverker Göranson tillsammans med statsminister Löfven och försvarsminister Hultqvist skulle uppvisa en enda front mot de nya hoten och Göranson slog fast att det inte råder några tvivel om att Sverige utsatts för kränkning av främmande makt. ”Alla andra förklaringar är uteslutna”, slog han fast. Ett eko från Hårsfjärdscirkusen i början av 1980-talet och något som börjar likna en uttänkt desinformationskampanj snarare än klanterier och förhastade slutsatser.

Förhöjda anslag till Försvarsmakten följde som vanligt och den nya utbåtshysterin ledde också, påpekar Göransson, att pressen började knyta skribenter till sig som kunde underblåsa krigshetsen och skräckpropagandan. Mikael Holmström värvades av DN från SvD som i sin tur knöt till sig örlogskaptenen Niklas Wiklund (försvarsbloggaren ”Navy Skipper”); medan Expressen värvade stridsflygaren Carl Bergqvist (länge dold bakom bloggnamnet ”Wiseman´s Wisdoms”). Det mediala artilleriet förstärktes alltså efter denna senaste ubåtshistoria.

Mikael Holmström drog igång ytterligare en ubåtshistoria den 11 januari 2015 där en ny kränkning påstods ha noterats, denna gång mitt i inloppet till Stockholms. Pressartilleriet dundrade igång och politiker hakade på för att inte verka handlingssvaga. Försvarsminister Hultqvist talade om att denna nya kränkning passade in i ett ”större mönster med ökad övningsverksamhet” och att han såg intrånget som ”allvarligt”. Att det var ryskt behövde liksom inte uttalas längre. Det gjorde däremot Annie Lööf och Jan Björklund. Nya (otydliga) bilder på vad som sades vara en ubåt publicerades av Holmström i DN och Hultqvist såg sig tvungen att reagera och uttalade sig indignerat att ”observationen indikerar både fräckhet och provokation” och KD:s Mikael Oscarsson ropade på ökade medel för att stärka försvarets förmåga att möta kränkningarna. Tre månader senare offentliggjorde Försvarsmakten den pinsamma uppgiften att fotot visade sig föreställa arbetsbåten Time Bandit, som i motljus och i profil på långt avstånd påminde om ett ubåtstorn. Vilket inte hindrade dem att i den slutliga rapporten om incidenterna vintern 2014/15 fastslå att det var ”ställt utom allt rimligt tvivel att svenskt inre vatten kränktes i Stockholms Skärgård i oktober 2014. En fascinerande slutsats, eller för att använda Mattias Göranssons ord: ”obegriplig”.

Begriplig blir den däremot om den sätts in i ett större sammanhang, för att därmed göra sig skyldig till samma typ av resonemang som Försvarsmakten. Det går i vart fall inte att frigöra sig från tanken att det råder någon form av kampanj, eller åtminstone det som Göransson kallar ”mönsterseende”. I sin bok tar han också upp ännu färskare exempel, som inte handlar om ubåtar.

Exempelvis den mycket aktuell debatten om ryska desinformationskampanjer och hot mot infrastruktur. Den överbelastningsattack som flera svenska tidningar utsattes för i mars 2016 blev genast till ett bevis för en rysk markering mot Sverige för dess hållning i Ukrainakonflikten. Bara SvD stod emot och ägnade sig åt grävande journalistik vilket gav vid handen att det initialt istället handlade om en rasistattack mot det antirasistiska hackernätverket Researchgruppen och att den drabbat deras samarbetspartners Expressen och Aftonbladet och störningar spritt sig till andra medier.

Ett annat exempel är det berömda förfalskade brev till Peter Hultqvist som cirkulerade i sociala medier i februari 2015 och togs för givet som ett ryskt desinformationsangrepp. Mikael Holmström (Förstås) drog genast denna slutsats eftersom det fanns spår till en server i St Petersburg. Vad som aldrig nämnes då var att FOI kände till att en organisation spridit förfalskade påståenden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att de hade sitt ursprung i den ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom som på detta märkliga sätt försökte ge sken av affärsframgångar för att skyla över de förluster de gjort när affärerna med Ryssland börjat sina. De sänder ett flertal pressmeddelanden om påstådda sådana framgångar i Väst. Alla dessa är numera utraderade. Däremot finns över 300 ukrainska artiklar som kommenterat pressmeddelandena, enligt Göransson. Bland annat Segodnja som också publicerade en bild med flera personer från svenska FOI som enligt texten skulle varit hos företaget för att underteckna ett svensk-ukrainskt krigsmaterielsamarbete. Vilket förstås dementerades bestämt av de berörda FOI-forskarna som varit ditbjudna under helt andra föresatser. Detta brev dyker ändå upp som, återigen, säkert bevis för rysk desinformation. Trots mycket märkliga spår som artilleristpressen inte har brytt sig om att följa upp. Förstås.

Det finns fler exempel men kanske bäst att stanna här och hänvisa till Mattias Göranssons bok för den som vill ha fler eller intresserad av fler detaljer. Rekommenderas varmt.

Krigshets och desinformation – förberedelser för krig?

Det råder inget tvivel om att Putin håller ett auktoritärt grepp om Ryssland och rysk media. Inte heller att ryska medier sprider vinklade nyheter och använder selektivt material eller tveksamma källor och bristfällig bevisföring i sin nyhetsrapportering. Men det bör vid det här laget framgå att de inte är helt ensamma i världen om detta. Det kan också handla lika mycket om en normering och en diskurs som olika länders media tvingas arbeta under tryck av.

Hur enkelt är det exempelvis att mana till sans och vett i debatten om det ryska hotet? Argumentet Putin-agent och ryssvänner och liknande är ett debattknep som är tänkt att avväpna de mest sansade kritikerna av grundlösa och förhastade anklagelseakter mot Ryssland. Jag har själv blivit angripen för att jag på Facebook delat en SvD-artikel som redovisade amerikansk forskning som visade att USA försökt påverka politiken i 87 länder under de senaste decennierna. – Hälsa Putin, avslutades angreppet med. Som om invasionen av Irak eller angreppet mot Libyen varit påhitt av den ryske presidenten.

Putin-vänner är numera alla de som kritiserar osakligheter i debatten och som manar till besinning i tonläget. Exemplifierat av den DN-ledare, med rubriken ”Putins svenska brigad”, som publicerades 20/3-2016 och inleddes med konstaterandet att det ryska hotet mot Sverige ökar. Artikelförfattaren hänvisar bland annat till Säpo:s årsrapport i vilken det sägs att ”Ryssland genom offentliga uttalanden har försökt påverka debatten om Sveriges säkerhetspolitiska vägval”. Detta var innan USA skickade brev till svenska regeringen där de med illa förtäckta hot försökte uppmana den att inte skriva på FN-konventionen om kärnvapenförbud. Jag vet inte om detta tagits upp i den senaste Säpo-rapporten men jag skulle knappast tro det. För hoten kan ju bara komma från ett håll. Allt annat tycks politiskt känsligt att påstå numera. Artikelförfattaren (såvitt jag kan se anonym ledarskribent) berättade också om sitt besök vid ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet med rubriken  ”Ryssland och Östersjöregionen: Ett förändrat säkerhetspolitiskt läge?”. Ledarförfattaren berättar där hur hemskt det varit med åsikter som avvek från de mest alarmistiska:

”Seminariets frågestund gav luft åt några företrädare för Putins lilla men ihärdiga svenska stödbataljon. Denna består bland annat av exdiplomater och journalister som ogärna ser något som helst ryskt hot, åtminstone inte mot Sverige.”

 Ex-diplomaten var uppenbarligen ovan nämnde Sven Hirdman som i denna ledare beskrivs som en viljelös marionett i Putins händer. Det är inte bara oförskämt utan på gränsen till obehagligt. Men det är den här sortens argumentering som blir allt vanligare och som är otäckt nära de debattmetoder som används i det Ryssland som med all rätt kritiseras av samma skribenter. Då är det förstås Väst-agenter och Nato-lakejer som används som invektiv för att avsluta all debatt.

Förra sommaren deltog jag i ett fredsläger på Åland där svenska och ryska deltagare genomförde en fredsövning samtidigt som de svenska och ryska militärmakterna genomförde krigsövningar. I pressen kallades de svenska deltagarna för Putin-vänner och de ryska för Putins agenter. De ryska deltagarna, företrädesvis ungdomar, var fredsaktivister, feminister och kulturarbetare som såg sig som Putins värsta fiender och som hemma fick slåss för att föra ut sina åsikter och några av dem hade också arresterats vid en eller flera tillfällen. Hemma är de alltså Putins fiender men i svensk och finsk press Putin-agenter. Det kändes helt absurt men är ett resultat av det tunnelseende som råder i svensk debatt för närvarande. Jag skrev då, och vidhåller, att vi nog snarare behöver öva oss att hålla fred än att föra krig. Och det märkliga i att denna fredsövning, Åland17, på flera håll beskrevs som det hotfulla, medan krigsövningen, Aurora17, beskrevs som det hoppfulla. 

Det blir allt svårare att föra en saklig debatt om relationen mellan Ryssland och Sverige eller övriga Västvärlden. Det är som att man inte kan hålla med om att annekteringen av Krim var olaglig samtidigt som man påpekar att Ryssland känner sig hotat av ett expanderande Nato och att Putins största drivkraft är att hålla Nato så långt ifrån den ryska gränsen som möjligt. Det tycks finnas ett behov av svart och vitt, av polarisering, att vidga klyftan till den store grannen i öst istället för att söka metoder att lappa ihop relationerna till det normala. I alla inblandades intresse.

För vi vill väl hellre ha fred än krig? Förstås…?

Follow the pipeline

Undertitel till det här inlägget skulle kunna vara något i stil med; ”Sambandet mellan USA:s utökade sanktioner mot Ryssland och dess satsning på naturgasexport till Östeuropa”.

Medan hela världen riktar alla uppmärksamhet mot Trumps twitterkonto flyttar USA fram sina positioner i Europa och andra delar av världen. Trump har blivit en pricktavla alla gillar att skjuta på och glömmer därför, eller lägger åt sidan, all analys av vilka intressen som egentligen styr USA:s utrikes- och säkerhetspolitik. TV-serien ”Homeland” dyker obevekligen upp på näthinnan.

Bara en kort tid efter att den amerikanska kongressen tagit beslut om utökade sanktioner mot Ryssland anländer första leveransen av amerikansk naturgas till Baltikum. 

Sanktionerna som kongressen klubbade igenom nyligen slår särskilt hårt mot rysk energiexport vilket knappast är någon slump. Kanske ingick det i de svenska samtalen med USA i vintras/våras att Sverige skulle göra allt för att sätta sig på tvären när det gäller Nordstream 2? Vi är ju bästa kompisar nu med USA och snart har vi också amerikansk trupp och amerikanska vapen på svensk mark under höstens Aurora-övning.

Amerikansk säkerhetspolitik går nästan alltid hand i hand med dess energipolitik. Medan Ryssland främst värnar sitt territorium och bevakar vad som händer i dess angränsande länder, värnar USA sina affärsintressen och bevakar vad som händer på ”sina” marknader och hur det går att vinna nya. Oftast handlar det då om olja, gas, eller numera också kol. Det handlar också då förstås om att mätta en amerikansk konsumtion, världens största när det gäller olja. Den amerikanska befolkningen (4 % av världens totala befolkningsmängd) konsumerar 16 % av världens energiproduktion. 

Inte undra på då att USA såg sig tvungna att söka efter ”massförstörelsevapen” i just Irak som tros inneha världens näst största oljereserver, efter Saudiarabien. När USA besegrat Iraks armé och röjt Saddam Hussein ur vägen bjöds oljereserverna ut till utländska oljebolag i form av rättigheter som i praktiken gör dem till ägare av reserverna, även om det i formell mening inte är det. Den förut nationaliserade oljan i Irak lades ”up for grabs”. Den förre amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan har uttryckt det hela ganska omaskerat:

”Kriget handlade i huvudsak om oljan”.

Huruvida den pipeline som planerades att dras genom Afghanistan var avgörande för USA:s invasion av landet 2001 är fortfarande omstritt och inte lika glasklart som i fallet Irak. Men det förefaller åtminstone knappast osannolikt att det var ett av flera skäl för USA att invadera landet. Central Asian Pipeline skulle dras från Kaspiska Havet genom Afghanistan till Pakistan eller Indien var det tänkt och flera utländska bolag var inblandade i ett försök att ta ifrån Ryssland kontroll över exportrutten för de kaspiska gasfyndigheterna. Projektet gick i stå i slutet av 1990-talet men efter den amerikanska invasionen och talibanernas fall förnyades avtal och projektet återupptogs.

I fallet Libyen finns dokument som wikileaks släppt ifrån sig i vilket det framgår att USA klagar över att Libyen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt”. Khadaffis nationalisering av oljetillgångarna sågs inte heller, liksom Iraks, som en suverän nations rättighet (diktator eller ej) utan som en provokation som skulle slås ned med våld om så krävdes. Den ”arabiska våren” blev ett ”window of opportunity”, låt vara inte bara för amerikanska oljebolag utan även italienska och brittiska och andra länders. Med störtandet av Khadaffi öppnades marknaden för dem i landet med Afrikas största oljetillgångar.

Och hur är det egentligen med Venezuela? Den misslyckade kuppen 2002 när högerkrafter försökte största president Chavez var med all säkerhet åtminstone USA-stödd, även om de förstås förnekade all inblandning efteråt. Bland andra förre amerikanske presidenten Jimmy Carter, som var medlare mellan Chavez-regimen och oppositionen efter kuppen, menar att amerikanska regeringen åtminstone ”kände till” kupplanerna. De var hur som helst snabba med att erkänna den nya kuppmakarregimen, bara för att - när Chavez lyckades återta makten redan efter ett par dagar – sedan backa och fördöma kuppen officiellt. Det som händer nu är förstås en fortsättning på temat och med samma intressenter bakom regeringsprotesterna som enligt Mark Weisbrot, en ekonom som leder en amerikansk NGO med namnet Just Foreign Policy, inleddes som ”de välbeställdas revolt”. Weisbrot skrev i en artikel i the Guardian för några år sedan om den amerikanska inblandningen i Venezuela och hur upproret mot landets regering inleddes i de välbeställda delarna av landet. Enligt ETC ska anonyma källor vid amerikanska utrikesdepartementet ha läckt att USA i år kommer att lägga drygt 30 miljoner kronor på att stödja oppositionen i Venezuela och att avsikten är att verka för ett maktskifte. Det är väl knappast, i synnerhet med vetskap om tidigare amerikanska aktioner som till exempel de ovan beskrivna, konspirationsteoretiskt att tro att USA är i högsta grad intresserade av utvecklingen i Venezuela för att det är ett land med en världens största oljereserver och att de annars hade brytt sig föga om vem som styrde i Venezuela?

Den amerikanska energioffensiven inbegriper numera också kol. I en intressant dokumentär som visades i SvT för någon månad sedan undrade reportern vem som ska köpa all den kol som Trump nu vill ska grävas fram i nyöppnade gruvschakt? Intresset inom USA:s gränser har ju visat sig svalt då flera delstater deklarerat öppet att de hellre följer Paris-avtalet. Svaret levererades av en amerikansk myndighetsperson som förklarade att det fanns många ”utvecklingsländer” som gärna köper billig kol från USA. Som av en ren händelse nåddes vi så för någon vecka sedan av nyheten att Ukraina för första gången ska importera kol från USA. De har förvisso mängder av den varan i Donbass men den nuvarande ukrainska regeringen vill hellre än att söka en uppgörelse med utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk istället betala ett flera gånger högre pris till USA. Undertecknandet av avtalet mellan Ukraina och USA fick Trump att euforiskt utropa en ”gyllene era” för amerikanska energiföretag.

Ja, i land efter land, region efter region, manövreras konkurrenterna ut med förtäckt krigföring såväl som öppen sådan. All we have to do is to follow the pipeline…!!!

Vem vill ha krig?

Den rådande säkerhetspolitiska diskussionen är på många sätt intressant. Och förbryllande. Efter Trumps valseger och senast utnämningen av oljemagnaten Rex Tillerson till utrikesminister höjs oroliga röster för en ”ryssvänlig” amerikansk utrikespolitik och säkerhetspolitik. Vad händer med sanktionerna mot Ryssland? Vad blir konsekvenserna? Den sistnämnda frågan restes av Aktuellt häromdagen och deras USA-korrespondent svarade att Tillerson kunde tänkas ha egna affärsintressen i en avspänning mellan USA och Ryssland. Det är helt sant och förmodligen det allvarligaste med Trumps tänkta administration och regering (ska ju först godkännas av kongressen). De miljömässiga konsekvenserna alltså. Intressen i oljeindustrin kan bli knäcken för arbetet med att få bukt med växthuseffekten.

Men det är inte det som bekymrar västvärldens politiker och media mest tycks det. Det är istället de förväntat vänskapligare förbindelserna med Ryssland. Den liberala idén om att handel mellan stater gör dem interdependenta och härmed minimerar risk för krig dem emellan tycks vara på utgång. För att ersättas med vad, kan man undra? De amerikanska reaktionerna på Tillersons utnämning är värda att funder över. Varför är egentligen goda relationer med Ryssland så negativt laddat? Under hela kalla kriget var det väl ingen som hyste några naiva uppfattningar om Sovjetunionens intentioner men goda relationer sågs ändå som eftersträvansvärt och avspänning som något välkommet.

”Ryssarna är inte våra vänner”, säger Republikanernas majoritetsledare i Senaten Mitch McConnell. ”Att vara Putins vän är inte en egenskap jag hoppas på hos en utrikesminister”, twittrar Marc Rubio. Senatorn John McCain går ett steg längre när han kallar Putin för ”kriminell och en mördare”. Den sistnämnde är också en av de republikaner som driver på för att få till en utredning om den av CIA påstådda ryska hackerattacken för att påverka amerikanska presidentvalet. En allvarlig anklagelse (avfärdad av FBI) mot en främmande stat. McCain har förvisso egen erfarenhet av saken. Den minnesgode kanske erinrar sig hur han själv stod på Majdan i Kiev i december 2013 och eldade på den ukrainska oppositionen mot den folkvalde presidenten Janukovytj. I alla händelser måste man ställa sig frågan varför det är så oerhört viktigt att upprätthålla dåliga relationer med Ryssland? En ledtråd finns kanske i den utmärkta tv-dokumentären ”Att skapa enPutin” av Peter Löfgren, som nyligen sändes av SvT. En amerikansk bedömare menade där att USA tog chansen att hävda sin särställning som supermakt när Sovjetunionen upplöstes hellre än att hjälpa Ryssland på fötter ekonomiskt.

Här hemma handlar det just nu mest om Nordstream 2. Det vettiga i  att satsa på gas kan förstås ifrågasättas av miljö- och energipolitiska skäl. Men det som diskuteras mest är den säkerhetspolitiska aspekten. Diskussionen har varit lätt hysterisk och enligt Lars O Grönstedt full av myter. Han är förvisso part i målet men de tolv punkter han framhåller i Dagens Industri ger en annan bild än vad som framkommit i rubrikerna. Media har godtagit en hel del tämligen godtyckliga antaganden och påståenden om projektet. Det som hela tiden beskrivits som uthyrning av hela hamnen i Slite handlade egentligen om en av dess pirer samt lagring av rör. För Karlshamns del, förutom lagring av rör, också vanlig fartygstrafik, om än mer omfattande än normalt. Affärer för hårt pressade kommuner på totalt omkring 100-150 miljoner kronor. Som nu går dem ur händerna. Finland tackar och tar emot och affären hamnar nu enligt finska uppgifter i Hangö om jag förstått rätt. De ser det som en ren affärstransaktion och inget annat, vilket är intressant. Ingen med åtminstone elementär kunskap om finsk-rysk historia kan väl anklaga finnarna för att vara blåögda i sin syn på ryssen?

Det hela är lite höljt i mystik (high politics, myter eller magkänslor?). Vad sa regeringen till kommunrepresentanterna från Karlshamn och Visby egentligen? Och vad sades egentligen vid ukrainske presidenten Porosjenkos besök i Stockholm och utrikesminister Wallströms besök i Ukraina? Har det här irrationella Nordstream-beslutet något med det att göra? Ukraina är väl det land som har mest att förlora på att Nordstream 2 blir av. Eller vad vill vi egentligen? Varför så aktivt söka konfrontation med Ryssland?

Frågan gäller i högsta grad även det som sker på andra sidan Atlanten. Nu lovar Obama vedergällning för den av CIA påstådda hackerattacken mot Demokraterna. Ett ganska märkligt utspel men som måhända syftar till att till Trump lämna efter sig en förgiftad relation till Ryssland. Eller vill han ha krig?

Jag har svårt att fälla tårar över uteblivna gasprojektsaffärer men bekymrar mig för den signalpolitik som förs mot Ryssland. Vad syftar den till i slutändan och hur ska vi hantera relationerna till dem i fortsättningen? Vad är planen? Vad vill vi? Vill vi ha krig?

Poltava i Karl XII:s och kosackernas blodspår

Efter ett par nätter i Kiev, passande nog (förklaring kommer) alldeles intill Ivan Mazepa-gatan, tar jag och sambon morgontåget till Poltava. För en gångs skull har vi beställt en guidad tur så vi slipper göra så mycket egen research och fotjobb. Vi (kanske mest jag om sanningen ska fram) är nyfikna på slaget vid Poltava 1709 förstås då den svenska armen i stort sett försvann under tre ödesdigra dagar och den svenske kungen tvångs fly till då turkiska Bender varifrån han styrde Sverige under hela fyra år. Ett Sverige på dekis som i och med denna militära katastrof miste sin position som stormakt kring Östersjön.

Egentligen är jag mindre intresserad av själva slagfältsarkeologin utan istället mer nyfiken på hur det presenteras faktiskt. Inför 300-årsminnet 2009 gjorde dåvarande presidenten Jusjtjenko en mängd förberedelser där det ukrainska nationsbygget framhävdes. Kossackledaren Ivan Mazepa bytte fot under kriget och kom att sluta förbund med svenskarna i hopp om att bilda en egen ukrainsk nation under Karl XII:s beskydd. Från rysk sida grymtades det då (2009 alltså) över denna koppling. Där ses Mazepas agerande som svekfullt då kosackerna slogs på rysk sida i början av Det stora nordiska kriget. Det var för övrigt inte alla kosacker som förenade sig med Mazepa men de som gjorde det fick betala dyrt efter Poltava-förlusten. De som inte lyckades fly tillsammans med Kalle blev slaktade av ryssarna på de grymmaste vis de kunde komma på. Även kvinnor och barn som följt med i trossen vilket ju var brukligt på den här tiden.

Något måste förstås ändå sägas om själva slaget. Den svenska armen på ca 20000 man var numerärt kraftigt underlägsna den ryska styrkan som dessutom förskansat sig bakom en serie s.k. redutter. Att få till stånd förstärkning skulle dock ta alldeles för lång tid och tatarerna på Krim som var stridslystna hölls tillbaka av sina turkiska herrar. En kritisk situation alltså inte minst med tanke på den här tidens ännu större problem med underhåll av förnödenheter och krigsmateriel. Försök att locka ryssen ut från sina defensiva positioner misslyckades och anfall blev enda alternativet till återtåg vilket i sig kunde bli riskabelt med en stor rysk arme i ryggen. Dessutom hade Kalle lyckats bra vid Narva trots numerär underlägsenhet. Märkligt nog vet man inte helt säkert om Peter Englunds berömda bok verkligen beskriver helt korrekt hur själva slagets exakta förlopp såg ut. Utgången blev emellertid katastrofal för svensk del, vilket väl är allom bekant.

Egen bild. Peter den Store står staty i naturlig storlek, 2 meter och 4 cm. Han var verkligen "stor".

Egen bild. En av de rekonstruerade redutterna vid Poltava. De försvarsutposter som blev så ödesdigra för de svenske 1709.

Egen bild. Slagfältsmuseet vid Poltava är sevärt. Inte minst för att studera hur dess innehåll speglar dagens konflikt internt i Ukraina och mellan Ukraina och Ryssland. Karl XII och Sverige hamnar här lite i bakgrunden för den "ryska segern" respektive det "ukrainska motståndet".

Vår guide är en kvinna uppväxt i Gorlivka i Donbass och hon är oerhört glad att det dykt upp ett par turister i Poltava. Det hör tydligen inte till vanligheten att någon ens vågar åka till Ukraina och av de som ändå gör det kanske inte Poltava står högst på listan över destinationer. Trots goda förutsättningar egentligen då tåget från Kiev är ett modernt och snabbt sådant med bekväma säten och på räls som förefaller rakare än på de flesta andra ukrainska banvallar. Det brukade komma många ryssar till Poltava tidigare men de vågar inte längre åka hit, berättar guiden för oss. Hon börjar emellertid genast tala om dagens konflikt och rysk propaganda som förvränger sanningen och hur Ryssland till 200-årsminnet av slaget mot svenskarna lät resa ett flertal monument för att föreviga bilden av Ryssland som en stor segrarnation.

Egna bilder. Många monument finns det i Poltava. Det ryska för de ryska stupade, det ryska för de svenska stupade, det svenska för de svenska stupade med flera.

Själva slagfältsmuseet har egentligen stängt på måndagar men har öppnat portarna enkom för oss vilket känns oväntat exklusivt. Oväntat är också att en så stor del av museet behandlar kosackernas historia och vi får veta av vår guide att just den delen är ganska ny och att den tidigare, under Sovjet, behandlade Det Stora Patriotiska Kriget 1941-45. Kosackernas historia känns betydligt mer relevant
på den här platsen och i just detta museum och vi påminns exempelvis om att det vid Poltava stod ett annat stort slag den 1 juni 1658 där, enkelt beskrivet, pro-ryska kosacker slogs mot pro-polska. Den folkvalde hetmanen Ivan Vyhovsky sökte allians med Polen för att stå emot det ökade ryska inflytandet över hetmanatet (som i stort sett bestod av de centrala och östra delarna av dagens Ukraina). Denna pro-polska orientering delades dock inte av alla kosacker och inte minst de enklare bönderna hade en avog inställning till polska herrar som länge försökt tvinga dem till träldom. Ett par ledande kosacker, Martyn Pushkar och Iakiv Barabash, startade ett uppror mot Vyhovsky men besegrades i detta stora slag vid Poltava.
Vår guide undviker själv någon klar koppling till dagens konflikt och riktar hellre fokus på Bohdan
Khmelnitskiy och Ivan Mazepa och gör egna kopplingar till dagens konflikt i Donbass som i vissa fall känns lite långsökta och i vissa fall lätt malplacerade. Det ger oss i alla fall en vink om att det som skrevs i sten i ett "Reconciliationmonument" som uppfördes 2009 inte är så lätt att upprätthålla idag.

Egna bilder. Ett Reconciliationmonument-monument restes 2009 där Sverige, Ukraina och Ryssland enades om att "tiden läker alla sår". Svårare att hålla med om idag kan tänka.

Poltava är annars fortfarande fullt av minnen från Sovjettiden. Här syns fortfarande hammaren och skäran på byggnader kring det stora runda torget mitt i stan och det finns såväl en Leningata som Röda Armegata och Komsomolgata. Dessutom en Leninpark som dock numera saknar den Leninstaty som stod här fram till 21 februari 2014. Bara sockeln är kvar och Lenin har ersatts med en ukrainsk
flagga. På runda torget finns ett ryskt monument över segern mot svenskarna och i toppen på detta vajar också, den dag vi är här åtminstone, den ukrainska flaggan tillsammans med UPA:s rödsvarta. Det pågår någon form av torgprotest när vi besöker torget vilket känns som vardagsmat för mig numera efter fem månader i landet så vi noterar inte ens vad den handlar om. Gissningsvis krav på Jatsenjuks avgång.

Egen bild. Leninstatyn står inte längre i Leninparken i Poltava. Han är ersatt av en Ukrainsk flagga.

Egen bild. En av alla protestaktioner som hålls i Ukraina. Den här på runda torget i Poltava.

Egen bild. Det ryska segermonumentet i Poltava när vi är där 21/3-16.

Vår guide förklarar lite lätt besvärat att den rödsvarta flaggan blivit symbol för uppror och inte nödvändigtvis Banderas motståndsrörelse. Hon förefaller också lite förlägen över de lagar som infördes för ett år sedan som innebär att flera av stadens gator snart kommer att byta namn. Den som letar efter Leningatan i Poltava nästa år lär leta förgäves. Det lär dock ta längre tid att ändra Poltava-bornas namnminne gissar jag av erfarenhet från Tjernivtsi där de gamla namnen på namnändrade gator lever kvar i folkmun än så länge.

Själv är jag av uppfattningen att den här symbolpolitiken är mycket skadlig för möjligheterna att ena landet och att metoderna att försöka styra människors tyckande och tänkande är i princip desamma som Sovjetstatens. Den stat som Ukraina med sina "Decommunization laws" vill markera sitt avståndstagande mot.

För oss som kom för att följa i Karl XII:s blodspår blev besöket här i Poltava mer av ett intressant nedslag i dagens ukrainska blodsfejd där Ukraina står mot Ryssland och de ukrainska "kosackerna" åter gripit till vapen mot varandra. Precis som i Poltava 1658.

Säkerheten kring Östersjön – sett från andra sidan Atlanten (?)

Det pågår just nu en ganska intensiv kampanj för ett svenskt medlemskap i NATO. I liberal press skrivs spaltmetrar med argument för en sådan revolutionerande förändring av den svenska säkerhetspolitiken. Neutraliteten och alliansfriheten som Sverige svurit sig till under 200 år, genom två världskrig och ett kallt krig, skulle nu alltså vara obsolet och hotet från Ryssland så stort att vi närmast panikartat måste ansluta oss till NATO. Debatten förs inte bara på svensk mark utan också i internationella medier. I Newsweek (23/12-15) läser jag en artikel, ”Putin casts covetous eyes on Sweden and Greece”, skriven av Albin Aronsson, som är verksam inom den amerikanska tankesmedjan Atlantic Council. 

Han menar att hoten från Ryssland mot såväl Grekland (Kreta) som Sverige (Gotland) nu är så stort att NATO måste öka sin uppmärksamhet på och aktivitet inom dessa länder. Sverige har blivit utsatt för ökat ryskt intresse, menar han, och ger som exempel den ryske Stockholm-ambassadörens uttalande att ett svenskt NATO-medlemskap skulle tvinga Ryssland att omdisponera sina militära styrkor. Det tolkas alltså som en ren provokation men är, enligt min mening, egentligen även en logisk geopolitisk hållning sett ur ryskt perspektiv. En plötslig förändring av den svenska tvåhundraåriga alliansfriheten bör rimligen trigga till åtgärder, så som världsläget ser ut just nu. Aronssons slutsats är emellertid att NATO bör öka sin övningsverksamhet väsentligt i Östersjön och i synnerhet på Gotland. Dessutom anser han att NATO-medlemsländerna, inklusive USA, bör (citerar här direkt från den engelska artikeln):

”[…] further contemplate the importance for all sides of Sweden joining NATO, and engage further with the country's politicians, officials and public on the matter”

Logiken här är alltså att eftersom Ryssland, om Sverige går med i NATO, hotar att omdirigera sina militära resurser i riktning mot Sverige, så måste Sverige – för att skydda sig mot detta hot – gå med i NATO. Jag vill hävda att den haltar något. I ett instabilt världsläge bör rimligen en stabil svensk säkerhetspolitisk linje vara bästa försäkringen mot ett ökat ryskt hot mot landet. Inte en förändring av den alliansfrihet som tjänat oss väl under ett par århundraden och som är, och har varit, en förutsättning för ett trovärdigt svenskt medlande mellan krigförande länder och geopolitiska antagonister. Det är ändå NATO-medlemskap som är Aronssons direkta uppmaning till NATO och indirekta budskap till Sverige. Vilket egentligen inte är särskilt märkligt med tanke på vilka han talar för.

Aronsson är en av de studenter som fått stöd genom svenska Frivärld – Stockholm Free World Forum, en tankesmedja som är sponsrad av Stiftelsen Fritt Näringsliv som i sin tur tillkom genom medel från Svenskt Näringsliv. Han var en av två Capitolium-stipendiater som nu verkar inom tankesmedjan Atlantic Council, som bildades under kalla kriget för att främja och argumentera för ökat samarbete mellan USA och Europa. De är kända för att ha goda kontakter med västvärldens beslutsfattare och nätverkar intensivt och ordnar möten dem emellan. Ukrainas premiärminister Arsenij Jatsenjuk och den förre georgiske presidenten Mikhail Saakashvili (nu ukrainsk medborgare och guvernör i ukrainska Odessa) har varit flitiga deltagare i sammankomster arrangerade av Atlantic Council. Det råder inga tvivel om att denna tankesmedja har betydelsefulla försänkningar inom den amerikanska administrationen och inom NATO, trots dess uttalat opolitiska hållning. Många av dess medarbetare har senare återfunnits inom den amerikanska administrationens kärna och smedjan har uttalad support från NATO. Bland donatorerna finns också en rad stater, inte minst USA. Tankesmedjan har också en institutionaliserad informationskanal kallad NATOSource, vars syfte är att ”hjälpa medborgare i NATO-länder och världen i stort, att förstå alliansens (Natos) dagliga bidrag till deras fred och säkerhet” (fritt översatt från engelska från Atlantic Councils hemsida).  

Frivärld – för att återvända till dessa - fokuserar, enligt sin hemsida, på tre temaområden; säkerheten kring Östersjön, hot mot den liberala demokratin samt näringsliv och handel. Avseende säkerheten kring Östersjön anser de, klart redogjort på hemsidan, att NATO är den viktigaste garanten för denna, även gällande Sverige och Finland. De önskar därför ”en diskussion om hur vi garanterar vår säkerhet och vilken relation vi ska ha till NATO”. Aronsson för nu denna diskussion i amerikanska medier och det råder inget tvivel om till vilka argumenten vänder sig. Han har i sin artikel vänt på resonemanget och diskuterar vilken relation NATO bör ha till Sverige och uppmanar öppet dess medlemmar att utöva påtryckningar mot Sverige för ett svenskt NATO-medlemskap.  Det vore friskt om diskussionen hölls inom Sverige och med öppningar för avvikande åsikter och argument för dessa. För det var väl en fri och öppen diskussion Frivärld ville ha, inte en envägskommunikation?

Själv avviker jag möjligen något från den miljöpartistiska linjen, som är aningen mer pacifistisk, när jag påstår att den bästa garantin för vår säkerhet vore att stärka invasionsförsvaret och i synnerhet på Gotland. De budgeteringar som hittills gjorts ser onekligen otillräckliga ut. Det är smärtsamt att behöva förorda försvarssatsningar men jag tror det är den enda hållbara linjen för den som är emot ett svenskt medlemskap i NATO  och är av åsikten att ett sådant snarare ökar hotet mot Sverige och därmed minskar den så hett eftertraktade säkerheten. I den allra bästa av världar skulle alla militära installationer kunna skrotas men dessvärre ser den inte ut att vara mogen för sådana allomfattande radikala åtgärder. Vilket förvisso inte hindrar oss från att i utrikespolitiken prioritera konfliktförebyggande och icke-militära medel för att bevara fred och verka för avspänning. Däremot vill vi (Sverige) förhoppningsvis fortsatt leva i fred och kunna lita på att ett angrepp mot landet skulle kosta för mycket, oavsett vem angriparen är. Det starka invasionsförsvaret har således varit en logisk försäkring för en hållbar alliansfrihet. Kortsiktiga och felaktiga analyser av världsläget under 1990-talet och början av 2000-talet har desavouerat den svenska alliansfria linjen. Vad som behövs nu är inte nya felaktiga och kortsiktiga omvärldsanalyser. 

Jag har funderat mycket på om det funnits en långsiktig NATO-plan bakom de beslut som bäddat för dagens situation, men det är möjligen alltför konspiratoriskt att tro (?). Alldeles oavsett om det handlar om ett avsiktligt NATO-närmande eller ren och skär inkompetens eller naivitet så finns det ett alternativ till svenskt NATO-medlemskap. Det är inte det värdlandsavtal som riksdagen ska fatta beslut om under våren. Dessvärre tror jag inte heller det är fortsatt nedrustning. Åtminstone inte om vi (Mp) ska kunna argumentera trovärdigt emot dessa båda alternativ.

PS) Idag, 27 januari, hålls ett möte på ABF i Stockholm (länk här) för den som vill fördjupa sig i värdlandsavtalet med NATO. Själv kan jag tyvärr inte delta då jag befinner mig i Ukraina men puffar härmed gärna för evenemanget.

Nato, Nej Tack 2: Krigets kostnader

Min argumentation mot Nato-medlemskap i mitt förra inlägg handlade i första hand om den säkerhetspolitiska aspekten och krigföringens produktivitet eller snarare kontraproduktiva effekt på säkerhetsläget i världen och den humana kostnaden för densamma. I det här inlägget fokuserar jag på det rent ekonomiska. Kostnaden för militära insatser istället för fredsinsatser och humanitärt bistånd mätt i reda pengar.

Vad själva Nato-medlemskapet skulle kosta är ett tvisteämne. Men det finns ett antal basfakta som med lite enkel matematik kan ge en del svar. Bloggen Cornucopia har räknat på detta redan för ett par år sedan. Försvarsbudgeten skulle sannolikt behöva höjas med cirka 34 miljarder kronor... årligen. Även Leif Pagrotsky har räknat och kommit fram till ungefär samma summa.

Det brukar framhållas att kravet på att hålla nivån 2 % av BNP för militära utgifter ändå inte följs av många Nato-länder och att Sverige därför skulle kunna strunta i det. De som framför detta argument bör då också framhålla att medlemsländerna förra året skrev under på (Wales Summit Declaration) att inom en tioårsperiod uppnå 2 %-kravet och att Nato nu skärpt tonen mot de ”olydiga” medlemmarna som kommer att få utstå en ”name-and-shame”-kampanj för att pressa dem till att följa överenskommelsen. Det är alltså långt ifrån säkert att Nato är intresserade av att släppa in ett Sverige som har ingången att bli någon sorts fripassagerare.

Detta handlar då om den svenska budgeten enbart. Om vi vidgar perspektivet och ser till den totala kostnaden av den krigföring Sverige skulle - direkt eller indirekt - vid ett Nato-medlemskap, behöva delta i eller politiskt stötta blir det helt andra siffror.

Svenska Afghanistankommittén (SAK), som jag själv hade styrelseuppdrag för under 1980-talet, byggde då - under den sovjetiska ockupationen - upp en humanitär verksamhet i landet, med skolor och sjukstugor, som fick oerhört stor betydelse inte minst i mindre byar. Ett tålmodigt arbete som fortsatte och alltjämt fortsätter långt efter den sovjetiska utmarschen ur landet. Vid början av 2000-talet var SAK Afghanistans största arbetsgivare med 8000 anställda (!). Det hade inte kunnat uppnås utan SIDA-stöd. Sedan 1982 har deras bistånd till Afghanistan (varav en stor del slussat genom SAK) uppskattningsvis uppgått till cirka 8-9 miljarder kronor. Mycket pengar förstås, men kan jämföras med vad krigföring kostar.

Bara den svenska militära insatsen i Afghanistan har kostat drygt 1 miljard kronor per år, enligt officiella siffror. De verkliga siffrorna skulle kunna uppgå till ca 35 miljarder per år, enligt Stefan Lindgren som i en artikel från 2011 framhåller en hel del kringkostnader som inte brukar medräknas. Vilket ändå är småpotatis jämfört med vad USA:s krigföring i Afghanistan och Irak uppskattas komma att kosta totalt. Enligt vissa uppgifter jag stött på ca 1800 miljarder USD. Medan andra - som professor Joseph Stiglitz och Harvard-forskaren Linda Bilmes vilka omnämns i Lindgrens artikel - landar vid summan 4000-5000 miljarder USD. Det visar svårigheten att räkna kostnader för krigföring i pengar (hur mäta lidande och död exempelvis?) men ändå att det rör sig om oerhörda summor. Hur mycket uppbyggnad i stil med den SAK ägnat sig åt hade detta räckt till? Eller investeringar i energieffektiviseringar och förnybara energiproduktionsanläggningar?

Sett ur ett globalt perspektiv är det högst diskutabelt om Sverige ska bidra till att driva en militär doktrin och strategi som dels orsakar ökad säkerhetspolitisk instabilitet, dels orsakar miljoner civila dödsoffer och skadade samt infrastrukturell förstörelse (se mitt förra inlägg) och dessutom kostar åtskilliga miljarder dollar?

Detta återstår nu för de partier som svängt i Nato-frågan och förespråkar ett svenskt medlemskap att politiskt försöka försvara. I en tid då globalt krig istället bör förklaras mot klimatförändringen och mot fattigdom och global ojämlikhet, roten till fanatism och våld. Med de initiala kostnader detta kommer att medföra. Investeringar som åtminstone långsiktigt lär ge återbäring många gånger om. 

Nato, Nej Tack 1: Vikten av att ha en fiende

SIPRI uppskattar att det totala värdet för den internationella vapenhandeln år 2013 uppgick till minst 76 miljarder US-dollar. Med tanke på att inte alla länder är lika öppna med sina transaktioner är den verkliga siffran, enligt SIPRI, mycket sannolikt klart högre. Det är i alla händelser en mycket stor bransch som omsätter enorma summor. Avspänningen efter det kalla kriget kanske, i ljuset av detta, inte togs emot som odelat positivt av riktigt alla. Här stod stora pengar på spel. Men hur skulle denna krigsindustri motiveras utan den klassiska fienden? Det uppstod tillfälligt ett desperat behov av fiender. Ja, lite överdrivet konspiratoriskt kanske. Men det är onekligen en röd tråd som går genom alla USA- och Nato-ledda aktioner under de senaste 20 åren.

Många har nog glömt hur den serbiske presidenten Milosevic jämfördes med Hitler och fick personifiera ”ondskan” i världen. Sören Sommelius påminner oss i ett kapitel av ”Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap”. Det blev de ”smarta bombernas” entré på världsmarknaden. Stealth-planen testades och smög över Serbien och fällde sin last med aldrig tidigare skådad precision... enligt Nato. I verkligheten träffades få militära mål men desto fler civila. I Haag hölls en stor fredskonferens där krigsförbrytelserna fördömdes medan Nato från sitt högkvarter i Bryssel istället pumpade ut propaganda om ”det goda kriget”. I Bryssel satt också de svenska journalisterna för att inhämta ”information” om vad som skedde i Serbien.

Några år senare inledde George W. Bush sitt korståg mot ”evil-doers around the world”. Kampen mot terrorismen var en perfekt klangbotten för all militär verksamhet och produktion. Vem vill inte bli av med terrorism? Det satte också ribban för andra och kampen mot terrorismen används som återkommande slogan för Israels urskillningslösa bombningar av Gaza och av Ryssland i Tjetjenien och numera också Syrien. Att åberopa ”krig mot terrorismen” har blivit en taktik som inbegriper ett propagandamaskineri där överdrifter av terrorhot och demonisering av personer och grupper ingår som ett led i krigföringen. Att Putins Ryssland skulle vara ensamt om ett sådant är en naiv villfarelse som bland andra den förre CIA-agenten Philip Giraldi har försökt framhålla. Eller som material som Edward Snowden offentliggjort visar om USA:s hemliga försök att destabilisera misshagliga latinamerikanska regeringar. Något som i propagandan avfärdas som ”konspirationsteorier”.

Saddam Hussein var bästa kompis med USA på den tiden då Ayatollah Khomeini var en ”evil-doer” men blev sedan föremål för demoniseringstaktiken och fick sitt Irak invaderat och förstört. Demoniseringen av Saddam Hussein och de påstådda lagren av massförstörelsevapen var nödvändiga element i propagandan utan vilka det troligen aldrig gått att skrapa ihop tillräckligt med allierade och tillräckligt med folkligt stöd för invasionen (i brist på FN-mandat). Resultatet vi ser idag kan ingen kalla annat än katastrofalt. Låt vara att Irak blev av med en diktator. Men hundratusentals civila har fått sätta livet till och landet befinner sig delvis i totalt kaos. Om det var terrorism som skulle bekämpas kan det svårligen betraktas som annat än ett kostsamt kolossalfiasko. Först efter invasionen fick Al-Quaeda inflytande i Irak och IS framfart har vi inte sett slutet på än.

Invasionen av Afghanistan och den efterföljande jakten på Usama Bin-Laden och på talibaner har på samma sätt orsakat stora mängder civila människoliv. Utan att på något sätt ha fått talibanerna på knä. Ett oräkneligt antal miljarder dollar har pumpats in till den militära insatsen, till synes verkningslöst. Troligen har det, som terroristbekämpning betraktat, varit snarare kontraproduktivt. Liksom i Irak. Trots detta, eller just därför (beroende på hur man vill se det) dröjer sig USA kvar i landet. Liksom de flesta övriga Nato-ländernas trupper.

Bild: Reuters/Afghanhumanrights.com. Offer för en bombattack utförd av NATO i Kunarprovinsen i april 2013.

Libyens Gadaffi var under flera decennier diktator i landet och var länge en demon för USA och Europa tills han hjälpte Europa att lösa ”problemet” med flyktingströmmar från den afrikanska kontinenten som istället kunde hanteras i Libyen. Tillsammans med lite ”oljesmörjning” blev Gadaffi nästan rumsren under ett antal år. Ungefär 10 % av Europas oljeimport kom från Libyen vid den tidpunkten. Fram till den arabiska våren då han åter blev en demon och Nato gavs uppdraget att upprätta en flygförbudszon över Libyen och sedermera hjälpte miliser att inta Tripoli. Troligen handlade detta mer om att säkra oljeimporten än att skydda civilbefolkningen. Demoniseringen av Gadaffi har också i efterhand visat sig bygga på delvis falska uppgifter, vilket bland annat framgår av en artikel i Washington Post, som menar att insatsen i Libyen grundats på ett ”false narrative”. Resultatet av aktionerna är emellertid... kaos.

Utöver detta bör också nämnas alla de tusentals drönarattacker som görs i en mängd länder, utan krigsförklaring. Bara i Pakistan dödas, enligt en artikel i the Guardian, 28 civila för varje dödad ”targeted”. De blir vad som kallt brukar benämnas ”collateral damage”. Många av attackerna utförs av den amerikanska militära organisationen JSOC (Joint Special Operatons Command). Den undersökande journalisten Jeremy Scahill har i sin film ”Dirty Wars” försökt att komma detta hemlighetsfulla militära organ närmare inpå livet. Han tvingas konfrontera konsekvenserna av ”a war spinning out of control”, enligt den officiella presentationen av filmen (finns på Netflix för den intresserade). Enligt uppgifter i denna film utförs attacker i upp till 75 olika länder (!). Även SR P1 har uppmärksammat organisationens förehavanden och beskriver en ny militär strategi ”långt bort från det mediala sökarljuset”.

Jämfört med alla dessa interventioner och invasioner förefaller Rysslands övertagande av Krim som ett under av smidighet. Två ukrainska soldater dödades. Ändå förefaller det oerhört viktigt att framställa Putin som en ny Hitler. Och som det stora hotet mot världsfreden. Demoniseringen av Putin i USA och Europa följer ett mönster som borde oroa oss betydligt mer än Putin. Ändå är nu det främsta argumentet för ett medlemskap i Nato att skydda oss från Putins Ryssland.

Att i blind hysteri rusa in i Nato vore för det första ett säkerhetspolitiskt risktagande sett ur ett snävt nationellt perspektiv. Det svenska deltagandet i Libyen och Afghanistan har inte gett mersmak precis men det har ändå varit fria val. Vilka konflikter kan vi tvingas eller pressas att delta i som medlemmar av Nato? Ett medlemskap skulle också vara en sorts underskrift på en militärdoktrin som visat sig kontraproduktiv och förödande för människoliv och länders infrastruktur, politiska stabilitet och den internationella säkerheten och stabiliteten. Ett alliansfritt Sverige har betydligt bättre möjligheter att driva en förhandlingslinje där fred, försoning och uppbyggnad blir mål och riktmärken istället för förstörelse och dödande. En linje som är mer konstruktiv och human och samtidigt oerhört mycket billigare. Något jag går in på djupare i mitt nästa inlägg...

NATO-kampanjen fortsätter

De senaste årens NATO-kampanj har på senare tid accelererat väsentligt. Inte minst SvD upprepar med imponerande envishet de vanliga argumenten för svenskt medlemskap. Bara i dagens tidning finns en ledare, en kolumnist-kommentar och en stort uppslagen artikel om Nato-frågan. Det förs också in rikligt med debattartiklar för Nato-medlemskap där argumenten upprepas. Vi är redan så svaga att vi är beroende av hjälp från Nato om vi blir attackerade men har inga garantier för detta om vi inte är medlemmar själva, heter det ofta. Det ryska hotet målas också upp som något nytt och omedelbart överhängande.

Senast var det Centerpartiet som ville tala om att de släppt alla tvivel på det fördelaktiga med svenskt medlemskap. De bygger sin analys på hur de sett ”utvecklingen i vår omvärld under lång tid” (?) och menar att ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle stärka bägge ländernas möjligheter att ”bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet men också i insatser för internationell säkerhet”. Huruvida deras tidsperspektiv (”under lång tid”) sträcker sig till Irak- och Afghanistan-insatserna framgår inte riktigt. Inte heller förstår jag hur ett uppbrott från den 200-åriga svenska alliansfriheten bidrar till stabilitet. Den har väl snarare utgjort en garant för densamma? Möjligen ska Sverige gå med för att förändra inifrån. Den hörde vi väl senast inför folkomröstningen om EU-medlemskap. De ledande centerpartisterna förefaller i artikeln till och med ha egna sådana ambitioner då de skriver att ”Centerpartiet vill bidra till att utveckla ett Nato som bygger fred”. En tuff uppgift sannerligen och tämligen oklart vad som här menas. Det låter både naivt och luddigt.

Det här med att ansöka tillsammans med Finland är emellertid en lite ny komponent. Dessa förutsätts ha samma längtan till NATO som Sverige. Därför är det intressant att notera en artikel från i början av juni som en fb-vän uppmärksammade mig på nyligen. Det är en stort uppslagen intervju med den finske generalen Gustav Hägglund, tidigare kommendör för den finska försvarsmakten och ordförande i EU:s militärkommitté. Artikeln är på finska men en översättning av ett urval finns här.

Han sover gott om natten säger han. Han ser förvisso Ryssland som en ”speciell sorts granne” och som ett latent hot att ha med i beräkningen men inte något aktuellt sådant. Av den enkla anledningen att Finland inte utgör något hot, ”inte ens i hopdiktat propagandasyfte”. När frågan om NATO-medlemskap dyker upp säger han så här:

”Jag har inte varit förespråkare för ett NATO-medlemskap tidigare och är det inte nu heller”.

Just det här med att inte utgöra något hot är en nyckelmening. NATO-förespråkarna vill ju gärna utmåla Ryssland som ett så stort hot att vi inte skulle ha något val. När som helst kan det stå ryska tanks utanför dörren, ska vi ledas att tro. Alla försök att avdramatisera den här hotbilden bemöts med beskyllningar för naivitet eller troskyldighet eller ren rysskärlek. Ukraina tas givetvis upp som exempel på hur starkt hot ryssarna utgör. Själv menar jag att det i stort sett fungerar på precis motsatt sätt. Det vill säga först när Ukraina visade allvarlig vilja att närma sig Nato och när den helt vitala ryska örlogsbasen Sevastopol på Krim riskerade att falla i Nato:s händer så utgjorde Ukraina ett hot mot Ryssland. Tillräckligt för att ockupera Krim och införliva det med Ryssland. 

Varför vi själva skulle vara så ivriga att få verka hotfulla mot vår stora granne i öst har jag aldrig riktigt fått klart för mig. Kan inte hjälpa att tänka att det finns en liten stormaktsjävul kvar i vissa politiker, exempelvis Carl Bildt. Med Nato bakom ryggen kan vi brösta oss mot ryssen igen. Går Sverige och Finland med utgör vi plötsligt ett reellt hot mot Ryssland och bidrar till att öka den redan accelererande spänningen. Varför är vi så angelägna om att göra detta? Och blir då inte det ryska hotet en självuppfyllande profetia?

Nato är en försvarsallians brukar det heta. Men de senare decenniernas aktioner har varit allt annat än defensiva. De bygger helt enkelt på en offensiv militärdoktrin som tillämpats på ett flertal platser vid det här laget varav Irak och Afghanistan förstås utgör de främsta och mest förskräckande exemplen. Under förevändning att bekämpa terror har nu USA- och Nato-ledda aktioner vispat upp en betydligt hotfullare värld än när skyskraporna föll. Det är en militärdoktrin som misslyckats att uppnå vad den lovat och dessutom varit rent kontraproduktiv. Ett mer utförligt resonemang om detta förde jag i ett inlägg från januari i år.

Under ett tiotal år har nu Sverige byggt ett så kallat insatsförsvar för att kanske få vara med och leka på ett hörn. Vilket vi gjorde i Afghanistan för en längre tid. Det är därför vi inte har något invasionsförsvar kvar värt namnet. Varför vi nu alltså skulle vara tvungna att gå med i Nato, menar förespråkarna. Det är antingen diaboliskt uträknat på förhand eller också en realpolitisk vindflöjelpolitik som inte precis inger förtroende eller respekt hos varken fiender eller vänner. 

Minsk II, en pressad president och ett splittrat land

Jag skrev igår helt kort om händelserna i Kiev. Medan det ukrainska parlamentet samlades för att rösta om ändringar i konstitutionen samlades gatans parlament utanför och kastade bomber mot Nationalgardet som skyddade parlamentsbyggnaden och dess ledamöter från den högerextrema och ultranationalistiska mobben. 

Det lär ha gått ganska vilt till även innanför parlamentsväggarna. Lyasjkos Radikala Parti lär ha försökt stoppa omröstningen (och har för övrigt idag meddelat att de lämnar regeringskoalitionen) och flera ledamöter även från andra partier ryade om landsförräderi. President Porosjenko är dock tvungen att visa Ukrainas goda vilja att följa det ingångna avtalet, Minsk II, och lyckades tydligen samla ihop tillräckligt med röster för att föra förslaget om decentralisering vidare till en slutlig omröstning som lär komma senare i år så fort författningsdomstolen synat det förslaget om jag förstått rätt. Ett förslag som innebär en landsomfattande decentralisering men också en temporär och begränsad självständighet för de rebelliska regionerna Donetsk och Luhansk. Det är naturligtvis det sistnämnda som ultranationalisterna i och utanför parlamentet störs av. De vill uppenbarligen hellre se mera blod flyta än att kompromissa med sina landsmän i öst. Samtidigt som ledarna för dessa regioner underkänner förslaget för att det ger för lite självständighet eller autonomi vilket knappast heller visar särskilt mycket till kompromissvilja för att nå försoning och fred.

Porosjenko är pressad av såväl en högljudd minoritet inom parlamentet som en ännu mer högljudd, och dessutom våldsam sådan, utanför maktens boning. Pressad att vägra kompromissa med rebellerna i Donbass. Det råder krig i öst och det är svårt att föra samtal på sansad nivå. Beredskapspropagandistiska paroller, militär logik, nationalistiska slagord och provokativa utspel hör till vardagsdebatten. Våldet ligger ständigt och lurar runt hörnet. Stora mängder vapen cirkulerar i landet och det finns gott om unga (företrädesvis) män som kan och vill hantera dem.Den granat som under gårdagens kravaller dödade en och skadade uppemot hundra lär ha kastats av en 21-åring som slagits i frivilligbataljonen Sich. 

Samtidigt som Porosjenko nu gör allt han kan för att visa sin vilja att följa Minsk-avtalet, och på så sätt om möjligt ena landet och få rebellerna att lägga ned vapnen, så har han redan på sätt och vis släppt taget om befolkningen i Donetsk och Luhansk (det lilla grepp han nu kan ha haft). Beslutet att ställa in alla statliga utbetalningar (som pensioner och sociala bidrag) till folket i Donbass kan ha varit ett ödesdigert misstag. Nu gäller rubeln som betalningsmedel där och pensioner utbetalas av ryska staten. Till vilken stat förväntar sig Porosjenko att dessa människor ska vända sin lojalitet? Hur kan de någonsin mer känna sig (och förväntas känna sig) som fullvärdiga medborgare i Ukraina? 

På samma gång har folket i övriga Ukraina tämligen lite att se fram emot. Korruptionen fortsätter att vara en vardagsrealitet som lägger en förlamande hand över kreativitet och samhällsservice, valutan faller ständigt i värde och urholkar de redan ynka lönerna. Unga män flyr landet för att undvika inkallelser och fyller därmed på den redan strida strömmen av unga, inte minst välutbildade, människor som flyttar utomlands eftersom karriärvägarna inom landet är alltför få eller alltför krokiga.

Kanske är splittringen av landet nu oundviklig? Enligt Anna-Lena Laurén i SvD idag lär en högt uppsatt parlamentariker viskat i hennes öra att Ukraina inte behöver Donetsk och Luhansk och att det vore lika bra att ge bort områdena till Ryssland. De utgör bara en fotboja för Ukraina på dess väg in i EU, menade han. Det kan hända att han har rätt. Kanske är splittringen att se som oundviklig och ofrånkomlig? Richard Sakwa sammanfattar det alldeles utmärkt i sin lika utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands:

”The Ukrainian crisis is essentially a struggle between different visions of what it means to be Ukrainian and who is to decide, and, following on from that, what is Ukraine´s proper place in the world. As early as the 1990s Anatol Lieven asked whether it was wise to try to force Ukraine to choose between integration into western institutions, notably NATO, and its traditional orientations to the East. The imposition of such a choice in the end turned ´fraternal rivalry´into deadly contestation that threatened to tear the country apart and endanger world peace”