Svensk självständig utrikespolitik 2.0

 

Det argumenterades kraftigt för suveräna länders självklara rätt att göra sina självständiga val avseende om de vill bli medlemmar i NATO eller inte. Inga påtryckningar utifrån (läs Ryssland) skulle få styra valet för vare sig Ukraina som Finland eller Sverige.

Det visade sig förvisso väldigt snabbt att det var NATO-medlemmar (läs Turkiet) som avgjorde saken, och i viss mån även Finland (åtminstone avseende Socialdemokraterna).

Den här rätten att göra självständiga utrikes- och säkerhetspolitiska val som då stod högt på agendan för så gott som samtliga partier är nu som bortglömd och vi böjer oss för vinden i flera bemärkelser.

Jag är rädd att det bara är början och att NATO-medlemskapet för med sig hänsyn och förpliktelser som vi tidigare har kunnat ställa oss utanför. Om vi så själva ville.

Innan ens det svenska medlemskapet har godkänts tornar molnen upp sig och konturerna av en ny svensk utrikespolitik börjar formas. Moln med en hel del svärta i kanterna.

Bild: Regeringen. Utrikesminister Ann Linde försöker företräda den "gamla" svenska självständiga utrikespolitiken och en ny och "följsammare" samtidigt.

Om vår nya allierade Turkiet

Argumenten för att gå med i NATO dryftades flitigt under vintern och våren innan Socialdemokraterna slutgiltigt vände kappan officiellt och plötsligt var för ett medlemskap:

Aftonbladet publicerade i vintras en sammanfattande argumentsamling både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap och bland argumenten för fanns bland annat detta:

”Nato är en sammanslutning av länder som delar våra värderingar, och står upp för demokrati. Genom att gå med i Nato visar vi solidaritet och stöd med grannländer om de utsätts för påtryckningar. Varför skulle vi inte vilja vara med där?”

Det gick ju att argumentera emot detta bland annat med hänvisning till NATO-medlemmen Turkiet. Argument som fick tydlig aktualitet innan bläcket torkat på ansökningshandlingen.

SvD publicerade nyligen en lista med krav (formellt ett memorandum) på Sverige (och Finland ska sägas) som Turkiet ställt som villkor för att godkänna det svenska NATO-medlemskapet.

Ett av kraven är att Sverige och Turkiet ska visa varandra ”orubblig solidaritet i kampen mot terrorism”. En punkt är också tydlig med att Sverige inte ska ge stöd till YPG/PYD och den politiska oppositionsorganisationen FETÖ (aka Gülenrörelsen) i Turkiet.

En annan punkt fastslår att det inte ska finnas några vapenembargon länderna emellan.

Vidare ska det etableras en, med SvD:s formulering, ”gemensam strukturerad dialog och samarbetsmekanism på alla nivåer, inklusive mellan rättsväsende och underrättelsetjänster, för att öka samarbetet mot kontraterrorism och organiserad brottslighet”.

Ännu en punkt handlar om utlämning av vad Turkiet ser som terrorister och, märkväl, med tillägget att Sverige ska ”ta hänsyn till information, bevis och underrättelser som Turkiet ger” i bedömningarna för att ”underlätta utlämning”.

För försäkra sig om att Sverige (och Finland som sagt) följer överenskommelsen ska de tre länderna skapa en ”Permanent Joint Mechanism”. Det är förstås Turkiet som är kravställaren och därmed också den som avgör om vi efterföljer kraven.

Turkiets Erdogan påminde också nyligen om att det underförstått är deras tolkning som gäller, annars…?

Turkiets syn på terrorism är ju som väl bekant en annan än Sveriges, åtminstone avseende landets kurder, vilket har påpekats av många. 

Utrikesminister Ann Linde gav i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022) en del antydningar och besked som pekar på ”följsamhet” med kraven:

”Sverige kommer solidariskt att bidra till hela Natos säkerhet, inklusive Turkiets. Vår ambition är att i konstruktiv anda komma framåt i de frågor som Turkiet har rest. Sverige fördömer terrorism å det starkaste. En ny, skarpare terroristbrottslag träder i kraft den 1 juli, och regeringen förbereder ytterligare skärpningar av terroristlagstiftningen.”

Det hindrade henne inte att avge försäkringar om Sverige som självständig röst i världspolitiken:

”Sverige kommer inte att förlora sin globala röst som en framtida Natomedlem. Vi har en lång historia av att stå upp för folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet. Det är också vår framtid.”

Statsminister Magdalena Anderssons inställning är snarare genant och jag gissar att hon helst skulle spola hela frågan bort från agendan. Då skulle hon slippa utsättas för frågorna hon fick av SR i Ekots partiledarutfrågning 3 juli.

Hon fick där bl.a. en fråga om den turkiska definitionen av terrorism:

”I Sverige gäller ju svensk lagstiftning och är det så att man, eh, så att säga bedöms ha gjort ett terrorbrott så är det svensk definition av terror naturligtvis som gäller. Så är det så att man inte ägnar sig åt terroristverksamhet så behöver man inte vara orolig”.

Hon fick också den delikata frågan om hon tyckte Turkiet är en demokrati och svarade då så här:

”Jag ska inte, alltså, jag ska inte slutgiltigt … alltså, så här, det är ju, det är ju en demokrati på så sätt att de har allmänna val. Eh, men vi vet ju också att det finns en diskussion om, eh, ja om att det är journalister som är fängslade och så, och det är ju klart att det är också viktigt att det finns en fri media”.

Hon fick så frågan om hon alltså är osäker på om Turkiet är en demokrati och fortsatte:

”Det beror ju så klart exakt på vad man lägger i begreppet demokrati, men jag menar det är ju allmänna … det kommer ju vara val i Turkiet under nästa vår”.

Nästa fråga handlade om hur hon tycker att den kurdiska minoriteten behandlas i Turkiet:

”Det finns, eh … eh, naturligtvis … all anledning att titta väldigt noggrant på hur minoriteter behandlas i många olika länder och i en rättsstat ska ju lagboken gälla lika för alla oavsett vilken etnisk bakgrund som man har. Det är naturligtvis viktigt att det finns utrymme för olika etniska minoriteter att, eh, att fungera i alla länder i hela världen”.

Ja, det är väl så här den svenska självständiga rösten som står upp för demokrati kommer att låta i fortsättningen. Hon upprepade för övrigt olika former av ordet ”tydlighet” flera gånger under intervjun. Det vill jag vara tydligt med.

 

Nato och kärnvapen – hör intimt ihop

Att Sverige går med i NATO betyder att vi är med i en allians som ytterst litar till kärnvapen. Man brukar säga att alliansen går under ett ”kärnvapenparaply”.

Det har argumenterats att Sverige har avgett en förklaring att inte hysa kärnvapen på vårt territorium som NATO-medlemmar och en del experter menar att detta också är osannolikt.

Andra pekar dock på att det finns många sätt som Sverige ändå kan involveras i kärnvapenanvändning.

Samtidigt talas det alltmer om att använda ”taktiska kärnvapen”, lite mindre (typ en Hiroshima-bomb).

Dessutom lär ju Ryssland rita om kartan för strategiska mål för sina kärnvapen om Sverige blir medlemmar i NATO. Kanske inte Sverige hamnar först på listan, men nog finns en risk att vi snart finns med på den. ”Varför skulle de vara snälla mot Sverige” när vi är med och planerar förstöring av Ryssland, menar bland andra Rolf Ekéus, f.d. toppdiplomat.

Ann Lindes brev (”Letter of intent”) till NATO-generalen Stoltenberg är också mycket tydlig på punkten om kärnvapen:

”Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag”.

Ann Linde upprepade ungefär samma sak (men utelämnade ordet kärnvapen) i riksdagen (Utrikesdeklarationen 10 juni 2022):

”Sverige skulle som medlem åta sig helheten i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner. Ett Natomedlemskap kan också förändra förutsättningarna för krigsmaterielexport inom vårt nationella regelverk.”

Samtidigt som hon (liksom i Turkiet-frågan försöker hon företräda två linjer samtidigt) i samma utrikesdeklaration säger:

”Kärnvapenhotet är en alltmer oroande verklighet. Sverige kommer att fortsätta att vara en stark röst för nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll även som framtida Natomedlem. Det gemensamma målet är en värld fri från kärnvapen.”

Det är ju intressant med de här dubbla signalerna då vi med all önskvärd tydlighet såg hur det gick med undertecknandet av FN:s kärnvapenförbud som delvis var ett svenskt initiativ. Tills USA började skicka hotbrev och pressa på för att vi inte skulle underteckna. Sverige böjde sig snabbt och hittade på undanflykter för att inte underteckna FN-deklarationen.

Dåvarande försvarspolitiske talesperson Karin Enströms inlägg i debatten då (2017) lät så här: Ett undertecknande av konventionen skulle vara ”oförenlig med framtida svenskt NATO-medlemskap”.

Jag skrev då på denna blogg att detta tydligt fastställde att ”medlemskap i NATO och viljan att hysa kärnvapen hör intimt ihop” och uppmanade läsarna att aldrig glömma detta i den fortsatta debatten om NATO-medlemskap. Den som aldrig riktigt fick bli till på allvar, kan man nu säga i efterhand.

Summa summarum: NATO-medlemskap och kärnvapen hör intimt ihop och detta kommer vi inte ifrån, hur många deklarationer vi än utfärdar om vapnens placering på svensk mark eller inte.

En grundlagsändring som får nytt omfång med NATO-medlemskapet

Sverige är på väg att ändra grundlagen så att journalister som avslöjar sådant som ”kan skada länder som är partner till Sverige” riskerar upp till åtta års fängelse. Detta har knappt med en rad uppmärksammats i svenska media och vid en googling förefaller Birger Schlaug vara ensam om att invända mot förslaget.

 Det formuleras av KU, som tillstyrkte grundlagsändringen, så här:

”Lagändringarna innebär begränsningar av friheten för var och en att publicera uppgifter i grundlagsskyddade medieformer samt av meddelarfriheten och anskaffarfriheten, alltså rätten att meddela och anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för publicering i grundlagsskyddade medieformer”.

Det krävs två omröstningar i riksdagen och den första har redan tagits den 6 april i år (räck upp handen den som noterat detta). Emot var endast Vänsterpartiet och Liberalerna, som reserverade sig (Schlaug är förvisso inte helt ensam). Vänsterpartiet ansåg att förslaget utgjorde en omotiverad inskränkning av tryck- och yttrandefriheten. Liberalerna ansåg att förslaget inte hade ”den tydlighet och förutsägbarhet som är nödvändig för att inte enskilda av försiktighetsskäl ska avhålla sig från att utöva sin grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihet”.

Vad lagändringen innebär i praktiken är det endast fantasin som begränsar. Förslaget började utarbetas redan för några år sedan, då Sverige deltagit i allt fler internationella insatser och möjligen som konsekvens av värdlandsavtal och försvarsavtal med USA som påspädning. Men som medlem i NATO får Sverige en helt ny ”hänsyn” att ta, liknande den som nu tas till Turkiets krav.

Kommer vi ens få skratta åt vad vi vill om riksdagen röstar igenom grundlagsändringen en andra gång?

Mer allvarligt än så är detta tyvärr. Själva vitsen med att ändringar av grundlagarna ska tas två gånger av riksdagen och med ett val emellan är ju att en debatt ska kunna hållas igång och att folket i ett val ska kunna rösta i enlighet med den ena eller andra sidan i frågan. Om detta har i stort sett inte debatterats alls. Knappt ens i riksdagen. Det är hög tid att vakna inför valet och granska partiernas ståndpunkter i frågan. Sedan kan ju väljarna själva avgöra hur stor vikt de lägger vid yttrandefrihet och pressfrihet.

Journalistförbundet varnade i sitt remissvar för konsekvenserna av att införa det nya brottet ”utlandsspioneri” vilket innebär att en domstol vid sin bedömning ska väga in om skada har tillfogats ”Sveriges förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation”, inte om skadan tillfogats Sverige. De invände också mot den mycket brett tolkningsbara formuleringen om att den s.k. skadliga uppgiften kan röra ”något förhållande”. Med en sån formulering kan i princip vad som helst tolkas in.

Det ska alltså göras straffbart att ”befatta” sig med en uppgift som bedöms som hemlig. Rimligen gäller det alltså att både visselblåsaren och journalisten kan dömas, förutom den ansvarige utgivaren. Vad som ska vara hemligt bestäms förstås av befälhavaren för en insats, exempelvis NATO. Att avslöja missförhållanden som hålls hemliga lär med andra ord bli svårt inom alliansen, så länge som dessa har anknytning till NATO.

Förutsatt att vi låter det hända och inte svarar med röstsedeln i höst. Sorgligt nog skulle det krävas en osannolik jordskredsseger för Liberalerna och Vänsterpartiet för att nå majoritet för en nej-röst. Lagen är tänkt att träda i kraft 1 januari 2023 så övriga partier räknar kallt med att kunna rösta igenom det slutgiltigt mycket snart efter valet.

 Jag delar inte Ann Lindes optimism angående förutsättningarna för Sverige att ugöra ”en global röst för ”folkrätten, solidaritet, nedrustning, demokrati och jämställdhet” och en stark först för ”nedrustning, icke-spridning och rustningskontroll” av kärnvapen.

Den svenska ”globala rösten” lär i vart fall bli märkbart mer lågmäld. Eller otydlig. Det är väl det enda som framstår som tydligt.

 

NATO-frågan 7: Att gå med i NATO eller inte – det är frågan…

 

Putins tal på segerdagen igår den 9 maj:

Ryssland har alltid stått för ”ett jämlikt och odelbart säkerhetssystem vilket även är oerhört viktigt för den globala säkerheten”.

”Nato-länderna vill inte lyssna på oss. I själva verket hade de helt andra planer”.

”Ett helt oacceptabelt hot mot vår säkerhet byggdes upp systematiskt. Dessutom alldeles intill våra gränser”.

Han uttryckte också uppfattningen att västländer med USA i spetsen förnedrat och förödmjukat andra länder (här är det Ryssland han egentligen menar men att framstå som ”andra länders” beskyddare låter förstås bättre) och att Ryssland inte respekteras. Att Nato är aggressivt och pressar Ryssland.

Det här är alltså uppfattningar som jag redogjort för i mina tidigare inlägg och som funnits med ända sedan Sovjetunionen blev Ryssland och som framför allt efter 2008 accelererat i styrka, då NATO gav löfte till Ukraina och Georgien att bli insläppta som framtida medlemmar.

Nu vet jag att en del tycker att den uppfattningen är en bluff och en förevändning för Ryssland att få göra som de vill i sina grannländer. Att det inte alls upplever något hot från NATO och USA. Själv tänker jag att det är omöjligt att veta exakt vad som rör sig i huvudet på Putin med flera, men att den här uppfattningen grundar sig på något som uppfattas som ett svek från västvärlden och framför allt USA torde stå glasklart. Det handlar alltså minst lika mycket om heder som om rädsla för ett hot invid gränserna. Att den ryska uppfattningen har upprepats om och om igen ända sedan 1990-talet torde också stå väldigt klart för läsaren av mina inlägg. Det är fakta helt enkelt. Hur man vill tyda dessa är en annan sak, men det är en uppfattning man måste försöka förstå att Ryssland agerar utefter och omvärlden måste därför också fundera över vad som är lämplig respons. Att eskalera det som Ryssland uppfattar som hotfullt och förnedrande? Eller försöka lägga is på känslorna och på diplomatisk väg föra Ryssland in på ett annat spår.

Just här börjar det bli lite knepigt. Dessvärre känner jag att det kan vara för sent nu. Som jag antytt i mina tidigare inlägg hade man kanske tidigare kunnat uppfatta varningssignalerna och finna en säkerhetsordning som fallit både Ryssland och grannländerna Ukraina och Georgien på läppen. Webber, Sperling och Smith avslutade sin bok What´s wrong with NATO and how to fix it, utgiven ifjol med att ge alliansen ett råd:

”” […] the Alliance needs to seriously rethink the scope of enlargement, ruling out for the foreseeable future membership for both Georgia and Ukraine” (Webber et al 2021, s. 222).

Nu är eskaleringen bortom ett sånt diplomatiskt spel och fortsättningen blir nu oerhört farlig.

Foto: Lehtikuva/AFP Photo/Paul Wennerholm. Sanna Marin och Magdalena Andersson funderar över hur de ska lägga upp sin ”gemensamma” NATO-ansökan (?)

En svensk NATO-ansökan lär komma

Frågan om svenskt NATO-medlemskap har därmed en tyngd som går bortom tyckande om Putin och Ryssland. Åtminstone om det är svensk säkerhet vi talar om, att värna gränserna och svenska invånares liv.

Det är alltså minerad mark vi beträder när vi pratar om NATO-anslutning. Det krävs oerhört försiktiga steg.

 I just det läget klampar vi iväg i språngmarsch över minfältet. När det istället skulle behövas ett grundligt övervägt beslut så hastas det fram på ett par månader utan möjlighet till vettig debatt eller folkligt inflytande.

Riksdagens analysgrupp har haft sitt sista möte igår och enligt alla medverkande lutar det klart åt en svensk Nato-ansökan. Detta alltså innan S gett sitt slutgiltiga besked.

Det kommer i helgen men enligt min bedömning är det också redan klart att S kommer göra en u-sväng och förorda en ansökan. Det som filas på nu är väl bara formuleringarna av motiven till att göra en sådan tvärvändning. Framför allt lär det behövas för den parti-interna opinionen.

Att Finland sägs ha bestämt sig inverkar förstås på ett avgörande sätt, trots att det varit så oerhört viktigt att Sverige bestämmer självt över sin säkerhetspolitik. Det framgick ändå klart om inte annat i och med turnén runt Europa som paret Marin/Andersson nyligen gav sig ut på som handlade om att förankra ett NATO-stöd för tiden mellan ansökan och antagning som medlem.

Så jag betraktar det som klart redan att Sverige kommer att ansöka om NATO-medlemskap. Jag hoppas det är ett beslut som vi inte får anledning att ångra. Jag är inte alls så tvärsäker som många andra. Varken åt ena eller andra hållet om jag ska vara helt ärlig. Det sorgliga är bara att det inte ges nog med tid för att tänka klart. OCH att tänka klart.

 

Min egen uppfattning

Jag lutar dock fortfarande åt att vi bör hålla oss utanför NATO och hålla fast vid en alliansfri position. En sådan blir troligen bräckligare och osäkrare om Finland ger sig in i NATO utan Sverige. Vilket i sig är lite av ett svek. Den svensk-finska samstämmigheten var ju så viktig (?). Nu är det i princip Finland som bestämmer åt oss och tar det beslut som vi hela tiden tjatat om är så viktigt att Sverige avgör helt på egen hand, utan påverkan utifrån.

Å andra sidan är det finska beslutet givetvis något vi måste förhålla oss till. Liksom den ryska hållningen till säkerhetsläget. Oavsett vad vi anser om den. Vi måste inse att Finland (enligt alla bedömare) kommer att ansöka om NATO-medlemskap och vi måste inse att Ryssland kommer att avsky det beslutet (att de inte begriper att de är högst medskyldiga till att det tas är en annan sak).

Ett Sverige ensamt som alliansfri behöver dock inte vara så bräckligt som många tror. Att göra en isolerad attack mot Sverige skulle kräva stora ryska luft- och sjöstridskrafter om de inte vill slå sig igenom Finland först som då skulle vara NATO-land. Sannolikheten för detta är i nuläget noll. Inom den närmaste framtiden mycket liten. Speciellt som Sverige äger såväl ett hyggligt starkt flygvapen samt u-båtar.

Förutom detta finns en hel del frågetecken att räta ut. Något som beslutshastigheten har omöjliggjort, och som därmed kommer kvarstå under ansökningstiden (för ansöka om medlemskap kommer Sverige att göra).

Det är följande frågor:

Om NATO som rött skynke och den ”idealiska tidpunkten”:

Om Ryssland upplevt den ukrainska ambitionen att bli NATO-medlem så hotfull att det går till fullskaligt angrepp mot landet så bör den risken vägas in ganska tungt i analysen inför en ansökan just i nuläget (kanske än mer den finska).

I detta ligger alltså ingen argumentation om det kloka i att gå med i alliansen men däremot en undran över valet av tidpunkt. Den närmast paniska brådskan att forcera fram ett beslut förefaller i ljuset av detta närmast besynnerligt eller är det bara obegåvat? Ett enormt risktagande är det åtminstone i ett läge där Putins Ryssland förefaller i klar obalans och redo att vidta drastiska åtgärder om det anser sig tillräckligt pressat, vilket det borde göra. Nu kan man ju argumentera att den ryska militären är bunden till Ukraina, har lidit svåra nederlag och är försvagad och därför inte kapabel till någon ny stor insats. Men i så fall är brådskan med svenskt NATO-medlemskap ännu mer besynnerlig. Varför inte göra en djupgående analys och väga in flera bedömares argument, såväl för som emot?

Eller har Marin/Anderssons europeiska turné säkrat stöd för eventuella angrepp i mellantiden?

En angränsande fråga är om detta ”säkrade stöd” verkligen är så säkert? Om USA och NATO bedömt att det varit riskabelt att ingripa i Ukraina för att undvika ett världskrig så vore det inkonsekvent och lite av svek mot Ukraina att göra en annan bedömning avseende Sverige. Så frågan är alltså hur stark viljan är att i ett sådant läge ingripa?

Ett skäl att angripa Sverige brukar dessutom vara att Ryssland skulle vilja ta Gotland som ett led i ett angrepp mot Baltikum. Det vill säga NATO-länder. Så Sverige bör alltså gå med i NATO för att vi skulle kunna skydda oss om Ryssland angriper NATO-länder. Logiken är inte alldeles glasklar.

Om det ryska intresset för Sverige:

Det mest sannolika ändå är att Ryssland har begränsat militärt intresse av Sverige. Sverige är inte Ukraina. Vi har ingen landgräns till Ryssland. Vi har inte en gemensam historia eller gemensam kultur i samma bemärkelse. Vi har inte en stor minoritet etniska ryssar/rysktalande inom landet. Vi har ingen rysk militärbas som måste skyddas från att hamna i NATO:s händer. Vi har ingen anledning att som alliansfri hysa utländska trupper stationerade i Sverige eller att låta placera robotsystem riktade mot Ryssland på svenskt territorium. Vi utgör med andra ord inget hot i nuläget. Däremot som NATO-medlem. Befängt att Ryssland tycker så, säger en del alltså. Kanske det, men den ryska uppfattningen har varit klart uttalad sedan trettio år tillbaka så den kan inte ha överraskat någon. En mer adekvat invändning är om Putin kan förväntas agera rationellt? Den nuvarande attacken mot Ukraina har varit kontraproduktiv i stort sett i allt så hur säker kan man vara på hur han väljer att agera fortsättningsvis?

Om NATO:s artikel 5:

En fortsättning på det sistnämnda resonemanget är att det brukar heta att vi som medlemmar i NATO garanteras vi skydd om vi angrips. Man hänvisar då till dess artikel 5. Hur säkert är detta? Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), säger (liksom många andra bedömare) i SvD att NATO-länderna är inte skyldiga att bidra med väpnade styrkor, även om det tillåts.

– Det enda paragrafen kräver är att man som allians tar ställning för det landet som blir angripet, huvudsakligen politiskt. Varje Nato-medlem bestämmer själv vad man vill göra därutöver – om det är att bidra med soldater, militär utrustning, sanktioner eller bara med ord, menar Winnerstig.

En mycket intressant undersökning utfördes 2020 bland 16 NATO-länder som visade att en majoritet endast i fem av dessa sexton länder var positiva till att ställa upp med egna militära trupper till stöd för ett annat NATO-land om detta angreps av Ryssland. Artikel 5 som är grunden till säkerhetsgarantin är alltså inte helt förankrad bland medlemsländernas befolkningar åtminstone (Webber et al 2021, s. 150–151).

Det var också under Trumps president-period en debatt både i USA och internationellt om USA:s ledarskap för NATO och generellt i världen. Trump stod för, menar Webbert et al, en ”Jacksonian” inställning till frågan, till skillnad från en ”Wilsonian” liberal inställning som inbegrep en amerikansk roll som en sorts världspolis och garant för liberal demokrati som dominerande ideal. Författarna påminner här om att detta mer inåtvända och protektionistiska perspektiv (”Jacksonianism”) har starka rötter i USA och inte bara var en av Trumps nycker (Webber et al 2021, s. 167).

OM kärnvapen:

I fredstid finns ingen skyldighet för NATO-länder att hysa kärnvapen. I krigstid däremot finns inga garantier för att svenskt territorium förblir kärnvapenfritt (inbegriper försstås vatten och luftrum). Vi kommer att befinna oss under NATO:s kärnvapenparaply så här finns inga hundraprocentiga svar. Eller för att åter citera Mike Winnerstig:

”Som Nato-medlem måste Sverige ändå bejaka kärnvapenavskräckning som metod, och ytterst riskerar vi även att dras in i ett kärnvapenkrig. I en sådan situation är det dock inte säkert att den militära alliansfriheten heller skulle rädda oss”.

Om den tvärsäkra attityden hos NATO-anhängare:

Så sent som 2010 skrev NATO i sitt ”Strategic Concept” att: ”The Euro-Atlantic area is at peace and the threat of a conventional attack against NATO territory is low” (Deni 2017, s. 28).

Det visar, enligt min mening, att framtidsanalyser ofta hamnar helt snett ganska snabbt och att det bör stämma till eftertanke när politiker nu bestämmer sig för ett svenskt eventuellt NATO-medlemskap. Vilken analys görs inför detta hastigt påkomna val? Vad väntar runt hörnet? Vad vet vi om Rysslands vägval efter Putin? Vad vet vi om Putins framtid över huvud taget? Hur lång är den som rysk ”tsar”? Vad vet vi om NATO:s utveckling?

Den brådska som nu råder att ta beslut om NATO-medlemskap förefaller i ljuset av allt detta som fullkomligt obegriplig om man analyserar det säkerhetspolitiska läget och de faktorer som kan väga in som positiva eller negativa med ett svenska NATO-medlemskap. Kan brådskan ha inrikespolitiska undertoner? Är det verkligen för att sopa undan från inför valet som S driver på så hårt? Är det för att ett ”window of opportunity” öppnats som de borgerliga driver på så ivrigt för medlemskapet? Något de längtat efter länge och bara väntat på att få genomföra. Min egen analys är att tillfället just nu kanske rentav är sämre än förut och egentligen kräver en rejäl funderare.

 

Avslutningsvis några ord om Ukraina

Efter att ha bott i landet i ett par omgångar de senaste åren har jag en särskilt varm relation till Ukraina trots att jag ofta irriterar mig på olika företeelser speciella för landet.

Därför kan jag inte låta bli att avsluta med en högst bedrövad analys av den del av Putins tal på segerdagen 9 maj som handlade om Ukraina. Eller rättare sagt inte handlade om Ukraina.

Putin talade om Donbass och Odessa. Ukraina nämndes inte vid namn. I det här narrativet existerar inte Ukraina som självständigt land. De områden Putin talar om betraktas som egentliga ryska områden som nu kan vara på väg åter till moderlandet, så att säga.

Dessutom säger han följande:

”Allt pekade på att en konfrontation med nynazister och nationalister som USA och deras små vänner satte sin tilltro till, var oundviklig”.

Här finns en intressant liten bit information instoppad och som Svt:s översättning valt att inte uppfatta, förmodligen för att den för det stora flertalet svenskar är okänd och svårbegriplig. Putins säger inte riktigt ”nationalister” utan istället ”banderister” (”banderivtsi”). Det anspelar på Stepan Bandera, den ukrainske ledaren för nationalistorganisationen OUN som lierade sig med Nazi-Tyskland och kämpade med dem mot Röda Armén. Hans anhängare kallades ”banderivtsi” redan under kriget och står för både nazism och ukrainsk nationalism i ryska ögon.

En av de saker som har irriterat mig med Ukraina har varit just dess dåliga omdöme när det gäller att välja historiska hjältar. Stepan Bandera är en av dem.

Därför talar Putin om nazismen och Ukraina i samma andetag. Något som är obegripligt för de flesta i Sverige men som för den ryska publiken bär på en annan mening med historiska rötter. Men det är inte bara därför Putin gör det. Segerdagen handlar om segern över nazismen i andra världskriget, eller stora patriotiska kriget som det alltid hetat i Sovjetunionen och i Ryssland. Ett krig som började i juli 1941 då Tyskland invaderade Sovjet, inte i september 1939 då Molotov-Ribbentroppakten gällde och Polen delades mellan Tyskland och Sovjet. Två bortglömda år i den ryska historieskrivningen. Det är segern mot nazismen och Berlins fall som man vill komma ihåg. En seger som höll Sovjetunionen samman efter kriget som en identifikationsmarkör som de flesta kunde ställa sig bakom. Det har följt med till Ryssland och framför allt under Putin. Det handlar nu också om att visa att Ryssland är tillbaka som stormakt (som arvtagare till Sovjetunionen) och att de är nazismens fiende nummer ett i världen.

Skruvat? Historierevision? Jo, visst är det. Men så ser narrativet ut och en stor del av ryska befolkningen har åtminstone delvis svalt pillret.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html

NATO-frågan 6: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-6-vad-vill-nato-egentligen.html

NATO-frågan 4: NATO:s expansion och Rysslands irritation

 

Tidigare inlägg på denna blogg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

John Deni menar att Ryssland efter Sovjetunionens fall redo att åter ingå i den europeiska gemenskapen. Men att de kanske såg framför sig det Europa som de lämnade 1917. Ett Europa med ”realpolitik” och ”statspatriotism”. Europa hade intresse av att införa ”värderingar” medan Ryssland ville söka sin identitet i det imperium som fanns före 1917 (Deni 2017 s. 54).

Det är en intressant tanke och inte osannolik. Men vad som än rör sig i huvudet på Putin och hans närmaste så är det ett faktum att Ryssland, med undantag för några år i mitten av 90-talet, alltid sett NATO som en fiende och mer explicit så efter 2008. För en del västländer förefaller detta vara svårförståeligt.

John Denis förklaring är att Sovjetunionens fall också innebar Rysslands fall från imperium till post-imperium (Deni 2017, s. 56). Ytterligare en förklaring är historisk och geopolitisk. Någon har räknat ut att Ryssland varit utsatt för invasion ungefär vart trettiotredje år historiskt. Dess läge i gränstrakterna mellan Europa och Asien har gjort dess läge utsatt för hot och attacker från väst, syd och öst. Resultatet har blivit ”illa definierade gränser” och en rysk misstänksamhet mot allt och alla. Eller bättre uttryckt:

”Historical exposure to attack from across every frontier has gotten into the DNA of today´s and tomorrow´s Russian leaders” (Deni 2017, s. 57)

Ryssland bedriver därför realpolitik och ser de internationella relationerna som ett nollsummespel och tävling mot konkurrenter snarare än samarbete på olika områden eller kring olika problemkomplex, menar Deni, som också påpekar att Putin allt oftare använt utrikespolitik för att konsolidera sin inhemska makt (Deni 2017, s. 59).

Bild: NASA, Grafik: Clas Christiansen/Yle

NATO:s expansion och rysk irritation

Jan Eichler har med sin bok ”NATO’s Expansion After the Cold War” gett en mycket grundlig genomgång av den eskalering av säkerhetsläget i området mellan Östersjön och Svarta Havet som skett efter kalla krigets slut och som nu stegrats ytterligare. Något Eichler varnade för i sin bok som trycktes ifjol.

Eichler talar här om tre vågor av NATO-expansion efter kalla krigets slut. Den första inbegrep Polen och Tjeckien. Den andra, och viktigaste, inbegrep baltstaterna med gräns direkt mot Ryssland. Den tredje innefattar flera balkanländer och ger NATO tillgång till Adriatiska havet. Processen startade också här för Georgien och Ukraina i.o.m. NATO:s Bucharest Summit 2008 och löftet om medlemskap i NATO. Georgien fick då antagligen självförtroende att göra ett angrepp mot rysk-vänliga delar av landet men fick aggressivt svar från Ryssland. Möjligen hade de förväntat sig hjälp från NATO? Ukraina har varken vad gäller Krim eller den nuvarande invasionen av landet fått någon avgörande hjälp från NATO. Möjligen har de övertolkat signalerna från Bukarest?

Under perioden 2004–2020 har NATO således vunnit följande i direkt kontroll av områden (Eichler 2021, s. 22):

I norr Östersjön, inklusive finska bukten, som öppnar en rutt mot St. Petersburg. I söder Adriatiska Havet vilket också inneburit en obruten landmassa mellan detta hav och Svarta Havet genom de nya medlemmarna Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bulgarien och Rumänien. NATO behärskar också ett område från Tallinn till Tirana samt från Split till Varna.

 

En neo-realistisk analys av förhållandet NATO-Ryssland

USA ses här som den obestridlige hegemonen i världens säkerhetsordning. USA har blivit en ”indispensible nation” med både möjlighet, och (enligt filosofin om ”manifest destiny” kanske?) även en ”plikt” eller ”skyldighet”, att manifestera sin styrka genom att styra och forma världsordningen. USA:s agerande i den post-sovjetiska delen av Europa efter kalla kriget kan ses som en markering av USA:s överlägsenhet. På den ideologiska nivån kan expansionen ses som mer legitim och till och med önskvärd eftersom NATO gör anspråk på att försvara demokrati, frihet, välstånd och stabilitet (Eichler 2021, s. 23).

Observera här att detta är teoretiska resonemang och utan normativa inslag. Det är just det som den realistiska synen (i akademisk bemärkelse) innebär. Det skiljer den också lite från militärers och politikers realism där andra faktorer kan spela in i analysen. Att USA inte är detsamma som NATO är det ibland en del som påpekar, men det kan knappast förnekas att alliansen hela tiden har drivits av och varit beroende av USA och dess ekonomiska och militära makt. Den har också alltid haft amerikanska överbefälhavare exempelvis. NATO behöver USA betydligt mer än USA behöver NATO, vill jag påstå.

Eichler menar emellertid att ryska ledare ser på utvidgningen som en ”fientlig eller rentav aggressiv strategi” och ser den som uttryck för USA:s vilja som hegemon. Eichler ser då också Rysslands annektering av Krim som ett resultat av Moskvas långsiktiga fixering vid ”worst-case assumptions and worst-case scenarios” i sin analys av NATO:s utvidgning och dess konsekvenser för Ryssland. Därtill lägger Eichler som teoretisk bas Charles Glasers teori om skillnaden mellan säkerhetssökande stater respektive stater som ägnar sig åt ”greedy behavior”, dvs. girigt kapar åt sig fördelar i ”nollsummespelet”. En girig stat kan dels provocera andra stater som ser sig som ”offer” för girigheten att reagera genom att exempelvis utöka sin militära arsenal avsevärt eller förändra sin försvars- och säkerhetsdoktrin. Denna spiral av åtgärder och motåtgärder är, menar Eichler, vad vi just har sett under NATO:s utvidgning efter kalla krigets slut (Eichler 2021, s. 19).

Dessutom kan den stat som ser sig som offer i sin tur reagera med en ”mot-expansion”. Ett exempel som Glaser anger är Israel som hotades av Egypten 1967 och svarade med en överraskande attack som förändrade hela maktbalansen i Mellanöstern och som fått efterverkningar allt sedan dess. Egypten alltså som ”greedy” och Israel som ”offer” (Eichler 2021, s. 19).

Detsamma kan då sägas om NATO:s utvidgning och den ryska reaktionen med annektering av Krim och intervention i östra Ukraina, men naturligtvis även den nuvarande attacken mot Ukraina, som är en eskalering av ryska åtgärder för att motarbeta NATO-expansion. Ett av de viktigaste kraven från rysk sida är ju just att Ukraina ska förbinda sig att inte gå med i NATO.

 

Neo-realistisk balansteori

Balans är en central faktor i den neorealistiska skolan. Man menar då att stater söker denna balans, antingen genom interna eller externa sätt att nå denna balans. Den interna handlar mycket om att utöka statens militära kapacitet på olika sätt för att antingen komma ikapp den upplevada motståndaren eller dra ifrån. Det sistnämnda lär provocera fram motåtgärder (kapprustningseffekten). Externa balansåtgärder är ovanligare och mer riskabla. Den innefattar ingående i allians eller förbund med andra länder. Exempel är andra världskrigets allierade vilket också visar risken med allianser. Sovjetunionen ingick då i alliansen men utnyttjade sin ställning i alliansen och utgången av kriget för att vinna inflytande och makt militärt och politiskt.

Eichler påpekar också den fördel USA har i balansakten. Deras inflytande genom NATO gör att dess östra gräns kan sägas gå i östra Europa, vilket är långt ifrån USA. Ett konventionellt krig lär därmed utkämpas lång ifrån USA:s egna gränser. Ryssland däremot har motsatt läge geografiskt. Dessutom har Ryssland bara interna balansåtgärder att tillgå eftersom deras historiska brutala policy under kalla kriget har förverkat förtroendekapitalet hos de östeuropeiska länder och post-sovjetiska staterna. Vi kan alltså ha anledning att förvänta oss enbart interna balansåtgärder, menar Eichler (2021, s. 24).

Här skulle man kunna invända att det Ryssland gör nu är en form av extern balansering i dess mest aggressiva form. Det är inte heller, menar jag, omöjligt att tänka sig att Ryssland vänder sig till Kina och bildar någon form av allians, vilket då är att betrakta som en extern balansåtgärd.

Eichler använder också en neorealistisk syn på balanserande åtgärder som skiljer på avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av sådana. En oavsiktlig handlar om att destabilisera det internationella säkerhetsläget (ISR) trots att avsikten med handlingen/åtgärden inte varit att göra detta (Eichler 2021, s. 25). Det var väl ungefär detta Magdalena Andersson menade när hon för några veckor sedan sa att en plötslig svenska ansökan av NATO-medlemskap skulle kunna ”destabilisera läget ytterligare”.

 

Mearsheimer och offensiv realism

Amerikanske John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, är en av de stora neorealisterna som framför allt bidragit med sin definition av offensiv respektive defensiv realism. Den offensiva lägger stor vikt vid hegemoni som bästa garanti för staters överlevnad och för stabilitet och fred. Offensiva realister rekommenderar att söka varje tillfälle att vinna så mycket makt som möjligt. Defensiva realister fokuserar på defensiva nationella strategier och i synnerhet på vapenkontroll. De rekommenderar istället stater att inte falla för frestelsen att maximera sin makt utan sträva efter en lämplig nivå av makt. Mearsheimer ger Bismarck som exempel på en defensiv realist som efter segrar över Österrike och Frankrike avstod från vidare tysk expansion för att inte provocera fram en maktbalanserande motreaktion. Mearsheimer menar också att Ryssland är exempel på offensiva realister och strävar efter att återställa sin hegemoni i östra Europa och är villiga att agera som sina föregångare i Sovjetunionen och inte heller drar sig för att använda vapen (Eichler 2021, s. 15).

Det betyder i sin tur att USA måste agera för att förhindra att ryska ledare får utrymme för revanschism och revisionism. Här har han också resonerat som så att det inte är sannolikt att Ryssland vill attackera sina grannar eftersom det riskerar att balanseras av NATO:s ytterligare utvidgning. Detta skulle öppna för möjligheten till kompromisser för att garantera säkerheten i området och världen (Eichler 2021, s. 16).

Nu kan man ju säga att den här teorin fått sig en törn i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men om man lyssnar på hans föreläsning från 2015, se länk, så var hans rekommendation då att Ukraina förblir neutralt och istället utgör en balanserande buffertzon, tillsammans med Sverige, Finland, Österrike och Schweiz, i ett centralt bälte av Europa. Något som, vad gäller Ukrainas neutralitet, istället nu kanske tvingas fram av den ryska aggressionen. Vilket möjligen skulle ge Mearsheimer rätt angående den lämpligaste approachen till problematiken Ryssland-Ukraina (?).

I ovan nämnda föreläsning redogör Mearsheimer för sin syn på den djupa orsaken till konflikten i Ukraina, som då hade lett till rysk annektering av Krim och det lågintensiva kriget i Donbass.

NATO:s expansion kunde accepteras av Ryssland så länge det stannade vid baltstaterna som enda NATO-grannar. Problemet började med Bucharest Summit 2008 då NATO beslutade att Ukraina och Georgien skulle tas emot som medlemmar och fastslog att de, någon gång, kommer att bli medlemmar om än inte inom kort. Ryssland deklarerade att de såg detta som ett direkt hot mot Ryssland. Annekteringen av Krim borde inte ha kommit som en överraskning, menar Mearsheimer, och tror inte att Krim någonsin kommer att ges tillbaka.

Han hävdar också i föreläsningen 2015 att vad Putin försökte säga till Västländerna är att; ni kan antingen backa ett steg och vi går tillbaka till status quo före 22 februari 2014 eller också fortsätter ni att försöka dra Ukraina in i Västvärldens sfär, men då kommer vi att förstöra landet (i meningen att underblåsa en frusen konflikt i östra Ukraina och på andra vis göra livet surt för landet).

Liksom de flesta andra trodde han ändå inte på något fullskaligt krig i Ukraina eller att Putin skulle försöka ta hela Ukraina. ”Putin är alldeles för smart för detta”, hävdade han här, med tillägget: ”In fact, if you really want to wreck Russia you should encourage them to try to conquer Ukraine”.

Här kan man återigen säga att han möjligen haft både rätt och fel. Om Putin i sju års tid försökt få NATO och EU att backa men inte lyckats kanske detta utlöst den fullskaliga invasionen?

Däremot hade han förmodligen rätt i att Ryssland kommer att förstöras om de försöker inta Ukraina, vilket kanske är på väg att hända nu, vilket också tyder på att Putin inte var alldeles så smart som Mearsheimer (och många med honom) trott.

Vad är då det ryska motivet att agera aggressivt mot Ukraina?

Enligt Mearsheimer är det så enkelt som att Ukraina ligger i den ryska intressesfären. På samma sätt som USA inte accepterade sovjetiska missiler på Kuba, eller skulle acceptera om Ryssland slöt militära avtal med Mexiko och etablerade baser där, kommer Ryssland inte acceptera NATO i Ukraina.

Mearsheimer ställer sedan den retoriska frågan om varför Obama och andra i USA blev så överraskade av Krim-annekteringen?

Svaret, menar han, är att de har en liberal syn på ISR/IR. En realistisk syn gör däremot resultatet till självklart.

Han spekulerar sedan över USA:s respons, att bli hårdare och hårdare i relationen med Ryssland och straffa Ryssland ekonomiskt. Något som nu blivit avsevärt mycket mer kännbart för Ryssland.

Men, menar Mearsheimer 2015, om Rysslands intressen hotas kommer de ha enormt tålamod mot ekonomiska sanktioner. Ukraina betyder oerhört mycket för dem, men inte för USA.

Inte mycket talar för motsatsen i nuläget heller. USA är ju inte villigt att gå in militärt exempelvis.

 

I nästa inlägg lägger jag fokus vid Georgien och framför allt Ukraina med en analys av skeendet från 2008 och fram till idag.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

NATO-frågan 3: NATO vs Ryssland – första ronden i den långa matchen med Putin

Tidigare inlägg: 

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

Efter det kaotiska 90-talet med ekonomiskt moras och närapå ett helt bankrutt Ryssland framträdde Putin som en frälsare på 2000-talet. Som framgick av mitt förra inlägg genomförde han rätt åtgärder vid rätt tidpunkt och hade en hel del tur med det sistnämnda, då oljepriset steg i höjden nästan precis vid hans tillträde som president i början av det nya milleniet.

År 1997 bildades Permanent Joint Council (PJC), ett organ för Ryssland och NATO-kommunikation och samarbete på reguljär basis. Redan 1999 stördes närmandet parterna emellan genom NATO:s intervention i Kosovo-konflikten. Serbien var en nära allierad med Ryssland och PJC:s möten upphörde i ett antal månader innan Putin tog över rodret i Ryssland och– faktiskt – såg till att återuppliva kontakterna (Alexander & Prosen 2015, s. 171). Kriget mot terrorism förenade deras intressen och år 2002 ersattes PJC med The NATO-Russia Council (NRC).

År 2001 (”nine eleven”) hade ett ”window of opportunity” öppnats för en samarbetsinriktad relation mellan USA och Ryssland, då USA ville jaga talibaner i Afghanistan och erbjöds hjälp från Ryssland, som bidrog med vissa vapenslag (tanks mestadels), tillgång till flygplatser och information om Afghanistan och talibanerna.

USA tackade och tog emot och genomförde sedan följande unilaterala åtgärder:

Invasionen av och kriget i Irak; tillbakadragandet av ABM-avtalet (aka SALT 1); utplacerande av defensiva missil-system; byggandet av den för Ryssland provokativa Trans-Caspian Gas Pipeline genom f.d. sovjetrepubliker för att runda Ryssland; samt inte minst den andra vågen av NATO:s expansion som gav alliansen geografisk kontakt med Östersjön samt Svarta Havet (Eichler 2021, s. 48–49).

I Ryssland satt då den relativt nytillträdde presidenten Vladimir Putin och möjligen fick hans hopp om att bli inbjuden till stormaktscentrum här en knäck och sådde en bitter brygd – med ingredienser som svek, förlorad heder och respekt – som puttrat i Kreml sedan dess.

 

Ett nytt Ryssland gav också ett nytt NATO

NATO hade redan under 90-talet formulerat om sina doktriner och deras militära aktioner blev nu inte främst defensiva som tidigare utan blev till ”expeditionary operations … defined by the defense of member state interests beyond alliance territory” (Deni 2017, s.4).

Europa sågs däremot som ”stabilt och säkert”. Därför sågs inte heller behovet av stora försvarsstyrkor: ” […] large, nondeployable, conscript-based forces were no longer necessary” (Deni 2017, s. 5). År 1990 var det bara UK och Luxemburg av NATO-medlemmarna som hade professionella arméer. År 2016 var det istället bara fem NATO-länder som fortfarande hade kvar värnplikt.

Den mer offensiva NATO–strategin inbegrep också att expandera österut, trots de muntliga försäkringar som avgavs till ryska företrädare under 90-talets början (se mitt förra inlägg).

Anthony Lake, rådgivare åt president Bill Clinton 1993–97, tog fram en doktrin för NATO:s expansion med liberal argumentation (i dess IR-politiska beklädnad) om att sprida liberal demokrati till världen, och östeuropa i synnerhet. En garanti för amerikanskt ekonomiskt och politiskt inflytande och för freden och stabiliteten (teorin om att liberala demokratier inte krigar mot varandra) (Eichler 2021, s. 39).

Kritiker fanns dock framför allt inom den akademiska världen. Michael Brown vid Harvard University exempelvis som menade att en NATO-expansion skulle försvaga demokratiska krafter i Ryssland och bana väg istället för ”hard-liners” som skulle tolka processen som en dramatisk förändring av maktbalansen och en utvidgning av den amerikanska inflytselsesfären och som en process med en anti-rysk dimension. Det skulle riskera en mer fientlig säkerhets- och utrikespolitik och försämra det europeiska säkerhetsläget (Eichler 2021, s. 42). Han förutsåg som exempel hur Ryssland skulle kunna annektera den östra delen av Ukraina och kanske Belarus och att det i så fall skulle vara berättigat med en NATO-utvidgning. En förutsägelse som kom att ligga nära vad som hände, men mer som en konsekvens av expansionen än tvärtom.

George Kennan, mannen bakom containment-politiken under kalla kriget, hade varit emot bildandet av NATO som han menade skulle bidra till militariseringen av världen och han var emot NATO:s expansion. Han varnade 1997 för att den skulle fortsätta fram till ryska gränserna och riskera att provocera fram en nationalistisk, militaristisk och anti-Västlig opinion i Ryssland. Senare har han t.o.m. kallat NATO-expansionen in på tidigare sovjetiskt territorium för ”en blunder av potentiellt episka proportioner” (Eichler 2021, s. 42).

Fredsforskaren Johan Galtung har jämfört NATO-expansionen med Versailles-freden 1918 och varnat för att den skulle provocera fram onödig spänningsökning i området, en kapprustning och en makro-version av Balkan-krigen (Eichler 2021, s. 43).

Fler kritiker fanns och sammanfattat stod de för en uppfattning att expansionen var konfrontativ och hade en explosiv potential. Att Ryssland skulle känna sig inringat och provocerat av detta nollsummespel och att det återinförde kalla krigets skiljelinje i öst-väst och framkallade ett skifte från positiv fred till negativ fred och från samarbete till konfrontation och militär spänning (Eichler 2021, s. 45).

Sedan NATO:s andra våg av expansion (2004) har baltstaterna Estland, Lettland, Litauen tillkommit och gett NATO ett strategiskt läge vid Östersjön och inloppet till St. Petersburg. Dessutom tillkom också Bulgarien och Rumänien vilket gav ett liknande strategiskt läge vid Svarta Havet vid vilket Ryssland hade (och har) sin stora marinbas Sevastopol/Krim.

Det blev också en av orsakerna, förutom ett starkt behov av modernisering, till Putins stora satsning på militär upprustning. I St. Petersburg med omnejd (västra militärdistriktet) finns nu en ansenlig styrka som innefattar en pansararmé, två motoriserade brigader, två marinflottor, en armé marinsoldater, två fallskärmsdivisioner, samt en hel del olika specialförband. Dessutom en stor satsning på ett omfattande s.k. A2/AD-system, som enkelt beskrivet är en kombination av sensorer som kan upptäcka fientliga mål långt bort och långskjutande robotar som kan slå ut dessa mål långt innan de kunnat utgöra ett hot mot försvararna (Eichler 2021, s. 53).

Det är det här som Eichler menar med intern balansering, medan NATO istället har ägnat mycket kraft åt extern balansering, dvs. flyttat gränserna österut och därmed skaffat sig strategiska geografiska lägen, med nya baser och övningsområden, förutom en viss förstärkning av nya förband i de nya medlemsländerna.

Vi kan också kalla det en eskalering i stil med Robert Jervis "security dilemma", det vill säga en serie åtgärder och motåtgärder som trappar upp en militarisering av området från Östersjön ned till Svarta Havet i en ond cirkel och som vi nu ser har lett till ett fullskaligt krig i Ukraina med farlig potential att spridas och bli till ett världskrig.

Detta ska alltså inte ses som en ursäkt för Rysslands attack mot Ukraina utan en förklaring, möjligen en av flera.

I mitt nästa inlägg kommer jag närmare in på NATO:s expansion och Rysslands irritation över denna och känsla av att vara ignorerat och nedvärderat.

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

NATO-frågan 2: Kalla krigets slut och en ny fredligare värld (?)

 

Mats Knutson i Rapport 28 april 2022:

”Rysslands viktigaste säkerhetspolitiska mål för Sverige är att Sverige förblir icke-NATO-medlem”.

Svenska Freds:

”Att överväga hur Sveriges agerande kan uppfattas av Ryssland är inte att låta sig styras av Ryssland, utan en faktor som självklart måste vägas in i säkerhetsanalysen om vårt mål är att förhindra väpnad konflikt och en väpnad attack mot Sverige. Om det är så att ett Natomedlemskap faktiskt riskerar att eskalera och förvärra spänningarna – har det inte då motarbetat sitt syfte?”

Det sistnämnda citatet är i närheten av en neorealistisk syn på internationella relationer (IR)/internationella säkerhetsrelationer (ISR) eller mer specifikt en analys som är fri från värderingar av aktörerna i den säkerhetspolitiska miljön vi lever i, utan som istället ser på världen som den är, ”like it or not”.

I ett par inlägg här på min blogg tänker jag försöka föra fram två saker. Dels hur det ryska angreppet på Ukraina kan förklaras. Många togs på sängen av dess omfång, ett angrepp på alla fronter mot Ukraina, och dess aggressivitet. Det bör också rimligen vara helt kontraproduktivt för det ryska målet att få länder att stanna utanför NATO. Men oaktat allt det så bör inte den ryska irritationen över NATO:s närhet ha varit överraskande. Det tänker jag belysa med hjälp av ett antal vetenskapliga verk som delvis, men långt ifrån enbart, har sin teoretiska bas i neorealismen.

Det andra är att kunskapen om hur det ryska angreppet mot Ukraina kan förklaras rimligen måste vägas in i frågan om Sveriges eventuella medlemskap i NATO. Det vill säga att svaret på fråga 1 måste beaktas för att ge svar på frågan om Sverige bör gå med i NATO eller inte.

Men i detta inlägg börjar jag med göra en historisk kartläggning av förhållandet mellan NATO/USA och Ryssland sedan kalla krigets slut. Den gör dock halt kring år 2000 och Putins inträde på scenen. Det fortsatta kommer jag gå in på i nästa inlägg. Det här är dock den grund som det europeiska säkerhetsläget vilar på. En bräcklig grund vilket vi fått en smärtsam påminnelse om nu.

Bild: Fotograf okänd, 1987. Alonso de Mendoza, 2016. Wikimedia Commons

Från kalla krigets slut till Putins inträde på scenen

När Sovjetunionen föll samman spreds en känsla av lättnad och möjligheter att få till en varaktig fred i världen. Med kalla krigets slut 1991 förklarade både NATO och företrädare för den rämnande Warszawa-pakten att de inte längre såg på varandra som fiender.

Det var upplagt på straffpunkten för det som fredsforskaren Johan Galtung benämner som en positiv fred, som förstås dels kännetecknas av avsaknad av krig, men också av ”strukturellt våld”. En sådan period kan alltså sägas ha infallit strax efter kalla krigets slut, i och med nedrustning och avtal som START- och SORT-avtalen (Eichler 2021, s. 27).

Sovjets kollaps 1991 ändrade också helt NATO:s ”raison d’etre” som försvarsallians mot hotet från öst. Det skrevs ett nytt strategiskt koncept med nya säkerhetsrisker som beskrevs som ”multifaceted” och med en dialog med de forna Warszawapakts-länderna. En fara sågs då ligga i ”politisk implosion” i östländerna, kanske speciellt i Ryssland där återgång till kommunistisk diktatur sågs som den kanske största risken (Deni 2017, s. 16).

Under 1990-talet kvarstod visserligen en oro hos Rysslands president Jeltsin över NATO:s eventuella framtida expansion österut. Men redan vid övergången till 90-talet började tonerna gå i dur hos många av västvärldens mäktigaste politiker, även om tankegångarna såg lite olika ut framför allt om man jämför amerikanska med europeiska ledares uttalanden (Eichler 2021, s. 33–34).

Francois Mitterand (fransk president, 31/12 1989): Såg framför sig ett återförenat Europa i en konfederation som inkluderade Sovjetunionen men utan USA involverat. Detta avfärdades av de allra flesta.

Hans-Dietrich Genscher (utrikesminister Västtyskland, 31/1 1990): Lanserade ”Tutzing Formula” som innebar en konservativ vision om att inga gränser skulle ändras, varken Sovjetunionens eller NATO:s. Den tyska återföreningen skulle inte innebära några försvagningar av den sovjetiska säkerheten och NATO rekommenderades att avstå från expansion österut, dvs. närmare de sovjetiska gränserna.

Margaret Thatcher (premiärminister Storbritannien, i början av juni 1990 i överläggningar med Michail Gorbatjev i Moskva): ”Vi måste finna vägar att ge Sovjetunionen förtroende för att dess säkerhet garanteras […] CSCE [*] kan bli paraplyorganisation för detta, liksom att bli det forum genom vilket Sovjetunionen kan bli fullt inkluderad i en diskussion om framtiden för Europa”.

John Major (premiärminister Storbritannien, i mars 1991 i samtal med Gorbatjev): ”Vi talar inte om att stärka NATO”, och till den sovjetiske försvarsministern Yazov som var orolig för en möjlig NATO-expansion: ” […] inget sådant kommer att ske”.

Manfred Woerner (Generalsekreterare NATO, i juli 1991 i samtal med Boris Jeltsin): ”Vi kommer inte att tillåta […] en isolering av USSR från den europeiska gemenskapen”, och vidare att NATO-rådet liksom han själv var emot en expansion av NATO. Tretton av sexton NATO-medlemmar skulle ha varit emot expansion, enligt Woerner.

James Baker (USA:s utrikesminister, 9/2 1990): Presenterade sin formel ”not one inch eastward” för Michail Gorbatjev och Eduard Sjevardnadze i Moskva. I förhandlingar med Sjevardnadze den 4 maj 1990 försäkrade Baker också att CSCE:s roll skulle stärkas och att den nya internationella säkerhetsordningen inte skulle få ha några vinnare eller förlorare utan istället att en ny europeisk struktur skulle vara ”inkluderande, inte exkluderande”.

[citaten bygger på inspelade konversationer och är alltså muntliga utfästelser som aldrig riktigt kom att bekräftas skriftligt. Därför förnekas deras giltighet idag av USA och andra medan de åberopas ständigt av Ryssland]

George Bush (president USA, juli 1990 i samtal med Gorbatjev): Upprepade Thatchers förklaring i stort sett och lovade ett utvidgat och stärkt CSCE med nya institutioner som skulle inkludera Sovjetunionen i en viktig roll inom ett nytt Europa.

Warren Christopher (utrikesminister USA) försäkrade också i samtal med Jeltsin att Ryssland skulle inkluderas i en framtida internationell ordning i Europa.

*[CSCE = Conference of Security and Cooperation in Europe. Bildat vid Helsingfors-konferensen 1973 som ett forum för dialog för att minimera politiska och militära konflikter i Europa. Föregångare till OSCE som bildades 1994]

Samtidigt fördes hemliga överläggningar från vilka följande har framkommit/läckt (Eichler 2021, s. 35–36):

James Baker (utrikesminister USA, 7/2 1990 vid besök i Moskva i samtal med västtyske ambassadören): Överlämnade då två brev ställda till Helmut Kohl, förbundskansler i Västtyskland. I det första skrev Baker om en möjlig expansion av NATO. I det andra däremot skissade han på en frysning av NATO vid dåvarande medlemmar för att rädda Gorbatjevs ansikte inför den inhemska opinionen. Kohl gillade det sistnämnda brevet, taktiskt tänkande kring den tyska återföreningen, men vid ett möte med Baker i Camp David samma år ska denne ha sagt; ”To hell with that. We prevailed and they did not. We cannot let the Soviets clutch victory from the jaws of defeat” [Källa: Memorandum arkiverat i George H. W. Bush Presidential Library, https://bush41library.tamu.edu/.]

Baker deklarerade vid senare tillfälle att OSCE var den främsta fienden till NATO, som ”naturligtvis” skulle behålla sin exklusivitet utan Sovjets medverkan.

I oktober 1990 bekräftades denna linje i ett dokument skrivet under inflytande av Dick Cheney (försvarsminister USA) som idag går under benämningen ”to leave the door ajar” (TLDA) [svenska: att lämna dörren på glänt] [Källa: State Department European Bureau, Memorandum to National Security Council: NATO Strategy Review Paper for October 29 Discussion 25.10 1990; George H. W. Bush Presidential Library: NSC Philip Zelikow Files, Box CF01468, Folder ”File 148 NATO Strategy Review No. 1 [3]” [16].]

Detta låg också i linje med den hardline-attityd som förespråkats av Ronald Reagan i syfte att försvaga den forne fienden Sovjetunionen och skapa förutsättningar för en framtida NATO-expansion österut.

Detta ämne, NATO:s expansion, har varit föremål för ständig debatt alltsedan dess och många har förnekat att några löften skulle ha avgetts till Sovjet-företrädare och faktum är ju att inga skriftliga förbindelser finns. Däremot finns vittnesmål från förre CIA-chefen Robert Gates som hävdat att man gick vidare med planerna att utvidga NATO medan man lät Gorbatjev och andra att tro att det inte skulle ske (Eichler 2021, s. 36).

Det har också varit uppenbart att det från rysk sida uppfattats som att löften utfärdades och att löftesbrottet betraktats som en förödmjukelse för Ryssland, att det lett till misstro mot USA och NATO och i förlängningen en ”hyper-cynisk” hållning från Putin och en uppdatering av den ryska säkerhetsdoktrinen 2010 där NATO:s östutvidgning pekas ut som ett hot. 

Det kaotiska 90-talet – en krattad stig till makten för Putin

Till detta kan läggas den attityd som framkom i hanteringen av den rådgivning och framtagandet av den ekonomiska planen för rysk ”chockterapi” i övergången från planekonomi till marknadsekonomi och som framställs väldigt tydligt i Peter Löfgrens lysande dokumentärfilm ”Att skapa en Putin” som i skrivande stund finns tillgänglig på Svt Play.

I filmen framträder Harvard-ekonomen Jeffrey Sachs som tidigt engagerades som rådgivare och föreskrev en snabb övergång till marknadspriser, men åtföljt av stora ekonomiska hjälppaket och skuldavskrivningar för Ryssland som ett skyddsnät för att inte vända det ryska folket emot demokrati och marknadsekonomi och ge opinion för en återgång till planekonomin. Statsvetaren och Harvard-professorn Graham Allison fanns också med i diskussionerna och ledde en grupp akademiker på Harvard University med uppgift att diskutera åtgärder för att stötta Ryssland på dess väg mot demokrati och marknadsekonomi och därmed förhindra en ny auktoritär utveckling i det svårt ekonomiskt sargade landet. Han hänvisade till Marshall-planen som en storartad gest från en segrare i krig (USA) till dess stora förlorare (Tyskland) och förordade något liknande som avslut för kalla kriget och riktat mot Ryssland.

Med fanns också bland andra den ryske ekonomiprofessorn Grigorij Javlinskij (numera oppositionspolitiker i Ryssland och motkandidat till Putin vid presidentvalet 2018 och f.ö. född i ukrainska Lviv).

Gruppen gjorde upp en plan med grundidén att ”minimera folkets lidande under reformernas genomförande”. Snabbt genomförande av marknadsekonomi och privatiseringar men också stöd i form av bistånd och skuldavskrivningar till ett värde av minst 100 miljarder US-dollar. Den sistnämnda delen av planen kom aldrig att förverkligas.

Sachs och ett antal andra ekonomer fick också i uppdrag av ryske presidenten Jeltsin att ta fram en plan för hur övergången till marknadsekonomi skulle gå till. De fick bara ett par månader på sig och den följde i stort sett planen som drogs upp av Harvard-gruppen. Men hjälpen uteblev från USA och övriga Västvärlden. Jeffrey Sachs oroade sig redan snart efteråt och sa i en intervju:

”Jag är orolig för att om väst ligger lågt nu och inte tydligt klargör att man är villig att stötta omvandlingen så vinner inte de reformvilliga i Sovjet. Då drabbas systemet av kaos, med enorma risker för Sovjets grannar och för hela världen”

I dokumentären som gjordes 2016 ser Sachs tillbaka och minns hur ryske finansministern Jegor Gajdar kom från ett möte med G7-länderna i november 1991. Sachs hade matat honom med saker att kräva: skuldavskrivningar, bistånd och en stabiliseringsfond. Gajdar kom ut från mötet med G7-ländernas besked: ”De sa att om vi inte betalar våra skulder i tid så kommer de att stoppa all livsmedelshjälp”.

Reformerna genomfördes ändå. Med katastrofalt resultat. För den stora majoriteten alltså. En liten klick som förstod möjligheterna tog för sig och blev vansinnigt rika, blev oligarker.

Sachs hävdar i dokumentären att USA:s makthavare var fast i kalla krigets tankemönster. Filmmakaren Peter Löfgren berättar: ”Istället för att se det som en möjlighet att skapa varaktig fred så tog man chansen att slutgiltigt krossa sin ärkefiende”.

Sachs säger själv: ”De såg kalla krigets slut som en chans att öka det amerikanska inflytandet och tvinga bort Ryssland från Mellanöstern”.

Andrei Illarionov, f.d. rådgivare till Putin: ”De tog effektivt död på förhoppningarna om en liberal och demokratisk utveckling av samhället och staten”.

Affärsmannen Boris Jordan, som själv blev rik på privatiseringsreformerna, är ingen vän av bistånd klargör han i filmen utan störde sig mer på USA:s attityd:

”Biståndet var inte problemet, det var respektlösheten. Ryssland är ett tusenårigt rike. De ser USA som en uppkomling, som vann kalla kriget, vilket de accepterade. Sen körde USA över dem. Det var det som var felet. Jag tyckte det var sorgligt. Det var en chans för världen att få med Ryssland i den europeiska gemenskapen. Europa försökte. Men amerikanerna ville inte”.

Den ryska ekonomin gick mot bankrutt i slutet av 90-talet. Då steg en viss Vladimir Putin in i bilden. Tog itu med oligarkerna, tog itu med kriminaliteten och hade tur med oljepriset som sköt i höjden och gav inkomster som Ryssland inte varit i närheten av förut. Den röda mattan var utrullad och bara att kliva in som den store hjälte-tsaren.

Boris Jordan beskriver entrén: ”Han [Putin] återgav landet sin värdighet, vilket är viktigt för ryssarna. Han ställde ekonomin till rätta. Folk köpte bostäder, ägde företag. Han byggde upp en medelklass. Listan är lång. Varför skulle han inte vara populär?”

Grigorij Javlinskij: Kombinationen av att oljepriset steg, att reallönerna steg, att Ryssland blev rikare än någonsin i historien och att man leddes av en fast hand som skapade lag och ordning … Där är Putin-systemet, som bygger på det som gjordes på 90-talet”.

Jeffrey Sachs avslutar filmen:

”Man missade en fantastisk möjlighet. 25 år senare betalar vi ett fruktansvärt pris för det. Det är verkligen sorgligt”.

Det här är alltså bakgrunden till det Ryssland under Putin som vi ser idag och den grundmurning av misstro och förödmjukelsekänslor som präglat Putins utrikespolitik i allt tydligare former ju längre han suttit vid makten.

 

I nästa inlägg kommer jag in på relationen NATO–Ryssland under Putins långa period vid makten.

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.