Om Ebba Busch Thor, trygghetskänsla, brott, verklighet och att fiska i grumliga vatten

Unga kvinnor i Uppsala upplever att de är otrygga när de rör sig på stan, säger KD:s Ebba Busch Thor. Rädslan beror, fortsätter hon i en artikel i Aftonbladet 7 mars 2019, ”i hög grad på trakasserier från kringströvande grupper av unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”.

Nyligen har hon (återigen i en debattartikel i Aftonbladet, denna gång 25 januari 2020) kommenterat jämställdhetsministerns Åsa Lindhagen (mp) uttalanden i en tv-soffa om den ovan nämnda debattartikeln från mars-19. Busch Thor påstår då att Lindhagen inte är ”det minsta intresserad av att diskutera tryggheten för flickor i Uppsala”. Hon tycker att problemet är att Mp och andra politiker ägnar sig åt ”strutsmentalitet” och inte vill se de verkliga problemen. Att de vill ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Själv presenterar hon lösningar som ”fler poliser, skärpta straff, slopad straffrabatt och fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Det kan nog stämma att framför allt fler närpoliser skulle kunna ha en trygghetseffekt och vara dämpande avseende vissa brottstyper. Av de femton områden som polisen listat ”särskilt utsatta” för allvarlig brottslighet saknar elva polisstationer. Det finns dock ingen entydig politisk koppling till denna brist. Det är också oklart vilken typ av poliser Busch Thor vill ha fler av utan är bara en svepande kvantitativ målsättning. Dessutom är det oklart om det är brott hon vill komma till rätta med eller otryggheten som unga kvinnor i Uppsala känner. Det torde krävas delvis helt olika typer av åtgärder beroende på vilket som avses.

Om trygghetskänsla

Observera att Uppsala-rapporten som är grund för hela resonemanget handlar om trygghet eller känslan av trygghet. I rapporten problematiseras definitionen och där påpekas att trygghet inkluderar ”både tillit och säkerhet”, att det kan röra sig om tillit till medmänniskor likväl som en känsla av säkerhet från verklig fara. Tryggheten kan alltså vara ”både objektiv och subjektiv” och orsak till graden av trygghetskänsla är också individuell.

Det kan röra sig om att ha varit utsatt för brott men behöver alltså inte alls vara det. Det kan också vara ”unga män som trakasserar tjejer genom att säga saker, vissla, stirra eller bete sig obehagligt”, som grundaren av Tris (Tjejers rätt i samhället) säger till SvT 16 mars 2019. Eller också bara en känsla av otrygghet som av en mängd olika orsaker är mer framträdande hos vissa än hos andra i samma ålder.

Bäst är förstås att titta närmare på själva rapporten, ”Trygghet hos unga i Uppsala län”.

Den utfördes på uppdrag av Region Uppsala och gav bland annat svar på frågan om de tillfrågade någon gång blivit utsatta för någon typ av trakasserier, allt från någon gång till flera gånger de senaste 12 månaderna. Hälften svarade ja på denna fråga. Skillnaden mellan tjejer och killar var liten, enligt rapporten, men en något högre andel flickor uppgav att de varit utsatta. Personer med lägre socioekonomi, ADHD/ADD/Touretts, läs- eller skrivsvårigheter samt homo, -bisexuella/osäkra uppgav sig vara mer utsatta än övriga. Störst andel svarade emellertid att trakasserierna/våldet skett i skolan. Enligt en rapport från Skolverket som Uppsala-rapporten själva hänvisar till kan grunder för trakasserier i skolan bero på faktorer som ”låg socioekonomi, funktionsnedsättningar, utländsk bakgrund, annan sexuell läggning än heterosexuell och annat könsuttryck än tjej eller kille”. Det vill säga delvis samma grupper som är främsta offer för hatbrott i polisens statistik.

En skillnad mellan killar och tjejer som rör det som Ebba Busch-Thor vill lyfta upp som ett problem är att tjejer kände sig mindre trygga än killar i sitt bostadsområde, ute på stan eller i centrum. 84 % av tjejerna uppgav att de kände sig trygga på stan eller i centrum, jämfört med 91 % av killarna.

Detta blev alltså i Busch-Thors debattartikel från mars-19: ” I min egen hemstad Uppsala känner sig fyra av fem gymnasietjejer rädda ute på stan”. Det förefaller alltså mycket oklart var hon hämtar siffran ifrån?

Busch-Thor identifierar också en grupp som det stora problemet för unga tjejers otrygghet, nämligen ”unga män, ofta nyanlända från delar av världen där kvinnor inte förväntas röra sig fritt”. I Uppsala-rapporten hon hänvisar till finns inga sådana detaljerade beskrivningar. Däremot pekar de på skillnader i upplevd trygghet beroende på födelseland. Den mest notabla är att de som är födda i Sverige kände sig alltid eller oftast trygga på samtliga arenor utom ute på stan eller i centrum. Medan siffrorna pekar åt motsatt håll när det gäller upplevd trygghet i bostadsområdet. En procent av de som är födda i Sverige uppgav att de inte kände sig trygga i sitt bostadsområde på dagen och 8 % kände sig otrygga där på natten. För utlandsfödda är motsvarande procentsiffror 5 % respektive 13 %.

En intressant notering från Uppsala-rapporten (hämtad ur ”Nationella trygghetsundersökningen 2006–2016 Regionala resultat,” Brottsförebyggande rådet, Stockholm, 2017) är att det bland Uppsala-befolkningen över 16 år är en mindre andel personer som upplever otrygghet jämfört med övriga län i Sverige. Uppsala län har inte heller varken fler eller färre brottsutsatta än andra län när det gäller brottstyper som misshandel, hot, sexualbrott, personrån, bedrägerier och trakasserier. När det gäller våldsbrott så är Uppsala ett av de län som över tid tycks ha en mindre del utsatta jämfört med riket. Dessutom har länet också en lägre andel personer som tror att antalet brott har ökat eller är oroliga över brottsligheten i samhället. De har även i högre utsträckning än befolkningen i övrigt stort förtroende för rättsväsendet.

Om brott

Om vi istället går över till brottsstatistik ser den verklighet som Busch Thor månar så om också ut på ett tämligen annorlunda sätt än den hon målar upp.

Jag tänker bland annat på dem som utsätts för hatbrott. Enligt polisens och Brå:s statistiska uppgifter har antalet hatbrott ökat 2018 jämfört med förra mätningen 2016 (mäts endast vartannat år). Den kurva som pekar mest uppåt är den som gäller hatbrott med främlingsfientliga eller islamofobiska motiv. Enligt polisens undersökningar är offren mestadels unga människor:

”Resultaten visar att kön inte har någon effekt, medan det finns ett starkt samband med ålder, där risken att utsättas är tydligt högre bland de yngsta jämfört med de äldsta. Likaså finns det ett starkt samband med vilken världsdel som den utsatta eller någon av föräldrarna är födda i. När man kontrollerar för övriga bakgrundsvariabler framgår det att utsattheten exempelvis är fyra gånger större bland de som är födda i Afrika eller har minst en förälder född där, jämfört med de som är födda i Norden, med båda föräldrarna födda i Norden. För födda i Asien (eller med minst en förälder född i Asien) är risken nästan tre gånger högre” (Rapporten ”Självrapporteradutsatthet för hatbrott”).

Hatbrott är ett brett och lite omstritt begrepp men enligt polisens definition kan det innefatta detta:

”Ett hatbrott kan vara allt från klotter till mord – det är motivet till brottet som avgör om det är ett hatbrott. Även om oenighet råder om vad som bör inkluderas i termen hatbrott råder internationell enighet om att händelsen är ett resultat av bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde” (Rapporten "Hatbrott 2018").

Enligt statistiken för 2018 står det främlingsfientliga/rasistiska motivet, i likhet med tidigare år, för ojämförligt störst del av hatbrotten, motsvarande 69 procent av alla polisanmälningar med identifierat hatbrottsmotiv. Därefter kommer hatbrott med motivet sexuell läggning som står för 11 procent och islamofobiska motiv för 8 procent. Sedan 2013 handlar det om en ökning fram t.o.m. 2018 av antalet anmälda hatbrott med hela 29%. Det är en verklighet.

Om vi sedan flyttar fokus till brottsstatistik sett över hela befolkningen har en ökning skett av brottskategorin brott mot enskild person, innefattande en rad av olika brottstyper, enligt Brå:s senaste statistik. En särskilt utsatt grupp är ensamstående med barn av vilka 36,6 % uppger att de utsattes för någon eller några av brottstyperna inom brott mot enskild person 2017. En annan grupp med hög utsatthet är svenskfödda personer med två utrikesfödda föräldrar, där andelen var 32,9 %. Det är en verklighet.

Brå utför också en trygghetsundersökning för hela landet. Enligt den senaste uppger 28 % av befolkningen (16–84 år) 2019 att de känner sig mycket eller ganska otrygga eller att de till följd av otrygghet undviker att gå ut ensamma under sena kvällar i sitt bostadsområde, vilket är på samma nivå som 2018. Det är 80 % av befolkningen (16–84 år) som 2019 tror att brottsligheten i Sverige har ökat under de senaste tre åren, vilket är något mindre än 2018 då andelen var 82 %.

Den preliminära statistiken för första halvåret 2019 visar i princip oförändrade siffror avseende brott mot enskilda personer. Bland dessa kan noteras att en majoritet (78 %) av misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av närstående och bekanta gärningspersoner. Antalet våldtäktsbrott hade ökat men visar också att närmare en tredjedel (32 %) avsåg våldtäkter av närstående i en parrelation. Det är en verklighet.

Om verkligheten

Känslan av ökad otrygghet och ökningen av brott mot person drabbar alla i landet. Men mest brottsutsatta är de som är utlandsfödda eller har föräldrar som är det, samt personer i grupper med låga inkomster vilket till betydande del handlar om samma grupp. Det är i huvudsak ett socialt problem och utlandsfödda är i detta fall minst lika ofta brottsoffren som förövare.

Det Busch Thor sannolikt åstadkommer med alla sina påståenden är att spä på otrygghetskänslan för både unga män och kvinnor i hela landet, inte bara i Uppsala. Genom att plocka ut valda delar av en undersökning gjord i en enda region och göra politik av det grundat i svepande påståenden och förklaringsmodeller och bortse från statistik och komplexiteten i orsaksfrågor gör sig Busch Thor skyldig till vad som brukar beskrivas som populism. Det är säkerligen helt avsiktligt med tanke på att hon säger sådant som att ”sanningen är att de flesta väljare tycker som vi” och att jämställdhetsmyndigheten inte kommer att bjuda in tjejerna i Uppsala till ”myndighetens mingel i Almedalen”, att KD ”beskriver verkligheten så som den är” medan Mp och regeringen försöker ”övertyga väljarna om att bilden av verkligheten är verkligare än den verklighet de faktiskt lever i”. Mycket av sanning och verklighet alltså. Men den verklighet som de flesta av brottsoffren lever i är inte begränsad till Uppsala, där alltså brottsligheten till vissa delar är lägre än i riket i övrigt. Det är inte heller så att utlandsfödda eller deras barn är mindre utsatta för brott än andra, snarare tvärtom.

Men allt handlar om vilka brott man vill tala om och vems oro och otrygghet man vill lyfta fram. En färsk undersökning av DN/Ipsos visar för övrigt att de som är ojämförligt mest oroliga för att själva drabbas av våld i samhället tillhör SD:s väljargrupp. Hela 54 % av dem bär på denna oro. Erik Helmerson kommenterar denna, enligt honom makalösa, siffra. Han ställer i sin artikel den mycket berättigade frågan:

”Blir man sverigedemokrat för att man är oroad? Eller är det något i själva SD-skapet som orsakar och göder rädsla, till exempel att man tillbringar mycket tid i kanaler på sociala medier där det ständigt trummas in att invandringen gör Sverige alltmer hotfullt, att våldet kan komma utan förvarning och slå mot envar?”

Busch Thor påstår att Lindhagen menar att de som ” beskriver de akuta problemen med gängkriminalitet, sprängningar, skjutningar och sexualbrott i själva verket vill Sverige illa”. Jag tror att hon snarare menade att de som beskriver problemen på det sätt som Busch Thor gör skadar Sverige. Det handlar då inte om att, som Busch Thor också påstår, att försöka ”övertyga väljarna om att de har fel upplevelse av sin egen verklighet”. Det är Busch Thors upplevelse som är fel, eller rättare sagt ensidig och skev. Det handlar om att se hela verklighetsbilden, erkänna och förstå komplexiteten samt se strukturer. Då först kan man göra det som Busch Thor också säger sig vilja göra, nämligen att ”fokusera på att lösa problemen”.

Vilka lösningar som lämpar sig bäst har olika partier olika uppfattningar om. Det är helt i enlighet med demokratiska principer. En del vill hitta lösningar som innefattar såväl polisiära åtgärder som sociala och andra vill fiska i grumliga vatten, genom att lyfta fram ”nyanlända från delar av världen” som förövare men inte som brottsoffer, eller att föreslå lösningar som att ” fler utvisningar av utlänningar som begår brott”. 

Rädsla urholkar själen

Jag skrev nyligen om Ivar Arpis ledare där han invänder mot att DN publicerat fakta om det minskande dödliga våldet i Sverige. Jag frågade mig varför Arpi var så angelägen att hålla rädslan vid liv? Idag läser jag i SvD om en Margareta som skrivit ett brev till författaren Mustafa Can. Hon undrar vem han är ”som muslim”? Om hon kan lita på att han inte vill ta över hennes land? Hon signerar med avsändaren "En 70-årig Margareta, idag så rädd för hur Sverige förändras radikalt”

Mustafa Can har svarat henne i ett öppet brev där han bemöter henne med stor förståelse och försöker stilla henne oro. Han säger bland annat följande;

”När människan är rädd efterfrågar hon tydligare gränser mellan ont och gott, mellan ljus och mörker, mellan ’vi’ och ’dom’. När rädslans kultur breder ut sig i en undflyende värld vinner de som erbjuder starkast trygghetslöften åt framtiden [...] Din rädsla gör mig rädd, Margareta. För när misstänksamhetens kultur breder ut sig, när rädslan koloniserar människans livsvärden, när tillräckligt många människor blir tillräckligt rädda... Ja, vad händer då?”

Ja, vad händer då? Jag funderar mycket över mordbrandsattackerna mot flyktingförläggningar och över det faktum att det oftast (?) handlar om förläggningar för ensamkommande barn. Jag petar in ett litet frågetecken eftersom det, enligt Fria Tidningen, inte förs någon statistik över dessa brott. Man får helt enkelt googla sig fram till artiklar i lokalpress och liknande och räkna själv. Det är hur som helst en gåta för mig vad det är som gör att det kan kännas så oerhört hotfullt eller avskyvärt med barn att man vill bränna dem levande? Svaret är, enligt Fria Tidningen, en misstro mot att de verkligen är barn. Dessa ensamkommande barn är ofta pojkar som, enligt mordbrännarlogiken, ljuger om sin ålder och alltså skulle vara att betrakta som unga män och eftersom sådana betraktas som potentiellt mer benägna till brott så... Ja, här utmynnar logiken i att detta skulle rättfärdiga ett av de mest avskyvärda brotten, mordbrand. Kan ju förvisso vara lite svårt att hänga med i den tankesträngen.

Samtidigt kan vi notera hur SD går framåt i opinionsmätningarna, Yougov-metod eller ej. Kanske är Margareta en potentiell väljare? Det finns hur som helst säkert många som hon som attraherats och attraheras av folkhemsretoriken och löften om hårdare tag mot brottslighet. Och mot invandring. Vad vet vi om dom som kommer hit? IS framfart i Syrien och Irak förskräcker naturligtvis. Tänk om de kommer hit?

Men vi kan också läsa om flyktingar som riskerar sina liv för att komma till Europa. De allra flesta brukar säga sig bara vilja ha normala liv utan att behöva vara livrädda hela tiden. Många flyr från just IS. I en annan stort uppslagen artikel i dagens SvD vittnar några om hur IS kidnappar barn och gör dem till soldater eller sänder iväg dem på självmordsuppdrag med bombbälten runt midjan. Men de ställer också den oroliga frågan om hur de kommer att tas emot i Sverige? Hur ska en sådan fråga besvaras ärligt? Med brandbomer och näthat? Med politiker som talar om att stänga gränserna? Med misstänksamhet; är de verkligen barn, är de verkligen flyktingar? 

Hur kan deras rädsla bemötas och samtidigt Margaretas? Jag skulle gärna säga att det går att göra just det. Men jag blir dessvärre inte mer och mer övertygad. I synnerhet inte när ledarskribenter som Arpi eldar på för att hålla rädslan vid liv.

Jag söker bland hans tidigare artiklar för att se hur han tänker. Jag finner en från juni i år med titeln ”Jag ringer mina bröder” (anspelar på en pjäs med samma titel skriven av Jonas Hassen Khemiri). Han (Arpi) citerar där arabiska ordspråk för att sammanfatta en ”klanmentalitet” som han tycker sig se breda ut sig i det svenska samhället. Huvudnumret är en moderat kommunpolitiker i Botkyrka som år 2002 (!!) fick femtio personkryss på valsedlar från släkt och vänner till honom som enligt Arpi ”inte direkt var moderater”. Uppgiften har han i sin tur hämtat från en annan artikel som alltså bör vara 13 år gammal. Det hindrar honom inte att dra slutsatsen att klanmentaliteten är på väg hit från länder som ”Indien och Pakistan” eller ”invandrartäta områden i Storbritannien”. Arpi ställer frågan vad staten kan göra för att vaccinera samhället mot detta och finner ett svar hos en jurist som menar att kvinnans frigörelse ger en ”dominoeffekt”. Kontroll av kvinnan är ”central i en klan” och därför skulle måttet på individuell frihet vara hur fria kvinnor är, menar denne jurist. ”Det är lätt att hålla med, särskilt med tanke på hur många kvinnor som kontrolleras av hederskulturen i Sverige”, kommenterar Arpi. Staten har abdikerat på område efter område, fortsätter han, och klanen flyttar in i dess ställe. Det märks, menar han, på ”såväl förortsbibliotek som skottlossningar i Rosengård”. Jag utgår ifrån att han här inte talar om förorternas nedrustning där all möjlig samhällsservice läggs ned till följd av välfärdssamhällets privatisering. Alldeles säker kan man inte vara eftersom hans stil som alltid är att vara lite diffus. Han lyckas hur som helst på bara ett par tusen tecken strö ut frön av rädsla och misstänksamhet med hjälp av antydningar och illa underbyggda påståenden. Samma innehåll som i kommentarer på Flashback, bara lite mer välskrivet.

Mustafa Can frågar, i sitt svar till Margareta, vad hon gör med sin rädsla? Överför till andra i sin närhet? Samma fråga kan ställas till Ivar Arpi. Det är en farlig löpeld som DN försökte stänka lite vatten på men som Arpi var så snabb att genast syresätta igen. Möjligen är han lika rädd som Margareta? Kanske är det sin egen rädsla han bearbetar i sina artiklar? Men varför inte göra som Margareta istället, Ivar? Skriv ett brev till den där moderaten med sin ”klan” och berätta om din oro för demokratin. Kanske visar det sig att det finns mycket lite fog för den. Lika lite som det finns för Margaretas över att Mustafa Can ska ta över hennes land. Det kan i alla händelser ge tillfälle för en dialog och kanske ett konstruktivt utbyte av tankar?

Alternativet är att rädslan och misstänksamheten överskuggar vår förmåga till empati och normalt socialt beteende som innebär att en medmänniska bemöts med respekt. Och gör att vi slutar prata med vår granne för att han eller hon är en av ”dom”. Eller att vi gör något ännu värre. Det vill väl ingen? Eller?

Not) För den som inte vet är rubriken för detta inlägg också titeln på en film av Rainer Werner Fassbinder (1974) som handlar om ”förbjuden” kärlek mellan en äldre tysk kvinna och en medelålders marockansk invandrare. Den handlar framför allt om omgivningens reaktioner på deras förhållande som består av skräcken för främlingar och behov av att demonisera andra grupper. Sorgligt nog lika aktuell nu som för 40 år sedan.

Håll rädslan vid liv! – Ivar Arpi insinuerar vidare

DN dristade sig häromdagen att påminna om att det dödliga våldet i Sverige stadigt gått ned, trots braskande rubriker om knivdåd på senare tid. Det skulle de inte gjort tycker Ivar Arpi som i en ledare i dagens SvD ställer sig frågan varför det ”plötsligt” var så angeläget att ”berätta för folk hur trygga de bör känna sig?”. Exakt varför det är så viktigt för Arpi att folk ska känna sig otrygga framgår dock inte riktigt. Inte heller att de människor i landet som kanske har störst anledning att känna sig otrygga är de som bor på flyktingförläggningar. Mycket snart efter att det framkommit att gärningsmannen vid IKEA-dådet i Västerås bodde i en flyktingförläggning i Arboga upptäckte polisen förberedelser för mordbrand mot anläggningen. Någon eller några tyckte uppenbarligen att de boende där kollektivt skulle sona för IKEA-mannens brott och betala för det med sina liv.

Vad DN försökte göra var förstås att med folkbildande saklighet lägga moteld mot nättrollens uppvigling av allmänheten. En god idé även utan IKEA-mord. Elva mordbränder eller försök till sådana har i år utförts mot flyktingförläggningar framgår det av en kartläggning som Fria Tidningen nyligen gjort. Inte sällan mot flyktingförläggningar för ensamkommande barn som det i Värnamo som attackerades i helgen som gick. På vilket sätt barn som flytt från krig och fattigdom skulle ha mindre existensberättigande på det här territoriet än galningar som försöker bränna dem levande skulle kunna vara en fråga för Arpi att reda ut. Men det gör han naturligtvis inte. Istället sätter han en märkligt insinuant rubrik på sin ledarartikel; ”Från stenålder till IS-tid”. Exakt vad IS har med saken att göra får vi emellertid gissa oss till eftersom Arpi, sin vana trogen, mest spekulerar och insinuerar. Riktigt vad hans inlägg syftar till blir allt som oftast lite dunkelt.

De sjunkande talen för dödligt våld beror på bättre sjukvård antyder han och framhåller att våldsdåden minsann ökat och att de dessutom är knutna till vissa områden. Gängvåldet i Malmö tar han förstås också upp som exempel. Ingenstans i artikeln framgår dock hur IS kommer in i bilden. Men genom att lägga ut ett nät av insinuationer och till detta lägga en rubrik som innehåller namnet på den avskyvärda terrororganisationen IS kastar han in ett par vedklabbar på den eld som pyr i samhället och som högerextrema och invandrarfientliga krafter ivrigt håller vid liv. En eld som förtär oss alla. Men inte minst dem som hatet och våldet främst vänder sig emot. Folk som flytt från våld och hat.

I sin ledare fnyser Arpi åt komikern Magnus Bettnér som nyligen sagt att det som är farligt inte är ”random psykopat som hugger ned någon på stan” utan istället ”rädda människor”. En poäng som Arpi övertolkar eller, återigen, låtsas (?) missförstå. Trots att Bettnér är långt ifrån ensam om sin uppfattning. ”Rädda människor är bland det farligaste som finns”, säger exempelvis Lena Sundström som studerat och skrivit böcker om den växande invandrings- och invandrarfientligheten i vårt grannland Danmark. Etniska danskar längst ned på samhällsstegen hetsas mot invandrare av partier som har intresse av att hålla rädslan vid liv. I Danmark Dansk Folkeparti och här hemma Sverigedemokraterna.

Ivar Arpis iver att tala om för oss att vi bör misstro det DN försökte upplysa om och att vi absolut inte ska inbilla oss att vi är trygga är mer gåtfull. Vilket intresse har han av att hålla rädslan vid liv? Möjligen vet han det inte själv?