NATO-frågan 7: Att gå med i NATO eller inte – det är frågan…

 

Putins tal på segerdagen igår den 9 maj:

Ryssland har alltid stått för ”ett jämlikt och odelbart säkerhetssystem vilket även är oerhört viktigt för den globala säkerheten”.

”Nato-länderna vill inte lyssna på oss. I själva verket hade de helt andra planer”.

”Ett helt oacceptabelt hot mot vår säkerhet byggdes upp systematiskt. Dessutom alldeles intill våra gränser”.

Han uttryckte också uppfattningen att västländer med USA i spetsen förnedrat och förödmjukat andra länder (här är det Ryssland han egentligen menar men att framstå som ”andra länders” beskyddare låter förstås bättre) och att Ryssland inte respekteras. Att Nato är aggressivt och pressar Ryssland.

Det här är alltså uppfattningar som jag redogjort för i mina tidigare inlägg och som funnits med ända sedan Sovjetunionen blev Ryssland och som framför allt efter 2008 accelererat i styrka, då NATO gav löfte till Ukraina och Georgien att bli insläppta som framtida medlemmar.

Nu vet jag att en del tycker att den uppfattningen är en bluff och en förevändning för Ryssland att få göra som de vill i sina grannländer. Att det inte alls upplever något hot från NATO och USA. Själv tänker jag att det är omöjligt att veta exakt vad som rör sig i huvudet på Putin med flera, men att den här uppfattningen grundar sig på något som uppfattas som ett svek från västvärlden och framför allt USA torde stå glasklart. Det handlar alltså minst lika mycket om heder som om rädsla för ett hot invid gränserna. Att den ryska uppfattningen har upprepats om och om igen ända sedan 1990-talet torde också stå väldigt klart för läsaren av mina inlägg. Det är fakta helt enkelt. Hur man vill tyda dessa är en annan sak, men det är en uppfattning man måste försöka förstå att Ryssland agerar utefter och omvärlden måste därför också fundera över vad som är lämplig respons. Att eskalera det som Ryssland uppfattar som hotfullt och förnedrande? Eller försöka lägga is på känslorna och på diplomatisk väg föra Ryssland in på ett annat spår.

Just här börjar det bli lite knepigt. Dessvärre känner jag att det kan vara för sent nu. Som jag antytt i mina tidigare inlägg hade man kanske tidigare kunnat uppfatta varningssignalerna och finna en säkerhetsordning som fallit både Ryssland och grannländerna Ukraina och Georgien på läppen. Webber, Sperling och Smith avslutade sin bok What´s wrong with NATO and how to fix it, utgiven ifjol med att ge alliansen ett råd:

”” […] the Alliance needs to seriously rethink the scope of enlargement, ruling out for the foreseeable future membership for both Georgia and Ukraine” (Webber et al 2021, s. 222).

Nu är eskaleringen bortom ett sånt diplomatiskt spel och fortsättningen blir nu oerhört farlig.

Foto: Lehtikuva/AFP Photo/Paul Wennerholm. Sanna Marin och Magdalena Andersson funderar över hur de ska lägga upp sin ”gemensamma” NATO-ansökan (?)

En svensk NATO-ansökan lär komma

Frågan om svenskt NATO-medlemskap har därmed en tyngd som går bortom tyckande om Putin och Ryssland. Åtminstone om det är svensk säkerhet vi talar om, att värna gränserna och svenska invånares liv.

Det är alltså minerad mark vi beträder när vi pratar om NATO-anslutning. Det krävs oerhört försiktiga steg.

 I just det läget klampar vi iväg i språngmarsch över minfältet. När det istället skulle behövas ett grundligt övervägt beslut så hastas det fram på ett par månader utan möjlighet till vettig debatt eller folkligt inflytande.

Riksdagens analysgrupp har haft sitt sista möte igår och enligt alla medverkande lutar det klart åt en svensk Nato-ansökan. Detta alltså innan S gett sitt slutgiltiga besked.

Det kommer i helgen men enligt min bedömning är det också redan klart att S kommer göra en u-sväng och förorda en ansökan. Det som filas på nu är väl bara formuleringarna av motiven till att göra en sådan tvärvändning. Framför allt lär det behövas för den parti-interna opinionen.

Att Finland sägs ha bestämt sig inverkar förstås på ett avgörande sätt, trots att det varit så oerhört viktigt att Sverige bestämmer självt över sin säkerhetspolitik. Det framgick ändå klart om inte annat i och med turnén runt Europa som paret Marin/Andersson nyligen gav sig ut på som handlade om att förankra ett NATO-stöd för tiden mellan ansökan och antagning som medlem.

Så jag betraktar det som klart redan att Sverige kommer att ansöka om NATO-medlemskap. Jag hoppas det är ett beslut som vi inte får anledning att ångra. Jag är inte alls så tvärsäker som många andra. Varken åt ena eller andra hållet om jag ska vara helt ärlig. Det sorgliga är bara att det inte ges nog med tid för att tänka klart. OCH att tänka klart.

 

Min egen uppfattning

Jag lutar dock fortfarande åt att vi bör hålla oss utanför NATO och hålla fast vid en alliansfri position. En sådan blir troligen bräckligare och osäkrare om Finland ger sig in i NATO utan Sverige. Vilket i sig är lite av ett svek. Den svensk-finska samstämmigheten var ju så viktig (?). Nu är det i princip Finland som bestämmer åt oss och tar det beslut som vi hela tiden tjatat om är så viktigt att Sverige avgör helt på egen hand, utan påverkan utifrån.

Å andra sidan är det finska beslutet givetvis något vi måste förhålla oss till. Liksom den ryska hållningen till säkerhetsläget. Oavsett vad vi anser om den. Vi måste inse att Finland (enligt alla bedömare) kommer att ansöka om NATO-medlemskap och vi måste inse att Ryssland kommer att avsky det beslutet (att de inte begriper att de är högst medskyldiga till att det tas är en annan sak).

Ett Sverige ensamt som alliansfri behöver dock inte vara så bräckligt som många tror. Att göra en isolerad attack mot Sverige skulle kräva stora ryska luft- och sjöstridskrafter om de inte vill slå sig igenom Finland först som då skulle vara NATO-land. Sannolikheten för detta är i nuläget noll. Inom den närmaste framtiden mycket liten. Speciellt som Sverige äger såväl ett hyggligt starkt flygvapen samt u-båtar.

Förutom detta finns en hel del frågetecken att räta ut. Något som beslutshastigheten har omöjliggjort, och som därmed kommer kvarstå under ansökningstiden (för ansöka om medlemskap kommer Sverige att göra).

Det är följande frågor:

Om NATO som rött skynke och den ”idealiska tidpunkten”:

Om Ryssland upplevt den ukrainska ambitionen att bli NATO-medlem så hotfull att det går till fullskaligt angrepp mot landet så bör den risken vägas in ganska tungt i analysen inför en ansökan just i nuläget (kanske än mer den finska).

I detta ligger alltså ingen argumentation om det kloka i att gå med i alliansen men däremot en undran över valet av tidpunkt. Den närmast paniska brådskan att forcera fram ett beslut förefaller i ljuset av detta närmast besynnerligt eller är det bara obegåvat? Ett enormt risktagande är det åtminstone i ett läge där Putins Ryssland förefaller i klar obalans och redo att vidta drastiska åtgärder om det anser sig tillräckligt pressat, vilket det borde göra. Nu kan man ju argumentera att den ryska militären är bunden till Ukraina, har lidit svåra nederlag och är försvagad och därför inte kapabel till någon ny stor insats. Men i så fall är brådskan med svenskt NATO-medlemskap ännu mer besynnerlig. Varför inte göra en djupgående analys och väga in flera bedömares argument, såväl för som emot?

Eller har Marin/Anderssons europeiska turné säkrat stöd för eventuella angrepp i mellantiden?

En angränsande fråga är om detta ”säkrade stöd” verkligen är så säkert? Om USA och NATO bedömt att det varit riskabelt att ingripa i Ukraina för att undvika ett världskrig så vore det inkonsekvent och lite av svek mot Ukraina att göra en annan bedömning avseende Sverige. Så frågan är alltså hur stark viljan är att i ett sådant läge ingripa?

Ett skäl att angripa Sverige brukar dessutom vara att Ryssland skulle vilja ta Gotland som ett led i ett angrepp mot Baltikum. Det vill säga NATO-länder. Så Sverige bör alltså gå med i NATO för att vi skulle kunna skydda oss om Ryssland angriper NATO-länder. Logiken är inte alldeles glasklar.

Om det ryska intresset för Sverige:

Det mest sannolika ändå är att Ryssland har begränsat militärt intresse av Sverige. Sverige är inte Ukraina. Vi har ingen landgräns till Ryssland. Vi har inte en gemensam historia eller gemensam kultur i samma bemärkelse. Vi har inte en stor minoritet etniska ryssar/rysktalande inom landet. Vi har ingen rysk militärbas som måste skyddas från att hamna i NATO:s händer. Vi har ingen anledning att som alliansfri hysa utländska trupper stationerade i Sverige eller att låta placera robotsystem riktade mot Ryssland på svenskt territorium. Vi utgör med andra ord inget hot i nuläget. Däremot som NATO-medlem. Befängt att Ryssland tycker så, säger en del alltså. Kanske det, men den ryska uppfattningen har varit klart uttalad sedan trettio år tillbaka så den kan inte ha överraskat någon. En mer adekvat invändning är om Putin kan förväntas agera rationellt? Den nuvarande attacken mot Ukraina har varit kontraproduktiv i stort sett i allt så hur säker kan man vara på hur han väljer att agera fortsättningsvis?

Om NATO:s artikel 5:

En fortsättning på det sistnämnda resonemanget är att det brukar heta att vi som medlemmar i NATO garanteras vi skydd om vi angrips. Man hänvisar då till dess artikel 5. Hur säkert är detta? Mike Winnerstig, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), säger (liksom många andra bedömare) i SvD att NATO-länderna är inte skyldiga att bidra med väpnade styrkor, även om det tillåts.

– Det enda paragrafen kräver är att man som allians tar ställning för det landet som blir angripet, huvudsakligen politiskt. Varje Nato-medlem bestämmer själv vad man vill göra därutöver – om det är att bidra med soldater, militär utrustning, sanktioner eller bara med ord, menar Winnerstig.

En mycket intressant undersökning utfördes 2020 bland 16 NATO-länder som visade att en majoritet endast i fem av dessa sexton länder var positiva till att ställa upp med egna militära trupper till stöd för ett annat NATO-land om detta angreps av Ryssland. Artikel 5 som är grunden till säkerhetsgarantin är alltså inte helt förankrad bland medlemsländernas befolkningar åtminstone (Webber et al 2021, s. 150–151).

Det var också under Trumps president-period en debatt både i USA och internationellt om USA:s ledarskap för NATO och generellt i världen. Trump stod för, menar Webbert et al, en ”Jacksonian” inställning till frågan, till skillnad från en ”Wilsonian” liberal inställning som inbegrep en amerikansk roll som en sorts världspolis och garant för liberal demokrati som dominerande ideal. Författarna påminner här om att detta mer inåtvända och protektionistiska perspektiv (”Jacksonianism”) har starka rötter i USA och inte bara var en av Trumps nycker (Webber et al 2021, s. 167).

OM kärnvapen:

I fredstid finns ingen skyldighet för NATO-länder att hysa kärnvapen. I krigstid däremot finns inga garantier för att svenskt territorium förblir kärnvapenfritt (inbegriper försstås vatten och luftrum). Vi kommer att befinna oss under NATO:s kärnvapenparaply så här finns inga hundraprocentiga svar. Eller för att åter citera Mike Winnerstig:

”Som Nato-medlem måste Sverige ändå bejaka kärnvapenavskräckning som metod, och ytterst riskerar vi även att dras in i ett kärnvapenkrig. I en sådan situation är det dock inte säkert att den militära alliansfriheten heller skulle rädda oss”.

Om den tvärsäkra attityden hos NATO-anhängare:

Så sent som 2010 skrev NATO i sitt ”Strategic Concept” att: ”The Euro-Atlantic area is at peace and the threat of a conventional attack against NATO territory is low” (Deni 2017, s. 28).

Det visar, enligt min mening, att framtidsanalyser ofta hamnar helt snett ganska snabbt och att det bör stämma till eftertanke när politiker nu bestämmer sig för ett svenskt eventuellt NATO-medlemskap. Vilken analys görs inför detta hastigt påkomna val? Vad väntar runt hörnet? Vad vet vi om Rysslands vägval efter Putin? Vad vet vi om Putins framtid över huvud taget? Hur lång är den som rysk ”tsar”? Vad vet vi om NATO:s utveckling?

Den brådska som nu råder att ta beslut om NATO-medlemskap förefaller i ljuset av allt detta som fullkomligt obegriplig om man analyserar det säkerhetspolitiska läget och de faktorer som kan väga in som positiva eller negativa med ett svenska NATO-medlemskap. Kan brådskan ha inrikespolitiska undertoner? Är det verkligen för att sopa undan från inför valet som S driver på så hårt? Är det för att ett ”window of opportunity” öppnats som de borgerliga driver på så ivrigt för medlemskapet? Något de längtat efter länge och bara väntat på att få genomföra. Min egen analys är att tillfället just nu kanske rentav är sämre än förut och egentligen kräver en rejäl funderare.

 

Avslutningsvis några ord om Ukraina

Efter att ha bott i landet i ett par omgångar de senaste åren har jag en särskilt varm relation till Ukraina trots att jag ofta irriterar mig på olika företeelser speciella för landet.

Därför kan jag inte låta bli att avsluta med en högst bedrövad analys av den del av Putins tal på segerdagen 9 maj som handlade om Ukraina. Eller rättare sagt inte handlade om Ukraina.

Putin talade om Donbass och Odessa. Ukraina nämndes inte vid namn. I det här narrativet existerar inte Ukraina som självständigt land. De områden Putin talar om betraktas som egentliga ryska områden som nu kan vara på väg åter till moderlandet, så att säga.

Dessutom säger han följande:

”Allt pekade på att en konfrontation med nynazister och nationalister som USA och deras små vänner satte sin tilltro till, var oundviklig”.

Här finns en intressant liten bit information instoppad och som Svt:s översättning valt att inte uppfatta, förmodligen för att den för det stora flertalet svenskar är okänd och svårbegriplig. Putins säger inte riktigt ”nationalister” utan istället ”banderister” (”banderivtsi”). Det anspelar på Stepan Bandera, den ukrainske ledaren för nationalistorganisationen OUN som lierade sig med Nazi-Tyskland och kämpade med dem mot Röda Armén. Hans anhängare kallades ”banderivtsi” redan under kriget och står för både nazism och ukrainsk nationalism i ryska ögon.

En av de saker som har irriterat mig med Ukraina har varit just dess dåliga omdöme när det gäller att välja historiska hjältar. Stepan Bandera är en av dem.

Därför talar Putin om nazismen och Ukraina i samma andetag. Något som är obegripligt för de flesta i Sverige men som för den ryska publiken bär på en annan mening med historiska rötter. Men det är inte bara därför Putin gör det. Segerdagen handlar om segern över nazismen i andra världskriget, eller stora patriotiska kriget som det alltid hetat i Sovjetunionen och i Ryssland. Ett krig som började i juli 1941 då Tyskland invaderade Sovjet, inte i september 1939 då Molotov-Ribbentroppakten gällde och Polen delades mellan Tyskland och Sovjet. Två bortglömda år i den ryska historieskrivningen. Det är segern mot nazismen och Berlins fall som man vill komma ihåg. En seger som höll Sovjetunionen samman efter kriget som en identifikationsmarkör som de flesta kunde ställa sig bakom. Det har följt med till Ryssland och framför allt under Putin. Det handlar nu också om att visa att Ryssland är tillbaka som stormakt (som arvtagare till Sovjetunionen) och att de är nazismens fiende nummer ett i världen.

Skruvat? Historierevision? Jo, visst är det. Men så ser narrativet ut och en stor del av ryska befolkningen har åtminstone delvis svalt pillret.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html

NATO-frågan 6: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-6-vad-vill-nato-egentligen.html

NATO-frågan 6: Vad vill NATO egentligen och vilket NATO är det vi kanske går med i?

 

Det är dags att titta lite närmare på NATO och vad de gjort och tänkt det senaste decenniet. Om Sverige ska gå med i NATO kan det ju vara lite relevant att fundera över vad alliansens status är och vilka strategier de lagt upp för framtiden.

Jan Eichler, professor och senior researcher vid Institute of International Relations i Prag, menar att Rysslands svaghet under 90-talet gav tillfälle till att kyla ned de militära upprustningarna från västländernas sida och hålla tillbaka frestelsen att flytta fram gränserna för NATO österut. Han nämner Kaliningrad som exempel som var en av Sovjetunionens största militära baser men som under 90-talet skar ned antalet tanks till hälften, antalet attackplan från 155 till 28, och antalet ubåtar från 42 till 2 (Eichler 2021, s. 145).

De amerikanska militära doktrinerna (OBS alltså inte NATO:s) sedan 90-talet visar enligt Eichler (2021, s. 158) ett växande amerikanskt militärt självförtroende som också yttrat sig i framför allt tre saker i de militära doktrinerna:

1) Ett implicit meddelande att de post-sovjetiska länderna utgör områden som är vitala för det amerikanska hegemoniska systemet, 2) den strategiska vikten av den amerikanska teknologiska och militära överlägsenheten, 3) ett manifesterande av viljan att använda sig av denna överlägsenhet såväl i fredstid som, om nödvändigt, på slagfält.

Under tiden löpte NATO-expansionen på trots de ryska invändningarna och med den eskalerade spänning som jag redogjort för i inlägg 3, 4 och 5 tidigare.

Foto: Olivier Matthys/AP. Utrikesminister Anne Linde och NATO:s generalsekr. Jens Stoltenberg på en pressträff i Bryssel i år

Nya NATO-strategier 2010 och framåt

NATO:s dokument Core Tasks and Principles 2010 innehöll långsiktiga strategier för NATO. En paragraf handlade om att övertala Ryssland att flytta kärnvapen längre bort från de nya NATO-länderna vid dess gränser. Ryssland förväntades alltså retirera eftersom NATO valt att expandera, vilket möjligen kunde vara provokativt ur ett ryskt perspektiv. I dokumentet underströks också NATO:s beslutsamhet att integrera Ukraina och Georgien som nya medlemmar i alliansen (Eichler 2021, s. 102)

USA reagerade dessutom på annekteringen av Krim 2014 genom ett nytt långsiktigt program kallat European Reassurance Initiative (ERI). ERI bekräftade att krisen i Ukraina, med Jan Eichlers ord: ”has pushed the two sides over a cliff and into a new relationship” vilket betydde att Västländerna och Ryssland nu var rivaler och varandras motpoler (Eichler 2021, s. 109).

 

Ökad närvaro vid NATO:s östra gränser

Sedan 2014 har flygvapen roterats som skydd över baltstaterna och Polen och NATO har också etablerat jaktflyg i Rumänien och Polen. Spaningsplan, typ AWACS, gör också regelbundna flygningar över östra Europa.

Fr.o.m. sommaren 2017 började också NATO basera trupper i baltstaterna och Polen, dock på roterande basis, inte permanenta stationeringar. Men oaktat detta ändå första första gången sedan kalla kriget som NATO flyttar sin militära närvaro närmare öst. Ett sätt att markera för dessa NATO-länder att artikel 5* gäller samt att avskräcka Ryssland att attackera, menar John Deni (2017, s. 2).

* Artikel 5 lyder alltså som följer: ”An armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all”.

NATO har också intensifierat sin marina närvaro i såväl Östersjön som Svarta Havet och Medelhavet. När det gäller militära övningar har NATO haft ett stort antal sådana i nordöstra Europa under senare år.

Man har också expanderat sin responsstyrka (NRF) och inom dess skal även skapat en specialstyrka, Very High Readiness Joint Task Force (VJTF). NATO har också utökat sina förråd av materiel i en mängd nord- och östeuropeiska länder samt stärkt samordningen med flera av dessa länder (NATO Force Integration Units, NFIU).

Detta var också en återgång till den defensiva försvarsroll som NATO hade under kalla kriget och som sedan Sovjets fall övergått till krishantering istället. Krim-annekteringen 2014 ändrade detta helt och territorialförsvar blev åter huvuduppgiften och NATO gjorde ett vägval, att se Ryssland som motståndare och inte partner (Deni 2017, s. 3,7,8).

Detta är i sig inte så konstigt och John Deni menar att NATO balanserat ganska försiktigt i hanteringen av, å ena sidan, nya medlemsstater i östeuropa och deras behov av frigörelse från Moskva och, å andra sidan, det ryska missnöjet med NATO:s utvidgning österut (Deni 2017, s. 8).

NATO, Ryssland och Ukraina

När det gäller Ukraina var också Putin tidigt ute med klargöranden. Om NATO gjorde allvar av att inkludera Ukraina som medlem kunde detta tvinga Ryssland att agera, genom att ”skydda etniska ryssar, i synnerhet i Krim och i östra Ukraina” (citat i James Marson, TIME 25/5-2009). Putin klargjorde också i sina svar på pressens frågor efter NATO:s Bukarest-möte att Ryssland såg närvaro av ”mäktiga militärallianser” vid sina gränser som ”ett direkt säkerhetshot för vårt land” (Webber et al 2021, s. 106).

För NATO blev frågan om Georgien och Ukraina ett dilemma. De kunde inte dra tillbaka löftet till länderna om framtida medlemskap utan att tappa ansiktet och trovärdighet inför omvärlden och framför allt visa svaghet inför Ryssland, men man ville inte heller driva frågan framåt. Alltså stoppades den långt ned på agendan och förhalades. Författarna här påpekar att detta:

” […] effectively left the two countries [min anm./Ukraina och Georgien] in a state of strategic and diplomatic limbo […]” (Webber et al 2021, s. 107).

De betonar också att det torde ha klargjorts att Ukraina utgjorde en ”röd linje” för Ryssland:

”Any serious analysis of Russia´s national security thinking should thus have concluded that Ukraine really was a red line which NATO crossed at its peril” (Webber et al 2021, s. 107–108).

 

Framtidsplaner för NATO och alliansens relation till Ryssland

Mark Webber (professor i internationell politik vid University of Birmingham), James Sperling (Professor Emeritius i Statsvetenskap vid University of Akron), samt Martin A. Smith (Seniorföreläsare i försvars- och internationell politik vid Royal Military Academy Sandhurst, RMAS) har skriv en bok där de frågar sig vad som är fel med NATO och hur det ska åtgärdas.

Författarna försvarar i högsta grad NATO:s existens och vill med boken ge ett antal rekommendationer hur alliansen bör prioritera sina aktioner för att säkra sin existens och effektivitet framöver (Webber et al 2021, s. 15). Själv funderar jag över om någon egentligen har ifrågasatt dess existens på sistone?

De ansåg emellertid då att NATO ”gör för mycket”, visserligen en del av alliansens framgång menar de, men också vad de kallar en ”strategic overload” (Webber et al 2021, s. 22–23).

En intressant del av denna är frågan om NATO:s existensberättigande vid kalla krigets slut. Det hot som alliansen skulle försvara Europa och världen från hade ju rasat samman. Zbigniew Brzezinski, tidigare rådgivare åt president Carter, menade att ”if NATO did not enlarge it would die” (Webber et al 2021, s. 28). Vid mitten av 90-talet hade president Clinton bestämt sig för att följa den linjen, att utöka alliansen.

Under Jeltsins presidentskap 1991–1999 var det ryska hotet förminskat till ett minimum och det fanns en chans att integrera Ryssland i den demokratiska världens gemenskap och normalisera förbindelserna mellan Ryssland och NATO, kanske till och med inkludera Ryssland i alliansen.

Men, påpekar författarna här, två saker överskuggade denna normalisering. Det ena var NATO:s utvidgning. Det stod trots allt klart från början att ryska militära beslutsfattare såg detta som det huvudsakliga existerande och potentiella militära hotet mot Ryssland (Webber et al 2021, s. 93). Dessutom var det uppenbart en förödmjukelse för Ryssland och en bekräftelse på dess minskade betydelse i världspolitiken. Som kompensation krävde Ryssland någon form av ”säkerhetsgaranti” från NATO:s sida till Ryssland. Dvs. att NATO förband sig att inte göra saker som Ryssland motsatte sig starkt, eller åtminstone att dess röst fick möjlighet att bli hörd i någon form av strukturerad deliberation (Webber et al 2021, s. 93–94). Detta skapades också i form av NATO-Russia Permanent Joint Council (PJC) [se tidigare inlägg].

För NATO följde också vad författarna kallar en ”task expansion”, som de menar kommit sig av den amerikanska dominansen i alliansen och i världen som hegemon. Bakom ligger också, fortsätter de, ”liberala idéer och en liberal ordning” (Webber et al 2021, s. 34).

Det sistnämnda leder författarna fram till följande tänkvärda reflektion som också spelar in i NATO: förhållande till Ryssland och den känsla av provokation som det känt inför hegemonens dominanta framfart över världen:

”However noble its motives, the upshot of this liberal impulse has been a lack of restraint. The abstract quality of values or ideas gives them a universal and expansive application. NATO has attempted to instantiate those ideas through expeditionary nation-building, the management of global security and the spread of liberal market democracy. In consequence, Patrick Porter suggested in 2010, NATO had become unbound, cast loose from its traditional ‘demarcated sphere’ of activities, and facing the world with a sense of unlimited responsibility” (Webber et al 2021, s. 36).

Det här är också den stora skillnaden teoretiskt mellan en liberal syn på internationella relationer och en realistisk sådan. Den liberala har en uppfattning om hur världen borde vara och en ambition att få den dit, medan realisten försöker analysera hur den verkligen är och vad som är det klokaste att göra, givet läget i världen.

Webber et al kommer sedan till NATO:s expansion och är mycket tydliga. De menar att spänningarna gentemot Ryssland varit ”an all-too-predictable downside of enlargement”, och fortsätter:

”The arguments mobilized in favour of the policy may have been powerful and the benefits to new members tangible and real. But Russia objected to the policy from the outset. Critics in NATO countries echoed these concerns: George Kennan, the architect of America’s Cold War strategy of containment, warned in 1997 that enlargement could prove ‘the most fateful error American policy in the entire post-Cold War era’” (Webber et al 2021, s. 38–39).

De fortsätter också med att peka på den försämrade relationen USA/NATO vs Ryssland som uppstått sedan 2008 då NATO lovade medlemskap för Georgien och Ukraina.

”Both the Russo-Georgian war of 2008 and Russia’s annexation of Crimea in 2014 can be seen as pre-emptive moves by Moscow to forestall Georgia and Ukraine from joining NATO” (Webber et al 2021, s. 39).

De citerar sedan John Mearsheimer:” […] anyone with a rudimentary understanding of geopolitics should have seen this [crisis] coming. The West was moving into Russia’s backyard and threatening its core strategic interests” (Webber et al 2021, s. 39).

NATO:s generalsekreterare Stoltenberg har under åren efter Krim återkommit till samma teman som Jan Eichler (2021, s. 125–126) identifierat som fyra huvudsakliga: 1) Att Europa måste öka sina försvarsutgifter, 2) Full support för fortsatt NATO-expansion i post-sovjetiska länder, 3) Ryssland som det största hotet, 4) Rättfärdigande av alla NATO:s militära åtgärder.

Vad gäller NATO:s planer för framtiden är det intressant att ta del av vad John r. Deni (Research Professor of Security Studies vid the U.S. Army War College's Strategic Studies Institute, Nonresident Senior Fellow för the Atlantic Council), hade att säga 2017 i sin bok NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense.

Utvecklingen fram till 2017, menade John Deni, tvingade NATO att fundera över sin strategi i förhållande till Ryssland. Deni föreslog några tänkbara vägval (Deni 2017, s. 120–121):

1) Att ta mer hänsyn till ryska intressen och säkerhetspolitiska angelägenheter. Skulle kunna ändra incitamenten för ryska ledare att föra dialog med NATO men också vara en möjlighet att nå fram bortom Kreml och ett bredare segment av ryska folket, vilket i sin tur skulle kunna ändra förutsättningarna för de ryska ledarna. Det som talade emot den strategin var insikten att realpolitik och nollsummespel varit den ryska approachen till utrikespolitik i decennier.

2) Samarbeta med Ryssland där det går och konfrontera dem där man måste. Något som har kallats ”Détente Plus”. Alltså att se Ryssland både som motståndare och partner, men på olika områden eller arenor. Strategin är mycket praktisk, menar Deni, men ger å andra sidan inga långsiktiga lösningar på samlevnadsproblemen mellan NATO och Ryssland.

3) En sorts uppdaterad form av “containment”. Liknande den strategi som drevs under kalla kriget gentemot Sovjet alltså. Författarna är lite svävande hur den ska se ut och Deni trodde inte på den heller.

Istället förordade Deni att ”tävla direkt med Moskva” i deras nollsummespel. Det skulle erkänna Ryssland som en stor makt som har legitima intressen på flera områden men för NATO och västvärlden skulle den här strategin leda till att försöka försvaga Ryssland, eller ”minska dess makt” och därmed reducera det ryska hotet mot sin omgivning (Deni 2017, s. 122–123). Detta krävde en ”enad front inom NATO”, menade Deni. Dessutom en samordning av militära, ekonomiska, diplomatiska och politiska åtgärder för att vara effektivt (Deni 2017, s. 134). Kanske när boken skrevs (2017) en svår sak att uppnå, men efter den ryska invasionen av Ukraina är det väl närmast denna strategi vi ser att NATO och västvärlden tillämpa och vad som kan bli NATO:s och västvärldens huvudsakliga approach mot Ryssland för lång tid framöver, oavsett vad som händer med kriget i Ukraina och med Putins maktposition i Ryssland.

Deni ägnar också ett avsnitt om Sverige som är intressant. Det handlar om att NATO borde ge Sverige ett snabbspår in i alliansen (om Sverige vill gå med) vilket skulle helt ändra ”den geopolitiska balansen i Östersjön” (Deni 2017, s. 124). Det vill säga nästan exakt det som Ryssland alltid hävdat men NATO-förespråkare förnekat och som Magdalena Andersson fick sådan kritik för att hon antydde nyligen.

 

I mitt nästa och sista inlägg i NATO-frågan kommer jag så in på just vad ett NATO-medlemskap skulle kunna betyda för Sverige.

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 5: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-5-nato-ryssland-och-ukraina.html

NATO-frågan 5: NATO, Ryssland och Ukraina – vad vill ryssarna egentligen?

 

Många har frågat sig vad Ryssland vill egentligen? Det är förstås en berättigad fråga då attacken mot Ukraina varit helt kontraproduktiv avseende den uttalade målsättningen. Dessutom måste varje sådan spekulation betraktas enbart som just … en spekulation.

En del ställer sig också helt oförstående inför de ryska påståendena om att känna sig hotat av NATO. Vissa menar att detta bara är en fasad, att de inte alls är oroade av NATO:s närhet och att det bara är en bortförklaring för att behålla kontrollen över skeendet i Ukraina och Georgien. Ryssland hjälper också till med förvirringen genom att dess företrädare själva uttalat att de känt sig hotade av Ukraina vilket förstås är rent nonsens.

Själv menar jag att det ena inte nödvändigtvis utesluter det andra (dvs. oron för NATO samt kontrollbehov av grannländer) utan kanske snarare hänger ganska intimt ihop. Jag tror inte heller det finns några enkla och entydiga svar på frågan om den ryska oron, men att den skulle vara helt och genomgående falsk och spelad tror jag inte alls på. Däremot förstås accentuerad och överdriven när så har behövts.

En del argumenterar även för att NATO:s expansion är ett narrativ odlat av Ryssland och att det istället är fria nationer som fritt har valt att ansluta sig till en försvarsallians, NATO. Så är det ju också naturligtvis men om medlemsantalet stiger från 12 länder 1990 till 30 länder 2022 så måste det givetvis ses som en expansion. Dessutom har alliansens närhet till Ryssland ständigt tilltagit. Ett faktum Ryssland måste finna sig i, men inte nödvändigtvis gilla. Lika lite som USA gillade sovjetiska robotar på Kuba, 15 mil från Florida.

Något hot från Ukraina kan emellertid ingen seriös ryss hävda att de känt genom åren men däremot har NATO varit ett spöke för de ryska makthavarna ända sedan 1990-talet som framgått av mina tidigare inlägg.

Den här ryska känslan av hot från NATO har yttrat sig i något vi möjligen kan uppfatta som en överkänslighet för NATO:s och USA:s olika aktioner och inte minst NATO:s expansion eller planer på expansion. Den har också stegrats under de senaste femton åren.

 

Hur har den ryska känslan av förödmjukelse och irritation yttrat sig?

Putins tal i München i februari 2007 klargjorde den ryska inställningen att kategoriskt vägra vidare NATO-expansion in på post-sovjetiskt territorium, i synnerhet inte i Svarta Havsområdet (Eichler 2021, s. 66).

Han kritiserade också specifikt: 1) Irak-kriget som drevs på av USA trots protester från Frankrike, Kina och Ryssland i FN. 2) Att USA försökte bli ”den enda supermakten” och skapa en unipolär världsordning. 3) NATO:s expansion österut och specifikt mot utplacering av robotar i Europa samt nya NATO-baser i offensivt läge i Rumänien och Bulgarien.

Särskilt USA:s strategi ledde, menade han, till negativa konsekvenser för internationell säkerhet. USA hade underminerat den globala säkerheten och skapat en farligare värld.

Femdagarskriget mellan Georgien och Ryssland kom inte långt efter att Georgien och Ukraina erbjudits inträde i NATO vid mötet i Bukarest 2008. Tio år tidigare hade USA slutit militära avtal med Georgien (och Azerbajdzjan), enligt president Bush för ”kriget mot terrorn”, vilket accepterades av Ryssland (Eichler 2021, s. 67). Men vid fullt NATO-medlemskap stannade toleransen från rysk sida.

Ett antal mindre incidenter längs gränsen mellan Georgien och dess provins Syd-Ossetien föregick attacken från Saakashvilis Georgien. En attack som besvarades med överdriven kraft av Ryssland som också tog tillfället att flytta fram sina positioner i området (nya baser i Abchasien och Syd-Ossetien) (Eichler 2021, s. 69).

Relationerna inom NRC (den NATO-ryska kommunikationskanalen) frös till is i.o.m. Rysslands intervention i Georgien 2008 och kom inte igång igen förrän i slutet av 2009 (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 172). Sedan dess har också Putin (och Medvedev) drivit en allt hårdare retorik gentemot NATO och västvärlden generellt.

År 2008, tre veckor efter Georgien-krigets slut, höll dåvarande ryske presidenten Medvedev ett tal som blivit känt som fempunktstalet och/eller Medvedev-doktrinen. Han betonade den ryska inställningen att alla nationer har en förpliktelse att bygga en multipolär och inte unipolär världsordning, inkluderande goda relationer mellan USA och EU och Ryssland för att undvika framtida konflikter. Han klargjorde också att Ryssland skulle skydda ryska liv och intressen varhelst dessa hotades, men särskilt i post-sovjetiska stater (vilket i rysk-engelsk vokabulär brukar benämnas ”near abroad” vilket alla vet vad det innebär) (Eichler 2021, s. 70). Detta bör ha varit en tydlig signal till USA och NATO, i kombination med den ryska segern i kriget med Georgien.

Här kommer vi fram till Putins tal i Valdai 18 mars 2014, strax efter annekteringen av Krim. Där återkommer han till den amerikanska ”unilateralismen”; vid deras tillbakadragande av ABM-avtalet; deras aktiva support av de s.k. ”färg-revolutionerna”; deras politiska intervention i Ukraina [”Fuck the EU”]; samt USA:s utnyttjande av kriget mot terrorism för att flytta fram de egna positionerna med militära interventioner.

Frontalattacken mot USA fortsatte, med Eichlers ord:

” [Putin] openly criticised the behaviour of the so-called winners in the Cold War for their tendency to put pressure on events, reshape the world to suit their own needs and interests and present their view as the view of the entire international community […] Furthermore, he criticised the escalation of international conflicts, the growing spread of chaos and the drawing of new dividing lines” (Eichler 2021, s. 74–75).

Här framträder alltså minst lika mycket en känsla av förödmjukelse som rädsla för NATO och dess expansion österut.

Eichler (2021, s. 75) påminner om att Ryssland ända sedan Sovjetunionens fall har betonat hur viktigt där är för deras säkerhet (känsla av säkerhet) att ha Ukraina som en buffert mot NATO. Krim, där Ryssland hyrde sin marinbas från Ukraina, ingick förstås i allra högsta grad i den uppfattningen.

Euromajdan och Janukovytjs fall skapade panik hos ryssarna som såg framför sig ett worst-case-scenario där Ryssland skulle tvingas utrymma marinbasen i Sevastopol och se den tas över av NATO. Något som för den ryska militära och politiska eliten var helt oacceptabelt (Eichler 2021, s. 76).

Här måste man också komma ihåg att så länge Sevastopol var marinbas för Ryssland skulle Ukraina inte kunna bli medlem i NATO, enligt en NATO-regel om att medlemsländer inte får ha militära anläggningar kontrollerade av länder som inte är NATO-medlemmar på sitt territorium. När Ukraina vid regimskiftet 2014 började prata om att säga upp det ryska hyresavtalet av basen (som sträckte sig fram till 2042) dröjde det inte mer än två veckor innan Ryssland tagit kontroll över hela Krim och sedan snabbt annekterade halvön.

Motiven för annekteringen av Krim och hybrid-krigföringen i Donbass framkommer återigen i den uppdaterade ryska militärdoktrinen i december 2014. I följande ordning: rädsla för den globala militära kapprustningen syftande på NATO:s militära kapacitet och möjligheten (risken ur Rysslands synvinkel) att denna militära infrastruktur etableras nära ryska gränser.

Geopolitiskt har denna rädsla framför allt eskalerat i takt med utvecklingen i Georgien och Ukraina. Militärt är rädslan för det amerikanska PGS-systemet (Prompt Global Strike) uttalat. Ett system som ska göra möjligt för USA/NATO att utföra en precisionsattack från luften var som helst i världen inom en timme.

Sammanfattningsvis skriver Eichler:

“From the geopolitical point of view, the Russian operative realists had unilaterally redrawn Russia’s frontiers with Ukraine and presented it as a reaction to the challenge represented by the continuing NATO expansion into the post-Soviet space. And the following US-led sanctions were presented as a necessary answer to the challenge represented by the Russian action. As a result, Europe became the theatre of a new and very dangerous security dilemma and of the beginning of a new vicious circle of measures and counter-measures” (Eichler 2021, s. 79)

Västvärlden har svarat på Krim-annekteringen genom att ge ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina och förlagt militära övningar på dess territorium och dessutom infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Medan Ryssland i sin tur har ökat sitt stöd till separatisterna i Luhansk och Donetsk. En konsekvens av allt detta har blivit, med Eichlers ord, en ny ”skiljelinje” som är ”enormt konfrontativ och explosiv” (Eichler 2021, s. 81).

NATO beslutade vid sitt stora möte i Wales 2014 att skapa VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) samt en RAP (Readiness Action Plan). En utökning av styrkor på totalt 40,000 soldater + multinationella stridsgrupper i Baltikum och Polen. Medan Ryssland svarade med att modernisera och omorganisera sina försvarsstyrkor och uppdatera sin utrikespolitiska strategi för att bevaka sina intressen i de post-sovjetiska områdena inklusive Ukraina.

Debattörer i USA, inklusive Joe Biden och dåvarande (2015–2017) försvarsministern Ashton Carter, började tala om att inte bara försvara sig mot Ryssland utan också vinna en konflikt och helst på ryskt territorium (Eichler 2021, s. 85).

 

Det har alltså lett till en ökad militarisering längs den rysk-ukrainska gränsen som är över 200 mil lång. Dessutom en upptrappning synliggjord i försvarsdoktrinerna på båda sidor där Ryssland betonat NATO:s hot mot dess existens och USA i sin tur framställt Ryssland som ett ”existentiellt hot mot USA, dess allierade och den internationella ordningen” (Eichler 2021, s. 81).

 

NATO:s och USA:s agerande i förhållande till Ukraina

Sedan 2008 har ett ukrainskt NATO-medlemskap diskuterats. Ryssland har hela tiden varit emot det, men även en del NATO-länder och dessutom den ukrainska inhemska opinionen (ända tills nu kanske bör tilläggas). Den ukrainska premiärministern Arsenij Jatsenjuk sa offentligt den 18 mars 2014 (alltså efter den ryska de facto-annekteringen av Krim) att Ukraina inte skulle söka något NATO-medlemskap (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 174).

När utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk stred, med ryskt stöd, mot ukrainska armén fick Ukraina inte mycket mer än ”verbalt stöd” från Väst och USA gav inga vapen utan bara ”Meals Ready to Eat” (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 175). Detta ändrades dock med tiden och redan i slutet av 2015 då HumVees och annan defensiv materiel började sändas till Ukraina från USA.

I december 2014 röstade ukrainska parlamentet – trots Jatsenjuks uttalande i mars samma år – för att överge sin alliansfrihet och söka NATO-medlemskap (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 176). NATO däremot var, enligt Murphy, ganska svalt intresserade av Ukraina som medlem, med sina frusna konflikter i öst och Krim (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 177).

Här är det återigen viktigt att komma ihåg NATO:s regel om utländska baser på medlemsländers territorium vilket kanske mest av allt förklarar NATO:s ”bristande intresse”. Det var helt enkelt inte möjligt att inkludera Ukraina om det egna regelverket skulle följas.

Bild: Anders Humlebo/TT

Varnande ord ignorerades

Många bedömare såg ändå tecken på eskalation i området och försökte komma med råd inför fortsättningen och framför allt till NATO att göra halt i expansionen österut.

Bland andra neorealisten Kenneth Waltz som menade att ytterligare NATO-expansion skulle kunna provocera fram ett utökat säkerhetssamarbete mellan Ryssland och Kina. Stephen Walt, liksom John Mearsheimer, rekommenderade att låta Ukraina förbli en neutral buffertstat för att kyla ned läget och möjliggöra för USA att reparera relationen till Ryssland (Eichler 2021, s. 86).

Även den aktade säkerhetspolitiske författaren Michael O’Hanlon rekommenderade 2017 NATO att ta tillbaka sitt löfte om medlemskap för Ukraina och Georgien. Han medgav att detta skulle ge Putin ett visst rättfärdigande men menade att detta var att föredra framför en utökad risk för krig (Eichler 2021, s. 87).

Julian Lindley French, professor of Military Art and Science och Eisenhower Professor of Defence Strategy, gick steget längre och menade att den ryska annekteringen av Krim var en ”till sin natur defensiv åtgärd” som kan ses som ett svar på NATO:s expansion (Eichler 2021, s. 87). Den brittiske generalen Mungo Melvin fyllde på med att klargöra Sevastopols betydelse för Ryssland och jämförde med marinbaserna Norfolk i USA och Portsmouth i Storbritannien (Ibid).

Den inflytelserike franske geopolitiske experten, författaren och journalisten Renaud Girard kritiserade i sin tur Frankrike, Tyskland och Polen för att inte tidigt ha gett Putin garantier för Sevastopols fortsatta existens som rysk marinbas (Eichler 2021, s. 88).

Den amerikanske geopolitiske experten George Friedman menade också att avståndet mellan NATO:s marinstyrkor och St. Petersburg efter den andra expansionsvågen av NATO blivit endast 16 mil. Detta faktum, menade han, hade provocerat och oroat Ryssland vilket var något som man måste väga in i framtida beslut (Eichler 2021, s. 89).

Intressant att notera är också den amerikanske f.d. topp-diplomaten Patrick W. Murphys fundering (2015) om vad NATO kunde tänkas göra om Ryssland skulle göra en framstöt djupare in i Ukraina än Donbass. Det vill säga precis det som Ryssland gjort nu. Något riktigt svar ger han dock inte men påpekar att NATO:s försäkringar till öst- och centraleuropeiska länder om NATO-beskydd har tolkats av Ryssland som antagonistiska och har besvarats retoriskt eller med militära övningar och underhåll av nukleära vapen t.ex. (Patrick W. Murphy i Alexander & Prosen [Eds] 2015, s. 178).

Det som hänt nu är ju att Ryssland gått ett steg längre. Frågan är då om den ryska rädslan för NATO:s expansion endast är spel för galleriet eller om de analyserat USA:s och NATO:s milda militära reaktion på annekteringen av Krim och tolkat det som att det var riskfritt att attackera resten av Ukraina?

 

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

 

Tidigare inlägg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

NATO-frågan 4: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-4-natos-expansion-och.html

NATO-frågan 4: NATO:s expansion och Rysslands irritation

 

Tidigare inlägg på denna blogg om NATO-frågan:

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

NATO-frågan 3: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-3-nato-vs-ryssland-forsta.html

John Deni menar att Ryssland efter Sovjetunionens fall redo att åter ingå i den europeiska gemenskapen. Men att de kanske såg framför sig det Europa som de lämnade 1917. Ett Europa med ”realpolitik” och ”statspatriotism”. Europa hade intresse av att införa ”värderingar” medan Ryssland ville söka sin identitet i det imperium som fanns före 1917 (Deni 2017 s. 54).

Det är en intressant tanke och inte osannolik. Men vad som än rör sig i huvudet på Putin och hans närmaste så är det ett faktum att Ryssland, med undantag för några år i mitten av 90-talet, alltid sett NATO som en fiende och mer explicit så efter 2008. För en del västländer förefaller detta vara svårförståeligt.

John Denis förklaring är att Sovjetunionens fall också innebar Rysslands fall från imperium till post-imperium (Deni 2017, s. 56). Ytterligare en förklaring är historisk och geopolitisk. Någon har räknat ut att Ryssland varit utsatt för invasion ungefär vart trettiotredje år historiskt. Dess läge i gränstrakterna mellan Europa och Asien har gjort dess läge utsatt för hot och attacker från väst, syd och öst. Resultatet har blivit ”illa definierade gränser” och en rysk misstänksamhet mot allt och alla. Eller bättre uttryckt:

”Historical exposure to attack from across every frontier has gotten into the DNA of today´s and tomorrow´s Russian leaders” (Deni 2017, s. 57)

Ryssland bedriver därför realpolitik och ser de internationella relationerna som ett nollsummespel och tävling mot konkurrenter snarare än samarbete på olika områden eller kring olika problemkomplex, menar Deni, som också påpekar att Putin allt oftare använt utrikespolitik för att konsolidera sin inhemska makt (Deni 2017, s. 59).

Bild: NASA, Grafik: Clas Christiansen/Yle

NATO:s expansion och rysk irritation

Jan Eichler har med sin bok ”NATO’s Expansion After the Cold War” gett en mycket grundlig genomgång av den eskalering av säkerhetsläget i området mellan Östersjön och Svarta Havet som skett efter kalla krigets slut och som nu stegrats ytterligare. Något Eichler varnade för i sin bok som trycktes ifjol.

Eichler talar här om tre vågor av NATO-expansion efter kalla krigets slut. Den första inbegrep Polen och Tjeckien. Den andra, och viktigaste, inbegrep baltstaterna med gräns direkt mot Ryssland. Den tredje innefattar flera balkanländer och ger NATO tillgång till Adriatiska havet. Processen startade också här för Georgien och Ukraina i.o.m. NATO:s Bucharest Summit 2008 och löftet om medlemskap i NATO. Georgien fick då antagligen självförtroende att göra ett angrepp mot rysk-vänliga delar av landet men fick aggressivt svar från Ryssland. Möjligen hade de förväntat sig hjälp från NATO? Ukraina har varken vad gäller Krim eller den nuvarande invasionen av landet fått någon avgörande hjälp från NATO. Möjligen har de övertolkat signalerna från Bukarest?

Under perioden 2004–2020 har NATO således vunnit följande i direkt kontroll av områden (Eichler 2021, s. 22):

I norr Östersjön, inklusive finska bukten, som öppnar en rutt mot St. Petersburg. I söder Adriatiska Havet vilket också inneburit en obruten landmassa mellan detta hav och Svarta Havet genom de nya medlemmarna Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bulgarien och Rumänien. NATO behärskar också ett område från Tallinn till Tirana samt från Split till Varna.

 

En neo-realistisk analys av förhållandet NATO-Ryssland

USA ses här som den obestridlige hegemonen i världens säkerhetsordning. USA har blivit en ”indispensible nation” med både möjlighet, och (enligt filosofin om ”manifest destiny” kanske?) även en ”plikt” eller ”skyldighet”, att manifestera sin styrka genom att styra och forma världsordningen. USA:s agerande i den post-sovjetiska delen av Europa efter kalla kriget kan ses som en markering av USA:s överlägsenhet. På den ideologiska nivån kan expansionen ses som mer legitim och till och med önskvärd eftersom NATO gör anspråk på att försvara demokrati, frihet, välstånd och stabilitet (Eichler 2021, s. 23).

Observera här att detta är teoretiska resonemang och utan normativa inslag. Det är just det som den realistiska synen (i akademisk bemärkelse) innebär. Det skiljer den också lite från militärers och politikers realism där andra faktorer kan spela in i analysen. Att USA inte är detsamma som NATO är det ibland en del som påpekar, men det kan knappast förnekas att alliansen hela tiden har drivits av och varit beroende av USA och dess ekonomiska och militära makt. Den har också alltid haft amerikanska överbefälhavare exempelvis. NATO behöver USA betydligt mer än USA behöver NATO, vill jag påstå.

Eichler menar emellertid att ryska ledare ser på utvidgningen som en ”fientlig eller rentav aggressiv strategi” och ser den som uttryck för USA:s vilja som hegemon. Eichler ser då också Rysslands annektering av Krim som ett resultat av Moskvas långsiktiga fixering vid ”worst-case assumptions and worst-case scenarios” i sin analys av NATO:s utvidgning och dess konsekvenser för Ryssland. Därtill lägger Eichler som teoretisk bas Charles Glasers teori om skillnaden mellan säkerhetssökande stater respektive stater som ägnar sig åt ”greedy behavior”, dvs. girigt kapar åt sig fördelar i ”nollsummespelet”. En girig stat kan dels provocera andra stater som ser sig som ”offer” för girigheten att reagera genom att exempelvis utöka sin militära arsenal avsevärt eller förändra sin försvars- och säkerhetsdoktrin. Denna spiral av åtgärder och motåtgärder är, menar Eichler, vad vi just har sett under NATO:s utvidgning efter kalla krigets slut (Eichler 2021, s. 19).

Dessutom kan den stat som ser sig som offer i sin tur reagera med en ”mot-expansion”. Ett exempel som Glaser anger är Israel som hotades av Egypten 1967 och svarade med en överraskande attack som förändrade hela maktbalansen i Mellanöstern och som fått efterverkningar allt sedan dess. Egypten alltså som ”greedy” och Israel som ”offer” (Eichler 2021, s. 19).

Detsamma kan då sägas om NATO:s utvidgning och den ryska reaktionen med annektering av Krim och intervention i östra Ukraina, men naturligtvis även den nuvarande attacken mot Ukraina, som är en eskalering av ryska åtgärder för att motarbeta NATO-expansion. Ett av de viktigaste kraven från rysk sida är ju just att Ukraina ska förbinda sig att inte gå med i NATO.

 

Neo-realistisk balansteori

Balans är en central faktor i den neorealistiska skolan. Man menar då att stater söker denna balans, antingen genom interna eller externa sätt att nå denna balans. Den interna handlar mycket om att utöka statens militära kapacitet på olika sätt för att antingen komma ikapp den upplevada motståndaren eller dra ifrån. Det sistnämnda lär provocera fram motåtgärder (kapprustningseffekten). Externa balansåtgärder är ovanligare och mer riskabla. Den innefattar ingående i allians eller förbund med andra länder. Exempel är andra världskrigets allierade vilket också visar risken med allianser. Sovjetunionen ingick då i alliansen men utnyttjade sin ställning i alliansen och utgången av kriget för att vinna inflytande och makt militärt och politiskt.

Eichler påpekar också den fördel USA har i balansakten. Deras inflytande genom NATO gör att dess östra gräns kan sägas gå i östra Europa, vilket är långt ifrån USA. Ett konventionellt krig lär därmed utkämpas lång ifrån USA:s egna gränser. Ryssland däremot har motsatt läge geografiskt. Dessutom har Ryssland bara interna balansåtgärder att tillgå eftersom deras historiska brutala policy under kalla kriget har förverkat förtroendekapitalet hos de östeuropeiska länder och post-sovjetiska staterna. Vi kan alltså ha anledning att förvänta oss enbart interna balansåtgärder, menar Eichler (2021, s. 24).

Här skulle man kunna invända att det Ryssland gör nu är en form av extern balansering i dess mest aggressiva form. Det är inte heller, menar jag, omöjligt att tänka sig att Ryssland vänder sig till Kina och bildar någon form av allians, vilket då är att betrakta som en extern balansåtgärd.

Eichler använder också en neorealistisk syn på balanserande åtgärder som skiljer på avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av sådana. En oavsiktlig handlar om att destabilisera det internationella säkerhetsläget (ISR) trots att avsikten med handlingen/åtgärden inte varit att göra detta (Eichler 2021, s. 25). Det var väl ungefär detta Magdalena Andersson menade när hon för några veckor sedan sa att en plötslig svenska ansökan av NATO-medlemskap skulle kunna ”destabilisera läget ytterligare”.

 

Mearsheimer och offensiv realism

Amerikanske John Mearsheimer, professor i statsvetenskap vid University of Chicago, är en av de stora neorealisterna som framför allt bidragit med sin definition av offensiv respektive defensiv realism. Den offensiva lägger stor vikt vid hegemoni som bästa garanti för staters överlevnad och för stabilitet och fred. Offensiva realister rekommenderar att söka varje tillfälle att vinna så mycket makt som möjligt. Defensiva realister fokuserar på defensiva nationella strategier och i synnerhet på vapenkontroll. De rekommenderar istället stater att inte falla för frestelsen att maximera sin makt utan sträva efter en lämplig nivå av makt. Mearsheimer ger Bismarck som exempel på en defensiv realist som efter segrar över Österrike och Frankrike avstod från vidare tysk expansion för att inte provocera fram en maktbalanserande motreaktion. Mearsheimer menar också att Ryssland är exempel på offensiva realister och strävar efter att återställa sin hegemoni i östra Europa och är villiga att agera som sina föregångare i Sovjetunionen och inte heller drar sig för att använda vapen (Eichler 2021, s. 15).

Det betyder i sin tur att USA måste agera för att förhindra att ryska ledare får utrymme för revanschism och revisionism. Här har han också resonerat som så att det inte är sannolikt att Ryssland vill attackera sina grannar eftersom det riskerar att balanseras av NATO:s ytterligare utvidgning. Detta skulle öppna för möjligheten till kompromisser för att garantera säkerheten i området och världen (Eichler 2021, s. 16).

Nu kan man ju säga att den här teorin fått sig en törn i och med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Men om man lyssnar på hans föreläsning från 2015, se länk, så var hans rekommendation då att Ukraina förblir neutralt och istället utgör en balanserande buffertzon, tillsammans med Sverige, Finland, Österrike och Schweiz, i ett centralt bälte av Europa. Något som, vad gäller Ukrainas neutralitet, istället nu kanske tvingas fram av den ryska aggressionen. Vilket möjligen skulle ge Mearsheimer rätt angående den lämpligaste approachen till problematiken Ryssland-Ukraina (?).

I ovan nämnda föreläsning redogör Mearsheimer för sin syn på den djupa orsaken till konflikten i Ukraina, som då hade lett till rysk annektering av Krim och det lågintensiva kriget i Donbass.

NATO:s expansion kunde accepteras av Ryssland så länge det stannade vid baltstaterna som enda NATO-grannar. Problemet började med Bucharest Summit 2008 då NATO beslutade att Ukraina och Georgien skulle tas emot som medlemmar och fastslog att de, någon gång, kommer att bli medlemmar om än inte inom kort. Ryssland deklarerade att de såg detta som ett direkt hot mot Ryssland. Annekteringen av Krim borde inte ha kommit som en överraskning, menar Mearsheimer, och tror inte att Krim någonsin kommer att ges tillbaka.

Han hävdar också i föreläsningen 2015 att vad Putin försökte säga till Västländerna är att; ni kan antingen backa ett steg och vi går tillbaka till status quo före 22 februari 2014 eller också fortsätter ni att försöka dra Ukraina in i Västvärldens sfär, men då kommer vi att förstöra landet (i meningen att underblåsa en frusen konflikt i östra Ukraina och på andra vis göra livet surt för landet).

Liksom de flesta andra trodde han ändå inte på något fullskaligt krig i Ukraina eller att Putin skulle försöka ta hela Ukraina. ”Putin är alldeles för smart för detta”, hävdade han här, med tillägget: ”In fact, if you really want to wreck Russia you should encourage them to try to conquer Ukraine”.

Här kan man återigen säga att han möjligen haft både rätt och fel. Om Putin i sju års tid försökt få NATO och EU att backa men inte lyckats kanske detta utlöst den fullskaliga invasionen?

Däremot hade han förmodligen rätt i att Ryssland kommer att förstöras om de försöker inta Ukraina, vilket kanske är på väg att hända nu, vilket också tyder på att Putin inte var alldeles så smart som Mearsheimer (och många med honom) trott.

Vad är då det ryska motivet att agera aggressivt mot Ukraina?

Enligt Mearsheimer är det så enkelt som att Ukraina ligger i den ryska intressesfären. På samma sätt som USA inte accepterade sovjetiska missiler på Kuba, eller skulle acceptera om Ryssland slöt militära avtal med Mexiko och etablerade baser där, kommer Ryssland inte acceptera NATO i Ukraina.

Mearsheimer ställer sedan den retoriska frågan om varför Obama och andra i USA blev så överraskade av Krim-annekteringen?

Svaret, menar han, är att de har en liberal syn på ISR/IR. En realistisk syn gör däremot resultatet till självklart.

Han spekulerar sedan över USA:s respons, att bli hårdare och hårdare i relationen med Ryssland och straffa Ryssland ekonomiskt. Något som nu blivit avsevärt mycket mer kännbart för Ryssland.

Men, menar Mearsheimer 2015, om Rysslands intressen hotas kommer de ha enormt tålamod mot ekonomiska sanktioner. Ukraina betyder oerhört mycket för dem, men inte för USA.

Inte mycket talar för motsatsen i nuläget heller. USA är ju inte villigt att gå in militärt exempelvis.

 

I nästa inlägg lägger jag fokus vid Georgien och framför allt Ukraina med en analys av skeendet från 2008 och fram till idag.

 

Baserat till stor del på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.

NATO-frågan 3: NATO vs Ryssland – första ronden i den långa matchen med Putin

Tidigare inlägg: 

NATO-frågan 1: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-1-en-fraga-med-ett-enda.html

NATO-frågan 2: https://hanslillagrona.blogspot.com/2022/05/nato-fragan-2-kalla-krigets-slut-och-en.html

Efter det kaotiska 90-talet med ekonomiskt moras och närapå ett helt bankrutt Ryssland framträdde Putin som en frälsare på 2000-talet. Som framgick av mitt förra inlägg genomförde han rätt åtgärder vid rätt tidpunkt och hade en hel del tur med det sistnämnda, då oljepriset steg i höjden nästan precis vid hans tillträde som president i början av det nya milleniet.

År 1997 bildades Permanent Joint Council (PJC), ett organ för Ryssland och NATO-kommunikation och samarbete på reguljär basis. Redan 1999 stördes närmandet parterna emellan genom NATO:s intervention i Kosovo-konflikten. Serbien var en nära allierad med Ryssland och PJC:s möten upphörde i ett antal månader innan Putin tog över rodret i Ryssland och– faktiskt – såg till att återuppliva kontakterna (Alexander & Prosen 2015, s. 171). Kriget mot terrorism förenade deras intressen och år 2002 ersattes PJC med The NATO-Russia Council (NRC).

År 2001 (”nine eleven”) hade ett ”window of opportunity” öppnats för en samarbetsinriktad relation mellan USA och Ryssland, då USA ville jaga talibaner i Afghanistan och erbjöds hjälp från Ryssland, som bidrog med vissa vapenslag (tanks mestadels), tillgång till flygplatser och information om Afghanistan och talibanerna.

USA tackade och tog emot och genomförde sedan följande unilaterala åtgärder:

Invasionen av och kriget i Irak; tillbakadragandet av ABM-avtalet (aka SALT 1); utplacerande av defensiva missil-system; byggandet av den för Ryssland provokativa Trans-Caspian Gas Pipeline genom f.d. sovjetrepubliker för att runda Ryssland; samt inte minst den andra vågen av NATO:s expansion som gav alliansen geografisk kontakt med Östersjön samt Svarta Havet (Eichler 2021, s. 48–49).

I Ryssland satt då den relativt nytillträdde presidenten Vladimir Putin och möjligen fick hans hopp om att bli inbjuden till stormaktscentrum här en knäck och sådde en bitter brygd – med ingredienser som svek, förlorad heder och respekt – som puttrat i Kreml sedan dess.

 

Ett nytt Ryssland gav också ett nytt NATO

NATO hade redan under 90-talet formulerat om sina doktriner och deras militära aktioner blev nu inte främst defensiva som tidigare utan blev till ”expeditionary operations … defined by the defense of member state interests beyond alliance territory” (Deni 2017, s.4).

Europa sågs däremot som ”stabilt och säkert”. Därför sågs inte heller behovet av stora försvarsstyrkor: ” […] large, nondeployable, conscript-based forces were no longer necessary” (Deni 2017, s. 5). År 1990 var det bara UK och Luxemburg av NATO-medlemmarna som hade professionella arméer. År 2016 var det istället bara fem NATO-länder som fortfarande hade kvar värnplikt.

Den mer offensiva NATO–strategin inbegrep också att expandera österut, trots de muntliga försäkringar som avgavs till ryska företrädare under 90-talets början (se mitt förra inlägg).

Anthony Lake, rådgivare åt president Bill Clinton 1993–97, tog fram en doktrin för NATO:s expansion med liberal argumentation (i dess IR-politiska beklädnad) om att sprida liberal demokrati till världen, och östeuropa i synnerhet. En garanti för amerikanskt ekonomiskt och politiskt inflytande och för freden och stabiliteten (teorin om att liberala demokratier inte krigar mot varandra) (Eichler 2021, s. 39).

Kritiker fanns dock framför allt inom den akademiska världen. Michael Brown vid Harvard University exempelvis som menade att en NATO-expansion skulle försvaga demokratiska krafter i Ryssland och bana väg istället för ”hard-liners” som skulle tolka processen som en dramatisk förändring av maktbalansen och en utvidgning av den amerikanska inflytselsesfären och som en process med en anti-rysk dimension. Det skulle riskera en mer fientlig säkerhets- och utrikespolitik och försämra det europeiska säkerhetsläget (Eichler 2021, s. 42). Han förutsåg som exempel hur Ryssland skulle kunna annektera den östra delen av Ukraina och kanske Belarus och att det i så fall skulle vara berättigat med en NATO-utvidgning. En förutsägelse som kom att ligga nära vad som hände, men mer som en konsekvens av expansionen än tvärtom.

George Kennan, mannen bakom containment-politiken under kalla kriget, hade varit emot bildandet av NATO som han menade skulle bidra till militariseringen av världen och han var emot NATO:s expansion. Han varnade 1997 för att den skulle fortsätta fram till ryska gränserna och riskera att provocera fram en nationalistisk, militaristisk och anti-Västlig opinion i Ryssland. Senare har han t.o.m. kallat NATO-expansionen in på tidigare sovjetiskt territorium för ”en blunder av potentiellt episka proportioner” (Eichler 2021, s. 42).

Fredsforskaren Johan Galtung har jämfört NATO-expansionen med Versailles-freden 1918 och varnat för att den skulle provocera fram onödig spänningsökning i området, en kapprustning och en makro-version av Balkan-krigen (Eichler 2021, s. 43).

Fler kritiker fanns och sammanfattat stod de för en uppfattning att expansionen var konfrontativ och hade en explosiv potential. Att Ryssland skulle känna sig inringat och provocerat av detta nollsummespel och att det återinförde kalla krigets skiljelinje i öst-väst och framkallade ett skifte från positiv fred till negativ fred och från samarbete till konfrontation och militär spänning (Eichler 2021, s. 45).

Sedan NATO:s andra våg av expansion (2004) har baltstaterna Estland, Lettland, Litauen tillkommit och gett NATO ett strategiskt läge vid Östersjön och inloppet till St. Petersburg. Dessutom tillkom också Bulgarien och Rumänien vilket gav ett liknande strategiskt läge vid Svarta Havet vid vilket Ryssland hade (och har) sin stora marinbas Sevastopol/Krim.

Det blev också en av orsakerna, förutom ett starkt behov av modernisering, till Putins stora satsning på militär upprustning. I St. Petersburg med omnejd (västra militärdistriktet) finns nu en ansenlig styrka som innefattar en pansararmé, två motoriserade brigader, två marinflottor, en armé marinsoldater, två fallskärmsdivisioner, samt en hel del olika specialförband. Dessutom en stor satsning på ett omfattande s.k. A2/AD-system, som enkelt beskrivet är en kombination av sensorer som kan upptäcka fientliga mål långt bort och långskjutande robotar som kan slå ut dessa mål långt innan de kunnat utgöra ett hot mot försvararna (Eichler 2021, s. 53).

Det är det här som Eichler menar med intern balansering, medan NATO istället har ägnat mycket kraft åt extern balansering, dvs. flyttat gränserna österut och därmed skaffat sig strategiska geografiska lägen, med nya baser och övningsområden, förutom en viss förstärkning av nya förband i de nya medlemsländerna.

Vi kan också kalla det en eskalering i stil med Robert Jervis "security dilemma", det vill säga en serie åtgärder och motåtgärder som trappar upp en militarisering av området från Östersjön ned till Svarta Havet i en ond cirkel och som vi nu ser har lett till ett fullskaligt krig i Ukraina med farlig potential att spridas och bli till ett världskrig.

Detta ska alltså inte ses som en ursäkt för Rysslands attack mot Ukraina utan en förklaring, möjligen en av flera.

I mitt nästa inlägg kommer jag närmare in på NATO:s expansion och Rysslands irritation över denna och känsla av att vara ignorerat och nedvärderat.

Baserat på böcker enligt nedan:

Alexander, Y., & Prosen, R. [Eds.] (2015). NATO: from regional to global security provider, Lexington Books.

Deni, J. R. (2017). NATO and article 5: The transatlantic alliance and the twenty-first-century challenges of collective defense. Rowan & Littlefield.

Eichler, Jan (2021). NATO’s Expansion After the Cold War – Geopolitics and Impacts for International Security, Springer.

Webber, M., Sperling, J. & Smith, M.A. (2021[2021]). What's wrong with NATO and how to fix it. Medford: Polity Press.