Putins Ukraina – Bara propaganda!?

Jag skrev härom dagen om del 1 och 2 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin. Jag har nu hunnit se del 3 av Oliver Stones intervjuserie med Vladimir Putin, som har kritiserats från flera håll för att vara Putin-propaganda. Erik Thyselius, ledarskribent i SvD, sällade sig till kritikerkören häromdagen. ”Missvisande Putinporr” som ”följer samma narrativ som Kreml pumpar ut i sina propagandakanaler…allt rena lögner, så klart”, säger Thyselius. Just detta med ”så klart” är åtminstone för mig väldigt provocerande. Vill man inte ens pröva det som sägs utan dömer ut ”allt” som ”lögner” har man helt underkänt spelregler för intellektuella samtal. Det är inte särskilt mycket här i världen som är helt svart och vitt, utan sanningen ligger någonstans mitt emellan och på flera plan. Dessutom måste man kunna sätta sig in i en annan människas perspektiv. Annars blir varje analys omöjlig, så som jag ser det. Så vad innehöll då tredje delen av intervjuserien? Kan Putins utsagor möjligen granskas vart och ett för sig?

Den tredje delen uppehöll sig en hel del kring Ukraina. Ett ämne som jag anser mig ha rätt goda kunskaper om efter att ha studerat landet i några år och spenderat ett halvår i förra vintern. Till min hjälp har jag också i detta inlägg (se mitt förra) om intervjuserien Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – Inifrån Putins Hov”. Zygars bok är mycket Putinkritisk och författaren har intervjuat en mängd nyckelpersoner bakom kulisserna som ger en spännande inblick i spelet i maktens korridorer kring Kreml. Om allt är helt sant är omöjligt att bedöma, men det är i vart fall sannerligen ingen Putin-propaganda, utan snarare tvärtom. Så vad säger då Putin? Det vore alltför långt att här gå igenom allt men en del punkter är ändå intressant att beröra.

1) När Ukraina blev självständigt påbörjades en ”ännu vildare [än i Ryssland/min anm] privatisering och plundring av statlig egendom. Levnadsstandarden sjönk omedelbart. Regeringar avlöste varandra, men för vanligt folk ändrades inget”, säger Putin. I förlängningen av resonemanget menar han att folk tröttnade på ”godtycket” och ”vansinniga korruptionen” och på att vissa berikade sig medan de flesta utarmades, och att det var i huvudsak detta protesterna på Majdan handlade om. Folk trodde och hoppades att ett närmande till EU skulle rädda dem från deras egna politikers oförmåga och korrumperade klåfingrighet.

Ja, att det var fullständigt kaos i Ukraina på 1990-talet och i synnerhet under de första åren efter självständighetsförklaringen 1991 är det ingen som på allvar kan förneka. Inflationen låg ett tag på tusentals procent och människor klarade livhanken ofta endast tack vare den där lilla kolonitäppan eller trädgården som många har. Tanter och farbröder drog sina speciella vagnar till torgs för att sälja morötter, potatis eller annat hopskrapat från hemmet (det gör de för övrigt fortfarande). De där vagnarna fick öknamnet ”Kravtjutjka” efter dåvarande presidenten Kravtjuk som alltså fick symbolisera kaoset och fattigdomen. För de flesta. Oligarkerna däremot roffade åt sig och slogs om tårtbitarna öppet på gator och torg. Många ukrainare har berättat för mig hur mord begicks öppet i städer över hela landet. Oligarkernas makt och korruptionen är precis det Ukraina brottats med alltsedan dess och fortfarande inte har fått bukt med. Ukrainska presidenten Porosjenko är en av oligarkerna, helgonförklarade Julia Tymosjenko en annan, och så har det fungerat från början i Ukraina. Det torde vara svårt att säga att Putins beskrivning av läget misstämmer med verkligheten. Jag har dessutom talat med flera unga ukrainare som var med vid Majdan under protestvintern 2013/14 och de bekräftar i stort sett bilden Putin ger. Det vill att säga protesterna i grund och botten handlade om en uppdämd trötthet på politiker och oligarker (som sagt ofta desamma) och att EU sågs som en räddning. 

2) ”Ukraina och Ryssland har alltid haft gemensam ekonomi med unika ekonomiska förbindelser” och den ryska marknaden har alltid legat ”öppen för ukrainska varor”, säger Putin. Ett ukrainskt EU-inträde skulle alltså ge EU en bakdörr in i på den ryska marknaden och desavouera allt som Ryssland förhandlat fram med WTO gällande frihandel under 17 år, menar Putin vidare. Han säger också att de föreslog ”trepartsförhandlingar”, det vill säga att Ryssland fick ett ord med i laget i förhandlingarna mellan EU och Ukraina. Som Putin här säger kunde Ryssland acceptera att Ukraina gick med i EU, men ”ville inte betala för det”. Propån om trepartsförhandlingar ”avslogs bryskt”, säger Putin.

Ja, det stämmer att Ukraina och Ryssland haft ett liknande förhållande som de nordiska länderna i sina relationer. Men precis som i förhållandet Sverige och Finland är alltid storebror mer benägen att kalla den mindre för broderfolk, och den ekonomiska relationen har till en betydande del styrts av den ryska energi-exporten till Ukraina, men det finns inte mycket att invända i övrigt mot Putins bild som ju är ett ryskt perspektiv på Ukrainas EU-förhandlingar. För en nation en fullt naturlig reaktion på händelser i ett viktigt grannland. Detta med trepartsförhandlingarna bekräftas för övrigt av Zygar som i sin bok hävdar att det var detta förslag som dåvarande ukrainske presidenten Janukovytj lade fram i Vilnius den 28 november 2013, istället för att där skriva under avtalet med EU som det var tänkt. Zygar bekräftar också att det helt avfärdades av EU.

3) Den stora krisen i Ukraina började med att Janukovytj tillkännagav att undertecknandet av EU-avtalet skjutits upp (det vill säga inte för all framtid).”Istället för att försöka förstå vad som pågick, stödde de statskuppen”, menar Putin vidare, om EU:s och USA:s roll i händelsekedjan under Majdandemonstrationerna vintern 2013/14.

Ja, att det handlade om en uppskjuten påskrift av avtalet är inget kontroversiellt. Men tålamodet hos folk var - av de skäl som angavs i punkt 2 här - kort, och protesterna tilltog. Janukovytj gjorde också misstaget att, den 30 november, skicka bryska kravallpoliser (Berkut) till Majdan för att rensa platsen. De använde då i och för sig inga grövre metoder än vad som användes låt säga i Hamburg i somras mot de tusentals demonstranterna där, men det blev en tändande gnista för folk som annars kanske inte hade brytt sig nämnvärt. Slutet av detta långt utdragna drama, det vill säga Janukovytjs flykt ur landet och den radikala regeringsombildningen, kallar alltså Putin för statskupp. Det kan diskuteras dock och om man ska bedöma det ur rent konstitutionell synvinkel har jag hört röster som argumenterat både för och emot statskuppsbeskrivningen med hänvisning till konstitutionen. Det borde i vart fall inte kunna bestridas att maktskiftet skedde under kuppliknande former (?).

4) Vad gäller just denna våldsamma avslutning på Majdan-dramat lägger Oliver Stone orden i munnen på Putin, vilket alltid är olyckligt i intervjusammanhang. Vad är det exakt som Putin anser när han säger ”det stämmer” till intervjuarens påståenden? Putin säger hur som helst att han, efter påtryckningar från EU/USA, försökt påverka Janukovytj att inte ge order om skarp eld mot demonstranterna. Själva skulle de (EU/USA) göra allt de kunde för att förmå demonstranterna att lämna torget i god ordning, enligt Putin. Han säger sedan; ”Som ni vet tog Janukovytj inte till våld”. Stone frågar också vilka krypskyttarna var som låg bakom uppemot hundra demonstranter och polisers förlorade liv? Putin säger sig inte veta men antyder att det torde varit någon som hade intresse av att situationen eskalerade, och att man ”kan ju gissa”. Vidare i samtalet lägger, återigen, Stone orden i munnen på Putin, och lägger ut texten om hur Högra Sektorn och andra högerextrema grupper samlades i stora städer och att de beväpnat sig. Något som Putin då bekräftar att de fick information om.

Ja, att det gick våldsamt till på Majdan finns dokumenterat i hundratals filmklipp. Dessa visar också att en del av demonstranterna varit beväpnade med skjutvapen av olika slag och kaliber även om molotov-cocktails och stenar var vanligare ammunition från deras sida. Detta dokumenterades också av BBC och andra nyhetskanaler under de våldsamma dagarna runt 18-21 februari 2014. BBC har också i ett långt inslag som jag har länkat till i ett par tidigare inlägg kunnat observera åtminstone en krypskytt placerad i Hotell Ukraina som ligger strategiskt på en höjd ovanför Majdan-torget. De ukrainska utredarna och politiska företrädare för dåvarande Majdan-oppositionen och Majdan-rörelsen har hela tiden förnekat att det skulle funnits krypskyttar i Hotell Ukraina, en byggnad som demonstranterna behärskade och vars reception av dessa användes som tillfällig sjukvårdsplats.

Varför?

Utredningen som gjordes om dessa händelser har inte gett några egentliga svar och istället har bevis undanröjts, bland annat har träd som träffats av krypskyttarnas kulor huggits ned istället för att undersöka ingångshålen i dem, osv.

Varför?

Såväl BBC som tyska tv-kanaler har också funnit personer som trätt fram och bekräftat att de rekryterats som krypskyttar av företrädare för Majdan-försvaret. Forskaren Ivan Katchanovski har också studerat dessa händelser och lyssnat igenom bandad radiotrafik mellan polisen och demonstrationsledningen som bekräftar att poliser blev beskjutna under morgonen och förmiddagen den 20 februari 2014. Något som också förnekats. Det är dock bekräftat att åtminstone 11 poliser sköts till döds och ännu flera skadades av kulor från skjutvapen. Det förefaller otroligt att allihop fallit offer för kollegornas eld. Så vilka var dessa skyttar? Ja, man kan ju gissa, säger Putin. Tyvärr är det allt vi kan göra men för den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisar jag till ett par av mina tidigare inlägg, som finns här och här. De flesta filmklippen är tyvärr inte längre tillgängliga men inläggen kan säkert tillföra en del för den som glömt vad som hände eller inte är särskilt insatt. 

5) Putin påminner också om avtalet som förhandlades fram den 21 februari med tre utrikesministrar (polska, franska och tyska) som medlare, och som fastställde att nyval skulle hållas under hösten samma år och hur maktrelationerna skulle regleras under mellantiden. I utbyte skulle Majdan-demonstrationen avslutas och demonstranterna lugnt lämna torget. Något som alltså redan dagen efter bröts från oppositionens sida som motiverade detta med att Janukovytj skulle ha flytt landet och därför inte kan anses vara legitim president längre. Enligt Putin ska han istället ha åkt till en kongress i Kharkiv men jagats ur landet eller tvingats fly då säkerheten inte längre kunde garanteras. Hans bilkortege skulle exempelvis ha blivit beskjuten enligt Putin. Med rysk hjälp tog han sig sedan till Krim och därefter till Ryssland. ”Sålunda var det inget mindre än ett maktövertagande med våld”, menar Putin.

Här börjar det bli mer tveksamt med sanningshalten. Att ett avtal skrevs under av Janukovytj och Majdan-oppositionens politiker är ju helt klart och att detta inte mottogs gillande av demonstranterna på torget är också väl dokumenterat. En ung man vid namn Volodomyr Parasiuk - som på senare tid gjort sig en politisk karriär men som då var helt okänd - hoppade upp på scenen när oppositionspolitikerna tillkännagav överenskommelsen med Janukovytj. Han höll ett flammande tal i vilket han uppmanade demonstranterna att vägra godkänna avtalet, och hotade med våld om inte presidenten avgått under morgondagen (dvs 22 februari). Detta är väl dokumenterat och något jag skrivit om mer i detalj här.

Vad säger då Michail Zygar om dessa händelser? Ja, han påstår sig i alla fall ha ganska detaljerade uppgifter om vad som skedde. En brist i hans bok är emellertid att han inte anger källor, vilket gör det osäkert att veta vem som påstår att samtal och resonemang förts på ett visst sätt, eller hur Zygar kan ha rena citat från telefonsamtal och andra förtroliga samtal? Men Zygar har knappast några avsikter att dölja något som skulle kompromettera Putin åtminstone. Det är en sorts försäkran mot ”propagandabilden” men förvisso också en varning om att Zygar kanske överdriver åt andra hållet istället. Men intressant att notera ändå är hans beskrivning av samma händelser. Enligt hans berättelse hade Janukovytj täta telefonkontakter med Putin under dessa krisdagar och Janukovytj lär ha bedyrat att han hade läget inom kontroll, t.o.m. fortfarande den 21 februari när avtalet med oppositionen undertecknats och runt hundra människor mist livet dagen före. Han ska också ha berättat för Putin att han tänkte åka till Kharkiv på kongress. Något som, enligt Zygar, ska ha fått Putin att gå i taket; ”Vad ska du där och göra? Stanna kvar på plats! Du håller på att förlora kontrollen över ditt land. Plundrare drar fram i Kiev. Har du blivit galen?”, lär Putin ha skrikit (hur nu Zygar vet detta som sagt). Zygar menar att Putin aldrig litat på Janukovytj och inte haft några höga tankar om honom tidigare heller men nu lär ha blivit enormt besviken och irriterad över den ukrainske kollegans beteende och över att han ”kunde vara så korkad och feg”. Janukovytj skulle hur som helst ha begett sig till Kharkiv och en kongress som skulle ha samlat ledamöter från alla nivåer i städer runt om i södra och östra Ukraina och som här skulle resonerat om en federalisering av Ukraina eller rentav en utbrytning av de östra delarna. Kongressen blev dock inte av eftersom byggnaden angreps av fotbollshuliganer som stödde Majdanrevolten. Från Kharkiv lär Janukovytj då ha flytt med sitt entourage i bil till Donetsk flygplats men blivit hindrad att gå ombord på sitt plan av vakter på flygplatsen. Presidenten ska då ha fortsatt med bil till Krim och vidare med helikopter till Ryssland. Det stämmer ganska väl med vad Putin själv säger om händelseförloppet. Däremot menar Zygar att Janukovytjs bilkortege, i vilken också talmannen Vladimir Rybak medföljde, inte blev beskjuten. Rybak själv lär ha dementerat den uppgiften, enligt Zygar.

Enligt Kreml blev detta ukrainska drama en vändning i relationerna gentemot EU. Janukovytj hade ju skrivit under avtalet tillsammans med de tre utrikesministrarna, beordrat poliserna att dra sig tillbaka från Majdan och han var ju faktiskt kvar i landet, om än inte i Kiev. Den händelseutveckling, att oppositionen och EU bara struntade i avtalet som just skrivits under, sågs av Kreml som ett exempellöst svek och dessutom ett ”direkt hot mot Ryssland”, skriver Zygar. Dmitrij Peskov, Putins talesperson, lär ha hävdat att målet för EU och USA var att ”bli kvitt Putin”, att det var ”uppenbart” att han var till besvär för dem och att Ryssland under Putin sågs som ”alltför viljestarkt”. Kretsen kring Putin skulle ha känt av detta tidigare men efter Ukraina ”var allt förändrat”. Peskov lär ha sagt att ”tidigare var motsättningen förpackad i diplomatisk folie, men nu är folien borta”. Enligt Putins sätt att se, framkommer det i intervjun med Stone, försöker USA ”upprätthålla disciplinen” inom EU genom att frammana en yttre fiende, Ryssland. Det handlar om USA:s grepp om Europa, menar Putin. Det faktum att amerikansk trupp snart övar på svensk mark motsäger ju inte på något vis detta. Om man nu inte, som Allan Widman, ser Ryssland som ett sådant oerhört hot mot Sverige att en NATO-anslutning eller ett NATO-närmande skulle vara nödvändigt. Men det är väl i och för sig just vad Putin menar, att hotbilden överdrivs av USA för att skrämma europeiska länder till upprustning och NATO-närmande. Har han alldeles fel i det?

6) Då har vi kommit till annekteringen av Krim. Var den ett misstag?, undrar Stone. ”Det var inte vi som annekterade Krim. Folk på Krim ville tillhöra Ryssland”, är Putins svar. Krims legitimt valda parlament röstade för att genomföra en folkomröstning om saken och folket röstade för anslutning till Ryssland, med överväldigande majoritet. De ryska trupperna, som enligt avtal fick uppgå till 20000 man, såg till att parlamentet kunde arbeta ostört, då hot fanns från högerextrema grupper mot Krim, menar Putin vidare. Han menar också att den militära närvaron skapade förutsättningar för folk att tryggt gå och rösta. Ukraina förlorade mark ”inte på grund av Ryssland utan på grund av Krimborna som inte ville ha ett nationaliststyre”, hävdar Putin. Angående marinbasen i Sevastopol säger Putin också något överraskande att hotet mot den som den ukrainska statskuppen/revolutionen utgjorde inte var avgörande eftersom de hade en liknande bas under uppbyggnad på ryska fastlandskusten vid Novorossijsk.

Här kan det ifrågasättas om Putin ärligt är så cool angående hotet mot Krim som bas som han antyder i intervjun. Enligt Zygar ska Putin redan vid toppmötet i Bukarest 2008 öppet förklarat att Ukraina skulle riskera att förlora såväl Krim som östra Ukraina om de gick med i NATO, och med tiden hade, enligt Zygar, den ståndpunkten utvecklats till en uppfattning hos Putin om att om Ukraina går med i NATO ”tar vi Krim”. Detta är dock Zygars analys och inga direkta citat. Men ryska Svarta Havsflottan fick år 2010 arrendet på Krim förlängt i 25 år mot bland annat sänkt gaspris och det är ingen vågad spekulation att detta var av oerhörd vikt för Ryssland. Enligt Zygar ska Ryssland genom säkerhetstjänsten FSB gjort anonyma opinionsundersökningar som visade att Krims befolkning ”var starkt positiv till en möjlig förening med Ryssland”. Sergej Sjojgu, ryske försvarsministern, fick uppdraget att genomföra annekteringen, enligt Zygar. Efter att två stora demonstrationer i Simferopol drabbat samman - en pro-rysk och en tatarisk, som snarare än pro-ukrainsk kanske kan beskrivas som pro-tatarisk – den 26 februari 2014, skickade Sjojgu in fallskärmsjägare för att skydda parlamentet och andra strategiska punkter. Det stämmer ganska väl med Putins redogörelse, fast på en avgörande punkt inte alls. Putin hävdar att det var trupp som redan befann sig på Krim, och enligt avtal hade rätt att vara där, som ingrep, och inte ditsända fallskärmsjägare. Hur som helst är det de ”små gröna männen” det talas om. Enligt Zygar ska också det ryska partiets ledare på Krim, Sergej Aksionov, ha varit den som provocerade fram bråket utanför parlamentet den 26 februari för att framkalla behovet av rysk trupp för att återställa ordningen och tryggheten. Ett antal Afghanistan- och Tjetjenien-veteraner och andra ryska patrioter ska också ha flugits in för att agera ”statister”, det vill säga spela ”uppretade Krimbor som krävde att halvön skulle förenas med Ryssland”. Enligt Zygar var alltså upprorsstämningen en teater, men han säger också i samma mening att det inte bjöds något motstånd mot det som skedde eftersom ”nästan samtliga militärbaser på Krim var bemannade av yrkessoldater som hade rekryterats lokalt” och att ”nästan alla delade en starkt prorysk inställning och stödde idén om en förening med Ryssland”, och dessutom att när Putin och Sjojgu kom till Sevastopol på Krim för att fira ”segerdagen” (av andra världskriget) den 9 maj 2014 var staden full av folk och sjöd av entusiasm och människor som skanderade ”Ryssland, Ryssland!”.

Min egen övertygelse är att det var Ukrainas NATO-vänliga attityd snarare än EU-vänliga som fick Ryssland att ta Krim till sig för att säkra marinbaserna och göra en markering, hit men inte längre. Det torde inte heller vara något tvivel om att en majoritet av befolkningen önskade en anslutning till Ryssland, om än långtifrån alla. Men undersökningar som gjordes innan händelserna 2014 visade en pro-rysk inställning hos majoriteten och undersökningar som gjorts ett år efter annekteringen visar att en stor majoritet är nöjda som det är och inte vill tillhöra Ukraina. Detta bland annat enligt Kenneth Rapoza, amerikansk skribent som tidigare varit knuten till Wall Street Journal. Han skriver i Forbes följande:

”The U.S and European Union may want to save Crimeans from themselves. But the Crimeans are happy right where they are.”

Så hur mycket krut ska då brännas för att vrida halvön ur händerna på Ryssland och lämna tillbaka den till det Ukraina som en majoritet av invånarna ändå inte vill tillhöra? Vore det inte bättre att uppmana Ukraina och Ryssland att inleda en dialog om Krims framtid. Kanske finns det ekonomiska uppgörelser att träffa som liknar den som gav lägre gaspriser vid förlängningen av hyresavtalet för marinbasen i Sevastopol? I alla händelser svävar här Putin på målet lite när det gäller hela sanningen om Krim, men det finns samtidigt en helt sann folkvilja hos Krim-borna att tillhöra Ryssland. Främst kanske undantaget tatarerna, som dock varit förbisedda och undanskuffade både under sovjetiskt och ukrainskt styre.

7) Östra Ukraina. Alla gillade inte den nya regimen, menar Putin, och det bör ingen kunna invända emot. Inte heller att dessa var ”rädda för den tilltagande nationalismen och radikalismen”. Som exempel tar Putin upp lagförslaget om begränsning av ryska språkets användning i Ukraina som var bland de första som den nya ukrainska regeringen lade fram, men som senare förvisso drogs tillbaka. Enligt Putin efter påtryckningar från EU. Det var hur som helst en ”tydlig signal” vartåt det barkade, säger Putin i intervjun. Folk i Donetsk och Luhansk ”erkände inte statskuppen” och folk började gripas av polis, enligt Putin, men polisen gick över på folkets sida. Ukraina ska då ha satt in ”specialstyrkor” och sedan armén istället för att inleda en dialog med folket i sydöstra Ukraina.

Här bränns det lite igen och frågan om rysk trupp på ukrainsk mark är åtminstone svårutredd. Det bör kunna tillstås alldeles oavsett vad man tror. Enligt Zygar ska Putin inledningsvis inte velat ta några avgörande beslut utan lär ha sagt till en av sina rådgivare att han ville ”låta invånarna i östra Ukraina ta första steget” och att Moskva först därefter kan ge dem sitt stöd. Den Antimajdan-rörelse som uppstod i städer som Odessa, Donetsk, Luhansk, Kharkiv och Dnipropetrovsk (numera Dnipro) bestod, enligt Zygar, av människor som av egen övertygelse var ”upprörda över makthavarna i Kiev” men att de också finansierades av lokala oligarker. Att ilskan över den nya ukrainska regeringen, och senare presidenten Porosjenko, varit utbredd i östra Ukraina - med en majoritet ryskspråkiga och etniskt ryska invånare - lär inte ha undgått någon och finns också dokumenterat i ett stort antal klipp från bland andra amerikanska VICE News, som är intressanta att ta del av för den som orkar. 

Den som pekas ut som central figur av Zygar är översten Igor Strelkov som enligt egen utsago var den som ”satte fingret på krigets avtryckare”. Han samlade ihop ett femtiotal frivilliga på Krim och begav sig till Slovjansk i Donetsk-regionen för att där inta poliskontoret. Enligt Strelkovs egen utsago fanns en ”tydlig önskan” hos folk i östra Ukraina att göra uppror och att de ville ha hjälp med detta. Det var vid Slovjansk som striderna började på allvar i slutet av maj 2014. Men, som Zygar påpekar, var det inte två arméer som stod emot varandra utan istället upproriska Slovjanskbor tillsammans med Strelkovs lilla styrka (kallat ”folkuppbådet”) ställda mot ukrainska nationalistiska miliser, främst Högra Sektorn anförda av Dmytro Jarosj. Strelkov uppmanade de ryska makthavarna offentligt att komma till undsättning men hjälpen uteblev. Enligt Zygar hade Moskva tillräckliga problem med sanktionerna efter Krim och ”drog sig för att försöka annektera även östra Ukraina”. Strelkovs mannar drog sig därför ur Slovjansk och for till Donetsk istället. I augusti hade dock den ukrainska armén börjat röra på sig bättre och flyttat fram sina positioner i området under det att det ryska sändebudet Vladislav Surkov for fram och tillbaka till Ukraina för möten med president Porosjenko för att få till en fredlig lösning. Porosjenko ska dock ha avfärdat de ryska propåerna - som amnesti åt ”folkuppbådet” och federal ombildning av Ukraina eller särskild status för Donetsk och Luhansk - eftersom ”hans väljare inte skulle acceptera det”. På marken var dock ”folkuppbådet” tillbakapressat och bad än en gång om hjälp från Ryssland. Läget var kritiskt och det såg ut att vara en tidsfråga innan ukrainska styrkor skulle ringa in de upproriska och skära av dem från ryska gränsen. Detta skulle frånta ryssarna deras främsta förhandlingsverktyg, dvs. den både i pengar och människoliv kostsamma konflikten. Alltså satte försvarsminister Sjojgu, enligt Zygar, in samma fallskärmsjägare som kastats in över Krim i februari/mars samma år. Genom att hävda att de agerade egenhändigt och som frivilliga ”semesterfirare” gick in i Ukraina kunde Ryssland undvika att bli anklagade för brott mot internationella överenskommelser och att agera med militär trupp utan krigsförklaring. Dessa fallskärmsjägare ska också ha kastats in i slaget om Debaltseve vintern 2014-15 som var en viktig delseger för utbrytarrepublikerna med tanke på stadens strategiska läge. Igor Strelkov blev också snart hemkallad till Ryssland och styret över utbrytarrepublikerna överlämnat till lokala pro-ryska förmågor. Enligt Zygar till Strelkovs stora besvikelse. Han hade hoppats på en annektering av östra Ukraina men menade att sändebudet Surkov ”med full kraft” drivit tillbaka Nya Ryssland (han säger här troligen Novorossija som grovt sett är sydöstra Ukraina) ”tillbaka in i Ukraina” i utbyte mot att Krim erkändes som ryskt.

Sammantaget en teori om ett ryskt spel med diplomatiska medel samtidigt som den väpnade konflikten upprätthålls som motivation för förhandlingar med Ukraina. En enligt min mening tämligen trovärdig berättelse som kan stämma väl överens med verkligheten. Här är det återigen Krim som är nyckeln till fred. Ett erkännande från ukrainsk sida av Krim som ryskt skulle förmodligen lösa konflikten med Ryssland men är kanhända politiskt omöjligt internt i Ukraina, på samma sätt som det förefaller politiskt omöjligt att Ryssland skulle backa om Krim och släppa det ifrån sig. Det skulle alltså här vara välgörande med medling utifrån för att lösa frågan. Kanske var detta också en uppfattning Trump hade innan han tillträdde som president i USA och som nu hökar inom den egna militärapparaten och underrättelsetjänsten obstruerar genom att kasta fram rysskortet och blåsa upp hotbilden från Ryssland på alla upptänkliga vis? Därom kan man ju spekulera, men när det gäller rysk trupp på ukrainsk mark döljer Putin en hel del. Det tror jag mig kunna säga helt säkert.

8) Angående NATO, slutligen, säger Putin följande: ”När NATO etablerar sig i ett nytt land kan som regel varken landets ledning eller befolkning påverka de beslut som NATO fattar”, vilket bland annat kan gälla ”utplacering av militär infrastruktur”. Han fortsätter: ”Med hjälp av krisen i Ukraina kan USA skapa en uppfattning om Ryssland som potentiell angripare”.

Ja detta är förstås en spekulation om USA:s och NATO:s avsikter men den som vill hävda att det ryska perspektivet på den här punkten är helt felaktigt kan ju fundera över citaten nedan:

”NATO är vårt enda alternativ” (Allan Widman, Expressen 13/6-15)

”Sverige kan vara i krig om ett par år” (Allan Widman, Smålandstidningen 29/2-16)

”Det kommer förr eller senare en tidpunkt där Vladimir Putin blir pressad politiskt. Frågan är vad han gör i det läget - om han ber om ursäkt och backar från Krim eller om han vidtar andra åtgärder. Vi får nog förbereda oss på att han vidtar andra åtgärder som han har visat sig kapabel till tidigare” (Allan Widman, Expressen 26/1-16)

”Sverige kan var i krig inom några år” (Svenske arméchefen Anders Brännström, intern broschyr, återgiven i Expressen 26/1-16)

”Alla kan ju se det ryska agerandet, det ryska språkbruket, den militära närvaron, den militära övningsverksamheten, aggressiviteten och därtill uppträdandet i Ukraina och annekteringen av Krim” Jan Björklund, DN 18/9-16)

Ja, listan kan göras lång över de som uttalar sig om hotet från Ryssland och det är annekteringen av Krim som kastas in som främsta komponent i grytan där rysshotet kokas. Man vill då antyda att det Ryssland gjorde med Krim, som vi här gått igenom ganska noga, skulle kunna ske i Sverige (med Gotland brukar det hävdas) och dessutom i närtid. Det återstår dock att höra vad som skulle driva Putin och Ryssland till detta? Vilka strategiska fördelar skulle Ryssland uppnå med en aktion mot Gotland? Vilka förutsättningar skulle där finnas att ordna folkomröstning om anslutning med Ryssland? På vilket sätt över huvud taget är Gotland och Sverige jämförbart med Krim och Ukraina i förhållande till Ryssland? Frågor som uppenbarligen inte behöver besvaras. Här ska det trummas på krigstrummor med full kraft.

Varför?

Putin talar genomgående i intervjuerna om ”balans”, om ”förståelse för andras perspektiv” och om ”dialog”. Vad vore bäst för den som söker fred? Att ta Putin på allvar och testa dialogspåret eller att vägra tro på det och upprusta hysteriskt för att möta ett hot som kanske verkligen inte finns?

Och, slutligen, på vilket sätt skulle ett svenskt NATO-medlemskap hjälpa oss, om vi nu ändå godtar Krim-jämförelsen? Var det inte just det ukrainska närmandet till NATO som blev droppen för Ryssland?