Putins Ryssland, en intervjuserie och ett förbrukat förtroende

Oliver Stones intervjuserie med ryske presidenten Vladimir Putin följs nu med intresse av många, och med förfäran av vissa. Är det verkligen sant det Putin säger? Ska han över huvud taget få komma till tals? Allt han säger är ju bara ryskt propagandamaterial? Ungefär så tas serien emot av en del, med Sveriges Radios Fredrik Wadström i spetsen. Han som ”mår fysiskt illa” av Putins ”desinformation” och tycker att Oliver Stone bara ”jamsar”.

Jag kan hålla med om att Stone är över gränsen inställsam, som den till intervjuserien mer välvilligt inställde Bert Sundström säger i sin introduktion till programmen. Nu är ju inte Stone någon journalist och hans flabbighet och kompisattityd är bitvis besvärande. Å andra sidan kanske hans bussighet – avsiktligt eller ej - fått Putin att öppna sig och lätta på garden något? Intervjuerna har visats i Ryssland och många bedömare där förvånas i alla fall över Putins öppenhet.

Men far han då med osanning genom hela serien? Ja, det är förstås omöjligt att kontrollera allt han säger och påstår, och nog slirar han när det handlar om yttrandefrihet och om HBTQ-frågor och en del annat men när det gäller utrikespolitiken konstaterar jag att det är betydligt svårare att ifrågasätta hans perspektiv. Intressant nog läser jag nu vidare (efter att ha lagt ifrån mig den ett tag) i Michail Zygars bok ”Männen i Kreml – inifrån Putins hov” och får genast en hel del bekräftat av vad jag just hört från Putin om förhållandet till Väst och i synnerhet USA. Zygars bok är ju mycket Putin-kritisk och, i förhållande till Putin, så långt ifrån inställsam som man kan komma. Det kan därför kanske vara intressant att ta del av en del detaljer som framkommer i den och som tangerar tv-intervjuernas innehåll.

Stone och Putin kommer in på andra Tjetjenien-kriget och hur USA förde dubbelspel med ryssarna genom att i förtroliga samtal lova stöd men i hemlighet stöttat tjetjenska rebeller. Zygar redogör i sin bok för händelserna när USA, genom bildbevis, ertappades av ryssarna med att utfärda falska pass till tjetjenska gerillakrigare vid amerikanska ambassaden i Azerbajdzjan. En pinsamhet som USA klarade sig ifrån med en ursäkt och genom att kicka ambassadtjänstemannen på bilderna. Vid ett annat tillfälle hävdade Ryssland att det fanns fonder i amerikanskontrollerade banker som användes för finansiering av tjetjenska motståndsrörelsen och bad USA om hjälp att stänga ned fonderna. USA bedyrade att de endast användes för humanitära ändamål för att två år senare, efter ”nine-eleven” 2001, med omedelbar verkan stänga ned just dessa fonder.

Ryssland blev senare tillfrågat av USA, inför deras invasion av Afghanistan, om de hade något att invända mot att USA öppnade en flygbas i Kirgizstan, grannland till Ryssland. Det hade inte Ryssland eftersom amerikanarna försäkrade att det endast skulle vara en temporär bas tänkt att finnas så länge krigsoperationen varade, högst ett år, försäkrade Washington. Själva krigsoperationen var över på några veckor, talibanerna jagades på flykt, och en proamerikansk regering installerades i Kabul. Flygbasen i Kirgizstan? ”Vi har insett att vi verkligen behöver basen”. Permanent”, ska det amerikanska svaret ha varit på de ryska frågorna, enligt Zygar.

USA och Storbritannien dolde sedan sina avsikter att invadera Irak och ljög inför ryssarna, liksom inför hela världen i övrigt, om kemiska massförstörelsevapen. Ryssland, liksom många andra länder, förordade diplomati men amerikanarna brydde sig föga och dolde sin avsikt att anfalla Irak i det längsta.

Ja, mycket av detta var Putin inne på i intervjuerna framför allt i del 2 av Stones serie. Zygars text motsäger inte på någon punkt utan tillför snarare fler detaljer som kan förklara Putins och Rysslands misstro mot USA och Väst.

Till detta kan läggas det Putin också påpekar om NATO:s utvidgning österut. Det har länge debatterats huruvida James Bakers löfte till Gorbatjov, vid Sovjetunionens upplösning, att inte dra in de ryska grannländerna i NATO verkligen var ett löfte eller inte. Gorby gjorde misstaget att inte kräva detta löfte skriftlligt, menar Putin, och lär inte vara ensam i Ryssland om den uppfattningen. Även i USA erkänner många att detta var ett löfte som bröts. I en artikel i LA Times från ifjol bland annat hänvisar Joshua R. Itzkowitz Shifrinson, professor vid Bush School of Government/Texas A&M University, till transkriberingar från ett möte den 9 februari 1990 under vilket amerikanske utrikesministern Baker, i utbyte mot ryskt samarbete angående den tyska återföreningen, gav ”iron-clad guarantees” att NATO inte skulle expandera ”one inch eastward”. Det vill säga en ”orubblig” garanti. Något som snabbt glömdes bort. Itzkowitz Shifrinsons artikel bär den talande rubriken ”Russia´s got a point: The US broke a NATO promise”. Land efter land har välkomnats som nya medlemmar och kanske står Ukraina nu på tur? Förmodligen ett betydligt tyngre vägande skäl än Ukrainas närmande till EU för Ryssland att agera som de gjort i Ukraina. USA och Väst har helt enkelt förbrukat sitt förtroendekapital hos Ryssland.

Det här är viktigt att ha i minne när Putins uppenbara misstänksamhet och bitterhet mot Väst ska analyseras, och Stones intervjuserie ska bedömas.

Nu ska jag ta mig an del 3 och 4 av  intervjuserien. Och resten av Zygars bok förstås. Fortsättning följer…?