Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.

Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligen i slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileum vilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?

År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 

SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.

Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)

Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 

Var är drevet?

EUfori igår, EUförakt idag

Jag skrev häromdagen om de baltiska ländernas och Visegradgruppländernas avvisande hållning till att ta emot flyktingar. Jag dristade mig till att tycka det kunde vara ”pay back time” med tanke på alla de miljoner människor som flytt just dessa länder under andra världskriget och kalla kriget som därpå följde.

Samtliga dessa länder (Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Polen) blev EU-medlemmar 1 maj 2004 efter folkomröstningar där ja-sidan segrade med mycket god marginal. Som allra mest i Slovakien där 92 % röstade för EU-medlemskap.

För baltstaterna var argumentet att gå med främst att frigöra sig från det ryska inflytandet men också för att förbättra ekonomin. Argumenten i Tjeckien liksom Slovakien handlade främst om de ekonomiska fördelarna och i Ungern var enigheten bland de politiska partierna närmast total om fördelarna med EU-medlemskap.

”Äntligen lever vi i ett enat Europa”, utropade EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi, i anslutning till galamiddagen som hölls i Dublin för att fira de nya medlemmarnas intåg. ”Välkomna hem, välkomna hem”, tjoade EU-parlamentets talman Pat Cox. Fyrverkerier, flagghissning och högtidstal avlöste varandra och folk i de nya medlemsstaterna dansade på gator och torg.

De ekonomiska fördelarna för dessa länder har också med all sannolikhet varit stora. Det är dock svårt att sätta siffror på helheten men tämligen enkelt är det att se fördelar för dessa länder genom att titta på EU-bidrag i jämförelse med EU-avgiften. Det ser ut så här för dessa länder (i procent av BNP 2013)):

                             EU-bidrag i % av BNP                Avgift till EU i % av BNP

Estland              5,46                                                  1,07

Lettland            4,56                                                  1,07

Litauen              5,64                                                  1,05

Tjeckien            3,51                                                  1,04

Slovakien          2,88                                                  1,01

Polen                 4,36                                                  1,03

Ungern              6,36                                                  0,99

(Det kan jämföras exempelvis med förhållandet för Sverige, 0,38 resp 0,87 % eller Tysklands 0,47 respektive 0,93 %)

Om de s.k. europeiska värderingarna visste möjligen de ja-röstande befolkningarna inte så mycket om. Däremot bör de lyriska politikerna i respektive länder ha varit tämligen väl bekanta med de grundvärden som senare blev undertecknade av samtliga i Lissabon-fördraget och som talar om ”respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter” (artikel 2) samt att i sina förbindelser med omvärlden ”bekräfta och främja sina värderingar” och bidra till bland annat ”skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnens rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta Nationernas stadga” (artikel 3).

Det inbegriper bland annat FN:s flyktingkonvention som säger att en flykting är en person som känner en välgrundad fruktan för att utsättas för förföljelse i sitt hemland på grund av ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning.

Det hindrar nu inte ledande politiker i de ovan nämnda länderna att tala om att de inte vill ha negrer på sina gator, att de kan tänka sig ta in några hundra bara om de är kristna osv. En selektivitet som är ljusår från hela idén med universella värden.

Adam Michnik skrev lyriskt om de nya östeuropeiska EU-medlemmarna i en DN-artikel 30/4-2004 med rubriken ”Historiens leende ansikte”. Han skrev om ”en stor dag för Polen och för den europeiska demokratin” och fortsatte med att förkunna att järnridåns logik nu är över och att vi måste ”göra allt vi förmår för att ingen ny ridå skall sänkas vid Polens och Europeiska Unionens gränser”.  

Vilka vi Michnik menade när han skrev detta är jag inte helt säker på men det är beklämmande att nu bevittna hur dessa medlemsstater är de som allra flitigast lägger ut den där nya ridån som det för tio år sedan var så oerhört viktigt att inte återuppföra.

Kanske är det dags för en ny artikel, möjligen med titeln ”Historiens förvridna tryne”?

Bild: Aftonbladet