onsdag 22 augusti 2012

Börsen är död – dags att begrava den?


-Börsen är död!
Kommentaren kom från min äldste bror när han för ungefär tio år sedan kom hem från Luxemburg och ett jobb som aktiehandlare. Vi hade då en diskussion om börsen och jag föreslog att den kanske inte ens behövs. Att det finns andra sätt att tillföra kapital till företag och att aktiemarknaden alltmer blivit ett medel för att ackumulera kapital för privatpersoner snarare än detta med kapitaltillskott till företag. Han höll inte riktigt med.

Kanske var frågan för tidigt väckt? Men nu noterar jag med stigande intresse en attitydförändring hos ekonomiska bedömare som är värd att uppmärksamma. Om de nu inte dödförklarar börsen så börjar de åtminstone sjukskriva den.

SvD:s Torbjörn Isacson menar, i artikeln som refereras ovan, att börsen dessutom inte fungerar särskilt väl för något av dessa två syften. Den har blivit ett självgående system med robothandel och testosteronstinna ungtuppar som försöker överträffa varandra i smarta klipp men som har mindre kunskap om vad de sysslar med än de låtsas om.

 Jag har skrivit om det tidigare och det finns anledning att återkomma till det, eftersom det nu blir allt vanligare med bekymrade och oroade kommentarer (från helt andra håll än vänsterpolitikers) som handlar om irrationaliteten och nyckfullheten på finansmarknaderna.

Det kunde i alla fall vara välgörande med en debatt om vad vi ska ha börsen till. Det kanske skulle kunna räta ut en del frågetecken och klargöra positioner vilket, om inte annat, kunde vara välgörande för den politiska ekonomiska debatten i stort. Framför allt eftersom i stort sett alla svenska medborgare är aktieägare, vare sig vi vill eller inte.

Ett sätt att svara på denna fråga kan man få på Nasdaq-OMX hemsida som framhåller att börserna bidrar till effektiv resursfördelning: 

”Med det menar man att de pengar som finns i samhället på ett snabbt och smidigt sätt går till dem som har bäst användning för dem”

Jojo, det är ju en teori. Jag tror inte alla håller med. Inte ens de vanligen så marknadsekonomivänliga bedömarna alltså.  




Intressanta bloggkommentarer om börsen:














Skolsegregationen knappast någon överraskning men bryr sig regeringen?


DN recenserade igår en ny bok, ”Godkänt?” av Emma Leijnse. Det är en reportagebok om svenska skolan och Leijnse visar i den, enligt recensenten, på ett handgripligt sätt hur den svenska skolan ser ut. Hon berättar om dåliga resultat och ökad segregation. För recensenten Kajsa Ekis-Ekman är saken klar:

”Det fria skolvalets främsta konsekvens är att de övre klasserna väljer bort skolor där arbetarklass och invandrare går.”


Det är alltid bra med mer närgångna studier av verkligheten för att se vad som finns bakom statistiken. Leijnses bok verkar onekligen styrka det som vi egentligen redan vet (?) För nu börjar det bli trångt på hyllan för undersökningar om den ökande skolsegregationen. Frågan är om den växande mängden volymer bara kommer att ligga där och samla damm? 

En bra sammanfattning av den svenska skolstrukturen kan man hitta hos Nationalencyklopedin (NE). Där talas också om sämre resultat och ökad segregation under de senaste 20 åren till följd av den nya strukturen med kommunalisering av skolan, etableringen av friskolor och det fria skolvalet. Där framhålls det faktum att alltfler utbildningsforskare blivit alltmer eniga om betydelsen av elevernas sociala och kulturella bakgrund för de slutliga studieresultaten. De framhåller därför, enligt NE, ”socialt och kulturellt blandade klasser som den bästa framgångsvägen”.

En av alla dessa forskare som studerat den svenska skolan noggrant är Bo Malmberg vid Kulturgeografiska institutionen på Uppsala Universitet. Hans studie, ”Den svenska skolans nya geografi”, visar att de privilegierade grupperna väljer bort skolor där många underprivilegierade går. 

Bo Malmberg och ett par medförfattare påpekade i våras i en debattartikel att den svenska skolans problem få bero på vad som helst, bara det inte är det fria skolvalet. Det finns alltså en mäktig och alltmer irriterande ovilja att ta till sig statistik, forskning och resultatrapporter.  

En återkommande sådan internationell undersökning, som ofta brukar användas vid jämförelser länder emellan, är OECD:s mätningar av skolan, de s.k. PISA-rapporterna. Den första kom år 2000 och utvecklingen sedan dess har i de senare mätningarna, för Sveriges del, visat sämre studieresultat och sämre likvärdighet. En likvärdig skola var tidigare ett signum för den svenska skolan och en genomtänkt strategi för att främja sociala klassresor genom utbildningssystemet.

Skolverket är regeringens myndighet som har till uppgift att genomföra och utvärdera regeringens skolpolitik. De har i ett par studier under senare år konstaterat samma sak; likvärdigheten har försämrats. Skolverket rapport ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” kom i våras och där konstateras att variationen i skolors resultat och kvalitet har ökat och att det blir alltmer betydelsefullt vilken skola eleven går i. Decentraliserings- och valfrihetsreformerna har, enligt Skolverket, ”sannolikt bidragit till denna utveckling”. Den aktuella rapporten kan sägas vara en uppföljning av den tidigare studien ”Vad händer med likvärdigheten i svensk skola?” (2006) där samma tendens uppfattades.


Till detta, skulle jag vilja tillägga, kommer också ett antal negativa sidoeffekter av den fria etableringen och skolvalet som börjat uppmärksammas på senare tid. Exempelvis den ökande kostnaden för marknadsföring skolorna känner sig tvingade att ta samt otryggheten det skapar att skolor tvingas lägga ned verksamheten i den ökade konkurrensen om elever.

Det kan vara på sin plats att framhålla ett par begrepp som jag tycker verkar brännande här, nämligen double-loop learning respektive single-loop learning. Dessa beskrivs kort och träffande på wikipedia:

”… double-loop learning (DLL) in which an individual, organization or entity is able, having attempted to achieve a goal on different occasions, to modify the goal in the light of experience or possibly even reject the goal. Single-loop learning(SLL) is the repeated attempt at the same problem, with no variation of method and without ever questioning the goal.”

För vad säger då allas vår skolguru Jan Björklund (fp) om hur skolans problem ska lösas? Jo, bland annat så här:

”Mer valfrihet då mångfald – av metoder, arbetssätt och pedagogik – aldrig får ses som ett hot.”

Touché!! Mer av samma sak alltså. Ett vanligt recept från politiker som famlar efter åtgärder istället för att ta till sig politiskt obekväma kunskaper. Eller är det så att Björklund har inlärningssvårigheter? En studie av Chris Argyris ”Teaching Smart People How to Learn” kanske kan rekommenderas?

Eller är det så att den försämrade likvärdigheten i skolan och den ökande segregationen inte alls ses som ett problem? Då skulle lite ärlighet vara smakligt. Då borde regeringen klart uttala att detta är en önskad utveckling som kanske rent av varit avsikten från början, att de privilegierade ska kunna välja bort de underprivilegierade.


Andra bloggare om skolsegregation:





















söndag 19 augusti 2012

Pussy Riot och London Riots inte så väsensskilda


Nu är det ungefär ett år sedan London skakades av kravaller och upplopp. De flesta minns säkert bilder av plundrande ungdomar i Tottenham och Croydon och andra stadsdelar. Att just denna bild frusit fast i människors minne är förmodligen David Cameron ganska nöjd med. Andres Lokko, den gode anglofilen och stundtals briljante SvD-Kulturkrönikören, uppmärksammar just detta i en mycket tänkvärd krönika i dagens SvD.

Han framhåller den mycket bortglömda dom som två av deltagarna i kravallerna fick, fyra års fängelse för att ha startat en facebook-grupp. Brottsrubriceringen: uppvigling. Inte så alldeles olikt Pussy Riots brottsrubrik; huliganism. Han fortsätter lite på den linje jag själv var inne på i ett inlägg om demokratidefinition nyligen. 

Andres Lokko får ordet:

”Där Pussy Riot använde konst och musik som sitt uttryck för att väcka världsopinionen och fortsatte med detta ända in i rättegångens slutskede så var allt vi hörde från deras brittiska bröder och systrar en komplett tystnad. De hade inga konstnärliga färdigheter att visa upp, inget annat än en desperation över att tillhöra en negligerad och marginaliserad underklass som i två generationer har sopats under mattan av sin regering. Oavsett om den har varit blå eller ljusröd”.

Det här är värt att uppmärksamma och fundera över. Jag har själv följt London-kravallernas efterspel en hel del och med stort intresse eftersom jag själv, liksom Andres Lokko, är en ohjälplig anglofil. Just Andres Lokko uppmärksammade också tidigare i sommar (8 juli 2012) en dokumentärfilm, ”Riot from wrong”, som visats på The East End Film Festival i Dalston i sommar. 

I filmen beskrivs upploppen under augusti 2011 för första gången ur de deltagandes perspektiv. Det kan vara nyttigt att få ta del av sådana perspektiv emellan alla upprörda röster som, med all rätt, uttrycker sin avsky för plundring och våld. Det kan vara lätt att tro att upploppen uppstod lite för skojs skull utan utlösande faktorer eller bakomliggande grogrund. Se klipp om filmen här:




 
Den som vill ha lite mer vetenskaplig analys av kravallerna bör kolla in studien ”Reading the riots” av Tim Newburn vid London School of Economics. Den första delen presenterades 14/12-2011. Den andra delen av studien släpptes tidigare i sommar vilket man kan läsa om här.

Den första rapporten visar att många av de intervjuade deltagarna i upploppen kommer från marginaliserade områden med hög arbetslöshet och fattigdom. Även i Storbritannien (eller kanske i synnerhet) har klyftan mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste ökat kraftigt på senare decennier. Denna fattigaste tiondel bär på en frustration som får ytterligare tändvätska av ständiga historier om rika som gör sig skyldiga till ekonomisk brottslighet. 

Tim Newburn säger om de tänkbara sociala och ekonomiska konsekvenserna av samhällsgruppers utestängning från majoritetssamhällets möjligheter: ”Det kan stå samhället dyrt om vi inte hanterar de stora skillnaderna i människors levnadsstandard”.

Själv inflikar jag att det är skadligt för demokratin om vi slutar att se vad som egentligen händer och bara uppfattar krossade skyltfönster och brinnande butiker. Vad är det för orolig låga som brinner i dem som deltar i kravaller som dessa? Och vad skickar det för signal när bildandet av en facebookgrupp ska ge fyra års fängelse och hur ska vi sätta det i relation till domen mot Pussy Riot? Hur definierar vi egentligen demokrati och yttrandefrihet? Vad är skillnaden mellan Putin och Cameron, Ryssland och Storbritannien? 



PS) Satt igår klistrad vid tv:n och filmen ”Tyrannosaur”. En oerhört stark rulle som anknyter till just detta med frustration och att dålig självkänsla gör sträckan kortare för impulserna från hjärnan till knytnäven.












lördag 18 augusti 2012

Allemansrätten smygprivatiseras (?)


En god vän berättade nyligen för mig om en kanottur hon gjorde i Stockholms skärgård. Hon och väninnan packade tält och sovsäckar och gav sig iväg för att njuta av paddling och några avstressande dagar i den sköna naturen. Vännen är en mycket aktiv person och friluftsmänniska men inte särskilt radikal politiskt åt något håll. Därför blev jag lite smått förvånad när hon argt rapporterade att varenda ö håller på att SMYGPRIVATISERAS! Hennes story gav bilden av en arkipelag där vigilante-styrkor låg på pass med vaktlistor och kikare och så fort någon närmade sig med någon form av båt kröp fram ur närmsta buske och förmanade att här får man minsann inte...! Semesterupplevelsen grumlades alltså av alla dessa lill-Hitlers som dök upp med förmaningar som egentligen var mer eller mindre öppna markeringar att här är minsann privat mark och den är MIN, bara så du vet...!

Att påminna om att det finns något som heter allemansrätten tycks alltså bli svårare och svårare enligt det upprörda vittnesmålet. En annan bekant berättade om en guidad naturvandring i sitt eget grannskap där guiden påpekade vikten av att använda stigar i natur belägen i närheten av tomtmark eftersom dessa stigar, om de får växa igen, ofta smygprivatiseras av tomtägare som på olika vis markerar sin mark en liten bit till. Det handlar då alltså om intrång på allmänningar och parkmark.

Jag har inte själv funderat så mycket över detta men det förefaller inte alls otroligt. Jag grunnar över om det som sker är en smygande trend som sammanfaller med samhällsklimatets skiftning i stort? Vi har matats med privategendomens lovsånger ganska länge och privatiseringen av det offentliga har pågått i över 25 år nu. Det allmänna, det offentligt ägda, allmänningen, allmännyttan, allemansrätten, ja kort sagt det kollektiva har blivit alltmer undanskuffat ur diskursen och det privata och egennyttan tar istället över mer och mer. Vad JAG kan vinna är en fråga som ställs oftare än vad VI kan vinna. 

Jag börjar tänka i ännu större banor att det också är en del av en trygghetstrend. Vi upplever omvärldens hot som något vi måste försvara oss emot. Semestrande kanotister buntas ihop med terrorister, knarkhandlare och illegala immigranter och försvarsmurarna måste resas högre och alltmer ogenomträngliga. Wendy Brown skriver, i sin bok ”Inhägnade stater, avtagande suveränitet”, om byggandet av murar som skydd mot förmenta hot från omvärlden. Dessa murar ska markera ett rumsligt markerat ”vi” och svara mot ”ett behov av ”uppdämning och gränser i en alltför global värld”. 

Måhända svävar det iväg alltför långt där, men jag tror inte jag har helt fel om jag påstår att vår otrygghet inför globaliseringsprocessens påtryckningar bidrar till ett igelkottsbeteende där vi kryper ihop i den lilla världen och försvarar oss med näbbar och klor mot varje hot mot detta som är ”vårt eget”. Det kan gälla subjektet självt eller en större entitet som subjektet identifierar sig med. 

Allemansrätten behöver diskuteras, menar alltfler politiker. Då anförs ofta utnyttjande av denna rätt för kommersiella bruk som skäl. Alternativet torde ju vara privatisering tänker jag och då förefaller diskussionen om kommersialisering av allmänningen misstänkt likt ett svepskäl för att ytterligare begränsa det kollektiva, det allmänna, för att istället ytterligare avgränsa och göra privat. Allemansrätten är ju nämligen inte alldeles utan villkor och det finns ändå gränser för vad man får göra och vad man inte får.

Naturvårdsverket har också i ett yttrande avstyrkt en utestängning av kommersiella aktörer från allemansrätten av det enkla skälet att det blir oerhört svårt att avgöra vem som är en sådan och vem som inte är det.

Själv tänker jag att det också skulle skapa en ännu större bunkermentalitet där markägare, samfälligheter eller rena medborgargarden patrullerar kring egendomarna och med allt grövre tillmälen eller tillhyggen försöker hålla dem rena från intrång, istället för att vi lär oss mer om vad allemansrättens gemensamma ansvar innebär.

Vad är då till slut kvar av allemansrätten som ska låta oss njuta av naturen i lugn och ro?



Bloggat om allemansrätten: