Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.

Kostsamt, sa Borg!

Miljöpartiet har presenterat sin vårbudget med stora satsningar på klimat och skola. Finansminister Anders Borg gör stor sak av att den på flera sätt avviker från Socialdemokraternas skuggbudget. Antingen skulle Mp behöva ge upp vallöften eller också lägga ihop dem med Socialdemokraternas har finansministern räknat ut. Då blir det ”väsentligt mer kostsamt”, ska finansministern ha raljerat, enligt SvD (finns inte som nätartikel vad jag kan se).

Finansminister Borg vet förstås mycket väl att om man lagt ihop alla fyra allianspartiernas prioriterade satsningar på olika skattesänkningar eller annat så blir det säkerligen ännu mer kostsamt och han vet förstås också mycket väl att det inte är riktigt den logiken som gäller när svenska folket går till val.

Det är också tämligen vek kritik eftersom vi sett hur allianspartierna vid ett flertal tillfällen i år profilerat sig i motsats till varandra och många gånger betonat att de (faktiskt) är fyra olika partier som går till val på olika program. Ganska självklart egentligen. Vad vore annars poängen med att vara fyra partier istället för ett enda?

Invändningen från Anders Borg får också ett lätt löjets skimmer över sig då han just kommit från KU-förhör där han tvingats medge att centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på hundra miljarder av hans budgetpengar (lika mycket som två års försvarsbudgetposter) utan att informera vare sig honom eller statsministern i förväg. Det borde ha fått finansministern att hålla lite lägre profil när det gäller att tala om vad som blir ”kostsamt”. 

Miljöpartiet och Socialdemokraterna redogör i alla fall för varandra och väljarna vad de vill lägga pengarna på. I alliansens Rosenbad kan de inte ens redogöra för, ministrar emellan, vad de gör med två gånger försvarsbudgeten.

- Kostsamt, sa månne Borg?

Kanske till och med mer kostsamt än Miljöpartiets och Socialdemokraternas vallöften tillsammans?

Borg-Reinfeldt planen håller inte

Det är orimligt att ha ”breda avdragsmöjligheter för pensionen i ett läge där vi i realiteten har ett behov av att människor arbetar längre”, säger finansminister Anders Borg med anledning av att pensionssparare, tillsammans med studenter, nu ska finansiera tidigare skattesänkningar.

Det är ju ingen nyhet att Moderaterna vill att vi ska jobba tills vi fyller 70. Vi kanske kan börja kalla det för Borg-Reinfeldt-planen? Det är möjligt att dessa två svenskfödda herrar mitt i livet har lite sämre koll på realiteten än Borg antyder i det ovanstående citatet. Den där planen de har om att vi ska jobba tills vi är 70 lider av åtminstone två allvarliga brister, eller förbiseenden.

Den första är att detta inte ingår i arbetsgivarnas planer. Det är helt enkelt nästan inga arbetsgivare som vill ha dessa 60-70-åringar på lönelistan. Jag gissar att det snart – när just den här gruppen upptäcker vad som numera står i diskrimineringslagen – kommer en liten anmälningsvåg till DO. Erfarenhet räknas inte längre som en merit utan snarare en belastning. 

Det andra hänger intimt ihop med det första. Det är nästan ingen som orkar med, varken psykiskt eller fysiskt, att jobba så länge som Borg-Reinfeldt vill i den takt som arbetsgivarna vill.

För några dagar sedan talade jag med en mig närstående person om detta. Han jobbar på och har jobbat på en bank i stort sett hela sitt yrkesliv. Han var bitter.

- Det finns ingen arbetsglädje kvar, det är bara penningen som styr, sa han.

Jag höjde lite på ögonbrynen eftersom det kom från en person som länge arbetat med aktiemarknaden. Produktivitetskraven är så höga att det är omöjligt för den som inte är i fysiskt topptrim att orka med i längden. Han har börjat säga ifrån till cheferna, avslöjade han. – Vi är ju människor, påpekade min närstående vän. Igår for han in till sjukhus med en mindre stroke. Jag hoppas bara han återhämtar sig och får ett långt liv. Det lär det inte bli om han ska fortsätta jobba i tio år till, som Borg-Reinfeldt-planen anger.

Min far var faktiskt en mönsterelev i den Borg-Reinfeldtska skolan. Han jobbade tills han fyllde 70. Ett knappt halvår senare avled han i sviterna efter en stroke, så det blev inte mycket pensionsuttag där heller. En duktig elev, som sagt. Det är väl så idealbilden ser ut rent ekonomiskt. Men det är ju människors liv vi talar om. De ingår i hållbarhetstanken om ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Är det inte allas vår yttersta utopi en värld där vi alla mår bra? För inte är det väl tre procents tillväxt om året? Det vore sorgligt futtigt... och så korkat.

Runt om mig stöter jag ständigt på jämnåriga eller äldre (50-60 år) som suckande och stönande avslöjar sina drömmar om att trappa ned eller smälla ihop arbetsfoldrarna för gott. De är trötta och slitna. De har fått nog av att jobba. Åtminstone med produktivitetskrav hängande över sig. De funderar över vad livet egentligen går ut på och att göra saker de egentligen har drömt om men aldrig gjort. Vilket definitivt inte handlar om att jobba till 70-årsdagen.

Ledsen, Borg-Reinfeldt, men planen håller inte. Inte för att den teoretiskt är fel tänkt. Säkert inte. Men för att människan inte håller för den. Det finns vissa gränser för vad vi är byggda för (enligt Lasse Berg, ”Gryning över Kalahari”, cirka två-tre timmars arbete om dagen). Människan är en resurs brukar det heta numera. Men det finns en gräns för vilket resursuttag som kan göras för att det ska bli hållbart. Precis som det finns en gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna finns det en gräns för hur mycket arbete som kan sugas ur en människa. Med tillväxtkrav på ekonomin och dithörande produktivitetskrav nås den gränsen allt tidigare förefaller det.

Igår skrev jag om hur dåligt många unga mår idag. Dessvärre är det inte någon isolerad generationsföreteelse. Stressen och pressen yttrar sig bara lite olika. Kanske är det så att den här ”resursen” som är människan är på väg att bli förbrukad?

Har vi snart nått ”peak homo sapiens”?

Kvotering reglerat eller strukturellt – en fråga om ideologi?

Maria Ludvigsson ondgör sig i dagens SvD över Anders Borgs oväntat fria tänkande om kvotering till bolagsstyrelser (emot hela sitt eget partis parlamentarikergrupp exempelvis). Det faktum att bara 23 procent av bolagsstyrelseposterna i Sverige innehas av kvinnor är alltså något Ludvigsson vill åtgärda på annat sätt, oklart hur.

Hon problematiserar kvoteringsmetoden genom att jämföra med USA:s erfarenheter av ”affirmative action” avseende etniska tillhörigheter. Hon väljer då att bortse från den del av forskningen som motsäger hennes egen skepsis till metoden, vilket är vanligt bland kvoteringsmotståndare enligt bland annat en EU-rapport (s 17-19) som kan laddas ned här.

 

Om hon dessutom istället valt att uppehålla sig vid frågan, jämställdhet mellan kön i bolagsstyrelser, skulle hon istället ha kunnat räkna upp ett stort antal europeiska länder som studieobjekt. Norge anses ha gått i bräschen men följts av flera andra. EU-kommissionen tog också nyligen (nov-12) beslut om att något måste göras och att EU-länderna bör eftersträva att åstadkomma en 40-procentig kvinnlig styrelserepresenation på frivillig väg innan en eventuell tvingande EU-reglering kanske kan bli aktuell.

Det kan alltså inte uteslutas att Borgs uttalande handlar minst lika mycket om påtryckningar fån EU-kommissionen som sitt eget fria tänkande. Men handlar alltså specifikt om bolagsstyrelser. På flera sätt är det ganska enkelt att applicera just kvoteringsmetoden på sådana. Det är lätt att räkna antalet ledamöter i en styrelse och därmed enkelt att lagstifta om, ungefär på samma sätt som det finns lagtexter som styr hur många ledamöter en styrelse ska bestå av etc.

Men Ludvigsson pratar alltså hellre om svårigheten för kvoterade till universitet i USA att avsluta sina studier.

Hennes huvudpoäng är dock att det är en ideologisk markering att vara emot kvotering. Metoden är fel för att ”det särbehandlar människor, identifierar och sorterar dem utifrån grupptillhörighet...”. Hon avslutar med att säga att det inte är värt att överge lika rättigheter för en ”quick fix”.

Vad Ludvigsson och andra då glömmer, eller väljer att glömma (?), är den sortering och särbehandling som redan sker. Oreglerat och till nackdel för kvinnor. När det gäller just bolagsstyrelser torde den selekteringen vara ganska uppenbar.

Eller menar då Ludvigsson och andra kvoteringsfobiker att kvinnor helt enkelt inte förtjänar fler platser i styrelserna? Att de helt enkelt inte är meriterade eller lämpade i större utsträckning än att det motsvarar 23 procent?

Den frågan tycker jag återstår att besvaras av dem som, liksom Maria Ludvigsson, motsätter sig kvotering så benhårt. 

Men detta motstånd är sannolikt uttryck för samma blindhet som tydliggjordes i debatten om Jonas Hassen Khemiris artikel där liberala debattörer antydde att strukturell diskriminering är något som inte finns i verkligheten och att det bara är att kavla upp ärmarna och spotta i nävarna så ordnar det sig.

Är detta verkligen liberal ideologi? I så fall börjar väl den ideologin kännas lite obsolet? Eller handlar det snarare om individuella uttolkares alldeles egna tunnelseende?