Gott Nytt År – ett långt farväl till demokratin eller dess revitalisering?

Det finns många anledningar att se det nya året an med oro. Hur kommer utvecklingen se ut för Trumps USA, Bolsonaros Brasilien, brexit-trixande britter, för ett EU på väg att splittras, för Ukraina och Ryssland, för klimatet och temperaturhöjningen? Vad får vi för regering? Får vi ett nyval istället? Vad ger detta för resultat? Hur går det för SD? Tar de ännu mer av utrymmet i den folkvalda församlingen? Hur mår vår demokrati egentligen?

Demokratins bekymmer är det flera som funderat över. Just nu läser jag Timothy Snyders ”The Road to Unfreedom – Russia, Europe, America”. Han menar att Putin alltmer anammat den gamle politiske filosofen Ivan Ilyins syn på Väst-Europa som ”dekadent” och att de verbala attackerna mot EU och USA grundas på Ilyins förakt för ”individualism, succession, integration, nymodigheter, sanning, och jämlikhet”. Ilyin var fascist och ville se ett pånyttfött fascistiskt Ryssland vilket förblev en dröm han tog med sig i exil 1922 till Berlin, senare Schweiz, och slutligen i graven 1954. Han sågs som de Vitas ideolog i kampen mot bolsjevikerna under inbördeskriget efter revolutionen 1917.

Putin sägs styra enligt en filosofi som Ilyin formulerat och i korthet innebär att makten kommer till den starke man som tar på sig bördan att axla de ”ryska passionerna” och kanaliserar dem till en stor och evig enhet. Det ryska folket kommer att se denne man som en ”frälsare” och ”acceptera den frihet och de lagar som kommer från den ryske patriot som leder Ryssland till frälsning”. Ilyin hade en klar koppling till kristendomen och menade att kärlek till Gud innebar en kamp mot ”fiender till den gudomliga ordningen på jorden”. Partier skulle endast existera för att ”ritualisera val” men makten ligga hos en enda ledare, ”gosudar”, frälsaren och den ”demokratiske diktatorn”. Denne skulle inte styra enligt lag (”rule of law”) utan istället enligt ”proizvol”, en sorts patriotisk laglöshet, vilket i moderna Ryssland ska uttryckas i termen ”bespredel”, en sorts avsaknad av gränser för den store ledaren att agera inom. Oppositionen i Ryssland beskrivs av Snyder som delar av en Potemkin-kuliss som formar en sorts simulacra-demokrati. Styr gör ju den upplyste despoten.

Det var också Putin som lät föra Ilyins kropp tillbaka till Ryssland för att återbegravas där. En form av religiös symbolik som kanske ska markera det evigt ryska och Putins roll som Rysslands frälsare och ”evige” diktator.

Den enda vägens politik

Det finns en tankegång om den enda vägens politik i detta som vi kan känna igen i vår del av Europa. Det var väl just precis så Carl Bildt en gång (1991 första gången) beskrev den nyliberala ekonomiska politik som han menade ”måste” föras i Sverige och så småningom i EU. En politik som har fört Sverige från att ha varit ett av världens mest jämlika samhällen till det EU-land i vilket klasskillnaderna ökar snabbast. Allt enligt EU-mallen som likriktar medlemmarnas ekonomiska politik. Enligt vänstern också det starkaste skälet till att fascismen växer i Europa.

Snyder är inne på det i korthet när han säger att ”evigheten reser sig ur det ofrånkomliga som ett spöke från ett lik”. Den ”kapitalistiska versionen” av den enda vägens politik (”the politics of inevitability” enligt Snyders vokabulär), dvs att ersätta politik med marknad, ”generarar en ekonomisk ojämlikhet som underminerar tron på framsteg”. Om den sociala rörligheten uppåt stoppas försvinner också tron på förändring och i förlängningen på demokratin. Så tolkar jag Snyder utan att ha läst hela boken ännu. I senare avsnitt av boken tar han sig an Trumps framgångar i USA med avstamp i just den här analysen. Sedan 1980 har de facto all ekonomisk tillväxt tillfallit de redan rikaste 10 % av befolkningen, påpekar Snyder. En gigantisk (och växande) ekonomisk ojämlikhet som inför folket förklarats som fullt legitim eftersom det inte finns något alternativ till kapitalismen och eftersom mer kapitalism leder till mer demokrati så … ”why worry”?

I Europa har vi under hösten/vintern sett hur Gula Västar spridit skräck i det franska etablissemanget och fläckar Macrons anseende bland övriga EU-länder som stor fransk landsfader. På ytan har protesterna handlat om höjda bränslepriser men på djupet handlar det om detsamma som i USA, det vill säga ökande klyftor och en brist på lyhördhet för de problem som de lägsta inkomstgrupperna ställs inför dagligen. Maktens arrogans väcker ilska hos folket. I länder som Ungern och Polen har nationalistiska och rasistiska tankegångar men det som sker där bottnar också i EU:s demokratiska brister, den enda vägens ekonomiska politik.

En döende demokrati?

Ungerns premiärminister Viktor Orbán nämner Kina och Ryssland som förebilder och har utropat att ”eran av liberala demokratier är över”. Marknadsliberalismens ställning som grundlag i EU pekar ut ”den enda vägens politik” och underkänner därmed folkens demokratiska val. Det såg vi exempelvis när Grekland försökte föra en vänsterpolitik som bröt mot de marknadsliberala EU-reglerna. Det bekämpades betydligt hårdare av EU:s maktkärna än de nu aktuella ungerska angreppen på demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.

Även Sverigedemokraternas EU-kritik handlar i slutändan om det förlorade välfärdssamhället och den förlorade möjligheten till nationellt självbestämmande, men de blandar in en etnisk förklaringsmodell och ägnar sig åt mytbildning kring ett ”rent svenskt samhälle”. Samma tankegångar som i Ungern och Polen alltså, liksom i flera andra östeuropeiska länder, som Tjeckien och Slovakien.

Allt det här är naturligtvis oroväckande tecken i skyn. Såvida vi inte gillar diktatorer och diktatur förstås.

Marknadsekonomi, Klimatförändringar och Demokrati

Andra tecken på att den marknadsekonomiska liberala demokratin börjar vittra sönder är problemet med den temperaturhöjning på jorden som vi sett och ser komma om inget görs åt utsläppen av växthusgaser. Här är det inte lika entydigt. En del menar ju att marknadsekonomin är en förutsättning för att lösa problemen medan andra menar att den är en ytterst stor del av desamma. Utsläppen ökar under 2018 och det syns inga tecken på att temperaturkurvan skulle vändas heller. Trots marknadsekonomi skulle man kunna tillägga. Huruvida demokratier eller diktaturer har bäst förutsättning att lösa problemen har också varit en debatterad fråga under året. Inte minst kring Torbjörn Tännsjös artikel om hur klimatkrisen kan leda fram till en global despoti.

Tännsjö pekar dock på ett problem som bör diskuteras. Enligt fler och fler rapporter har vi redan med de utsläpp av växthusgaser som redan gjorts orsakat så stora skador att vi i en nära framtid måste hantera ”gigantiska problem med flyktingströmmar från områden som kommer att göras obeboeliga och obrukbara”, säger Tännsjö. Vi kan också stå inför ett läge där skadorna inte går att reparera längre och vi har inga garantier för att vi skulle ha gott om tid att vända utvecklingen innan den går så långt. Snarare tvärtom. Det finns alltså synnerligen starka skäl att agera, kraftfullt och snabbt. Mycket snabbt till och med.

Hur? Undrar Tännsjö och pekar på ett ”kollektivt beslutsproblem” som måste hanteras. Det finns ingen kraftfull global maktinstitution som kan genomföra det snabba och kraftfulla globala handlande som krävs, menar Tännsjö. Den samverkan som nuvarande institutioner bygger på bär på en ”inneboende svaghet”, menar han. Det vill säga att ”varje nation vill göra så litet som möjligt för egen del, samtidigt som man vill att de andra ska bära olika bördor”. Tännsjö har tidigare förordat en ”global demokrati” men menar nu att tiden är alltför knapp att utveckla en sådan. Han tycker det är konstigt att behöva säga det men gör det ändå, så här:

”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till”.

Snabbheten är vital i Tännsjös resonemang. Han oroar sig över om det globala ingripandet sker i ett läge då oddsen för att lyckas med ”räddningsprojektet för den mänskliga civilisationen” är sämre och kanske måste omfatta en snäv krets av utvalda, en ”fraktion av mänskligheten (och andra arter) i en futuristisk Noaks ark”, för att alls möjliggöra en fortsättning för vår civilisation. Demokratin får komma senare, menar han. Helst vill Tännsjö se att FN tar ansvaret för en sådan global styrelse då det skulle ge störst legitimitet åt denna.

Det här utlöste ett ramaskri bland andra debattörer och bland ledarskribenter som tyckte att det var självklart att demokratin utgjorde bästa grunden för att lyckas med detta räddningsprojekt. Det känns ju bäst att tycka så. Tännsjö medger ju att det känns ”konstigt” för honom att framföra sina idéer om global despoti.

Men Tännsjö pekar på ett problem, ett dilemma.

Vi kan antingen, som Trump och Bolsonaro med flera, förneka att klimatproblemet existerar. Vi kan, enligt dem, ösa på som förut med kol och olja, varningarna är överdrifter och kan - eller snarare bör – ignoreras. Eller också försöka fundera över hur demokrati ska se ut i framtiden. Om den inte ska avskaffas måste den kanske revitaliseras? Bör den till exempel sammankopplas med marknadsliberalism alls så som har varit den gängse uppfattningen de senare decennierna? Eller finns det något i Tännsjös resonemang vi måste ta ställning till innan det går så långt att vi måste ta förhastade beslut?

Nytt År - Kursändring eller helt ur kurs?

Är den utveckling vi nu ser världen över ett långt farväl till demokratin och en återkomst för diktatur och despoti? Bör vi i så fall säkra att despoterna blir i sanning ”goda diktatorer” och verka för mänsklighetens överlevnad snarare än att fäkta för en döende demokrati? Eller ska vi ta strid för demokratin och de demokratiska principerna? I så fall, menar jag, måste vi se till att de ämnen som diskuteras i nästa års val (definitivt EU- och kanske Riksdags-) blir helt andra än immigrationens nivåer eller skattesatserna för pensionärer. Det måste då handla om klimat, utsläpp, resursuttag, och överlevnaden för människor och djur.

Ja, se där ett antal frågor att tampas med inför nyåret. Det är inte alldeles enkelt att hitta den klassiska nyårskänslan och att se framåt med tillförsikt. Men jag tänker ändå göra ett försök.

Jag tänker ändå höja mitt glas klockan tolv på måndag kväll och önska Gott Nytt År!

Måtte det bli bättre än det som gick! Måtte det bli ett vändningens år! Ett 2019 som går till historien som året då trenden vändes!

Egen bild. 

Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.

Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?

PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

Gott Nytt År! På Riktigt!

Häromveckan stannade en ung man mig på S:t Eriksgatan för att fråga om vägen. Uppenbarligen vilse men med Google Maps eller annat GPS-program på sin telefon som han knappt lämnade med blicken när han ställde sin fråga. Han skulle till något av de lägre numren på gatan men befann sig vid fel ände av gatan. Jag upplyste om detta och att det bara var att fortsätta gatan fram tills han befann sig på rätt adress. Själv var jag på väg till lunchkrogen och gick samma väg framåt gatan. Mannen stod dock kvar en stund och begrundade sin digitala karta. När jag senare stannade till vid min lunchkrog såg jag hur han sakta gick gatan fram med huvudet nedböjt mot telefonen, stannade upp för att kolla noggrannare, fortsatte en bit och stannade till igen för att se vad den digitala informationen hade att erbjuda för nyhet om vägen. Jag funderade länge på varför. Litade han inte på verkligheten? Eller på min information? Gatunumren framgick dock ganska tydligt i portarna så det borde varit enkelt att räkna ut att det var rätt väg utstakad. Men han fortsatte vägen fram med blicken fäst vid telefonen. Kanske var det annat som roade där? Men jag hann i alla fall tänka att det förefaller vara ett tidens tecken att vandra genom livet utan att släppa blicken från den artificiella eller digitala världen. Den reella, fysiska verkligheten blir en sorts opålitlig kuliss istället för tvärtom.

Det är hur som helst ett allt vanligare fenomen med alla dessa telefontittare. Jag ser dem i morgonpendlingens människomassor som banar sig fram vid Slussens nålsöga. De går långsamt fram med böjda nackar i trappan från bussarna till tunnelbanan till synes obekymrade över arbetstiders realiteter. Det är möjligen lite positivt om än något frustrerande för dem som liksom jag själv fortfarande har blicken riktad mot sådant. På tunnelbanan sitter och står folk med telefonerna i handen och hörlurar i öronen, utestängda från verkligheten runtom. Kanske en flykt från de där tråkiga realiteterna? Det som händer i verkligheten blir en kuliss till den digitala världens alla upptåg och festligheter? Kanske är vi på väg att tappa orienteringsförmågan IRL, som det heter?

Jag kan i alla fall inte låta bli att tänka så när jag funderar över årets politiska händelser. För några veckor sedan såg jag en notis i SvD som handlade om att isen vid Nordpolen avsmälte under november månad. En helt unik företeelse som borde tjäna som en RED ALERT för tillståndet för vårt jordklot. I november var det uppemot 20 grader varmare vid Nordpolen än normalt. I oktober var istäcket mindre än vad som någonsin tidigare uppmätts. Med andra ord något som borde upptagit förstasidans rubriksättning. Men gavs en notis långt bak i tidningen.

När Ryssland planerar gasledningsprojekt med hjälp av svenska hamnar tycks det största bekymret inte vara det vettiga med att satsa ännu mer på fossila bränslen utan det debatteras istället huruvida ryssarna planerar att montera avlyssningsutrustning på rören eller att invadera Gotland.

Vi bekämpar de fattiga istället för fattigdomen och förklarar sociala problem i termer av etnicitet. Mitt eget parti (Mp) bedriver en inhuman och restriktiv flyktingpolitik i strid med det egna programmet ena dagen för att nästa dag underteckna upprop mot densamma.

Inte undra på att ”populister” skördar framgång. Den politiska vilsenheten har aldrig varit större. När ideologierna dödförklarats och kapitalismens självutnämnda överlägsenhet börjar avslöjas som en gigantisk bluff återstår en av två saker; verklighetsflykt eller tilltro till enkla lösningar och förklaringar. Eller möjligen bådadera.

Årets julklapp sägs ha varit VR-glasögon. Själv känner jag ingen som fått sådana men de sägs vara symbol för ny teknik och ett ”genombrott” för jakten på upplevelser. Efterfrågan ökar, åtminstone enligt marknadsförarnas uppfattning. Vilket förvisso kan vara en artificiell sanning. Men den är möjligen så god som någon i dagens läge? Enligt dessa reklammakare var detta år 2016 ”Året då gränsen mellan fiktion och verklighet suddas ut”.

Det sistnämnda känns dock inte helt irrelevant att hävda. Frågan är om vi helt är på väg att sudda ut verkligheten för att istället fly in i en fiktiv värld som vi kan designa enligt våra drömmar och preferenser? Vad blir då av vårt jordklot? Är det ens lönt att rädda? Kanske får vi det bättre i den fiktiva världen? Problemet är bara att större delen av jordens befolkning lämnas kvar där ute och lämnas att kämpa med verklighetens realiteter och problem. Många av vilka är långt värre än att komma i tid till jobbet.

Nej, jag vill verkligen inte måla allt i svart, men det är svårt att inte fastna i dessa tankebanor när man blickar tillbaka på 2016. Vi får väl se nu hur det nya året utvecklar sig. Vilka gränser som suddas ut och vilka nya som uppförs. Brexit, Trump och ett EU i sönderfall ger nya förutsättningar för utvecklingen. För den som nu orkar titta upp från telefonen och bry sig lite om vad som händer IRL.

GOTT NYTT ÅR! PÅ RIKTIGT!

Gott Nytt År från Ukraina!

Imorgon bär det av mot Kiev. Vi har bokat nattåg vilket är tur eftersom arga bönder sägs blockera vägar runtom i hela landet. Det är en landsomfattande protest mot att jordbrukssektorns momssats ska höjas. Ett av de allra vanligaste sätten att visa missnöje med politiken här är just att sätta upp vägspärrar och ockupera ett stycke väg. En desperat åtgärd förstås, men förståelig när man ser vilka politiker som styr. Den 11 december var det slagsmål i parlamentet när ledamoten Oleh Barna först gav en blombukett och sedan tog skamgrepp på premiärministern Jatsenjuk och försökte bära iväg med honom (okänd destination). Ett par dagar senare var det dags igen då inrikesministern Arsen Avakov kastade ett glas mot Odessa-guvernören Mikhail Saakashvili. Det nationella rådet för reformer hade samlats för att diskutera och Odessaregionens guvernör Saakashvili anklagade inrikesministern för att vara korrupt (han anklagar för övrigt hela regeringen för detta) vilket alltså slutade med följande (enligt Kyiv Post översättning till engelska) högtstående ordväxling mellan ovan nämnda herrar:

Avakov: Bastard!
Saakashvili: Thief!
Avakov: Sure, a thief...
Saakashvili: And such people like you would be in prison. Because Ukraine should be a successful country...
Avakov: You´ve already pushed your country to the limit (Saakashvili var tidigare president i Georgien men blev fråntagen sitt medborgarskap och efterlyst för förskingring/min anm.). Get out of my country!
Saakashvili: Out of your country? I´m Ukrainian, by the way.
Avakov: I´m also Ukrainian.
Saakashvili: No! I´m Ukrainian. And you´re a thief!

(Här lägger sig premiärminister Jatsenjuk i "samtalet"/min anm.)

Jatsenjuk (till Saakashvili): And you´re a clown...
Avakov (till Saakashvili): You´re a fucking circus performer, bitch.
Jatsenjuk (till Saakashvili): You´re a visiting performer and a blabbermouth! You were invited to the country to do something rather than go into political speculation...
Avakov (till Saakashvili): Bullshitter...

Enligt en färsk undersökning lär endast 8 % ha förtroende för regeringen och det är kanske inte speciellt förvånande med tanke på nivån på ovanstående diskussion åtminstone.

Det här är ju lätt att raljera över men det är inte roligt för den vanlige, tänkande ukrainske medborgaren att följa hur övriga världen skrattar åt deras politiker. Det finns ett allvarligt missnöje som lätt kan utnyttjas av olika krafter. Det spelar naturligtvis Ryssland i händerna men inte minst de högerextrema krafter som vill ha oroligheter och våldsamma upplopp där de kan ta en framträdande roll. Högra Sektorn har visat tecken på offensiv och nu är många oroliga att de kan komma att utnyttja böndernas "skatteuppror".

Här i Tjernivtsi där jag bor är det dock tämligen lugnt även om det spatserade ovanligt många poliser på gatorna igår kväll. Kanske en säkerhetsåtgärd inför nyårsaftonens firande idag? Förra året tilläts inga fyrverkeripjäser men förbudet lär ha släppts till detta nyårsfirande. Med tanke på att fyrverkeripjäser säljs utan några restriktioner är detta ett skäl så gott som något att hålla sig inomhus. Nyåret är också här i mycket en familjeangelägenhet och många krogar är helt stängda. Det blir en stilla middag ikväll alltså och en skål för framtiden vid tolvslaget. Inte minst Ukrainas.

Hoppas alla läsare av denna blogg får en fin nyårsnatt och ett Gott 2016!

Z´Novum Rokom!
 

Dagbok från Ukraina: 3. Gott Nytt År från Ukraina!

Jag försöker komma vardagen mer nära på min resa i Ukraina. Men jag börjar inse svårigheten med detta. Det är nyårshelg och julen står på tur (firas ju här i huvudsak kring vår trettonhelg) och alla har planer för mig att delta i firandet. Det är givetvis mycket trevligt och jag träffar en hel del folk men de tenderar att vara hyggligt utbildade, hyggligt framgångsrika arbetsmässigt, hyggligt unga och med hyggliga (eller mycket goda) språkkunskaper. Det är förstås intressant och givande att ta del av dessa människors tankar om nutiden och drömmar om framtiden. Men runt om finnas så många jag inte når. Gubbarna med pälsmössa som står och röker på torget, tanterna som vaggar fram med tunga kassar på landsvägen i småorter jag åkt igenom, familjerna som kommer forsande med hästdragna vagnar på motorlederna utanför staden eller gummorna som kommer och tigger när man handlar mat. Jag funderar emellanåt över vad de har för tankar på nyårsafton?

Drömmer de verkligen om EU eller önskar de sig tillbaka till den "gamla tiden" då allt var mer förutsägbart eller stabilt om man så vill? Bryr de sig alls om vilka som styr eller är det egalt bara de har råd att skaffa mat på bordet och värme i huset? En första förutsättning är hur som helst att de interna stridigheterna tar slut. President Porosjenkos tal häromdagen ger ett visst hopp då han betonat att det inte finns någon militär lösning på konflikten utan att den endast kan lösas med samtal.

Jag låter det bli min nyårsförhoppning för alla i Ukraina oavsett de lever i väst eller öst och anser sig pro-EU eller pro-ryska.

Med detta hälsar jag också alla läsare av min blogg Gott Nytt År och hoppas ni finner det mödan värt att följa den även nästa år!

Gott Nytt År med hopp om förändring

Jag läser i SvD att Maria Ludvigsson i en ledare (28/12) filosoferar över vad alliansregeringen bör göra i framtiden. Det blir en uppräkning som känns bekant med ledord som företagsamhet, entreprenörskap och skattesänkningar. Hon hävdar att det alltid varit en frestelse för staten att öka skattetrycket för att ”få medborgarna att göra som man vill”. Ludvigsson tycks nervös över att alliansregeringen kommer att överge borgerliga värderingar. Hon vill ge medborgaren mer ”egenmakt”.

Det är intressant hur den här ”borgerliga” tanken om staten som en egen entitet i motsatsförhållande till medborgaren alltid dyker upp när skattetrycket är på tal. Ett annat sätt att se det är ju att pengar överförs från individer till det gemensamma. Det är givetvis alltid mer svidande när individen har väldigt mycket. Mycket vill ha mer heter det ju. 

Själv tänker jag snarare att arbetslinjen är ett bättre exempel på hur staten styr för att få medborgarna att göra som man vill, för att använda Ludvigssons uttryck. I mina funderingar om det nya året och om framtiden ingår istället tankar om medborgarlön/basinkomst för att frigöra medborgaren från trycket av stat och en osäker arbetsmarknad. Vilket skulle tillföra medborgaren den egenmakt som Ludvigsson efterfrågar. I betydligt högre grad än några kronor extra i plånboken i form av sänkt skatt. 

Staten har också en mängd styrmedel för att få de offentliga tjänsterna att utföras som man vill. Det bör den ha också eftersom det är våra gemensamma pengar det handlar om. Som dragits in till stat och kommun främst genom Ludvigssons förhatliga skatter. Det är just därför det är illa om dessa används till utdelning av vinster till investerare. En effektivare resursanvändning var också ett grundläggande syfte för de s.k. NPM-reformerna inom offentlig förvaltning under 1980-talet och framåt. Idén om att använda medlen effektivt har dock gått överstyr i form av styrsystem för de offentliga tjänsterna som ger snedvridande incitament och manipulation av siffror istället för kvalitet och trygghet för brukare och arbetsro och respekt för professionerna för de utförande yrkeskårerna. Den här bloggen har varit späckad av inlägg om just detta under hösten/vintern. 

Min förhoppning är att den mycket hälsosamma debatt som kommit igång om styrningen också fortsätter på det nya året. Det finns lyckligtvis inget som tyder på motsatsen. Bara nu under julhelgen har vi till exempel kunnat läsa en intressant debattartikel i SvD om styrsystemet inom vården skriven av företrädare för Svenska Läkaresällskapet. Här ett klipp ur den som styrker det jag själv hävdat länge:

”Vi har försökt att förstå vilka kärnvärden som styrningen av dagens sjukvård enligt NPM-konceptet vilar på och har kommit fram till kontroll, detaljstyrning, kvantitativ mätning och kommersialism. Sjukvården styrs alltmer enligt marknadsmässiga principer framtagna för varuproduktion. Resultatet har blivit ett styrsystem i vården vars tillämpning på välfärdssektorn starkt kritiseras, också från många ekonomer och statsvetare. NPM representerar en logik som är främmande för sjukvårdens inre arbete”.

 

I flera tidningar har också florerat en TT-artikel om betygen i skolan som missvisande eftersom ingen vill se dåliga resultat på en skolmarknad. Sverker Härd, enhetschef på Skolverket tillägger: ”Vi kan föreställa oss att ju mer marknadslikt ett skolsystem är, och där betygen har ett marknadsföringssyfte, desto högre tryck är det på betygsinflationen”.

 

Jag tror att många borgerliga ledarskribenter och andra tyckare med sorg i hjärtat nu ser hur vissa borgerliga ideologiska grundsatser är på väg att bli omvärderade och ifrågasätts alltmer. Mantrat om marknadsprinciper och entreprenörskap börjar eka tomt och det hjälper inte att dessa borgerliga proffstyckare skriker dem ännu högre. En motrörelse är på gång känns det som. Det är i alla fall min förhoppning inför det nya året.

Nästa år är också ett viktigt valår, med val såväl till EU-parlamentet som till riksdag/landsting/kommun. Jag hoppas att det ger en förändring där nya värden tillförs debatten som sedan kan genomsyra parlamenten.

Jag tror det är oerhört viktigt att vi rör oss mot en syn som betonar vikten av det gemensamma istället för det egna. Som rör sig mot solidaritet istället för egoism. Som rör sig mot riktig frihet snarare än fria val av varor och tjänster på en allt snurrigare marknadskarusell. Som rör sig mot en större omsorg om allas vår planet som en gemensam gåva att förvalta istället för en källa till exploatering för att tillfredsställa en alltmer uppskruvad tillväxthysteri. Samt mot medmänsklighet istället för hat och misstänksamhet mot grannen. Jag tycker manifestationen i Kärrtorp före jul gav ett andningshål som skänkte hopp om detta sistnämnda. 

Jag tror allt detta hör ihop och hoppas att 2014 kan bli det gemensammas år då orden vi och vårt blir vanligare än ordet jag och mitt. Men ett vi som inbegriper oss alla, inte bara en viss inkomstgrupp eller de med en viss hudfärg eller självutnämnd kulturell överlägsenhet.

Med detta vill jag tacka bloggläsarna för visat intresse under 2013 och önska Gott Nytt ValÅr 2014!