Allt fler börjar tala om MoS

Det har väl inte undgått någon att det är en besvärlig parlamentarisk situation för Socialdemokraternas Löfven att bilda regering i. Det är svårt att komma ifrån att S och Mp ensamma har ganska svagt stöd i riksdagen. När nu S har avvisat V och C samt Fp har sagt bestämt nej till S+Mp så verkar möjligheterna att få en handlingskraftig regering egentligen redan utdömda. Tror säkert att både C och Fp med tiden kan tänkas vänja sig vid tanken på någon form av samarbete över blockgränsen men är inte helt säker. Tror fortfarande att det mycket väl kan bli så att det till slut endast återstår nyval eller den till synes märkliga kombinationen Moderater och Sossar, som jag kallade MoS i mitt inlägg igår.

Jag noterar redan idag att allt fler börjar tala om den här lösningen. I dagens SvD Näringsliv uttalar sig ett antal tunga namn från affärsvärlden om regeringsfrågan. I artikeln, med rubriken ”S och M uppmanas samarbeta”, framgår att toppdirektörer från näringslivet önskar sig ”en blocköverskridande lösning där ärkefienderna M och S tar på sig ledartröjan”. Jonas Wirström, vd vid ÅF, säger att S och M är ”de två partier som är mest lika varandra”.

I Aftonbladet säger gamle Fp-ledaren Bengt Westerberg sig efterlysa en majoritetsregering med Socialdemokraterna och Moderaterna och Wolfgang Hansson skriver om Tysklands erfarenhet av samarbete mellan kristdemokraterna, CDU och socialdemokraterna SPD för att få bred majoritet för politiken och undvika inflytande för de gamla DDR-kommunisterna Die Linke. Han drar parallellen med Sverige och konstaterar att om M och S regerade ihop ”skulle Sverigedemokraterna effektivt stängas ute från allt inflytande”.

Det svårt stukade Moderaterna lär nog inte i brådrappet rycka in för att lösa regeringsfrågan men någonting säger mig att det kan bli ett alltför svårt läge framöver där risken för nyval blir överhängande och att då Moderaterna kan stiga in i handlingen och Reinfeldt kan avsluta sin politiska karriär som en stor landsfader som tar ansvar för Sverige och Moderaterna kan fortsätta i regeringsställning. Låt vara i en helt annan typ av regering än alliansens fyrklöver.

Det lär dock krävas att alla inblandade först har vant sig vid tanken. Kanske har den processen redan börjat? Från gamla folkpartister och näringslivstoppar är steget inte så långt till åtminstone Moderaternas partikansli.

Fortsättning följer...

Att närma sig Sverigedemokraternas väljare

- Nu är det väl dags för en förändring vad?

- Jo, det hoppas vi ju, säger jag, och talar om att jag strax ska till Mp:s valvaka.

På valdagen delade jag ut valsedlar vid en av vallokalerna på Södermalm och gick sedan och röstade själv. Fick en timme att slå ihjäl innan det var dags att bege sig in på valvaka på Kägelbanan vid Mosebacke. Jag köpte mig en öl i plastmugg på Mosebacke Terrass och slog mig ned vid ett bord, tog fram tidningen och njöt i värmen från den sista eftermiddagssolen. Ett par i medelåldern satte sig snart på bänken mitt emot och började prata om vädret. Men snart kom vi in på politik. Jag hade som sagt avslöjat min nästa destination, valvakan, och paret öppnade sig glatt.

- Ja, vi röstade på Sverigedemokraterna. Vi gillar Jimmie, han är bra.

- Jaså, tycker ni?

En lite mer tryckt stämning infinner sig och paret märker av min illa dolda uppfattning om Åkesson.

- Du tolkar nog Jimmie annorlunda än vi tolkar honom.

- Hur tolkar ni honom då?, undrar jag.

- Ja, han vill ju bara hjälpa människor som är flyktingar på plats. Han är inte rasist.

- Jaså, säger jag, det där har han börjat snacka om i valrörelsen. Han bryr sig väl inte om flyktingar, han vill ju bara inte att de ska komma hit, invänder jag.

- Ja, men vi kan ju inte ta emot alla flyktingar i världen. Det är ju bättre att hjälpa dem på plats.

- Vi tar inte mot alla flyktingar och varför skulle exempelvis Kurdistan vara bättre rustade att göra det. Där finns en miljon flyktingar just nu. Varför skulle det vara bättre att de stannar där?

- Kurdistan!!? Där finns ju inte några flyktingar.

Paret tittar menande på varandra som om jag var en idiot.

- Finns det inga flyktingar i Kurdistan? frågar jag förvånat.

- Nää (skratt)!

- Har ni inte läst tidningar i sommar? försöker jag.

- Tidningar ska man inte tro på, vi går efter fakta, säger mannen.

- Jaså, vilka fakta då? frågar jag.

- Asså, jag har ju varit i de där länderna, fortsätter han.

- Jaha, har du varit i Kurdistan?

- Nej, men jag har varit i Oman!

- Ja, men det är ju Kurdistan vi pratar om, invänder jag.

- Ja, såna där muslimländer.

Där inser jag att jag fått nog och att samtalet är på väg att spåra ur. Jag blir både förvånad och arg samtidigt och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Men det där samtalet biter sig fast i min hjärna under kvällen och jag tänker på dem när jag ser siffran 13 % orubbligt i kolumnen för SD i rösträkningsrapporterna under kvällen.

Jag erkänner att jag kände förakt för okunskapen hos det här paret. Jag erkänner att jag kände ilska över den stora skada som de här väljarna orsakar Sverige med sin okunskap. Läser någonstans att SD har flest väljare på orter där det finns flest outbildade. Här hade jag alla fakta med mig. En miljon flyktingar i Kurdistan är egentligen 1,2 miljoner bara i irakiska Kurdistan. Sverige tar emot lite mer än en promille av alla flyktingar i världen. Det är ljusår ifrån att vi ”inte kan ta emot alla”, osv. osv. Men de här SD-väljarna hade en alldeles egen verklighetsuppfattning. Eller kanske snarare en sverigedemokratisk sådan. Man får ju erkänna att Jimmie Åkesson är skicklig på att föra ut sitt budskap. Dessa väljares resonemang lät som ett eko från valdebatterna. Misstänksamheten mot media hade de också anammat. Något som är rätt grundläggande för SD:s förklaringsmodeller och verklighetsbeskrivningar. Det som tidningarna skriver är vinklat, vi talar om sanningen, har det hela tiden hetat. Det här gör att deras debattörer (både politikerna och väljarna) spelar efter helt egna regler. Jag tänker ibland på sovjettrogna kommunister jag mött under 1970- och 80-talen som kunde få svart att bli vitt och tvärtom. Det gör samtalen får så oerhört svåra att komma framåt någonvart.

Men jag skäms för den där känslan av förakt och funderar över hur jag skulle kunna bemöta ett par SD-väljare som dessa. Eller allra helst möta snarare och få in i andra tankebanor. Går det? Jag ser att det är fler som funderar i tidningarna, särskilt i Aftonbladet. Åsa Linderborg analyserar skarpt om ”idiotförklarade sverigedemokrater” och varnar för fördömanden av typen; ”Vi är dom upplysta, goda, smarta” och ”ni är idioterna”. Hennes recept är att prata politik istället. Om pensionerna, utbildningen, anställningstryggheten och socialförsäkringarna. Det låter rimligt.

Ronnie Sandahl menar i samma tidning att storstadsfixeringen och klyftan mellan stad och landsbygd måste överbryggas. Folk är svikna och bortglömda, arbetslösa och utan samhällsservice. Det ligger nog mycket i det. 

Mona Sahlin sa också något ganska klokt dagen efter valet; - Vi måste lyssna mer på SD:s väljare och mindre på SD:s företrädare.

Visst, men om vi ska inleda en dialog, hur gör man då?  När verklighetsbilden är så fjärran den egna.

Finns det kurser för sånt här? 

En pyrrhusseger som till slut leder till MoS?

Valresultatet blev en gruvlig besvikelse och det har legat som en våt filt över mig ända sedan första valresultaten offentliggjordes igår kväll. En del jublade över regeringsskifte. Men, frågar jag mig, hur ska denna nya regering se ut? På Miljöpartiets valvaka där jag spenderade kvällen spekulerades tidigt i vad som nu kommer att hända med regeringsfrågan. Den allra största besvikelsen för egen del, som för många andras, var ändå Sverigedemokraternas stora framgång. Att just detta parti skulle bli valets enda egentliga vinnare svider inte bara, det lägger en tung sten av sorg i mitt bröst.

Svenska folket har valt. Det valde inte Miljöpartiets satsning på förnybar energi, på järnväg, grön upprustning av miljonprogramsområden och andra klimatsmarta infrastruktursatsningar. Det valde inte heller Socialdemokraternas satsning på jobb och utbildning. Det valde inte Alliansens Sverigebygge och det valde inte heller Vänsterns förbud för vinster i välfärden. Det valde ett parti som vill kasta ut invandrare och göra det extremt svårt för nya att komma hit. Det känns oerhört tungt och sorgligt. Framför allt outsägligt sorgligt. Det känns inte längre riktigt som om jag lever i mitt Sverige längre. Ett land som jag i grund och botten alltid varit väldigt stolt över.

Jag har hittills varit lättad över att SD ännu inte alls har fått ett sådant genomslag för sina värderingar som liknande partier har fått i andra länder som exempelvis Danmark. Här stod samtliga partiledare upp mot Jimmie Åkesson när han i valdebatter före valet försökte låtsas att han ville hjälpa flyktingar där genom att vägra dem uppehälle här. Hur länge kommer detta motstånd att bestå?

Många jublade igår också över Fredrik Reinfeldts avgång som Moderatledare. Jag har svårt att dela den glädjen. Man må tycka vad man vill (och det gör man) om hans arbetslinje och nedmontering av välfärden som de åtta senaste åren inneburit men han har alltid hållit brandväggen intakt gentemot SD:s försök att smitta partiets grundvärderingar med sin infekterade invandrarfientlighet och rasism. Det är inte alls lika säkert att nästa partiledare har modet, styrkan och viljan att göra detta. Det säger en del att de som jublade högst över beskedet från Reinfeldt var Sverigedemokraterna.

Samtidigt är det till viss del just den politik Moderaterna drivit som framkallat framgången för ett missnöjesparti som SD och inte minst den dörr han lämnade på glänt efter sig genom att i sitt sommartal försöka tala om för folket att öppna sina hjärtan för kostsamma flyktingar. Den dörröppningen tackade SD för och slank in i valdebatten under ett par veckors tid med sin huvudfråga. Nu med ett (ofrivilligt) stöd från statsministern. Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan och ut kom en brun sörja. Han bäddade alltså en hel del för sitt och partiets eget fall.

I alla händelser ser jag få eller inga anledningar till att jubla. Inte heller regeringsmakten känns i dagsläget särskilt attraktiv. För vilka andra partier ska stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med tillsammans dryga 137 mandat i riksdagen av totalt 349?

Rödgrön regering?

Spekulationerna var som sagt redan i full gång kring borden vid gårdagens valvaka på Kägelbanan i Stockholm. Väl hemma igen hör jag hur Stefan Löfven säger sig vilja bilda en ”handlingskraftig regering”. Jag hörde också hur han öppnade för samarbete över blockgränsen och skrev på fb innan jag gick till sängs att där stängdes dörren till V. Redan idag fick jag rätt och en märkbart indignerad och upprörd Jonas Sjöstedt stod alldeles nyss i Agenda och antydde att detta skulle bli kostsamt för S och Löfven. Där sprack alltså ett regeringsalternativ som i alla fall hade större stöd i riksdagen än en alliansregering skulle ha. Så vad återstår för alternativ?

Centerns Annie Lööf säger idag att hon inte kommer att sätta sig i en regering med S. Folkpartiets Carl B Hamilton sa i Aktuellt att de ska minsann använda samma knep som S när det gäller att fälla en budget och tänkte då på hur delar av alliansens budget ifjol lyftes ut för omröstning. KD är inte ens tilltänkta. Dessa småpartier har också investerat en hel del i alliansen och hela deras politiska strategi har gått ut på att investera i den. Det är svårt att tro att ett nytänk ska komma redan i år. Det lär dröja innan ränderna går ur.

Kvar står då Moderaterna med en sårad partiledare på väg att dra sig tillbaka. Möjligen talar det för att han inte ryggar för att göra det omöjliga. Nämligen att sträcka ut sin hand till S (och möjligen Mp) för att bilda en stark regering. Det kommer antagligen inte att ske i första förhandlingsvändan utan kanske efter ett par misslyckade försök till regeringsbildningar. Då kan han fortsätta att hävda att han tar ansvar för Sverige men slipper samtidigt ta hand om följderna för Moderaterna som parti.

Samtidigt är det kanske enda lösningen på en parlamentarisk situation där SD sitter som en rejäl propp i röret för alla beslut som en framtida regering kan tänkas vilja genomdriva, till att börja med höstbudgeten.

Det blir hur som helst en närapå omöjlig uppgift att bilda en ”handlingskraftig regering” som Löfven eftersträvar. Det kommer att kräva ett och annat offer (V blev det första) och en och annan prestigeförlust. Men om inget annat parti är berett att göra sådana uppoffringar och dödläge uppstår kanske det blir så att, för att undvika nyval, de två stora gör upp med varandra och den rödgröna segern istället blir till MoS, alltså Moderater och Sossar. Något jag skrev om första gången för ett och ett halvt år sedan.

Det skulle neutralisera SD och göra möjligt för både Moderaterna och Socialdemokraterna att skapa en ”jobblinje” som en sorts vidareutveckling av arbetslinjen. Där någonstans lär de i så fall mötas, det nya och det gamla arbetarpartiet. 

Jan Björklund lade mycket kol på att tala om Tyskland men glömde Vattenfall

Tv4:s valdebatt är just avslutad. Den var en plåga eftersom den aldrig tilläts bli en normal debatt eftersom reklamen skulle klämmas in på givna klockslag. Stressade partiledare och programledare tjafsade bort sakdebatterna. Tråkigt.

Men en sak blev lite intressant och det var när Jan Björklund försökte argumentera för kärnkraft med att ta upp Tyskland som exempel. Där hade koldioxidutsläppen ökat som följd av beslutet att fasa ut kärnkraften, menade han. Han glömde då att nämna att statligt ägda Vattenfall ensamt släpper ut mer koldioxid i Tyskland än hela Sverige gör totalt. Alliansregeringen hade kunnat använda sitt ägarskap av Vattenfall till att kräva investeringar i andra energikällor än brunkol.

Det är inte heller så att Vattenfalls brunkolssatsningar är något nypåfunnet som regeringen inte hunnit ta ställning till ännu. Det har varit så under så gott som hela alliansens två mandatperioder som regeringsbildare. Trots kritik har regeringen varit passiva ägare (förutom när det gällt usla köp av holländska energibolag) och fortfarande är Vattenfall den största ägaren av tysk kolkraft. Jänschwalde-kraftverket är på fjärde plats i Europa bland kraftverk som släpper ut mest koldioxid. Och nya investeringar är på gång i Brandenburg och Sachsen. Två gruvor ska öppnas för brunkolsbrytning trots stora protester bland annat i gruvsamhället Proschim. Det märkligaste är att själva samhället självt ställt om till förnybart och numera producerar mer el än vad man gör av med. Sol- och vindenergi och en biogasanläggning sägs nu hotas av Vattenfalls planer på att utöka dagbrotten Nochten och Weltzow Süd. Den kraftfulla oljelobbyn brukar det ofta talas om men kollobbyn är i Europa minst lika stark och frågan är alltså om Tyskland verkligen satsar på brunkol eller om det är kollobbyn som lyckats övertyga om att fortsätta bryta kol för att "rädda arbetstillfällen"?

Nu försökte Åsa Romson påminna Björklund om detta lite senare i tv4-debatten och det hade kunnat hetta till... om det inte hade varit så bråttom att prata klart innan reklamavbrottet.

Vattenfall är ett helstatligt bolag. Ett av ganska få stora sådana som finns kvar. Vi är alla ägare med andra ord. Vi låter regeringen förvalta detta ägande och kan med röstsedlarna påverka hur detta förvaltarskap ska skötas. Istället för att låta bolaget göra stora investeringar i brunkol kan det bli ett verktyg för att nå klimatmålen och istället investera i och utveckla metoder för effektivisering av förnybar energiproduktion.

Det är inte ägarskapet det är fel på. Det är förvaltarskapet. På söndag finns dock en chans att förändra detta genom att lägga rätt valsedel i valurnan, Miljöpartiets.

En liten, liten notis med en stor, stor nyhet som bör avgöra ditt val

I dagens SvD fick jag syn på en liten, liten notis. Så liten att det egentligen var en bedrift att få syn på den. Hade jag bara läst nätversionen hade den inte funnits alls. I papperstidningen meddelade TT-AFP med fyra meningar nyheten att koldioxidhalterna i atmosfären ökade med 2,9 ppm (miljondelar) under 2013. Det låter inte så märkvärdigt kanske men är det största uppmätta ökningen hittills. Jag tänker att det är ganska talande att denna nyhet fått en så undanskymd plats i nyhetsutbudet inför valet. Hade det handlat om rekordbaisse på börsen eller en rekordlåg tillväxtsiffra hade tidningar och nyhetsprogram försökt överträffa varandra i fradgatuggande ödesreportage och intervjuer med gravallvarliga ekonomer.

Det är WMO, Meteorologiska världsorganisationen, som levererat siffran och som nu konstaterar att koldioxidhalterna ligger på drygt 141 % av den förindustriella nivån. Just meteorologer bör vi nog lyssna till mer än ekonomer och inte bara när de dyker upp i tv-rutan och lovar solsken. En sådan före detta tv-meteorolog som numera på heltid försörjer sig som klimatexpert är Pär Holmgren. Han är aktuell med två böcker, Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och Torstens resa i underjorden. Han är inte särskilt optimistisk egentligen utan menar att det kanske redan är för sent att göra tillräckligt åt klimatförändringarna för att undvika framtida miljökatastrofer men menar samtidigt att vi ändå kan göra mycket för att dämpa katastroferna. 

Han förordar höjd bensinskatt och personliga utsläppsrätter bland annat. Sådant som moderaterna skyr som pesten. Därmed glider jag in på hela min poäng. Nämligen att det vi kan göra i valet som kommer är att rösta grönt, och då menar jag inte centerpartiet som säljer ut miljövinsterna till högstbjudande och som efter åtta års innehav av miljöministerposten inte lyckats styra alliansregeringen närmare klimatmålen än att vi missar dem med 150 år. Passiviteten i klimatfrågan blev till en av de stora orsakerna till Moderaternas kräftgång i EU-valet. Det är i alla fall min analys. 

Därför är de förstås livrädda för att frågan ska dyka upp igen och ledarsidorna i våra morgondrakar gör allt för att hjälpa till genom att prata plånboksfrågor. Samtidigt får alltså en av vår tids stora ödesfrågor där livsbetingelserna för mänskligheten står på spel försöka pocka på uppmärksamhet i medierna.

En liten, liten notis för en stor, stor nyhet.

Men tre små, små valsedlar gör en stor, stor skillnad.

Men då måste det stå Miljöpartiet på dem.

Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.

Stoppa det organiserade tiggeriet – vill SD verkligen det?

Sverigedemokraterna (SD) kommer att valkampanja bland annat med budskapet ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Vi som åker med stadens bussar kommer att sitta i mobila reklampelare med den här ordalydelsen, som antyder att de - företrädesvis romer - som försöker skramla ihop några kronor till livets nödtorft genom att tigga, skulle tillhöra någon sorts organisation som håvar in lättförtjänta pengar på det viset. 

Trots att denna skröna har avfärdats från flera håll. Regeringens nationella samordnare i kampen mot hemlöshet, Michael Anefur, som på nära håll sett hur dessa tiggare har det, menar att de kan få ihop cirka 2000 kronor på en månad och lever i värsta tänkbara misär. ”Det finns ingen som står bakom och tar pengarna”, säger han i GT. 

Varg Gyllander, som är pressansvarig för polisen i Stockholms län, ger inte heller något som helst stöd för uppfattningen om organiserat tiggeri. Han menar bestämt att det inte handlar om organiserad brottslighet men möjligen ”familjekonstellationer” vilket varken är ”konstigt eller olagligt”, säger han i en artikel i Expo som klär av SD:s spridning av dessa skrönor.

Flera andra företrädare för polisen bekräftar att de inte har funnit något som helst stöd för ryktet om förekomst av organiserade tiggeriligor. Det framgår av en rundfrågning som Fria Tidningen gjorde för ungefär ett halvår sedan.

Det är således samma typ av skröna om romer som att de skulle äga stora stenhus i Göteborg (!?) eller bryta upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis. Vandringssägner som har en skrämmande livskraft över generationer. Det finns också en skrämmande likhet med de bilder av tiggare som nazisterna spred i 30-talets Tyskland. Detta har Torbjörn Jerlerup skrivit ett mycket intressant och läsvärt inlägg om på sin blogg Motargument. Efter nazisternas maktövertagande 1933 började tysk press publicera artiklar med rubriker som ”stoppa tiggarplågan”, ”stoppa det organiserade tiggeriet” och ”yrkestiggarna är en plåga”. Skrönor om förmögna tiggare och romer som köpte ”dyra hästar” och annat piskade upp stämningen hos allmänheten. Det som började som propagandakampanjer slutade med tusentals människors död i de fruktansvärda koncentrationslägren. Tiggare bar en svart triangel som kännetecken i koncentrationslägren där de till slut hamnade. Den nazistiska regimens slutliga lösning på ”problemet”. Aldrig mer ska världen svälja den fruktansvärda nazistiska propagandan har det hetat i många högtidstal sedan andra världskrigets slut. Men skit går igen, brukar det väl heta? Eller är smutsen bara förbaskat svår att få bort? 

Det har ju dessvärre visat sig att SD ingalunda är ensamma i sin tro på dessa skrönor. Vissa kommuner har försökt förbjuda tiggeri (vilket inte är möjligt med nuvarande lagar) och Moderaterna beslutade på sin senaste stämma att utreda frågan om att kriminalisera ”organiserat tiggeri” och nyligen orsakade Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson en del rabalder i leden med en debattartikel där hon framförde krav på förbud mot tiggeri.

 Så om frågan om förbud mot organiserat tiggeri ska drivas konsekvent, vad blir då följden av detta? Vilka organisationer kommer att omfattas av en sådan lag?

Ska Unicef sluta be om gåvor för att hjälpa undernärda barn?

Ska Barncancerfonden sluta vädja om pengar till forskning för att utrota barncancer?

Ska Röda Korset upphöra med budskapet att skänka pengar för att hjälpa katastrofdrabbade människor i andra länder?

Eller ska Stadsmissionen tvingas hitta andra finansieringsformer för att stödja människor som saknar tak över huvudet?

”Tiggeri” möter oss överallt i vardagen och listan över organisationer som vädjar om pengar kan göras mycket längre än så här. Vi har alla möjligheten att avgöra om vi vill skänka pengar, allt efter den egna uppfattningen om vikt och relevans, efter eget samvete och ekonomisk förmåga. Vi kan välja att titta bort och lägga våra slantar på annat. Precis som vi kan välja att gå förbi den vädjande blicken och den slitna muggen som sträcks emot oss på gatan. Möjligen tycker SD och vissa moderater att dessa organisationers "tiggeri" också ska förbjudas? Var och en för sig själv? Kanske inte? 

Men det parti (SD) som nu basunerar ut det här människofientliga budskapet på bussar och torg är själva en organisation som ägnar sig åt tiggeri. För ett par år sedan gick de ut med en vädjan om pengar till medlemmar och andra som velat stödja partiets framtagande av reklamfilmer, flygblad och affischer inför valet 2014. Med andra ord bland annat den här ganska kostsamma SL-affischeringen om att stoppa organiserat tiggeri.

Partikassören Per Björklund sa så här till Expressen när partiets egen tiggerikampanj inleddes:

”Vi har alltid samlat in pengar på det här viset”

Kanske är det slut med det nu, undrar jag?

BOOM! Där sköt sig Moderaterna i foten!

Moderaternas valkampanj har satt igång på allvar. Här i Stockholm, närmare bestämt bara på Östermalm, sätts valaffischer upp med texten ”Boom! Där rök försvaret”. Meningen är att folk som gillar stark militärmakt ska skrämmas att rösta rödgrönt. Det komiska är att Moderaterna själva var med om att rösta bort värnplikten och har gjort kraftiga nedskärningar i den militära budgeten under sina år vid regeringsmakten. Så pass kraftiga att dåvarande (2007) moderate försvarsministern Mikael Odenberg avgick från sin post med buller och bång. Låt vara att de på senare tid har upptäckt att Putin sitter vid makten i Ryssland och börjar undra vart det där försvaret tog vägen egentligen?

Det är alltså inte med någon större trovärdighet Moderaterna nu utmålar sig som försvarsivrarnas bästa vän. Att kampanjen förs endast på Östermalm ger det hela ytterligare en komisk knorr. Där är nämligen nämnde f.d. försvarsminister Odenberg född och boende. Skulle vara kul att höra vad han har att säga om kampanjen?

Om Miljöpartiet, Almedalen, valfläsk och liberala mediers valkampanj

Almedalen-cirkusen är mitt i föreställningen och igår var det Miljöpartiets tur att ta plats i manegen. Det jonglerades friskt med feminism, klimatfrågor och skolsatsningar med mera. Inga stora sensationer egentligen. Den statsvetare som fick kommentera Åsa Romsons tal i SvT tyckte hon fokuserade mycket på just de här frågorna och menade att det kunde bli svårt locka alliansväljare med dessa. Politiken har blivit alltmer en popularitetstävling i stil med Idol eller Schlagerfestival. Vilka rytmer lockar mest?

Men det är kanske så att många väljare trötta på taktiksnacket och de ängsliga blickarna på mentometerrörelserna? Den senaste mätningen från Sifo lär dock knappast ha gjort partistrategerna mindre nervösa. Där fick Mp över 13 % och Feministiskt Initiativ (FI) skulle komma in i riksdagen med 5 % av rösterna. Möjligen blir det en och annan förvånad statsvetare som senare kommer att kommentera höstens valresultat? De viktigaste frågorna igår kanske inte är lika viktiga idag?

Att miljöfrågorna och klimatoron är något som blivit allt viktigare för väljarnas röstande har emellertid alliansstrategerna upptäckt. Alliansregeringens lansering av en satsning på järnväg med stor presskonferens tidigt på just Miljöpartiets dag i Almedalen var förstås genomtänkt till övertydlighet. Kanske är det också den tyngsta kritiken man kan rikta mot paketet? Att den osar valfläsk. Förutom att det är en plan som sträcker sig ända fram till 2035 och att finansieringen är högst oklar. Vilket i och för sig inte behöver vara ett väldigt stort problem när det gäller mycket långsiktiga satsningar. Men att Reinfeldt och hans gäng yrar om att finansieringen är fixad bränner valfläsket ännu mer i kanten. Det osar ganska flottigt! Inte minst eftersom alliansregeringen har en finansminister som bara för några år sedan uttalade att satsningar på järnväg var ”robust olönsamt”! Han tyckte då att Sverige hade alltför liten befolkning för att binda samman stora städer med snabbspår och att det vore ”oansvarigt” att satsa på utbyggnad. Nu görs den, enligt Jan Björklund i Aftonbladet, ”största utbyggnaden av järnvägen sedan 1860-talet”. Plötsligt har det blivit långsiktigt lönsamt. Jo, att det är val i höst har blivit allt tydligare.

Även i de stora morgontidningarnas rapporter från Almedalen och artiklar om valet är det tydligt att vinklingarna börjar bli hårdare och att rubriksättningarna blivit mer utstuderade. Häromdagen skrev jag om hur en undersökning användes för att ytterligare måla en bild av FI som det stora valspöket.

Igår, också väl tajmat på Miljöpartiets dag i Almedalen, hade SvD en artikel om Miljöpartiets skolpolitik. Artikelförfattaren Johanna Ekström lyfter fram uttalanden från Lärarförbundet som tycker att Mp:s förslag från i höstas om 10000 nya medarbetare i skolan saknar förutsättningar att förverkligast som rekryteringsläget ser ut just nu (!). Rubriken som artikelförfattare Ekström valt att sätta lyder; Lärare saknas för Mp:s löfte. För det första är det lite märkligt att lärarfacket andas sådan pessimism när detta löfte ju är kopplat till löneökningar för lärarna. Strategin är förstås att höga status för läraryrket och långsiktigt göra det attraktivare att söka sig till lärarutbildningar och för redan utbildade lärare att söka sig tillbaka till skolorna. Dessutom, framgår det i mitten av artikeln, är förbundet lika kritiska mot alla partiers förslag om satsningar på skolan. Rubriksättningen hade alltså lika gärna kunnat gälla vilket parti som helst eller samtliga partiers skolsatsningar. 

Jo, nog märks det att valrörelsen är i full gång. Extra kritisk läsning är alltså att rekommendera framöver.

KD skrämmer väljare i alla läger

Sifo har genomfört en undersökning där de tillfrågade får ange vilket parti som skrämmer dem allra mest eller i klartext svara på frågan om var, på en tiogradig skala, de placerar de olika partierna från ”hemskt på alla vis” till ”perfekt på alla vis”. Totalt ”vinner” Sverigedemokraterna (SD), det vill säga är det parti som allra flest tycker illa om. SvD gör dock i dagens tidning stor sak av att Feministiskt Initiativ (FI) är det parti på vänstersidan som väcker starkast avsky hos väljarna.

Rubriken är ”FI skrämmer väljare i alla läger”. Poängen är förstås att FI skulle vara ett spöke som skrämmer S-väljare eller mittenväljare som det brukar kallas. Det spekuleras i hur Socialdemokraterna måste förhålla sig till FI och en statsvetare får analysera det hela.

I slutet av artikeln nämns helt kort att Kristdemokraterna (KD) ”sticker ut på regeringssidan” och att de hamnar på samma nivå som FI. En titt på själva undersökningen ger att KD även bland alliansväljare är det parti som ger klart mest ”skrämselpoäng” av allianspartierna. Bland väljare till Folkpartiet (Fp) såväl som Moderaterna (M) och Centern (C) och likaså hos Socialdemokraterna (S). Bland Fp-väljare är KD nästan lika ”skrämmande” som S. Med andra ord skulle rubriksättningen och fokus ha kunnat riktas på det sätt som jag har gjort här; att KD skrämmer väljare i alla läger. Kan KD:s värdekonservativitet skrämma folk att välja allianspartier? Kanske skräms de över till S eller Mp? Ja, det går att spekulera i liknande termer... om viljan finns.

I och med Almedalen börjar valrörelsen på riktigt och de stora mediehusen är en viktig del av denna. Vinklingar av undersökningar och fiffig rubriksättning ger bilden och bekräftar ramarna som önskas för valet. Det gäller att vara på sin vakt nu. 

Kolla in:

En annan undersökning som bör vara intressant för den som värnar om miljön. Dessa bör undvika SD och M. Kommenteras på Supermiljöbloggen idag.

Om regeringsbildning, representativ demokrati och alliansdans

Nyligen hade allianspartierna en sedan länge planerad sammankomst som utgjorde en sorts kick-off för valrörelsen. Efter EU-valets debacle gällde väl att gjuta nytt mod i barm och ge sken av sammanhållning och optimism. Kanske därför det dansades inför kamerorna? Bilden av Moderaternas gravölsdoftande och Miljöpartiets och FI:s karnevalsliknande valvakor måste väl suddas ut, kan tänka?

Att döma av den senaste mätningen från Expressen/Demoskop så håller dock trenden i sig för alliansregeringen och som det nu ser ut lär de dansa ut ur Rosenbad i september. Desperationen börjar bli uppenbar. Häromdagen kunde vi läsa om hur Erik Ullenhag försökt fabricera ett lyckat resultat i att bekämpa utanförskap. Folkpartiets satsning under början av 2000-talet på att kartlägga utanförskapets geografi gick inte längre att använda eftersom den visade på en ökning under alliansregeringens mandatperioder.

Strategin som nu slipas på som bäst hos allianspartierna går, som jag förstått, ut på att i första hand angripa den ”nya vänstern” i vilken Miljöpartiet nu hamnat?! En beskrivning som ska skrämma väljare som tvekar mellan M och S förstås. För att göra vänsterspöket så stort som möjligt är nu Miljöpartiet plötsligt ett vänsterparti. Fredrik Federley (C) förflyttade för övrigt nyligen även Sverigedemokraterna längst ut på vänsterkanten för att ytterligare fylla på spökbilden. 

Inte så lite märkligt påstående med tanke på att ungefär 80 % av alliansregeringens beslut har kunnat klubbas igenom i riksdagen endast med hjälp av SD.

Men att försöka förfalska verkigheten och rita om den politiska kartan är inte den enda strategin som alliansen nu tillgriper som sista halmstrå. Den röd-gröna oenigheten är den kanske kraftfullaste komponenten deras valstrategiska program. Till skillnad då mot den förment eniga alliansen, ska väljarna förmås att tänka.

Det där har förekommit länge i alliansens retorik men kommer förstås att accentueras och lyftas fram ännu mer nu när valrörelsen kickar igång. Det är då, enligt min mening, två intressanta frågor som måste resas. Dels hur eniga allianspartierna egentligen är sinsemellan. Samt, om det nu skulle visa sig handla om fyra partier som tycker likadant i alla frågor, vilken mening det är att de är fyra partier och inte ett enda?

Allianspartiernas ”enighet”

Centerpartiet marknadsför sig fortfarande som något av ett miljöparti. På hemsidan står att läsa om partiets vilja att i EU och här hemma ställa krav på bindande mål. För EU:s del bindande mål avseende såväl utsläpp av växthusgaser som ökning av förnybar energiproduktion och energieffektiviseringar. Där stod Moderaterna för en helt annan syn och ville bara ha ett enda, och lägre satt, bindande mål. Det åskådliggör skillnaden mellan centerns och moderaternas miljöpolitik. I en alliansregering måste Centerpartiet ställa sig på torgen och skrika för att göra sin röst hörd. Inom regeringskansliets väggar har det varit Anders Borg och Fredrik Reinfeldt som styrt.

På området energipolitik säger sig partiet på sin hemsida vilja göra Sverige ”fritt från kärnkraft och istället drivas av 100 % förnybar energi”. Vilket är många mil ifrån exempelvis Folkpartiets deklarationer om att ”utveckla, inte avveckla, den svenska kärnkraften”. Fp vill bygga nya reaktorer, satsa på kärnkraftsforskning och göra Sverige ledande inom kärnkraftsutveckling. Allt enligt den egna hemsidan.

Kristdemokraterna hävdar att förbud mot vinster i välfärden är ”vulgärpropaganda” baserat på enstaka händelser och menar att kvaliteten på vård, skola och omsorg inte har någonting alls med aktörernas driftsform att göra.

Även Centerpartiets Annie Lööf sägs ha ryckt ut till vinstintressets försvar. Till skillnad från Anders Borg och Jan Björklund som har uttalat klar tveksamhet om riskkapitalbolagens vara eller inte vara inom offentligfinansierade tjänstesektorer. Den utredning som skulle se över kraven på företag som driver verksamhet inom vård, skola och omsorg har skjutits upp till efter valet. Ett smart sätt att undvika öppen debatt och blottläggande av olika ståndpunkter inför valet, kan tro.

Fredrik Reinfeldt kommenterade i en tv-intervju nyligen framgångarna för Feministiskt Initiativ i EU-valet och den miljöpartist som på mp-kongressen nyligen hållit upp ett plakat med texten ”feministisk revolution” med att konstatera; ”Jag vet inte vad det är”.

Till skillnad från exempelvis Folkpartiets Birgitta Ohlsson som har talat om att vi ”behöver mer liberal feminism än någonsin”.Säkerligen skulle hon, om hon pressas på det, också ha starka synpunkter på Kristdemokraternas syn på abortfrågan.

Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato, anser Folkpartiet. Moderaterna företräder också starkt den linjen. Centerpartiet och Kristdemokraterna däremot vill förutsättningslöst utreda frågan. Det är ganska stor skillnad.

Ja, så där kunde jag fortsätta att pilla i frågor där allianspartierna mer eller mindre skiljer sig åt. Det skulle emellertid bli ett väldigt långt inlägg.

Vi kan i alla fall konstatera att det, om viljan finns hos media, finns gott om stoff för att blottlägga ”omöjligheten” för allianspartierna att regera ihop.

Nu gör de ju emellertid just detta sedan 2006. En förutsättning för detta har givetvis varit ett givande och tagande och ett kompromissande där partiernas storleksförhållande gentemot varandra varit avgörande för graden av inflytande på politiken. Det hör till det politiska spelet. Vad allianspartierna nu försöker tala om är att detta kompromissande ska vara slutfört innan valet. Att det skulle vara en styrka att gå till val med ett enda program, ett enda valmanifest. 

Det är mot just detta jag har mina starkaste invändningar. Vad är det väljarna i ett demokratiskt val förmodas göra? Jo, överväga vilket parti som bäst representerar de åsikter väljaren företräder. Det är med andra ord viktigt att väljaren då konfronteras med en palett av olika åsikter och programförklaringar för att kunna göra ett meningsfullt val. Det är väljarens chans att påverka inriktningen av politiken. Alliansen har istället ”löst” detta åt väljaren genom att sudda ut skiljelinjerna... före valet. Det gränsar till skendemokrati, enligt min mening. Eller, alternativt, att de fyra allianspartierna har smält samman till ett enda och i så fall, av ärlighet mot väljarna, bör slå ihop sina partikanslier till ett enda.

Vilken politik som en eventuell blivande röd-grön regering ska föra bör avgöras i första hand av väljarna. De partier som ska bilda regering får sedan kompromissa utifrån det styrkeförhållande som väljarna har bestämt och som ska avspeglas i riksdagens sammansättning. Att avgöra det på förhand var ett misstag inför förra valet. Och vore att misshandla hela idén med representativ demokrati.

Tillväxt utan innehåll - tankar om tankarna bakom Mp:s valmanifest

Miljöpartiet (Mp) antog ett valmanifest på sin kongress med ett innehåll som många upplevt som kontroversiellt eller till och med världsfrånvänt. 

Det sägs också att det kan försvåra möjligheten att bilda en regering i vilken både Mp och Socialdemokraterna (S) ingår. 

Det ligger säkert mycket i detta och en hel del tänker nog att det är otaktiskt att gå ut så hårt i valmanifestet när ”segern” är nära. Men själv tänker jag att det är rakryggat och strongt att inte rida på framgångsvågen från EU-valet och fylla valmanifestet med populistiskt material för att attrahera ännu fler väljare. Vi som är partiets gräsrötter bestämmer fortfarande mycket av partiets politiska innehåll. Det är fortfarande många journalister och företrädare för andra partier som inte riktigt förstått (eller förmår att ta in?) detta fullt ut. Till exempel att partitoppens åsikter blir ”överkörda” på en kongress eftersom de i Mp betraktas som jämlika röster eller att besluten som tas på en kongress inte alltid följer spinndoktorers manual för politisk taktik. De flesta är vana vid partistyrelser som kör över kongressledamöterna och vid övertaktiska valrörelser där röstmaximering är huvudsak.

Jag tycker det är välgörande att Mp fortfarande värjer sig mot den hierarkiska partistruktur och det taktiska tyckande som andra partier oftast ägnar sig åt. Det här är själen i Mp och dess styrka långsiktigt. Däremot tror jag att det valmanifest som togs på kongressen förra helgen kortsiktigt, det vill säga till höstens val, kommer att dämpa den väljartillströmning som EU-valet innebar. Vi lär få vara nöjda med en ökning av rösterna jämfört med förra riksdagsvalet.

Det är ju lite tveeggat detta med röstmaximering. Alla partier vill ju få så mycket inflytande över beslutsfattandet som möjligt för att kunna driva igenom sin politik. Men samtidigt måste ju den egna politiken bygga på något som partiet (dess medlemmar) brinner för och tror på. Inte bara utgöra en variant av mainstream-tyckande. Varför skulle det vara alls viktigt att få genomslag för den egna politiken om den inte verkligen är den egna? 

Ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt

Bland de skrivningar i valmanifestet Mp antog var att partiet på sikt vill se ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt.

Att säga detta ses alltjämt som totalt världsfrånvänt av många. Många blir också oerhört provocerade och aggressiva. Det är som att ta nappen ifrån ett barn. Kanske handlar det mycket om rädsla att tänka utanför den invanda banan? Trots allt tal om individualism, att vara entreprenör och flexibel.

Om detta med evig tillväxt har jag skrivit ganska mycket på den här bloggen. Men också om hur motståndet mot en politiskt ledd omställning till en hållbar ekonomi är oerhört starkt och ges väldigt stor tyngd i debatten. Senast här. 

Därför är det oerhört viktigt att Mp fortsätter att tala om alternativ och om den eviga tillväxtens omöjlighet. Det är en långsiktig process att förändra diskurser och normer och därmed beteenden. Men troligen kommer den som talar om evig tillväxt om 20-30 år att bli utskrattad eller i alla fall medlidsamt klappad på axeln.

Andreas Cervenka skrev i SvD 02dec12 att tillväxten är en ”tvångströja”. När en av de stora liberala morgontidningarna slår upp en artikel av det slaget på första sidan i Näringslivsdelen har det trots allt börjat hända något med diskursen.

Han menar att verklighetens ekonomi är ”läran om skenande konsumtion av saker det är ont om men som vi låtsas finns i oändlig mängd”. Han framhäver också det faktum att ”alla pengar föds som lån med tillhörande ränta” och att detta tillhör förutsättningen för att det monetära systemet ska hålla ihop. ”För att betala räntorna på gamla lån krävs hela tiden ett tillskott av nya, i en allt snabbare takt”. Nya lån alltså. 

Han framhåller också Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok ”Bankrupting Nature” i vilken författarna talar om en mer cirkulär ekonomi där man skrotar BNP som värdemätare för ekonomisk utveckling, sätter ett rimligare pris på koldioxidutsläpp och reformerar finansmarknaderna.

Cervenka konstaterar att vad som tycks finnas i obegränsad mängd, till skillnad från naturresurserna, är ”den mänskliga oförmågan att förstå exponentiella kurvor och dess konsekvenser”.

Han skriver bland annat så här:

”Blindheten för farorna leder till kraftig underprissättning av fossila bränslen och överinvesteringar i oljeindustrin. Att evig tillväxt i en ändlig värld är en hopplös ekvation har aldrig bekymrat aktieanalytiker. Trots allt detta förblir BNP-tillväxt det heligaste av alla ekonomiska begrepp. Skeptiker riskerade länge att avfärdas som miljömuppar. Den tiden är förbi. Numera går det att läsa tillväxtkritik i tidningen Financial Times, inte direkt näverstövlarnas globala huvudkontor”.

 Tillväxtens innehåll

Men låt oss för en stund acceptera att samhället måste byggas på tillväxt. Finns det då inget sätt att styra vad som ska finnas bakom procentsatserna, påverka innehållet bakom siffrorna?

Krig sägs ju vara tillväxtfrämjande. Innebär det samtidigt att krig är bra? Varför då inte göra ett litet utfall mot Norge eller Danmark? Nej, ingen förordar förstås på allvar något sådant. Men då måste vi också rimligen fundera över hur vi tänker angående ekonomisk utveckling på andra områden. Satsa på sådant som leder till något positivt för att nå fram till ett hållbart leverne.

Att inte, som Stockholms Handelskammare, lyfta fram enkätsvar som synes vara positiva till motorvägsbyggen utan istället den ännu större entusiasmen för kollektivtrafik.

Byggandet av nya stora vägar baseras också, som nyligen framhållits, på gissningar från Trafikverket om ökning av bilåkandet vilket nu flera experter dömer ut som felaktiga.

Ska vi fortsätta flyga så kanske vi kan göra det i flygplan som drivs av solpaneler. Det är inte science-fiction utan redan på framgångsrikt försöksstadium. Solar Impulse 1 gjorde sin första flygning 2009 och flög från kust till kust över USA förra året, som längst i luften 26 timmar i sträck. Nyligen gjordes första testflygningen med den vidareutvecklade Solar Impulse 2 i Schweiz. Drivet av elmotorer ska planet kunna nå en maxhöjd på 12000 meter och enligt planen ska laddning av litiumbatterier möjliggöra flygning även nattetid.

Energieffektivisering är ett område som Moderaterna under EU-valet avslöjade sin okunskap om och ointresse för. Vilket är mycket märkligt med tanke på de positiva resultat för miljön, minskat resursuttag och dessutom kostnadsbesparingar som det kan ge. Genom att satsa på energieffektiviseringar sparar förstås el, minskar behovet av elproduktion och gör det lättare att nå klimatmålen. Men skapar också arbeten. 

Satsningar på energisnåla bilar, byggnader och apparater är något som tidskriften Nature Climate Change framhöll i en studie 2012. En av författarna, Charlie Wilson, har i en intervju till och med hävdat att ökad energieffektivitet är det effektivaste sättet att minska koldioxidutsläppen. En rapport från ACEEE (Amerikanska rådet för en energieffektiv ekonomi) som nyligen släppts skulle energieffektiviseringar kunna spara mångmiljardbelopp åt amerikanska medborgare och företag och de menar också att genom att använda redan existerande energibesparande teknik skulle elbehovet kunna minskas med 25 % vilket motsvarar stängningen av 494 elkraftverk till år 2030. Mer om detta står i en artikel i Fria Tidningen men tycks inte finnas på nätet. Däremot finns artikelförfattaren Stephen Leahys artikel i sin originalversion (?) att tillgå.

Detta är bara ett par exempel på att även befintlig teknik finns för att åstadkomma ganska avsevärda resultat om det är allvar bakom alla klimatmål och andra miljörelaterade mål. Utveckling och utbyggande hänger dock mycket på vilka ramar för investeringar och vilka regleringar för produktion som beslutsfattare sätter. Ska politiken få styra eller bara marknaden? De folkvalda eller den kraftfulla lobby som oljebolag och andra storföretag som sätter det egna vinstintresset före alla andra hänsyn?

När Gunnar Hökmark och många andra talar om att röja alla hinder för frihandel är det med blind urskillningslöshet. Jag tror att det Miljöpartiets kongress vill framhålla med valmanifestets skrivning om en ekonomi som inte bygger på tillväxt är att utveckling måste ses ur en mängd perspektiv och att investeringar måste styras till sådant som gynnar fortsatt liv på den här planeten. Inte produktion och konsumtion för produktionens och konsumtionens egen skull i ett evigt och allt snabbare snurrande ekorrhjul.

När vi nu närmar oss ett nytt val måste det också finnas partier som lyfter fram det här perspektivet. Om det ska finnas någon möjlighet för politiken att utgöra en motkraft mot lobbyisterna och som en reglerare av marknadens blinda sifferlogik.

Det vore väl märkligt om det inte skulle vara möjligt att framföra den här synpunkten. I en tid där nytänkande, innovation, entreprenörskap och flexibilitet alltid och överallt framhålls som positivt?

Rätt frågor i rätt val – Mp på rätt spår men vad med de andra?

Centerpartiet överraskar rätt ofta numera med oväntade utspel och outgrundliga strategier. Den senaste överträffar det mesta. Enligt SvD ska de locka väljare i det snart stundande EU-valet genom att lyfta frågan om EMU??!!

För det första har vi haft en folkomröstning där folket sa klart nej och inte mycket tyder på att det skulle finnas opinion för att ompröva detta. Frågan om svenskt EMU-inträde är helt enkelt inte aktuell. Mer än tveksamt att någon kommer intressera sig alltså.

Men framför allt är det ingen fråga som EU-parlamentet eller de svenska EU-parlamentarikerna har något inflytande i. Det avgörs ju inte på något ens långsökt vis i EU-parlamentet. Det kan däremot vara en relevant fråga att ta upp i höstens riksdagsval. Centerpartiet får gärna driva sin nej-linje då och kräva besked av andra partier men som ett led i EU-valskampanjen blir det faktiskt rent skrattretande. Lycka till!

Det är fler av de borgerliga partierna som har missförstått det här med EU-parlamentet. Eller möjligen har så lite idéer att de lyfter ofarliga icke-frågor?

Folkpartiet gör stor sak av rysk gas och kärnkraft. De tycker inte EU ska köpa rysk gas utan satsa på kärnkraft istället. Det är bara det att EU inte har någon gemensam energipolitik. Det står vart och ett av medlemsländerna fritt att avgöra vilken energikälla de vill satsa på. Det kan förvisso tänkas att energipolitik i framtiden kommer att bli mer av en gemensam EU-fråga och Fp kan ju möjligen trycka på för att det ska bli så men det är inte riktigt så deras upplägg i EU-valkampanjen ser ut.

Moderaterna vill lite olika saker. Toppkandidaten Gunnar Hökmark (som jag kallar producentombudsmannen) vill riva handelshinder. Det är förvisso en relevant linje i EU-valet. Men det finns andra kandidater som vill återföra makt från Bryssel till Sverige. Det är ju en tjusig ambition men att EU har stor makt beror främst på att svensk riksdag har enats om att lämna över den till Bryssel. Det är alltså en fråga för höstens riksdagsval och Moderaterna är ju välkomna att lyfta frågan då och mer specifikt vad som ska lyftas tillbaka. Det blir också lite motsägelsefullt eftersom det där med rivna handelshinder är ett sätt att begränsa det svenska självbestämmandet och friheten att sätta höga miljökrav och hälsokrav på produkter som importeras.

Kristdemokraterna... ja, vad vill de? Ingen aning faktiskt. Kanske de inte själva vet?

I vilket fall som helst vill de inte ställa upp i EU-valdebatt i TV4. Inte heller Moderaterna eller Centerpartiet. Den ställs därför in. Jag kan förstå att en sådan skulle bli alltför jobbig.

Det är också förståeligt att Miljöpartiet nått så höga procentsatser i väljarundersökningarna. Senaste siffran jag såg låg på 16 % av rösterna. Kanske beror det till viss del på att vi driver frågor som EU-parlamentet har avgörande inflytande i och där parlamentets godkännande är helt avgörande för beslutsmässighet i frågorna?

Som klimatpolitiken exempelvis. När EU:s klimatmål ska spikas nästa år är EU-parlamentets godkännande nödvändigt. Att parlamentet tidigare i år röstade för tuffare krav än EU-kommissionen visar att de kan medverka till att höja ribban och vara pådrivande i klimatpolitiken. Det har också visat sig att klimatpolitiken är den viktigaste för väljarna i EU-valet. Glädjande nog har väljarna upptäckt vad som är de relevanta frågorna i valet. För dem som vill att EU sätter höga mål finns det i stort sett inget alternativ till Miljöpartiet. 

En annan viktig fråga är det kommande handelsavtalet mellan EU och USA, det s.k. TTIP. Det är kommissionen som förhandlar men EU-parlamentet ska säga ja eller nej till avtalstexten. Det är alltså helt avgörande för vilket innehåll avtalet kommer att ha. Som framhålls i dagens SvD kan parlamentet genom att anta resolutioner markera sin hållning och därmed skicka signaler till förhandlarna om att inte ”peta in saker i avtalet som inte har deras stöd”.

Parlamentet har också avgörande inflytande över migrationspolitiken och fattade så sent som 2013 beslut om ett gemensamt europeiskt asylsystem. Det drev också nyligen igenom nya regler för samordnade räddningsaktioner till sjöss för att göra beredskapen bättre inför framtida båtflyktingkatastrofer som de vi sett nyligen vid Samos och Lampedusa exempelvis. Det är alltså av största vikt vilka som sitter i EU-parlamentet för den migrationspolitik som EU ska stå för. Mer av öppenhet och möjliggörande lagliga vägar till EU-länderna och en förändring av Dublinförordningen eller ett alltmer stängt och igelkottsliknande EU gentemot omvärlden? För den som vill det förstnämnda är Miljöpartiet förstås ett huvudalternativ.

Det gäller att driva rätt frågor i rätt val!

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/varsagod-och-valj-tugga-och-svalj.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/pa-flykt-till-europa-och-ett-eu-val.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/05/klimatfragan-viktigast-och-miljopartiet.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/korruption-lobbying-och-stangda-dorrar.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/demokratins-eu-2014-en-kort-lagesrapport.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/04/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_30.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html

Centerpartiets Zombie-walk ut ur riksdagen

Centerns ungdomsförbund (Cuf) har dragit tillbaka sin kampanj med uppmaningen att fotografera 1:a maj-demonstranter och publicera med hashtaggen #TheWalkingRed. Bra beslut. Tydligen var Cuf-ledaren Hanna Wagenius ganska ensam om att tycka att det var en kul idé. I synnerhet tycker jag tajmingen var extremt dålig med tanke på att Svenskarnas Parti marscherar i Jönköping, med tanke på Kärrtorp-attacken och den ganska hätska och otäcka samhällsstämning som infunnit sig mycket på grund av fascisternas våldsmobilisering mot vänstern och mot fredliga demonstrationer.

Vet inte hur idén uppstod men möjligen kan det handla om någon form av projektion? 

Centerpartiets tillvaro i alliansregeringen har ju inte precis varit framträdande och det vi hört mest om på senare tid är hur den förre centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på 90-100 miljarder på aktier utan att blinka men nu drabbats av minnesförlust. Eller om hur miljöministern Lena Ek varit tvungen att resa till EU och meddela den svenska regeringens åsikt att stödja låga klimatmål. Jag har inte uppfattat att det är centerpolitik utan en underkastelse de övriga allianspartierna.

Men alldeles lätt att veta är det inte. För vad är egentligen centerns politik idag? Jag vet att det fanns starka röster inom partiet att nästa gång gå till val utan alliansen, det vill säga i årets valkampanj. Men av detta hör vi nästan inget idag. Det vi hör är hur Anders Borg och Fredrik Reinfeldt angriper Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern för att de har olika valprogram. Underförstått att alliansen har ett gemensamt. Därmed bekräftar de farhågorna som de ledande centerpartisterna hade i artikeln jag länkade till ovan.

Vad röstar väljaren på när hen röstar på Centerpartiet i årets val? Moderat politik eller en urvattnad kompromiss mellan de fyra allianspartierna? Hur blir det med klimatmålen? Hur blir det med kärnkraften? Hur blir det med jordbrukspolitiken? Är det någon mening med valprogram för Centerpartiet? Är det någon mening med att ha Centerpartiet?

Inte undra på om centerpartisterna i regering och riksdag för en zombie-liknande tillvaro.

”The Walking Dead”, var det visst!?

 

Kostsamt, sa Borg!

Miljöpartiet har presenterat sin vårbudget med stora satsningar på klimat och skola. Finansminister Anders Borg gör stor sak av att den på flera sätt avviker från Socialdemokraternas skuggbudget. Antingen skulle Mp behöva ge upp vallöften eller också lägga ihop dem med Socialdemokraternas har finansministern räknat ut. Då blir det ”väsentligt mer kostsamt”, ska finansministern ha raljerat, enligt SvD (finns inte som nätartikel vad jag kan se).

Finansminister Borg vet förstås mycket väl att om man lagt ihop alla fyra allianspartiernas prioriterade satsningar på olika skattesänkningar eller annat så blir det säkerligen ännu mer kostsamt och han vet förstås också mycket väl att det inte är riktigt den logiken som gäller när svenska folket går till val.

Det är också tämligen vek kritik eftersom vi sett hur allianspartierna vid ett flertal tillfällen i år profilerat sig i motsats till varandra och många gånger betonat att de (faktiskt) är fyra olika partier som går till val på olika program. Ganska självklart egentligen. Vad vore annars poängen med att vara fyra partier istället för ett enda?

Invändningen från Anders Borg får också ett lätt löjets skimmer över sig då han just kommit från KU-förhör där han tvingats medge att centerledaren Maud Olofsson satt sprätt på hundra miljarder av hans budgetpengar (lika mycket som två års försvarsbudgetposter) utan att informera vare sig honom eller statsministern i förväg. Det borde ha fått finansministern att hålla lite lägre profil när det gäller att tala om vad som blir ”kostsamt”. 

Miljöpartiet och Socialdemokraterna redogör i alla fall för varandra och väljarna vad de vill lägga pengarna på. I alliansens Rosenbad kan de inte ens redogöra för, ministrar emellan, vad de gör med två gånger försvarsbudgeten.

- Kostsamt, sa månne Borg?

Kanske till och med mer kostsamt än Miljöpartiets och Socialdemokraternas vallöften tillsammans?

Har Europas politiker modet att göra vad som krävs?

Philippe Legrain, ekonom och författare, ställde i en SvD-artikel häromdagen en allvarlig fråga inför EU-valet; om Europas politiker har ”modet att konfrontera alla de egenintressen som hindrar tillväxten?”.

Han framhåller i artikeln hur Europa halkat efter USA i produktivitet och bekymrar sig för hur detta, i kombination med den demografiska utvecklingen (åldrande befolkning), skulle hämma tillväxten.

Ett annat sätt att se det är att ta det som en möjlighet att stanna upp och fundera över hur människans utveckling kan gå vidare ett steg på utvecklingsstegen, som Birger Schlaug formulerar det i antologin ”Svära i kyrkan”. Han är bara en av tjugofyra kloka och tillväxtkritiska röster i boken. Anders Wijkman ställer i sitt bidrag till den frågan om varför beslutsfattare ”så självklart ger ekonomerna tolkningsföreträde framför naturvetarna”. Samtidigt som isen i Arktis bildligt talat smälter framför våra ögon som Pär Holmgren, meteorolog och hedersdoktor vid Uppsala Universitet, framhåller i sitt kapitel av boken. Han efterlyser en helhetssyn och uppmanar oss att lyfta blicken och se problem som ligger längre fram och inte bara framför näsan på oss. Kanske ska vi till och med se den vikande tillväxten som ett järtecken? En utarmning av jordens tillgångar och en utmattning av systemet som ständigt jagar nya tillväxtsiffror och vi konsumenter som leds att jaga nya varor och tjänster att konsumera. Vi har nått bristningsgränsen. När den här bubblan brister blir 2008 en semesterresa i jämförelse. Detta måste varje tänkande människa innerst inne åtminstone någon gång ha känt. Att det inte håller längre. Vi måste diskutera hur vi i den rika delen av världen ska förvalta all denna rikedomen som skapats av två hundra års kapitalism och en hel efterkrigstid av tillväxt.

När kopplingen mellan tillväxt och arbete åt alla alltmer försvagas blir också de politiska lösningarna alltmer desperata och obehagliga. Där finns en av de stora förklaringarna till de högerextremas framfart i Europa. Som dessutom påverkat politiker inom de etablerade partierna att tillgripa isolationistiska och rasistiska knep för att stanna vid makten. Exempelvis David Cameron som skjutit upp publiceringen av en utredning om invandringens kostnader till efter EU-valet eftersom den kommit fram till att den innebar ett plus för Storbritannien.  

Här någonstans finns de två viktigaste frågorna i EU-valet. Vilken sorts tillväxt behöver Europa (och övriga världen)? Hur får vi stopp på unken ultranationalism och rasism?

När flera av Europas politiska profiler uttalar sig och agerar som just sådana är det viktigt för väljare att kunna urskilja alternativa perspektiv och öppna ögonen för en annan väg framåt. Då kan också EU-valet bli riktigt intressant och engagera mer än de knappa 50 % som brukar rösta i Sverige (förvisso en hög siffra i sammanhanget). Min förhoppning är att Miljöpartiet har mod och kraft att visa den här alternativa vägen för väljarna. En väg bort från tillväxthysteri och konsumtionshets och istället mer av handlingskraftigt samarbete för att lösa klimatfrågan och andra miljöproblem. En väg bort från motsättningar mellan grupper i kamp om brödsmulorna och istället en riktning mot mer av solidarisk fördelning av det välstånd som finns och en gränsöverskridande gemensam samling för att rädda planeten och mänskligheten. För det är faktiskt det som står på spel. 

EU-valet i år kan bli det kanske viktigaste någonsin vill jag påstå. Vill vi ha tillväxtfanatiker och högerextrema rasister och ultranationalister i EU-parlamentet eller personer som är beredda att arbeta hårt och göra vad de kan för att vända ett minst sagt bekymmersamt och osäkert läge till något positivt? Valet av parlamentariker ska förvisso inte överdrivas men det är inte heller ointressant vilka som företräder oss där. Utvecklingen går att påverka. Det visar exempelvis den skärpta formuleringen av resolutionsförslaget om EU:s klimatpolitik som idag gick till omröstning i Europaparlamentet. 

Vi måste se till att det går att påverka ännu mer. Vi måste se till att få fler modiga politiker som vågar göra det som krävs in i EU-parlamentet. Hur det slutar annars vill jag helst inte tänka på.