Att närma sig Sverigedemokraternas väljare

- Nu är det väl dags för en förändring vad?

- Jo, det hoppas vi ju, säger jag, och talar om att jag strax ska till Mp:s valvaka.

På valdagen delade jag ut valsedlar vid en av vallokalerna på Södermalm och gick sedan och röstade själv. Fick en timme att slå ihjäl innan det var dags att bege sig in på valvaka på Kägelbanan vid Mosebacke. Jag köpte mig en öl i plastmugg på Mosebacke Terrass och slog mig ned vid ett bord, tog fram tidningen och njöt i värmen från den sista eftermiddagssolen. Ett par i medelåldern satte sig snart på bänken mitt emot och började prata om vädret. Men snart kom vi in på politik. Jag hade som sagt avslöjat min nästa destination, valvakan, och paret öppnade sig glatt.

- Ja, vi röstade på Sverigedemokraterna. Vi gillar Jimmie, han är bra.

- Jaså, tycker ni?

En lite mer tryckt stämning infinner sig och paret märker av min illa dolda uppfattning om Åkesson.

- Du tolkar nog Jimmie annorlunda än vi tolkar honom.

- Hur tolkar ni honom då?, undrar jag.

- Ja, han vill ju bara hjälpa människor som är flyktingar på plats. Han är inte rasist.

- Jaså, säger jag, det där har han börjat snacka om i valrörelsen. Han bryr sig väl inte om flyktingar, han vill ju bara inte att de ska komma hit, invänder jag.

- Ja, men vi kan ju inte ta emot alla flyktingar i världen. Det är ju bättre att hjälpa dem på plats.

- Vi tar inte mot alla flyktingar och varför skulle exempelvis Kurdistan vara bättre rustade att göra det. Där finns en miljon flyktingar just nu. Varför skulle det vara bättre att de stannar där?

- Kurdistan!!? Där finns ju inte några flyktingar.

Paret tittar menande på varandra som om jag var en idiot.

- Finns det inga flyktingar i Kurdistan? frågar jag förvånat.

- Nää (skratt)!

- Har ni inte läst tidningar i sommar? försöker jag.

- Tidningar ska man inte tro på, vi går efter fakta, säger mannen.

- Jaså, vilka fakta då? frågar jag.

- Asså, jag har ju varit i de där länderna, fortsätter han.

- Jaha, har du varit i Kurdistan?

- Nej, men jag har varit i Oman!

- Ja, men det är ju Kurdistan vi pratar om, invänder jag.

- Ja, såna där muslimländer.

Där inser jag att jag fått nog och att samtalet är på väg att spåra ur. Jag blir både förvånad och arg samtidigt och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Men det där samtalet biter sig fast i min hjärna under kvällen och jag tänker på dem när jag ser siffran 13 % orubbligt i kolumnen för SD i rösträkningsrapporterna under kvällen.

Jag erkänner att jag kände förakt för okunskapen hos det här paret. Jag erkänner att jag kände ilska över den stora skada som de här väljarna orsakar Sverige med sin okunskap. Läser någonstans att SD har flest väljare på orter där det finns flest outbildade. Här hade jag alla fakta med mig. En miljon flyktingar i Kurdistan är egentligen 1,2 miljoner bara i irakiska Kurdistan. Sverige tar emot lite mer än en promille av alla flyktingar i världen. Det är ljusår ifrån att vi ”inte kan ta emot alla”, osv. osv. Men de här SD-väljarna hade en alldeles egen verklighetsuppfattning. Eller kanske snarare en sverigedemokratisk sådan. Man får ju erkänna att Jimmie Åkesson är skicklig på att föra ut sitt budskap. Dessa väljares resonemang lät som ett eko från valdebatterna. Misstänksamheten mot media hade de också anammat. Något som är rätt grundläggande för SD:s förklaringsmodeller och verklighetsbeskrivningar. Det som tidningarna skriver är vinklat, vi talar om sanningen, har det hela tiden hetat. Det här gör att deras debattörer (både politikerna och väljarna) spelar efter helt egna regler. Jag tänker ibland på sovjettrogna kommunister jag mött under 1970- och 80-talen som kunde få svart att bli vitt och tvärtom. Det gör samtalen får så oerhört svåra att komma framåt någonvart.

Men jag skäms för den där känslan av förakt och funderar över hur jag skulle kunna bemöta ett par SD-väljare som dessa. Eller allra helst möta snarare och få in i andra tankebanor. Går det? Jag ser att det är fler som funderar i tidningarna, särskilt i Aftonbladet. Åsa Linderborg analyserar skarpt om ”idiotförklarade sverigedemokrater” och varnar för fördömanden av typen; ”Vi är dom upplysta, goda, smarta” och ”ni är idioterna”. Hennes recept är att prata politik istället. Om pensionerna, utbildningen, anställningstryggheten och socialförsäkringarna. Det låter rimligt.

Ronnie Sandahl menar i samma tidning att storstadsfixeringen och klyftan mellan stad och landsbygd måste överbryggas. Folk är svikna och bortglömda, arbetslösa och utan samhällsservice. Det ligger nog mycket i det. 

Mona Sahlin sa också något ganska klokt dagen efter valet; - Vi måste lyssna mer på SD:s väljare och mindre på SD:s företrädare.

Visst, men om vi ska inleda en dialog, hur gör man då?  När verklighetsbilden är så fjärran den egna.

Finns det kurser för sånt här? 

En pyrrhusseger som till slut leder till MoS?

Valresultatet blev en gruvlig besvikelse och det har legat som en våt filt över mig ända sedan första valresultaten offentliggjordes igår kväll. En del jublade över regeringsskifte. Men, frågar jag mig, hur ska denna nya regering se ut? På Miljöpartiets valvaka där jag spenderade kvällen spekulerades tidigt i vad som nu kommer att hända med regeringsfrågan. Den allra största besvikelsen för egen del, som för många andras, var ändå Sverigedemokraternas stora framgång. Att just detta parti skulle bli valets enda egentliga vinnare svider inte bara, det lägger en tung sten av sorg i mitt bröst.

Svenska folket har valt. Det valde inte Miljöpartiets satsning på förnybar energi, på järnväg, grön upprustning av miljonprogramsområden och andra klimatsmarta infrastruktursatsningar. Det valde inte heller Socialdemokraternas satsning på jobb och utbildning. Det valde inte Alliansens Sverigebygge och det valde inte heller Vänsterns förbud för vinster i välfärden. Det valde ett parti som vill kasta ut invandrare och göra det extremt svårt för nya att komma hit. Det känns oerhört tungt och sorgligt. Framför allt outsägligt sorgligt. Det känns inte längre riktigt som om jag lever i mitt Sverige längre. Ett land som jag i grund och botten alltid varit väldigt stolt över.

Jag har hittills varit lättad över att SD ännu inte alls har fått ett sådant genomslag för sina värderingar som liknande partier har fått i andra länder som exempelvis Danmark. Här stod samtliga partiledare upp mot Jimmie Åkesson när han i valdebatter före valet försökte låtsas att han ville hjälpa flyktingar där genom att vägra dem uppehälle här. Hur länge kommer detta motstånd att bestå?

Många jublade igår också över Fredrik Reinfeldts avgång som Moderatledare. Jag har svårt att dela den glädjen. Man må tycka vad man vill (och det gör man) om hans arbetslinje och nedmontering av välfärden som de åtta senaste åren inneburit men han har alltid hållit brandväggen intakt gentemot SD:s försök att smitta partiets grundvärderingar med sin infekterade invandrarfientlighet och rasism. Det är inte alls lika säkert att nästa partiledare har modet, styrkan och viljan att göra detta. Det säger en del att de som jublade högst över beskedet från Reinfeldt var Sverigedemokraterna.

Samtidigt är det till viss del just den politik Moderaterna drivit som framkallat framgången för ett missnöjesparti som SD och inte minst den dörr han lämnade på glänt efter sig genom att i sitt sommartal försöka tala om för folket att öppna sina hjärtan för kostsamma flyktingar. Den dörröppningen tackade SD för och slank in i valdebatten under ett par veckors tid med sin huvudfråga. Nu med ett (ofrivilligt) stöd från statsministern. Fredrik Reinfeldt vädjade till svenska folket att öppna sina hjärtan och ut kom en brun sörja. Han bäddade alltså en hel del för sitt och partiets eget fall.

I alla händelser ser jag få eller inga anledningar till att jubla. Inte heller regeringsmakten känns i dagsläget särskilt attraktiv. För vilka andra partier ska stödja en regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet med tillsammans dryga 137 mandat i riksdagen av totalt 349?

Rödgrön regering?

Spekulationerna var som sagt redan i full gång kring borden vid gårdagens valvaka på Kägelbanan i Stockholm. Väl hemma igen hör jag hur Stefan Löfven säger sig vilja bilda en ”handlingskraftig regering”. Jag hörde också hur han öppnade för samarbete över blockgränsen och skrev på fb innan jag gick till sängs att där stängdes dörren till V. Redan idag fick jag rätt och en märkbart indignerad och upprörd Jonas Sjöstedt stod alldeles nyss i Agenda och antydde att detta skulle bli kostsamt för S och Löfven. Där sprack alltså ett regeringsalternativ som i alla fall hade större stöd i riksdagen än en alliansregering skulle ha. Så vad återstår för alternativ?

Centerns Annie Lööf säger idag att hon inte kommer att sätta sig i en regering med S. Folkpartiets Carl B Hamilton sa i Aktuellt att de ska minsann använda samma knep som S när det gäller att fälla en budget och tänkte då på hur delar av alliansens budget ifjol lyftes ut för omröstning. KD är inte ens tilltänkta. Dessa småpartier har också investerat en hel del i alliansen och hela deras politiska strategi har gått ut på att investera i den. Det är svårt att tro att ett nytänk ska komma redan i år. Det lär dröja innan ränderna går ur.

Kvar står då Moderaterna med en sårad partiledare på väg att dra sig tillbaka. Möjligen talar det för att han inte ryggar för att göra det omöjliga. Nämligen att sträcka ut sin hand till S (och möjligen Mp) för att bilda en stark regering. Det kommer antagligen inte att ske i första förhandlingsvändan utan kanske efter ett par misslyckade försök till regeringsbildningar. Då kan han fortsätta att hävda att han tar ansvar för Sverige men slipper samtidigt ta hand om följderna för Moderaterna som parti.

Samtidigt är det kanske enda lösningen på en parlamentarisk situation där SD sitter som en rejäl propp i röret för alla beslut som en framtida regering kan tänkas vilja genomdriva, till att börja med höstbudgeten.

Det blir hur som helst en närapå omöjlig uppgift att bilda en ”handlingskraftig regering” som Löfven eftersträvar. Det kommer att kräva ett och annat offer (V blev det första) och en och annan prestigeförlust. Men om inget annat parti är berett att göra sådana uppoffringar och dödläge uppstår kanske det blir så att, för att undvika nyval, de två stora gör upp med varandra och den rödgröna segern istället blir till MoS, alltså Moderater och Sossar. Något jag skrev om första gången för ett och ett halvt år sedan.

Det skulle neutralisera SD och göra möjligt för både Moderaterna och Socialdemokraterna att skapa en ”jobblinje” som en sorts vidareutveckling av arbetslinjen. Där någonstans lär de i så fall mötas, det nya och det gamla arbetarpartiet.