USA använder svenska vatten och svensk mark med blicken mot Arktis

 

Just nu pågår febril aktivitet i Karlskronas skärgård. Amerikanska skepp övar där navigering (!). I samma vatten och bland samma skär som den ryska ubåten U137 fastnade på i oktober 1981.

”Den svenska skärgården är både komplex och utmanande att navigera i och utbildningen är uppdelad i olika faser där både skydd och anfall ingår.”

Så beskrivs det på Försvarsmaktens egen hemsida. Det är enligt min mening uppseendeväckande att en av stormakterna bjuds in att lära sig hantera de svårigheter för en anfallande militär styrka som finns i skärgårdsmiljö. Att den svenska skärgården är komplex och utmanande att navigera i är ju en av det svenska försvarets styrkor. Att då avslöja för en främmande militär makt hur man ska övervinna svårigheterna verkar snudda vid landsförräderi. Vi lär väl knappast bjuda in ryska militärer att ta del av samma information?

Självklart inte och i dagsläget kanske vi inte behöver vara rädda för en amerikansk invasion. Men Försvarsmakten påpekar ju särskilt att vi lever i en komplex och snabbt föränderlig och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar värld, så vad vet vi egentligen om vad som händer imorgon med ett land där beväpnade högerextrema miliser nu, med presidentens goda minne vad det verkar, mobiliserar för… ja vad?

Försvarsmakten säger sig ju anpassa sig till ”den utveckling vi inte kunnat förutse” men verkar inte ens klara att anpassa sig till den utveckling som kan ses idag.

Nu ger vi istället bort en del av hemligheten med vårt närförsvar till USA som tackar och bockar och kan lägga i minnet till senare tillfälle. Vad vet vi egentligen om landets planer för Arktis? Vad vet vi om dess planer på ”preventiva åtgärder” mot arvfienden Ryssland? Osv.

Arktis on my mind

Det borde ingå i Försvarsmaktens uppgift att hålla Sverige utanför såväl USA:s som Rysslands och Kinas säkerhetspolitiska ambitioner och planer för det område som Sverige faktiskt tillhör, nämligen Arktis.

USA:s intresse av området kan inte heller komma som en överraskning för Försvarsmakten. Redan ifjol kom FOI med en rapport författad av Niklas Granholm och med titeln ”USA och Arktis – Ett amerikanskt dilemma i väntläge?”

”Flera skäl talar för att USA kommer att börja agera mer aktivt i Arktis inom de närmaste åren”, framgår redan i sammanfattningen av rapporten, där dessa också konkretiseras:

”Klimatförändringarna i Arktis, energireserverna, de överlappande territoriella anspråken, de militärstrategiska implikationerna av missilförsvaret och den nukleära andraslagsförmågan, andra statliga och icke-statliga aktörers aktiviteter i regionen, miljöaspekterna samt allmänt ökande mänskliga aktiviteter i regionen”.

Rapporten pekar på vad som komma skall och som redan sker, nämligen att:

”Arktis är på väg att bli en reguljär del av USA:s nationella planeringsprocess. En fortgående konkretisering av handlingslinjer kommer efterhand att generera utspel, PM, artiklar och federala policydokument av olika slag.”

Exakt hur amerikanska framtida beslut kommer att se ut kan vi inte veta men Försvarsmakten bör ju givetvis i sin omvärldsanalys beakta de brännande frågor som FOI:s rapport framhåller:

”I kraft av sin supermaktsroll och globala intressen kommer amerikanskt agerande att vara en av de viktigaste faktorerna i hur karaktären av det nya Arktis utvecklas. På vilket sätt och i vilken takt kommer USA att utveckla sina handlingslinjer för det nya Arktis? På vilket sätt formulerar USA sina intressen i regionen? Vilka resurser har man tillgängliga? Vilka resurser saknas för att en sammanhängande politik skall kunna implementeras? I vilken takt sker denna utveckling?”

Ekonomiska intressen

Att USA fortsatt kommer att öka sina aktioner i Arktis är utom allt tvivel. Det var inte heller länge sedan som dess president gick ut med en trevare för att ”köpa Grönland” av Danmark, vilket inte emottogs positivt av danskarna. I våras gick de istället ut med att erbjuda ett ”stödpaket” till Grönland, över huvudet på den danska centralmakten. USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, författade en krönika ställd till danska folketinget där hon varnade för Rysslands och Kinas ”aggressiva”, ”rovgiriga” och ”förorenande intressen i området och istället framhöll USA som en pålitlig och ansvarsfull aktör i Arktis. Men kunde inte dölja att det vattnas i munnen på amerikanska ekonomiska intressenter:

”De outnyttjade resurserna i hela Arktis är verkligen anmärkningsvärda. De omfattar olja, gas och fisk med betydelse för hela världens matresurser. Dessutom finns sällsynta jordarter.”

I Finland är pressen inte lika blåögd som den svenska och frågor om Arktis ges en större uppmärksamhet än här i Sverige. Läsning av en artikel i Yle som tar upp frågan om USA:s intresse för Grönland rekommenderas.

FOI förutser det amerikanska intresset för regionen så här:

”I kraft av världsmaktsstatus, ekonomiska och militära resurser och det amerikanska systemets vana att formulera nationella intressen och agera efter dem, kommer de handlingslinjer USA väljer att vara av stor betydelse för utvecklingsmönstret i Arktis.”

Av FOI-rapporten framgår också det väl grundade antagandet att ”utvecklingen av en ny amerikansk policy för Arktis inte är en så starkt partiskiljande fråga”, men det måste ändå antas att aggressiviteten i agerandet kan komma att variera beroende på USA:s inrikespolitiska utveckling och maktförhållanden. 

Något som styrks av agerandet gentemot Grönland/Danmark samt i frågan om borrning efter olja och gas som är en följd av det republikanska partiets och president Trumps hållning till klimatförändringen, som i en miljökonsekvensanalys från Bureau of Land Management (BLM) beskrivs som ”cyklisk snarare än påverkad av människans livsstil”.

Det slutgiltiga beslutet om oljeborrningen kom i augusti i år och Arktis har också blivit en valfråga inför amerikanska presidentvalet.

Militära intressen

En mycket viktig detalj som USA kan förväntas åtgärda är behov av nya isbrytare och isgående fartyg. Det framgick redan 2011 av det amerikanska försvarsdepartementets rapport där det framhölls att ”USA behöver säker tillgång till Arktis för att kunna stödja nationella intressen i regionen”.

I somras kom också ett memo från president Trump som beordrade byggandet av en ny isbrytarflotta.

Det kan tilläggas (som en parentes) att Sverige och Finland, som av en ren händelse (?), tidigare i år lanserat byggandet av totalt fem nya isbrytare.

Arktis har också kommit att utgöra en spelplan för den nukleära andraslagsförmåga som byggdes upp i och med utvecklingen av kärnkraftsdrivna, kärnvapenrobotbestyckade ubåtar med kapacitet att under lång tid verka i kanten av eller dolda under istäcket i Norra ishavet. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland har byggt upp sådana flottor.

Det svenska agerandet kommer då naturligtvis som en oerhört välkommen present till de amerikanska säkerhetspolitiska och oljeindustriella aktörerna och policymakarna, samt den amerikanska militären.

Detta är bara ett exempel på det olyckliga med det militära samarbetsavtalet med USA. Det är så långtgående att vi inte längre, utan att bli utskrattade, kan hävda att vi försvarar våra gränser mot alla tänkbara angripare. Kanske är det långsiktiga målet att urholka alliansfriheten så pass att den till slut blir meningslös och öppnar för Nato-anslutning som ”enda vettiga lösning”?

Själv känner jag mig inte ett dugg trygg med vetskapen om att det tycks vara USA som ska garantera Sveriges säkerhet. En nation som är världens militärt absolut starkaste; som har en president som hotar andra med att ha den största kärnvapenknappen; som har tungt beväpnade högerextrema miliser på gatorna med samma presidents goda minne; och som har en historia fylld med militära interventioner och invasioner, efter andra världskriget så gott som alla med katastrofalt resultat.

USA, Iran och en kontext av starka spänningar

”Flygplanskatastrofen är det senaste exemplet på hur risken för missbedömningar och överilat handlande växer i en kontext av starka spänningar […] Den här veckan har varit en stark påminnelse om det som är mitt huvudbudskap idag, att diplomati och dialog alltid är att föredra framför alternativet” (utrikesminister Ann Linde på konferensen Folk&Försvar 12 januari 2020)

“I think if there were no tensions, if there was no escalation recently in the region, those Canadians would be right now home with their families […] It’s a reminder why all of us need to work so hard on de-escalation, on moving forward to reduce tensions and find a pathway that doesn’t involve further conflict […] the International community is being very, very clear about both needing to have a non-nuclear Iran […] while at the same time managing the tensions in the region that are brought about by US actions as well” (kanadensiska premiärministern Justin Trudeau i tv-intervju för Global National television 13 januari 2020)

Detta är två färska uttalanden som bör stämma till eftertanke avseende den svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Vilka åtgärder främjar den diplomatiska dialogen och vilka åtgärder ökar istället spänningen och osäkerheten i Sverige med omnejd?

Sverige blir ordförande i OSSE nästa år. Enligt utrikesministern, i talet vid Folk&Försvar, kommer Sveriges fokus bli dess närområde. Tyvärr har säkerhetsläget kring Östersjön ”försämrats över tid” och kommit att bli något som vi verkar behöva ”vänja oss vid”, sa hon. Vi kan inte utesluta ett militärt angrepp mot Sverige, fortsatte hon. ”Vårt mål är fred och stabilitet runt Östersjön”, för vilket det behövs ”en kombination av medel”, hävdade hon vidare. Bland annat att vi ”fördjupar våra försvarspolitiska samarbeten runt Östersjön och transatlantiskt, inklusive med Nato”.

Just där måste vi stoppa och tänka till en stund. Enligt min mening går just det medlet svårligen att kombinera med målet att nå ”fred och stabilitet runt Östersjön”. USA är den oomtvistat största militärmakten i världen och lika oomtvistad är det att det är USA som är motorn i Nato. President Trumps krav på övriga medlemmar att öka sina budgetsatsningar på militären är en påminnelse om detta. Nato är hörnstenen i den amerikanska säkerhetspolitiken framgår det av amerikanska regeringssidor. Man skulle lätt kunna vända på den kuttingen och säga att USA är en hörnsten för Nato:s existens och dess militära styrka och därmed möjlighet att verka. USA står för nära hälften av världens totala militära utgifter. USA har fler än 800 militärbaser utanför sina gränser, enligt boken "Base Nation" av David Vine. Detta kan jämföras med Ryssland som har fyra baser utanför sina gränser.

Sveriges insats i Irak handlar om att bekämpa IS/Daesh, betonade utrikesminister Ann Linde under talet i Sälen. Hon konstaterade också att ”det amerikanska bidraget” till insatsen i Irak är oerhört avgörande för framgången av [sic] våra styrkor i Irak”. Det är ju närmast en truism eftersom svenskarnas antal uppgår till ungefär 70 personer medan USA har tusentals soldater och annan personal på plats. Framgång i Lindes ögon innebär alltså bekämpande av IS/Daesh. Det måste ifrågasättas om det är USA:s ärligt menade mått på framgång med Irak-insatsen?

Efter USA:s mord på iranske generalen Soleimani har det irakiska parlamentet krävt att de utländska styrkorna ska ut ur landet, inklusive USA:s förstås. På detta svarade president Donald Trump med hot om ekonomiska sanktioner. Sanktioner som Irak ”aldrig sett maken till”, med Trumps eget språkbruk Eftersom USA har en dyr flygbas i Irak kräver han ekonomisk kompensation för denna som villkor för ett amerikanskt tillbakadragande. Ett krav som i ljuset av den nedanstående genomgången av USA:s krigföring i Irak måste ses som tämligen oerhört.

USA och Irak

Det är lätt att glömma bort vad insatsen i Irak handlade om från början, nämligen en ren lögnkampanj som handlade om att landet skulle ha lager av massförstörelsevapen som hotade säkerheten i regionen. De hävdade också att Irak hade kopplingar till al-Quaeda som kunde hänföras till attacken mot Twin Towers i New York 2001. Senare, när det visade sig att det inte fanns några massförstörelsevapen alls (annat än gamla rostiga och obrukbara rester av gamla kemvapen från kriget med Iran) och att någon koppling Irak-al Quaeda inte kunde bevisas (de fick insteg i Irak först efter koalitionens invasion 2003), skiftade syftet med insatsen retoriskt till att vara en insats för att befria landet från diktatorn Saddam Hussein och inför demokrati.

Det kan vara på plats med en kort repetition av skeendet som påbörjades med invasionen den 20 mars 2003 som genomfördes utan stöd av FN och av en ”coalition of the willing” ledd av USA. I verkligheten skapade invasionen av landet ett kaos i vilket en mängd olika grupper fick utrymme för våldsamma attacker dels mot varandra och dels mot den ockuperande koalitionen. USA skickade då ytterligare trupper. Något som dåvarande president Bush år 2006 kallade en ”ny strategi”. I slutet av 2008 skrev Irak och USA ett avtal, det så kallade Status of Forces Agreement, som innebar att samtliga amerikanska styrkor skulle lämna större städer i landet innan 30 juni 2009 och att samtliga soldater skulle lämna landet senast 31 december 2011. Huvuddelen av de drygt 150 tusen amerikanska trupperna drogs också tillbaka under 2009-2010 och de sista drogs tillbaka i december 2011. Antalet civila dödsoffer till följd av den USA-ledda koalitionens insats i Irak är svårt att fastställa men enligt tidskriften The Lancet 2006 kan den ha lett till ungefär 655 tusen irakiers död, direkt eller indirekt. Enligt beräkningar av Iraq Body Count 2008 hade till dess mellan 86453 och 94325 civila dödsfall rapporterats. Under åren efter 2011 var landet härjat av inre stridigheter och av strider mellan grupper av irakiska sunni- eller shiamuslimer, samt av kurder men också IS/Daesh. Av denna anledning inledde USA ännu en militär intervention i Irak i juni 2014. Den var mer begränsad än den tidigare men innebar omfattande bombningar, underrättelsestöd, rådgivning och utbildning av irakiska armén.

Till detta ska läggas att USA anlitade privata militära säkerhets/militärföretag för att utföra militära uppgifter i Irak, i synnerhet Blackwater (sedermera Xe). En rapport från Congressional Research Service från 2007 visar att så många som 182 000 anställda till privata militära företag och privata säkerhetsföretag då var kontrakterade under amerikanska myndigheter i Irak. Av dessa var 118 000 irakier, 21 000 amerikaner och 43 000 kommer från andra länder. Dessa hade också en mycket oklar juridisk status och gavs av amerikanska myndigheter immunitet mot irakisk lag. De som begick brott blev hemskickade utan påföljd med USA:s goda minne. I vissa fall sköttes utredningar om misstänkta krigsbrott av företagens egna anställda. Grundaren av Blackwater, Erik Prince, tillhör en av donatorerna till Donald Trumps presidentkampanjer och är en viktig partner för Trump och anklagats för att ha haft aktiv del i samtal med representanter för Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och Ryssland för att söka stöd för Trumps presidentkampanjer.

Inför kampanjen 2016 var ett av Trumps vallöften att ”bomba skiten ur IS” och de oljefält som då kontrollerades av IS för att sedan lägga beslag på oljan och ge vinsten till skadade krigsveteraner.

USA och Afghanistan

Afghanistans främsta naturresurser är naturgas och olja. Under mitten av 1990-talet hade amerikanska Unocal, med amerikanska statens stöd, planer på ett ingå avtal med talibanregimen i Afghanistan om två pipelines genom landet, en för olja och den andra för gas. De drog sig dock ur projektet när al-Quaeda attackerade USA:s ambassad i Nairobi 1998. Projektet hägrade dock framför ögonen på amerikanska oljebolag.

Efter George W. Bushs valseger hösten 2000 var vicepresidenten Dick Cheney en av flera före detta oljedirektörer som ingick den nya regeringen. Han fick i uppdrag av presidenten att inleda en stor energiutredning, US National Energy Policy Development Group, som kom med sin slutrapport våren 2001. Den visade att USA måste öka sin import av olja för att klara sina behov och en av rekommendationerna som Cheney och hans stab lämnade var att utöka antalet importländer. Bland annat föreslogs en ”fördjupad kommersiell dialog” med Kazakstan och Azerbajdzjan och andra kaspiska stater för att skapa ett ”stabilt affärsklimat för energi och angränsande infrastrukturprojekt”. Ett sådant var en planerad pipeline från de kaspiska oljeländerna genom Afghanistan, som dessutom också ruvade på outnyttjade fyndigheter av olja och gas. Men det förutsatte ett regimskifte. Detta framgår bland annat i Gunnar Lindqvists bok ”Olja: Jakten på det svarta guldet när oljekällorna sinar”. Det har debatterats huruvida detta var skälet till den amerikanska aktionen mot Afghanistan men lär åtminstone ha legat i vågskålen när väl beslut om angreppet togs.

Attacken mot Twin Towers i New York den 11 september 2001 blev hur som helst den avgörande händelse som gav skäl för USA att rikta en attack mot Afghanistans talibanregim, trots svävande bevis för att de skulle haft något med attacken att göra och utan något uttalat FN-mandat. Den inleds med en bombkampanj den 7 oktober 2001.

Nu gick det inte riktigt som USA hade hoppats. Efter 18 år av krig och mängder av civila dödsoffer pågår nu förhandlingar som bäst med talibanerna om ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande av sina soldater. Istället blev det Kina som blev först att utvinna olja vid Amu-Darya-fältet i norra delen av landet. Det USA-ledda pipelineprojektet lades ned på grund av oroligheterna och den pipeline för naturgas som nu är på väg att tas i bruk är ett projekt startat av Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien. Genom tidigare hemliga dokument som grävdes fram nyligen framgår också att amerikanska statliga källor ser insatsen i Afghanistan som ett stort fiasko och att det amerikanska folket och övriga världen dessutom förts bakom ljuset genom att amerikanska myndigheter hävdade motsatsen med stöd av manipulerade faktauppgifter.

USA och Syrien

USA etablerade år 2014 en internationell koalition i kampen mot IS och började bomba IS-mål i Syrien och började ge stöd till flera miliser som stod i opposition till den syriska regeringen under Bashar-al-Assad. Detta återigen utan stöd av någon FN-resolution. Attacker med flyg och drönare har sedan fortsatt mot både IS-mål och syriska regeringssidan som stöds av bland andra Iran.

Trump drog nyligen tillbaka de amerikanska trupperna från gränsen mellan Syrien och Turkiet och övergav därmed sina tidigare allierade, kurderna, i sticket. Däremot stannade de amerikanska soldaterna kvar i Syriens östra del där huvuddelen av de syriska oljefälten finns. Enligt Donald Trump ska de amerikanska trupperna vara kvar för att ”skydda oljan”.

USA och Iran

USA kräver att EU ska lämna kärnenergiavtalet (JCPOA) med Iran vilket Linde tycker är ”fullständigt felaktigt”. Det som nu hänt visar hur farligt det hade varit om Iran utvecklat kärnvapen, hur lätt det är att av misstag ”trycka på knappen”.

De knappar som Trumps USA tryckte på när de mördade general Soleimani kan mycket väl ha varit märkta med ordet ”olja”. Iran anses åtminstone indirekt ha legat bakom attacken mot saudiska oljekällor i höstas som de iranstödda Huhtirebellerna tog på sig. Det är sannolikt att det var främsta orsaken till mordet på Soleimani. 

Oförutsägbar och pålitlig på samma gång?

Ett annat vallöfte som Trump gav under presidentvalskampanjen 2016 var att vara oförutsägbar. ”Ingen kan röra oss, eftersom jag är så oförutsägbar”, sa han då. Det är i alla fall ett löfte han har infriat. Det är dock vanligare att media brukar använda epitetet oförutsägbar för Putin och Ryssland. Något jag aldrig riktigt förstått. Ryska intressen har varit tämligen stabila och förutsägbara sedan hundratals år. Att annekteringen av Krim kom som en överraskning för många kanske snarare handlar om bristande analys än rysk oförutsägbarhet, tänker jag. Låt vara att det kom snabbt och utan vidare förvarning, men det brukar ju vara utmärkande för många offensiva militära aktioner oavsett vem som utför dem eller i vilket syfte de utförs.

Så hur ska nu Sverige förhålla sig till allt detta? Ja, det vore rent moraliskt och i konsekvensens namn inte orimligt att åtminstone diskutera sanktioner mot USA, kan tyckas. Men med tanke på att USA är den otvivelaktigt kraftfullaste militära och ekonomiska makten i världen vore något sådant givetvis närmast skrattretande och skulle drabba den som försöker sig på ett sådant företag mer än det skulle drabba USA. Vad man däremot rimligen inte borde göra är att fördjupa militära och säkerhetspolitiska samarbeten med USA. Det vill säga just det som Sverige har gjort under senare år. Hur kan det motiveras samtidigt som USA driver en politik som starkt bidrar till stabiliteten i världen?

I maj 2018 skrev Sverige tillsammans med Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Försvarsminister Hultqvist trampade runt på Vita Husets gräsmatta och deklarerade sedan stolt att det som gjordes på det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi önskar fred och stabilitet”. Detta efter att USA på kort tid dessförinnan hade skickat 105 missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud, provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.

Vad är det som talar för att den stabilitet i närområdet som Ann Linde månar om ökas genom att hålla Donald Trumps USA hårdare i handen? Hade inte det varit en fråga att på allvar diskutera för deltagarna i Folk & Försvars konferens i Sälen nyligen?

Trumps USA som garanti för säkerhet och fred

Försvarsminister (än så länge) Peter Hultqvist gick i SvD den 24/9 ut med en debattartikel där han försvarade det svenska deltagandet i Nato:s stora militärövning Trident Juncture. Han säger i den att övning med Nato skapar säkerhet. Deltagandet sker inom ramen för vårt partnerskap med Nato säger han och att det i förlängningen bidrar till ”stabiliteten i vår del av Europa”. Han fortsätter med att påpeka att övningar som denna ”ska ses i ljuset av det försämrade säkerhetspolitiska läget” och specificerar med att anföra den ryska annekteringen av Krim och den pågående konflikten i Ukraina. En logik som haltar betänkligt med tanke på att det med all sannolikhet var hotet om att förlora sin marinbas på Krim och att den istället skulle bli en Nato-bas alldeles inpå knuten till ryska gränsen som fick Ryssland att agera. Dessutom slänger han in ”den ryska aggressionen mot Georgien 2008” i sammanhanget. Vilket är märkligt med tanke på att EU i sin rapport (Tagliavini-rapporten) om det korta kriget i Sydossetien fastställt Georgien som angripande part i konflikten. Men det är förstås vanligt att kasta in Georgien i samma andetag som Ukraina för att få Krim-annekteringen att se ut som en del av en trend snarare än ett undantag.

Med den här logiken närmar vi oss också USA, som i praktiken också styr Nato. Dessutom sedan 1999 enligt den s.k. Clinton-doktrinen som enligt många uttolkare kan ses som en amerikansk strategi för att omvandla Nato från ren försvarsallians till den USA-styrd politisk aktör.

Det är i ljuset av detta som man måste bedöma försvarsminister Hultqvists resa till Pentagon i våras då han, tillsammans med sin finske kollega Jussi Niinistö, skrev under en avsiktsförklaring om ett fördjupat försvarssamarbete länderna emellan. Detta gjorde han samma dag som USA drog sig ur Iran-avtalet. En amerikansk åtgärd som är ett led i en aggressiv trend som i betydligt högre grad berör världens samtliga länder än de ryska aggressionerna. Det är gåtfullt hur samarbetet med USA ska bidra till stabiliteten och säkerheten i Norden, Europa eller någon annan del av världen med tanke på hur det amerikanska beteendet sett ut under efterkrigstiden och att aggressiviteten under senare tid har eskalerat. Möjligen har landet fått en mer frispråkig och burdus talesman?

Alldeles oavsett vilket, vad sägs om detta axplock som garanti för fred, säkerhet och stabilitet?:

2015-

En koalition bestående av Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och USA invaderar Jemen för att bekämpa rebeller (Huthi-rebellerna) som gjort uppror mot presidenten Abdu Rabbu Mansour Hadi och hans regering. En konflikt i huvudsak mellan shiamuslimer och sunnimuslimer.

I en FN-rapport från augusti 2018 anklagas koalitionen för krigsförbrytelser innefattande dödandet av tusentals civila i flygattacker, tortyr och rekrytering av barnsoldater. Kriget har också lett till stor nöd bland landets civila. Även Huthi-rebellerna som koalitionen bekämpar sägs ha del i krigsförbrytelserna men det förminskar inte det faktum att USA står sida vid sida med krigsförbrytare och underblåser en konflikthärd som leder till nöd och instabilitet i området.

USA:s aggression mot Jemen går mycket längre tillbaka i tiden. De senaste 16 åren har amerikanska drönare angripit mål i Jemen i syfte att döda terrorister. De har säkerligen fått träff på ett antal men det är också väl dokumenterat hur oskyldiga civila som kommit i vägen för missilerna. Hundratals människor har på detta sätt mist livet vilket inte kan betecknas som annat än massmord utfört av USA. Hade det drabbat ett europeiskt land hade det orsakat ett ramaskri. I Jemen kan det fortgå utan större rubriker. USA har offentligt bett om ursäkt för misstagen och sedan riktat in sig på nästa mål, som Steven A. Cook skriver i en färsk artikel i Foreign Policy med titeln ”America Is Not an Innocent Bystander inYemen”. Alldeles nyligen gav USA:s utrikesminister Mike Pompeo klartecken för fortsatt vapentillförsel och underhåll till stöd för Saudi-Arabien. Som därmed kan fortsätta med sina skoningslösa flyganfall som hittills bidragit starkt till att döda eller såra 15000 civila och driva tre miljoner människor på flykt i det egna landet och runt tvåhundra tusen i grannländer.

Juni-17:

Den 4 november 2016 trädde det globala klimatavtalet från Paris i kraft. Ett avtal med mål att minska utsläppen av växthusgaser, samt att stödja de som drabbas av klimatförändringarnas effekter.

Den första juni 2017 tillkännager USA att de lämnar avtalet. Landet blir därmed det första att lämna klimatavtalet, av de 195 länder som skrivit på det. Det kan inte, enligt min mening, betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten. En bred forskarkår står numera bakom uppfattningen att klimatfrågan är av avgörande betydelse för planetens grundläggande funktion som plats för mänskligt liv och att en temperaturhöjning riskerar att rubba hela mänsklighetens existens eller i vart fall existensvillkor.

I FN-talet nyligen säger president Trump att USA istället gärna exporterar sitt ”överflöd av olja, grönt kol (min anm/!!??) och naturgas till våra allierade”. Tackar, tackar, ännu ett bidrag till säkerhet och stabilitet i världen.

Juli-17: FN:s konvention om kärnvapenförbud. Trots att förbudet givetvis skulle gälla alla länder vill inte USA släppa sina kärnvapenspetsar. Ställningen som dominerande militärmakt bygger bland annat på kärnvapenstyrka. USA ställer sig inte bakom konventionen och uppmanar aggressivt andra länder att inte skriva under.

Aug/Sep-17: USA skickar ett hotfullt brev till svenska regeringen med varning för att skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Det skulle försvåra amerikanskt försvarssamarbete med Sverige sägs det i brevet men där antyds också att andra områden skulle påverkas av ett sådant beslut. Dagarna efter kommer det också fram att liknande brev skickats till flera andra bland de 122 länder som aviserat intresse för att skriva under konventionen om kärnvapenförbud. Brev med samma förtäckta hot eller i vart fall påtryckning. Bland annat att en underskrift av konventionen skulle ha ”allvarlig påverkan på samarbete inom många områden, inklusive säkerhet, icke-spridning av kärnvapen och fredlig användning av kärnenergi”.

Den hotfulla tonen mot de 122 länder som aviserat intresse för att underteckna visar prov på USA:s tolkning av begreppet ”suveränitet” som i amerikansk tappning betyder ”America First”.

December-17: USA hoppar av FN:s migrationsöverenskommelse, Global Compact on Migration. En deklaration som togs enhälligt av FN:s samtliga 193 länder. USA står tämligen ensamt utanför och därmed garanterar därmed inte migranters rättigheter. ”Vi bestämmer själva hur vi bäst kontrollerar landets gränser och vem som får komma hit”, sa USA:s FN-ambassadör Nikki Haley. USA är förvisso inte helt ensamma om denna ståndpunkt numera men som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

December-17: USA erkänner den 6 december 2017 Jerusalem som Israels huvudstad. Det står naturligtvis USA fritt men som garanti för fred och stabilitet i Mellanöstern övertygar det inte. De flesta internationella bedömare menar att det fördjupar sprickan mellan judar och palestinier och riskerar att leda till ökad spänning i området och ett hinder för vidare fredssamtal.

Maj-18: USA överger Iran-avtalet och hotar de länder som framhärdar med att följa det med sanktioner. USA har inte bara militära muskler utan också ekonomiska i en värld byggd på US-dollar. De ger blanka f-n i FN och säger istället (Trump-citat) att ”den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”. Det vill säga inte på amerikanska marknader, inte med amerikanska banker eller i amerikanska dollar. Svårt för att inte säga omöjligt för större företag på världsmarknaden. EU har nu börjat skissa på ett eget system för internationella penningtransaktioner som ersättning för SWIFT-systemet som kontrolleras av USA och länge utnyttjats för att utpressa politiska fiender till eftergifter och som nu också ser ut att användas mot USA:s s.k. allierade i EU.

I FN-talet nyligen sa Trump att Iran ”sprider kaos, död och förstörelse”. Sagt av en president som företräder ett land som sedan andra världskriget har deltagit aktivt i krig i 37 nationer som orsakat åtminstone 20-30 miljoner människors död. Det vill säga ungefär 1000 människor per dag under perioden fram till idag.

Juni-18: USA hoppar av ett gemensamt G7-uttalande taget under G7-ländernas möte i Kanada. I slutdokumentet står det att G7-länderna erkänner fri och rättvis handel som en nyckel till tillväxt och jobb, och att man kommer att fortsätta att bekämpa protektionism, att handelsavtal ska vara öppna, transparenta, inkluderande och i enlighet med WTO:s regler. Bakom står alltså endast sex av länderna i G7. USA ställde sig utanför med kommentarer som ”kniv i ryggen” och att ”det finns en plats i helvetet för ledare som med dolda avsikter ger sig in i diplomati med president Donald Trump”. Visst kan man ha synpunkter på WTO men för USA som garant för fred, säkerhet och stabilitet i världen övertygar det inte.

September-18: Trump håller tal i FN och säger då öppet till hela världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism”. Avseende då amerikansk patriotism eftersom hans huvudmotto är ”America First”. Han uppmanar i talet andra länder att göra samma sak som USA, dvs ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet. Varje land ska sköta sig själv är huvudspåret i hans resonemang. Han basunerade också ut att USA nu ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC, och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns. Den saknar numera all auktoritet i amerikanska ögon. USA har tidigare skrivit under Detta alltså om den domstol som dömer i krigsbrottsmål, det vill säga mot länder och enskilda som begått krigsbrott. USA har förvisso aldrig underkastat sig domstolen men Trumps signal är tydlig; vi kommer att göra precis vad vi vill och anser vara bäst för USA alldeles oavsett om det innebär handlingar som betraktas som krigsbrott. Ironiskt nog sällar de sig genom sitt avståndstagande till ICC till länder som Iran, Syrien och Nordkorea.

Trumps tal i FN nyligen var en mycket rättfram programförklaring; suveräniteten för USA är USA:s enda intresse. Det globala samarbetet är total underordnat, eller i många fall oviktigt eller helt oönskat. Han uppmanade i talet andra nationer att följa sina egna intressen på samma sätt och bad dem i gengäld att låta USA sköta sitt. Han sa också följande:

”The United States will not tell you how to live or work or worship.”

Det kan ju låta oskyldigt som isolerat citat men Trump motsäger sin egen och USA:s doktrin genast när han i nästa andetag under talet kommer med följande uppmaning till de övriga FN-länderna:

”to join us in calling for the restoration of democracy in Venezuela”

Och vidare:

“to support Iran’s people as they struggle to reclaim their religious and righteous destiny.”

Därmed faller han in i linjen som gällt sedan andra världskriget och som på senare tid inneburit amerikansk aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien och Jemen.

Värnandet om suveräniteten gäller med andra ord endast USA och innefattar att alla andra länder underkastar sig USA:s vilja och intressen.

Som garant för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte.

Jag håller med om att Sverige som alliansfri nation ska göra allt för att värna gränserna och ha en beredskap för det värsta, inklusive ett ryskt angrepp. Men att samtidigt närma sig USA och dras in i dess omloppsbana runt världen är en politik som trotsar allt vett och sans. Dessvärre måste det starkt ifrågasättas om Sverige längre kan kallas alliansfritt? Tillhör vi inte numera USA:s ”allierade” som förutom ”olja, grönt kol och naturgas” också får det tvivelaktiga nöjet att bli mottagare av amerikansk ”suveränitet” a la Trump?

Som garanti för fred, säkerhet och stabilitet övertygar det inte!! 

Värdlandsavtal, avsiktsförklaringar och vad som är falsk information

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist kritiserade för några dagar sedan sin ryske motsvarighet Sergej Sjojgu för att sprida falsk information. Detta efter att den ryske försvarsministern hävdat att Nato fått ”obehindrad” tillgång till Finlands och Sveriges luftrum och territorialvatten. En liknande kritik mot Sjojgus uttalande kom också från finskt håll.

Sjojgu hävdade den 24 juli i ett uttalande att Nato fått tillgång till finskt och svenskt luftrum och territorialvatten och att Sverige och Finland i gengäld får delta i Natos krigsövningar och får använda Natos vapensystem. Detta är felaktigt säger alltså den svenske försvarsministern som påpekar att det för övningsverksamhet krävs särskilda tillstånd och att ”Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut”.

Den ryska reaktionen har kommit med anledning av att USA, Sverige och Finland undertecknat en s.k. ”avsiktsförklaring” (Statement of Intent, SOI) i Washington DC den 8 maj i år. Enligt förklaringen eftersträvar länderna ett ”djupare militärt samarbete” vilket innebär bland annat utbyte av underrättelseuppgifter och mer omfattande övningar i Östersjön. Det beskrevs som en ”historisk milstolpe” av den svenske försvarsministern och den amerikanske motsvarigheten James Mattis menade att länderna nu tar försvarssamarbetet ”till en ny nivå”.

Avsiktsförklaringen kompletterar tidigare ingångna avtal och det svenska värdlandsavtalet ligger bland annat till grund för det fortsatta närmandet som enligt dokumentet (SOI) innebär exempelvis ”utbyte av information på alla nivåer”, ökat praktiskt samarbete mellan ländernas respektive väpnade grenar, ”koordinerat deltagande i träning och övningar” och ”utveckling av samarbetet i samband med multinationella övningar”.

Förklaringen sägs inte vara legalt bindande men ”poängen är just att möjliggöra ett djupare samarbete, inte att begränsa det på något sätt”, som Charly Salonius-Pasternak vid finska utrikespolitiska institutet påpekat.

Värdlandsavtalet som skyndades igenom riksdagsbeslut den 25 maj 2016 utan större debatt var redan det en dörröppning för samarbete med Nato och USA. Enligt detta ska Nato vid en inbjudan ges tillgång till svenska militära baser, som kan användas för operativt och/eller logistiskt stöd till alliansens styrkor i deras militära operationer. Det talas om ”baseringsområden” som ska kunna användas av Nato-styrkor.  De mer detaljerade arrangemangen fastställs dock i tilläggsdokument som i regel brukar vara hemligstämplade. Några garantier för att det inte kan innebär kärnvapen på svensk mark finns inte heller. Det framgår dock i klartext att avtalet tar ”sikte på Natoledd militär verksamhet på värdlandets, dvs. Sveriges, territorium”. Samt att värdlandsstödsavtalet är avsett att vara i överensstämmelse med Natos ”doktrin” och ”att värdlandet, alltså Sverige, i största möjliga utsträckning utifrån förmåga och inom de praktiska begränsningar som råder vid varje given tidpunkt ska stödja de styrkor som är utsända till Natoledd militär verksamhet”.

De svenska och finska försvarsministrarna menar att den ryske kollegan Sjojgu sprider ”falsk information” när han påstår att detta är att likställa med ”obehindrad tillgång” till de svenska/finska vattnen och luftrummen. Ord är viktiga i de här sammanhangen och det Sjojgu säger är förstås en överdrift om det ska tolkas ordagrant. 

Men hur ska Peter Hultqvists uttalande om att ”Sverige har militär alliansfrihet” bedömas? Jag vill påstå att det numera är ett påstående som gränsar till den ”falska information” som Sjojgu anklagas för.

Enligt MSB:s hemsida ska militär alliansfrihet innebära att ”vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och att vi själva ansvarar för försvaret av Sverige”. Det kan ställas mot Försvarsmaktens definition av ”interoperabilitet” som är ett modeord i dokumenten det talas om här. Det är enligt Försvarsmakten en förmåga att ”multinationellt kunna fungera effektivt tillsammans” vilket ska kunna ske ”genom att tjänster utbytes mellan och utnyttjas av system, militära enheter eller militära styrkor”.

Interoperabiliteten kan handla om att olika svenska vapengrenar fungerar synkat tillsammans men syftar förstås i de här sammanhangen till att underlätta för svenska militära grenar och system att kunna agera och fungera tillsammans med andra länders styrkor och system.

Frågan är då - eller rättare sagt den stora frågan är – när gränsen är nådd för den svenska förmågan att ”själva ansvara för försvaret av Sverige”? När har vi knutit upp oss med en sådan mängd olika avtal och avsiktsförklaringar och rent operationella, tekniska och organisationsmässiga harmoniseringar med Nato och USA att vi nått över gränsen för definitionsramarna för militär alliansfrihet?

Foto av U.S. Air Force Master Sgt. Adrian Cadiz. Försvarsminister Hultqvist har varit flitig gäst i USA. Här den 20/5 2015 för diskussioner i Pentagon om gemensamma intressen. Säkerligen om "interoperabilitet" och kanske om värdlandsavtal och avsiktsförklaringar.

Om militäravtalet med USA, om stabilitet och fred, säkerhetisering och andra teorier

För bara ett par dagar sedan skrev Sverige tillsammans med Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Vi som trodde att det redan var tillräckligt djupt fick oss en smärre käftsmäll av försvarsminister Hultqvist som sedan stolt deklarerade att det som gjordes på det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi önskar fred och stabilitet”.

Det låter i åtminstone mina öron som ironi att i en strävan efter säkerhet och stabilitet söka samarbete med mannen som just skickat 105 missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud, provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.

Det bör i alla fall avkrävas en förklaring hur det är tänkt att en ökad amerikansk militär närvaro i Sverige och en vandring genom det säkerhetspolitiska minfältet hand i hand med Donald Trump ska bidra till stabiliteten i Norden. Det har givetvis påpekats från flera håll att ytterligare närmanden till USA och NATO ses som bekymmersamt från rysk horisont. En hel del menar att detta inte är något vi ska bry oss om, vilket förefaller vara en tämligen farlig inställning för den som har läst åtminstone en grundkurs i ämnet Internationella Relationer (IR).

Hemliga förhandlingar

Förhandlingarna om avtalet har förts i största hemlighet och medlemmarna i riksdagens försvarsutskott är belagda med munkavle om den (eventuella) information de fått om saken. Vi väljare vet med andra ord inte ett skvatt om vilka förutsättningar försvarsministern utgått ifrån, vilket mandat han utrustats med från våra folkvalda, eller hur resonemangen förts och hur man kommit fram till att ökat militärt samarbete med Trump:s USA skulle vara positivt för stabiliteten och säkerheten i Norden. Det har knappt skrivits en rad om detta innan avtalet fanns på pränt. Istället har ledande media bekymrat sig över huruvida det finns, eller försökt knåpa ihop, ett samband mellan NMR och Kreml och hur detta i så fall skulle kunna påverka svenska valet i höst. 

Istället borde de ifrågasätta hur för landet oerhört betydelsefulla säkerhetspolitiska beslut tas bakom lyckta dörrar och med oklart mandat från svenska folket. Alla undersökningar hittills har visat att svenska folket är emot NATO-medlemskap och sannolikt är flertalet av dessa också mer eller mindre skeptiska till alla former av militäravtal med USA och därmed till det Värdlandsavtal som vi redan har haft ett par år.

Jag har i flera år försökt hävda att det är dags att vakna lite och se vad som egentligen händer. Det kan förvisso vara svårt då det mediala bombardemanget om det förmenta hotet från Ryssland börjar likna förberedelser för krig. En statsvetenskaplig term för detta som skulle kunna appliceras på detta är säkerhetisering eller securitazation. 

Säkerhetisering – eller hur man skapar ett monster

Som jag skrev i mitt senaste inlägg (som länkats ovan) har det i flera års tid byggts upp en ryssrädsla eller rent av russofobi från media och politiker från så gott som alla läger. Somligt är förstås relevanta reflektioner och säkerhetspolitiska analyser medan däremot en hel del är ren skräckpropaganda och fantasifulla spekulationer.

Jag känner att det kan vara dags att introducera lite vetenskapliga vinklar i diskussionen som komplement till allt tyckande och tänkande.

Det statsvetenskapliga teoretiska begreppet säkerhetisering lanserades av den s.k. Köpenhamnsskolan bland statsvetare med IR som specialitet och som intar en s.k. konstruktivistisk syn på ämnet. Det vill säga en syn som är mindre statisk och tar hänsyn till processer som leder fram till förändring av den internationella politiken. Utgångspunkten är att alla intressen är subjektiva och att statsmän inte bara har materiella intressen utan också styrs av normer, moral, kultur och identitetskänsla. Det innebär också att saker och ting är föränderliga och således kan en opinion bearbetas för att åstadkomma önskad förändring.

Köpenhamnsskolan, vars mest tongivande namn kanske är Barry Buzan och Ole Waever, har alltså introducerat begreppet säkerhetisering, vilket kortfattat innebär att beteckna något som ett existentiellt hot. Ett sådant kan vara användbart för makthavare som vill genomföra extraordinära åtgärder, som exempelvis Bush-administrationens s.k. Patriot Act som blev en unik inskränkning av den integritet och frihet som USA annars brukar stoltsera med är hörnstenar i landets samhällsbygge. Det uppfattade hotet kan antingen växa fram underifrån eller skapas, möjligen kan det uppstå som en kombination av de två. Det som uppfattas som ett hot är alltså inte alldeles säkert ett verkligt hot, eller i vart fall inte värre än andra hot, utan kan vara en byggsten i en process som drivs i ett visst intresse. Nog kommer de flesta ihåg hur Irak utmålades som ”evil-doers”, hur Irak-Iran-Nordkorea benämndes ”the Axis-of-evil” och hur många "bevis" det fanns för att Irak hyste massförstörelsevapen på sitt territorium och hur viktig det var att USA invaderade landet för att avstyra eventuella attacker från detta hotfulla näste. För att i efterhand, bland spillrorna av landet, inte hitta en enda ledtråd till några massförstörelsevapen.

Detta var kanske ett praktexempel på säkerhetisering. Idag finns skrämmande likheter med det sätt på vilket Ryssland utmålas i media, av tankesmedjor och bland ledande politiker i både Sverige och andra Västländer. 

Fångarnas dilemma

Ett annat teoretiskt begrepp inom IR är det om Fångarnas dilemma. I all korthet bygger det på en tänkt historia om två fångar som i separata förhörsrum får vissa förutsättningar givna för strafflindring genom att tjalla på den andre. Den ena vet inte vad den andre gör och säger, och misstror den andre, och båda går därför med på villkoren för strafflindring trots att de inte är helt optimala. Hade de haft tillfälle att prata sig samman hade de båda istället kunnat bestämma sig för att inte tjalla på den andre och på det sättet båda fått ett lägre fängelsestraff. Poängen är här att betona vikten av samtal och förtroendeskapande åtgärder. Något som för övrigt de två motparterna Michail Gorbatjov och George Bush den äldre för ett par år sedan manade Ryssland och USA till att anamma. 

Fångarnas dilemma är en variant av olika säkerhetsdilemman som används inom IR. En åtgärd från en stats sida för att öka den egna säkerheten kan istället bidra till det motsatta. För att låna en förklaring från Joseph S Nye Jr:

”Om en stat bygger upp sin styrka för att vara säker på att en annan stat inte kan hota den, så kanske den andra staten, som ser den första bli allt starkare, också bygger upp sin egen styrka för att skydda sig emot den första. Resultatet blir att vars och ens oberoende ansträngningar att öka sin egen slagkraft och säkerhet gör båda otryggare” (Joseph S. Nye Jr, ”Att förstå internationella konflikter” (svensk upplaga 2007).

Det är i grunden dessa teoretiska grunder jag lutar mig emot i mitt fäktande mot svenskt NATO-medlemskap och den närmast hysteriska ryssrädsla som byggts upp under åren. Samt som teoretisk grund för min invändning mot Hultqvists formulerade syfte att öka den amerikanska militära närvaron i Sverige för fredens, säkerhetens och stabilitetens skull. Jag hävdar alltså att det bidrar till det motsatta.

Ryssarnas rädsla

Många menar att vi i Sverige inte ska ta någon som helst hänsyn till vad ryssarna tänker och tycker om våra närmanden till USA och NATO. Detta ska inte styra våra överväganden och dessutom menar många att det ryska perspektivets narrativ om hot från NATO är fullständigt ogrundat.

Det är en, enligt min mening, tämligen okänslig inställning med tanke på fakta som finns om den militära maktbalansen i världen som ser helt annorlunda ut nu än under kalla krigets dagar. Då var Sovjetunionen en väldig militärmakt och med gränser till Väst som i egentlig mening gick längs Berlinmuren, det vill säga i tredje land sett från Ryssland. Idag kryper NATO allt närmare och finns nu alldeles inpå den ryska gränsen. Under förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen om Tysklands återförening ska James Baker ha lovat den sovjetiske utrikesministerkollegan Eduard Sjevardnadze att inte driva en utvidgning av NATO i de forna östländerna. Därefter har en NATO-utvidgning steg för steg genomförts bland de forna sovjetstaterna och bland de övriga s.k. östeuropeiska staterna. Detta löfte hamnade aldrig på pränt men ska ha lämnats muntligt enligt de ryska utsagorna medan det i USA beskrivits som en myt. Bara för ett halvår sedan publicerade emellertid George Washington University en grundlig undersökning av saken, efter att ha gått igenom en mängd dokument som tidigare varit hemligstämplade. Dokumenten visar att höga tjänstemän från såväl USA som Tyskland och Storbritannien ska ha lämnat försäkringar till Gorbatjov och Sjevardnadze om att NATO inte skulle expanderas österut mot de ryska gränserna. Dokumenten klarlägger också att de då avsåg inte bara det forna östtyska territoriet utan alla de östeuropeiska staterna. Mer detaljer om undersökningen finns i en intressant artikel från Bloombergs.

Den ryska irritationen över löftesbrottet är med andra ord välgrundad. Det faktum att undersökningen genomförts av ett amerikanskt universitet och inte ett ryskt bör också undanröja alla spekulationer om fabrikationer och spekulationer.

För att återgå till den teoretiska diskussionen ovan har alltså Västländerna genom sitt löftesbrott skadat en viktig förutsättning för samtal, nämligen ömsesidigt förtroende. Detta leder också, enligt mitt sätt att se, fram till agerandet i Ukraina och annekteringen av Krim.

Krim är inte Gotland – men kanske kan bli?

Just annekteringen av Krim brukar anföras stup i kvarten som skäl för ett närmande till USA och ett stärkande av det svenska försvaret och ibland framförs oro för att samma öde skulle kunna drabba Gotland som bör vara av strategiskt intresse för den som vill behärska Östersjön.

Nu är ju inte Gotland på särskilt många sätt likt halvön Krim. Däremot hör annekteringen av Krim intimt samman med det ovan nämnda löftesbrottet och den ryska oron för nästa steg i utvidgandet av NATO. I Sevastopol hade Ryssland sedan 1783 en mycket viktig marinbas vilket blev en tvistefråga när Ukraina kungjorde sin önskan att bryta sig ur Sovjetunionen. När ryska sovjetrepubliken 1954 ”skänkte bort” Krim till den ukrainska sovjetrepubliken undantogs staden Sevastopol och marinbasen som därmed förblev ryskt område. Vid den ukrainska självständighetsförklaringen 1991 fick Ryssland efter förhandlingar ett hyresavtal för sin marinbas på Krim. Ett avtal som gick ut 2017 men som omförhandlades innan annekteringen 2014 och då förlängdes med 25 år till. Detta avtal ville den nya ukrainska regering som tillträdde efter Euromajdan 2014 riva upp.

Under den ukrainske presidenten Jusjtjenko fördes förhandlingar om ett ukrainskt framtida NATO-medlemskap. Vid Bucharest Summit 2008 bestämde NATO-medlemmarna att Ukraina kommer att bli NATO-medlem i framtiden. Det beslut som fattades var dock att för tillfället inte gå Ukraina tillmötes i den ansökan som inlämnades under president Jusjtjenko. Den 21 augusti 2009 undertecknades en deklaration mellan NATO och Ukraina, "Declaration to Complement the Charter on a Distinctive Partnership between NATO and Ukraine", för att fastställa detaljer som bestämts i Bukarest och vid senare möten. Ukrainas nya regering som tog vid i februari 2010 under nye presidenten Viktor Janukovytj beslutade att förvisso fortsätta samarbeta med NATO men klargjorde att medlemskap för Ukraina inte längre stod på agendan för landet.

Efter den långa vintern 2013/14 då protesterna mot president Janukovytj utmynnade i hans landsflykt tog en ny ukrainsk regering över styret. Bildad av politiker som var uttalat anti-ryska och pro-NATO. En utvidgning av militäralliansen till Ukraina skulle alltså ha inneburit inte bara att de kommit ytterligare en bra bit inpå livet på Ryssland utan också att marinbasen på Krim snart kunde vara i NATO:s händer och tvinga fram en rysk hastig utrymning. Det var naturligtvis inför denna, från rysk sida sett oacceptabla, utveckling som annekteringen av Krim genomfördes. Inte av någon sorts ohämmad expansionsvilja som lika gärna skulle kunna drabba Gotland som Krim, vilket många har antytt i säkerhetspolitiska debatter och artiklar.

Ett annat faktum som gör att Krim skiljer sig väsentligt från Gotland är dessutom dess befolkning som till mycket stor majoritet utgörs av etniska ryssar eller ryskspråkiga och som till stor majoritet (alldeles oavsett hur man tolkar den folkomröstning om anslutning till Ryssland som hölls 2014) säger sig vilja höra till just Ryssland. 

Vad gäller kärnlandet Ukraina har också den ryska oron visat sig vara befogad. NATO har förstärkt sitt militära stöd till landet med olika Trust Funds och har en representation i Kiev. De håller också regelbundna övningar i Yavoriv i västra Ukraina. Den årliga övningen, Rapid Trident, sägs från NATO-håll genomföras för att främja regionens ”stabilitet och säkerhet” och ”tillit”. Naturligtvis avses då inte hos ryssarna. Enligt den nya ryska militärdoktrinen 2014/15 räknas de största hoten till USA, NATO och NATO:s utvidgning österut. Upplevelsen av hoten avtog förstås inte i styrka i december 2014 då den ukrainske presidenten Porosjenko ändrade lagen för att avskaffa Ukrainas status som alliansfritt och förklarade att Ukraina kommer att starta en process för att uppnå kriterierna för NATO-medlemskap och djupare integrera landet i det Euroatlantiska säkerhetsområdet. Han tillkännagav då också att landet kommer att hålla en folkomröstning om NATO-medlemskap.

Vi kan förstås välja att ignorera den ryska oron och irritationen och säga att de fick skylla sig själva som inte begärde skriftliga löften utan litade på Västledarnas försäkringar avseende NATO-utvidgning. Eller också förhålla oss till den oro - för att inte säga rädsla - som Ryssland hyser för NATO och dess styrka.

Vilket för oss tillbaka till de teoretiska ramarna och det säkerhetspolitiska dilemmat med en stats åtgärder för att öka sin säkerhet som istället ökar alla staters otrygghet. Det bör givetvis även gälla Sveriges åtgärder som vi nu sett ännu ett exempel på med det olyckliga avtalet som Hultqvist bundit oss vid under veckan i Washington.

NATO-hotet – verkligt eller inbillat?

Varför ser då Ryssland på NATO som så hotfullt? Är inte Ryssland en jämbördig motståndare militärt som rimligen inte borde ha något att frukta? Det är ju så vi lärt oss att se på den ryska militära styrkan. Frågan är bara om det inte är ett synsätt som härrör från det Sovjetunionen som byggde upp en enorm krigsapparat matchande NATO-ländernas motsvarande styrka i Västeuropa och USA.

För att ge lite perspektiv på dessa frågor kan vi studera Sipri:s årliga rapporter om världens militärutgifter. De har under flera års tid visat den, åtminstone i pengar räknat, fullkomligt överlägsna styrka NATO besitter i förhållande till Ryssland. Nyligen har också den senaste släppts gällande 2017. Den visar att USA står för 36 % av världens samlade militära utgifter. Storbritannien och Frankrike tillsammans står för 6 %. Saudiarabien för hela 13 %. Att jämföra med Rysslands andel som är 4 %. Sipri noterar också en minskning av de ryska utgifterna med 20 % jämfört med föregående år. En siffra som en del menar är uppblåst av vissa budgettekniska engångsåtgärder men likväl en klar minskning. Enligt Sipri är också ytterligare nedskärningar att vänta.

Så USA spenderar alltså uppemot tio gånger mer än Ryssland på vapen, vapenutveckling och militära anläggningar. Till detta ska då läggas övriga NATO-länders militära kapacitet. Med denna vetskap bör det egentligen inte vara så svårt att åtminstone sätta sig in i ett ryskt perspektiv på frågan om hotbilder. Vem bör rimligen uppleva det som starkast?

Det är också lite märkligt att hotet från Ryssland slås upp så stort men inte det från USA. När Rysslandshotet förs på tal är det alltid Krim och Ukraina som det hänvisas till. Som jag försökt förklara är det en konflikt som har sina historiska specifika förklaringar. Det brukar också sägas att Ryssland uppvisar ”aggressivt beteende”. När det gäller Krim eller andra ryskspråkiga enklaver i närområdet stämmer det naturligtvis. Likaväl som USA inte önskar ha fientliga baser på Kuba vill inte Ryssland ha sådana inpå sin bakgård. Att detta innebär ett ökat hot mot övriga världen är däremot en uppfattning som vilar på lös grund. Frågan är också som sagt varför USA kommer undan med mord? En uppräkning av alla konflikter de startat, underblåst eller lagt sig i militärt skulle bli alltför lång. En uppräkning av det senaste årets utrikes- och säkerhetspolitiska handlingar (se början av denna text) torde rimligen också kunna betraktas som ”aggressivt beteende” mot omvärlden. Med skillnaden att de drabbar i stort sett alla stater i världen direkt eller indirekt. Med USA skriver vi ändå, istället för att införa sanktioner, ett säkerhetspolitiskt och militärt avtal som innebär ökad amerikansk militär närvaro. 

Svensk säkerhetspolitik ???

Det svenska beteendet i detta fall är betydligt mer svårförklarat teoretiskt än det ryska. Möjligen finns ett pengaspår (”follow the money”) att följa här, ett vapenindustriellt sådant? Men det får bli en senare fråga att följa.

Vill man vara lite elak skulle man kunna anföra managementforskningens beskrivning av expressivt ledarskap och applicera den på försvarsministern. Nämligen vikten av att synas och att tala om vem man är. Inte bara rent personligen men snarast idén om att förmedla synen på Sverige som en nation som finns och har en stor och viktig roll i världspolitiken.

Mer användbart kan institutionella förklaringsmodeller vara. Jag tänker då på begreppet isomorfism som innebär att en likformighet uppstår när organisationer (här stater) anpassar sig efter den dominerande formen av organisation inom ett visst fält. DiMaggio och Powell har betonat att detta begrepp handlar om pågående process. Organisationer väljer modeller för att likna andra inom samma fält, men påverkas också av andra aktörer utanför själva ”industrin”, som de organisationer som stöder, övervakar eller skapar policies. De framhåller också att det oftast uppstår en hierarki inom dessa fält med ett dominerande centrum som de övriga förhåller sig till eftersom det är viktigt att finnas inom fältet och inte hamna utanför.

Som förlängning av det resonemanget kan man också titta på institutionella logiker och hur dessa kan förändras. Här införs en maktkomponent då nyckelaktörer använder sin makt för att påverka möjligheten till förändring. I detta fall måste USA och NATO ses som nyckelaktörer och deras bild och beskrivning av omvärlden bli dominerande logik som styr förändring av försvarsorganisationer.

Men det förstnämnda om det expressiva ledarskapet hör ändå lite ihop med de förändringar som den svenska säkerhetspolitiken stått inför de senaste två decennierna. Jag har skrivit en hel del om hur Sverige under ca tio års tid gick från invasionsförsvar till insatsförsvar, efter intryck av modeller som NATO använde och som tänktes bli den framtida försvarsorganisationen (inläggen finns här, samt här och här för den nyfikne). Det handlade också om att det i en tid av avspänning och ständigt minskade försvarsanslag blev närapå omöjligt med standardiseringar och organisation i fasta regementen med förrådsställd utrustning. Strategin från ÖB:s sida blev då, menar jag, att beskriva verkligheten på ett sådant sätt att de politiska besluten och allmänhetens (folkets vilja) går i samma riktning som myndighetsledningens. Nu höjs röster för att stärka försvaret igen och då inte de insatsstyrkor som vi satsat på att bygga upp utan försvaret av gränserna. Ska fasta anläggningar och förråd byggas upp på nytt i uppdaterad version? Vad kostar detta? Kommer den kostnaden att gå att försvara politiskt? Kanske bättre vi skriver avtal med världens stora militärmakt och eventuellt också bli medlem i NATO? 

Avsaknaden av en seriös debatt om försvars- och säkerhetspolitiken gör att de allra flesta är fullkomligt omedvetna om vad som händer och varför. Det enda vi ständigt blir upplysta om genom media är att Putin är dum. Det är enligt min mening en fördumning av hela diskussionen och det säkerhetspolitiska förhållningssättet. Möjligen är det just detta som är meningen?

Ett alternativt förhållningssätt

Det ovanstående legitimerar inte på något sätt den ryska annekteringen av Krim men det bör rimligen förklara Rysslands intentioner och avsikt med sina aktioner. Om vi inte kan eller vill förstå dessa kan vi rimligen inte heller korrekt förutse intentionerna och avsikterna gentemot Sverige. Inte heller fatta de korrekta besluten angående vår säkerhetspolitik och vilka åtgärder som ska vidtas. Att närma sig NATO bör rimligen innebära att vi i ryska ögon utgör ett hot vilket vi tidigare inte har varit. Snarare har Sveriges och Finlands neutralitet setts som en trygghet för Ryssland. Det är givetvis därför som Putin säger att ett svenskt NATO-medlemskap skulle förändra den ryska synen på Sverige. ”De ska avstå från att hota”, har utrikesminister Wallström sagt om de ryska kommentarerna. Det är oklart om hon därmed helt ignorerar det hot som Ryssland upplever från NATO eller om det handlade om en pliktskyldig signal som förväntas från svenskt håll och för att blidka den NATO-hungriga oppositionen i riksdagen. 

Vad som driver vår försvarsminister Hultqvist däremot förefaller alltmer likna en sorts personlig trivsel i rollen som storman i förhandlingar med de stora grabbarna i Väst. En uppblåsthet som är skadlig för den svenska säkerheten och kan äventyra våra relationer österut för många år framåt även om det skulle inträffa en vändning internationellt. En vändning där samtal och kommunikation främjas istället för konfrontation och upprustning. Den senare utvecklingen hade Sverige och Finland kunnat vara ledande för men i ljuset av de senaste avtalen, närmandet till USA och den ökade amerikanska militära närvaron lär det inte kunna bli verklighet på kort sikt åtminstone.

Det finns kanske de som önskar sig en sådan utveckling. Själv ser jag en stor fara i den, ett säkerhetspolitiskt dilemma. Hand i hand med detta går naturligtvis demoniseringen av Ryssland, en säkerhetisering som ska legitimera underskrivandet av avtalen. Både de som nyligen undertecknats och eventuellt framtida? Avsiktligt eller aningslöst? Alldeles oavsett vilket är det bekymmersamt och bör bli en valfråga. Om det nu kan nå fram några andra frågor än migration under valkampanjen?

Valet i höst

Jag hyser inga större illusioner om att detta kommer bli en valfråga i höstens riksdagsval. Men det borde rimligen debatteras då jag är rädd att vi annars får ett regeringsskifte som kommer utmynna i ett svenskt förhandlande om NATO-medlemskap. Då opinionen möjligen inte är mogen för detta ännu tror jag att de NATO-vänliga allianspartierna kommer undvika den debatten före valet. Däremot lär de gärna fortsätta med sin tillämpning av säkerhetisering. Det vill säga att försöka övertyga den allmänna opinionen och väljarna att vi är utsatta för ett existentiellt hot från Ryssland. För att efter valet kunna köra över all opposition och börja förhandlingarna med NATO. Som återigen givetvis kommer vara hemliga, precis som nu vid förhandlingarna som förts inför tecknandet av det nya USA-avtalet.

Det i sig är ett demokratiskt dilemma. På samma sätt som Värdlandsavtalet smögs på det svenska folket helt utan hänsyn till opinionen kan det komma att gå till med ett NATO-medlemskap. För den som undrar vad jag menar med detta hänvisar jag till mitt inlägg från 21 maj 2017 om SIFO-undersökningen som ”försvann”.

Frågan är hur öppet inställningen till NATO kommer att deklareras under valkampanjen? Det vore intressant med en saklig debatt, men jag är rädd att vi snarare får den vanliga skräckpropagandan eller också ingen alls. En genomgång av partiernas inställning på sina respektive hemsidor visar emellertid att:

Moderaterna vill ha en färdplan för att gå med i NATO.

Liberalerna tycker att vi ska gå med i NATO för att få ”ett tätt samarbete och möjlighet att påverka”.

Centerpartiet vill att Sverige ska starta en process för att gå med i NATO.

Kristdemokraterna är för ett svenskt NATO-medlemskap.

Socialdemokraterna fortfarande hävdar att det vill se ett ”militärt alliansfritt Sverige”. Frågan är väl närmast vad Peter Hultqvist vill?

Vänsterpartiet säger nej till ett svenskt NATO-medlemskap.

Miljöpartiet vill bevara Sveriges alliansfrihet.

Sverigedemokraterna… Ja vad vill de egentligen? De säger de sig vara för ett starkt svenskt försvar och ”verka för ett nordiskt försvarssamarbete” och att Sverige genom partnerskapet för fred med NATO ”tar sitt säkerhetspolitiska ansvar”. På annat sätt nämns inte NATO. Ordet alliansfrihet nämns inte alls. Även internt höjs röster mot att partiet är alltför otydligt i frågan och nyligen aviserade förre partiledaren Mikael Jansson att han därför hoppar av och ansluter till nya partiet Alternativ för Sverige, som är motståndare till NATO-medlemskap. Vad SD landar i lär nog avgöras av utfallet av valet. Det är ett förhandlingskort som kan användas på olika sätt beroende på vilka som bildar regering. Att SD blir fortsatt vågmästare är inte orimligt att anta och då blir det ironiskt nog så att det parti som ställts utanför säkerhetspolitiska blocköverskridande överenskommelser hittills blir det som kan avgöra frågan. Det känns inte speciellt tryggt. 

Möjligen skulle den då kunna komma att avgöras genom en folkomröstning. Det kan vara ett sätt att passa över frågan om den blir för brännande efter valet. Opinionssiffrorna börjar ju nu också svänga till viss fördel för NATO-anhängarna. Kanske ytterligare en tids säkerhetisering kan få pendeln att svänga över helt?

Hur man skapar ett monster – Om kopplingen mellan NMR och Kreml, ubåtar och hybridkrig

Jag noterar hur flera tidningar de senaste dagarna försökt koppla ihop NMR med Kreml. En del medlemmar i nazistiska NMR använder ryska domäner i sina mejladresser och några använder den ryska kopian av Facebook, VKontakte. Skribenter i bland andra Expressen och SvD slår upp saken i artiklar men erkänner samtidigt att de har lite svårt att lista ut på vilket sätt de kan koppla detta till Kreml och Putin. Det hindrar dem inte från att spekulera och därmed spä på bilden av Ryssland som ett hot mot Sverige. Strunt samma om det kokas soppa på en spik tycks det. När det gäller Ryssland ligger den journalistiska ribban lågt vad gäller spekulationer, indiciekedjor och konspirationsteorier.

Det får mig att tänka på Mattias Göranssons utmärkt skrivna ”Björnen kommer” (2017). Jag tycker mig se samma mönster som Göransson påvisar i sin bok. Det gäller att skapa ett monster och i ivern glöms vanlig källkritik och prövningar av resonemang bort. Jag har redogjort för och diskuterat kring Göranssons bok i ett tidigare inlägg.

Men det finns anledning att komma tillbaka till den då den så väl illustrerar hur mönsterseende uppstår och en hysterisk rädsla piskas upp som i förlängningen kan bli kontraproduktiv eller rentav farlig. Den visar att det inte krävs särskilt mycket fakta för att driva en uppfattning i pressen och framkalla en eskalering av tonläge, en ur säkerhetspolitisk synpunkt skadlig misstro mot främmande makt, och en snedbalanserad bas för analys av tillförsel av resurser till Försvarsmakten. Inte bara vad avser den totala mängden resurser utan också till vilka vapenslag, typer av utrustning och aktiviteter anslagen skulle tilldelas. Att skapa monster som inte finns hjälper varken allmänheten som får en överdriven hotbild på näthinnan att ligga sömnlös för, eller beslutsfattare att ta de rätta säkerhetspolitiska besluten eller göra den rätta bedömningen av omvärldsläget.

Gamla monster blir som nya…

En jämförelse av ubåtsparanoian och hotet från Sovjetunionen – som förvisso var verkligt men inte så överhängande som en del ville få oss att tro på 1980-talet - med dagens situation kan sägas vara att det nu för det första är ett helt annat läge. NATO har så oerhört mycket mer resurser än Ryssland jämfört med hur balansen var mellan NATO och Sovjetunionen under kalla krigets dagar. Hotet från Ryssland kan alltså inte på några vis jämföras med det faktiska hot som Sovjetunionen utgjorde för Sverige och övriga Europa. Men det hindrar inte att vi matas med ständiga historier om rysk desinformation, ryska dataintrång, rysk upprustning och ryska hotfulla militärövningar och militära invasionsplaner mot Sverige. Det upprepas också att Ryssland rustar upp. Trots att det redan för ett par år sedan kom tecken på motsatsen. Vilka nu bekräftas av Sipris senaste siffror för år 2017. Ryssland minskar sina militära utgifter med ca 20 %. Något som fått tidningar som DN och SvD att sätta för sina publikationer mycket ovanliga rubriker som ”Rysslands militärutgifter minskar medan världens ökar” och ”Militära budgetar växer – men Ryssland drar ner” (hittar dock inte artikeln på nätet utan bara i pappersversionen av tidningen 3 maj 2018). USA står nu enligt Sipris senaste siffror för 36 % av världens samlade militärutgifter, Frankrike och Storbritannien tillsammans för 6 %, och Ryssland för 4 %. Ändå förvånas många över att Ryssland från sin sida upplever USA och NATO som ett hot. Intressant att noter kom dock illa snabbt en artikel i SvD ett par dagar senare för att misskreditera Sipri:s siffror. En ekonomiprofessor gör där i och för sig relevanta invändningar om att minskningen till stor del har tillfälliga budgettekniska förklaringar och att minskningen "egentligen" skulle handla om kring 3 %. Sipri:s forskare däremot erkänner invändningarna men menar att det ändå, undantaget dessa "engångseffekter" legat kring 14 % mellan 2015 och 2017. Artikelförfattaren hävdar ändå att detta faktum inte betyder att Rysslands försvarsförmåga minskar. Ett resonemang som förmodligen skulle få svenska ÖB att gå i spinn om förhållandet varit detsamma här. 

Men nu gäller det alltså hotet från Ryssland och då måste ballongen fyllas med luft om den börjat pysa ut. Det gäller att inte förstöra hotbilden utan hålla vid liv den ryssrädsla som ska få opinionen att svänga i NATO-frågan, vilket jag bergfast tror är den viktigaste anledningen till den uppsjö av artiklar som behandlar allt från ryska nya vapen till ryska ”trollfabriker”.

Ubåtskortet är nu dock lite förverkat, i synnerhet efter det senaste jaktfiaskot i Stockholms innerskärgård hösten 2014, trots att det då slogs på samma trummor som på 1980-talet och att det under ett helt år gjordes förtvivlade försök att blåsa liv i den punkterade ballongen, som jag själv skrev i ett inlägg 2015. Trots att dåvarande ÖB Sverker Göranson så bestämt försökte fastslå att ”det var en ubåt” och att alla andra förklaringar ”kan uteslutas”. Det låter som ett eko från 80-talet och till råga på allt hävdade han att det rörde sig om minst en mini-ubåt. ÖB-Göranson framhöll då också att andra observationer på annan plats ”ger oss ett mönster” som ”enligt det system militären använder” ger ett väldigt starkt bevisläge. Nog var det fler än jag som tänkte att: ”here we go again”? Det militära systemet av indiciekedjor som sägs ge bevis på ubåtsintrång smäller dock inte lika högt längre. Suddiga foton, bilder av bottenspår och en försvunnen (!) sonarboj utgör de säkra bevisen men övertygar kanske inte mer än 80-talets lika ”tvärsäkra” bevis. Det blev inte bättre av att media genast upptäckte felaktigheter i bevismaterialet och ÖB:s uppgifter. Till slut var det nästan bara Mikael Holmström som inte gav med sig utan sin vana trogen spred halvfabricerade bevis eller rena missförstånd på förstasideplats. Den suddiga bilden på en ”säker ubåt” visade sig vara tagen på ett helt annat ställe än Försvarsmakten hävdat.  Den verkliga platsens bottendjup var högst 10 meter och innehöll flera grynnor och därmed i stort sett omöjlig för en ubåt att ta sig igenom medan Försvarsmaktens angivna plats hade tillräckligt djup. Bottenspåren kunde lika gärna varit från kabeldragning eller något helt annat i det virrvarr av spår som faktiskt finns på havsbottnarna. En mystisk ”svartklädd man” på ett skär visade sig heta Ove och gilla sportfiske. Och. Så. Vidare. I Finland imponerades man inte i alla fall, åtminstone inte den finske försvarsministern som sa så här:

”Går observationer inte att leda i bevis, så tänker vi inte ställa till med farser”.

En senare observation i januari 2015 fick Mikael Holmström att gå upp i falsett med nya artiklar och andra följde efter. Den här gången skulle ubåten ha rört sig i farleden mellan Nacka och Lidingö in mot centrala Stockholm. Fullt synlig dessutom. Det gör man inte ”för skojs skull”, varnade Holmström, som kallade det en ”allvarlig inträngning mot centrala Stockholm”. Försvarsminister Hultqvist såg sig tvungen att göra ett uttalande och höll med om det allvarliga i intrånget med tillägget att det visade på ”aggressivitet” och ”fräckhet” hos inkräktaren och att det var en klar ”provokation”.  Annie Lööf och Jan Björklund pekade till och hem ut vem som var inkräktaren. Jo, ni gissade rätt, Ryssland förstås. Freds- och konfliktforskaren och professorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell förklarade för dem som eventuellt fortfarande var skeptiska att det handlade om en ”maktdemonstration” att ge sig in i Stockholm i övervattensläge. Bilden som var bevismaterialet för intrånget visade sig dock snart vara arbetsbåten Time Bandit. Den enda som inte höll med var Mikael Holmström som försökte hävda att ubåten måste ha gått alldeles bakom arbetsbåten. I övriga media ebbade det hela skamset ut denna gång.

Vid den följande årliga Folk & Försvar-konferensen i Sälen i januari 2015 skrev Göranson ändå att ”ubåtskränkningen” var ”uppseendeväckande” men att den inte kom ”som en blixt från klar himmel”. ”Molnen har hopat sig en tid”, fortsatte han, och tog upp den rapport som Försvarsmakten gått ut med i december 2014 som, menade han, visade att ”de ekonomiska ramarna omöjliggör en operativ förmågeutveckling som står i paritet med omvärldsutvecklingen”. Med andra ord att det behövdes mer pengar till försvaret. Numera är det dock Krim och Ukraina som oftast lyfts fram som det stora beviset på hotet från öster. Som om det funnes likhetstecken att sätta mellan Rysslands förhållande till den före detta sovjetrepubliken Ukraina samt den halvö som i 200 år tillhörde först Tsar-Ryssland och senare Sovjetunionen och dess förhållande till Sverige. Det är hur som helst troligen mer effektivt än ubåtshotet och brukar därför användas mest i äskandet av pengar eller i motiverandet av ökade försvarsanslag.

Försvarsminister Hultqvist medgav mycket riktigt ett extratillskott på drygt 8 miljarder kronor fram till år 2020, med hänvisning till en ökad hotbild, bland annat Rysslands annektering av Krim.

Nuvarande ÖB vill dock ha ännu mer, tillkännagav han för bland andra Expressen, bland annat med hänvisning till hur Ryssland agerat i Georgien, Krim och Ukraina.

Det är svårt att be om pengar om inte hoten är tillräckligt skräckinjagande. Kanske är det främsta skälet till viljan att skapa monster som inte finns, eller som i vart fall inte är så skräckinjagande som de framställs?

… och nya tillkommer

Mattias Göransson tar i sin bok också upp det fejkade brev som dök upp under 2015 där försvarsminister Hultqvist gratulerar en chef på Bofors till en stor affär med Ukraina. Det publicerades på en tysk nyhetssajt och florerade ett tag i sociala medier. Mikael Holmström tog upp det i nyutgåvan av sin ovan nämnda bok ”Den dolda alliansen” och skrev en artikel i DN 28/10-2015 med rubriken ”Peter Hultqvist utsatt för rysk lögnattack”. Ett led i en desinformations- och propagandakampanj från Ryssland, påstår Holmström i artikeln. Göransson påpekar däremot en rad olika märkligheter kring detta förfalskade brev. Dels hade det inte publicerats av en enda rysk sajt eller nyhetsmedia vilket ju förefaller märkligt om man vill föra ”informationskrig” och ”så split och splittring”, som Hultqvist säger till Holmström i DN-artikeln. De enda som nämnde brevet gjorde det i kommentarer till de svenska uppgifterna med hänvisning still svenska källor. Det visade sig också senare, vilket har förbigåtts med tystnad, att FOI länge känt till att det spridits flera falska meddelanden om svensk-ukrainska försvarssamarbeten och att den stora ukrainska försvarsindustrikoncernen Ukroboronprom befann sig i centrum för dessa. Vapenjätten hamnade på lite obestånd efter att konflikten med Ryssland inleddes 2014 eftersom de då inte längre fick sälja sina produkter till sin största kund längre och var tvungna att söka nya marknader. En rad märkliga pressmeddelanden spreds under hösten 2014 där företaget påstod sig ha inlett olika försvarssamarbeten med Sverige. Det är fortfarande oklart varför och alla pressmeddelandena är nu raderade och finns endast citerade i de cirka 300 artiklar de gav upphov till. Med samma indiciekedjemetod som svenska Försvarsmakten och Mikael Holmström med flera brukar använda ligger det närmare till hands att det fejkade brevet från Hultqvist skulle kunna härröra från Ukroboronprom och därmed Ukraina snarare än Ryssland. Säkert är det dock lång ifrån. Det visar dock att det inte heller säkert går att peka ut en koppling till Kreml. Trots detta görs det närmast reflexmässigt och blixtsnabbt utan närmare kontroller.

Inför valet i höst är det istället propagandakrigföring för att styra svenska valet som tas upp som hot. På precis samma sätt som med ubåtarna läggs olika spekulationer och indicier samman till en ”bild” som målas upp i etablerade media som vore det otvetydiga fakta. Senast i SvD om NMR som enligt rubriken för artikeln ”kan störa svenska valet”. Detta genom att använda en domän de själva lagt upp och kallar ”putinmail”, dvs mejlkonton som används genom rysk server för att lättare undkomma svenska myndigheters granskning av mejltrafik kan man tänka. I SvD-artikeln medges dock att det är ”svårt att få en komplett bild av vilka som använder mejlen och till vad”. Experten SvD talat med, Joakim von Braun, säger att NMR som organisation eller individer inom denna ”kan bli en kanal för ryska budskap”. Detta eftersom det skulle bli lättare för rysk underrättelsetjänst att kartlägga NMR:s medlemmar och sympatisörer, menar han, och spekulerar vidare med att säga det inte är omöjligt att individer som varit medlemmar kan utsättas för påtryckningar eller utpressning ”för att agera på ett sätt som gynnar Ryssland”. I artikeln spekuleras det om NMR:s tidigare kontakter med Ryssland som då handlat om den fascistiska och ultranationalistiska organisationen Ryska imperiska rörelsen, RID. En rörelse som kallar Putins regim för ”antirysk” och som istället vill införa en militant nationalistisk diktatur. Ungefär det som NMR vill införa i Sverige alltså. Denna starkt Putinfientliga organisation utgör alltså NMR:s koppling till Ryssland. Ett par av dess medlemmar har bevisligen varit i St. Petersburg för vapenträning i RID:s regi och några NMR-medlemmar använder VKontakte istället för Facebook, kanske dels för att lättare hålla kontakt med RID-medlemmar men också, sägs det, för att de där kan sprida budskap som skulle raderats om de spreds i Facebook.

I SvD:s artikel kokas allt ihop till en tre sidor lång historia om rysk påverkan av svenska valet. Putins realpolitik smälts samman med högerextrema rörelsers planer på att störta Putin. Faktarutor visar varför Ryssland skulle vara intresserat av Sverige, ”strategiska läget” och den svenska NATO-debatten etc. Givetvis tas också de obekräftade uppgifterna om rysk valpåverkan i USA upp. 

Att Ryssland som stat intresserar sig för vad Sverige beslutar angående NATO-medlemskap torde inte vara särskilt uppseendeväckande. Det ingår rimligen i varje stats säkerhetspolitiska analys att göra bedömningar av omvärldsläget och de närmsta grannarnas status militärt och politiskt. Så gör vi och så gör USA och alla andra nationer. Men i den stort uppslagna SvD-artikeln ges vi en bild där vi lockas att associera till Ryssland med kopplingen NMR-Ryssland-Putin-hot. I en undertext till rubriken sägs att NMR ”pekas ut som en uppenbar riskaktör i propagandakriget mot Sverige. En noggrann läsning (hur många gör en sådan?) visar dock att allt är spekulation och att det i artikeln strösslas med ordet kan eller orden skulle kunna. Det kan sammanfattas i IT-experten von Brauns svar på artikelförfattarens fråga om hur sannolikt det är att NMR kan vara kanal för rysk påverkan:

”Det finns ganska många indicier som tillsammans skapar en riskbild. Man kan se att potentialen finns och att det förmodligen handlar om att NMR kan fungera som ett slags förstärkare och indirekt skulle kunna bli ett slags ombud” (min kursivering/fetstil)

Expressens ledare den 1 maj varnar för att inte underskatta hotet från nazisterna i NMR och tar också upp kopplingen till Ryssland. NMR har tränats på ett läger i St Petersburg hos Ryska Imperiska Rörelsen och ledarskribenten tycker att det ”behöver knappast tilläggas” att det vore omöjligt utan Putins godkännande. Att nazisterna använder ryska mejldomäner, VKontakte, har fått pengagåvor från RID och gjort resor till dessa ”skapar intrycket av” att svenska nazister är ”lydiga medhjälpare till Putins Ryssland”, hävdas bestämt. Att RID är öppet Putin-kritiska, vill införa monarki, och störta det demokratiska Ryssland framgår inte av ledaren.

SvD har också i en annan artikel nyligen försökt kartlägga hur svenskar använder VKontakte, men inte lyckats nämnvärt. Det finns tydligen ett flertal svenska VK-grupper som står för rasistiska, fascistiska, antisemitiska eller islamofobiska uttryck men de flesta har bara något hundratal följare och aktiviteten är inte särskilt frekvent, skriver Malin Ekman i nättidningen SvD den 1 maj. Hon menar dock att VK används dels för att kunna uttrycka sig mer extremt eller för att utöka sin publik (dubbelpostar sina Facebook-inlägg). En allmänt vedertagen metod för opinionsbildare och inget unikt för NMR således.

Vad betyder då detta?

Det är för det första oerhört likt ubåtsdebattens hysteriska spekulationer under framför allt 1980- och 90-talen. Bara detta faktum manar till försiktighet och kritisk läsning.

För det andra är det märkligt vilken omväg den ryska staten tycks vilja gå för att påverka svenska valet. Är då verkligen NMR den mest effektiva kanalen? Det känns väldigt långsökt och vad den här ”utpressningen” som ryska staten skulle kunna utsätta NMR:s medlemmar för skulle gå ut på förefaller också höljt i ett fantasifullt dunkel. Hur tänker ryska staten i så fall att det skulle påverka svenska valet om en nazistisk organisation med målet att avskaffa demokratin och införa en nationalsocialistisk diktatur börjar föra ut ”ryska åsikter”? Ska det ge oss en positiv bild av Ryssland? Till detta kan läggas Sven Hirdmans viktiga anmärkning, som framläggs i Göranssons bok, att Ryssland i stort ”saknar det man kallar för soft power”. Det vill säga, en auktoritet i svenskars ögon som en trovärdig och pålitlig källa för nyheter och debattinlägg. Hur den klentrogna svenska publiken skulle kunna övertygas av att NMR börjar föra ut deras världsbild förefaller mycket oklar. För att inte säga just orimlig. Enligt mitt sätt att se vore det väl snarast en dödsstöt för det ryska perspektivet om den började framföras på bred front av NMR. Den enda anledningen jag kan tänka mig till att ryska staten ser mellan fingrarna (tillsvidare) med RID är att de sannolikt slussar in ett antal frivilliga till separatisterna i östra Ukraina, inte för att de skulle vara användbara som påverkansfaktor i svenska riksdagsvalet. Troligen håller den ryska säkerhetstjänsten samma vakande öga på RID som jag förutsätter att Säpo håller på NMR.

För det tredje verkar det i mina ögon istället så att NMR:s ryska koppling till sin ryska systerorganisation i artiklarna ovan utnyttjas för att svartmåla ett ryskt perspektiv på världspolitiken och framför allt avväpna även väl artikulerade argument mot svenskt NATO-medlemskap och måla upp en förhöjd rysk ”hotbild” eller ”riskbild”. IT-experten som SvD låter komma till tals över tre sidor i tidningen har anlitats tidigare i ubåtsdebatten och nämns också i Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer” där han och några till beskrivs som ”amatörhistoriker” som gång på gång ”dammas av” trots att de, med Göranssons ord, ”framför ståndpunkter som gång efter annan har visat sig både orimliga och felaktiga”.

Den här kopplingen mellan svenska högerextrema och Ryssland är inte heller ny och har bland andra framförts av Utrikespolitiska Institutets Martin Kragh förra året i den kontroversiella ”rapport” han då publicerade i en tidskrift i vilken han bland annat anklagade Aftonbladet för att ge utrymme för ett ”Putinvänligt” perspektiv. En ”rapport” som UI inte ville kännas vid och som dömdes ut av forskningsgranskare som vetenskapligt arbete när det anmäldes för forskningsfusk. Eftersom rapporten hade så ”osystematiska” svagheter och att dessa var så pass ”uppenbara för en grundlig läsare” ansåg granskarna att det inte kunde ses som bevisat att de utgjort ett ”försök att vilseleda läsarna”. Det kunde alltså inte ens ses som forskning. Men han nådde ut på bred front med sina alltså högst personliga spekulationer eftersom han fick artiklar publicerade och intresset i media var stort för hans åsikter.

Även i vårt grannland Finland vilket framgår av en artikel från 19 juni 2017 i vilken han framför ungefär samma spekulationer som von Braun i SvD.  Kragh pekar i YLE-artikeln bland annat på att ryska nyhetskanaler ofta citeras av NMR och andra högerextrema och vice versa och tar också upp det förfalskade brevet till Hultqvist, som också det har granskats av Mattias Göransson och visat sig ha en betydligt starkare koppling till Ukraina än Ryssland. Finska media är däremot mer balanserade än sina svenska motsvarigheter och låter också Daniel Poohl, chefredaktör för Tidningen Expo och mångårig granskare av svenska högerextrema rörelser, komma till tals. Han bekräftar kopplingen mellan svenska och ryska högerextrema men påminner helt riktigt om att ”båda två befinner sig i opposition mot ett system som de inte gillar”, och att ”det finns en förenklad bild av att det är Putin som sitter där och bestämmer” (min fetstil).

Främmande makt som påverkar svensk politik

Med allt detta sagt ska vi naturligtvis vara medvetna om en ständig ström av artiklar, blogginlägg, facebook-poster och annat material som florerar på nätet i syfte att påverka våra åsikter och i förlängningen kanske hur vi ska rösta i höst. Det handlar om att försvara säkerhetspolitiska intressen men också att indirekt påverka en hemmaopinion, vilket vi sett både Trumps USA och Putins Ryssland utnyttja. Det finns också mängder av exempel på hur vi utsätts för påtryckningar från USA och NATO. De ”hemliga” brev som regeringen mottagit från amerikanska försvarsministern Mattis som med mer eller mindre öppna hot vill få oss att avstå från undertecknande av FN:s kärnvapenförbud är blott ett sådant. En fråga som rimligen svenska folket ska avgöra indirekt genom röstsedeln i höst. Hur oberoende av dessa numera öppna och upprepade hot kommer svenska partier, i synnerhet Socialdemokrater, att vara när de intar sin ståndpunkt i frågan? 

Hur är det med tankesmedjan Atlantic Councils inflytande på den svenska NATO-debatten? Artiklar publiceras återkommande i stora svenska publikationer som inlägg i debatten för ett svenskt NATO-medlemskap, inte bara på debattsidor utan också på ledarsidor. Skribenterna brukar då presenteras som docenter eller forskare vilket ger ett vetenskapligt intryck för den som inte vet vad Atlantic Council är för något och vilka som står bakom. Tankesmedjan är på flera olika sätt knuten till NATO och amerikanska regeringsadministrationen och finansieras bland annat av amerikanska staten. De nöjer sig inte med att vända sig till svensk publik heller utan försöker även påverka medlemsstater i NATO att verka för att införliva Sverige i NATO. 

På det här viset utsätts vi för ett bombardemang av åsikter och skenvetenskapliga artiklar som i sig och samlat utgör ett, enligt min uppfattning, betydligt större påverkansfaktor på det svenska valet i höst och allmänt på den svenska opinionsbildningen i framför allt NATO-frågan.

Så när främmande makt vill påverka det svenska valet i höst finns betydligt mer sofistikerade instrument att använda än svenska högerextrema. Det inser givetvis USA och det vore för märkligt om inte Ryssland gör det också. Eller ska vi tro att de är helt inkompetenta och okunniga om den svenska politiska scenen? I så fall utgör deras förmenta hot inte något allvarligt sådant.

Den andra misstanken är som sagt att det ingår i den allmänna spridningen av rädsla för ryssen och målandet av den hotbild som behövs för att vända en negativ opinion i frågan om svenskt NATO-medlemskap.

Är den senare misstanken bara för den konspiratoriskt lagde? Ja, döm själva. Gärna efter att ha läst Mattias Göranssons bok ”Björnen kommer”. Den är mycket upplysande och tänkvärd.

Kolla hur som helst källan till det du läser. Vem är det som säger vad, och varför? Vem finns bakom doktorstiteln eller den ”oberoende” tankesmedjan? Givetvis bör du också vara starkt kritisk till allt NMR påstår. I vart fall om du inte önskar en nazistisk revolution och att Sverige blir en nazistisk diktatur. I det fallet behöver du nog inte ens fundera över var någonstans i världen deras material kommer ifrån. Eller?