I don´t believe it!!

”Peace for our Time”(*) utropade den 30 september 1938 en glad och lättad brittisk premiärminister, Neville Chamberlain, när han trodde sig ha kommit överens med Hitler om att det var hit men inte längre han fick gå. Ett år senare hade andra världskriget brutit ut med förödande konsekvenser framför allt för Europa.

”I was appalled at this senseless, illegal action, and I was shocked to learn that employees of the Re-Election Committee were apparently among those guilty”, bedyrade USA:s president Richard Nixon den 30 april 1973 i sitt första offentliga uttalande om den s.k. Watergateskandalen, efter att första ha hävdat att han inte haft vetskap om inbrotten i Watergate förrän han läse tidningarna i juni 1972. Den 9 augusti 1974 såg han ingen annan utväg att undvika riksrätt för sina brottsliga handlingar än att avgå från presidentposten.

Eftervärldens dom har varit hård mot offentliga uttalanden av den här typen. Det förstnämnda citatet blottar mest antingen en bristande analysförmåga eller möjligen ett lite naivt önsketänkande. Det andra citatet blottlägger istället en ren och skär lögn.

Nu hör vi uttalanden från den nuvarande amerikanska presidenten Donald Trump som riskerar att bli klassiska citat för kommande generationer att plocka fram för att förklara hur allt kunde gå så snett med vår planet. Det finns ett antal att välja mellan men ett skulle kunna vara det han senast fällde, till tv-reportrar vid Vita Huset den 26 november, i samband med att en rapport om klimatförändringarna släpptes av hans egen administration i fredags (23nov18). En utredning som statliga National Climate Assessment med hjälp av 300 forskare sammanställt och publicerat om risken för en kommande katastrofal klimatkris i USA om temperaturökningarna fortsätter och passerar 3-gradersstrecket i ökningstakt. Temperaturökningar som rapporten menar till större delen orsakats av mänskliga aktiviteter och som kan få förödande konsekvenser för USA:s ekonomi och miljö och kosta tusentals människoliv (bara i USA som ju den här rapporten främst handlar om).

”Yeah, I don´t believe it” (”Jag tror inte på det”) säger han till CNN när han konfronteras med rapportens slutsats att den ekonomiska stöten kan bli förödande.

Han kanske vet något som de 300 forskarna som bidragit till den egna administrationens rapport inte vet, men det finns alla skäl att tro att så inte är fallet. Och att hans ord kommer att betraktas som det största sveket inte bara mot den amerikanska befolkningen utan mot hela världens.

Vad blir eftervärldens dom om sisådär 25-30 år?

Just nu har politiker från hela världen samlats i Katowice i Polen för att diskutera mer i detalj hur de ska gå till väga för att infria målen som sattes i Paris 2015. Problemet är att ledaren för en av de värsta bovarna i klimatkrisdramat, USA, inte tror på att krisen står för dörren.

Sug på den ett tag: ”Yeah, I don´t believe it”

Ja, så var det överstökat. Nästa punkt på agendan…

* Chamberlain har ofta citerats ”Peace in our Time” vilket faktiskt är felaktigt.

Gott Nytt År – i valet och kvalet?

Då var det strax dags att fira nyår igen. Det brukar bära med sig ett sammanfattande och summerande av smått som stort. Det är sannerligen mycket som hänt under året som gått och dessvärre en hel del negativt. De stora katastroferna undantagna så handlar det mycket om tendenser och trender.

En mycket uppenbar sådan är att falla Sverigedemokraterna i talet. En ledande trendsättare i det sammanhanget är förstås Ulf Kristersson, vars Moderater åtminstone till synes också tycks ha vunnit stöd genom att marknadsföra Jimmie Åkessons käpphästar. Men snart sagt alla partier ser ut att ha flyttat sig ett eller ett halv steg i riktning mot SD:s position på diskurskartan; Stefan Löfven vill se ”hårdare tag mot brottslingar och en fortsatt stram flyktingpolitik”; finansminister Andersson kompletterar med att uppmana flyktingar att söka sig till andra länder, där de har ”större möjligheter” än i Sverige; Ebba Busch-Thor kräver att invandrare ska ta till sig den svenska litteraturskatten (bättre än hon själv gjort?!?) osv. Men Moderaterna tar som sagt i ända från tårna. Exempelvis när Hanif Bali säger att det ”kommer att bli en smäll” om tio-femton år när de ”sociala konsekvenserna av den migrationsvåg som varit nu” visar sig, eller när Kristersson i sitt jultal finner det nödvändigt att i detta väva in att vi ”talar svenska” i Sverige och att ”svenska lagar” gäller i Sverige. En självklarhet givetvis, så truismer av det här slaget är endast till för att plocka populistiska poäng i fiskevatten där det nappar. Men det blir också ett sätt att vrida diskursen åt ett håll där SD intar sin position, alldeles oavsett om den egentliga meningen kanske mer handlar om röstmaximering.

Det tål i vart fall att tänka på inför de svenska val som ska hållas under kommande år 2018.

Nu är ju inte vi i Sverige direkt inblandade i valet av amerikansk president, men det borde rimligen vara så att det som händer där inverkar på våra val här när det gäller säkerhetspolitiken. Jag tänker då främst på ett svenskt samarbete med USA och eventuellt Nato-medlemskap. Alla vet att det är de facto USA som styr och är den avgörande militära makten i Nato och därmed den stat som vi huvudsakligen litar på som garant för säkerheten om vi går med. Än så länge är detta ett perspektiv som inte fått något genomslag alls i media där det bara talas om Putins oberäknelighet. Själv har jag alltid hävdat att Putins Ryssland är tämligen förutsägbart medan Trumps USA verkar kunna svaja både fram och tillbaka mellan avgörande ståndpunkter, bland annat i förhållandet till Ryssland.

Året som gått har varit fyllt av exempel, vilket väl knappast undgått någon? Men en sammanfattning och summering ingår ju som sagt i årskrönikor och i samlad form ger det onekligen en bild som borde besvära även den främste av USA-vänner. Eller vad sägs om följande?

Senast tillkännagav Trump att USA skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta sin ambassad dit. Ett tillkännagivande som mötte stort motstånd och fördömanden världen över och resulterade i en FN-resolution med stöd av en majoritet av FN-länderna. Men USA ser sig alltmer som världens egentliga maktcentrum som inte kan utmanas utan straff eller hot om straff. I detta fall hotar USA med indraget ekonomiskt stöd till nationer som röstat emot USA.

”Vi kommer att spara mycket. Vi bryr oss inte”, säger Trump.

”På torsdag kommer det hållas en votering om kritik mot vårt val. USA kommer att notera namnen”, twittrade USA:s FN-ambassadör Nikki Haley.

Som vanligt lite dubbla budskap. Vi bryr oss inte men bryr oss i så hög grad att vi noterar namnen på de som röstar emot oss?!?

Det är anmärkningsvärda hot som riktas mot FN-församlingen hur som helst. Men hot riktas också specifikt till Sverige har vi noterat under året. Också det angående ett FN-beslut, det om kärnvapenförbud. Ett ”hemligt” brev från USA:s försvarsminister James Mattis till svenska regeringen läckte till media (DN om jag minns rätt). I brevet klargjorde Mattis att USA skulle få svårigheter att samarbeta säkerhetspolitiskt med Sverige såväl i fredstid som i krigssituationer. Det väckte förstås viss uppståndelse. Men de stora drakarna bekymrade sig mest för innehållet i hotet och inte hotet som sådant. Den naturliga reaktionen hade förstås varit den som bland andra Maj-Britt Theorin gav uttryck för när hon i ETC påpekade att det faktum att ”ett Natoland nu går in och hotar Sverige och försöker påverka säkerhetspolitiken” är ”fullkomligt otänkbart”. Hade det varit Rysslands försvarsminister som undertecknat något liknande i ett ”hemligt” brev till svenska regeringen hade vi fått domedagsrubriker kan jag med säkerhet lova. Av någon anledning ses det med helt andra ögon när det kommer från den största militärmakten i världen. Som leds av en oberäknelig och ”triggerhappy” populist med dunkel agenda. Vad garanterar att Trump bara snackar och att han inte gör verklighet av de hot som sprids runt klotet? Det handlar ju inte enbart om ekonomiska hot. Nordkorea skulle ju få smaka på ”fire and fury like the world has never seen", hette det i augusti och i en tweet i september antydde Trump att Nordkorea ”won't be around much longer". Han lär vid ett utrikespolitiskt möte vid inte mindre än tre tillfällen (enligt uppgift från MSNBC) otåligt (?) ha ställt frågan:

“Why can’t we use nuclear weapons?”

Vi kan bara hoppas att han fick det nogsamt förklarat för sig.

Ett hot mot hela jordklotet som redan är effektuerat skulle man kunna säga är avhoppet från Paris-avtalet om att få ned utsläppen av växthusgaser. Det kom i ett läge där rapporter talar om att det troligen är mer bråttom att minska utsläppen än vad som tidigare anats. Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet. Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Jag skrev om detta i oktober för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Avhoppet från Paris-avtalet är alltså i sig ett hot mot hela världen men i allra högsta grad även mot den egna befolkningen. Siffror från schweiziska återförsäkringsbolaget Swiss Re visar på kostnader på 3000 miljarder kronor för katastrofer orsakade av människan… bara under år 2017! En ökning med 60 % jämfört med föregående år 2016. Men de visar också att det är USA som påverkats mest. Möjligen har Trump drabbats av Guds vrede över den vårdslöshet med planeten han uppvisar? Eller vad sägs om följande ”seriösa” Trump-citat:

“It’s freezing and snowing in New York – we need global warming!”

USA:s arrogans och raljerande om den kanske största ödesfrågan för mänsklighetens existens som vi i nuläget står inför, och dessutom har möjlighet att påverka, är minst sagt provocerande. USA distanserar sig med sitt avhopp från i stort sett hela övriga världen (möjligen undantaget Nordkorea!??). USA distanserar sig också, rent fysiskt, mot sina närmaste grannar. I synnerhet den södra, eller vad sägs om följande Trump-citat?:

”I will build a great wall – and nobody builds walls better than me, believe me – and I’ll build them very inexpensively. I will build a great, great wall on our southern border, and I will make Mexico pay for that wall. Mark my words”.

Avgörande beslut om utrikes- och säkerhetspolitiska åtgärder från världens största militärmakt vilar nu i händerna på en gambler vars utrikespolitiska fingerspetskänsla inte sträcker sig längre än till sänd-knappen till twitter-kontot. Känns det tryggt? En fråga att fundera över när vi ska ta ställning till eventuellt svenskt Nato-medlemskap eller ytterligare närmande till USA säkerhetspolitiskt. Frågor som jag är övertygad om lär dyka upp inför svenska valet nästa höst.

Vi står inför ett 2018 med viktiga val att göra. Om jag vore Trump skulle jag nu önska Happy New Year inbäddat med hot om att göra rätta val, men det tänker jag inte göra utan önskar alla läsare, helt utan villkor:  

ETT GOTT NYTT ÅR!

Bild: Rolling Stone/PAUL J. RICHARDS/AFP/Getty. Donald Trump, en man att luta sig emot när det blåser?

PS) Fler Trump-quotes, för den som orkar med dem, finns bland annat på bloggen marieclaire

Här finns bland annat en nyårsönskning med för Trump sedvanlig ”generositet”:

”Happy New Year to all, including to my many enemies and those who have fought me and lost so badly they just don’t know what to do. Love!”

Samt några andra som antingen är världsrekord i provokation eller också i brist på självdistans. Ens egen dagsform avgör väl om en skrattar eller gråter inför de här gobitarna:

”My fingers are long and beautiful, as, it has been well documented, are various other parts of my body”

“I think the only difference between me and the other candidates is that I’m more honest and my women are more beautiful”

“My IQ is one of the highest — and you all know it! Please don’t feel so stupid or insecure; it’s not your fault”

“Number one, I have great respect for women. I was the one that really broke the glass ceiling on behalf of women, more than anybody in the construction industry”

… vilket skulle bevisas:

“You know, it really doesn’t matter what the media write as long as you’ve got a young, and beautiful, piece of ass”

… och om du inte är övertygad ännu:

“You know, I’m automatically attracted to beautiful — I just start kissing them. It’s like a magnet. Just kiss. I don’t even wait. And when you’re a star, they let you do it. You can do anything….Grab them by the pussy. You can do anything”.

USA har skickat en miljömissil mot övriga världen

Vi har bara i år sett effekterna av extrema vädertyper som enligt så gott som alla experter lär bli återkommande om vi inte gör något åt utsläppen av s.k. växthusgaser. En färsk rapport talar också om att temperaturökningen i världen kommit en längre bit mot den kritiska gränsen - som då passerat vad planeten tål - 2 grader än man tidigare trott. För att nå målet att hejda ökningen för den globala uppvärmningen vid 1,5 grader krävs att vi minskar klimatpåverkande utsläpp mycket snabbt. – Utsläppen måste så gott som helt ha försvunnit 2050 om vi ska ha en chans att nå målet. Det kommer nya lösningar hela tiden men det går inte riktigt i den takten som behövs, säger exempelvis Marko Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet och koordinator i klimatfrågor vid SMHI, till SvT. Effekterna vid 2 graders uppvärmning vill vi kanske helst inte tänka på och veta av men är för en del länder helt existentiella. Enligt WWF exempelvis dessa, klippt från deras hemsida:

I och med att glaciärerna smälter i snabbare takt än tidigare ökar risken för en kraftig havsnivåökning samt förändrade ekosystem och försörjningsmöjligheter för människor i glaciärernas avrinningsområden. Miljontals människor i lågländer är i fara.

Rapporterade naturkatastrofer som stormar, översvämningar och värmeböljor har femdubblats sedan 70-talet – det visas i en rapport från World Meteorological Organisation (WMO). Naturkatastrofer kostade 5-6 gånger mer under detta sekels första tio år än på 70-talet.

Unika, klimatkänsliga ekosystem som korallreven, Arktis och småöar i haven (till exempel Maldiverna) överlever antagligen inte en global uppvärmning på 2 grader, men kan klara sig vid 1,5 graders global uppvärmning.

Ohälsa och sjukdomar hos fattiga människor sprider sig snabbare i och med klimatförändringarna.

Klimatförändringar har, de senaste femtio åren, lett till minskade skördar globalt. Klimatförändringar orsakar även massförflyttning av marina organismer och fiskbestånd, vilket utmanar möjligheterna att upprätthålla produktivitet från fiskerinäringen.

Korallreven är mycket känsliga för kombinationen av varmare, försurade och överfiskade hav och andra mänskliga hot. Korallreven är ett av klimatförändringarnas mest omedelbara offer om vi inte agerar väldigt snabbt. Trots att de bara utgör 1 procent av havens yta är så mycket som 25 procent av arterna i haven beroende av korallreven.

Medeltemperaturen vid Arktis ökar mycket snabbare än för resten av planeten. När isarna och snötäcket smälter blottläggs mörkare hav och land. Mörka ytor absorberar mer värme än ljusa och temperaturen riskerar därmed att stiga ännu mer. När nu havsisen försvinner sommartid öppnas havet upp och fartyg kan ta sig fram där det tidigare var omöjligt. Detta har medfört att nya gruvor öppnas och utvinning av olja och gas är mer intressant i Arktis. Vilket i sin tur bromsar utvecklingen av alternativa energikällor och spär på temperaturförhöjningen.

Att negligera detta eller rent av motarbeta arbetet som pågår med att nå detta mål är alltså att betrakta som ett angrepp på hela världen. Ett förvisso självdestruktivt beteende men som också drabbar andra. Det är en sak att begå självmord men om man spränger sig själv i luften med en gigantisk bomb tar man också med en mängd andra. Lite så beter sig just nu USA och den ”nye” presidenten Trump.

I dagens SvD finns en mycket intressant artikel av Jenny Nordberg som visar tydligt vad som pågår lite i det tysta bakom den stora scenen där Trump framträder och ömsom skämmer ut sig och ömsom skrämmer världen med sina utspel. Kanske mer allvarligt är det som Nordberg tar upp och som berör själva administrationen. Eftersom SvD inte ger åtkomst på nätet för den som inte är prenumerant, och jag faktiskt inte ens som prenumerant hittar den på nätet, tillåter jag mig en liten sammanfattning och kommentarer som bygger på denna artikel.

Den amerikanske energiministern som Trump tillsatt, Rick Perry, tyckte redan innan presidentvalet att energidepartementet ”verkade helt onödigt” och borde nedläggas. Den före detta dörrförsäljaren (förre energiministern var kärnfysiker) har nu inte gått riktigt så långt men en utrensning av ”människor och arbetsuppgifter” började med att alla anställda fick besvara ett formulär där de skulle uppge vilka internationella konferenser de deltagit i, redovisa mejl och andra dokument de skickat och författar om klimatfrågor. Allt för att kartlägga vilka som kunde misstänkas ta klimatförändringarna på allvar och därmed ansåg det viktigt att bevaka, eller som ser det som angeläget att utveckla alternativa energikällor till olja och gas. Alla sådana medarbetare rensades ut, omplacerades eller hamnade i frysboxen. Gallringen sköttes av en lobbyist för flera amerikanska oljebolag. Utsedd av Trump. Samma frågor skickades också till EPA, Environmental Protection Agency, som ska skydda landet från miljö- och hälsorisker. I artikeln uttalar sig också Greg Gershuny, som arbetar med miljöfrågor vid en liberal tankesmedja. Han påpekar också att energidepartementet är ett av få ställen där grundforskning bedrivs i stor skala. Det vill säga utan vinstintresse skulle jag nog själv tillägga. Klimatforskningen har i stort sett helt avstannat och riskerar att orsaka mellan fyra till åtta förlorade år, tror Gershuny. Tid vi inte har eftersom USA är det land som släpper ut mest växthusgaser av alla. Trump som vill öppna nya kolgruvor och går hand i hand med oljebolagen tänker alltså köra på som vanligt och gärna gasa lite i kurvorna också. Hans energidepartement drivs nu istället av amatörer som är lojala med den uppfattningen om det nu alls drivs. Artikeln tar också upp rekryteringsproblemen. Trump har bara tillsatt två av tolv höga chefer på departementet, varav en är hans egen sons svåger, som enligt en anonym tjänsteman på departementet är ”en trevlig kille, men han vet ingenting om energi”.

Liknande problem rapporteras också från utrikesdepartementet där det, enligt en avhoppande chef, råder en ”förgiftad” stämning. Hon berättar att den nye presidenten och hans närmaste anhängare ser utlänningar som ”suspekta” och att alltför omfattande kontakter med utlandet därför också ses som suspekt. Många republikaner äger inte ens ett pass, vilket ställde till det när nya politiskt tillsatta skulle skickas ut på uppdrag för departementet.

Om den nya amerikanska isolationismen begränsades till att inte lägga sig i utländska staters konflikter, hålla fingrarna borta från oljerika länder och inte skicka hotbrev till stater som vill skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud vore det kanske gott och väl. Men dessvärre är det inte just dessa utåtriktade verksamheter som USA nu drar ned på utan istället dialogen kring hur vi ska rädda både människors och djurs liv på den planet vi alla bebor och ska lämna efter oss till nästa generation och tusentals generationer till förhoppningsvis. USA lägger istället ned sitt arbete, drar sig ur Paris-avtalet och isolerar sig i en ”gasbubbla”. I SvD-artikeln konstateras det att i USA sköts numera såväl relationer med andra länder som frågor om luft och vatten av affärsmän och lobbyister. En stor del av dem tillhörande olje- och gasindustrin, kan tilläggas. 

Detta kan inte ses på annat sätt än som en aggressiv handling som påverkar våra liv och framför allt hotar att påverka våra barns liv i ännu högre grad än annekteringar av Krim, galna Nordkoreaner och terrorister. Vi kan ju skrocka över Trump och hans tokigheter men den här miljömissilen mot övriga världen är sannerligen inget att skratta åt. Frågan är bara vad vi bör göra istället?

Mitt förslag till första åtgärd: Säg upp värdlandsavtalet!

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Privatjetflyget på Bromma – samhällsviktigare än bostäder och klimat?

Beslutet att stänga Bromma flygplats 2022 har retar upp ordentligt. Det har väl inte undgått någon. De senaste att stämma in i klagolåten är privatjetflygföretagare. De tillhör ett litet, men enligt egen utsago viktigt, segment av flygbranschen. SvD har i ett par artiklar nu gått igenom argumenten och det har blivit mycket intressant läsning. Sammanfattningsvis kan väl konstateras att argumenteringen för bevarandet av Bromma som flygplats av hänsyn till affärsjetflygens välmåga inte gått så bra.

Den första artikeln i raden bär rubriken ”Affärsjet-chefer arga över hotande Brommastängning”. Det sägs i inledningen att de flygbolag som sysslar med affärsjetresor är en ”viktig samling” med små flygplan avsedda främst för företagsledningar och toppolitiker. Den i antal mycket begränsade skara som reser med dessa har tillgång till en sjättedel av Brommas start- och landningskapacitet. Nu har stängningsplanerna bromsat investeringsviljan och stämningen är dyster. En genomgång av de största företagens resvanor visar dock att dessa företagare kanske gör klokt i att vänta med investeringarna.

Ericsson äger tillsammans med Volvo ett flygbolag som har fyra plan men ett av dem ska säljas. Investor hyr in plan när det behövs och inga reguljärflyg finns att tillgå, men betonar att ”det inte är privatflyget som är det viktiga med Bromma”. Regeringen/statsledningen har två plan varav ett ska säljas. ABB var tidigare delägare i ett privatjetbolag men har sålt planen och hyr bara in vid behov. Astra Zeneca har inte heller längre något privatplan och det normala är att även ledningsgruppen använder reguljärflyg. 

Det ger i alla fall inte ett omedelbart intryck av en framtidsbransch. Därmed inte sagt att den skulle vara helt onödig. Däremot framgår att det är en oerhört dyr vana att ta privatflyget till affärssammankomsten. En (av två) artiklar i dagens SvD går igenom ekonomin med det hela och kommit fram till att en resa för en företagsledare till New York med privatjet kostar cirka 800 000 kronor och motsvarande till London cirka en halv miljon. Till Göteborg blir det ”bara” 120 000. Ett företag har specialgranskats, SCA, och skribenterna Andreas Cervenka (förstås!) och Torbjörn Isacson avslöjar att ett flertal av resorna görs till destinationer som de ovan nämnda. Det vill säga ställen dit det går väldigt många reguljärflyg om dagen vilket alltså undergräver argumentet att privatplanen behövs för att nå udda destinationer dit få eller inga reguljära flygbolag trafikerar. Skribenterna har inte lyckats få någon av SCA:s chefer eller branschföreträdare för privatflygbolagen att framträda för att kommentera artikeln. 

Vad som gör att klagolåten om stängningen av Bromma och de privata jetflygens oerhörda samhällsnytta klingar än tommare är den miljöineffektivitet de små privatplanen står för. I den andra artikeln i dagens SvD har Cervenka/Isacson tittat närmare på just detta. SCA:s vd Jan Johansson orsakar med sina ensamresor i privatplan upp till 38 gånger högre utsläpp än om han flugit reguljärt har de räknat ut. Soloresan tur & retur till London står för utsläpp av 12 ton koldioxid (mot 0,32 per passagerare för SAS reguljärresa). Resan till New York står på motsvarande sätt för utsläpp av 48 ton koldioxid. Att jämföras med medeltalet för en svensk som ligger vid 7 ton om året!

Att denna verksamhet skulle vara samhällsviktigare än 50.000 bostäder i en stad med ständig bostadsbrist är något som inte biter på mig åtminstone.

Med de höga kostnaderna för privatresorna bör dessutom aktieägare i storföretag rimligen ha intresse av att privatflygandet minimeras.

Slutligen måste också frågan ställas om det är rimligt att satsa på den här typen av verksamhet när vi samtidigt nås av alltmer alarmerande rapporter från klimatforskare om vikten av att minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen bara ökar?

Är det då inte en rimlig begäran att direktörerna i SCA och andra företag, om möjligt, kliver på Arlanda Express och sätter sig i någon av de reguljärflygplan som finns att tillgå när de ska resa?

Om inte, vad är då rimligt att begära?

Tillväxt – från medel för utveckling till politiskt låsning som mål

Nu har det gått över en månad sedan den nya regeringen bildades efter valet. Den har inte hunnit med att sätta prägel på samhällsutvecklingen naturligtvis men ändå genomgått en veritabel kölhalning i den liberala pressen. Ledarsidorna hos de liberala drakarna har blivit ett enda långt gnällbälte över regeringens uttalade ambition och vilja att genomdriva sin politik vilket normalt sett är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle där folkviljan har gett mandat till en viss regeringsbildning.

Jag tycker mig se att det är Miljöpartiet som framför allt ligger i kikarsiktet för ledarsidornas prickskyttar. Bortsett från en hel del trams är det främst uppfattningen om Miljöpartiet som ”tillväxtfientligt” som trummas in. En sökning på ordet ger träffar från de största morgontidningarna och Expressen, men också mer lokala storheter som Östgötacorren och Skaraborgs läns tidning med flera. Till och med Aftonbladet använder sig av epitetet. Några klipp från sökningens träffar ger besked;

”Alla vet ju att Miljöpartiet uttalat att man är tillväxtfientligt...”

”Men när socialdemokraterna väljer att samregera med ett öppet tillväxtfientligt parti som miljöpartiet...”

”Det är sannolikt svårt nog som det är att regera med det tillväxtfientliga MP.”

”En tillväxtfientlig regering kan ingen nollränta i världen råda bot på.”

Ja, ungefär så där låter det och det är ju ingen hemlighet att Miljöpartiet (Mp) är det mest tillväxtkritiska partiet i riksdagen. Men jag tror att de flesta också överdriver och (ofta avsiktligt) misstolkar kritiken. Som jag ser det är de viktigaste insikterna, som Mp är ganska ensamma om att ha kommit till, att se problematiken kring;

 att tillväxten gått från att vara medel för utveckling till mål för samhället/det verksamma livet

samt

den politiska låsningen vid tillväxt som mål (enligt ovan). 

Tillväxtens problematik

Timbro:s projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion, Lydiah Wålsten, skrev för några dagar sedan en op-ed i SvD om saken. Hon hävdar att det är viktigt att från höger ”övertyga om liberalismens lösningar” av klimatproblemet. Hon menar att marknadsekonomin ska stå för lösningarna eftersom ”centralplanering bara kan leda oss tillbaka i fördärvet”. Tre saker tar hon också upp som argument för detta resonemang. I korthet att oljepriserna faller (energirevolution i USA) och att detta ger sämre legitimitet för statliga satsningar på förnybar energiproduktion, att den tyska energiomställningen visat sig ha ”oönskade baksidor” samt att marknadslösningar visat sig fungera bäst i praktiken. Det enda exemplet på det sistnämnda hon tar upp är äganderätten till fiskevatten. Debatten skulle hur som helst vara på väg från ”felet med tillväxt” till ”hur vi får grön tillväxt eller cirkulär ekonomi”.

Det sistnämnda står emellertid inte nödvändigtvis i motsatsställning till Miljöpartiets skrivning i det valmanifest som kongressen tog i våras som säger att vi på sikt vill se ”ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Tillväxt i sig måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror helt på vad den innehåller. Det är ett känt faktum att exempelvis krig eller sanering av giftutsläpp är tillväxtfrämjande men de flesta är väl överens om att inte önska krig eller giftkatastrofer för att öka tillväxten (?). Andreas Cervenka påminde i en mycket slagfärdig artikel för ett par år sedan (med titeln ”Tillväxten – en jobbig tvångströja”) betydelsen av ordet ekonomi; läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Han lyfter där fram Wijkman & Rockströms bok Bankrupting Nature där författarna visar hur de ekonomiska och ekologiska systemen ”befinner sig på kollisionskurs”. De förordar kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en mer ”cirkulär ekonomi” i vilken bör ingå effektivare återanvändning, nya affärsmodeller i näringslivet, skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling, sätta rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna.

Allt detta lär bli oerhört svårt (jag vill egentligen säga omöjligt) att åstadkomma enbart med hjälp av marknadskrafter och utan statlig styrning och reglering.

Marknadens (o)förmåga till lösning av klimatproblemet

Reglering, alltså det ord som får marken att skälva under fötterna på Timbro och andra näringslivsföreträdare. Får marken att skälva gör också de många bolag som utvinner olja och gas med hjälp av metoden fracking. En omdebatterad metod för utvinning som, enkelt beskrivet, innebär att underjorden perforeras av tusentals hål och att vatten under hårt tryck leds ned genom marken, I en SvD-artikel nyligen framgick att ett ökande antal jordskalv i områden där sådan utvinning bedrivs tros bero på att just denna metod används.   Geologer som framför teorierna om jordskalvens samband med fracking aktar sig för att göra officiella uttalanden, framgår det av SvD-artikeln. De som tidigare gjort sådana har fått ”starka reaktioner från mäktiga industriintressen”. Vinstintressen och politikers tillväxtfixering mörkar negativa miljöeffekter. Som också framgår av artikeln lär det inte bli bättre i USA när Republikanerna tagit makten över kongressen och utskotten för energipolitik samt miljö- och infrastruktur. Det senare får strax en av de ledande klimatförändringsförnekarna som ordförande, James Inhofe, som skrivit boken ”The Great Hoax/Den största bluffen”. 

Fracking-boomen är största orsaken till den ”energirevolution” Timbro:s Wålsten framhåller, som nämnts ovan. Det förefaller lite oklart vad den enligt henne i så fall visar. Att billigare olja är lösningen på klimatproblemen? Snarare ett resultat av marknadsstyrning av priset på energiproduktion vilket väl talar emot marknadslösningar som medicin mot klimatproblemet, menar jag. Möjligen avslöjar det också en oförmåga hos Wålsten att se långsiktigt vilket ju sannerligen inte heller generellt har varit en styrka hos marknadslösningarnas förespråkare under kvartalsrapporternas tidevarv.

Att en sådan som James Inhofe får stor makt över den amerikanska miljöpolitiken kan dessutom delvis vara ett resultat av ett mångårigt lobbyarbete från oljeindustrin där pengar från inte minst bröderna Koch finansierat klimatförnekelsekampanjer.

Långt ifrån bara i USA är industrins företrädare stora motståndare till globala överenskommelser om kraftfulla åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Inte oväntat är det de värsta utsläpparna som går i spetsen för lobbyn och finansieringen av motståndet.

När också de statligt del- eller helägda energibolagen (som Vattenfall) motarbetar en omställning av energiproduktionen från fossil till förnybar så är det snarare ett utslag av marknadstänkande än av illa fungerande reglering. Med tanke på nämnda Wålstens argument om det tyska exemplet (Energiewende).

Pär Holmgren, meteorolog bl.a. vid SVT i många år, hedersdoktor av Uppsala Universitet, författare av flera böcker om väder och klimat, är sedan 2009 heltidssysselsatt med framför allt frågan om klimatförändringarna. Han menar att tre e:n - ekonomi, energi och ekologi - hänger ihop och att de många kopplingarna dem emellan är som allra tydligast i Arktis. Det framgår bland annat i hans bidrag till antologin ”Att svära i kyrkan” där han tar upp avsmältningen av is vid Arktis som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter som han själv. Ingen har trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Kanske mest skrämmande, enligt Holmgren, är ”att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren”. Han framhåller också den tragiska ironin i att oljebolagen, i takt med att polarisen försvinner, står i beredskap för att ta upp mer fossil energi som antas ligga dold under permafrosten;

”Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis [...] Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis”.

Det hjälper inte heller att ”lappa och laga”, påpekar han vidare. Det grundläggande hållbarhetsproblemet kommer att växa så länge som en livsstil som ”överförbrukar naturens resurser” inte bara tillåts utan till och med uppmuntras.

I det här läget vill alltså näringslivets företrädare tala om för oss att avreglering och fria händer för marknadens krafter ska lösa miljöproblemen!!?

Timbro och andra näringslivsföreträdare lär säkerligen oförtrutet trumma vidare för att ”övertyga om liberalismens lösningar” och mot marknadsreglering och i det arbetet ingår att förvränga tillväxtkritiken och ställa upp oattraktiva alternativ till marknadslösningar (typ tillbaka till Stalinismen eller tillbaka till grottorna) eller att trycka på punkter som de vet är ömmast för vänstern och de gröna som att tillväxtkritik skulle vara detsamma som att vägra människor i fattiga länder en standardhöjning.

Pär Holmgren tar upp det sistnämnda i det antologibidrag jag nyss nämnde. Fattigdom och andra sociala orättvisor måste elimineras om en långsiktigt hållbar och fredlig värld ska kunna skapas. Det är alltså vi ”rika” som måste inse att vi behöver förändra vår livsstil för att inte stå i vägen för andra människors möjlighet att ”komma ikapp oss”. Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt även i fortsättningen, påpekar han och tillägger:

”Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan...”

Det handlar alltså inte om att förvägra indier att skaffa kylskåp, som en del hävdar. Det handlar inte heller om att införa någon forma av stalinistisk statsdiktatur eller att motarbeta entreprenörskap. Utan entreprenörer blir det svårt att finna tekniska lösningar för framtiden eller att effektivisera de gamla.

Men det handlar däremot om att, för det första, erkänna problematiken med evig exponentiell tillväxt för alla, samt, för det andra, att inse hur tiden börjar bli knapp och att det måste till politiska initiativ för att leda utvecklingen bort från klimatkatastrof. Det lär bli svårt att klara utan att krångla sig ur den där tvångströjan tillväxt.

FN-mötet om klimatet – plattform för en sant kunskapsbaserad politik?

Idag hålls stort möte i FN om bland annat klimatproblemen. FN-chefen Ban Ki-Moon sägs sätta klimatfrågan väldigt högt. Det låter bra. Frågan är hur världens olika ledare rankar problemen? Fredrik Reinfeldt reser dit som en före detta ledare och kanske inte helentusiastisk inför framtidsplaner för ett Sverige som han inte längre är högsta ansvarige för? Samtidigt säger ju ryktet att han ska vara kandidat till posten som generalsekreterare för FN.

Hur som helst är det läge just nu att slå fast att tillräcklig kunskap finns för att alla representanterna för världens länder måste inse att något (mycket) måste göras om inte klimatkatastrofen ska drabba oss redan inom ett par-tre decennier. Det här året lär gå till historien som det varmaste sedan mätningar började utföras, enligt NOAA, National oceanic and atmosphere administration. Forskningen är förvisso oense om hur mycket av temperaturökningen som är en naturlig variation men att människan inverkar temperaturhöjande är dock de allra flesta helt ense om. Om detta kan man läsa i dagens SvD. En liten notis alldeles före valet upplyste också om att koldioxidhalterna i atmosfären ökade mer än någonsin under 2013. 

I pappersversionen av SvD, alldeles under artikeln jag refererar till ovan, finns också en liten ruta med den intressanta upplysningen att sol- och vindkraft numera är konkurrenskraftiga energikällor helt utan subventioner, åtminstone i soliga och blåsiga delar av USA. Kostnaden för vindenergi har rasat från 101 USD per MWh (megawattimme) 2009 till numera 37 USD/MWh. Häromdagen kunde vi också ta del av Svenska Kraftnäts generaldirektörs Mikael Odenberg funderingar kring ny kärnkraft. Han kallar drömmarna om sådan för en utopi. Den är helt enkelt för dyr. Att olja, kol och naturgas är ändliga eller icke-förnybara energikällor. Vi kommer alltså att kunna utvinna allt mindre kvantiteter. Det här är kunskap som till och med våra skolbarn har inhämtat i tidig ålder. Likaså att användningen av olja, kol och gas är den största orsaken till växthusgasernas ökning i atmosfären.

Samtidigt kräver alla länders ledare evig tillväxt. Med alla medel (banklån inte minst) uppmuntras vi att konsumera mera. Tillväxten i många länder, bland andra Sverige, består till största del av konsumtion. En ökad konsumtion kräver ökad produktion och därmed resursuttag bland annat i form av energi. 

Där är kretsloppet som gör att det är så förtvivlat svårt att vända de där siffrorna för temperaturhöjning och koldioxidhalter som jag inledde med. Det här vet också alla de världsledare med följe som nu lägrar FN-högkvarteret i New York. Det är inte heller särdeles svårt (eller borde inte vara) att inse det omöjliga i tillväxtsiffror på ca 3-4 % varje år eftersom vi måste tänka i termer av exponentiell förändring. Vad det innebär bör de flesta gymnasieelever känna till. Så det gör nog också världsledarnas sakkunniga i ämnet som lär vara tillhands under FN-mötet.

Jag har en god vän som brukar kritisera min kritik av tillväxtens helighet. Han brukar resa runt i landet för att konsultera kommuner hur de ska gå tillväga för att nå bättre tillväxtsiffror. Samtidigt såg jag nyligen på fb att han efterlyste en sant kunskapsbaserad politisk debatt.

Där håller jag med honom!

Begär jag då för mycket om jag nu förväntar mig att världens ledare idag har skapat en plattform för en sådan när det gäller klimatfrågan? F-N tro´t!

 

Alliansens brinnande ointresse för klimatfrågan

Det brinner i skogarna i Västmanland och många människors bostäder och livnäring står på spel. Värden för miljarder kan ha gått förlorade. Även människoliv har förlorats även om det lyckligtvis inte har blivit många. Naturligtvis en tragedi för alla drabbade och en ångestfylld väntan på att branden ska vara helt under kontroll och kunna släckas för de som bor i området.

Under veckan har företrädare för oppositionen, bland andra Miljöpartiets Per Bolund och Åsa Romson, kritiserat regeringen för dess passivitet när det gäller förebyggande arbete med att skydda mark och människor från klimatförändringens effekter. Det har de fått kritik för från borgerliga ledarsidor och förstås från alliansregeringens företrädare. Centerledaren Annie Lööf, försvarsminister Karin Enström såväl som statsminister Reinfeldt har uttryckt denna kritik och menat att vi inte ska göra politik av den här tragiska händelsen. ”Osmakligt” och ”cyniskt” är ett par omdömen som utdelats.

Jag får erkänna att min egen första reaktion lutade åt det hållet. Kanske borde man väntat tills branden släckts med att peka på bristerna. Men ju mer jag satt mig in i frågan har jag svängt åt andra hållet. Fortfarande kan jag tycka att utspelet kom lite för tidigt men samtidigt menar jag bestämt att det är ett alldeles utmärkt tillfälle att tala om de här frågorna. Alliansregeringens ointresse för klimatfrågor är ett problem för Sveriges beredskap inför de problem som kan komma, eller snarare som alldeles säkert kommer att komma eller redan är här. Det mest osmakliga i den här historien är enligt min mening alliansregeringens ointresse för frågor om klimatanpassning och åtgärder för att möta de klimathot som vi redan ser prov på.

Varningsflagg hissad sedan länge

Den alldeles direkta kopplingen är vilka befogenheter och resurser som ska tilldelas exempelvis MSB (Myndigheten för säkerhet och beredskap). Dessutom om myndigheten har rapporterat till regeringen om brister i beredskap inför klimatrelaterade hot generellt i Sverige.

Det finns gott om varningsflaggor hissade bland myndighetens publikationer för klimatförändringens konsekvenser mer allmänt. I rapporten ”Övergripande utmaningar för samhällsskydd och beredskap” framhåller MSB utmaningar för framtiden och pekar ut klimatanpassning som en av dessa. ”Utan klimatanpassning blir vi mer sårbara”, heter det i rapporten, och MSB framhåller att ” Klimatförändringarna är en av de potentiellt största utmaningarna samhället går till mötes i framtiden. Att verka för att samhället anpassas till ett förändrat klimat är därför en övergripande utmaning för samhällsskydd och beredskap”.

 Den första svenska nationella riskbedömningen lämnades över till regeringen för ett par år sedan; ”Risker och förmågor 2012: Redovisning av regeringsuppdrag om nationell riskbedömning respektive bedömning av krisberedskapsförmåga”. I den finns riskbedömningar som innefattar scenarior som exempelvis ”långvarig värmebölja”. I riskanalysen för detta scenario framhålls torra marker med återkommande vegetationsbränder som följd, försämring av vattenkvalitet, trafikolyckor till följd av halka på varma asfaltsvägar och i tågtrafiken till följd av solkurvor på rälsen samt värmeåskväder med stora nederbördsmängder och ett stort antal blixtnedslag med bland annat risk för skogsbränder. I myndighetens sannolikhetsbedömning för ett ovanstående scenario framhålls att en sådan värmebölja sannolikt kommer att inträffa inom en 5-10 års period och att ”sannolikheten ökar i takt med klimatförändringarna”.

Det finns gott om andra underlag för regeringen att bläddra i för att informera sig om vikten av klimatanpassat samhällsbyggande. Klimat- och sårbarhetsutredningens slutbetänkande (SOU 2007:60) publicerades redan i oktober 2007. Sammanfattningen av utredningen ser ut så här;

”Sverige kommer att påverkas kraftigt av klimatförändringarna. Anpassningen till klimatförändringarna bör påbörjas redan idag. Den slutsatsen drar Klimat- och sårbarhetsutredningen i sitt slutbetänkande, och föreslår bland annat ökat ansvar för kommuner och länsstyrelser liksom statligt stöd för storskaliga kostnadskrävande insatser”.

SKL, Sveriges kommuner och landsting, begärde också innan sommaren ökade insatser från miljödepartementet för att bygga bättre beredskap mot översvämningar, jordskred och bränder, vilket framgår av en DN-artikel för några dagar sedan.

En del länsstyrelser har också påpekat för regeringen att de medel som avsätts för skydd mot klimathot inte ens är i närheten av att vara tillräckliga. ”Det krävs miljardbelopp”, säger till exempel Pär Persson, Länsstyrelsen i Skåne.

Sverige underskattar riskerna för stora katastrofer menar också FN:s chef för organet som jobbar med riskreducering och katastrofberedskap, Margot Wahlström. Hon påpekar också, i en SvD-artikel, följande;

”Att man inte har råd eftersom en katastrof händer så sällan är ingen bra politik. Erfarenheterna visar att det visst lönar sig eftersom det blir så mycket dyrare när väl olyckan är framme”.

Alliansregeringens standardsvar på frågan om vad som ska göras åt klimatfrågan är; tillväxt. Således blir en del av problemet till lösning av detsamma i alliansregeringens egen värld, låt oss kalla den klimatbubblan. I den löser sig allt med hjälp av marknadskrafter och höga tillväxttal. Verkligheten visar däremot att tillväxt av ekonomin ger tillväxt av miljöproblem och att marknadiseringen av infrastrukturutveckling ger rädsla för investeringar som inte genast kan sättas in i en mall för prestationsmätning eller resultat. Resultatstyrningens problem är en våt filt som ligger över alla offentliga verksamheter där produktionen inte rör sig om direkt mätbara produkter utan handlar om service inom vård, omsorg och utbildning eller om infrastruktursatsningar och underhåll, som järnvägsnät exempelvis. Aftonbladets Wolfgang Hansson tillhör de skribenter som nyligen snuddat vid dessa tankegångar.

Per Lindvall, ekonomiskribent i SvD, skriver också om att det är ett ”underbetyg” åt inblandade myndigheter att branden i Västmanland kunnat få sådan utbredning och att ”de återkommande väderberoende katastroferna” inom skogsbruket är på väg att bli ”det nya normala”. Han fortsätter:

”Klimatförändringarna är ju ett återkommande politiskt tema, inte minst i ett valår. Men det verkar handla mest om varm luft. De faktiska insatserna på marken och i verkligheten lyser med sin frånvaro”.

Dags att välja

Åsa Romson klargjorde i en Expressen-intervju i juni 2013 sin åsikt om regeringens passivitet i klimatfrågor:

”Vi ser att vi har redan klimatförändringar som påverkar, vi ser att vi får en ökad medvetenhet om negativa miljökonsekvenser av olika kemikalier och annat. Det är förändringar som Sverige borde ta in och bli en mästare i att generera en positiv jobbstrategi kring snarare än att jag i partiledardebatten blir utskälld av finansministern eller statsministern för att vi vill höja bensinskatten med några ören. Det gynnar inte Sverige att man inte ser klimat och miljöfrågor som en så viktig fråga som det egentligen är”.

Per Bolunds och Miljöpartiets kritik av regeringens passiva hållning till klimatfrågor är således inte någon nyvunnen insikt och populistiskt påfund som lanserats för att gripa ett tillfälle i flykten inför valrörelsen. Det är uttryck för en frustration över kortsiktighet och ointresse från alliansregeringen när det gäller frågor som har med klimatproblemen att göra. Det är mycket begripligt att denna regering inte vill göra politik av branden i Västmanland. Men de får nog finna sig i att åtminstone Miljöpartiet kommer att göra just det. Jag tror nämligen inte att allmänheten delar regeringens ointresse och laissez-faire attityd. Alldeles i synnerhet inte de som bor i Västmanland.

Nu får vi snart tillfälle att välja; att vidta kraftfulla åtgärder för att bygga om samhället anpassat efter hot som kommit eller kan komma av klimatförändringens effekter eller att krypa in i alliansregeringens bubbla och hoppas att det ordnar sig ändå.

Kolla också gärna in: Huddingeperspektiv om behovet av att peka på behov av klimatanpassning.