Klimatval – vilket samhällsklimat vill du ha?

”Jag gråter i denna stund då jag tänker på framtiden”.

Så börjar ett fb-inlägg från en av mina vänner. Hon har rötter i Palestina men uppvuxen först i flyktingläger i Syrien och senare i Rosengård. Numera framgångsrik lärare och politiskt engagerad i Stockholm. Hon bidrar med sin kompetens till att utbilda barnen som ska ta över efter att min egen generation gått i pension. Hon bidrar med sina skattepengar till att bygga samhället vi alla lever i. Hon gråter nu över sin sons fråga ”om vi kommer få vara kvar i landet”. Pojken är född och uppvuxen i Sverige och, liksom mamman, svensk medborgare. Ändå tänker han i dessa banor. Hur är det möjligt?

Ja, vi är många som studsade till när det damp ned en pamflett i brevlådan med uppmaningen ”Dags att åka hem”. Exakt vilka som ska åka ”hem” verkar oklart, men budskapet har gått fram även till minsta skolbarn uppenbarligen. Levererat denna gång av Sverigedemokraternas avläggare Alternativ för Sverige. Ett parti som på sin hemsida säger sig vara till för det ”svenska folkets gemensamma intressen”. De har dock en mycket snäv uppfattning om vilka som tillhör detta folk. Samma uppfattning har också deras moderparti vars partiledare Jimmie Åkesson igår glömde (?) linda in sitt inlägg angående varför invandrare har svårt att få jobb och hävdade att ”de är inte svenskar, de passar inte in i Sverige”.

Vi har i ett par dokumentärer i SvT nyligen fått se hur extremhögern arbetar med sociala medier. Det har blivit allt tydligare att strategin är att normalisera deras extrema budskap. ”Jag vill påverka folks sätt att tänka”, säger Christoffer Dulny som nyligen var politisk sekreterare för Sverigedemokraterna men som nu företräder Nordisk Alternativhöger. Han fortsätter: ”Jag vill befinna mig precis utanför åsiktskorridoren och sedan försöka vidga den så mycket som möjligt och göra det oacceptabla acceptabelt”. Tydligare kan det inte uttryckas. För varje gång de rasistiska och invandrarfientliga åsikterna framförs flyttas diskursens epicentrum och det blir alltmer socialt accepterat att uttrycka dem. Det var inte många år sedan moderaternas Tobias Billström fick hård kritik för att han talade om ”flyktingströmmar”. Nu ser vi en valkampanj där antalet flyktingar och nivån på hur många vi ska ta emot närapå dominerat debatten. Programledarna i valdebatterna ställer också oförtrutet frågan gång på gång; ”Hur många vill NI ta emot”? Som om asylrätten kunde regleras till en viss nivå, som om krig och nöd enkelt kunde avskaffas av svenska politiker. Som om mänsklig medkänsla och empati inte längre finns.

För det gör den väl?

Eller börjar vi bli så avtrubbade och invaggade i den högerextrema diskursen att dessa människans kanske främsta kännetecken börjar tyna bort?

Imorgon får vi besked om vilket. För morgondagens val är ett klimatval. Det handlar dock inte bara om vädret och temperaturer. Det handlar också om vilket samhällsklimat vi vill välja.

Ett där vi tar hand om och hjälper varandra oavsett vilken del av världen vi växt upp i eller vilken hudfärg eller religion vi har, eller ett där människor värderas olika och en del hotas att skickas ”hem” för att de inte ”passar in”?

Om vi väljer det sistnämnda kommer fler barn ställa frågan till sina gråtande föräldrar; ”Kommer vi få vara kvar i Sverige”.

En röst på SD är en röst för ett sådant samhälle. De åsikter som idag betraktas som mer extrema kommer att normaliseras i takt med att de växer som riksdagsparti och flyttar diskursen ytterligare ett snäpp åt sitt håll.

En vädjan till den tveksamma väljaren som funderar över att lägga rösten på SD; tänk längre och lägg din röst på ett annat parti. 

Klimatval på söndag – eller - Sköt dig själv och skita ner för andra

”Sköt dig själv och skit i andra” var en slogan som vi som är lite äldre kanske minns som en spark åt SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” som lanserades under 1970-talet och skulle lära oss att glömma det gemensamma – fackföreningar, allmän egendom och liknande – och istället ägna oss åt vårt eget bästa och välbefinnande och en högst personlig vinst- och nyttomaximering.

Under den valkampanj som nu går in i sin slutspurt har just detta tänkande speglat vissa partiers resonemang om klimatpolitiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser är så försumbart att det är bättre att andra förändrar sina vanor lyder dess sensmoral. Dessutom kommer Sverige att tjäna på det ekonomiskt enligt vissa. Framför allt är det Sverigedemokraterna (SD) som driver den tesen. ”Sköt dig själv och skita ner för andra” skulle vi kunna kalla den. Det vore önskvärt att kunna ignorera SD:s klimatpolitiska budskap men faktum är ju att alla mätningar tyder på att de kommer bli ett av de största partierna i riksdagen efter valet och sannolikt därmed få stort inflytande över vilken klimatpolitik som kommer att föras.

Vid flera tillfällen har SD:s Martin Kinnunen framfört det här budskapet under valkampanjen. Ser på sociala medier att många kallar honom tokig, men han är inte tokigare än att förstå att hämta stöd i en rapport. Närmare bestämt Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. I Svt:s klimatpolitiska partidebatt för någon vecka sedan hänvisade han till denna rapport vid två eller tre tillfällen. Det är olyckligt att ett statligt institut förser riksdagens värsta klimatförnekare med argument. Dessa måste dock starkt ifrågasättas.

Enligt KI:s beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD (2aug18) att han inte kan förstå varför Mp vill utreda de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. ”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Som Runar Brännlund förvisso påpekar till SvD är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning i sammanhanget, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det, utan minskningar av utsläppen av växthusgaser, finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig. De konstaterar också att klimatförändringarna förväntas sänka ekonomisk tillväxt framför allt i fattiga länder, göra fattigdomsbekämpning svårare, urholka livsmedelssäkerheten i världen och förlänga existerande fattigdomsfällor och skapa nya sådana.

Johan Rockström har tillsammans med ett antal forskarkollegor nyligen publicerat en rapport i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS). De menar att en global uppvärmning på bara 2 grader kan leda till ett ”mardrömsscenario”. De befarar att vi då kan passera en gräns där de biofysiska systemen går från att vara självkylande till att bli självuppvärmande och därmed öka uppvärmningen av jordklotet. Till Aftonbladet (8aug18) säger han att detta kommer att innebära att ”ett antal dominobrickor börjar falla som i sig förstärker den globala uppvärmningen – smältande permafrost, utsläpp av metan från havsbotten, regnskogsdöd i Amazonas, skogsdöd i barrskogsbältet och förlust av havsis på sommaren i Arktis”.

Det vore alltså enligt FN och en mängd forskningsrapporter att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt?

Det har hur som helst adopterats av SD som gjort rapporten till sin klimatbibel. De tänker sig att vi ska bortse från alla andra följderna av en temperaturökning än de rent ekonomiska konsekvenserna för Sverige. SD tycker med andra ord att vi kallt ska se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna? Kanske vi borde elda på lite extra för att komma åt vinsterna snabbare?

Ett sånt synsätt förutsätter också att KI räknat rätt. Hundratals andra rapporter som tusentals forskare står bakom visar som sagt helt andra slutnotor och ingen kan med säkerhet säga hur en temperaturhöjning kommer att slå mot den svenska ekonomin som traditionellt sett är exportbetonad och beroende av att andra länder är hyggligt välmående så att de efterfrågar våra högkvalitativa produkter och har råd att betala för dem.

Alternativet måste vara att göra bedömningen att det inte går att åstadkomma några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är den sortens krassa bedömning av risker det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att istället skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott; längre regn- eller torrperioder; matbrist; ökad spridning av infektionssjukdomar; och en geografiskt ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber; osv.

Det är förstås symtomatiskt att det är just Sverigedemokraterna som vill sätta sig med armarna i kors och titta på när andra folk går under. Ända tills vattnet når deras fotknölar. Då är det för sent att inse att chansningen inte gick hem. Det vore förödande om partiet får ökat inflytande i riksdagen i synnerhet för den här frågan.

För det finns egentligen bara en enda fullkomligt avgörande livsviktig fråga i det val som nu kommer. Vilket klimat väljer vi? Jag har varit mycket kritisk till mycket som Miljöpartiet gjort under mandatperioden som nu går mot sitt slut. Men ser ändå inte att det är möjligt att rösta på något annat på söndag. 

Det här är ett klimatval! 

Den Nya Välfärden

Den som prenumererar på SvD fick idag (29aug18) tillsammans med tidningen en hel bilaga kallad ”Den Nya Välfärden”, utgiven av stiftelsen med samma namn. En stiftelse som säger sig vara ”en partipolitiskt obunden tanke- och handlingssmedja”. Värdet av bilagan torde ligga kring minst en halv miljon kronor gissningsvis (ett mittuppslag kostar dryga 300.000) och smedjan stoltserar med att nu ha 450000 läsare. Det är med andra ord ingen ekonomiskt oberoende aktör. Bakom står naturligtvis framför allt Svenskt Näringsliv med en för propagandaändamål aldrig sinande kassa.

Så vad levererar då denna partipolitiskt obundna smedja för texter så här en och en halv vecka före valet?

Ja, inte förvånande framförs i första hand Moderat skattesänkarpolitik. Vi kan läsa artiklar med rubriker som ”Arbetsgivaravgifterna ska vara försäkringsmässiga”; ”Utan bilen stannar Sverige”; och ”Minska regelkrånglet”. Det är ”Företagarombudsmannen” (??) som brer ut sig över 2 sidor och som också efterfrågar en ny skattepolitik eftersom ”höga skatter försämrar företagens möjligheter att växa”.

På ett annat uppslag får riksdagspartierna svara på fyra frågor. Närmare bestämt om ”Företagens regelbörda”, om ”Brott mot företag”, om ”Kompetensmatchning”, och om ”Arbetsgivaravgifterna”.

Så långt inget förvånansvärt eller nytt under solen. Svenskt Näringsliv (SAF innan dess) har pumpat på med ungefär samma budskap sedan 1970-talet och lagt ner miljarder på propaganda för sin sak. Tämligen framgångsrikt får nog också sägas så det ses väl som en lönsam investering.

Det finns dock värre saker som framförs i den här bilagan. Saker som ligger närmare Sverigedemokraterna än Moderaterna. Den första paradoxalt nog framförd av moderaternas ”bad boy” Hanif Bali som vill ”trappa ner incitamenten att skaffa fler barn för familjer utan inkomst”. Han företräder ju annars ett parti som brukar säga att staten inte ska lägga sig i för mycket men närmar sig här en kinesisk lösning gällande barnbegränsning. Låt vara endast för de mindre bemedlade. Och invandrare förstås, vilket upptar en stor del av kolumnen. De demografiska aspekterna i ett åldrande Sverige har han här för övrigt helt bortsett ifrån.

”Företagarombudsmannen” levererar också en text som efterlyser en ”ny flyktingpolitik” som går ut på att helt enkelt avskaffa asylrätten och enbart ta emot kvotflyktingar. Det vore ju bättre att rikta hjälpen till ”konflikternas närområden” hävdar den anonyme artikelförfattaren och låter därmed som ett språkrör för Sverigedemokraterna. Möjligen är det Patrik Engellau som döljer sig bakom anonymiteten? Den Nya Välfärden är hans nätverk och han ligger också bakom bloggen Det Goda Samhället i vilken han varnat för ett ”asymmetriskt krig mellan islam och Väst” och hävdat att islam bekämpar Väst med hat och mord och ”folkförflyttningar som hotar att underminera det västerländska samhället”. Om detta finns bland annat att läsa i en artikel i Aftonbladet från 14aug2017.

I många år har Engellau bekrigat arbetarrörelsen, facket och den välfärdsstat som fördelar rikedomar. Han beskrev Palmemordet för slutet på ”politikerenväldet”, och spådde då att landet skulle inträda i ”den nya frihetstiden”. Han har varit en av de ivrigaste förespråkarna för privat ägande inom skolan och vården, krävt utförsäljning av statliga företag och skattesänkningar för höginkomsttagare. ”I det framtida samhället kommer människorna att ta mer ansvar för sig själva”, har han förutspått med tillägget: ”Att ropa på hjälp och bidrag är ett hjälplöshetens skri. Och det kommer det framtida samhället inte att lyssna till”.

Engellau tillhör en falang bland näringslivsriddarna som vill bjuda in Sverigedemokraterna i den borgerliga alliansen. Alltsedan förra valet har hans nätverk pumpat ut budskapet att alliansen måste acceptera SD:s stöd för att fälla den rödgröna regeringen och hindra en rödgrön valseger. I en annons 2016 beskrevs invandringen som ”Sveriges mest akuta problem”. Patrik Engellaus ”nya välfärd” är inget för invandrare eller låginkomsttagare, det står helt klart. Bland annat har han hävdat att det är ”det välfärdsindustriella komplexet, det miljonhövdade organisationssystem som har till uppgift att försörja sig på att omhänderta svaga människor”, som står bakom flyktinginvandringen. Han har ondgjort sig över vad han kallar ”pk-ismen” och ”pk-media” och efterlyst en ”väckelse, ett verkligt maktskifte”. Hans nätverk har förvisso fått mycket kritik från småföretagare som inte vill kännas vid hans kampanj för SD och känner sig lurade att sponsra den.

Det är dock tydligt att det inte längre är så att näringslivets propaganda är sammanvävt endast med Moderaternas partiprogram utan alltmer också med SD:s. M är förvisso också det enda parti som öppnat för samarbete med SD efter valet.

Populisterna och kapitalet, tillsammans hjälps de åt?

Om skattesänkningar och valkampanjer

Det är intressant att studera läget för den amerikanska ekonomin så här ett par månader innan deras kongressval. Inte minst intressant är det att dra paralleller till vårt eget val och den valkampanj som nu går in i en slutspurt (eller ligger i startgroparna?).

Av en artikel i SvD Näringsliv (Erik Bergin ”USA:sstatsskuld på väg att explodera efter skattereformen” 16/8 2018) framgår att den republikanska skattereformen, dvs skattesänkningar för främst bolag och höginkomsttagare, är på väg att göra det redan gigantiska skuldberget ännu högre. Oberoende CBO, Congressional Budget Office, beräknade ifjol att underskottet år 2020 skulle överstiga 1000 miljarder USD. Trumps budgetchef Mick Mulvaney anklagade dem då för att vara partiska och anti-Trump men Vita Huset har nu själva räknat och tror att denna miljardvall sprängs redan nästa år.  USA har nu skulder som motsvarar 76 % av BNP medan siffran går upp till 105 % om statens skulder till sig själv inräknas.

Det blir inte heller bättre av att Trump pytsat ut 100 miljarder USD mer till militären vilket ger en summa på 717 miljarder USD för 2019.

Enligt vad SvD erfar syns nu tecken på att det blivit omöjligt att driva kampanj för skattereformen inför det kommande kongressvalet eftersom den är så impopulär. Den sänkta bolagsskatten har resulterat i att storbolagen återköper egna aktier för mångmiljardbelopp istället för att ge anställda högre löner eller anställa fler. Att de sänkta skatterna skulle betala för sig själva genom högre tillväxt ser också ut att slå fel. Skattesänkningen ”såldes in på falska premisser”, som Bergin konstaterar. 

Nå, kopplingen tycks väl ganska klar till den svenska valdebatten (?).

Om inte, så kanske det här är en hjälp på traven:

Moderaterna:

Föreslog 28 miljarder i skattesänkningar i förra årets skuggbudget

Föreslog i våras nytt jobbskatteavdrag för 22 miljarder och att höja brytpunkten för när statlig skatt ska betalas. De hävdar på sin hemsida att sänkta marginalskatter skulle främja tillväxten. Till Dagens Industri sa partiledaren Ulf Kristersson att ”nästa regering måste växla upp reformtempot rejält” och att "marginalskatten måste ned och allt över 50 procent kommer vara ett problem". 

Dessutom vill de, liksom Trump, öka anslagen till försvaret för att på sikt fördubbla det (det vill säga dubbla till 2 % av BNP).

Sverigedemokraterna:

Går till val på löften om skattesänkningar motsvarande 25 miljarder. Enligt egen utsago främst till låg- och medelinkomsttagare men också i form av sänkt marginalskatt. Enligt finansdepartementets rapport i höstas gynnas framför allt höginkomsttagare av SD:s förslag; genom slopad utfasning av jobbskatteavdraget; slopad värnskatt; och en höjd gräns för statlig skatt. De vill samtidigt också, liksom Moderaterna, öka anslagen till försvaret med målet att nå 2,5 % av BNP (mot dagens ca 1 %) vilket handlar om mer än en fördubbling således.    

Liberalerna:

Lägger sitt vallöfte på nivån 22 miljarder i skattesänkningar främst i form av höjd brytpunkt för statlig skatt, slopad värnskatt och ett utökat jobbskatteavdrag. Har samma krav på fördubbling av försvarsanslagen som M, dvs inom tio år. 

Kristdemokraterna:

Överträffar dem alla med löfte om 30 miljarder i sänkta skatter. De vill också fördubbla försvarsbudgeten över tio års tid. 

I Timbro:s rapport ”50 frihetsreformer som Sverige behöver” är marginalskatterna en av de viktigaste punkterna: ”Förmodligen är marginalskatterna så höga att en skattesänkning skulle leda till ökade skatteintäkter, eftersom lägre skatt sporrar människor att arbeta mer och tjäna mer pengar. Därför förespråkar vi ett avskaffande av inte bara värnskatten utan av hela den statliga inkomstskatten”.

Ett resonemang förvillande likt det som föregick den amerikanska skattesänkning som nu hotar att också sänka den amerikanska statens ekonomi. Den skattesänkning som nu många amerikaner anser såldes in ”på falska premisser”, för att gynna höginkomsttagare och storbolag.

Så nu blir det förstås svårt att gå till val med krav på skattesänkningar även här i Sverige?

Eller?

Läget är allvarligt, sa Bill. Och dyrt, sa Bull.

En liten valsaga som kunde ha varit skriven av Gösta Knutsson (men inte är det):

- Läget är allvarligt, Bull.

- Hur så?, undrade Bull.

- I världen, Bull, sa Bill. Det är mycket, mycket allvarligt.

- Oj då, sa Bull, det låter dyrt.

- Det är det också, sa Bill, mycket, mycket dyrt.

- Aj då, sa Bull, då måste vi kanske göra något?

- Njaa, inte precis, men vi ska hålla en presskonferens och tala om det för alla andra.

- Jaha, varför då... egentligen? undrade Bull, och kliade sig i huvudet. Och vad ska vi säga?

- Jo, vi ser mycket, mycket allvarliga ut och du säger inte så mycket alls. Mer än att det är dyrt också. Det är mest jag som pratar.

- Jaha, vad ska du säga då?, undrade Bull.

- Att vi lever i en oroligare värld, sa Bill.

- Än när då? Undrade Bull.

- Än förut dummer, sa Bill irriterat.

- Hmm, men 1:a och 2:a världskriget då? Och kalla kriget och atombombshotet? Och Vietnam och Afghanistan och Balkankriget och Tjetjenien och Irak och de där stora skyskraporna som ramlade ihop och kriget mot terrorismen och Al-Qaida och Bin Laden och...

- Äsch, allt det där vet jag väl. Läget är mycket, mycket allvarligare än så, sa Bill, lite irriterad igen.

- Hur då? Undrade Bull.

- Vi håller för katten på att förlora ett val och makten och härligheten fattar du väl? Lite lätt högröd nu.

- Oj, sa Bull, det låter allvarligt.

- Jaa, det är det också, sa Bill.

- Bäst att se allvarlig ut då, sa Bull.

- Gör det, sa Bill, men låt mig sköta det mesta av snacket. Jag är nog liite, liite bättre än du på allvarliga världslägen.

- OK, ser jag tillräckligt allvarlig ut nu? undrade Bull.

- Det duger, sa Bill, men glöm inte att säga hur dyrt det är också.

Stoppa det organiserade tiggeriet – vill SD verkligen det?

Sverigedemokraterna (SD) kommer att valkampanja bland annat med budskapet ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Vi som åker med stadens bussar kommer att sitta i mobila reklampelare med den här ordalydelsen, som antyder att de - företrädesvis romer - som försöker skramla ihop några kronor till livets nödtorft genom att tigga, skulle tillhöra någon sorts organisation som håvar in lättförtjänta pengar på det viset. 

Trots att denna skröna har avfärdats från flera håll. Regeringens nationella samordnare i kampen mot hemlöshet, Michael Anefur, som på nära håll sett hur dessa tiggare har det, menar att de kan få ihop cirka 2000 kronor på en månad och lever i värsta tänkbara misär. ”Det finns ingen som står bakom och tar pengarna”, säger han i GT. 

Varg Gyllander, som är pressansvarig för polisen i Stockholms län, ger inte heller något som helst stöd för uppfattningen om organiserat tiggeri. Han menar bestämt att det inte handlar om organiserad brottslighet men möjligen ”familjekonstellationer” vilket varken är ”konstigt eller olagligt”, säger han i en artikel i Expo som klär av SD:s spridning av dessa skrönor.

Flera andra företrädare för polisen bekräftar att de inte har funnit något som helst stöd för ryktet om förekomst av organiserade tiggeriligor. Det framgår av en rundfrågning som Fria Tidningen gjorde för ungefär ett halvår sedan.

Det är således samma typ av skröna om romer som att de skulle äga stora stenhus i Göteborg (!?) eller bryta upp parketten i vardagsrummet för att odla potatis. Vandringssägner som har en skrämmande livskraft över generationer. Det finns också en skrämmande likhet med de bilder av tiggare som nazisterna spred i 30-talets Tyskland. Detta har Torbjörn Jerlerup skrivit ett mycket intressant och läsvärt inlägg om på sin blogg Motargument. Efter nazisternas maktövertagande 1933 började tysk press publicera artiklar med rubriker som ”stoppa tiggarplågan”, ”stoppa det organiserade tiggeriet” och ”yrkestiggarna är en plåga”. Skrönor om förmögna tiggare och romer som köpte ”dyra hästar” och annat piskade upp stämningen hos allmänheten. Det som började som propagandakampanjer slutade med tusentals människors död i de fruktansvärda koncentrationslägren. Tiggare bar en svart triangel som kännetecken i koncentrationslägren där de till slut hamnade. Den nazistiska regimens slutliga lösning på ”problemet”. Aldrig mer ska världen svälja den fruktansvärda nazistiska propagandan har det hetat i många högtidstal sedan andra världskrigets slut. Men skit går igen, brukar det väl heta? Eller är smutsen bara förbaskat svår att få bort? 

Det har ju dessvärre visat sig att SD ingalunda är ensamma i sin tro på dessa skrönor. Vissa kommuner har försökt förbjuda tiggeri (vilket inte är möjligt med nuvarande lagar) och Moderaterna beslutade på sin senaste stämma att utreda frågan om att kriminalisera ”organiserat tiggeri” och nyligen orsakade Göteborgsmoderaten Cecilia Magnusson en del rabalder i leden med en debattartikel där hon framförde krav på förbud mot tiggeri.

 Så om frågan om förbud mot organiserat tiggeri ska drivas konsekvent, vad blir då följden av detta? Vilka organisationer kommer att omfattas av en sådan lag?

Ska Unicef sluta be om gåvor för att hjälpa undernärda barn?

Ska Barncancerfonden sluta vädja om pengar till forskning för att utrota barncancer?

Ska Röda Korset upphöra med budskapet att skänka pengar för att hjälpa katastrofdrabbade människor i andra länder?

Eller ska Stadsmissionen tvingas hitta andra finansieringsformer för att stödja människor som saknar tak över huvudet?

”Tiggeri” möter oss överallt i vardagen och listan över organisationer som vädjar om pengar kan göras mycket längre än så här. Vi har alla möjligheten att avgöra om vi vill skänka pengar, allt efter den egna uppfattningen om vikt och relevans, efter eget samvete och ekonomisk förmåga. Vi kan välja att titta bort och lägga våra slantar på annat. Precis som vi kan välja att gå förbi den vädjande blicken och den slitna muggen som sträcks emot oss på gatan. Möjligen tycker SD och vissa moderater att dessa organisationers "tiggeri" också ska förbjudas? Var och en för sig själv? Kanske inte? 

Men det parti (SD) som nu basunerar ut det här människofientliga budskapet på bussar och torg är själva en organisation som ägnar sig åt tiggeri. För ett par år sedan gick de ut med en vädjan om pengar till medlemmar och andra som velat stödja partiets framtagande av reklamfilmer, flygblad och affischer inför valet 2014. Med andra ord bland annat den här ganska kostsamma SL-affischeringen om att stoppa organiserat tiggeri.

Partikassören Per Björklund sa så här till Expressen när partiets egen tiggerikampanj inleddes:

”Vi har alltid samlat in pengar på det här viset”

Kanske är det slut med det nu, undrar jag?