Davos genombrott för klimatfrågor? Vad med oljebolagen?

Rapporterna från Världsekonomiskt Forum i Davos nyligen talar om ett genombrott för klimatfrågorna bland ekonomerna, finans- och industriledarna som deltog där. Klimatfrågor var ett av mötets hetaste teman, sägs det. Peter Alestig på SvD Näringsliv tyckte för några dagar sedan att ”skiftet hos den globala ekonomiska eliten i Davos är häpnadsväckande”. Hållbarhet och klimatfrågan ingår nu som del av ”själva kärnan” i företagens verksamhet, jublar han. WEF-chefen Klaus Schwab föreslog inför konferensen att alla företag som kommer till Davos bör införa mål om netto noll-utsläpp till 2050. Allt det här låter ju hoppfullt och äger förhoppningsvis en viss riktighet. I synnerhet som världens 100 största företag står för 71 % av utsläppen av växthusgaser.

Greta Thunberg är dock inte imponerad vilket möjligen kan vara uttryck för vänsterpopulism? Eller att hon inte studerat ekonomi, som USA:s finansminister Steven Mnuchin anmärkte patroniserande.

Risken är hur som helst stor att det som kom ut i Davos bara är lugnande ord till Thunberg och andra aktivister och forskare som kommer med ständiga varningar. Framför allt framgår en annan bild om vi tittar specifikt på de stora oljebolagen. Det har Corporate Europe Observatory tillsammans med ett antal NGOs gjort ifjol då de presenterade en rapport som talade ett annat språk än Davos-retorikens.

BP, Chevron, Exxon Mobil, Shell och Total har spenderat sammanlagt minst 251 miljoner euro på lobby-verksamhet i enbart mot EU. De sysselsätter omkring 200 anställda för att bevaka deras intressen. 

Det är rimligt att anta att de inte lägger alla pengar på att tala sig varma för förnybara energislag utan på olje- och gasindustri som de själva tillhör.

Men frågan är ju fri och kan ställas till de utpekade. Det är just vad Pvz-magazine har gjort. De frågade representanter för de stora oljebolagen vad de har att säga om uppgifterna och möttes av stor indignation eller intetsägande utsagor.

Exxon-representanten:

“ExxonMobil, like many companies, non-governmental organizations and other entities, engages with the European institutions. We have a responsibility to our customers, employees, communities and shareholders to engage in a public policy dialogue that impacts our business.”

Vad lobby-pengarna gått till mer exakt vill inte Exxon-representanten gå in på men tillägger något som säkert liknar vad som nyligen sagts i Davos:

“ExxonMobil believes that climate change risks warrant action and it’s going to take all of us – business, governments and consumers – to make meaningful progress. We support the Paris climate agreement and we are dedicated to helping society meet the dual challenge of providing energy for the world’s growing population while simultaneously addressing the risk of climate change.”

Låt mig tvivla på att det är dylika åtgärder som de har lagt ner miljontals euro på att framföra till EU-politikerna. Varför annars detta hemlighetsmakeri?

Shell-representanten är mer aggressiv:

”The premise of this report is just nonsense.”

Hon påstod också att deras lobbying inte handlar om att motarbeta förnybara energisatsningar utan om ”day to day business”.

På frågan om hon kunde ge ett exempel på Shell:s lobbying till förmån för förnybar energi ger hon till svar:

“You would have to ask me about specific meetings.”

En undanglidning även där alltså.

Franska Total och BP ville i princip inte svara på frågorna alls och Chevron ger ett skriftligt ställningstagande enligt nedan:

“We lobby ethically, constructively and in a non-partisan manner. We lobby in accordance with all laws … Our goal is to contribute to economic prosperity through sound policy. We work constructively with governments toward balanced policies to address potential climate change risks while continuing to produce affordable, reliable, and increasingly cleaner energy to support social and economic progress.”

Ungefär lika mycket snömos som nu trampas i de smältande alpbyarna kring Davos. Mer varmluft är ju inte precis vad som behövs just nu.

Peter Alestig avslutar sin ovan nämnda artikel med konstaterandet att:

”Det återstår att se hur många av företagen i Davos som faktiskt hörsammar Klaus Schwabs uppmaning att sätta netto noll-utsläpp till 2050. Eller hur många investerare som sänker temperaturen i sina portföljer – och om Trump håller sitt löfte.”

Ja, något facit på det får vi ju inte, om så samtliga företag i världen väljer att sätta detta som mål, förrän 2050. Då först vet vi om det bara är tomma löften och pratbubblor.

Någon som är beredd att chansa?

Greta Thunberg stor i världen men liten i SVT

Jag bor numera, fram till sommaren, i Helsingfors. Jag brukar kolla de svenskspråkiga nyhetssändningarna på Yle, men just igår tänkte jag att det vore intressant att se vad SVT:s sändningar hade att säga om Davos och Greta Thunbergs samt Donald Trumps inledningstal där. Jag knappade in Rapports kvällssändning på SVT Play. De levererar följande rubriker: Dubbla sprängattentat i Husby; Långa väntetider för cancerpatienter i Region Syd; Insekter som framtidens livsmedel.

Nå, jag kollar vidare tålmodigt men börjar efter 20 minuter undra om jag knappat in fel sändning då det äntligen kommer ett 55 sekunder långt inslag om Världsekonomiskt Forum i Davos och vi får 16 sekunder av Greta Thunbergs tal.

Med all respekt för övriga nyhetsinslag så undrar jag ändå över Rapports nyhetsvärdering. Sprängattentaten i Husby får över 3 minuter, en ny lag för att skydda blåljuspersonal drygt 2 minuter, de sjukvårdsanställdas i Stockholm protester mot bristen på vårdplatser 4 minuter, barn som allt oftare drabbas av förstoppning drygt 2,5 minuter och insekter som framtidens mat drygt 2 minuter av sändningens totalt 25 minuter.

Med stigande irritation knappar jag in Aktuellts sändning 21.00. Den är lite längre, totalt 39 minuter och 12 sekunder. Flera av inslagen i Rapport upprepas förstås där men inslaget om sjukvårdsprotesterna får hela 20 minuter och 35 sekunder inklusive uppföljande debatt och intervju med socialminister Lena Hallenberg. Mer än halva sändningstiden alltså. Mötet i Davos får visserligen mer tid här, hela 3 minuter och 28 sekunder men mesta tiden ägnas åt andra röster på mötet om ekonomin och klimatet. Greta Thunbergs tal få 20 sekunder.

Thunbergs tal var nästan 8 minuter långt av vilket vi alltså fick höra en liten snutt i Rapport och en något lite större snutt i Aktuellt. Visst, det har sänts direkt från Davos av SVT men i kvällens huvudsändningar av nyheter borde det kunna finnas en sammanfattning av vad som sagts under långa direktsändningar som ändå ett fåtal har kunnat ta del av under dagen och om nu världens ögon riktas mot svenska Greta Thunberg borde väl rimligen också svenska nyhetssändningar göra detsamma så att vi kan få höra vad hon faktiskt säger?

Låt mig först säga att jag kan förstå om det finns de som menar att det viktigaste inte är vad Greta Thunberg säger utan att det finns andra som kan komma med lika intressanta uttalanden och perspektiv. Men det är ändå märkligt att denna 16-åriga person som blivit utsedd till ”Årets person 2019” av Time Magazine, som i svensk media blivit den näst mest omskrivna personen efter Trump och bland annat fått Expressens utmärkelse ”Årets kvinna 2019”, och som nu är en av öppningstalarna vid det viktigaste ekonomiska forum som finns, tillmäts så lite utrymme i våra public service-kanalers sändningar samma kväll. Protesterande sjukvårdare, maskar och bajsblöjor i all ära men är inte detta en märkvärdig nyhetsvärdering och bedömning av allmänintresset?

Kan SVT:s svala intresse ha att göra med den senaste tidens debatt som följt efter Erika Bjerströms beskrivning av Greta Thunberg som ”vänsterpopulist”?

Jag vill helst inte tro det och det kanske inte heller är så men i talet som vi inte fick se mycket av levererade hon i vart fall en passning till SVT:

”Vi kunde inte bry oss mindre om er partipolitik. Ur ett hållbarhetsperspektiv har högern, vänstern och mitten misslyckats allihop. Ingen politisk eller ekonomisk strategi har lyckats tackla klimatnödläget. Om ni missat det, så står världen i brand”.

Dessutom deltog hon också i en paneldebatt innan talet och framförde där hur viktigt det är att lyssna till vetenskapen och agera enligt vetenskapliga fakta och varningar. Det vill säga allt annan än en populistisk uppmaning som ju snarare brukar undvika vetenskapliga fakta för att istället framföra vad folk kan tänkas vilja höra.

Hade det inte varit en gyllene chans för SVT att igår visa att de respekterar uppdraget att som public service-kanal vara opartiska och sakliga, att låta någon som är utpekad och kritiserad få möjlighet att bemöta kritiken och att en ensidig framställning i ett program kan balanseras av ett annat program, för att använda deras egna formuleringar?

Sista varningen – är det någon som lyssnar?

- Det kan tolkas som sista varningen!

Ungefär så sa Erika Bjerström i SvT häromdagen i sin analys av IPCC:s klimatrapport som nyligen släpptes. Det är förmodligen en mycket träffsäker bedömning.

Det kommer att krävas en drastisk omställning och kraftfulla åtgärder för att vända utvecklingen, säger klimatforskarna i rapporten. Och det brådskar. Tio år kanske vi har på oss men inte mycket mer, tror forskarna. Det handlar inte om en isolerad klick forskare med extrem klimatpanik utan om tusentals som har fått lämna bidrag till tankearbetet bakom rapporten. Ett jobb som dessutom politiker har beställt.

Så nu kan vi förstås förvänta oss krafttag? Rapporten slog ju ned som en bomb. Sägs det. Frågan är bara om tryckvågen träffat rätt personer?

Bara någon dag efter att rapporten landat på politikernas bord diskuterade EU mål för att minska bilutsläppen. Sverige krävde 50 % minskning av utsläppen till 2030 medan EU-parlamentet enats kring 40 % och kommissionen föreslagit 30 %. Det blev en kompromiss, 35 %.

Den största orsaken till detta mer blygsamma mål är bilindustrins motstånd. Aggressivt företrädda av starka Tyskland i EU. Som framgår av en artikel i SvD Näringsliv 11/10-18 utreds just nu om tyska bilföretag i hemlighet har kommit överens med varandra att inte (!) installera renare teknik i sina bilar, trots att tekniken finns. Det framkommer också att 35 %-målet kringgärdas av lite finstilt. Som införsel av ”superkrediter” som går ut på att ge en möjlighet för biltillverkarna att kvitta miljövänliga bilar mot de med vanliga förbränningsmotorer och att räkna varje miljöbil flera gånger än en vanlig bil för att på så sätt få ett bättre medeltal i balansen mellan miljöbilar och vanliga samt, inte minst viktigt, i beräkningar av hur mycket utsläpp deras bilflottor kommer att stå för.

Siffror ska friseras för att ge en bättre bild av verkligheten. I ett läge där vi verkligen behöver vara noga med mätetal och beräkningsmetoder. Några års glädjekalkyler kan stjälpa hela balansen i jordklotets klimatsystem.

Det är bara ett av ett otal exempel på hur industrin bromsar och gör motstånd mot regleringar som föreslås för att minska utsläppen av växthusgaser.

Ungefär samtidigt kom IMF med en ny tillväxtprognos. De talar i den i termer av ”draghjälp” för att driva upp siffrorna. Utgångspunkten är som alltid att sträva efter ständig tillväxt på så hög nivå som möjligt. Det är svårt att föreställa sig hur den här synen på tillväxt ska kunna kombineras med drastiska åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser och en total omställning av sättet att utvinna energi och att producera och konsumera.

Borde vi inte snarare sträva mot nedväxt? Eller i vart fall helt göra om kriterierna för att beräkna tillväxt?

Genast kommer invändningarna att utan tillväxt kommer vi inte få resurser att ställa om systemen och göra klimatvänliga investeringar. Det låter ju rimligt och brukar ofta ta död på debattlusten hos många klimatlarmande röster. Det är bara det att det inte stämmer med den verklighet vi lever i sedan andra världskriget. Korrelationen mellan tillväxt och utsläpp av växthusgaser är tämligen odiskutabel.

”Tanken att ekonomisk tillväxt skapar förutsättningar för minskade utsläpp av växthusgaser är fel. Istället finns ett robust samband mellan tillväxt och ökade utsläpp, oavsett om tillväxten sker i rika demokratier eller fattiga auktoritära stater”.

Detta visar en avhandling från 2017 av Ole Martin Laegreid vid Göteborgs Universitet. Han använder nya ekonometriska metoder som utesluter faktorer som tidigare skapat osäkerhet kring liknande forskningsresultat.

Han visar också att regleringar har en ”betydande negativ verkan på utsläpp”. Det vill säga sådant som företagen ofta motsätter sig och som politiker just därför ofta tvekar inför att driva fram eftersom de är alltför måna om just de där tillväxtsiffrorna.

Tidigare forskning har också tydligt visat exempelvis en tillfällig dipp i kurvorna för utsläpp som sammanfaller med den stora ekonomiska kraschen 2008 och det påföljande 2009 års ekonomiska nedgång, med fallande tillväxtsiffror. Särskilt tydligt blir det i USA. Bland andra forskaren Eric D. Larson vid Climate Central (löst knutet till Princeton University) visar på kurvor som han anser…

”[…] strongly suggests that the dominant reason for the drop in CO2 emissions after 2007 was the large drop in GDP” (Eric D. Larson, Climate Central , Oktober-2012)

Men även svenska kurvor visade på samma effekt. Sverige hade en ökning av koldioxidutsläppen på 11 % 2010 jämfört med 2009. Enligt Naturvårdsverket berodde ökningen på att vi hade en lågkonjunktur 2009 vilket därmed fått utsläppen att minska. Skrev en liten kommentar om detta i ett av mina första inlägg (november 2011) på denna blogg ser jag. Då skrev jag också att det borde vara hög tid för genomgripande insatser för att vända utvecklingen. Dessvärre finns det alla skäl att upprepa den uppmaningen.

Det är bland annat besattheten vid evig tillväxt som gett storföretagen en utpressningsroll i förhållande till politiker som, låsta vid tillväxttankarna, inte vågar gå hela vägen med åtgärder som alla vet skulle behövas. Jag har i en mängd inlägg på denna blogg skrivit om detta med början i mars 2012 då det såg ut som att tillväxtfrågan kunde börja lyftas till seriös diskussion. Sedan dess har det snarare gått åt andra hållet känns det som och det där med tillväxten verkar lika självklart av godo som för sex år sedan.

Socialdemokraterna pratar nästan inte om annat än ”jobb och tillväxt”. Liberalerna lyfter fram EU och euron som garanter för tillväxt. Annie Lööf pratar förvisso numera helst om ”grön tillväxt” vilket är en mycket löst definierad syn på tillväxt. Moderaterna däremot skrev i maj i år (DagensIndustri) om att vi ”står inför stora tillväxtproblem” och la fram fem förslag för att öka tillväxten. Hur detta ska kunna gå hand i hand med kampen mot ökade utsläpp av växthusgaser tycker partiledare Kristersson däremot är en ”spännande utmaning” för nästa generation. Mina två barn ber att få hälsa och tacka!

Tillväxtkritiken har funnits i många decennier nu. Det är dags att ta tillvara de tankar som samlats under dessa år. Exempelvis fundera (men tänk snabbt) över sådant som Tim Jackson skrivit om i boken ”Välfärd utan tillväxt” (2009); minska nettoinvesteringar i ekonomin, förändra arbetsmarknadsstrukturen, inför arbetstidsförkortning, öka offentlig sektor, använda skattemedel till ekologiska investeringar, avskaffa avkastningskrav i monetära termer på sådana investeringar utan räkna dem istället i miljöförbättrande termer, osv.

Själv är jag ganska pessimistisk. Dessvärre tror jag att det finns alltför starka krafter som har alltför starka intressen av ”business as usual”. Enligt en FN-rapport är det marknaden som tar död på vår planet och alldeles nyligen avslöjades genom ett läckt dokument att näringslivsorganisationen och lobbygruppen Business Europe (i vilket Svenskt Näringsliv ingår) motarbetar höjda klimatambitioner i EU av rädsla för konkurrensnackdelar i förhållande till andra världsdelar. 

Det största ansvaret för att minska utsläppen kommer ändå att läggas på konsumenterna som förväntas göra de ”rätta” fria valen. Det är bara det att vi inte har tid att invänta effekterna av miljarder konsumenter fria val bland mer eller mindre klimatvänliga produkter. Enligt ett par forskare från KTH kan vi konsumenter förändra våra vanor genom att göra beräkningar med klimatkalkylatorer och räkna fram CO2-ekvivalenter, analysera resultaten och spar resultat för jämförelse över tid och räkna ut vilka åtgärder du ska göra för att minska dina utsläpp, göra upp en långsiktig plan för dem och följa upp över flera års tid.

Det vore nog bra om alla gör något liknande men det ställer oerhörda krav på konsumenter och utgår ifrån att alla har tillräckligt med intellektuellt eller ekonomiskt kapital för att göra sina klimatsmarta val. Eller att inga konsumenter helt enkelt dignar under arbetsbörda och saknar ork eller förmåga att ta till sig dylika kalkyler och arbeta fram alla dessa planer. Eller att de inte helt enkelt dukar under av bördan att bära ansvaret för att rädda planeten? När det är politikers beslut och storföretagens vilja som har störst ansvar för hur det ser ut och störst möjlighet att åstadkomma förändring.

Vore det inte betydligt mer effektivt och verkningsfullt att helt enkelt eliminera de dåliga produkterna och produktionssätten? Eller måste vi alltid ha ett val. Till vilket pris som helst?

Klimatval på söndag – eller - Sköt dig själv och skita ner för andra

”Sköt dig själv och skit i andra” var en slogan som vi som är lite äldre kanske minns som en spark åt SAF:s kampanj ”Satsa på dig själv” som lanserades under 1970-talet och skulle lära oss att glömma det gemensamma – fackföreningar, allmän egendom och liknande – och istället ägna oss åt vårt eget bästa och välbefinnande och en högst personlig vinst- och nyttomaximering.

Under den valkampanj som nu går in i sin slutspurt har just detta tänkande speglat vissa partiers resonemang om klimatpolitiken. Sveriges utsläpp av växthusgaser är så försumbart att det är bättre att andra förändrar sina vanor lyder dess sensmoral. Dessutom kommer Sverige att tjäna på det ekonomiskt enligt vissa. Framför allt är det Sverigedemokraterna (SD) som driver den tesen. ”Sköt dig själv och skita ner för andra” skulle vi kunna kalla den. Det vore önskvärt att kunna ignorera SD:s klimatpolitiska budskap men faktum är ju att alla mätningar tyder på att de kommer bli ett av de största partierna i riksdagen efter valet och sannolikt därmed få stort inflytande över vilken klimatpolitik som kommer att föras.

Vid flera tillfällen har SD:s Martin Kinnunen framfört det här budskapet under valkampanjen. Ser på sociala medier att många kallar honom tokig, men han är inte tokigare än att förstå att hämta stöd i en rapport. Närmare bestämt Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. I Svt:s klimatpolitiska partidebatt för någon vecka sedan hänvisade han till denna rapport vid två eller tre tillfällen. Det är olyckligt att ett statligt institut förser riksdagens värsta klimatförnekare med argument. Dessa måste dock starkt ifrågasättas.

Enligt KI:s beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD (2aug18) att han inte kan förstå varför Mp vill utreda de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. ”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Som Runar Brännlund förvisso påpekar till SvD är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning i sammanhanget, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det, utan minskningar av utsläppen av växthusgaser, finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig. De konstaterar också att klimatförändringarna förväntas sänka ekonomisk tillväxt framför allt i fattiga länder, göra fattigdomsbekämpning svårare, urholka livsmedelssäkerheten i världen och förlänga existerande fattigdomsfällor och skapa nya sådana.

Johan Rockström har tillsammans med ett antal forskarkollegor nyligen publicerat en rapport i den vetenskapliga tidskriften Proceedings of National Academy of Sciences (PNAS). De menar att en global uppvärmning på bara 2 grader kan leda till ett ”mardrömsscenario”. De befarar att vi då kan passera en gräns där de biofysiska systemen går från att vara självkylande till att bli självuppvärmande och därmed öka uppvärmningen av jordklotet. Till Aftonbladet (8aug18) säger han att detta kommer att innebära att ”ett antal dominobrickor börjar falla som i sig förstärker den globala uppvärmningen – smältande permafrost, utsläpp av metan från havsbotten, regnskogsdöd i Amazonas, skogsdöd i barrskogsbältet och förlust av havsis på sommaren i Arktis”.

Det vore alltså enligt FN och en mängd forskningsrapporter att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt?

Det har hur som helst adopterats av SD som gjort rapporten till sin klimatbibel. De tänker sig att vi ska bortse från alla andra följderna av en temperaturökning än de rent ekonomiska konsekvenserna för Sverige. SD tycker med andra ord att vi kallt ska se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna? Kanske vi borde elda på lite extra för att komma åt vinsterna snabbare?

Ett sånt synsätt förutsätter också att KI räknat rätt. Hundratals andra rapporter som tusentals forskare står bakom visar som sagt helt andra slutnotor och ingen kan med säkerhet säga hur en temperaturhöjning kommer att slå mot den svenska ekonomin som traditionellt sett är exportbetonad och beroende av att andra länder är hyggligt välmående så att de efterfrågar våra högkvalitativa produkter och har råd att betala för dem.

Alternativet måste vara att göra bedömningen att det inte går att åstadkomma några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är den sortens krassa bedömning av risker det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att istället skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott; längre regn- eller torrperioder; matbrist; ökad spridning av infektionssjukdomar; och en geografiskt ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber; osv.

Det är förstås symtomatiskt att det är just Sverigedemokraterna som vill sätta sig med armarna i kors och titta på när andra folk går under. Ända tills vattnet når deras fotknölar. Då är det för sent att inse att chansningen inte gick hem. Det vore förödande om partiet får ökat inflytande i riksdagen i synnerhet för den här frågan.

För det finns egentligen bara en enda fullkomligt avgörande livsviktig fråga i det val som nu kommer. Vilket klimat väljer vi? Jag har varit mycket kritisk till mycket som Miljöpartiet gjort under mandatperioden som nu går mot sitt slut. Men ser ändå inte att det är möjligt att rösta på något annat på söndag. 

Det här är ett klimatval! 

Klimatförändringens kostnader

SvD har den 2 augusti 2018 ett helt uppslag om kostnaderna för klimatförändring för svensk del. Man hänvisar till Per Bolund (mp) som efterlyser en utredning av de ekonomiska konsekvenserna av en temperaturhöjning. Han menar att det förvisso kommer att kosta pengar att ställa om till en fossilfri energiproduktion men att det kostar många gånger mer att inte göra det. En utredning skulle kunna precisera kostnadsbilden menar han. SvD:s artikelförfattare påpekar att en sådan redan finns, Konjunkturinstitutets (KI) från 2017. Enligt deras beräkningar skulle Sverige gå med 1,5 miljarder plus ekonomiskt vid en temperaturhöjning. Skogen kommer växa snabbare och mer regn, som det förväntas bli, ska ge positiva effekter för jordbruket och vattenförsörjningen har KI också kommit fram till. Nationalekonomen Runar Brännlund som författat rapporten säger till SvD att han inte kan förstå varför Mp vill utreda saken:

”Är man saklig och vetenskaplig så kan jag heller inte se att man skulle kunna komma fram till något annat än vi gjort”, säger han.

Samtidigt har vi alltså en sommar där skog till ett värde av troligen hundratals miljoner i slutändan har gått upp i rök och det fortfarande pyr i en del skogar. Och när jordbrukarna går på knäna och suckar över att regeringens tillskott på 1,2 miljarder inte räcker på långa vägar för att täcka skadorna som torkan orsakat.

Utan att vara alltför konspiratorisk anar jag här en mer långsiktig tanke hos utgivaren av SvD att underminera Mp:s möjlighet att göra en stor valfråga av klimatförändringarna. Efter en sommar som denna ”riskerar” förstås klimatfrågan att bli en avgörande valfråga. Det gynnar givetvis Miljöpartiet som, vad som än sägs, är det enda parti som profilerat sig rejält i frågan under en längre tid. Moderaternas envisa tuggande om sänkt dieselskatt smäller förstås inte högt i debatten vilket framgick tydligt i tv-debatten i Aktuellt där Mp-språkröret Isabella Lövin påpekade för M-ledaren Ulf Kristersson att till och med ett barn kan räkna ut att en sänkt dieselskatt är samma sak som att slänga bensin på skogsbränderna.

Men SvD tänker tydligen stämma i bäcken och lugna väljarna med lite siffror som ser trevliga ut. Varmare somrar och plus i statskassan, tja, det låter väl inte så farligt?

Som Runar Brännlund förvisso påpekar är det väldigt osäkert att göra ekonomiska beräkningar av den här typen. Ändå uttalar han sig så tvärsäkert om slutsatserna i sin egen rapport. För mig förefaller han ha bortsett helt från gränsöverskridande faktorer. Dessutom verkar tidigare forskning ha sopats helt under mattan (?).

Stern-rapporten som togs fram av den brittiska regeringen och som publicerades 2006 har några år på nacken men blev en tung utredning som ansetts ”värd att ta på allvar”, även om siffrorna debatterats. Enligt rapporten, framtagen av nationalekonomen Nicolas Stern, skulle kostnadseffekten av en kraftig temperaturförhöjning (fem grader till och med år 2100) motsvara mellan 5-20 % av världens samlade BNP medan åtgärder för att dämpa temperaturhöjningen bör kunna stanna vid 1 % av densamma. 

”De vetenskapliga beläggen pekar på allt större risker för allvarliga, oåterkalleliga effekter av klimatförändringarna om ingenting görs åt utsläppen (om vi följer ett s.k. BAU-scenario, ”business-as-usual”)”, sägs det i Naturvårdsverkets sammanfattning.

FN:s klimatpanel har färskare beräkningar men med lite bredare fokus än de rent ekonomiska konsekvenserna. År 2014 släpptes tre delrapporter, som bygger på 30000 vetenskapliga artiklar skrivna av 1800 experter som i sin tur granskats av 2000 andra experter. De ger inte lika tvärsäkra siffror men sammanfattningsvis att det utan minskningar av utsläppen av växthusgaser finns väldigt hög risk för globala, omfattande och irreparabla effekter som exempelvis utrotning av många djurarter eller hela ekosystem och problem med tillgång på mat och stora hälsorisker. I rapporterna påpekas också att det finns både positiva och negativa bieffekter av utsläppsminskningar men att riskerna för negativa bieffekter inte är lika allvarliga, omfattande och oåterkalleliga som klimatförändringarna i sig.

Det vore alltså enligt FN att ta en oerhörd risk att chansa och göra ingenting, korsa fingrarna och hoppas på att det löser sig. De framhåller dock att riskerna är väldigt ojämnt fördelade och (som vanligt) klarar sig rikare länder generellt sett bättre än fattigare. Möjligen tycker Runar Brännlund att alla dessa forskare är osakliga och ovetenskapliga? Eller också har KI:s perspektiv varit väldigt snävt.

Så vad väljer vi att göra? Låter oss lugnas av KI:s rapport och kallt se på hur den övriga världen tar smällen av klimatförändringarna medan vi här i Norden håvar in miljarderna?

Eller litar på andra rapporter som kommer med helt andra slutnotor för en temperaturhöjning på 4-5 grader fram till år 2100?

Eller gör vi helt enkelt bedömningen att det inte går att göra några exakta ekonomiska kalkyler och att det inte heller är en rent ekonomisk kalkyl det handlar om. Utan istället att göra planeten dräglig att bebo för oöverskådlig framtid eller att skynda på en utveckling mot allt mer extrema väderutbrott, längre regn- eller torrperioder, matbrist, fler drabbade av infektionssjukdomar och en geografisk ökad spridning av exempelvis malaria och dengue-feber, för att nämna några förväntade effekter.

Framför allt för den som bekymrar sig över ökad migration bör ju betänka vad som händer om de varmaste länderna i Afrika och Asien inte längre är beboeliga utan risk för liv och hälsa eller när vattennivåer gör att länder och ögrupper försvinner under vattenytan eller översvämmas svårt?

Det här är förstås inget som Moderaterna och deras allierade Sverigedemokraterna vill att vi ska tänka på inför valet. Vi ska tryggt förvissas om att det är tämligen riskfritt att ägna sig åt ”business as usual” och att tillväxt ska lösa problemen. Kanske vi rent av går med ekonomisk vinst på kuppen?

Jag tror vi kan förvänta oss fler artiklar med den här vinklingen den kommande månaden före valet. Allt för att inte klimatförändringar inte ska bli den stora valfrågan. 

Flyg versus tåg – en ojämn kamp (?)

Min första utlandsresa utan föräldrar gick med tåg till Paris. Det var billigare än att ta flyget och funkade fint med bara ett byte på vägen. Framme på morgonen till Paris efter en natt i liggvagn från Köpenhamn. Ett minne blott! Man frågar sig varför? När klimatångesten börjar gripa kring sig på allvar och Facebook-flödet svämmar över av utfästelser om att sluta flyga är det samtidigt mer komplicerat än kanske någonsin att resa med tåg längre sträckor än 60 mil. Så vad är egentligen det realistiska alternativet?

Det är just nu inne att inte flyga. Åtminstone är det vad många går ut med offentligt. Det är ju bra att frågan kommit upp en bit på dagordningen till skillnad från i början av förra året då Miljöpartiet fick så mycket stryk för att ens komma på tanken att påpeka att flygtrafiken kanske borde beskattas lite mer för att få oss att tänka till innan vi flyger till när och fjärran. Fortfarande är det en hel del som spjärnar emot och istället sjunger flygets lov, som KD:s Sara Skyttedal, vars twitter-konto är fullt av uppmaningar om att flyga dubbelt så mycket istället och att de som är av motsatt uppfattning är ”dumpuckon”. Själv vill jag väl inte kalla Skyttedal & Co för detsamma även om det frestar. Annie Lööf är också uppenbarligen av uppfattningen att vi kan flyga ännu mer, ”om vi ställer om bränslet”. Miljöpartiets Isabella Lövin kallar henne därför ”klimatpopulist”. Faktum är att svensken flyger mer än någonsin trots det nyvaknade flygmotståndet. Det återstår att se om insikten om flygets klimatpåverkan får någon effekt på resmönstret. Det finns nämligen en sak som jag tycker flygmotståndet saknar; ett trovärdigt alternativ.

När det gäller inrikes resor i södra Sverige finns numera båda snabba tåg och bättre räls vilket gör restiden mycket kortare än för några år sedan. Lövin menar också att Miljöpartiet har en ”Nollvision mot tågstrul”. Tåg som alternativ ska bli säkrare är det tänkt. Det är en bra vision. Som Isabella Lövin påpekar i SvD nyligen får det dock inte glömmas bort att det finns en regionalpolitik och sträckor där tåg inte är ett fullgott alternativ idag. Men planer finns på nya och ännu snabbare tåg som skulle göra restiden mellan Stockholm och Malmö så kort som tre timmar och Lövin ser framför sig hur vi därifrån kan fortsätta ”ner på kontinenten”, som hon säger. 

För inrikes resor tycker jag alltså att det redan idag finns tågalternativ för många sträckor inom södra halvan av Sverige som absolut matchar flyget. Med tåg till Malmö på tre timmar finns det i princip inte något skäl alls att flyga dit, åtminstone om man vill ta sig från citykärna till citykärna. Men det där med kontinenten, hur fungerar det?

Tyvärr inte alls, vill jag tillstå. Utvecklingen för det intraeuropeiska tågresandet har snarare gått bakåt på senare decennier. EU har misslyckats med mycket men ett av de främsta exemplen tillhör detta med tågförbindelser inom Europa. På 1980-talet fanns det direktvagnar mellan Stockholm och Berlin respektive Hamburg och en direkt liggvagn mellan Köpenhamn och Paris osv. Tågresor till större orter i norra Europa gick att göra genom att istället för att sova på hotell tillbringa natten i en sovvagn för att sedan kunna kliva ut i storstaden eller möjligen byta till ett morgontåg vidare till närliggande ort.

Detta var alltså före det ”gränslösa” Europeiska Unionen med fri rörlighet, passfrihet, nedrivna gränser och ökad kontakt mellan folken som tänktes stärka ”den sociala och territoriella sammanhållningen” etc etc. Det var också innan vi fick alla nya snabbtåg, nya rälspartier och modernare sovvagnar med dusch/wc osv. Förutsättningarna idag för att knyta ihop Europa med tåglinjer och direktvagnar torde alltså vara betydligt gynnsammare än under 1980-talet. Men hur ser verkligheten ut? Hur ser exempelvis den där resan till Paris ut som tidigare klarades av med ett enda byte?

Jo, så här (flera alternativ finns, en del med 7 byten istället för 6 men det här är det bästa alternativet du får vid sökning genom DB:s utmärkta sökmotor):

Från Stockholm 19.23 till Malmö 23.43

Här får du vänta i nästan två timmar så tid för en nattmacka, men risken är väl att det mesta är stängt på Malmö Central?

Byte där för lokalt tåg Malmö-Köpenhamn 01.33 med ankomst 01.53

Därifrån vidare till Fredericia 02.26 med ankomst 05.02

Inte mycket nattsömn alltså och dessutom i sittande ställning.

Byte igen i Fredericia för vidare färd 06.46 mot Flensburg med ankomst dit 08.07

Här har du alltså haft tid för lite frukost, om nu något är öppet mellan 05-06.45 i Fredericia?

Byte än en gång i Flensburg varifrån färden går vidare 09.15 mot Hamburg med ankomst 11.15

Vid det här laget borde även den allra största tågfantast ha tröttnat lite, men det är en hel del resa kvar.

Byte i Hamburg alltså för att 11.46 åka vidare mot Köln dit ankomsttiden är 15.46

Här är det en knapp timmes stopp. Inte riktigt tillräckligt för att äta en tidig men vid det laget välförtjänt middag, men en bratwurst eller en sauerkraut som vego-alternativ kanske hinner slinka ned?

Byte i Köln och sista tågsträckan fram mot Paris Gare du Nord med avfärd 16.43 och ankomst 20.05

Grattis!! Du är framme efter 24 timmar och 45 minuter (om allt klaffat) samt sex byten varav tre av dem under nattetid, utan liggvagn eller sovvagn. Du är troligen alltför trött för att göra annat än att stappla till hotellet och sova ut.

Något snällare ser alternativet ut med sovvagn från Stockholm 23.10, med ankomst till Malmö 06.55 och vidare via Köpenhamn-Kolding-Hamburg-Karlsruhe och slutligen Paris Est 22.05. Du får då förvisso sova i en sovvagn och har ”bara” fem byten på vägen men nästan samma totala restid och ankomst ännu senare till Paris.

Nå, men till Hamburg då? Dit kan väl inte förbindelserna vara lika usla?

Nja, du kan greja det med endast två byten. MEN då får du också finna dig i att tillbringa natten i Malmö eftersom du ankommer dit 23.43 och anslutningen (till Köpenhamn till att börja med) går först 04.13. Goder morgon!! Att jämföra med 80-talet direkta sovvagn som avgick från Stockholm C någon gång vid 18-tiden om jag minns rätt och ankom vid sju-åtta morgonen därpå till Hamburg C (om jag inte helt missminner mig).

Det går säkert att skruva på de här resplanerna men i grunden är det just så här det ser ut. Det tar ungefär lika lång tid som 1980 men med skillnaden att du då gjorde resan med två byten och att du låg i en liggvagn allra största biten, Köpenhamn-Paris, och kom av under morgontimmarna i Paris och kunde börja turista eller arbeta, vilket som nu var syftet med resan. Hur har vi hamnat så snett i utvecklingen att detta nu, 35 år senare - i en tid där klimatförändringarna utgör ett av mänsklighetens största bekymmer – inte längre är möjligt? Det är många som ställer frågan och har gjort så i många år nu men den ekar obesvarad. En annan fråga är hur priset kan ha blivit så mycket högre? Svaret på den frågan är nog till större delen att det är flygpriserna som blivit lägre. Den där tågresan till Paris med sex byten kostar mellan 2000-3000 kronor per väg medan du mycket väl kan hitta en t/r-biljett med flyg för en femhundralapp. 

EU:s planer för tågtrafiken i Europa har varit och är att öppna upp för konkurrens mellan olika tågbolag, en liberalisering av marknaden. I och med det skulle, tänker de sig, samma prispress infinna sig som för flygmarknaden där lågprisbolag (LCC, Low Cost Carriers) har tagit stora marknadsandelar från de etablerade flygbolagen och därmed pressat ned priserna så att de i vissa fall är absurt låga. Än så länge har det inte vunnit något större genomslag trots verkliga satsningar på att skapa nät av s.k. HSR (High Speed Rail). Det ligger förstås något rimligt i att satsa krutet på höghastighetståg som kan ersätta flyget för jobbpendlare inom länder och som ersättning för bilen för kortare pendling. Här finns förstås de största miljövinsterna att göra. Men hur svårt är det att blåsa liv i det intra-europeiska tågresandet?

EU har arbetat med att samordna järnvägstrafiken åtminstone sedan 2001 och har i olika ”paket” förändrat rättsakter och regelverk för att på så sätt öka ”interoperabiliteten”. Det fjärde ”paketet” är nu på väg att implementeras och ska vara genomfört 2019. Det presenteras av Transportstyrelsen som ”Ett järnvägssystem utan tekniska och administrativa hinder i Europa”. Den europeiska unionens järnvägsbyrå ERA:s roll stärks och förhoppningen är att de nya reglerna ska ”ge effekter som enklare ärendehanteringsprocesser för järnvägsbranschen och en friare järnvägsmarknad att bedriva trafik på”, heter det. Ytterligare ett steg tas mot ett enhetligt järnvägssystem, enligt Transportstyrelsen.

I korthet innebär det att utrymmet för medlemsstaterna att ha egna regler begränsas men också  att de nationella marknaderna öppnas upp ännu mer för konkurrens. I EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2016/2370 sägs bland annat att ökningen av persontrafiken på järnväg inte har ”hållit jämna steg med utvecklingen av andra transportsätt” och att ”fullbordandet av det gemensamma europeiska järnvägsområdet bör bidra till att ytterligare utveckla järnvägstransporter som ett trovärdigt alternativ till andra transportsätt”.

Det låter hoppfullt men samtidigt är det lite av ett mysterium att det innan ens EU fanns i sin nuvarande form och de nationella järnvägsbolagen höll ett statligt hårt grepp om sina hemmarknader existerade samtidigt ett nät av direktvagnar som gick kors och tvärs genom kontinenten, bland annat från Sverige som då inte ännu var ett EU-land ens. Frågan är alltså om EU:s ansträngningar räcker? Är det kanske istället beslutsamma statliga insatser som krävs? Subventionerade direktvagnar mellan de stora städerna och subventionerade priser som gör dem till alternativ inte bara för välbeställda affärsresenärer? Någon enkel sanning att friare konkurrens ger lägre priser finns inte. En stor undersökning av den brittiska tågmarknaden som gjordes 2013, 20 år efter den privatisering som då utlovades ge en prispress, visade att priset mellan London och Manchester ökat med 208 % medan inflationen låg på 66 % över motsvarande tid. Andra sträckor kunde ge andra resultat men sällan mycket bättre än runt inflationsnivån. Att jämföra med det situationen i Spanien där statliga Renfe har haft hand om järnvägstrafiken i 75 år och tågresandet idag, enligt reseskribenten Simon Courtauld, inte bara är ”förvånansvärt billigt” utan också ”komfortabelt, effektivt och nästan alltid punktligt”. 

Och hur är det med interrail-resandet idag exempelvis? När min generation för en billig penning kunde hoppa på så gott som vilket tåg som helst och ta sig runt i det Europa som ännu inte blivit EU är det idag en betydligt dyrare och mer komplicerad historia eftersom många av de High Speed Rail-bolagen som trafikerar viktiga sträckor drivs av kommersiella bolag som slutna nätverk och tar extra avgifter av Interrail-resenärerna, eller bara släpper på en viss kvot av den typen av resenärer. Fri konkurrens ger inte automatiskt frihet att resa. Eller hur ska man tolka detta? Det är tänkvärt att det billiga interrailkortet från 1974 gav fritt resande på inte mindre än 27 nationella järnvägsnät i Europa (och Marocko).

Enligt EU-planer ska inom en snar framtid Interrailkort delas ut till alla 18-åringar i EU. Det är en kul och positiv idé. Men jag tror att ett betydligt mer miljöeffektivt sätt att använda dessa pengar vore att förbättra de intra-europeiska tågförbindelserna inte bara genom att se över regelverken utan också produkterna. För det långväga resandet är direktvagnarna helt avgörande för att göra tågresan till det som Transportstyrelsen formulerar som ” ett trovärdigt alternativ till andra transportsätt”.

Några enkla förklaringar eller svar på varför det ser ut som det nu gör har jag inte här. Men det vore kul med en diskussion och inlägg från mer initierade än jag själv om de här frågorna. Det vore bra om diskussionen nu om ett miljöriktigt resande får mer konkret genomslag så att tåget kan utgöra den inomeuropeiska konkurrent till flyget som det en gång var, innan Europa blev EU och innan den fria konkurrensens tidevarv.

Solens kraft fortfarande en underutnyttjad resurs

Kommer just hem från en vecka på den lilla ön i Finland. Dit finns ingen el dragen men vi har solceller på taket som räcker för att driva ett kylskåp. Fungerar bra även denna gång trots att solen uteblev hälften av dagarna. Men för att fungera som energikälla för mer än kylskåpet skulle vi behöva fler paneler. Det kostar dock en slant. Funderar över vad en rejäl satsning på solceller skulle kunna innebära här hemma i Sverige. Enligt fyra forskare och experter inom förnybar energi skulle det kunna innebära att Sverige får ett helt förnybart elsystem redan 2020 hävdar de i en debattartikel i DN.

Hur det än förhåller sig med riktigheten i påståendet så förefaller det uppenbart att med rätt (och konsekvent) styrning skulle processen kunna påskyndas väsentligt. Varför sätta det blygsamma målet 2040? Jag tror många av Miljöpartiets medlemmar i denna tid av smärtsamma kompromisser skulle ha mått bra av att se en mer offensiv satsning än den som kom ut av energiuppgörelsen som dessutom öppnade för ny kärnkraft.

Att Tysklands installerade effekt för solel överstiger den svenska 300 gånger förklaras huvudsakligen med att stödsystemet är betydligt mer generöst än det svenska. Det handlar alltså om statlig styrning. Något som i Sverige tycks ha blivit likställt med stalinism. Beröringsskräcken med statliga styrmedel syns i vår tids stora nationella samhällsfrågor som bostadsbristen, välfärdssystemens brister och energipolitiken. Jag tror att vi måste skaka av oss denna fobi snarast eftersom vi annars antagligen kommer att få ägna oss åt betydligt mer hårdhänt styrning, gränsande till diktatur, när klimatproblemen för västvärlden börjar ge allt mer synbara och kännbara konsekvenser.

Det faktum att solenergin är i stort sett helt gratis när kostnaden för anläggningen är betald gör att varje medveten elkonsument naturligtvis påverkas mycket avgörande av storleken på subventioneringen av inköp och installation av solenergianläggningar. Dessutom påverkar energiskatteuttaget för kommuner och företag samt bostadsföreningar som vill installera solel på bostadshus, skolor, sjukhus, kontor och lagerlokaler. Ett sätt att subventionera är ju också att ge skattelättnader. Detta debatterades i Almedalen där solkraftens outnyttjade potential framhävdes. Här finns förstås pengar att tjäna för producenter av solelsanläggningar och montörer. Men det brukar ju sällan anföras som en nackdel med växande marknader och nya jobbtillfällen.

Här finns emellertid framför allt en investering för staten att göra som kan betala sig mångdubbelt i framtiden. Kostnaderna för samhället vid en galopperande klimatkatastrof är svåra att mäta i pengar men lär vida överstiga en kraftigt subventionerad solelssatsning som hjälper till att undvika klimatkatastrofen. Enbart kostnaderna för naturkatastrofer som uppmätts under detta sekels första tio år överstiger 5-6 gånger siffrorna för 1970-talet, enligt WMO:s rapport för åren 1970-2012. Kostnader som enligt dessa beräkningar under förra decenniet motsvarade Sveriges totala årliga BNP x 2.

Då räknar vi inte ens in (eftersom det är omöjligt att säkert fastställa) de ekonomiska följderna av förhöjd havsnivå, sämre livsmedelssäkerhet till följd av extremt klimat, reducerad biologisk mångfald med mera. Eller mänskligt lidande eftersom det är lika omöjligt (och föga väsentligt) att mäta ekonomiskt.

Under tiden kverulerar istället kärnkraftskramare och ideologiska kritiker av subventioner om bristen på sol i Norden och hakar sig fast vid frågan vad som händer när det är molnigt. Vilket utgår ifrån det felaktiga antagandet att Sverige skulle producera el och värme enbart med hjälp av solkraft. Naturligtvis behöver den kompletteras men det bidrag den kan ge är väsentligt och till oerhört mycket lägre kostnad än exempelvis kärnkraftens.

Så vad väntar vi på? Bättre konjunktur? Under tiden stiger temperaturen...

Om behovet av gröna partier

Jag har fått brev från färska miljöpartistiske partisekreteraren Amanda Lind. ”DU BEHÖVS!” står det i fet rubrik. Min medlemsavgift efterfrågas med illa dold oro. Det hör till saken att jag betalade min medlemsavgift ett par veckor innan detta brev daterats men får väl anta att administrationen släpar efter lite. Det är ju bråda dagar för partiet. Många tunga beslut som ska tas.

Amanda Lind vänder sig emellertid till mig och andra medlemmar och påminner oss om att behovet av gröna partier aldrig varit större ”världen över”. Hon påminner också om att Miljöpartiet ”gör skillnad i svensk politik” och hävdar att Mp i regeringsställning ”är på god väg att uppfylla majoriteten av våra vallöften”.

Brevet med denna påminnelse anländer av olika anledningar till mig lite sent och jag läser det därför, ironiskt nog, samma dag som det blir offentligt att regeringen nu väljer att inte driva kravet mot Vattenfall att lägga ned kolgruveverksamheten i Tyskland. Det är fritt fram att sälja alltså vilket knappast kan tolkas annat än som ett sviket vallöfte. Eller vad handlade den där kolbiten om egentligen? ”Populism”, säger nyblivne regeringsledamoten Peter Eriksson, och avfärdar därmed Carl Schlyters kritik mot partiledningen. ”Det har aldrig varit ett alternativ”, säger språkröret Lövin om att låta kolet ligga kvar i marken. Fridolin är sannolikt upptagen med att tvätta bort koldammet från händerna och säger därför ingenting, vad jag har kunnat uppfatta.

Peter Eriksson lägger ut texten för Carl Schlyter och andra miljöpartister i Aftonbladet där han bestämt avfärdar alla möjligheter för Vattenfall att köpa upp tyska kolgruvor och sedan lägga ned dem. Jag erkänner min okunnighet om detaljerna när det gäller dylika affärer så det är mycket möjligt att han har rätt. Det finns dock flera som påstår annat. Men det jag framför allt undrar är som sagt vad poängen då var med att genom hela valrörelsen släpa runt en kolbit och invagga väljare, partimedlemmar och vissa riksdagsledamöter i tron att de här möjligheterna faktiskt fanns? Om jag inte missminner mig sades det att detta med att låta Vattenfalls kol stanna i jorden var det första beslut partiet skulle ta i regeringsställning. Peter Eriksson har säkert rätt när han kallar detta ”populism” men det återstår en hel del pedagogiskt arbete att göra för att övertyga väljare och medlemmar om att det är på det sättet Miljöpartiet ska ”göra skillnad i svensk politik”.

Migrationsbesluten

Stratcom och värdlandsavtalet med NATO

Borttagen effektskatt för kärnkraften och fritt fram för nya kärnkraftverk

Listan kan göra längre men alla gröna väljare bör väl ha noterat hur ”ogröna” regeringsbeslut i tunga frågor fullkomligen sprutat ut från Rosenbad under det här året.

”Mycket återstår att göra för att ett hållbart samhälle ska bli verklighet”, konstaterar Amanda Lind i brevet till mig. Och fortsätter: ”Det är detta decennium som de gröna idéerna måste få ett brett genomslag” och avslutar med att jag behövs i detta arbete. Jag och alla andra medlemmar bidrar med ”drivkrafter, hjärtefrågor och kunskaper”, säger hon.

Varför är det då så viktigt med regeringsställning att de riksdagsledamöter som fortfarande håller medlemmarnas hjärtefrågor högt och som följer kongressbeslut och försöker hålla vallöften nu fråntas sina förtroendeposter och kritiseras öppet? Carl Schlyter hotar nu att hoppa av från sitt riksdagsuppdrag. Det vore oerhört beklagligt. För vad är Miljöpartiet utan personer som driver de gröna frågorna? Enkom stödhjul åt Socialdemokraterna? 

Imorgon åker jag till den lilla ön i den lilla sjön i Finland. Där finns ingen el och därmed ingen tv eller tillgång till internet. Det har varit lite mycket att smälta så det ska bli skönt med ett par veckors paus. Lite tid att fundera över vad som hänt och vad som händer framöver.

Jag hoppas partiledningen också får ett par veckors vila och tid för kontemplation över hur bäst de gröna frågorna kan få genomslag detta decennium. Kan det finnas en annan väg än den Miljöpartiet slagit in på? Vad mig anbelangar kan Amanda Lind dock andas ut ett tag. Medlemsavgiften är betald. Ett år till ger jag. Där går gränsen...

Klimatdebatt på villovägar – tillbaka till 70-talet

”Den moderna människan vill inte erkänna att hennes makt inte är obegränsad. Även i Frankrike fick jag höra: - Våra reaktorer är absolut säkra. Samma visa i USA. Och i Schweiz. Och ryske fysikern Aleksandrov, den sovjetiska atomenergins fader, skrev att de sovjetiska reaktorerna var lika ofarliga som samovarer. Man kunde bygga dem på Röda Torget. Intill Kreml.” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Många har uppmärksammat Maria Wetterstrands twitterflöde om klimatdebatten med anledning av partiledardebatten i tv nyligen där den del som handlade om klimatfrågan fastnade i ältandet om kärnkraft kontra sol och vind. Det är märkligt att det enda alternativet till fossila bränslen som en skrämmande stor del av det politiska etablissemanget kan föreställa sig är kärnkraft. Är det framtiden? ”Ett extremt dyrt och farligt sätt att koka vatten”, som Åsa Moberg så träffande beskrivit den.

Aleksijevitj berättar i ovan citerade bok om ryska planer på att bygga kärnkraftverk i Vitryssland (min anm/beräknas vara klart 2018). På en plats med seismisk aktivitet och som skakades av en jordbävning med magnitud 7 för bara hundra år sedan. Ingen av invånarna i området hade förstås tillfrågats. Vitryssarna var bland de värst drabbade av strålningen från det närliggande Tjernobyl och mycket möda lades naturligtvis ned på att övertyga om den absoluta säkerheten vid den planerade nya anläggningen. Det ska bli ”världens ofarligaste”, utropade Rosatoms företrädare Sergej Bojarkin triumferande och Vladimir Putin försäkrade detsamma vid undertecknandet av avtalet. Så vad fanns att diskutera?

Försäkringarna om de moderna anläggningarnas säkerhet klingar bara alltför välbekant. Aleksijevitj påminner oss om hur snabbt de så kallade experterna kan få fel. Hon berättar i ovan nämnda bok om mötet med anställda vid ett japanskt kärnkraftverk, före Fukushima. De frågade henne nyfiket om Tjernobyl och förklarade medlidsamt att något liknande aldrig skulle kunna hända hos dem. Att deras kärnkraftverk ”klarade den värsta jordbävning”.

Det finns också, upplyser oss Aleksijevitj, ryska planer på flytande kärnreaktorer tänkta att säljas till länder som Indonesien och Vietnam. Med världshaven som insats, kan tänka? Men naturligtvis lika supersäkra som den vitryska anläggningen. Ryssland är på offensiven över hela världen när det gäller kärnkraft. Flera avtal har slutits om att Ryssland ska stå för slutförvar av radioaktivt avfall från länder som köper reaktorer och kärnbränsle från Ryssland. Förutom nämnda Vitryssland även Jordanien, Bangladesh, Nigeria och Vietnam.   

Även i vårt grannland Finland finns långt gångna planer på att bygga ryska reaktorer. I Pyhäjoki, inte många mil från gränsen till Sverige. Den beröringsskräck med Ryssland och Putin omfattas inte av kärnteknologin. På det området finns av någon egendomlig anledning inga sanktioner. 

Det är nu främst stater som driver atomkraftsprojekten. Det tycks råda en märklig form av klimatpanik som också tyvärr drabbat många av våra inhemska politiker. I blindo rusar de in i atomkraftsprojekt som på förhand är dömda att bli olönsamma kolosser och säkerhetsrisker i tusen år framåt. Nu när våra svenska reaktorer börjat passera bäst före-datum vill alltså många bygga in oss i ett system bestående av nya reaktorer som i dagsläget är enormt resursslukande att bygga, driva och underhålla. Så till den grad att marknaden, som annars brukar få vara så styrande i alla möjliga och omöjliga sammanhang, till och med dömer ut den som investeringsobjekt. Att det är det ryska, statliga Rosatom som är den mest offensiva atomenergientreprenören just nu är ingen tillfällighet. På rent marknadsekonomiska premisser vore dylika projekt vansinnesförklarade.

Så det är bara att helt och fullt hålla med Wetterstrand. Ge upp! Kan vi hålla kärnkraften utanför klimatdebatten, tack!? När vi inser hur mycket bättre de övriga fossilfria alternativen till olja, gas och kol är kommer kärnkraftens förespråkare att bli marginaliserade kufar med obsoleta argument. Om de inte redan är det?

”Inom kort inleds ett grandiost byggprojekt i Ukraina. Över den sarkofag, som täcker det år 1986 demolerade fjärde reaktorblocket i Tjernobyls kärnkraftverk, ska man uppföra ett nytt skyddshölje kallat ´Valvet´. Inom en nära framtid kommer tjugoåtta givarländer att anslå drygt 768 miljoner dollar som en första investeringsetapp. Det nya skyddet ska hålla inte i trettio utan hundra år [...] ´Valvet´blir en byggnad utan like i mänsklighetens historia. Det frapperar framför allt genom sin storlek – ett 150 meter högt dubbelhölje. Estetiskt blir det någonting i stil med Eiffeltornet...” (Ur ”Bön för Tjernobyl”, Svetlana Aleksijevitj)

Låt det bli ett mausoleum över kärnkraften.

Ivar Arpis tragikomiska motstånd mot förnybar energi

Ivar Arpi har än en gång producerat en ledare i SvD där han far ovarsamt fram med sanningen. Den här gången ger han sig på kärnkraft kontra förnybar energi. Det sistnämnda verkar närmast provocera honom. Hur någon i dagens läge kan bli provocerad av sol- och vindkraft kan ju förefalla märkligt men möjligen stör sig Arpi mer på Miljöpartiet än själva energikällorna? Det är som vanligt när Arpi resonerar inte helt klart vad han är ute efter och vad han är för. Vad han är emot blir mer tydligt. Men bara lite mer. Det han skriver i dagens SvD vore närmast komiskt om det inte vore för det faktum att han för ut sitt budskap i en av Sveriges största tidningar vilket istället kan beskrivas som tragiskt. 

Han inleder med att mycket riktigt konstatera att ingen marknad ”förvisso” är helt fri. Följt av ett par lätt motstridiga påståenden. Att regeringens ”straffskatt” på kärnkraft bland annat är orsak till att Ringhals stoppar investeringar i reaktor 1 och 2 för att i nästa mening följa upp med att säga att detta är helt ”skapat av dogmatiska politiker”. Han fortsätter:

”Staten subventionerar förnyelsebar el och har samtidigt infört en effektskatt på kärnkraft. Det är så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma. Det bidrar till att fullt fungerande reaktorer nu stängs ned i förtid. För denna politik finns inga hållbara argument. Det är ren ideologi. Man ska bara stänga ned. Avvecklingen är sitt eget syfte.”

Arpi gör ett eget urval av ett par fakta och drar sina egna slutsatser. Som vanligt är det en hel del fakta han väljer att bortse ifrån, exempelvis följande:

År 2013 var priserna för el inom EU följande för olika produktionsslag:

Landbaserad vindkraft 59-76 öre

Havsbaserad vindkraft 87-126 öre

Storskalig solel 88 öre

Ny kärnkraft 98 öre

Avseende subventioner är det lite olika besked beroende på vad man räknar in som subvention men Arpi hade haft flera olika källor att välja mellan om han hade velat informera sig.

EU:s energikommissionär har visat att EU-länderna år 2011 subventionerade olika energislag enligt följande:

Kärnkraft 35 miljarder euro

Fossilkraftverk 26 miljarder euro

Andra subventioner till olje-, gas- och kolkraftsindustrin 40 miljarder euro

Förnybar energi 30 miljarder euro

I Sverige subventioneras, enligt OECD, fossila bränslen med 29 miljarder medan förnybar energi får 12,3 miljarder (Källa: OECD Inventory of Estimated Budget Support and Tax Expenditures for Fossil Fuels 2013).

Enligt det internationella energiorganet IEA var 2010 subventionerna av fossila bränslen sex gånger större än för förnyelsebar energi.

Enligt en färskare rapport från IMF (maj 2015) handlar det om 850 miljoner kronor i minuten som världens länder tillsammans subventionerar fossila bränslen. En siffra som ”chockerade” IMF själva. Det är väl snarare här som man befinner sig ”så långt ifrån en naturlig marknad man kan komma”, för att använda Arpis ord. 

För att återvända till Arpis ledare hävdar han vidare att kärnkraften är väldigt ren i jämförelse med fossila bränslen. Det är ju sant även om det är en sanning med en stor dos modifikation. Förutom radioaktivt avfall som kärnkraftsindustrin högst motvilligt släpper ifrån sig reda siffror om har exempelvis beräkningar av Stanforduniversitetet visat att kärnkraften är näst största utsläppare av koldioxid, endast slagen av kolkraften.

I jämförelse med sol- och vindkraft ligger alltså även kärnkraften i lä vad gäller klimatpåverkande utsläpp. Med tanke på det och att förnyelsebart är oerhört mycket billigare att producera finns rimligen inga argument kvar för att fortsätta krama kärnakraften. Ändå är det just detta som Arpi påstår sig ha men inte Miljöpartiet som han menar bygger sin vision på något som ”ingår i en närmast religiös tro”. Hans aversion mot denna vision är egentligen märklig. Indignationen går inte att ta miste på när han ska beskriva MP-visionen:

”Inget ska förbrukas på jorden. Allt ska vara förnybart. I linje med det vill MP ha en cirkulär ekonomi som bygger på återvinning och återanvändning. Inga mänskliga avtryck ska göras, Inget avfall. Tyvärr verkar Socialdemokraterna ha konverterat till samma tro”.

Huamej för förnybart, återvinning och ska man inte få lämna ifrån sig lite avfall heller? Va f-n!

Det är ju möjligen sant att visionen inte kan förverkligas fullt ut men är det verkligen så skräckinjagande att styra utvecklingen i den riktningen? Arpi verkar tycka det. Sanningen är dock att kärnkraften allt sedan 1940-talets slut omhuldats som framtidens energikälla trots enorma kostnader för byggande och rivande av kärnkraftverk och dålig lönsamhet. Utan subventioner åtminstone. Den religiösa övertygelsen lyser snarare igenom hos kärnkraftskramarna.

Om Arpi hade velat ha lite färska fakta i ämnet hade han också kunnat vända sig till kollegorna på SvD Näringsliv som även det idag har en stor artikel om hur ny teknik kan lösa miljökrisen. Och det är inte utveckling av kärnkraft som avses. Det handlar i första hand om sol- och vindenergi. Priserna på solpaneler har fallit med 80 % sedan 2008 och priset för vindkraft sjunker också snabbt. Snabba framsteg inom energilagring sägs också kunna bidra till att förnybar energi inom en snar framtid kan ersätta fossila energislag helt, enligt Thomas Sterner, professor i miljöekonomi vid Göteborgs Universitet. Drömmar? Religion?

Tysklands Energiewende hindras främst av fallande olje- och kolpriser på världsmarknaden (se där marknadens styrkraft Ivar). Framåt drivs den inte minst av den tyska befolkningens betalningsvilja (tillfälligt högre elpriser) och entusiasm. Inte minst för solel. Ungefär hälften av solelsutbyggnaden (som kommit vida längre än i Sverige) kommer från privatpersoner. Den förnybara produktionen ökade med 4 TWh på ett enda år 2012-13 samtidigt som den fossila minskade med 2 TWh och kärnkraftselen med 2,5 TWh och exporten ökade med 10 TWh.

Ändå avslutar Arpi med att hävda att man i Tyskland offrar klimatet för ”en missriktad idé om att precis alla energikällor måste vara förnyelsebara”. Något han anser vara ”dyrt, onödigt och farligt för klimatet”.

Det som är dyrt i sammanhanget är kärnkraft. Det onödiga är alla subventioner av fossila bränslen. Det farliga är att vissa envisas med att inte se det. Eller ens vilja. Det är nästan något religiöst över det...

Pensionsgruppen, tillväxten och klimatet – vad säger kommande generationer?

Häromdagen marscherade allianspartiernas representanter demonstrativt ut från mötessalen med den s.k. pensionsgruppen. Orsaken var att regeringspartiet Miljöpartiet deltog. Mp-politiken är inte ”förenligt med arbete och tillväxt”, säger Folkpartiets representant i gruppen Mats Persson. Centerpartiets Solveig Zander ”ser inte på några villkor att de ska kunna vara med”.

Enligt Mats Persson tar allianspartierna ansvar för framtidens pensionssystem och sa i en intervju (minns inte vilken) något om att de ansvarsfullt tänker på kommande generationer.

Det här är det senaste i raden av trams som oppositionen nu ägnar sig åt istället för att på riktigt ta ansvar för ett problematiskt parlamentariskt läge när de inte är beredda att tillsammans med Sverigedemokraterna bilda en majoritetsregering.  Jag börjar bli jä-igt irriterad nu på den infantila politiska diskussionen som infunnit sig efter valet och som inte sträcker sig längre än budgetomröstning och om vilka volymer vi ska ha på invandring.

Det är fruktansvärt sorgligt att det politiska samtalet, nu när vi står inför en verklig ödesfråga för framtiden, reduceras till barnsliga demonstrationer istället för konstruktivt lyssnande och sökande efter vägar att gå framåt. Jag talar naturligtvis om klimatfrågan.

Att fortsatt vägra ens diskutera tillväxtens innehåll börjar, i ljuset av all ny klimatforskning, likna idioti, på ren svenska. Ansvarsfullt för kommande generationer är det i alla fall definitivt inte.

I dagens SvD kan vi läsa en hel del om hur tongångarna går bland forskare inför FN-mötet om klimathotet i Lima nästa vecka. Svenske Johan Rockström säger där:

- Om dagens utsläppstakt får fortsätta har vi en global krissituation.

Han menar att IPCC:s rekommenderade mål om högst 2 graders uppvärmning är för snålt satt och att vi kanske redan ligger vid 1,5 grader. Många av effekterna av utsläppen av växthusgaser visar sig inte förrän efter ett antal år, förklarar han. Dessutom finns ett moment 22 i att luftföroreningar har kylande effekt samt en tickande koldioxidbomb under permafrosten i Sibirien. Att chansa på att vi gör tillräckligt för att nå målet om högst 2 graders uppvärmning i det här läget menar han vore oerhört riskabelt och förtydligar det hela:

- Risken blir en på tre att uppvärmningen överskrider 2 grader, vilket med stor sannolikhet innebär att Grönlands isar smälter. Sker det går framtida generationer sju meters havsytehöjning till mötes. Så stora risker skulle vi inte ta inom några andra områden.

Men allianspartierna vägrar konsekvent att ens sitta i samma rum som de som ifrågasätter den blinda tron på evig tillväxt och blindheten för vad denna tillväxt bör innehålla. Vad är det vi ska producera och konsumera i framtiden? Hur går det att få ihop med 2-3 % tillväxt av BNP? Går det ens att få ihop?

När allianspartierna smällde igen dörren till pensionsgruppens förhandlingssal stängde de samtidigt möjligheten till ett konstruktivt samtal om hur vi ska se på detta med tillväxt i fortsättningen. Att åtminstone resonera om vad dessa tillväxttal bör innehålla.

Hur exempelvis pensionsfondernas pengar kan användas för att styra utvecklingen i rätt riktning för att nå de klimatmål som är helt avgörande för människans liv på jorden. Om det skräckscenario som Rockström och många andra forskare talar om blir verklighet lär våra efterkommande knappast ställa Miljöpartiet till svars. Det blir folkpartiets Mats Persson och andra allianspolitikers ansvar som kommer att utkrävas och domen lär bli hård. Är Mats Persson villig att ta det ansvaret?

Privatjetflyget på Bromma – samhällsviktigare än bostäder och klimat?

Beslutet att stänga Bromma flygplats 2022 har retar upp ordentligt. Det har väl inte undgått någon. De senaste att stämma in i klagolåten är privatjetflygföretagare. De tillhör ett litet, men enligt egen utsago viktigt, segment av flygbranschen. SvD har i ett par artiklar nu gått igenom argumenten och det har blivit mycket intressant läsning. Sammanfattningsvis kan väl konstateras att argumenteringen för bevarandet av Bromma som flygplats av hänsyn till affärsjetflygens välmåga inte gått så bra.

Den första artikeln i raden bär rubriken ”Affärsjet-chefer arga över hotande Brommastängning”. Det sägs i inledningen att de flygbolag som sysslar med affärsjetresor är en ”viktig samling” med små flygplan avsedda främst för företagsledningar och toppolitiker. Den i antal mycket begränsade skara som reser med dessa har tillgång till en sjättedel av Brommas start- och landningskapacitet. Nu har stängningsplanerna bromsat investeringsviljan och stämningen är dyster. En genomgång av de största företagens resvanor visar dock att dessa företagare kanske gör klokt i att vänta med investeringarna.

Ericsson äger tillsammans med Volvo ett flygbolag som har fyra plan men ett av dem ska säljas. Investor hyr in plan när det behövs och inga reguljärflyg finns att tillgå, men betonar att ”det inte är privatflyget som är det viktiga med Bromma”. Regeringen/statsledningen har två plan varav ett ska säljas. ABB var tidigare delägare i ett privatjetbolag men har sålt planen och hyr bara in vid behov. Astra Zeneca har inte heller längre något privatplan och det normala är att även ledningsgruppen använder reguljärflyg. 

Det ger i alla fall inte ett omedelbart intryck av en framtidsbransch. Därmed inte sagt att den skulle vara helt onödig. Däremot framgår att det är en oerhört dyr vana att ta privatflyget till affärssammankomsten. En (av två) artiklar i dagens SvD går igenom ekonomin med det hela och kommit fram till att en resa för en företagsledare till New York med privatjet kostar cirka 800 000 kronor och motsvarande till London cirka en halv miljon. Till Göteborg blir det ”bara” 120 000. Ett företag har specialgranskats, SCA, och skribenterna Andreas Cervenka (förstås!) och Torbjörn Isacson avslöjar att ett flertal av resorna görs till destinationer som de ovan nämnda. Det vill säga ställen dit det går väldigt många reguljärflyg om dagen vilket alltså undergräver argumentet att privatplanen behövs för att nå udda destinationer dit få eller inga reguljära flygbolag trafikerar. Skribenterna har inte lyckats få någon av SCA:s chefer eller branschföreträdare för privatflygbolagen att framträda för att kommentera artikeln. 

Vad som gör att klagolåten om stängningen av Bromma och de privata jetflygens oerhörda samhällsnytta klingar än tommare är den miljöineffektivitet de små privatplanen står för. I den andra artikeln i dagens SvD har Cervenka/Isacson tittat närmare på just detta. SCA:s vd Jan Johansson orsakar med sina ensamresor i privatplan upp till 38 gånger högre utsläpp än om han flugit reguljärt har de räknat ut. Soloresan tur & retur till London står för utsläpp av 12 ton koldioxid (mot 0,32 per passagerare för SAS reguljärresa). Resan till New York står på motsvarande sätt för utsläpp av 48 ton koldioxid. Att jämföras med medeltalet för en svensk som ligger vid 7 ton om året!

Att denna verksamhet skulle vara samhällsviktigare än 50.000 bostäder i en stad med ständig bostadsbrist är något som inte biter på mig åtminstone.

Med de höga kostnaderna för privatresorna bör dessutom aktieägare i storföretag rimligen ha intresse av att privatflygandet minimeras.

Slutligen måste också frågan ställas om det är rimligt att satsa på den här typen av verksamhet när vi samtidigt nås av alltmer alarmerande rapporter från klimatforskare om vikten av att minska koldioxidutsläppen samtidigt som utsläppen bara ökar?

Är det då inte en rimlig begäran att direktörerna i SCA och andra företag, om möjligt, kliver på Arlanda Express och sätter sig i någon av de reguljärflygplan som finns att tillgå när de ska resa?

Om inte, vad är då rimligt att begära?

Tillväxt – från medel för utveckling till politiskt låsning som mål

Nu har det gått över en månad sedan den nya regeringen bildades efter valet. Den har inte hunnit med att sätta prägel på samhällsutvecklingen naturligtvis men ändå genomgått en veritabel kölhalning i den liberala pressen. Ledarsidorna hos de liberala drakarna har blivit ett enda långt gnällbälte över regeringens uttalade ambition och vilja att genomdriva sin politik vilket normalt sett är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle där folkviljan har gett mandat till en viss regeringsbildning.

Jag tycker mig se att det är Miljöpartiet som framför allt ligger i kikarsiktet för ledarsidornas prickskyttar. Bortsett från en hel del trams är det främst uppfattningen om Miljöpartiet som ”tillväxtfientligt” som trummas in. En sökning på ordet ger träffar från de största morgontidningarna och Expressen, men också mer lokala storheter som Östgötacorren och Skaraborgs läns tidning med flera. Till och med Aftonbladet använder sig av epitetet. Några klipp från sökningens träffar ger besked;

”Alla vet ju att Miljöpartiet uttalat att man är tillväxtfientligt...”

”Men när socialdemokraterna väljer att samregera med ett öppet tillväxtfientligt parti som miljöpartiet...”

”Det är sannolikt svårt nog som det är att regera med det tillväxtfientliga MP.”

”En tillväxtfientlig regering kan ingen nollränta i världen råda bot på.”

Ja, ungefär så där låter det och det är ju ingen hemlighet att Miljöpartiet (Mp) är det mest tillväxtkritiska partiet i riksdagen. Men jag tror att de flesta också överdriver och (ofta avsiktligt) misstolkar kritiken. Som jag ser det är de viktigaste insikterna, som Mp är ganska ensamma om att ha kommit till, att se problematiken kring;

 att tillväxten gått från att vara medel för utveckling till mål för samhället/det verksamma livet

samt

den politiska låsningen vid tillväxt som mål (enligt ovan). 

Tillväxtens problematik

Timbro:s projektledare för miljö, tillväxt och konsumtion, Lydiah Wålsten, skrev för några dagar sedan en op-ed i SvD om saken. Hon hävdar att det är viktigt att från höger ”övertyga om liberalismens lösningar” av klimatproblemet. Hon menar att marknadsekonomin ska stå för lösningarna eftersom ”centralplanering bara kan leda oss tillbaka i fördärvet”. Tre saker tar hon också upp som argument för detta resonemang. I korthet att oljepriserna faller (energirevolution i USA) och att detta ger sämre legitimitet för statliga satsningar på förnybar energiproduktion, att den tyska energiomställningen visat sig ha ”oönskade baksidor” samt att marknadslösningar visat sig fungera bäst i praktiken. Det enda exemplet på det sistnämnda hon tar upp är äganderätten till fiskevatten. Debatten skulle hur som helst vara på väg från ”felet med tillväxt” till ”hur vi får grön tillväxt eller cirkulär ekonomi”.

Det sistnämnda står emellertid inte nödvändigtvis i motsatsställning till Miljöpartiets skrivning i det valmanifest som kongressen tog i våras som säger att vi på sikt vill se ”ett ekonomiskt system som inte bygger på tillväxt”. Tillväxt i sig måste inte nödvändigtvis vara ett problem. Det beror helt på vad den innehåller. Det är ett känt faktum att exempelvis krig eller sanering av giftutsläpp är tillväxtfrämjande men de flesta är väl överens om att inte önska krig eller giftkatastrofer för att öka tillväxten (?). Andreas Cervenka påminde i en mycket slagfärdig artikel för ett par år sedan (med titeln ”Tillväxten – en jobbig tvångströja”) betydelsen av ordet ekonomi; läran om hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Han lyfter där fram Wijkman & Rockströms bok Bankrupting Nature där författarna visar hur de ekonomiska och ekologiska systemen ”befinner sig på kollisionskurs”. De förordar kraftfulla åtgärder för att åstadkomma en mer ”cirkulär ekonomi” i vilken bör ingå effektivare återanvändning, nya affärsmodeller i näringslivet, skrota BNP som målsättning för ekonomisk utveckling, sätta rimligare pris på koldioxidutsläpp, ge naturkapitalet ett värde och reformera finansmarknaderna.

Allt detta lär bli oerhört svårt (jag vill egentligen säga omöjligt) att åstadkomma enbart med hjälp av marknadskrafter och utan statlig styrning och reglering.

Marknadens (o)förmåga till lösning av klimatproblemet

Reglering, alltså det ord som får marken att skälva under fötterna på Timbro och andra näringslivsföreträdare. Får marken att skälva gör också de många bolag som utvinner olja och gas med hjälp av metoden fracking. En omdebatterad metod för utvinning som, enkelt beskrivet, innebär att underjorden perforeras av tusentals hål och att vatten under hårt tryck leds ned genom marken, I en SvD-artikel nyligen framgick att ett ökande antal jordskalv i områden där sådan utvinning bedrivs tros bero på att just denna metod används.   Geologer som framför teorierna om jordskalvens samband med fracking aktar sig för att göra officiella uttalanden, framgår det av SvD-artikeln. De som tidigare gjort sådana har fått ”starka reaktioner från mäktiga industriintressen”. Vinstintressen och politikers tillväxtfixering mörkar negativa miljöeffekter. Som också framgår av artikeln lär det inte bli bättre i USA när Republikanerna tagit makten över kongressen och utskotten för energipolitik samt miljö- och infrastruktur. Det senare får strax en av de ledande klimatförändringsförnekarna som ordförande, James Inhofe, som skrivit boken ”The Great Hoax/Den största bluffen”. 

Fracking-boomen är största orsaken till den ”energirevolution” Timbro:s Wålsten framhåller, som nämnts ovan. Det förefaller lite oklart vad den enligt henne i så fall visar. Att billigare olja är lösningen på klimatproblemen? Snarare ett resultat av marknadsstyrning av priset på energiproduktion vilket väl talar emot marknadslösningar som medicin mot klimatproblemet, menar jag. Möjligen avslöjar det också en oförmåga hos Wålsten att se långsiktigt vilket ju sannerligen inte heller generellt har varit en styrka hos marknadslösningarnas förespråkare under kvartalsrapporternas tidevarv.

Att en sådan som James Inhofe får stor makt över den amerikanska miljöpolitiken kan dessutom delvis vara ett resultat av ett mångårigt lobbyarbete från oljeindustrin där pengar från inte minst bröderna Koch finansierat klimatförnekelsekampanjer.

Långt ifrån bara i USA är industrins företrädare stora motståndare till globala överenskommelser om kraftfulla åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. Inte oväntat är det de värsta utsläpparna som går i spetsen för lobbyn och finansieringen av motståndet.

När också de statligt del- eller helägda energibolagen (som Vattenfall) motarbetar en omställning av energiproduktionen från fossil till förnybar så är det snarare ett utslag av marknadstänkande än av illa fungerande reglering. Med tanke på nämnda Wålstens argument om det tyska exemplet (Energiewende).

Pär Holmgren, meteorolog bl.a. vid SVT i många år, hedersdoktor av Uppsala Universitet, författare av flera böcker om väder och klimat, är sedan 2009 heltidssysselsatt med framför allt frågan om klimatförändringarna. Han menar att tre e:n - ekonomi, energi och ekologi - hänger ihop och att de många kopplingarna dem emellan är som allra tydligast i Arktis. Det framgår bland annat i hans bidrag till antologin ”Att svära i kyrkan” där han tar upp avsmältningen av is vid Arktis som accelererat med chockerande hastighet även för klimatexperter som han själv. Ingen har trott att avsmältningen skulle ske så snabbt som den nu gör. Kanske mest skrämmande, enligt Holmgren, är ”att det allra mesta av den fleråriga och tjockare havsisen har försvunnit under de senaste fem åren”. Han framhåller också den tragiska ironin i att oljebolagen, i takt med att polarisen försvinner, står i beredskap för att ta upp mer fossil energi som antas ligga dold under permafrosten;

”Detta trots att hela klimatfrågan ur ett större systemperspektiv handlar just om att vi inte ska borra efter mer olja i Arktis [...] Vi kan inte blunda för att vår girighet, materialism och överkonsumtion är en grundläggande orsak till den globala miljöförstöring som vi nu ser allt tydligare, och då som sagt inte minst i Arktis”.

Det hjälper inte heller att ”lappa och laga”, påpekar han vidare. Det grundläggande hållbarhetsproblemet kommer att växa så länge som en livsstil som ”överförbrukar naturens resurser” inte bara tillåts utan till och med uppmuntras.

I det här läget vill alltså näringslivets företrädare tala om för oss att avreglering och fria händer för marknadens krafter ska lösa miljöproblemen!!?

Timbro och andra näringslivsföreträdare lär säkerligen oförtrutet trumma vidare för att ”övertyga om liberalismens lösningar” och mot marknadsreglering och i det arbetet ingår att förvränga tillväxtkritiken och ställa upp oattraktiva alternativ till marknadslösningar (typ tillbaka till Stalinismen eller tillbaka till grottorna) eller att trycka på punkter som de vet är ömmast för vänstern och de gröna som att tillväxtkritik skulle vara detsamma som att vägra människor i fattiga länder en standardhöjning.

Pär Holmgren tar upp det sistnämnda i det antologibidrag jag nyss nämnde. Fattigdom och andra sociala orättvisor måste elimineras om en långsiktigt hållbar och fredlig värld ska kunna skapas. Det är alltså vi ”rika” som måste inse att vi behöver förändra vår livsstil för att inte stå i vägen för andra människors möjlighet att ”komma ikapp oss”. Fattiga delar av världen kommer att behöva ekonomisk tillväxt även i fortsättningen, påpekar han och tillägger:

”Men vad är det som vi i den rika delen av världen behöver? Är verkligen BNP ett bra mått på det som vi människor behöver? Men att ifrågasätta det nuvarande tillväxtparadigmet är som att svära i kyrkan...”

Det handlar alltså inte om att förvägra indier att skaffa kylskåp, som en del hävdar. Det handlar inte heller om att införa någon forma av stalinistisk statsdiktatur eller att motarbeta entreprenörskap. Utan entreprenörer blir det svårt att finna tekniska lösningar för framtiden eller att effektivisera de gamla.

Men det handlar däremot om att, för det första, erkänna problematiken med evig exponentiell tillväxt för alla, samt, för det andra, att inse hur tiden börjar bli knapp och att det måste till politiska initiativ för att leda utvecklingen bort från klimatkatastrof. Det lär bli svårt att klara utan att krångla sig ur den där tvångströjan tillväxt.