Ukraina-kriget: Diplomati eller ”slåss till sista ukrainaren”?

 Jag sitter här i sommarregnet och funderar över den nästan totalt frånvarande diskussionen om hur det ska gå till att få slut på kriget i Ukraina. Finns det några tankar bland svenska politiker om detta över huvud taget eller kommer partilinjerna inför valet att snickras ihop lika snabbt och oövervägt som Socialdemokraterna vände sin flera decennier långa hållning till Nato-medlemskap?

En kort repetition här till att börja med för den som inte hängde med i svängarna.

Citat Magdalena Andersson i början av mars:

“Om Sverige skulle välja att skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera den här delen av Europa, alltså öka spänningarna och Sverige skulle bidra till att destabilisera läget ytterligare. Jag jobbar utifrån vad jag bedömer är säkrast för Sverige. Min uppfattning i det här läget är mycket tydlig, nämligen att Sverige fortsätter att hålla den konsekventa linje som vi har hållit under mycket lång tid”.

Citat Magdalena Andersson i slutet av mars:

”Jag utesluter inte ett Nato-medlemskap på något sätt. Men jag vill ju att vi ska göra en välgrundad analys över vilka möjligheter vi har i det här läget. Hot och risker med dem för att fatta det beslut som är bäst för Sverige”

Citat Magdalena Andersson i mitten av april vid gemensam presskonferens med Sanna Marin:

” […] there is no reason to delay the membership decision as the election campaign would then become the focus of efforts”.

Så blev det med den väl avvägda och noggranna analysen. Sedan har ansökan lämnats in och Turkiet har fått gehör för krav på en följsam svensk Turkiet-politik som följd. Ibland går det snabbt att fatta beslut. Frågan är varför det var så viktigt att göra det när det gällde att totalt ställa om den svenska säkerhetspolitiken?

Men nu är vår Nato-ansökan inlämnad och i princip accepterad som det verkar även om processen ska ha sin gång med godkännande av parlamenten i samtliga Nato:s medlemsländer.

Att dra tillbaka ansökan nu skulle vara att tappa ansiktet helt inför hela omvärlden, oavsett vi tänker på Ryssland, Nato eller övriga världens länder. Trovärdigheten och respekten för Sverige skulle allvarligt skadas för lång tid framöver.

Men det utesluter inte att Sverige kan välja väg att hantera den pågående krisen och kriget i Ukraina. Ska vi följa USA:s vägran att tillgripa diplomatiska medel för att nå en överenskommelse om fred mellan Ryssland och Ukraina och att isolera Ryssland och beväpna Ukraina ytterligare för att förlänga kriget och försöka tvinga Ryssland på knä och få dem att dra sig tillbaka helt och se en total förlust i ansiktet?

Det vill säga den linje som Noam Chomsky i en intervju upplagd på Youtube den 13 maj har beskrivit som ”ett experiment” och ett ”vansinnigt” sådant. Ska västländerna ”slåss mot Ryssland till siste ukrainaren?”, undrar han.

Frågan är mycket relevant och bör debatteras även i Sverige. Får vi göra det eller kan det också störa det fokus som S och andra partier vill ha inför valet? Det talas mycket om att förlänga kriget men nästan inget om hur en fred ska åstadkommas.

Innan jag kommer till det vill jag dock, som bakgrund och stöd för resonemanget, redogöra för vad tre kritiska amerikanska röster har anfört i saken under senare tid.

Bild: wikipedia. Noam Chomsky, lingvist och politisk debattör.

Tre kritiska amerikanska röster utanför det nuvarande politiska etablissemanget

Formuleringen ”slåss till sista ukrainaren” har Chomsky hämtat från den amerikanska veteran-diplomaten Chas Freeman, som tjänstgjorde under Bill Clinton och bland annat varit vice försvarsminister med ansvar för säkerhetsfrågor. Denne påpekar i en intervju gjord redan i slutet av mars, och som också finns tillgänglig på Youtube, en hel del saker som är värda att notera här.

Exempelvis att USA inte har något som helst intresse av diplomatiska insatser för att få slut på kriget. Ukrainarna har stark vilja att fortsätta slåss och USA tycker detta är ”just dandy”, säger han, och menar att allt USA gör just nu har som mål att förlänga striderna. Det är ”bra för den amerikanska [vapen]industrin”, spär på den amerikanska negativa synen på Ryssland, blåser liv i Nato, för upp Kina i blickfånget osv. En cynisk linje som försätter Ukraina i ett sorts tillstånd av ”limbo”, som Zelenskij uttryckte saken redan i början av kriget.

Det är, menar Freeman vidare, ”en ädel sak” att slåss till sista blodsdroppen men kommer resultera i mängder av döda ukrainare och ryssar. Sanktionerna som väst implementerat saknar dessutom villkor för deras tillbakadragande. Vad exakt vill man att Ryssland ska göra för att sanktionerna ska dras tillbaka? En viktig detalj om man har för avsikt att diplomatiskt lösa situationen och inte bara tillfoga skada, som en del av ”mjuk” krigföring. Dessutom, påpekar han, har Boris Johnson spätt på genom att säga att sanktionerna måste kvarstå alldeles oavsett vad Putin gör, eftersom Ryssland måste straffas. Man har också redan tidigt under kriget hotat att dra Putin inför rätta för krigsförbrytelser, vilket gett honom ännu ett starkt skäl att fullfölja kriget så länge som möjligt.

Bild: wikipedia. Chas Freeman, f.d. vice försvarsminister i USA

Noam Chomsky har blivit väldigt gammal men säger fortfarande kloka saker som åtminstone borde dryftas seriöst även i den svenska debatten om vilken linje som ska följas.

Han inleder intervjun jag länkade ovan med att säga att den nuvarande amerikanska linjen är att ”försvaga Ryssland” oavsett vad som händer med ukrainarna och Ukraina. Den ryska invasionen är ”en kriminell aggression som orsakar enorma hemskheter, stora risker, till och med för kärnvapenkrig. Så den huvudsakliga frågan är hur man får slut på det”. Kortfattat sammanfattat antingen en diplomatisk lösning eller ”låt dem slåss så får vi se vad som händer”. Han beklagar djupt att nästan ingen talar om det förstnämnda. Nästan all debatt handlar om hur kriget ska föras till seger för Ukraina och att Ryssland ska tillfogas ett totalt nederlag och dra sig ur kriget och helst ha tvingats på knä ekonomiskt och ha fråntagits positionen som betydande geopolitisk kraft. Ungefär samma politik som låg bakom Versailles-freden och de allierades bestraffning av Tyskland efter första världskriget, med kända konsekvenser.

Det är USA som dikterar EU menar han bland annat i ett annat Youtube-klipp som handlade om Sveriges Nato-ansökan, som vid tillfället inte ännu var inlämnad, och ger sanktionerna mot Kuba och Iran som exempel. Något som de flesta europeiska länder har motsatt sig verbalt men ändå rättar sig efter eftersom, med Chomskys ordval, ”you have to obey the master”. Putin har nu också, fortsätter han, förstärkt den ordningen och i ”sin kriminella dumhet gett USA den största gåva det kunde önska. Han har stoppat Europa djupt ned i USA:s ficka”.

Han påpekar också det dubbla budskap som västvärldens media och politiker pumpar ut. Att Ryssland är så svagt att det inte kan få ukrainska städer på knä trots att de ligger bara några mil från ryska gränsen medan det andra budskapet är att Ryssland är ett så stort hot, och har storstilade planer på att återerövra gamla sovjetiska territorier, vilket tvingar oss att beväpna oss till tänderna och Sverige och Finland att rusa in i Nato.

Professor John Mearsheimer vid Chicago University är en annan tung amerikansk röst inom ämnet Internationella Relationer som riktat stark kritik mot den amerikanska linjen att ignorera den ryska uppfattningen av sitt eget säkerhetsläge. Jag har i tidigare inlägg redogjort för denna kritik och hänvisar till det för mer detaljer, men ska ändå redogöra kort för hans uppfattning att västvärlden, och i synnerhet USA och Nato, har stor del i skulden för kriget i Ukraina.

Han menar att Ryssland ända sedan Jeltsins dagar har uttryckt sitt ogillande över Nato:s utvidgning österut, eller rent av ett existentiellt hot mot Ryssland, och under Putins era att Ukraina utgjort en ”röd linje” och att de därför ansett sig tvungna att agera. Om vi sedan anser att hans oro är överdriven eller felaktig är egentligen irrelevant eftersom det är den ryska uppfattningen som är viktig att förhålla sig till. Hur ska den bäst tacklas? Med diplomatiska medel möjliggöra en lösning som dämpar oron eller eliminerar den, eller en hårdför och ohörsam linje som avfärdar Ryssland som obetydligt eller som så motbjudande att det inte är välkommet in i några diplomatiska förhandlingar? Västvärlden och i synnerhet USA har valt den sistnämnda linjen. Då talar vi alltså om hela perioden efter Sovjetunionens fall.

Mearsheimer höll ganska nyligen (den 6 juni i år) en föreläsning vid Robert Schuman Centre, EUI (European University Institute, Florens, Italien, The causes and consequences of the Ukraine war A lectureby John J. Mearsheimer.

Han framhåller där det ovan sagda, att otaliga varningar har utfärdats som signalerat den ryska uppfattningen och den tyngd som de lagt vid denna. Vid föreläsningen i Florens citerar han också, som stöd för sina argument, ett memo utfärdat 2008 av William J. Burns, då USA-ambassadör i Moskva och numera chef för CIA, riktat till dåvarande utrikesministern Condoleezza Rice. Burns skriver där:

”Ukrainian entry into Nato is the brightest of all red lines to the russian elite. Not just Putin. In more than two and a half years of conversations with key russian players, from knuckle-draggers [min anm/ ungefär hårdnackat primitiva typer] in the dark recesses of the Kremlin to Putins sharpest liberal critics, I have yet to find anyone who views Ukraine and Nato as anything other than a direct challenge to russian interests. Nato would be seen as throwing down the strategic gauntlet. Todays Russia will respond. Russian-Ukrainian relations will go into a deep freeze. It will create fertile soil for russian meddling in Crimea and eastern Ukraine”.

Detta alltså 2008 och i samband med Nato:s årliga möte, i Bukarest, där beslutet togs att välkomna Ukraina och Georgien i Nato. Ambassadörens memo förefaller som en nästan kusligt pricksäker prediktion för vad som komma skulle och den utveckling vi har sett sedan 2014, då Krim annekterades av Ryssland.

Vid mötet i Bukarest uttryckte också tyska förbundskanslern Angela Merkel och franske presidenten Sarkozy sitt motstånd mot idén att ta detta beslut och manade till eftertanke. Men, betonar Mearsheimer i likhet med Chomsky, det är USA som i kraft av sin militära och ekonomiska makt som styr i Nato och det blev deras linje som drevs igenom.

Han förordar liksom Chomsky och Freeman en diplomatisk lösning men hyser inga större förhoppningar om att en sådan ska kunna nås, då alla inblandade parter verkar hårdnackat låsta vid sina positioner och villiga till stora uppoffringar för att förlänga kriget.

Mearsheimer uppehåller sig dock mycket kring skuldfrågan. Nu är kriget igång och den måste nu föras åt sidan ett tag till förmån för lösningsorienterade diskussioner.

 

Bild: wikipedia. John Mearsheimer, professor vid Chicago University

 Så vad gör vi nu och hur förhåller vi oss till kriget i Ukraina?

Det är intressant att det är framför allt i USA som kritiska röster är som mest hörbara (för den som vill lyssna) medan det i Sverige verkar svårt att inta en annan position än den USA:s politiska etablissemang har valt.

Som jag nämnde i inledningen kan svårligen den svenska Nato-ansökan dras tillbaka, om nu viljan skulle finnas. Däremot måste Sverige förhålla sig till kriget i Ukraina på något väl genomtänkt sätt. Det har ju framhållits nogsamt att vi, även som medlemmar i Nato, absolut kan föra en egen och självständig utrikespolitik. Så inför valet bör vi förvänta oss att partierna vi ska välja bemödar sig att formulera en sådan och alldeles särskilt vad gäller den allvarliga situation som kriget i Ukraina gett upphov till. Hur ska den bemötas? Fortsatta sanktioner och offentliga fördömanden enbart? Eller har vi för avsikt att ta diplomatiska initiativ? I så fall vilka?

För på något sätt måste det lösas. Konsekvenserna är redan oerhörda. Givetvis för ukrainarna som dör och skadas dagligen och vars städer förstörs eller skadas och vars ekonomi är raserad för lång tid framöver. Men också för omvärlden som står inför matkris, energikris och en ekonomisk kris. Detta samtidigt som vi står inför en galopperande klimatkris som kräver enorma ansträngningar ekonomiskt för att ta itu med. För att inte tala om risken att dras in i kriget direkt och för kärnvapenkrig. En risk vi inte stått inför sedan kalla krigets dagar.

Det här förutsätter en seriös diskussion med kalla huvuden. Vad vi gör kan vara oerhört betydelsefullt och ödesdigert. För att en sådan diskussion ska vara möjlig måste också alla möjliga röster släppas fram. De amerikanska kritikerna jag refererat till här tillhör en minoritet, trots att två av dem är respekterade akademiker och en är före detta högt uppsatt diplomat och politisk rådgivare.

Freeman beklagar sig i klippet jag nämnt att de som ”försöker vara objektiva i frågan omedelbart blir anklagade för att vara ryska agenter” och om man inte förenar sig med den korus av röster som stödjer den officiella politiska amerikanska linjen så ”tillåts man inte säga något”. Priset blir åtminstone oerhört högt, menar han. Det har utvecklats till en kontroll av åsikter som närmar sig det totalitära, menar han också, och tycker det är ”deprimerande” då vi istället borde ägna oss åt att åstadkomma en balans i Europa som kan bevara freden. Freeman betonar att det kräver att Ryssland måste inkorporeras i en sån ordning eller överenskommelse för att kunna fungera i praktiken och tar upp Wien-kongressen 1814–15 där Frankrike inkluderades i den nyordning för Europa som gav en ovanligt fredlig period under 1800-talet [min anm/ ironiskt nog med Krim-kriget som det stora undantaget].

Chomsky menar att det finns två alternativ på vilket kriget kan avslutas. En är någon form av överenskommelse som ger Putin en chans att komma ur med någon sorts godtagbar vinning. Inte vackert kanske, men så ser det ut. Den andra är det han kallar ”ett groteskt experiment”, att försöka pressa Putin till underkastelse och total förlust i kriget och förmå honom att infinna sig till krigsdomstol och därmed ta risken att han istället förstör hela Ukraina och kanske till och med tillgriper kärnvapen.

Precis som Chomsky menar Mearsheimer att det som skulle kunna pressa Putin till att använda atomvapen är om han står inför utsikten att förlora kriget. Han kallar det en ”pervers paradox” som han formulerar så här:

”The more successful we are – the United States and its allies – in achieving our war aims, the more likely it is that the war will turn nuclear”.

Mearsheimer är inte optimistisk vad gäller en fredsöverenskommelse som kan tillfredsställa parterna. Men vad gäller Ryssland förefaller ändå Ukrainas neutralitet vara det allra viktigaste och det bör också för Ukraina vara det enklaste att svälja. Det hade rentav kunnat vara det enda som krävts för att hålla Ryssland ifrån den drastiska invasionen av Ukraina. En överenskommelse mellan USA/Nato och Ryssland att inte inkludera Ukraina i sina intressesfärer och garantera dess neutralitet. Det anförs ofta att Ukraina måste få bestämma själva över sin utrikespolitik, men det är å andra sidan inget som tvingar Nato att acceptera Ukraina som medlemmar. Det är ju en process vi själva blivit smärtsamt medvetna om kräver samtycke från samtliga medlemsländer.

Det är förstås en sak för diplomatiska förhandlare att komma fram till vad som kan accepteras av de båda parterna men till att börja med måste initiativ tas till förhandlingar och erbjudanden om seriös medling som inte redan på förhand har slagsida åt en eller andra hållet.

Frågan hänger alltså i luften: Vad anser våra politiker? Vad har vi att förhålla oss till när vi närmar oss valurnorna i höst?

I Almedalen har vi inte fått några tydliga svar.

Magdalena Andersson talade där om att hon är stolt att vara svenska och att S lovar att ”lindra Putinprisernas konsekvenser”.

Per Bolund talade om att Putin var orsakt till höga bensinpriser och att enda sättet att ”vrida vapnen ur Putins händer” är att få slut på fossilberoendet.

Jimmie Åkesson talade mest om diesel- och elpriser och assimilering.

Johan Pehrson (det är han i Liberalerna) talade sig varm för medelklassen, om skolan och att Sverige behöver en ny regering (frågan är om han tänkte sig vara med och i så fall med vilka), men också att vi ska visa utgållighet med sanktionerna mot Ryssland och välkomnade Nato. I alla fall något som snuddade vid ämnet utrikes- och säkerhetspolitik.

Nooshi Dadgostar talade som en socialdemokrat på 1930-talet och pratade också, liksom Pehrson, mycket om skolan och klass, med skillnaden att är folket (inte medelklassen) som är landets ryggrad.

Ebba Busch talade ungefär om samma saker som Magdalena, Jimmie och Johan men tog åt sig ”äran” av copyright. Däremot kallade hon bensinpriserna för ”Magdapriser”.

Ulf Kristersson talade om … ja, politisk vilja och förmåga. Kanske handlade om någon annan? Jo, och om att alla skatter ska gå till precis det de ska gå till. Vinster i välfärden måhända?

Annie Lööf talade om en Marshall-plan för återuppbyggandet av Ukraina, skicka pengar, vapen och humanitärt bistånd. ”Ukrainas sak är vår”, för barnens, fredens och frihetens bästa”, sa hon också, utan att gå närmare in på vad det innebar för typ av politik. Hon påminde om hotet från Ryssland och berömde S för deras snabba lappkast i Nato-frågan.

Frågan är som sagt om de snabba, fördömande replikerna kommer att dominera valdebatten på samma sätt. Då får vi problem att välja rätt.

Men frågan är också om någon har förmåga och mod att diskutera en svensk politik för att åstadkomma fred i Europa? Det kommer nämligen inte att räcka att gräva ned sig i en skyttegrav. Det kanske till och med är precis just det som kan förvärra läget och på ett sätt vi aldrig tidigare under efterkrigstiden kunnat föreställa oss.

Det kräver alltså något mer än paroller. Därför avslutar jag med Chomskys visdomsord:

“När det råder en komplex situation och det samtidigt råder en nästan total enighet om hur man ska tackla den, då borde man tänka att det förmodligen är något galet på gång. Man kan inte ha total enighet om ett komplext problem. Det är ett tecken att öppna sin hjärna, tänka på det och se efter om det är något galet på gång. Det är det vanligtvis. Det är kritiskt tänkande.”

Ukraina i Nato den brännande frågan som utgör ”den röda linjen”

 I mina senaste två inlägg har jag spekulerat lite kring Ukrainas förhållande till USA och Nato. Jag tycker mig spåra en viss tveksamhet och återhållsamhet med frispråkiga löften från både USA och Nato angående just medlemskap i den sistnämnda alliansen.

Ukraina trycker just nu på ivrigt, för att inte säga påstridigt. I ett uttalande den 14 juni har president Zelenskij ”krävt” ett ”ja eller nej” från USA:s president Joe Biden angående att ge Ukraina grönt ljus för en plan (MAP) att bli medlemmar av Nato. Nu är väl kanske inte Biden den rätte att pressa på besked just i den frågan även om han lär ha stort inflytande över den. Men den oerfarne före detta komikern Zelenskij skjuter vilt omkring sig just nu. Möjligen är han pressad av interna krafter?

Möjligen är också president Biden pressad. Inte minst genom Kremls klargörande efter toppmötet Biden-Putin i Genéve nyligen att ett medlemskap i Nato för Ukraina utgör ”den röda linjen” för Ryssland.

Nato har redan hållit övningar i Ukraina vilket inte ses med blida ögon i Kreml. Bilden troligen från Rapid Trident 14 som hölls redan hösten 2014.

Det här vet naturligtvis USA och Nato redan om mycket väl. Bara det faktum att Ryssland var snabba att annektera Krim efter Euromajdans upplösning som slutade med ett maktskifte i Kiev med ny president och en EU- och Nato-vänlig regering som talade om att säga upp det ryska leasingavtalet för marinbasen på halvön. Att Ryssland skulle få lämna ifrån sig deras viktigaste hamn mot sydliga vatten som de haft kontroll över sedan Katarina II:s dagar fanns inte på deras karta. I synnerhet inte om det skulle innebära att Nato tog över den.

Ukraina gränsar till Ryssland och har alltid utgjort en färdväg till Ryssland för invaderande arméer och att ha Nato där skulle förstås ses som ett hot. Det är realpolitik och en faktor som varje beslutsfattare med självbevarelsedrift måste ta hänsyn till alldeles oavsett vad hen anser om det ryska maktspråket och Ukrainas suveräna rätt att bestämma över sina vägval.

Jag är alltså, som framgått av de två tidigare inläggen på denna blogg, inte helt säker på att USA eller Nato är villiga att ge det klara ”ja eller nej” till Ukraina som Zelenskij efterfrågat. Jag tror de vill hala och dra på det så länge det går för att dels inte träda över den ”röda linje” som ryssarna målat upp men å andra sidan ändå inte avfärda Ukraina helt då det säkert är lockande att få med dem som Nato-allierade.

Återigen, detta är förstås mina egna spekulationer. Läget är hur som helst känsligt och detta är viktigt att förstå om man ska fullt ut greppa vad konflikten i Donbass och annekteringen av Krim handlar om.

Om USA:s nya Ukraina-politik, en offensiv mot Ryssland (?)

 

Beslutet att stänga tre tv-kanaler genom att införa sanktioner mot dess ägare har skapat debatt i Ukraina och i övriga världen. Ägaren är parlamentsledamot av Oppositionsblocket – För Livet som enligt en opinionsmätning som visar att de är största parti just nu, och att presidentens parti, Folkets Tjänare, störtdykt och bara är näst störst, till skillnad från valet 2019 då de vann en majoritet av parlamentsmandaten, nära 60 %.

I en hearing om saken, arrangerad av Atlantic Council, säger John Herbst, tidigare USA-ambassadör i Ukraina, att stängningen av kanalerna, samt att president Zelenskij kastat ut parlamentsledamoten Oleksandr Dubinsky ur sitt parti, är ”en klar gest till USA” som innefattar en önskan från ukrainsk sida att förbättra relationerna mellan länderna. I mitt förra inlägg gjorde jag en fyllig sammanfattning av hearingen.

En intressant detalj i sammanhanget är att denne Dubinsky var en av flera personer som USA riktat sanktioner mot, med anklagelsen att de blandat sig i det amerikanska presidentvalet. Det handlar då om den s.k. Burisma-affären med Joe Bidens son inblandad och eventuellt även Joe själv. En affär som Trump-Giuliani försökte förmå Ukraina att gräva mer i före amerikanska presidentvalet, eftersom det kunde innehålla detaljer som var komprometterande för Biden. Vilket avfärdats av Demokraterna/Biden som rysk desinformation. Nu har Joe Biden äntrat sin post och fått möjlighet att slå tillbaka och Zelenskij verkar välkomna USA:s ”återkomst” till landet.

Trots Zelenskijs för USA irriterande kommentarer om tillståndet för den amerikanska demokratin, efter stormningen av Capitol Building. Just Atlantic Council skrev på sin hemsida att de kan tolkas som en ”ovälkommen inblandning i USA:s interna angelägenheter” och att USA har anledning att misstänka att Zelenskijs inre krets innehåller personer med ”sympatier för Ryssland” så kommer det också finnas en misstro mot ”det egentliga syftet” med denna typ av kommentarer från presidenten, ”som gör relationerna till landets Väst-partners mer ansträngda”.

Vad Zelenskij sa i intervjun för Axios/HBO var bland annat detta:

”I was very surprised and could not even imagine that something like this could happen in the United States. I believe it was a strong blow to US democracy […] We understood that such things could happen in the world, but no one expected it to happen in the United States. This shows that not everything is ideal […] I didn't want you to have - I can't say revolution, but I didn't want you to have a coup, shooting, and, God forbid, casualties. After that, I think it would be very difficult for the world to see the United States as a symbol of democracy.”

Det här störde alltså många kommentatorer i USA, men visar kanske mer av Zelenskijs politiska naivitet och oerfarenhet.

Annars pratade han betydligt mer om Nato och hur gärna Ukraina ville skynda på vägen mot fullt medlemskap. Detta bör däremot ha gjort USA gladare även om det drogs på en del smilband åt Zelenskijs svar på frågan vad han skulle vilja fråga Biden allra först när han får tillfälle:

"Mr. President, why are we not in NATO yet"?

Foto: Hans Wåhlberg. Den tidigare vänskapsbågen Ukraina-Ryssland. Omgjord till "Mångfaldens båge" i samband med Eurovisions-finalen där för några år sedan. Symboliken rimmade inte längre med "facts on the ground" och gör det inte heller idag.

Mer vapen till Ukraina?

Oavsett de lite naiva resonemangen hos Zelenskij så är Nato-frågan något som dyker upp allt oftare i ukrainska politiska kommentarer och även ökade vapenleveranser från USA.

Under ovan nämnda AC-hearing påminde ex-ambassadören Herbst om att det var USA, och inte Europa, som levererade vapen till Ukraina när det behövde dem. ”Ska det komma ett starkt stöd för Ukraina så måste det komma från Washington”, betonade Herbst.

Det verkar inte bara vara retorik. USA:s nyutnämnde utrikesminister Anthony Blinken har ringt sin ukrainske kollega Dmytro Kuleba och lär ha sagt att USA är berett att förse Ukraina med ”lethal weapons”, dödliga vapen. Tidigare har det främst handlat om kommunikationsutrustning, fordon, radarutrustning eller liknande. Blinken försäkrade också Kuleba om att USA kommer att ge fortsatt ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina under Bidens administration. Allt enligt Radio Free Europe.

Vid ytterligare en Atlantic Council-arrangerad hearing med titeln ”Can Biden get Putin out of Ukraine?”, som hölls 8 februari, efterlyser den före detta försvarsministern Andrij Zahorodniuk - som säger sig fortfarande ha täta kontakter med nyckelpersoner inom landets försvarsmakt – ökat militärt stöd från USA och mer vapen. Det skulle sända en signal till Ryssland att alla legala hinder för detta är undanröjda, tror han. Han önskar sig också ökad marin närvaro från Nato i Svarta Havet, och inte bara reaktiv sådan. Han tror att USA och UK kan bli ledande i denna mer ”pro-aktiva” approach. Han hoppas också på ökat stöd från USA för att accelerera Ukrainas integrering med Nato.

Kasta ut Putin ur Ukraina?

Joe Biden lär i ett samtal med Putin den 26 januari understrukit USA:s stöd för Ukrainas suveränitet. Det tolkas som en viss markering för vad Putin kan förvänta sig i kontakterna med USA inför resten av Bidens mandatperiod.

Den före detta försvarsministern i Ukraina, Zahorodniuk, inledde den sistnämnda hearingen med att säga att han tror att konflikten i öst kan eskalera, men att mycket hänger på om USA:s politik gentemot Ryssland blir mer bestämd.

Hanna Sjelest, chef för the Security Studies Program at The Foreign Policy Council “Ukrainian Prism”, säger att president Zelenskij stått för mer kompromisslösa uttalanden riktat mot Ryssland på senare tid, men att frågan är om det bara är en taktisk retorik. Tidigare har många oroat sig för hans kompromissvilja med Ryssland och för att han skulle kunna komma att ”äventyra ukrainska intressen”. Parlamentet är den svaga punkten i försvaret mot Ryssland, menar hon också. Där finns dels det pro-ryska Oppositionsblocket – För Livet, men också delar av presidentens Folkets Tjänare, som ”underminerar” detta försvar, tror hon.

”Putin måste ta Bidens varningar på allvar”, menar Alexander Vershbow, distinguished fellow vi Atlantic Council´s Scowcroft Center for Strategy and Security. Biden har aviserat ”högre kostnader” för Ryssland för att inte vilja förhandla om konflikten i Donbass och om Krim enligt USA:s villkor och att han vill mobilisera sina europeiska allierade och G7-partners att göra detsamma. Hårdare sanktioner och ökat politiskt tryck alltså.

Bidens administration lär bli betydligt aktivare i Ukraina-frågor och tuffare mot Ryssland, tror David Kramer, senior fellow vid Florida International University’s Vaclav Havel Program for Human Rights and Diplomacy. Han tycker USA ska införa tuffare sanktioner men tror inte de får EU med sig.

När sedan frågan kommer upp vad som eventuellt skulle kunna locka Ryssland att sluta ett avtal som får slut på kriget i Donbass så menar Alexander Vershbow att det troligen inte räcker med att lyfta sanktionerna utan kommer också sannolikt att innehålla någon form av garanti för att Ukraina inte ytterligare närmar sig EU och Nato.

Med tanke på vad som i övrigt anförts under hearingen lämnar det ett stort gap mellan de olika sidornas viljor. Ukraina säger sig vilja bli Nato-medlemmar (dock inte folket enligt en färsk opinionsundersökning) och USA uttalar ett helhjärtat stöd för detta, medan Ryssland ser det som det främsta hotet och i princip hela syftet med deras engagemang i östra Ukraina och annektering av Krim har varit att förhindra eller försvåra detta.

Tuffare amerikansk attityd?

En sak som talar för en tuffare attityd mot Ryssland i Ukraina-frågor är Victoria Nulands come-back som nyckelperson i säkerhetsfrågor. Hon har utsetts av Biden till under secretary of State for political affairs (motsvarande ung. statssekreterare för politiska utrikesfrågor) direkt under utrikesminister Blinken.

Victoria Nuland var 2014 USA:s vice statssekreterare för politiska frågor i Eurasia-området och i ett läckt telefonsamtal med amerikanske ambassadören i Kiev föreföll ha hela den nya ukrainska regeringssammansättningen klar för sig, tre veckor innan Euromajdan-demonstrationerna nådde sin kritiska punkt och president Janukovytj flydde landet. ”Fuck the EU”, var hennes kommentar när ambassadören antydde att EU ville komma till en kompromisslösning med Janukovytj.

Å andra sidan tog Biden ett snabbt beslut att blåsa liv i det New Start-avtal om reduktion av kärnvapen som hade löpt ut 5 februari, sedan först USA och sedan Ryssland, som svar på detta, aviserat att inte skriva under för att förnya avtalet.

Det framkom emellertid vid den sistnämnda AC-hearingen att det möjligen också fanns en tanke från Bidens sida att slippa fokus på denna fråga för att kunna rikta den åt annat håll, bland annat mot Ukraina.

Det återstår att se vad den nya Biden-administrationen kommer att uträtta framöver men att det lär bli en betydligt mer aktiv approach i Ukraina och mot Ryssland tror jag vi kan vara säkra på.

USA i svenskt luftrum och vatten… och kommunikationsnät

 

Ni har kanske hört att USA spionerat på Saab, troligen för att ta reda på hemligheter med JAS som skulle kunna utnyttjas i konkurrens om kontrakt på världsmarknaden för stridsflyg. Hur som helst har omfattande spionageverksamhet utförts inte bara mot Saab utan mot andra mål såväl i Danmark som i Frankrike och Tyskland. Detta enligt en whistleblower på den danska motsvarigheten till FRA, Forsvarets Efterretningstjeneste (FE). Ett program som utvecklats i samarbete med amerikanska underrättelsetjänsten NSA har använts för att utföra spionaget.

Det kanske inte är alla som hört talas om detta? Det har ju inte direkt varit något mediedrev bland de stora drakarna om saken, även om nyheten har rapporterats. Som tur är inte public service, SR/SVT, ännu nedlagt. Annars hade vi kanske inte sett lika mycket av nyheten som initialt kommer från det krympande dansk public service-bolaget DR.

Ett undantag är Jonas Gummesson i SvD som på senare tid har visat att han tar sin uppgift som grävande journalist på allvar och nu också levererat en kritisk analys av detta avslöjande, som han menar är ”ett bakslag för det nära samarbetet med amerikanska myndigheter och industri på försvarsområdet”. Han påminner också om att regeringen på senare tid tecknat flera avtal och överenskommelser med USA. Värdlandsavtalet är förstås det mest djupgående men också köpet av Patriot-missiler för mångmiljardbelopp.

Saab vill inte uttala sig om saken

Saab vill inte kommentera saken alls i nuläget. Troligen är de, som Birger Schlaug påpekat i sociala medier, rädda om ett USA-kontrakt på hundratals skolflygplan som annars kanske skulle riskeras om reaktionen blir för stark från Saab:s sida.

De har visserligen gått ut med skriftliga uttalanden som dock är strikt neutrala och de konstaterar torrt att det ”finns ett stort intresse för oss från en mängd olika aktörer”, att Saab är medvetna om detta och att det är ”naturligt med tanke på våra högteknologiska produkter”. Samt i ett uppföljande meddelande där de säger att de aldrig ”uttalar sig om spekulationer” och inte vill kommentera ”det här specifika fallet”. De tillägger dock att deras arbete med säkerhet är ”rigoröst” och är ett ”ständigt pågående arbete” som de tar ”på största allvar”.

De har också till SVT Nyheter sagt att avslöjandet skulle kunna vara baserat på desinformation från en främmande makt i syfte att skapa konflikt. Själv är jag tämligen övertygad om att reaktionen hade varit betydligt kraftigare och mer omedelbar om avslöjandet handlat om ryskt spionage, eller för all del kinesiskt.

Till saken hör också att Saab arrangerar ett webbinar, Saab Security Talks, på torsdag den 19 november som ska handla om ”Hotet mot Östersjön” och har ÖB Micael Bydén samt Säpo-chefen Klas Friberg inbjudna för samtal om ämnet. Det är ju oerhört pikant måste man säga och det ska hur som helst bli mycket spännande att höra hur ämnet ska tacklas utan att nämna USA:s spionage mot just Saab. Tydligen ska frågor få ställas är det annonserat. Jag har dock på känn att just den detaljen i programmet kommer att ändras. Vi får se och höra på torsdag klockan 09.30 svensk tid.

Försvarsmakten slingrar sig

Försvarsmakten som har till uppgift att försvara landet mot alla angrepp och som, på liv och död, måste vara väldigt måna om att alla hemliga finesser med de vapensystem som används inte avslöjas för främmande makt. Eller?

Vi kanske får någon reaktion från ÖB på torsdag men tillsvidare har Björn Ottosson, USA-forskare på totalförsvarets forskningsinstitut, försökt vända på skutan genom att säga att ”det eventuella amerikanska spionaget mot Saab skulle kunna utnyttjas av aktörer för att främja sin egen agenda mot svenska intressen”.

Liksom Saab antytt ovan så förefaller taktiken vara att försöka strö tvivel över hela avslöjandet. Säkert bara rysk desinformation. Trots att den kommer inifrån danska FE och offentliggjorts av dansk radio/tv, inte Sputnik eller Russia Today, RT.

På så sätt har han riktat fokus mot kritiker och i den mån de kommer från svenska medborgare låtit förstå att de ska betraktas som undergivna Kreml eller, som Henrik Sundbom på Frivärld, har rubricerat dem, ”Kremls trojanska hästar”. Eller hur ska man annars förstå ett uttalande som Ottossons?

Det är ungefär detsamma som att säga att ”Rysslands eventuella annektering av Krim skulle kunna utnyttjas av aktörer för att främja sin egen agenda”.

Samtidigt, eller för en vecka sedan, övade amerikanska styrkor med svenska försvarsstyrkor. Som Gummesson påminner om i SvD-artikeln ovan eskorterade då två JAS-plan de amerikanska strids- och transportplanen på dess väg över Östersjön till Estland och gjorde en uppvisningsrunda över Gotland. Antagligen för att imponera på ÖB Bydén, den amerikanska generalmajoren David Tabor och försvarsminister Hultqvist där nere på marken.

Bild: Wikipedia/1st Lt. Christopher Mesnard, U.S. Air Force. JAS-plan i aktion.

Försvarsminister Hultqvist håller sig undan

Just försvarsministern verkar ha regeringen i ett järngrepp vad gäller avtalshysterin med USA och var drivande i arbetet med att skriva värdlandsavtal med USA, mot svenska folkets vilja (vilket jag skrev om för tre år sedan, här).

Han var också med all sannolikhet den som inom regeringen hårdast drev motståndet mot att underteckna FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Jag skrev då på denna blogg ett öppet brev till försvarsministern där jag ställde frågan om han låter en främmande stat bestämma om vi ska vara emot kärnvapen? Och i så fall varför, eftersom detta enligt hans egna ord inte skulle kunna äventyra Värdlandsavtalet. Som jag då påminde om bedyrade han i riksdagens frågestund i februari 2016 att ”värdlandsavtalet med NATO inte kommer att leda till att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium” och att ”det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan”, samt att ”värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium”.

Därmed tyckte han att den saken var klart avhandlad.

SR har nu sökt försvarsministern men har inte lyckats få honom att ge en kommentar om det nya avslöjandet. Försvarsutskottet i riksdagen har också kallat in honom, samt Säpo och militära säkerhetstjänsten Must, för utfrågning.

Möjligen svarar försvarsministern då på samma sätt som han gjorde i somras när han fick kritik för regeringens sätt att undanhålla de folkvalda information om kostnaderna för utveckling av nya ubåtar: ”Det är sekretessbelagt”.

Alliansfrihet?

Många rycker på axlarna och menar att ”jo, men lite spionage får man tåla, alla spionerar ju på alla”. Det där är också en märklig inställning eftersom vi är extremt känsliga för ryskt spionage. Som alliansfri stat, för det är vi ju faktiskt formellt, ska vi förstås värja oss mot alla attacker vare sig de sker med missiler och bomber eller genom spionage.

Värdlandsavtalet var ett steg på vägen som leder ifrån alliansfriheten. Men ett par år senare kom ytterligare ett steg, som togs utan större uppmärksamhet. Nämligen en kompletterande avsiktsförklaring enligt ett dokument som rubricerats SOI.

Avsiktsförklaringen kompletterar tidigare ingångna avtal och det svenska värdlandsavtalet ligger bland annat till grund för det fortsatta närmandet som enligt dokumentet (SOI) innebär exempelvis ”utbyte av information på alla nivåer”, ökat praktiskt samarbete mellan ländernas respektive väpnade grenar, ”koordinerat deltagande i träning och övningar” och ”utveckling av samarbetet i samband med multinationella övningar”.

Ett avtal som kritiserades från rysk sida och den ryske försvarsministern Sergej Sjojgu som hävdade att det gav Nato ”obehindrad tillgång” till svensk och finskt territorialvatten och luftrum. Vår egen försvarsminister Hultqvist anklagade då sin ryske kollega för att sprida ”falsk information”.

Något jag skrev om på denna blogg.

Nu har vi i flera omgångar sett hur amerikanska flyg- och flottstyrkor övat i svenskt luftrum och i Blekinges skärgård för att träna navigering i dessa svårnavigerade vatten. Nu får dessutom texten i SOI som handlar om ”utbyte av information på alla nivåer” en ny och lite oönskad (?) betydelse.

Dessutom finns en sidohistoria som Birger Schlaug förtjänstfullt har lyft fram (vilket han nästan är ensam om) som illustrerar den svenska ”öppen-dörr-politik” gentemot USA som för närvarande råder. Det handlar om en enorm vindkraftspark i Hanö-bukten som inte blev av eftersom området ska användas för militära övningar, ibland tillsammans med Nato. Vindkraftsparken skulle ha blivit Europas största och ge lika mycket el som kärnkraftverket Barsebäck gjorde, eller till 1 miljon hushåll för att använda den måttstocken. Detta för att, som en överstelöjtnant uttryckt det, ”Nato vill ha en symboleffekt mot framförallt ryssarna”.

 Men försvarsministern hukar alltså tillsvidare. Jag förutspår dock snart en aggressiv offensiv från försvarsministerns sida. Det brukar ju gå till så att han blåser upp sig och levererar en form av utskällning av alla som kritiserar hans obegripliga vurm för USA och närmast brottsligt undergivna hållning gentemot dem.

Det skulle ju vara intressant, och lämpligt, om försvarsministern berättade hur han tolkar det som skrivs på MSB:s hemsida, det vill säga att militär alliansfrihet innebär att ”vi inte ingår avtal om ömsesidiga försvarsgarantier och att vi själva ansvarar för försvaret av Sverige”.

USA använder svenska vatten och svensk mark med blicken mot Arktis

 

Just nu pågår febril aktivitet i Karlskronas skärgård. Amerikanska skepp övar där navigering (!). I samma vatten och bland samma skär som den ryska ubåten U137 fastnade på i oktober 1981.

”Den svenska skärgården är både komplex och utmanande att navigera i och utbildningen är uppdelad i olika faser där både skydd och anfall ingår.”

Så beskrivs det på Försvarsmaktens egen hemsida. Det är enligt min mening uppseendeväckande att en av stormakterna bjuds in att lära sig hantera de svårigheter för en anfallande militär styrka som finns i skärgårdsmiljö. Att den svenska skärgården är komplex och utmanande att navigera i är ju en av det svenska försvarets styrkor. Att då avslöja för en främmande militär makt hur man ska övervinna svårigheterna verkar snudda vid landsförräderi. Vi lär väl knappast bjuda in ryska militärer att ta del av samma information?

Självklart inte och i dagsläget kanske vi inte behöver vara rädda för en amerikansk invasion. Men Försvarsmakten påpekar ju särskilt att vi lever i en komplex och snabbt föränderlig och säkerhetspolitiskt svårförutsägbar värld, så vad vet vi egentligen om vad som händer imorgon med ett land där beväpnade högerextrema miliser nu, med presidentens goda minne vad det verkar, mobiliserar för… ja vad?

Försvarsmakten säger sig ju anpassa sig till ”den utveckling vi inte kunnat förutse” men verkar inte ens klara att anpassa sig till den utveckling som kan ses idag.

Nu ger vi istället bort en del av hemligheten med vårt närförsvar till USA som tackar och bockar och kan lägga i minnet till senare tillfälle. Vad vet vi egentligen om landets planer för Arktis? Vad vet vi om dess planer på ”preventiva åtgärder” mot arvfienden Ryssland? Osv.

Arktis on my mind

Det borde ingå i Försvarsmaktens uppgift att hålla Sverige utanför såväl USA:s som Rysslands och Kinas säkerhetspolitiska ambitioner och planer för det område som Sverige faktiskt tillhör, nämligen Arktis.

USA:s intresse av området kan inte heller komma som en överraskning för Försvarsmakten. Redan ifjol kom FOI med en rapport författad av Niklas Granholm och med titeln ”USA och Arktis – Ett amerikanskt dilemma i väntläge?”

”Flera skäl talar för att USA kommer att börja agera mer aktivt i Arktis inom de närmaste åren”, framgår redan i sammanfattningen av rapporten, där dessa också konkretiseras:

”Klimatförändringarna i Arktis, energireserverna, de överlappande territoriella anspråken, de militärstrategiska implikationerna av missilförsvaret och den nukleära andraslagsförmågan, andra statliga och icke-statliga aktörers aktiviteter i regionen, miljöaspekterna samt allmänt ökande mänskliga aktiviteter i regionen”.

Rapporten pekar på vad som komma skall och som redan sker, nämligen att:

”Arktis är på väg att bli en reguljär del av USA:s nationella planeringsprocess. En fortgående konkretisering av handlingslinjer kommer efterhand att generera utspel, PM, artiklar och federala policydokument av olika slag.”

Exakt hur amerikanska framtida beslut kommer att se ut kan vi inte veta men Försvarsmakten bör ju givetvis i sin omvärldsanalys beakta de brännande frågor som FOI:s rapport framhåller:

”I kraft av sin supermaktsroll och globala intressen kommer amerikanskt agerande att vara en av de viktigaste faktorerna i hur karaktären av det nya Arktis utvecklas. På vilket sätt och i vilken takt kommer USA att utveckla sina handlingslinjer för det nya Arktis? På vilket sätt formulerar USA sina intressen i regionen? Vilka resurser har man tillgängliga? Vilka resurser saknas för att en sammanhängande politik skall kunna implementeras? I vilken takt sker denna utveckling?”

Ekonomiska intressen

Att USA fortsatt kommer att öka sina aktioner i Arktis är utom allt tvivel. Det var inte heller länge sedan som dess president gick ut med en trevare för att ”köpa Grönland” av Danmark, vilket inte emottogs positivt av danskarna. I våras gick de istället ut med att erbjuda ett ”stödpaket” till Grönland, över huvudet på den danska centralmakten. USA:s ambassadör i Danmark, Carla Sands, författade en krönika ställd till danska folketinget där hon varnade för Rysslands och Kinas ”aggressiva”, ”rovgiriga” och ”förorenande intressen i området och istället framhöll USA som en pålitlig och ansvarsfull aktör i Arktis. Men kunde inte dölja att det vattnas i munnen på amerikanska ekonomiska intressenter:

”De outnyttjade resurserna i hela Arktis är verkligen anmärkningsvärda. De omfattar olja, gas och fisk med betydelse för hela världens matresurser. Dessutom finns sällsynta jordarter.”

I Finland är pressen inte lika blåögd som den svenska och frågor om Arktis ges en större uppmärksamhet än här i Sverige. Läsning av en artikel i Yle som tar upp frågan om USA:s intresse för Grönland rekommenderas.

FOI förutser det amerikanska intresset för regionen så här:

”I kraft av världsmaktsstatus, ekonomiska och militära resurser och det amerikanska systemets vana att formulera nationella intressen och agera efter dem, kommer de handlingslinjer USA väljer att vara av stor betydelse för utvecklingsmönstret i Arktis.”

Av FOI-rapporten framgår också det väl grundade antagandet att ”utvecklingen av en ny amerikansk policy för Arktis inte är en så starkt partiskiljande fråga”, men det måste ändå antas att aggressiviteten i agerandet kan komma att variera beroende på USA:s inrikespolitiska utveckling och maktförhållanden. 

Något som styrks av agerandet gentemot Grönland/Danmark samt i frågan om borrning efter olja och gas som är en följd av det republikanska partiets och president Trumps hållning till klimatförändringen, som i en miljökonsekvensanalys från Bureau of Land Management (BLM) beskrivs som ”cyklisk snarare än påverkad av människans livsstil”.

Det slutgiltiga beslutet om oljeborrningen kom i augusti i år och Arktis har också blivit en valfråga inför amerikanska presidentvalet.

Militära intressen

En mycket viktig detalj som USA kan förväntas åtgärda är behov av nya isbrytare och isgående fartyg. Det framgick redan 2011 av det amerikanska försvarsdepartementets rapport där det framhölls att ”USA behöver säker tillgång till Arktis för att kunna stödja nationella intressen i regionen”.

I somras kom också ett memo från president Trump som beordrade byggandet av en ny isbrytarflotta.

Det kan tilläggas (som en parentes) att Sverige och Finland, som av en ren händelse (?), tidigare i år lanserat byggandet av totalt fem nya isbrytare.

Arktis har också kommit att utgöra en spelplan för den nukleära andraslagsförmåga som byggdes upp i och med utvecklingen av kärnkraftsdrivna, kärnvapenrobotbestyckade ubåtar med kapacitet att under lång tid verka i kanten av eller dolda under istäcket i Norra ishavet. Både USA och Sovjetunionen/Ryssland har byggt upp sådana flottor.

Det svenska agerandet kommer då naturligtvis som en oerhört välkommen present till de amerikanska säkerhetspolitiska och oljeindustriella aktörerna och policymakarna, samt den amerikanska militären.

Detta är bara ett exempel på det olyckliga med det militära samarbetsavtalet med USA. Det är så långtgående att vi inte längre, utan att bli utskrattade, kan hävda att vi försvarar våra gränser mot alla tänkbara angripare. Kanske är det långsiktiga målet att urholka alliansfriheten så pass att den till slut blir meningslös och öppnar för Nato-anslutning som ”enda vettiga lösning”?

Själv känner jag mig inte ett dugg trygg med vetskapen om att det tycks vara USA som ska garantera Sveriges säkerhet. En nation som är världens militärt absolut starkaste; som har en president som hotar andra med att ha den största kärnvapenknappen; som har tungt beväpnade högerextrema miliser på gatorna med samma presidents goda minne; och som har en historia fylld med militära interventioner och invasioner, efter andra världskriget så gott som alla med katastrofalt resultat.

Desinformationsfråga

 

Det är ingen hemlighet att USA är duktiga på att sprida desinformation. Det mest kända och kanske allvarligaste exemplet är påståendena om massförstörelsevapen i Irak för att legitimera invasionen av landet 2003. Men på senare år har förmodligen alla rekord slagits (statligt världsrekord?). En del kanske såg Dokument Utifrån nyligen där USA beskrivs som ”Konspirationernas Förenta Stater”. USA har gått in i en ”ny och farlig politisk era”, säger speakerrösten i början av programmet. Det är ingen överdrift.

Trump har enligt vissa stått för ungefär 20 tusen falska eller missledande uttalanden. Med tanke på allt som är dokumenterat på film och ljudfiler finns det ingen anledning att tvivla på riktigheten i påståendet. Det skulle i och för sig vara tillräckligt med en tiondel. En del kanske tycker att de får stå för honom, men han gör dem sedan snart fyra år i egenskap av president för USA, världens utan konkurrens starkaste militära och ekonomiska makt (möjligen frågetecken för den ekonomiska numera). En makt som också innefattar att ha sista tjing att trycka på kärnvapenknappen och att starta krig. Det borde oroa inte minst med tanke på att mycket av hans världsbild är hämtad från Infowars som drivs av Alex Jones, som porträtteras i Dokument Utifrån. En person med en narcissistisk personlighetsstörning och helt utan normala spärrar. Frågan är om det var/är Jones som var/är reaktiv på det Trump säger eller tvärtom. I alla händelser har de båda utgjort en dödlig kombination.

För det kan inte heller ha undgått många att Trumps aggressiva påståenden och lögner också rör upp starka känslor och lämnar landets invånare i två läger som pucklar på varandra verbalt. Nu har de också på allvar beväpnat sig och bildat egna miliser. Det har vi nyligen sett bland annat i Louisville, Kentucky. Risken för inbördeskrig eller i vart fall dödliga oroligheter med olika miliser som står mot varandra är uppenbar i ett land där det är en rättighet utdelad av Gud, tycks det, att köpa och bära automatvapen.

Det kan inte heller ha undgått någon att (bland andra) USA frekvent anklagar Ryssland för desinformation. Nyligen släppte US State Department en rapport där de hävdar att Ryssland skapat ett ekosystem för desinformation och propaganda.

Detta är förstås ingen nyhet och för några år sedan skapade också Nato Stratcom (NATO Strategic Communications Centre of Excellence), med säte i Riga, för att motarbeta desinformation från framför allt Ryssland men också från andra länder, som Kina exempelvis. På hemsidan beskriver Stratcom syftet med organisationen:

”Strategic communication is an integral part of our efforts to achieve the Alliance’s political and military objectives.”

Sverige har som ”Nato-partner” valt att bli fullvärdig medlem av Stratcom. Vi litar tydligen tillräckligt mycket på att Natos ”politiska och militära mål” sammanfaller med de svenska.

Exempel finns ju på att även Nato sprider desinformation. Ett känt sådant är påståenden om libyska regeringstruppers massvåldtäkter i Libyen. Det styrktes med en enkät som en libysk psykolog skulle ha utfört mitt i brinnande inbördeskrig och som påstod sig ha fått 69 tusen svar av 70 tusen tillfrågade. Några veckor senare avfärdades uppgiften av såväl FN som Amnesty, men då var den redan spridd genom media som okritiskt svalde betet. 

Frågorna blir då:

Hur ska vi skydda oss mot desinformation från USA? Det är svårt att tro att Stratcom sköter den saken eftersom USA är den helt dominerande kraften i Nato.

Kan vi ens kvarstå i Stratcom?

Dagens situation visar ännu tydligare än när vi gick in i Stratcom att vi bör ha kontroll genom våra folkvalda i riksdagen och dess valda regering över vems ”politiska och militära mål” vi sanktionerar och understödjer. Förutom USA finns andra spelare inom Nato vars politik vi kan ha synpunkter på som icke önskvärda att stå bakom. Som exempelvis Turkiet, Polen och Ungern.

Vore det inte bättre med en förstärkning av det egna svenska psykologiska försvaret? Som också föreslogs en gång av Annika Lillemets och Valter Mutt (Mp)?

USA, Iran och en kontext av starka spänningar

”Flygplanskatastrofen är det senaste exemplet på hur risken för missbedömningar och överilat handlande växer i en kontext av starka spänningar […] Den här veckan har varit en stark påminnelse om det som är mitt huvudbudskap idag, att diplomati och dialog alltid är att föredra framför alternativet” (utrikesminister Ann Linde på konferensen Folk&Försvar 12 januari 2020)

“I think if there were no tensions, if there was no escalation recently in the region, those Canadians would be right now home with their families […] It’s a reminder why all of us need to work so hard on de-escalation, on moving forward to reduce tensions and find a pathway that doesn’t involve further conflict […] the International community is being very, very clear about both needing to have a non-nuclear Iran […] while at the same time managing the tensions in the region that are brought about by US actions as well” (kanadensiska premiärministern Justin Trudeau i tv-intervju för Global National television 13 januari 2020)

Detta är två färska uttalanden som bör stämma till eftertanke avseende den svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Vilka åtgärder främjar den diplomatiska dialogen och vilka åtgärder ökar istället spänningen och osäkerheten i Sverige med omnejd?

Sverige blir ordförande i OSSE nästa år. Enligt utrikesministern, i talet vid Folk&Försvar, kommer Sveriges fokus bli dess närområde. Tyvärr har säkerhetsläget kring Östersjön ”försämrats över tid” och kommit att bli något som vi verkar behöva ”vänja oss vid”, sa hon. Vi kan inte utesluta ett militärt angrepp mot Sverige, fortsatte hon. ”Vårt mål är fred och stabilitet runt Östersjön”, för vilket det behövs ”en kombination av medel”, hävdade hon vidare. Bland annat att vi ”fördjupar våra försvarspolitiska samarbeten runt Östersjön och transatlantiskt, inklusive med Nato”.

Just där måste vi stoppa och tänka till en stund. Enligt min mening går just det medlet svårligen att kombinera med målet att nå ”fred och stabilitet runt Östersjön”. USA är den oomtvistat största militärmakten i världen och lika oomtvistad är det att det är USA som är motorn i Nato. President Trumps krav på övriga medlemmar att öka sina budgetsatsningar på militären är en påminnelse om detta. Nato är hörnstenen i den amerikanska säkerhetspolitiken framgår det av amerikanska regeringssidor. Man skulle lätt kunna vända på den kuttingen och säga att USA är en hörnsten för Nato:s existens och dess militära styrka och därmed möjlighet att verka. USA står för nära hälften av världens totala militära utgifter. USA har fler än 800 militärbaser utanför sina gränser, enligt boken "Base Nation" av David Vine. Detta kan jämföras med Ryssland som har fyra baser utanför sina gränser.

Sveriges insats i Irak handlar om att bekämpa IS/Daesh, betonade utrikesminister Ann Linde under talet i Sälen. Hon konstaterade också att ”det amerikanska bidraget” till insatsen i Irak är oerhört avgörande för framgången av [sic] våra styrkor i Irak”. Det är ju närmast en truism eftersom svenskarnas antal uppgår till ungefär 70 personer medan USA har tusentals soldater och annan personal på plats. Framgång i Lindes ögon innebär alltså bekämpande av IS/Daesh. Det måste ifrågasättas om det är USA:s ärligt menade mått på framgång med Irak-insatsen?

Efter USA:s mord på iranske generalen Soleimani har det irakiska parlamentet krävt att de utländska styrkorna ska ut ur landet, inklusive USA:s förstås. På detta svarade president Donald Trump med hot om ekonomiska sanktioner. Sanktioner som Irak ”aldrig sett maken till”, med Trumps eget språkbruk Eftersom USA har en dyr flygbas i Irak kräver han ekonomisk kompensation för denna som villkor för ett amerikanskt tillbakadragande. Ett krav som i ljuset av den nedanstående genomgången av USA:s krigföring i Irak måste ses som tämligen oerhört.

USA och Irak

Det är lätt att glömma bort vad insatsen i Irak handlade om från början, nämligen en ren lögnkampanj som handlade om att landet skulle ha lager av massförstörelsevapen som hotade säkerheten i regionen. De hävdade också att Irak hade kopplingar till al-Quaeda som kunde hänföras till attacken mot Twin Towers i New York 2001. Senare, när det visade sig att det inte fanns några massförstörelsevapen alls (annat än gamla rostiga och obrukbara rester av gamla kemvapen från kriget med Iran) och att någon koppling Irak-al Quaeda inte kunde bevisas (de fick insteg i Irak först efter koalitionens invasion 2003), skiftade syftet med insatsen retoriskt till att vara en insats för att befria landet från diktatorn Saddam Hussein och inför demokrati.

Det kan vara på plats med en kort repetition av skeendet som påbörjades med invasionen den 20 mars 2003 som genomfördes utan stöd av FN och av en ”coalition of the willing” ledd av USA. I verkligheten skapade invasionen av landet ett kaos i vilket en mängd olika grupper fick utrymme för våldsamma attacker dels mot varandra och dels mot den ockuperande koalitionen. USA skickade då ytterligare trupper. Något som dåvarande president Bush år 2006 kallade en ”ny strategi”. I slutet av 2008 skrev Irak och USA ett avtal, det så kallade Status of Forces Agreement, som innebar att samtliga amerikanska styrkor skulle lämna större städer i landet innan 30 juni 2009 och att samtliga soldater skulle lämna landet senast 31 december 2011. Huvuddelen av de drygt 150 tusen amerikanska trupperna drogs också tillbaka under 2009-2010 och de sista drogs tillbaka i december 2011. Antalet civila dödsoffer till följd av den USA-ledda koalitionens insats i Irak är svårt att fastställa men enligt tidskriften The Lancet 2006 kan den ha lett till ungefär 655 tusen irakiers död, direkt eller indirekt. Enligt beräkningar av Iraq Body Count 2008 hade till dess mellan 86453 och 94325 civila dödsfall rapporterats. Under åren efter 2011 var landet härjat av inre stridigheter och av strider mellan grupper av irakiska sunni- eller shiamuslimer, samt av kurder men också IS/Daesh. Av denna anledning inledde USA ännu en militär intervention i Irak i juni 2014. Den var mer begränsad än den tidigare men innebar omfattande bombningar, underrättelsestöd, rådgivning och utbildning av irakiska armén.

Till detta ska läggas att USA anlitade privata militära säkerhets/militärföretag för att utföra militära uppgifter i Irak, i synnerhet Blackwater (sedermera Xe). En rapport från Congressional Research Service från 2007 visar att så många som 182 000 anställda till privata militära företag och privata säkerhetsföretag då var kontrakterade under amerikanska myndigheter i Irak. Av dessa var 118 000 irakier, 21 000 amerikaner och 43 000 kommer från andra länder. Dessa hade också en mycket oklar juridisk status och gavs av amerikanska myndigheter immunitet mot irakisk lag. De som begick brott blev hemskickade utan påföljd med USA:s goda minne. I vissa fall sköttes utredningar om misstänkta krigsbrott av företagens egna anställda. Grundaren av Blackwater, Erik Prince, tillhör en av donatorerna till Donald Trumps presidentkampanjer och är en viktig partner för Trump och anklagats för att ha haft aktiv del i samtal med representanter för Saudi-Arabien, Förenade Arabemiraten och Ryssland för att söka stöd för Trumps presidentkampanjer.

Inför kampanjen 2016 var ett av Trumps vallöften att ”bomba skiten ur IS” och de oljefält som då kontrollerades av IS för att sedan lägga beslag på oljan och ge vinsten till skadade krigsveteraner.

USA och Afghanistan

Afghanistans främsta naturresurser är naturgas och olja. Under mitten av 1990-talet hade amerikanska Unocal, med amerikanska statens stöd, planer på ett ingå avtal med talibanregimen i Afghanistan om två pipelines genom landet, en för olja och den andra för gas. De drog sig dock ur projektet när al-Quaeda attackerade USA:s ambassad i Nairobi 1998. Projektet hägrade dock framför ögonen på amerikanska oljebolag.

Efter George W. Bushs valseger hösten 2000 var vicepresidenten Dick Cheney en av flera före detta oljedirektörer som ingick den nya regeringen. Han fick i uppdrag av presidenten att inleda en stor energiutredning, US National Energy Policy Development Group, som kom med sin slutrapport våren 2001. Den visade att USA måste öka sin import av olja för att klara sina behov och en av rekommendationerna som Cheney och hans stab lämnade var att utöka antalet importländer. Bland annat föreslogs en ”fördjupad kommersiell dialog” med Kazakstan och Azerbajdzjan och andra kaspiska stater för att skapa ett ”stabilt affärsklimat för energi och angränsande infrastrukturprojekt”. Ett sådant var en planerad pipeline från de kaspiska oljeländerna genom Afghanistan, som dessutom också ruvade på outnyttjade fyndigheter av olja och gas. Men det förutsatte ett regimskifte. Detta framgår bland annat i Gunnar Lindqvists bok ”Olja: Jakten på det svarta guldet när oljekällorna sinar”. Det har debatterats huruvida detta var skälet till den amerikanska aktionen mot Afghanistan men lär åtminstone ha legat i vågskålen när väl beslut om angreppet togs.

Attacken mot Twin Towers i New York den 11 september 2001 blev hur som helst den avgörande händelse som gav skäl för USA att rikta en attack mot Afghanistans talibanregim, trots svävande bevis för att de skulle haft något med attacken att göra och utan något uttalat FN-mandat. Den inleds med en bombkampanj den 7 oktober 2001.

Nu gick det inte riktigt som USA hade hoppats. Efter 18 år av krig och mängder av civila dödsoffer pågår nu förhandlingar som bäst med talibanerna om ett fullständigt amerikanskt tillbakadragande av sina soldater. Istället blev det Kina som blev först att utvinna olja vid Amu-Darya-fältet i norra delen av landet. Det USA-ledda pipelineprojektet lades ned på grund av oroligheterna och den pipeline för naturgas som nu är på väg att tas i bruk är ett projekt startat av Turkmenistan, Afghanistan, Pakistan och Indien. Genom tidigare hemliga dokument som grävdes fram nyligen framgår också att amerikanska statliga källor ser insatsen i Afghanistan som ett stort fiasko och att det amerikanska folket och övriga världen dessutom förts bakom ljuset genom att amerikanska myndigheter hävdade motsatsen med stöd av manipulerade faktauppgifter.

USA och Syrien

USA etablerade år 2014 en internationell koalition i kampen mot IS och började bomba IS-mål i Syrien och började ge stöd till flera miliser som stod i opposition till den syriska regeringen under Bashar-al-Assad. Detta återigen utan stöd av någon FN-resolution. Attacker med flyg och drönare har sedan fortsatt mot både IS-mål och syriska regeringssidan som stöds av bland andra Iran.

Trump drog nyligen tillbaka de amerikanska trupperna från gränsen mellan Syrien och Turkiet och övergav därmed sina tidigare allierade, kurderna, i sticket. Däremot stannade de amerikanska soldaterna kvar i Syriens östra del där huvuddelen av de syriska oljefälten finns. Enligt Donald Trump ska de amerikanska trupperna vara kvar för att ”skydda oljan”.

USA och Iran

USA kräver att EU ska lämna kärnenergiavtalet (JCPOA) med Iran vilket Linde tycker är ”fullständigt felaktigt”. Det som nu hänt visar hur farligt det hade varit om Iran utvecklat kärnvapen, hur lätt det är att av misstag ”trycka på knappen”.

De knappar som Trumps USA tryckte på när de mördade general Soleimani kan mycket väl ha varit märkta med ordet ”olja”. Iran anses åtminstone indirekt ha legat bakom attacken mot saudiska oljekällor i höstas som de iranstödda Huhtirebellerna tog på sig. Det är sannolikt att det var främsta orsaken till mordet på Soleimani. 

Oförutsägbar och pålitlig på samma gång?

Ett annat vallöfte som Trump gav under presidentvalskampanjen 2016 var att vara oförutsägbar. ”Ingen kan röra oss, eftersom jag är så oförutsägbar”, sa han då. Det är i alla fall ett löfte han har infriat. Det är dock vanligare att media brukar använda epitetet oförutsägbar för Putin och Ryssland. Något jag aldrig riktigt förstått. Ryska intressen har varit tämligen stabila och förutsägbara sedan hundratals år. Att annekteringen av Krim kom som en överraskning för många kanske snarare handlar om bristande analys än rysk oförutsägbarhet, tänker jag. Låt vara att det kom snabbt och utan vidare förvarning, men det brukar ju vara utmärkande för många offensiva militära aktioner oavsett vem som utför dem eller i vilket syfte de utförs.

Så hur ska nu Sverige förhålla sig till allt detta? Ja, det vore rent moraliskt och i konsekvensens namn inte orimligt att åtminstone diskutera sanktioner mot USA, kan tyckas. Men med tanke på att USA är den otvivelaktigt kraftfullaste militära och ekonomiska makten i världen vore något sådant givetvis närmast skrattretande och skulle drabba den som försöker sig på ett sådant företag mer än det skulle drabba USA. Vad man däremot rimligen inte borde göra är att fördjupa militära och säkerhetspolitiska samarbeten med USA. Det vill säga just det som Sverige har gjort under senare år. Hur kan det motiveras samtidigt som USA driver en politik som starkt bidrar till stabiliteten i världen?

I maj 2018 skrev Sverige tillsammans med Finland under ett avtal med USA om fördjupat militärt samarbete. Försvarsminister Hultqvist trampade runt på Vita Husets gräsmatta och deklarerade sedan stolt att det som gjordes på det ”säkerhets- och försvarspolitiska området” syftar till ”att stabilisera hela situationen” (Rapport den 9 maj-18) och att detta var ”en signal om att vi önskar fred och stabilitet”. Detta efter att USA på kort tid dessförinnan hade skickat 105 missiler mot Syrien, hotat Nordkorea med stora kärnvapenknappar, hotat Sverige och andra länder som vill underteckna FN:s konvention om kärnvapenförbud, provocerat halva Mellanöstern genom att flytta sin Israelambassad till Jerusalem, sagt upp handelsavtal, klimatavtal och Iranavtalet.

Vad är det som talar för att den stabilitet i närområdet som Ann Linde månar om ökas genom att hålla Donald Trumps USA hårdare i handen? Hade inte det varit en fråga att på allvar diskutera för deltagarna i Folk & Försvars konferens i Sälen nyligen?

Vem räddar oss från USA?

Det spelar inte längre någon roll vilka fakta som ligger på bordet. Det stora hotet mot EU och Sverige kommer från öst och heter Ryssland. Ett exempel är från utfrågningen av Soraya Post i SvT den 14/5. I programmet med titeln ”Toppkandidaterna” fick hon frågan om hon inte är orolig för ”ett allt mer aggressivt Ryssland”? Hon svarade med ett nej och hänvisade till att Ryssland inte rustar upp. De utfrågande journalisterna döljer inte sin förvåning och ställer om frågan, som för att försäkra sig om att de hört rätt; ”Ryssland rustar inte upp?”. Soraya Post replikerar helt faktakorrekt att de inte ökar sin försvarsbudget. Varpå utfrågarna kontrar än mer förvånat; ”Gör dom inte?”.

Hade de nu läst på själva innan programmet hade de vetat att Ryssland enligt SIPRI - det fredsforskningsinstitut som sedan decennier varit säker källa för dylika siffror - minskade sin militärbudget med 19 % mellan 2016 och 2017 och året därefter 2017-18 med ytterligare 3,5 %. En dryg femtedel har de därmed dragit ned sin försvarsbudget med de senaste tre-fyra åren. Ändå kommenterar Mats Knutsson i efterföljande nyhetssändningar att det ”kändes som om hon var ute på djupt vatten” och att Ryssland ju har fördubblat sin militärbudget sedan 2005.

Det är något märkligt att SvT inte ens i efterhand kan erkänna att Ryssland de facto rustar ned just nu. Att de ökade sin militärbudget mellan 2005-2015 är ju inte något särskilt övertygande tecken på att det ryska hotet har eskalerat. Sedan kan man förvisso känna att Ryssland oavsett detta utgör ett hot eller se dem som en aggressiv makt. Men frågan är vem som tjänar på att vi överdriver hotet? Det måste sättas i relation till verkliga hot mot Sveriges säkerhet. Hade vi i Sverige haft en stor minoritet etniska ryssar som levt i en enklav i någon av landets östra delar skulle jag troligen gjort en annan analys men nu har vi ju inte det.

I en debatt om säkerhet kan förstås inget uteslutas men det vore mer intressant om de verkligt akuta hoten dryftades mer ingående.

Om vi ska tala om upprustning i världen, enligt SIPRI:s senaste årsbok (2018), så är det Kina som under det senaste decenniet står för merparten av den, samt framför allt Saudi-Arabien. Kina ökade sina militärutgifter 2017 med 5,6 % i jmf med föregående år vilket är en liten inbromsning i en tidigare acceleration. Saudi ökade sina utgifter med 9,2 % och placerade sig därmed på tredje plats av världens nationer och petade ned Ryssland till fjärde plats.

USA var fortfarande i särklass den nation som med 610 miljarder USD hade högst militärutgifter av alla världens länder. Det motsvarar 3,1 % av deras BNP vilket är ungefär samma nivå som året före. USA har förvisso också dragit ned på utgifterna under 2010-2017 men tog under senare delen av 2017 en försvarsbudget för 2018 som innebar en, enligt SIPRI, ”avsevärd ökning jämfört med 2017”. Mer exakta siffror kommer med SIPRI:s nästa rapport som släpps i augusti i år.

Men USA är alltså de facto den ojämförligt största militärmakten i världen och lägger ned mer än tio gånger mer pengar på sin krigsmakt än Ryssland. De tre största europeiska NATO-länderna (Storbritannien, Frankrike och Tyskland) hade en sammanlagd försvarsbudget som var ca 2,5 ggr större än Rysslands.

Det är alltså inte något speciellt chockerande uttalande Soraya Post gör när hon säger att Ryssland inte rustar upp. Låt vara att hon inte följer upp sitt påstående särskilt nyanserat eller elegant. Men det är fullt korrekt alldeles oavsett Rysslands upprustning under föregående år då den gamla slitna och rostiga sovjetiska krigsmakten byttes ut mot en modern och alldeles oavsett vad man tycker om Ryssland eller huruvida man bedömer landet som aggressivt eller icke.

 Det vore spännande om utfrågningar inom ämnet säkerhetspolitik kunde vända blicken lite åtminstone för en liten stund och ta upp frågor som rör USA. Hur nära bör vi samarbeta med dem just nu och hur ska vi förhålla oss till deras aggressivitet? Det sistnämnda är en högst relevant fråga med tanke på den överlägsna krigsmakt som USA har byggt upp. Åtminstone för omväxlings skull och för den balans i rapporteringen som public service ofta gör gällande att de har i uppgift att upprätthålla kunde det vara uppfriskande med frågor kring hur Sverige ska förhålla sig till att;

USA hotar medsanktioner om Sverige undertecknar FN:s deklaration om kärnvapenförbud

USA har slopatundantagen för EU avseende sanktioner mot Kuba och därmed anser sig fria att straffa de länder som handlar med Kuba

USA ensidigt infört sanktioner mot Iran och hotar alla andra länder att handla med dessa eller formulerat i en tweet från Trump; ”Den som gör affärer med Iran kommer INTE att göra affärer med USA”

USA genom sin politikgentemot Israel-Palestina går emot mängder av FN-resolutioner och vedertagna folkrättsliga principer genom att exempelvis; erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, flytta sin ambassad dit; erkänna Golanhöjderna som israelisk mark (Netanyahu blev så glad att han lovade bygga nya bosättningar och namnge demefter Trump); samt att dra in alla bidrag till UNWRA, FN-organet för palestinska flyktingar

USA hotar ett suveräntland som Venezuela med invasion om det inte byter regering och i och med sina sanktioner för ett krig mot civilbefolkningen enligt bland andra FN-rapportören Alfred de Zayas och därmed gör sig skyldiga till brott mot mänskligheten

USA genom att stödjaSaudi-Arabien med vapentillförsel och underhåll också hjälper till att orsaka tiotusentals civila dödsoffer och miljoner flyktingar från skoningslösa flyganfall, svält och umbäranden i Jemen

USA genom att hoppa av det globala klimatavtalet från 2016, det s.k. Paris-avtalet, därmed avsevärt försvårat möjligheten att nå avtalets mål att minska utsläppen av växthusgaser samt att ge stöd till länder som drabbas av klimatförändringarnas effekter vilket - med tanke på allvaret i situationen enligt världens samlade klimatforskning – inte kan betraktas som annat än en krigsförklaring mot mänskligheten när Trump i ett FN-tal istället erbjuder oss USA:s ”överflöd avolja, grönt kol [Sic] och naturgas”

USA har hoppat av FN:s migrationsöverenskommelse Global Compact on Migration som tagits enhälligt av FN:s samtliga 193 länder och att USA (i sällskap med Ungern) genom sitt avhopp inte längre garanterar migranters rättigheter

Trump i sitt tal i FN i september 2018 klargjort för övriga världen att han/USA är emot ”globalism” och för ”patriotism” vilket främst avser amerikansk patriotism enligt mottot ”America First” men ändå med uppmaning till övriga länder att ge tusan i internationella avtal och istället i första hand hävda sin suveränitet

USA, i och med ovan nämnda FN-tal i september 2018, klargjort att USA ställer sig helt utanför internationella brottsmålsdomstolen i Haag (ICC) och att USA kommer att agera som om domstolen inte fanns vilket signalerar för världen att USA sällar sig till länder som Iran, Syrien och Nordkorea och att de kommer att göra precis vad det vill oavsett om det betraktas som krigsbrott vilket också tydligt framgår av nästa och sista punkten i denna uppräkning

Den internationella brottsmålsdomstolen ICC:s utredning av krigsbrott i Afghanistan har lagts ned eftersom USA hotat att dra tillbaka visum för domstolens chefsåklagare Bensouda och införa sanktioner mot ICC:s personal om de fortsätter med utredningen

Jag skulle kunna fortsätta men stannar här upp för att hämta andan. Det är ett styvt jobb att söka reda på alla hot om sanktioner och repressalier som USA spridit omkring sig eller sanktioner som de infört mot enskilda länder i syfte att pressa dem att acceptera USA:s vilja. Då har jag inte heller med ett ord berört alla de krig som USA har startat, varit delaktiga i att starta, eller har bidragit till att eskalera under senare decennier och som förts på totalt 37 nationers mark med ca 20-30 miljoner döda som konsekvens.

Vore det inte lite välgörande för balansen i den säkerhetspolitiska debatten att någon enda gång få höra vad de olika politiska partierna har för syn på USA och hur de menar att EU och Sverige bör förhålla sig till de hot som under senare år har strömmat ut från Vita Huset??