NMR hanteras helt olika i Sverige och Finland

Jag skrev igår om hur polisen gett tillstånd till en privatperson, Patrick Christensson, som är knuten till NMR tillstånd att tala i Visby alldeles i närheten av och nästan samtidigt som ett seminarium med temat ”Rasism i Sverige idag” och handlade om vilka rättsliga medel som kan användas för att förbjuda NMR exempelvis. Jag var då starkt kritisk till polisens sätt att bedöma riskbilden för seminariet när plats och tidpunkt för evenemangen lagts på det viset. Mycket riktigt kom också ett antal NMR-aktivister efter en stund in i lokalen på Hamnplan 4 där seminariet hölls. De ställde kritiska frågor och när evenemanget var över blev det, enligt en del närvarande rapportörer, riktigt otäckt.

Samma sak inträffade tydligen också tidigare under eftermiddagen, enligt uppgifter på fb från arrangörer av evenemanget, vid ett seminarium arrangerat av Socialdemokrater för tro och solidaritet med temat ”Israelisk säkerhet och palestinsk frihet – två problem, en lösning”.

Det ser alltså ut som en av extremhögerns strategier att med sin blotta närvaro (och att ta mycket bilder) skrämmas och störa evenemang som de ogillar. Blotta vetskapen om deras närvaro och att flera NMR-aktivister gjort sig skyldiga till grova våldsbrott mot meningsmotståndare i det förflutna ger nog många debattörer obehagskänslor och en del, som RFSL, väljer då att utebli nästa gång under Almedalsveckan. Det vore olyckligt minst sagt om detta blev effekten men högst förståeligt och mänskligt naturligtvis att värdera sitt och sina anhörigas liv och lem högre än kampen mot fascism.

Det som debatterades i sak vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” handlade till viss del om hur Finland hanterat NMR i jämförelse med hur vi i Sverige agerat. Det handlar då främst om att använda de rättsliga medel som faktiskt redan finns för att motverka hatbrott och organisationer som är beredda att omstörta samhällsordningen med våld.

Det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset hade ett mycket intressant inslag om detta igår som enligt min mening borde ha visats även i Rapport och Aktuellt. Det finns tillgängligt fram till 10 juli på SvT Play här.

”Sverige har av någon anledning drabbats av rädsla och passivitet när det gäller att ingripa i nazistgruppers verksamhet”, säger där Katri Linna vid Civil Rights Defenders. Rättssystemet har ”på något sätt lamslagits i den här frågan”, tillägger hon. Det är ängsligt ända från polisen till justitieministern, menar hon. I inslaget varvas hennes beskrivning av läget i Sverige med en beskrivning av det motsvarande finska läget. Robin Harms vid finska Diskrimineringsombudsmannen redogör för att man i Finland har förbjudit organisationen NMR genom domstolsbeslut.

”I Sverige är situationen den motsatta och det överraskar mig”, säger han i inslaget, och hänvisar till att ju faktiskt finns internationell lagstiftning som kan användas och att den gäller för såväl Sverige som Finland. Han menar att Sverige, liksom Finland, enligt dessa internationella överenskommelser rentav är ”förpliktigade att förbjuda rörelser av det här slaget, vars ideologi bygger på att kränka andras rättigheter”.

”Jag har följt diskussionen i Sverige med stor förvåning”, tillägger han, men hoppas på att Sverige vill följa Finland och vidta åtgärder”.

Det är förvisso ingen enkel diskussion, vill jag tillägga, men den måste börja föras mer på djupet för att komma rätt i balans mellan de olika rättigheterna och friheterna. Hatbrott och omstörtande verksamhet kan aldrig försvaras i en demokrati värd namnet. Att tycka och tänka står däremot alla helt fritt och att ställa kritiska frågor är ju helt relevant i ett politiskt samtal och bör bemötas med korrekta och sansade svar. Detta var just vad som hände vid seminariet ”Rasism i Sverige idag” när ett antal NMR-aktivister gjorde sin entré under seminariet. En av de kritiska frågeställarna var Pär Öberg, presstalesman för NMR, som av Katri Linna fick helt korrekta, artiga och relevanta svar på sina frågor och påståenden. Enligt flera närvarande vittnen avväpnade detta den lätt aggressiva frågeställaren och seminariet kunde fortskrida utan att stämningen blev onödigt upphetsad. Behandlad som vilken frågeställare som helst fick inte Öberg möjligheten att trissa upp aggressionsnivån och samtalet kunde gå vidare. Tydligen blev det alltså mer obehagligt efter mötet då seminariedeltagarna i panelen lämnat lokalen.

Det här ger mig hur som helst en liten tankeställare och jag läser samtidigt i dagens SvD en lång artikel av Förintelse-överlevaren Emerich Roth, under temat ”Hotet från NMR”. Han menar att det sämsta vi kan göra är att ”demonisera nazister i medier” och att ”gå till motattack på gator och torg”. Han vill istället att vi ska ställa oss frågan varför nazister och rasister finns. Enligt hans egen erfarenhet efter många år av turnerande i skolor är att den gemensamma nämnaren för individer - nästan alltid pojkar/män - som lever ut sitt hat genom rasistiska och antisemitiska åsikter och aktioner är en pappa som antingen är frånvarande eller kärlekslös. Extremister som nazister och rasister är alltså ”i grund och botten kärlekstörstande”, menar Roth. Han föreslår att vi ska kalla hatarna för ”kärlekstörstande individer” och tror att det är en benämning som ”aldrig kan bli en fjäder i hatten för hatarna” ens i ”de mest destruktiva kretsar”. ”Liksom hunger botas med mat, måste hat botas med kärlek”, säger Roth, medveten om att det kan låta banalt och naivt.

I detta tror jag Roth har en poäng även om det är svårt att känna någon kärlek för någon som nästan tuggar fradga av hat mot än den ena och än den andra. Men det kan vara på sin plats att här säga att jag delar perspektivet att inte hata individerna men däremot ideologin de sätter sin tro till. NMR som organisation kan bemötas med rättsliga medel, vilket Finland visar vägen för, men individerna kan bemötas med respekt och deras frågor (så länge de inte går över gränsen till hatbrott) sakligt och korrekt. De är människor och har samma behov som alla andra. Det får aldrig glömmas bort. Då förlorar vi oss i ett hav av hat och där får extremismen sin näring.

Det här är en svår diskussion men den måste börja föras och på ett seriöst sätt för att inte bli till pajkastning i sociala medier. 

Almedalen, nazister och yttrandefrihetens gränser

Almedalen har på många vis blivit en tummelplats för politikereliten som kan mingla bland rosévinsflaskorna och knäppa upp skjortknapparna ett extra snäpp. Men det är också, icke att förglömma, en plats för många intressanta och allvarliga samtal om politik och om tillståndet för vår demokrati.

Idag, den 2 juli, klockan 18.20 hålls ett seminarium rubricerat ”Rasism i Sverige idag”, arrangerat av Civil Rights Defenders och Syretidningarna. På CRD:s hemsida annonseras ämnet enligt följande:

”De högerextrema rörelserna tar alltmer plats och i våra riksdagspartier ser vi en tydlig anpassning till högerpopulistisk retorik och politik. Vi måste lyfta det motstånd som finns i samhället. Vi tar bland annat upp vilka rättsliga medel som finns och pratar om hot och hat mot fria opinionsbildare”.

I programmet för Almedalen finns en mer utförlig presentation av ämnet, bland annat följande (lätt förkortat):

”I Almedalen förra året var det många som avstod från att komma för att ett rasistiskt parti med tillstånd att demonstrera betedde sig hotfullt och våldsamt på ön. Vi måste se till att lyfta det motstånd som finns i samhället. Inom civilsamhället, bland enstaka politiker, inom media och inom skolväsendet är vi många som säger ifrån. Som blockerar utvisningar, strejkar från skolan, stänger ute och säger stopp till rasistiska partier, för diskussionen och vägrar föra diskussionen”.

Debatten är tänkt att handla om hur hat och hot mot fria opinionsbildare ska mötas och ”hur vi ska bekämpa rasism och nazism med rättsliga medel”, med särskild hänvisning till hur Finland har valt att göra, nämligen att förbjuda organisationen NMR, det vill säga systerorganisationen till svenska NMR som var den som ställde till bråk förra året under Almedalsveckan.

Så vad gör polisen i detta läge, med förra årets erfarenhet i minne? Jo, de ger tillstånd till en person vid namn Patrick Christensson att hålla tal samma dag mellan 17.00-18.00 vid Holmen, intill Kallbadhuset. Denne Christensson är NMR-aktivist men har sökt tillstånd som privatperson och alltså fått det beviljat av polisen. Detta trots att platsen ligger ett stenkast från Hamnplan 4 där strax därefter diskussioner ska föras om hur nazismen kan bekämpas med rättsliga medel och hur de finska polismyndigheterna har resonerat för att förbjuda NMR. Christensson är en av de som fälldes för våldsamt upplopp i Kärrtorp 2013 där en fredlig demonstration attackerades av aggressiva nazister.

Det borde inte behövas någon alldeles särdeles slutledningsförmåga för att räkna ut att Christensson lär ta med sig sina vänner inom NMR för att heja på när han talar och att de efter 18.00 med lätthet kan ta sig till platsen för seminariet som börjar 18.20.

Tillståndsgivandet till Christensson gäller ”allmän sammankomst”. Enligt ordningslagen är polisens uppdrag att ”se till att ordning och säkerhet upprätthålls”. Med andra ord har polisen gjort bedömningen att detta är något de kan säkerställa i det här fallet. Antingen vet polisen inte vem Christensson är och vilka aktiviteter som är planlagda i närheten vid samma tid? Eller också är de fullt medvetna om detta men med sitt tillståndsgivande visar prov på en sällsynt okänslighet och brist på fingerspetskänsla. Frågan är vad som är värst?

Förhoppningsvis visar polisen ikväll att de klarar sitt uppdrag avseende ordning och säkerhet nu när de utsatt arrangörer för en onödig risk och sig själva för ett mer krävande uppdrag än de hade behövt. Christensson kunde ju ha fått en annan dag och tid för sitt framförande exempelvis.

Polisen i Finland har som sagt visat upp en helt annan attityd till NMR. Det är finska Polisstyrelsen (motsvarigheten till svenska Rikspolisstyrelsen) som drivit på för ett förbud eftersom NMR ”väsentligt strider mot lag och god sed” genom att ”sprida hatretorik om invandrare, sexuella minoriteter och judar, ifrågasätta förintelsen och glorifiera fascister”. Dessutom hänvisas till deras godkännande av våldsmetoder och att de också har utövat sådant vid flera tillfällen, ibland dödligt.

Så vad ska krävas för att den svenska polisen ska börja tillämpa samma synsätt? Här får det istället om och om igen tillstånd för demonstrationer och möten, gärna nära synagogor eller på 1:a maj och ger dem istället eskort för att garantera deras säkerhet. Enligt den svenska polisen kan de inte agera på annat sätt med hänvisning till yttrandefriheten och demonstrationsfriheten. Det är en mycket snäv tolkning av lagen.

Sveriges grundlag säger att ”föreningsfriheten kan inskränkas för organisationer som ägnar sig åt förföljelse av människor på etnisk grund”, vilket också justitieminister Morgan Johansson hänvisat till för ett år sedan i efterspelet efter bråken i Almedalen. I lagen definieras ett terrordåd med att ett sådant är till för att ”allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”. Det vill säga precis det som är NMR:s mål enligt deras hemsida som anger att de ”med alla tillgängliga medel” vill ”verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Media ska endast kunna ha nordiska ägare och medieföretag och organisationer som i NMR:s ögon ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassas som främmande agenter och förbjudas. De vill också ”sanera mediekåren” och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Vad den nationalsocialistiska värdegrunden går ut på har vi ju facit för sedan tidigare.

Uppenbarligen har inte detta räckt för att svenska polisen ska göra bedömningen att denna organisation inte bör ges tillstånd för demonstrationer och möten på samma grunder som andra och att de istället bör förbjudas verka helt och hållet.

Eller åtminstone inte ges tillstånd just vid den plats och det tillfälle som organisationen och dess företrädare önskar, i syfte att provocera och störa andra sammankomster och skrämma bort organisationer från det demokratiska samtalet. Hur skulle polisen ställa sig till att ge exempelvis Djurgårdens huliganfirma DFG tillstånd att genomföra en marsch i närheten av Friends Arena samtidigt som AIK möter Hammarby i ett fotbollsderby? Ge tillstånd? Skulle inte tro det.

Men i Almedalen verkar säkerhetsaspekten sekundär. Eller hur ska vi tolka detta? Kanske får vi se IS/Daesh där nästa år?

Seger eller död?

Mattias Karlssons inlägg på facebook i vilket han uppmanar sina följare till att kämpa för ”seger eller död” har fått stor uppmärksamhet. Många har hakat upp sig på oriktigheter i beskrivningen av den svenska historien. Själv är jag mer bekymrad över själva tonen och retoriken i inlägget som känns obehagligt bekant. Det råder inget tvivel om var någonstans Karlsson och hans utvalda skara i Sverigedemokraterna har sina ideologiska rötter.

Mattias Karlsson efterlyser ”den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter” och fortsätter med att påstå att ”ödet har utsett oss”, det vill säga den ”skara” som ska rädda Sverige. Sverige är ju enligt Karlsson ”riktigt illa ute” och den skara som Karlsson tycker sig tillhöra ska nu föra en ”existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad”.

Hitler talar i ett avsnitt av sin bok ”Mein Kampf” till de som tror sig vara utvalda av ödet som sanningsvittnen. Mattias Karlsson och hans partivänner ser sig uppenbarligen som denna utvalda skara. Hitler såg förstås sig själv som en utvald räddande ängel för Tyskland och talade gärna om "Tysklands ödestimma". Hitler hade givetvis mer rätt när han beskrev Tyskland som ett land i förfall än Karlsson har angående dagens Sverige, men han hade lika lite konkreta besked om hur problemen skulle lösas, annat än genom vilja, moral och rasrenhet. Ungefär som Karlssons recept; orubblig envishet, övertygelse, offervilja och ledarskap. Själva rasrenheten är ju numera hos SD omskriven till att handla om svenskar kontra utomeuropeiska invandrare, och antisemitismen har ersatts av hat mot muslimer. Det är de kulturella gemenskaperna eller de religiösa som är SD:s ”raser”. Det är inte kring hudfärgen som deras framtida lagar kommer att kretsa om de får avgörande makt över lagstiftandet.

Det ledarskap som SD eftersträvar och talar om ska förstås utövas av den utvalda skaran i SD och han ser kanske på samma sätt som den nationalsocialistiska ideologin att ”folkviljan” förkroppsligas hos ledaren. Den nationalsocialistiska ”folkgemenskapen” omfattade inte alla. På samma vis ser SD på en del människor som att de ”inte passar in” i Sverige och att dessa därmed undergräver ”det sociala kontraktet mellan medborgarna”, som Jimmie Åkesson formulerade det inför valet. En utveckling han menar att SD tänker stoppa. På SD-programmet stod sjukvård överst och sammanhållning som nummer två följt av migrationspolitiken. Den välfärd som SD säger sig måna om ska naturligtvis inte gälla för alla. SD kräver att den i praktiken kostnadsfria sjuk-och tandvården för ”illegala invandrare” avskaffas och efterlyser åtstramade regler för ”icke medborgares rätt till skattefinansierad välfärd” eller mer i klartext en ”tydlig skiljelinje mellan medborgare och icke medborgare, kopplad till de generella välfärdssystemen”. De vill också att ”kulturlotsar” ska ”integrera det lokala kulturarvet i välfärdens verksamheter”.

Det liknar Nationalsocialismens förvrängda ”skrattspegelsversion av välfärdsstaten” för att låna Peter Englunds uttryck. En folkgemenskap som styrs av en stat som ”skyddar och vårdar de egna med ena handen samtidigt som den andra handen motar iväg De Udda, De Främmande, De Andra”, som Englund fortsätter sin beskrivning i en essä från 2005.

”Vi vill återupprätta det land Sverige en gång har varit, och kan bli igen”, sa Åkesson i en artikel inför valet. ”Machen Deutschland wieder gross” var ett tema som också de tyska nationalsocialisterna upprepade om och om igen innan de kom till makten, formulerat på olika sätt men med samma andemening.

Det som Mattias Karlssons text på facebook visar enligt mitt sätt att se ett sätt att tänka som är glasklart inspirerat av det nationalsocialistiska sättet att se på sig själva och andra. Nazister eller inte? Den debatten om SD är minst tio år gammal nu men blir med de här färska SD-citaten åter aktualiserad. Och får dessutom en helt annan mer kritisk relevans i och med valresultatet och den ovissa regeringsbildningen.

Den stora frågan om SD:s vågmästarroll och att hämta stöd för en regering hos SD är betydligt viktigare än många tror. För tvivlaren kommer här ett par avslutande citat som förhoppningsvis framför allt Allianspartierna tar till sig inför stundande regeringsförhandlingar.

Richard Jomshof, SD:s partisekreterare och riksdagsledamot i P1 Morgon 30/9-2015:

"Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget."

Joseph Goebbels, nazitysk propagandaminister i tidningen ”Der Angriff” den 30/4-1925:

”Vi inträder i riksdagen för att i demokratins vapenarsenal förse oss med dess egna vapen. Vi blir riksdagsmän för att lamslå Weimar-andan med dess egen hjälp. Om demokratin är så dum att den för denna björntjänst ger oss fribiljetter och dagtraktamenten så är det dess egen sak. Det bryr vi inte vår hjärna med […] Vi kommer inte som vänner och heller inte som neutrala. Vi kommer som fiender! Vi kommer som vargen som bryter in i fårhjorden. Nu är ni inte ensamma längre! Och ni kommer inte att få någon riktig glädje av oss!”

Förintelsens minnesdag – varje dag

Jag och Anna Jacobsson fick inleda SvD:s artikelserie om Förintelsen i torsdags med en artikel om det judiska Ukraina och deras situation där idag. Den finns här för den som är e-prenumerant av SvD (den som inte är det lär kunna bli det gratis i 2 månader).

Artikelserien i SvD avslutades igår och det är lite märkligt att tidningen idag inte har minsta notis om evenemangen igår, på själva minnesdagen. I Stockholm hölls en ceremoni vid Raoul Wallenberg-monumentet med ljuständning och en därpå följande minnesstund i såväl Jacobs kyrka (till minne av de romer som mördades) som i den stora synagogan alldeles i närheten. Jag var där och tog del av programmet i en mer än fullsatt synagoga, befolkad av bland andra drottningen, statsminister, kulturministern samt alla oppositionspartiledare utom Jimmie Åkesson. Det blev förstås många tal om att inte låta detta hända igen, att vi måste lära av det som hänt för att något liknande inte ska kunna upprepas i framtiden. Det har sagts många tusen gånger förr men är kanske viktigare nu än någonsin efter kriget.

Egen bild. Ljuständning vid Raoul Wallenbergs torg, Förintelsens minnesdag 27/1-2018.

Egen bild. Statsministern i kvällskylan vid Raoul Wallenbergs torg i Stockholm igår.

Egen bild. Stora Synagogan i Stockholm igår. En byggnad som blev klar 1870, samma år som judar fick fullständiga medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Egen bild. Interiör från Stora Synagogan i Stockholm igår. Ett byggnadsverk inspirerat av s.k. tysk reformjudendom och som sådant en av få kvarvarande originalsynagogor i Europa, om jag förstått rätt.

Förintelse-överlevaren Hedi Fried satt några bänkrader framför mig i synagogan igår och i SvD:s temaserie om Förintelsen levererade just hon i gårdagens tidning precis det här budskapet till oss som är yngre. Hon vill lämna stafettpinnen till oss som tillhör en yngre generation och hon har i artikeln ytterligare ett, enligt min mening, oerhört viktigt budskap. Hon är 93 år och kan se tillbaka på ett långt liv, som innehåller fruktansvärda lägervistelser i Auschwitz, i flera nazityska arbetsläger, samt i Bergen-Belsen. Men hon är också tillräckligt gammal för att komma ihåg vad som hände dessförinnan, under 1930-talet. Det gör att hennes ord väger alldeles särskilt tungt när det gäller vad vi bör lära av Förintelsen. Hon redogör för det så fantastiskt klartänkt och klokt i gårdagens SvD. Huvudbudskapet är detta, som jag läser det: ” Små, små steg – ett steg tillbaka om det behövs – här har vi mönstret”. Just det här med de små stegen är så viktigt att jag måste återge ett längre stycke där hon talar om vad hon tycker sig se i dagens värld:

”Allting sker stegvis, precis som på 1930-talet. Det händer inte bara i USA, det händer också i Sverige. Språkbarriärer förflyttas, det som inte kunde sägas igår skriks ut idag, ogenerat. Det som var otänkbart igår blir sanning idag. Vem hade kunnat tänka sig att ett nazistbaserat parti skulle ingå i riksdagen? Vem hade kunnat tänka sig att våldsverkande nazister skulle osäkra gatorna? Bara för 20 år sedan var könsord tabu, idag används det i vardagslag. Uniformerade orosstiftare, som tidigare omedelbart skulle omhändertas av polisen, får marschera fritt. Det påminner mer och mer om 1930-talet och den stegvisa utveckling som jag har bevittnat. När missnöjet växte sökte man en syndabock, då var det judarna, idag är det muslimerna. Nästa steg var att förse den misshagliga gruppen med nedsättande ord, som avhumaniserade dem. I Tyskland talade man om judar som råttor, som en cancer på samhällets rena kropp. I Rwanda kallades tutsi för kackerlackor. Sen kom isoleringen i getton, varefter det var lätt att iscensätta den så kallade Endlösung – gasandet och förbrännandet av kroppar. Hände det där, kan det hända här. Och på ett mycket enklare och effektivare sätt dessutom. Med hjälp av datorns ettor och nollor tar det ingen tid att isolera misshagliga grupper.”

Det är precis de här små stegen Hedi Fried talar om som vi inte ser så tydligt. Efter några år börjar vi ställas oss själva frågor som; hur gick det här till? Hur kunde det gå så långt? Vad hände egentligen?

Hur blev det så att en i övrigt tämligen respekterad författare och samhällsdebattör som Katerina Janouch plötsligt släpper ut allt hon har av sina fördomar och avsky gentemot grupper av invandrare? Nyligen twittrade hon en länk med en fejkad valaffisch för Miljöpartiet där Isabella Lövin flankerar ett antal punkter som den fejkade affischen förespeglar skulle vara Miljöpartiets (Lövins?). Bland annat att Mp skulle vilja att terrorismen ska ”gro sig starkare” och att ”hatet ska blomstra”. Sedan följer nästa punkt: ”Därför vill vi fortsätta att importera terrorister, mördare, våldtäktsmän, pedofiler samt fysiskt och psykiskt sjuka människor från tredje världen”.

Det kan knappast tolkas på annat sätt än att dessa uppfattningar är några som Katerina Janouch själv bär på och får ge utlopp för. Alltså att ”människor från tredje världen” bär på egenskaper, kulturer eller sjukdomar som ”vi” måste skydda oss mot, vi som är de ”normala” eller lite mer civiliserade. 

De små, små stegen…

Det är i och för sig inget nytt fenomen. Under 1930-talet och 40-talets början tog de flesta svenskar avstånd från nazismen men ansåg ändå att judisk invandring hotade ”svensk kultur” och ”den svenska rasen”, eller också gav folk uttryck för en, för att citera Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, ”vag men oartikulerad känsla av att judar på något sätt utgjorde ett problem”  (Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, Sverige och förintelsen: debatt och dokument om Europas judar 1933-1945, Arena, Stockholm, 1997).

Efter andra världskriget sjönk de här uppfattningarna ned till bottensedimenten i våra kollektiva minnen för att på senare år återigen flyta upp till ytan. Att peka ut en grupp som alldeles särskilt skuldbelagd är något som allt fler idag skyndar sig att göra. Sverigedemokraterna har lyckats vrida diskursen och debattnivån åt sitt håll och nu förbereder exempelvis moderate Ann Heberlein ett bokprojekt om gruppvåldtäkter (arbetsnamn för boken "Våldtäkt och kultur") med syfte att kartlägga samtliga gruppvåldtäkter i Sverige mellan 2012 och 2017 men också samtliga förövares ålder och födelseland, i hopp om att kunna peka ut en viss grupp förstås.

De små, små stegen…

Det är inte alltid i de grövsta lögnerna djävulen gömmer sig utan i de faktiska sanningar som tolkas och framställs i syfte att peka ut vissa grupper.

Det är ungefär så det fungerar också med de ukrainare (får jag förmoda) som nu på SvD:s facebook-sida kommenterat min och Anna Jacobssons artikel i SvD från i torsdags. En av dem tycker att vi istället borde ha skrivit om den stora svälten på 30-talet i Ukraina (Holodomor) men hon lägger också till att denna svältkatastrof skedde ”under ledning av juden Lazar Kaganovich”. Förvisso en jude med ledande befattning i Sovjetunionen på 1930-talet men det är en typisk anmärkning som belägger skulden till inte bolsjevikerna utan judiska bolsjeviker eller i förlängningen judar i största allmänhet. Det är samma effekt som jag tror att Ann Heberlein är ute efter i exemplet ovan. 

De små, små stegen…

Sakta men säkert närmar vi oss ett alltmer intolerant och utstötande samhälle där minoriteter pekas ut och hatet flödar i kommentarsfälten och på stan där hatbrotten sker. Det är just därför vi måste komma ihåg Förintelsen och inte bara det som hände i lägren eller i det tyskockuperade Europas judiska ghetton, utan också vad som föregick det hela. Och inte heller bara för en dag, utan varje dag. Förintelsens minnesdag måste vara varje dag.

Hedi Fried uppmanar oss att inte blunda, men samtidigt inte heller att bli rädda. Den aggressivitet jag ser på nätet är ett sätt att tysta. De som vill att vi ska blunda försöker skrämma till blindhet och stumhet. Då är Hedi Frieds ord trösterika att luta sig mot och ett rättesnöre att följa. Hon säger så här i gårdagens SvD:

”Rädslan förlamar, och det är också vad dessa grupper väntar sig. Vi får inte låta oss skrämmas. Nu, om någonsin, måste vi ingripa. Var och en av oss, både individ och samhälle, måste agera. Det viktiga är att vi inte låter oss irriteras av högerpopulisterna, utan istället stärker individerna i tron på demokratin. Var och en av oss har möjlighet att göra något litet. Till att börja med – medvetandegöra våra egna fördomar så att vi slipper agera ut dem. ”

Nazistisk demonstrationsfrihet – polisens viktigaste uppgift?

Polisen har bråda dagar. Två uppgifter tycks viktigast av alla. Att jaga migranter och att skydda nazister. Det slukar mycket resurser från annat arbete verkar det. Kanske är det därför närpoliskontor stänger i förorterna? Och att de inte har tid att utreda våldtäktsbrott, som framkom i Rapport alldeles nyss (12sep17). Nåväl, nu pågår som bäst en debatt om NMR:s planerade demonstration i Göteborg. Eller i vart fall om dess färdväg. Det verkar oerhört viktigt för yttrandefriheten att den hålls precis under den judiska högtiden Yom Kippur och att marschvägen ska gå strax förbi synagogan i centrala Göteborg. Enligt polisen ska det vara omöjligt enligt svensk grundlag att ge annat än tillstånd. En tolkning jag inte riktigt förstår. Det finns nämligen tolkningsutrymme som kan användas (och som har använts i andra fall) som pekar i motsatt riktning. Tillstånd att demonstrera kan nekas om säkerheten inte kan garanteras. Mer säger inte lagtexten så det är bara att välja VEM:s säkerhet man vill värna. De judiska helgfirarnas tycks inte vara lika viktig som de nazistiska demonstranternas här. Eller hur ska det förstås?

En annan lag som kan tillämpas för att neka tillstånd är den om Hets mot folkgrupp. NMR kan ju givetvis hävda att den inte ägnar sig åt sådan, men själva det faktum att de klär sig i uniformsliknande kläder och omger sig med nazistiska symboler eller snarlika sådana bör helt klart räcka. För de judar som upplevt Förintelsens fasor lär det definitivt göra det, och en obehaglig påminnelse om ett förflutet de hoppats att aldrig uppleva igen. NMR:s programförklaring och politiska retorik är dessutom uttalat antisemitisk. Hela deras ideologi grundar sig på den nazistiska som handlar om en judisk världskonspiration. Detta i sig borde räcka för att begränsa demonstrationsrätten för dem. Deras program innehåller en önskan om att införa en totalitär nazistisk stat och den ska upprättas ”med alla medel” och att döma av medlemmarnas våldshistorik är det inte bara tomma hot utan omsätts i handling titt som tätt. De kallar sig på sin hemsida Nordfront gärna för "motståndsmän" eller "revolutionärer". De skulle, om de blir tillräckligt många, inte tveka att ta makten med våld. Frågan är om inte IS då också kan få tillstånd att demonstrera och föra ut sitt budskap om ett totalitärt kalifat? Skulle vilja se polischefen i Göteborg försvara det tillståndsgivandet.

Diskussionen är inte ny, och inte lagen heller, men tolkningen verkar ha smugit sig in på senare år. Åtminstone om man får tro förre polischefen Eric Rönnegård, som för några år sedan i en liknande debatt menade att polisen ” då i regel nekade nazistiska partier demonstrationstillstånd”.

Man måste fråga sig vad som hänt? Var de för hårda på 90-talet? Jag tycker inte det.

Eller är det okunnighet om lagen? Vid ett tillfälle för ett antal år sedan, under en debatt om tillstånd för Svenskarnas Parti, visade de åtminstone en stor förvirring om vad som gällde när de la upp och drog bort från sin hemsida lagtexter om demonstrationsfrihetens begränsningar, efter konsultation med jurister. Är det likadant denna gång?

Eller har nazismen normaliserats så till den grad att den ses som vilken annan åsikt som helst?

Jag är rädd att det sistnämnda är det som är närmast sanningen.

NMR versus DEMOKRATI

Jag har skrivit tidigare om Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) närvaro i Almedalen och det märkliga i att polisen bedömer det vara lämpligt att en terroriströrelse deltar med tält och aktiviteter i det Almedalen som, i vanlig ordning under politikerveckan, kommer att vara knökfullt med regeringsföreträdare och riksdagsledamöter, tillsammans med tusentals semesterfirare. NMR, ett parti som förordar nationalsocialistisk diktatur, inte drar sig för att åstadkomma den med våld och som har visat prov på det sistnämnda vid ett flertal tillfällen. Säkerhetsaspekten verkar i just det här fallet av någon anledning ha negligerats av polisen som istället väljer att trycka på yttrandefrihetsprincipen. Den svenska yttrandefriheten gäller alla och är långtgående. På ett sätt bra men att den alltid bör gälla även de som vill avskaffa demokratin och vill använda våld för att uppnå sitt mål har jag mindre lätt att förlika mig med.

Nu kommer också bud om partier och organisationer som drag sig ur Almedalsengagemanget och därmed uteblir från det politiska samtalet. Framför allt de som vill främja etnisk och sexuell mångfald och kämpar för lika rätt och jämställdhet. Viktiga röster i den demokratiska debatten som nu inte blir hörda under årets viktigaste politiska evenemang.

Feministiskt Initiativ bojkottar, Miljöpartiets Jämställdhets- och Mångfaldsgrupp och RFSL, människorättsjuristen Parul Sharma är några exempel. Dessutom kan flyktingförläggningar i närheten komma att evakueras för att ge plats åt nazisterna i Almedalen.

De mobbade får flytta på sig för mobbarna. Det känns kanske igen?

Jag är tämligen orolig att det är en form av internationell trend vi ser tecken på. Hur fördragsamheten med nazism och högerextrem terrorism ökar. Häromdagen dömdes två män för tre olika bombdåd. Ett utanför Syndikalisternas lokal i Göteborg. Ytterligare ett mot ett flyktingboende i Västra Frölunda, vilket bröt av ett ben och gav splitterskador över hela kroppen av en städare, samt ännu ett mot ett flyktingboende. Den sistnämnda bomben kunde dock desarmeras och ingen kom till skada. Det här rubriceras nu som mordförsök alternativt grov misshandel samt allmänfarlig ödeläggelse. Inte som terroristbrott. För att ingen dog? Samtidigt rubricerades (förvisso med rätta) den självmordsbombare som bara lyckades spränga sig själv i luften vid Bryggargatan i Stockholm i december 2010 som terrorist och refereras av media som ett terroristdåd.

Ja, vad är ett terrordåd egentligen?

Terrorforskaren Hans Brun har bidragit med en beskrivning:

”[…] krävs […] att handlingen eller brottet rent objektivt har medfört en skada på staten och att gärningsmannen har haft ett uppsåt att göra det här för att till exempel injaga frukta hos befolkningen eller en viss befolkningsgrupp eller påverka myndigheternas beslutsfattande på något sätt”.

Det är i stort sett som det står i lagen. Där formuleras det så att avsikten med dådet ska ha varit att;

”Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation”.

Ja, en snabb titt på NMR:s hemsida ger besked vad de vill. Bland annat ”med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Med vilka medel uttalas inte explicit. De vill också ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund”. Deras program är enligt egen utsago ”revolutionärt” och målet är en ”nordisk nationalsocialism”, det vill säga nazism, vilket också innebär diktatur.

Läsaren får själv bedöma huruvida detta ser ut som ett angrepp mot åtminstone våra ”grundläggande politiska och konstitutionella” strukturer.

Samtidigt ser vi hur Jussi Alla-aho tagit över Sannfinländarna i Finland. En man som Nordens störste terrorist, den högerextrema Anders Behring Breivik, rankat som en av sina stora inspiratörer. Här hemma erbjuds NMR plats bland gräddan av våra politiker och de mest aktiva och engagerade av gräsrötterna. Det får mig att tänka mörka tankar. Jag har svårt att tro att NMR som organisation tänker utföra attentat under sin vistelse i Almedalen. De är tillräckligt smarta att inse den ”badwill” det skulle framkalla. De har exempelvis ändrat en del formuleringar på sin hemsida efter uppståndelsen kring deras Almedalsengagemang. Däremot kan de dra till sig förövare och inspirera till dåd. Det här är också något som Säpo är mycket medvetna om. I deras årsbok för 2016 står exempelvis följande rader under rubriken ”Ökat hot från ensamagerande”, en kategori gärningsmän som ofta lider av någon form av psykisk ohälsa (jag har lagt till fetstilen):

”[Men] det är sällan den psykiska ohälsan som är den huvudsakliga anledningen till att människor blir ensamagerande. Det handlar oftast om en kombination av personliga motiv, psykisk ohälsa och influenser utifrån. Propaganda som våldsbejakande extremister sprider på internet fyller i många fall en funktion i radikalisering av ensamagerande”

Vad kommer det att stå i nästa Årsbok??

Vill ju bara hålla på med sin nazism…???

Den som följde den geniala tv-serien Percy Tårar på nittiotalet minns kanske ”Nazistgrannen”? Dvs. Robert Gustafssons beskedliga figur som grillar på tomten i radhusområdet och konverserar med grannen och försöker lugna denne med att bedyra att ”Vi vill bara vara ifred här – och hålla på med vår nazism – det är det vi vill”.

Jag kommer ofta på mig själv att tänka på den här sketchen när Nordiska Motståndsrörelsen förs på tal. Håller vi på att normalisera nazismen och göra den ”radhus-ren”? Kanske är det inte så illa men det vore definitivt inte lika roligt som Robert Gustafssons nazi-granne. Men det finns något naivt i försvaret av yttrandefriheten som en del debattörer framfört på sistone. Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som jag skrev om nyligen på denna blogg (ser för övrigt att jag gjort samma reflektioner som Hynek Pallas), har rätt att framföra sina politiska åsikter som alla andra och därmed rätt att vara i Almedalen med sitt tält och sina flygblad tycker en del. Mina egna invändningar är i första hand det säkerhetsmässiga. Hur lämpligt är det att låta ett parti som förordar nazistisk diktatur och vill införa den med vapen i hand, ett parti vars aktivister är kända för sina vapenbrott och för våldsamma aktioner - varav en del är under utredning just nu för bombattentat eller innehav av sprängmedel – spänna upp ett tält, granne med Amnesty International, i Visby under den vecka på året då nästan alla svenska politiker befinner sig på samma lilla fläck, det vill säga alldeles intill?

Det finns dessutom skäl att motsätta sig det här yttrandefrihetsargumentet. Det är dock en svårare fråga som tål att diskuteras närmare. Gränsdragningen är på inget sätt självklar. Men är det verkligen så enkelt att bara ”låta dem hålla på med sin nazism”? 

Vad inte många vet är att när NMR invaderade Falun den 1:a maj med flera hundra skjortbeklädda unga män för att marschera på dess gator med sina fanor så fick flyktingarna flytta på sig. En flyktingförläggning evakuerades och dess invånare flyttades till annan plats under denna dag. Femtio ensamkommande flyktingbarn fick flytta på sig för att ge plats för nazisterna. Ungefär enligt samma logik som används i skolor som flyttar på den mobbade och inte den som mobbar. NMR kan alltså inte kontrollera sina våldsverkare och därmed inte vistas i närheten av flyktingförläggningar, och det måste vi ta hänsyn till (?). Bereda plats för dem och röja undan sådant som stör dem (?). Allt för att nazisterna ska få vara ”ifred och hålla på med sin nazism”.

Har vi i Sverige glömt vad nazism är för något och vad den står för? Detta är ett parti som vill bränna böcker och sedan människor. En titt på deras hemsida Nordfront visar att det inte är fråga om några oskyldiga grillpartyn de vill ställa till med.

De resonerar där om ”judefrågan”. Senast ett parti gjorde detta ledde det till folkmord. Ska vi verkligen hjälpa till att normalisera åsikten att Förintelsen aldrig ägt rum? En uppfattning som NMR hyser. Ja, vad det är som rör sig i huvudet på partiets aktivister och sympatisörer kan vi som sagt ta del av på hemsidan Nordfront. Ett litet axplock från kommentarsfälten till deras artiklar:

”De bajsfärgade troglodyterna ska inte ens befinna sig på nordmannajord. Vilka fina prydnader lyktstolparna kommer att få när ZOG-eliten störtas”

”JUDEN styr och utrotar oss från VÅRT EGET territorium!”

”All heder till dessa kämpar som gav sitt liv till ett fritt Europa tyvärr gick det inte vägen utan USA styrt av judar segrade” [om en frivillig norsk SS-soldat]

”Vi har alla tvingats bli Untermenschen under en mediastyrd mångkulturell, dvs kulturellt destruktiv diktatur via konceptet ”media – en (diktatur)stat i staten”, men nu kommer den naturliga, dvs ohejdbara motreaktionen, Übermenschen. Enkel logik. Logikens lagar gäller i verkligheten. Åter till verkligheten. Dags att säga godnatt till byfånarna som styrt det här riket allt för länge utan folkligt mandat. Och räta på de krökta ryggarna”

”Folkets Hus har alltså inte bara kopplingar till en terrororganisation, de till och med samarbetar med dem. Svenskar! Det är vi mot regimen!”

”Kan vi inte mötas på MC-donalds i Alvik och därefter bege oss de 500 meter till EXPOS ”hemliga” redaktion? Ta med brandbomber och gasmask och alla ”smällare” du förfogar över. Expos tid är kommen!”

Ja, så där fortsätter det. Uppmaning till våld och revolution sida upp och sida ned. Någon som fortfarande är av uppfattningen att det här är på lek? Att de ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”?

Några som ändå tar detta på allvar är Civil Rights Defenders som nu kräver att polisen river upp sitt beslut att bereda plats åt NMR i Almedalen. En överklagan är inlämnad till Polismyndigheten där CRD kräver att beslutet om tillstånd ändras eller, i andra hand, ”förenas med villkor” som innebär att de skulle förbjudas att dela ut sitt material, eftersom det skulle innebära ”hets mot folkgrupp”. Det är precis just detta en del inte har förstått. NMR är dels en säkerhetsrisk, en terrororganisation, och har ett politiskt program som i sig bryter mot lagen, det vill säga lagen om ”hets mot folkgrupp”. 

”Vi tycker att det är ytterst olämpligt att NMR anordnar sammankomst i Almedalsveckan. Under politikerveckan samlas kärnan av de samhällsaktörer som NMR öppet har klassificerat som förrädare. Risken att NMR återigen ska söka konfrontation och våldsam konflikt är uppenbar”, säger Robert Hårdh till DN igår.

För den som fortfarande tvivlar på NMR:s idégrund finns i denna överklagan en informativ genomgång av den. Där finns också en sammanställning av våldshandlingar som NMR och dess medlemmar varit inblandade i på senare år. Den är på tre och en halv sida och innehåller 28 punkter. Då är detta inte ens en fullkomligt komplett genomgång.

CRD påpekar också i sin överklagan att Sverige i internationella sammanhang gärna hävdar att vi har en lagstiftning som gör det ”omöjligt för grupper som förespråkar rasdiskriminering att verka utan att deras medlemmar begår brott”.

Upp till bevis, med andra ord.

Yttrandefriheten gäller för alla, säger en del debattörer. Några ser inte heller NMR som något hot mot demokratin. Naivt, i tron att detta är en oskyldig sekt som ”bara vill vara ifred och hålla på med sin nazism”???

Nordiska Motståndsrörelsen, yttrandefriheten och demokratin

Jan Björklund vill satsa 6,7 miljarder på polis och försvar, säger han. ”Vår samhällsmodell är hotad”, påstår han också, och nämner specifikt Vladimir Putin (!?), men också extremism samt, lite mer svävande, ”inre och yttre hot” som skäl till uppmärksamhet. Under Almedalsveckan i sommar kommer han att frekventera samma kullerstenar som ett av dessa extrema inre hot. Jag funderar varför vi inte hör mer politiska reaktioner mot detta, exempelvis från Björklund? Ett hot betydligt mer konkret och överhängande än det som kommer från Putin.

Jag avser förstås Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, som bildat parti och fått tillstånd att delta med tältmöten och andra aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. Av den polis som Björklund vill utrusta med ytterligare 2,7 miljarder för att möta hotet från extremister. Det hade varit en helt kostnadsfri åtgärd att möta denna extremism och inre hot genom att inte ge dem tillstånd att bedriva aktivitet och sprida sitt budskap i Visby samtidigt som hela svenska politiska etablissemanget är där. Vår regering och stor del av våra folkvalda parlamentariker! I dessa tider med terrordåd både här och i vår europeiska närhet är det helt obegripligt hur polisen fått ihop ekvationen. För det är ju ingen hemlighet vad den här rörelsen, NMR, står för. Det är bara att studera deras hemsida (har ingen lust att länka den här men ni vet hur man googlar gissar jag) eller titta på medlemmarnas brottsregister.

Det här är ett parti som vill rasbedöma alla som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande och lagföra dem som "aktivt verkar för rasblandning". I Sverige ska endast den ”nordiska rastypen” bo, enligt NMR:s program. De betraktar västerländsk demokrati som sionistkontrollerad och dekadent och anser att den ”står för allt det vi vill bekämpa”. En kamp de tänker driva ”med alla medel”, sägs de också. För att göra det lättare driver NMR också att de som genomfört sin värnplikt även ska få ”förvara och vårda sitt vapen i det civila livet”. En märklig formulering men syftet verkar ganska klart, nämligen kopplat till det här uttalandet:

” Med alla tillgängliga medel, på lång sikt, verka för att återta makten från den globala sionistiska elit som ekonomiskt och rent militärt ockuperat större delen av vår värld”. NMR vill också alliera sig med ”andra aktörer som kan vara behjälpliga i att störta denna globala världsordning”.

Den tredje statsmakten (och en viktig del av en demokrati), det vill säga media, kommer inte heller att vara fri i NMR:s samhälle. Enbart nordiska ägare av media tänker de tillåta, och medieföretag och organisationer som ”sprider folkfientligt propaganda” i Sverige ska klassa som främmande agenter och förbjudas. Det vill också ”sanera mediekåren”. Vad det nu kan innebär i NMR:s Sverige? Men det kommer i alla fall att drabba ”journalistiska medlöpare som deltagit i den folkfientliga propagandan”, får vi veta om vi läser på deras hemsida.

Det här känns ju igen från en svunnen tid som väl alla hoppades på aldrig skulle komma tillbaka. Skulle man kunna tro. Men inte NMR som istället drömmer sig tillbaka till den tyska nationalsocialistiska staten och sörjer dess fall. På hemsidan står att läsa:

” I våra ögon är nationalsocialismen, under den kortare period den innehade makten i Tyskland, den enda kraft som på allvar hotat de destruktiva krafter som idag styr världen och sedan 1945 drivit på folkmordspolitiken gentemot de nordiska och etniskt europeiska folken.”

Det här kommer NMR också, om de fick makten, åtgärda genom att omskola våra barn och ”byta ut skolans ´demokratiska´ indoktrinering mot en nationalsocialistisk värdegrund […]”.

De säger sig ha ett ”revolutionärt” program och menar att de genom sin partibildning ”tagit några av de första spadtagen för en ny geopolitik för hela Norden och presenterat en modern och anpassad form av nationalsocialismen, vilken vi skulle kunna benämna som nordisk nationalsocialism”.

Nåja, det här är väl inget annat än några ofarliga stollar, tänker nog en del. Inget kan vara mer felaktigt. Många minns kanske Kärrtorp i december 2013 då en fredlig demonstration angreps av ett femtiotal aktivister från NMR som med raketer, knivar och andra tillhyggen gick till attack mot demonstranter. En stor del av de mest aktiva i partiet har varit dömda för någon form av vapen- eller våldsbrott. Politiker och politiska manifestationer angrips, liksom journalister, vilket är i linje med partiprogrammet. En av attackerna var ett sprängattentat mot Syndikalisterna i Göteborg. En av de ledande för NMR, Viktor Melin, häktades i januari för detta brott och har bevisligen varit inblandad i flera andra. 

Det är alltså detta gäng som kommer till Visby och gör sällskap med statsministern och övriga i regeringen såväl som Jan Björklund och alla andra riksdagspartiledare samt en stor samling journalister. Alla dessa bör vara måltavlor för NMR: vapenföra aktivister som helt öppet vill störta demokratin ”med alla medel” och införa en ny nationalsocialism. Säpo gjorde också i en rapport från 2009 bedömningen att NMR har ”som målsättning att etablera ett totalitärt styre genom revolution” och är den nazistiska grupp som utgör det största hotet mot rikets inre säkerhet.

Räck upp handen, den som inte tycker att de här figurerna i NMR är ett hot mot demokratin!

Räck upp handen, den som inte tycker att just personer och rörelser som dessa ska hållas så långt ifrån Visby som möjligt under Almedalsveckan!

Det vore mer relevant, istället för att ge dem tältplats i Visby, att samla ihop de här typerna i ett tält i så gles bygd som möjligt - inhägnade och välbevakade - just under Almedalsveckan.

Det är därför mycket uppseendeväckande och märkligt att polisen nu gett NMR tillstånd att hålla aktiviteter i Visby under Almedalsveckan. De skulle mycket väl, av rena säkerhetsskäl, kunna neka tillstånd. Men detta har de alltså inte gjort och motiverar detta med att vi har ”yttrandefrihet” och att de är ett parti som ska bedömas som vilket annat parti som helst. Fritt fram för IS-partiet också då således?

Projektledaren för Almedalsveckan, Mia Stuhre, stämmer in i polisens åsikt och säger att:

”Vi har yttrandefrihet i Sverige och de är ett registrerat parti, så vi på Almedalsveckan har inget mandat för att säga nej”.

Intressant att notera är att den finländska polisen gör en helt annan bedömning av sin motsvarighet till NMR, Finska motståndsrörelsen. Där försöker polisen förbjuda partiet helt. 

Nå, nu kom igår beskedet att NMR, som det heter i rubrikerna, ”stoppas från almedalsprogram”. Detta är dock ingen nyhet då de aldrig givits tillstånd att delta under det officiella programmet. Fortfarande får de hyra mark och utföra aktiviteter. Så den som trodde att detta var stoppat har låtit sig luras av rubriken. "Vår yttrandefrihet skyddar även obehagliga åsikter", säger ordföranden för Almedalsveckans politiska huvudarrangörsgrupp Leif Dahlby och Mia Stuhre tillsammans i en debattartikel. Samtidigt säger de att de att de nu ” skärper nu kriterierna för det officiella programmet för att ytterligare försäkra oss om att våldsbejakande, antidemokratiska organisationer inte har möjlighet att bli en del av den officiella Almedalsveckan". De tidigare kriterierna hindrade dem dock inte att säga nej till NMR:s deltagande i det officiella programmet tidigare heller, så det ser mer ut som en markering för att dämpa den kritik de översköljts av. 

Men som sagt, det är egentligen polisen man måste ifrågasätta här. Hur kan de ta så lätt på hotet från höger och ett parti som helt öppet i sitt program säger sig vara ett revolutionärt parti, som vill att alla som gjort värnplikt ska få ha vapen hemma, som vill störta demokratin ”med alla medel” och har som mål för Sverige en ny nationalsocialistisk diktatur?

Vad händer om IS bildar ett parti här i Sverige och begär att få plats i Visby under Almedalsveckan för att sprida ett budskap om att göra Sverige till ett muslimskt kalifat med sharialagar och att de med ”alla medel” tänker försöka förverkliga detta mål? Jag skulle vilja se den polis som vågar ge tillstånd till det.

Men NMR går bra. Varför? Är vi så blinda för blonda? Har polisen redan glömt Behring Breivik som begått det mest förödande och dödliga terrorattentatet som begåtts i Norden? Det finns ju de som drömmer om att överträffa honom och vilket mål kunde vara bättre än Almedalsveckans Visby?

Nazism och anti-semitism i ukrainsk tvättmaskin

” I consider Marxism to be a product of the Jewish mind, which, however, has been applied in practice in the Muscovite prison of peoples by the Muscovite-Asiatic people with the assistance of the Jews".

Ett citat från något gammalt Hitler-tal, undrar ni kanske?

Nej, det här skriver Jaroslav Stetsko, ledare för den ukrainska självständiga stat som han utropade i Lviv 30 juni 1941 när den tyska armén invaderat staden och drivit Röda Armén på flykt. I spetsen för de styrkor som invaderade Lviv (då Lwow i östra Polen egentligen men ockuperat av Sovjet efter delningen av Polen enligt Molotov-Ribbentroppakten) fanns SS-bataljonen Näktergal (Nachtigall) som huvudsakligen bestod av ukrainare. Han skrev detta två veckor efteråt och fortsatte så här (översatt till engelska av kanadensiska forskaren John-Paul Himka i artikeln ”The Lviv Pogrom of 1941: The Germans, Ukrainian Nationalists, and the Carnival Crowd” (publ i Canadian Slavonic Papers /Revue Canadienne des Slavistes) :

Moscow and Jewry are Ukraine’s greatest enemies and bearers of corruptive Bolshevik international ideas. Although I consider Moscow, which in fact held Ukraine in captivity, and not Jewry, to be the main and decisive enemy, I nonetheless fully appreciate the undeniably harmful and hostile role of the Jews, who are helping Moscow to enslave Ukraine. I therefore support the destruction of the Jews and the expedience of bringing German methods of exterminating Jewry to Ukraine, barring their assimilation and the like”.

Alldeles för kriget (våren 1939) skrev Stetsko en artikel i en kanadensisk-ukrainsk tidskrift där han uttalade sin avsky för judar som han kallade ”nomader och parasiter” och en ”nation av svindlare, materialister och egoister”. Han hävdade vidare att ukrainare var det första folk som insett detta och därför, för flera decennier sedan, avskilt sig från judar för att därmed kunna behålla ”renheten i sin [ukrainarnas/min anm.] andlighet och kultur”. Stetsko var övertygad om att judiska kommunister och kapitalister samarbetade i en världsomspännande konspiration för att bevaka sina egna judiska intressen.

Vid den tyska invasionen av Sovjetunionen såg den ukrainska nationaliströrelsen, med Stepan Banderas OUN-B i spetsen, sin chans att bilda den hett efterlängtade ukrainska nationalstaten (Bandera befann sig själv i Krakow medan OUN-B:s andreman Stetsko följde med trupperna in i Lviv). Nu ingick inte detta i tyskarnas planer så denna självständighet blev mycket kortlivad och Bandera med flera av OUN-B:s ledare fängslades av tyskarna fram till 1943 då de blev användbara igen när krigslyckan hade vänt. När Operation Barbarossa rullades igång fanns dock de ukrainska ledarna vid Hitlers sida. När den ukrainska självständigheten utropades i Lviv proklamerade Stetsko bland annat följande:

”By the will of the Ukrainian people, the Organization of Ukrainian Nationalists under the leadership of Stepan Bandera proclaims the renewal of the Ukrainian State, for which whole generations of the finest sons of Ukraine have paid with their lives [...].The renewed Ukrainian State will collaborate closely with National Socialist Greater Germany, which under the leadership of Adolf Hitler is creating a new order in Europe and the world and is helping the Ukrainian people liberate themselves from Muscovite occupation [...].”

Banderas fraktion av den ukrainska nationaliströrelsen OUN-B (markerande Bandera) delade ut flygblad till Lviv-borna som euforiskt förkunnade: ”den röda judisk-moskovitiska plåga har krossats ... ära åt OUN och dess ledare Stepan Bandera! Ära åt befriarna, den tyska armén och dess Führer Adolf Hitler”. Affischer med texten ”Ukraina åt ukrainarna” sattes upp och andra med uppmaningar till alla “äkta” ukrainare att göra upp med judar och ryssar sattes upp i Lviv. En utropade (fritt översatt): “Folk! Var medvetna! Moskva, Polen, Ungrarna, Judarna är era fiender! Förgör dem!”

För OUN och dess ledare var hatet mot judar en av hörnstenarna i själva ideologin om ett "rent Ukraina". Möjligen överträffat av hatet mot ryssar och ”bolsjevikerna”. På tredje eller delad andra plats fanns polacker vilket visade sig senare med blodig övertydlighet vid massakrerna i Volynien (se tidigare inlägg) 1943-44.

En uniformerad ukrainsk milisman som grabbar tag i håret på en judisk kvinna på Zamarstynivgatan i Lviv 30 juni 1941. Foto: Okänd fotograf, kopia finns på United States Holocaust Memorial Museum

Nå, har detta något alls med dagens Ukraina att göra? Jo, en hel del faktiskt.

Att offentligt, på det sätt jag gör nu, hävda denna medskyldighet till Förintelsen och till storskalig etnisk rensning är numera olagligt i Ukraina. OUN/UPA och dess ledare är ikoniserade av staten och deras minne får på inga villkor fläckas. Det är egentligen en väldig märklig politik som splittrar (splittrat) landet och som ger Ryssland rätt när de hävdar att Ukraina styrs av en nazistanstruken regim. Ännu märkligare är kanske hur ledande politiker i Väst har undgått eller underlåtit att uppmärksamma den här vittvätten av nazism och judehat. Eller också inte. Under kalla kriget togs alla fiender till Sovjet in under USA:s vingar och de ukrainska ultranationalisterna i OUN/UPA bland dessa, boende i såväl Tyskland som USA och Kanada. Där har de fortsatt att odla myten om frihetskämpen och avfärdat alla anklagelser om nazi-kollaboration och xenofobi som sovjetisk propaganda.

Nu byter gator namn på löpande band i Ukraina vilket är ett led i den här minnespolitiken. Till många judiska ukrainares stora förskräckelse tvingas de nu beträda gator med sina släktingars bödlars namn på. Det är förvisso ingen ny företeelse men en symbolpolitisk åtbörd som eskalerats efter Euromajdan. I just Lviv som ses som ultranationalisternas starkaste fäste bär en av gatorna sedan ett par år tillbaka namnet Näktergal efter den SS-bataljon jag nämnde i början och en Banderagata förstås, liksom monument över den forne OUN-ledaren. 

Vore det nu så att den ukrainska nationaliströrelsens samarbete med tyskarna begränsade sig till retorik och en taktisk allians för att uppnå målet att upprätta en ukrainsk självständig nation så kunde man möjligen nöja sig med en sarkastisk kommentar om denna politik men OUN;s skuldbörda är betydligt allvarligare än så. De uppemot 1,5 miljoner ukrainska judar som dödades under 2vk blev i de flesta fall skjutna. Den här delen av Förintelsen brukar kallas ”Holocaust-by-bullets” och skedde till stor del 1941-42 då infrastrukturen för den horribla förintelseplanen ännu inte blivit fullt uppbyggd så nära fronten. OUN:s aktiviteter och medskyldighet till judeförföljelserna är väl omvittnade men förnekas alltså av den ukrainska staten.  

Den ukrainska milis som snabbt inrättades i Lviv 1941 hade en nyckelroll i uppsökandet och gripandet av judar med början vid pogromen i Lviv 30 juni 1941. Stetsko skriver i sina memoarer att milisen inte hade någon som helst del i judepogromerna i Ukraina men bevisen överväldigande och vittnesmålen många. Alla dessa vittnesmål har samlats in under en period på cirka 60 år och vid en mängd olika tillfällen av olika skribenter från olika länder. De judiska (och andra) vittnen som hörts berättar tämligen samstämmiga historier. Bland de viktigare och rikligaste vittnesutsagorna insamlades dels precis efter kriget av The Jewish Historical Commission i Polen medan den stora mängd videointervjuer som samlades in av Shoah Foundation utfördes under 1990-talet och 2000-talets början. Det finns också mängder av samstämmiga polsk icke-judiska vittnesmål. Däremot saknas nästan helt ukrainska. De här händelserna inte bara förtigs utan förnekas offentligt. I dagens Ukraina alltså en officiell och konsekvent förnekelsepolitik som till och med förstärkts av lag.

En forskare som borrat sig djupt genom historien om OUN/UPA och dess ledare Bandera är Grzegorz Rossoliski-Liebe. Hans 600-sidiga avhandling vid Freie Universität i Berlin med titeln ”Stepan Bandera - The Life and afterlife of a ukrainian nationalist: fascism, genocide, and cult” gavs ut som bok 2014. Under arbetets gång (februari-mars 2012) fanns planer på en serie föreläsningar om bokens ämne i Ukraina. Samtliga utom en (som kunde genomföras på den väl bevakade tyska ambassaden i Kiev) fick ställas in då ingen ville upplåta lokal åt honom eller drog sig ur i sista stund av rädsla för våldsamheter och hot. Utanför tyska ambassaden stod hundratals protesterande och försökte övertyga folk att inte lyssna på föreläsaren, att han var ”Joseph Goebbels barnbarn” eller en ”liberal fascist från Berlin” (?!).

”Especially in the last phase of writing this book, I was exposed to a number of unpleasant attacks on this study and sometimes also on my person. These attacks came both from the Ukrainian far right and from scholars who regarded Bandera as a national or local hero, and his followers as an anti-german and anti-Soviet resistance movement, or as the Ukrainian “liberation movement”. Many people directly or indirectly expressed the opinion that the investigation of subjects such as the mass violence conducted by the Ukrainian nationalists, the Bandera cult, and the Holocaust denial amongst the Ukrainian diaspora and post-Soviet intellectuals constitutes an attack on Ukrainian identity, and they questioned the usefulness and the integrity of such research”.

Detta var alltså före Euromajdan och president Janukovytjs landsflykt och visar hur den ukrainska högerextrema och ultranationalistiska rörelsen arbetar och vilken effekt det har på det fria ordet. Det är alltså det här perspektivet som nu vunnit fäste i regeringskretsar i Ukraina.

En av få journalister i Väst som påtalat den skrämmande nazianstrukna delen av Euromajdan och som tidigt ställde frågan om USA backar upp en nazistregim är Max Blumenthal. Redan några dagar efter maktskiftet i slutet av februari 2014 skrev han denna artikel. I vilken han bland annat berättar om den anarkistiska gruppen Anti-Fascist Union Ukraine som försökte ansluta sig till demonstranterna på Euromajdan men möttes av hot om våld och smädelser från nynazister som rörde sig kring Majdan-torget. Tillmälen som ”judar”, ”svartingar” och ”kommunister” användes som förolämpningar vilket uppenbarligen var det värsta dessa nynazister visste. Enligt anarkisterna strömmade dessa nynazister till från hela Ukraina och deras uppskattning var att de utgjorde ca 30 % av demonstranterna.

Den exakta siffran må vara men deras vittnesmål stämmer överens med de jag själv hört från ungdomar i Tjernivtsi i sydvästra Ukraina där jag tillbringade ett knappt halvår i vintras. Från början var protesterna mest ett uttryck för ett spontant missnöje med de ukrainska politikerna och korruptionen och med beslutet att inte skriva under associationsavtal med EU. Det var mestadels studenter som inledde ockupationen av Majdan-torget men efter jul strömmade alltfler högerextrema och våldsbenägna/beredda till. Den här uppfattningen hävdar också Richard Sakwa i sin utmärkta bok "Frontline Ukraine". Där skriver han också följande:

"[...] the radical nationalism of Galicia was becoming generalised to become the new normal of Ukrainian state development. A conservative, Russophobic nationalist ideology came to predominate"

Den nuvarande ukrainska regimen fick ett mandat av folket att normalisera landet. De allra flesta ukrainare vill bara leva normala liv och slippa brottas med korrupta och dysfunktionella politiker och tjänstemän i sin vardag. Istället har de fått en lagstiftning som begränsar det fria ordet och som befäster ett perspektiv på historien som ger det ukrainska folket ett rykte som nazister och xenofober och som provocerat etniska ryssar i öst att ta till vapen med en djup och våldsam splittring av landet som följd. Det bör vara långt ifrån de drömmar om EU-värderingar som de första studentdemonstranterna var uppfyllda av när de fyllde Majdan i november 2013.

För den som vill veta mer om den ukrainska förnekelsepolitiken och OUN/UPA:s mörka förflutna kan, förutom redan länkade publikationer, med fördel studera dessa:

John-Paul Himkas artikel “The Ukrainian Insurgent Army (UPA) and the Holocaust (2009)

John-Paul Himkas artikel “The Organization of Ukrainian Nationalists, the UkrainianPolice, and the Holocaust” (2011)

John-Paul Himkas artikel “Collaboration and or Resistance: The OUN and UPA during theWar” (2011)

Artikel av John-Paul Himka där han sammanfattar ett antal ukrainska vittnesmål om kriget som lämnades redan 1947. Närheten i tid är här av stor betydelse för källornas trovärdighet.  Himka har undersökt närmare de totalt 14 vittnesmål som nämner Förintelsen. 

Artikel av John-Paul Himka om de ukrainska lagarna som ”fastställer” den ”historiska sanningen” (2015)

Artikel av John-Paul Himka om den ukrainska hållningen rörande Förintelsen (2013)

Artikel av John-Paul Himka ”War Criminality: A Blank Spot in the Collective Memory of theUkrainian Diaspora” (2005)

John-Paul Himkas artikel ”The Organization of Ukrainian Nationalists and the UkrainianInsurgent Army: Unwelcome Elements of an Identity Project” (2010)

Ivan Katchanovski artikel ”Terrorists or national heroes? Politics and perceptions of the OUNand UPA in Ukraine” (2015)

Artikel av Timothy Snyder ”A fascist hero in democratic Kiev” i The New York Review of Books (2014)

Artikel av Batya Ungar-Sargon, "Why are jews so afraid of Stepan Bandera?" på hemsidan för Tablet Magazine:

Artikel av James Hoare i tre delar om Stepan Bandera:

Del 1

Del 2

Del 3

Per Anders Rudling University of Alberta (Edmonton, Alberta, Canada) The Shukhevych Cult in Ukraine: Myth Making with Complications. World War II and the (Re)Creation of Historical Memory in Contemporary Ukraine An international conference September 23–26, 2009 Kyiv, Ukraine

Finns tillgänglig i ny reviderad version utgiven i år (2016) vid Lunds Universitet där han nu är verksam.

Artikel av Per-Anders Rudling ”Warfare or War Criminality?" (2011)

Artikel av Josh Cohen, "The Historian Whitewashing Ukraine´s past" i Foreign Policy.

Doktorsavhandling av Yulia Yurchuk, Södertörns Högskola

“Reorderingof Meaningful Worlds: Memory of the Organization of Ukrainian Nationalists andthe Ukrainian Insurgent Army in Post-Soviet Ukraine” (2014)

Kolla även böcker (inga internetlänkar tillgängliga):

Dieter Pohl “Anti-Jewish Pogroms in Western Ukraine – A Research Agenda” i “Shared History – Divided Memory: Jews and Others in Soviet-occupied Poland, 1939-1941”, ed. Eleazar Barkan, Elizabeth A. Cole och Kai Struve (2007)

Omer Bartov “Erased: Vanishing Traces of Jewish Galicia in Present-Day Ukraine” (Princeton University Press 2007).

Kai Struve, “Deutsche Herrschaft Ukrainischer Nationalismus, Antijüdische Gewalt (Der Sommer 1941 in der West Ukraine)” (2015)

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.

Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligen i slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileum vilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?

År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 

SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.

Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)

Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 

Var är drevet?