UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg tänkte jag gå igenom kandidater i valet och ge en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill.

Del 5 De högerextrema och ultranationalistiska

Det går inte att fly från det faktum att de högerextrema och ultranationalistiska krafterna i Ukraina hade en huvudroll vid protesterna kring Euromajdan 2013-14. Det är också detta som den ryska propagandan tagit fasta på och de vill gärna få övriga världen att tro att alla i Ukraina är fascister. Sanningen är naturligtvis betydligt mer komplicerad än så och de uttalat fascistiska och högerextrema har, med undantag för Svoboda men då främst före Euromajdan, aldrig haft några större framgångar poliskt. Åtminstone inte vid parlamentsval och presidentval. Och åtminstone inte som uttalade fascistiska eller högerextrema partier.

Däremot finns det i parlamentet en hel del företrädare för en extremt nationalistisk syn på Ukraina som företräder partier i mainstream-fåran av partier. Ett av de mer framträdande exemplen är Andrij Parubij som tillsammans med Oleg Tiahnybok (numera partiledare för Svoboda) grundade det ukrainska nazistpartiet Social-Nationalisterna till vilket endast etniska ukrainare fick medlemskap och som tog den nazityska symbolen Varghaken/Wolfsangel till sin. Numera används den av Azov-bataljonen och Parubij är parlamentsledamot för liberalkonservativa Folkfronten och dessutom parlamentets talman. En del fascister uppträder i slips och kavaj, andra i kamouflagemönstrat.

De kamouflagemönstrade agerar dock främst utomparlamentariskt. På gator och torg syns och hörs de högerextrema på flera utagerande sätt och det finns tecken på att de används som spjutspetsar både för oligarker och för staten när det passar. Främst exemplifierat av Azov-bataljonen som stred vid fronten i Donbass som frivilligbataljon för att snart införlivas med inrikesministeriet och inrikesminister Arsen Avakovs vingar. En del menar att Avakov använder Azov och dess folk för att utöva press på politiska motståndare, vilket han själv förstås förnekar.

Det såg också ett tag ut som att Azovs kommendant Andrij Biletski skulle ställa upp i presidentvalet. Han sitter redan i parlamentet (närvarostatistiken säger förvisso att han mest är frånvarande) som partilös men tillhör Högra Sektorn. Mest har han alltså hållit sig ifrån parlamentet de senaste åren men varit aktiv på helt andra sätt. Jag får nog anledning att återkomma till detta vid senare tillfälle.

De presidentkandidater som kan sägas tillhöra kategorin högerextrema eller ultranationalistiska är istället egentligen två, Radikala Partiets Oleh Ljasjko samt Svobodas kandidat Ruslan Kosjulynskij.

Oleh Ljasjko

Oleh Ljasjko sitter i parlamentet för sitt eget Radikala Partiet sedan 2014 och hans kandidatur till presidentvalet registrerades den 25 januari 2019. En del skulle nog kalla Lyasjko för radikal högerpopulist snarare än högerextrem. Han rör sig hur som helst i ett högerextremt vatten och gör ultranationalistiska utspel och aktioner.

Under början kriget i östra Ukraina roade han sig med att åka omkring beväpnad med en grupp likasinnade (han kallade den för frivilligbataljonen ”Ukraina” men var mer att likna vid ett brutalt medborgargarde) för att hitta pro-ryssar att spöa upp och läxa upp inför kamera för att sedan lägga ut det på Youtube. Vid åtminstone ett tillfälle dödade han minst en person och utropade då på sin fb-sida:

"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Såväl Human Rights Watch som Amnesty fick upp ögonen för Lyasjko och fördömde hans aktioner som alldeles särskilt brutala och för användandet av kidnappningar, tortyr och misshandel. Själv kallade han det medborgararresteringar.

I parlamentet har han varit känd som bråkmakare och har vid flera tillfällen provocerat sina motståndare att ge honom på nöten. Bland annat Yuri Boyko som även han nu är presidentkandidat (se mitt förra inlägg) vilket finns på Youtube här. Vid ett tidigare tillfälle var det Oleksandr Sjevtjenko, också han kandidat i det kommande presidentvalet, som inte gillade att bli kallad ”kulmagat fetto” av Lyasjko. Det kan alltså komma att gå hett till vid debatterna kan tänkas?

Den som vill läsa lite mer om honom kan också se mitt inlägg inför parlamentsvalet 2014 som finns här.

Lyasjko gör stort nummer av att införa dödsstraff för korruption, terrorism och förräderi vilket är ett krav han haft ända sedan Krim-krisen 2014. Han avser då framför allt separatister i Donetsk och Luhansk och andra som är uttalat pro-ryska.

Enligt lika överraskande som envisa uppgifter lär oligarken från Donbass, Rinat Akhmetov, ge såväl ekonomiskt som annat stöd till Lyasjko. Som jag skrev i mitt förra inlägg har oligarkerna alltid ägg i flera korgar. Kanske tänker sig Akhmetov få nytta av just detta på något sätt, trots att det riskerar att bli, med tanke på Lyasjkos framfart, ett knäckt ägg.

Nå, en sån här kandidat kan väl inte ha några som helst förutsättningar för framgång i ett presidentval, tänker ni kanske? Jovars, han kom trea i förra presidentvalet 2014 och även om han knappast vinner denna gång heller har han enligt valbarometrarna legat på en mellan 5-12 % av rösterna. Hans Radikala Parti har dessutom nära 8 % av platserna i parlamentet så det finns en politisk maktbas som stöd för kampanjen.

De som är mer radikalt högerextrema lär dock föredra Svobodas kandidat, Ruslan Kosjulinskij.

Bild: Reuters/Maxim Zmieyev. Svoboda marscherar ofta på gator och torg. Men de räcker sällan till i valsammanhang.

Ruslan Kosjulinskij

Kosjulinskij är vice ledare av det högerextrema och antisemitiska partiet Svoboda. Den 14 oktober 2018 annonserade ordföranden för partiet, Oleh Tiahnybok, att han inte hade för avsikt att kandidera till valet. I förra presidentvalet fick han bara drygt en procent av rösterna vilket kanske dämpat hans entusiasm. Istälelt har Svoboda valt att föra fram Kosjulinskij som sin kandidat. Den 19 november godkändes han som kandidat för en sammanslutning av högerextrema krafter bestående, förutom Svoboda, av OUN (Organization of Ukrainian Nationalists), KUN (Ukrainska Nationalistkongressen), Högra Sektorn och C14 (en nynazistisk grupp även benämnd Sitj och som från början var Svobodas ungdomsavdelning).

Denna sammanslutning består av organisationer som har lite olika agendor men som samlas kring en ultranationalistisk syn på den ukrainska historien, som definierar nationen på etnisk grund, som hyser ett glödande hat av allt ryskt och av kommunism, som alla har xenofobiska och rasistiska åsikter och inte minst är uttalade antisemiter.

C14 - som tagit sitt namn från vit makt-ledaren David Lanes notoriska 14 ords slogan ” “We must secure the existence of our people and a future for white children” - är exempelvis ökända för att ha varit väldigt aktiva i attackerna mot romer under 2018. Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014. 

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

De här gruppernas betydelse i politiska institutioner har varit mindre betydande men de har istället inriktat sig på att göra sig synliga i samhället på olika sätt; genom våld mot romer; genom misshandel av judar eller åverkan på judisk egendom och judiska begravningsplatser; genom attacker mot politiskt misshagliga i synnerhet på vänsterkanten; och genom att vara aktiva i frivilligbataljoner vid fronten i östra Ukraina och där utmärka sig genom krigsförbrytelser, vilket har uppmärksammats av Human Rights Watch och Amnesty men som i regel förbigås med tystnad av EU och USA i deras politiska press mot Ukraina som istället brukar handla om korruption, att sälja ut statlig egendom, privatisera offentliga verksamheter eller avskaffa subventioner av exempelvis gaspriser.

Nu har de hur som helst sin egen presidentkandidat. 

Men vem är då denne Kosjulinskij?

Hans parti Svoboda var från början det ukrainska nazistpartiet under namn Social-National Partiet men ombildades 1995 och blev Svoboda. De fick i parlamentsvalen 2012 drygt tio procent av rösterna. I valet som hölls hösten 2014 gick det sämre och de passerade inte riktigt spärren på fem procent. Hälften av parlamentsledamöterna väljs dock genom personval i olika distrikt och de fick därigenom ett antal platser i parlamentet ändå.

Svoboda vill förbjuda homosexualitet och stoppa invandring och partiledaren Tiahnybok har gjort sig ökänd för antisemitiska kommentarer och hamnade 2013 på femte plats på Simon Wiesenthal-centrets lista över världens värsta antisemiter.

Partiet har också tillhört de mest högljudda och drivande inom minnespolitiken som för Ukrainas del handlar mest om att glömma. Det vill säga bortse från de svarta fläckarna (samarbete med Nazityskland och förföljelse och massmord av judar och polacker) hos nationalistorganisationen OUN och dess militära gren UPA för att istället upphöja dem till nationella hjälteorganisationer och hylla deras ledare, i synnerhet Stepan Bandera, som nationens hjältar.

Kosjulinskij personligen var mellan 2012-14 parlamentsledamot och även vice talman för parlamentet. Under protesterna mot Janukovytj vintern 2013-14 deltog han aktivt på Majdan-torget och djupt involverad i de avgörande våldsamheterna den 20-22 februari 2014. På bilder från tysk television (ZDF) tagna under 20 februari 2014 - den dag då uppemot hundra poliser och demonstranter blev skjutna av prickskyttar vid Majdan - ses han med en Glock-pistol i handen i foajén på Hotel Ukraina alldeles intill Majdan, tillsammans med en grupp andra beväpnade män (klippet ska ha tagits bort från ZDF:s hemsida 2015) som sägs kunna vara prickskyttar från Euromajdans ”försvarstrupper” som sedan sköt från Hotel Ukrainas 14:e våning. Mycket är fortfarande oklart och den ukrainska regeringen har varit mycket senfärdiga och ovilliga att göra en oberoende och genomgripande undersökning så möjligen får vi aldrig riktigt veta vad som hände den där dagen vid Majdan och vilken roll just Kosjulinskij hade.

Hur som helst lyckades han inte vinna plats i parlamentet vid parlamentsvalen hösten 2014, eftersom Svoboda gjorde ett mindre lyckat val. Istället ställde han upp i valet till borgmästare för väst-Ukrainska staden Lviv 2015. Han förlorade i andra omgången till Andrij Sadovyj (som också är kandidat i årets presidentval, se tidigare inlägg) men fick nästan 37 % av rösterna. Lviv är ett mycket starkt fäste för Svoboda och de har varit i majoritet i stadens och regionens råd. Istället för att styra staden Lviv begav han sig till fronten som artillerist och tjänstgjorde under en tid vid fronten i Luhansk. Trots sin historia och partitillhörighet ses ändå Kosjulinskij som mindre kontroversiell än många av sina partikamrater. Möjligen är det därför som just han och inte Oleh Tiahnybok kandiderar?

Dmitri Yarosj i Högra Sektorn säger sig stötta Kosjulinskij och uppmanar alla ”nationalister går till valet som en enad kraft”. Andre Biletsky, som också tillhör kretsen kring Högra Sektorn, nämndes som möjligt kandidat själv i höstas men har nu sagt sig ointresserad av valet och vill å sin sida inte ge stöd till Kosjulinskij. Splittring har länge varit de högerextremas största hinder till framgång i Ukraina och Yarosj uppmanar därför också alla ”nationalister” att enas kring en gemensam lista i parlamentsvalen i höst. Återstår att se hur det blir med den saken. 

Moderaternas nya extrema migrationspolitik

Moderaterna i Stockholm har i veckan som gick mullrat om ett mp-förslag i Stadshuset om rätten till ekonomiskt bistånd för personer vars asylansökan fått avslag. Ett förslag som är ”upprörande”, tycker moderata oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr. Hon säger sig också vilja riva upp flera delar av migrationsuppgörelsen och sällar sig därmed till en moderat ångerkör som sjungit upp sig på sistone. Rätten till akut sjukvård och barnens skolgång är bitar som Stockholmsmoderaterna anser ”skickar märkliga signaler”. På frågan från SvD om M verkligen vill gå emot FN:s barnkonvention säger König Jerlmyr att man ”måste ha principen om ordning och reda i asylprocessen”.

FN:s barnkonvention nämner förstås inget om detta. Däremot innehåller den artiklar som att:

”barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn”

Staten ska ”utnyttja det yttersta av sina resurser” för att säkra barns ”sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter”

”alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling”

”varje barn har rätt till utbildning”

Nu är detta förstås inget tvingande, utan vi kan fatta vilka beslut vi vill ändå. Men vart femte år ska rapport skickas till FN med en redogörelse för vad Sverige åstadkommit för att verka i konventionens anda och mening. Den moderata politiken skulle förstås skicka väldigt konstiga signaler. Men det är ju möjligt att moderaterna inte tycker att det var någon bra idé att skriva under denna konvention? Det står ju varje stat fritt att säga upp den. Ett krav som Moderaterna i ärlighetens namn i så fall bör driva. För det sänder ju väldigt konstiga signaler till omvärlden att med ena handen skriva under Barnkonventionen och med andra handen skriva förslag som verkar i strid med konventionstexterna.

Nu ställer sig som sagt moderater på kö för att ”göra avbön” från den tidigare förda migrationspolitiken. Inte Fredrik Reinfeldt vad det verkar (heder åt honom för detta) men han tillhör ju inte heller längre partitoppen. Däremot tillika avhoppade parhästen Anders Borg, som kallat Miljöpartiets migrationspolitik ”extrem”. Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé hakade i söndagens Agenda på i en debatt med Mp:s Peter Eriksson. Riktigt exakt vad som är så extremt med migrationspolitiken kom Tobé dock aldrig in på eftersom han hellre pratade bostadspolitik och intergrationspolitik. Det största felet med migrationsuppgörelsen tycks vara att kriget i Syrien eskalerade att par år efteråt.

Det viktiga för Moderaterna verkar istället vara att bullra i samma tonart som Sverigedemokraterna. Det SD som tidigare utnämnt Mp till sin huvudmotståndare. Det SD som i senaste valet gick framåt med drygt 7 % medan M backade nästan lika mycket. Tendenser som stärkts efter valet.

Jag vill med andra ord påstå att det är Moderaterna som rör sig mot en extrem hållning i migrationspolitiska frågor. En hållning som ligger nära SD:s. Det vi ser är med andra ord (ännu) ett exempel på p-o-p-u-l-i-s-m. Kanske kan Jan Björklund ta ett snack med sina tidigare alliansbröder och systrar? Han säger sig ju vilja värna om liberala ideal och visa mindre tolerans mot extrem populism.

Ukrainas parlamentsval 26 oktober – 4. Partierna: De högerextrema

De högerextrema partier som vi känner bäst till är troligen Svoboda och Högra Sektorn. Dessa har hållit en hög profil under protesterna på Majdan-torget i Kiev och utmärkt sig i övrigt genom olika uttalanden och framför allt genom våld, inte minst från de sistnämndas sida. Högra Sektorn har i förhållande till sin storlek fått en oproportionerligt stor plats i media. Givetvis beroende på sin medvetet våldsamma framtoning och agerande. Det parti som i parlamentsvalet lär ha bäst chans att nå över spärren på 5 % är däremot uppstickaren Radikala Partiet som i valundersökningar ser ut att kunna bli näst största parti efter Poroshenko-blocket. Det är också det parti som är minst utpräglat högerextremt av dessa tre. Vissa skulle istället kalla dem populistiskt nationalistiska eller rentav liberalt pro-europeiska. Som vanligt när det gäller den ukrainska politiken är dock väldigt mycket knutet kring personer och i Radikala Partiets fall gäller detta i hög grad. En del skulle kalla partiet en enmansshow. Dess ledare Oleh Ljasjko är den som står för showen vilken brukar bestå av slagsmål i parlamentet, hätska och obalanserade uttalanden och rent fysiskt närvarande engagemang i tvivelaktiga frivilligbataljoner vid fronten.

Utmärkande för dem alla är emellertid en brist på respekt för demokratins spelregler och vad gäller åtminstone Högra Sektorn ett rent förakt. De är, trots Radikala Partiets uttalade EU-vänlighet, knappast en tillgång för Ukraina i närmandet till EU och ger landet en image som ibland kan bli överdrivet negativ. Tillsammans representerar dessa tre partier troligen runt 15 % av väljarkåren vilket avslöjar att de inte bör ha mer inflytande över politiken än exempelvis Sverigedemokraterna. Samtidigt är mörkertalet kanske stort. Alla går inte till valurnorna av de som hyser nazianstrukna eller ultranationalistiska åsikter. Dessutom är deras inflytande genom våld skadligt; dels för det politiska samtalet då vissa åsiktsrepresentanter skräms till tystnad och dels för utsikten att ena landet och sy ihop väst med öst igen.

Det finns med andra ord stor anledning att syna dessa partier i sömmarna även om det kan anföras att de är småpartier utan reellt inflytande över de avgörande frågorna för Ukraina. Min uppfattning är att deras inflytande utanför parlamentet är minst lika avgörande för Ukrainas framtid som det rent politiskt formella innanför Verkhovna Radas väggar.

Radikala Partiet:

Partiets officiella namn är egentligen Oleh Ljasjkos Radikala Parti. Ett signifikativt partinamn i den ukrainska personcentrerade politiska pyttipannan. Han är före detta journalist och har tidigare suttit i parlamentet för Julia Tymosjenkos block och fick bland annat uppdrag inom en kommitté för regler och etik vilket är lite ironiskt då han i början av 1990-talet dömdes för förskingring och satt ett antal år i fängelse innan fallet avskrevs helt 1998.

Att hitta en ideologisk tråd hos partiet blir i hög grad att söka uttalanden från partiledaren själv, försöka tolka dem och placera in på den gängse politiska höger-vänsterskalan. Det är inte alldeles enkelt och blir sammantaget tämligen motsägelsefullt. Men den ukrainska politiken kan inte tolkas på samma sätt som inom de flesta EU-länder där demokratin haft hundra år på sig att formas. I Ukraina för den fortfarande en kamp för livet, vill jag påstå.

Radikala Partiet bildades 2010 men då under namnet Ukrainska Radikal-Demokratiska Partiet. Då leddes partiet av Vladislav Telipko men ett år senare valdes Oleh Ljasjko till ny ledare och partiet bytte raskt namn till det nuvarande där hans namn ingår. I parlamentsvalet 2012 fick partiet endast drygt 1 % av rösterna men fick en plats (Ljasjko) i parlamentet genom att vinna ett distrikt (se inlägget om valsystemet). I valundersökningar som föregått det kommande valet visar partiet upp helt andra siffror och det kan komma att bli runt 10 % av rösterna. Somliga väljarbarometrar har visat så mycket som 13-14 % av rösterna. Många är lite överraskade av denna framgång men i det turbulenta läge som råder i landet kanske en ultranationalistisk populism är gångbar.

Helt överraskande kanske det inte borde vara heller eftersom Ljasjko ställde upp i presidentvalet i maj och blev trea. Den valkampanjen bör ha varit till hjälp i den nuvarande valkampanjen för partiet som är så tätt knutet just till hans egen person.

Han har också försökt profilera sig som en förespråkare för småföretagare och vill gärna framstå som en motståndare till oligarkväldet vilket är ett framgångsrecept i dagens Ukraina eftersom oligarkerna i nästan lika hög grad som president Janukovytj var måltavlor för Majdan-demonstranternas missnöje i vintras. Dessa rikemän vill han knuffa ut från den politiska scenen vilket förvisso förmodligen skulle vara välgörande för landet. Själv förknippas han dock med en Serhiy Lyovochkin som äger tv-kanalen Inter tillsammans med gas-oligarken Dmitry Firtasj, men detta förefaller vara mycket osäkra uppgifter då samme Lyovochkin även har sagts ha kopplingar till Oppositions-blocket som jag skrev om i mitt förra inlägg. Det verkar i alla händelser svårt att nå riktig framgång i ukrainsk politik utan finansiell uppbackning av någon av dessa magnater som han säger sig vilja rensa ut från densamma. Själv hävdar han däremot att han främst finansieras av små bidragsgivare som han får kontakt med via facebook.

Partiet förordar en militant linje mot de pro-ryska rebellerna i Donbass och Ljasjko har en egen paramilitär milis, Ljasjkobataljonen Ukraina, som bland annat, bara två dagar före presidentvalet i maj, stormade en byggnad i staden Torez som ockuperades av pro-ryska separatister. Vid stormningen dödades en separatist och en annan fick svåra skottskador.

På sin egen facebook-sida deklamerade Ljasjko triumferande:

”"Soldiers from the Lyashko Battalion 'Ukraine' have cleared and liberated the city government building from the 'Colorados' in Torez, Donetsk Oblast. Two terrorists were killed, while among our men were no injuries. Glory to Ukraine!"

Jag har ärligt talat inte kunnat få klarhet i om denna bataljon är densamma som Azov-bataljonen, vilken är en av alla de frivilligbataljonerna vid östfronten som inrikesministeriet i början av maj legaliserade. Azov-bataljonen lär ha grundats av en kärna från ett litet nazistparti, Socialnationalistiska församlingen, och har en variant av den nazistiska ”varghaken” som symbol. Detta nazistparti har i sin programförklaring uttalat målet att slåss för ”hela den vita rasens befrielse från det internationella spekulativa kapitalets makt”. De vill också förhindra sexuella kontakter mellan raser då detta anses ”leda till den vita rasens utrotning”. Detta framgår av en artikel från BBC som också uppmärksammar den svenske frivillige bataljonsmedlemmen Mikael Skillt. Azov är en av de mer omtalade och ökända för sin våldsamma framfart även bland civilbefolkning.  Denna bataljon har emellertid Oleh Ljasjko som ledande beskyddare. 

Amnesty har riktat skarp kritik mot frivilligbataljonernas framfart och alldeles särskilt lyft fram den frivilligbataljon som leds av Oleh Ljasjko. Denna bataljon kidnappar och torterar systematiskt både soldater och civila, enligt Amnesty. Ljasjko själv räds inte att mycket aktivt delta i vissa aktioner vilka också filmas för att läggas ut på youtube. De framställer alltså ”oblygt” på egen hand material som visar Ljasjkos hot om mord eller fängelse mot polischefer, borgmästare eller lokala rådsrepresentanter för städer i östra Ukraina. Detta sätt att ta lagen i egna händer kritiseras i skarpa ordalag av Amnesty på deras hemsida.

Human Rights Watch har också uppmärksammat Ljasjkos framfart där han med hjälp av sin paramilitära bataljon godtyckligt arresterar (vilket han själv kallar ”civil arrestering”) och misshandlar personer som betraktas som separatister eller anses stötta dem. För att sedan dessutom dyka upp på hans egna twitter- och facebook-konton där de visas upp som en sorts krigstroféer eller möjligen som varnande exempel för andra.

På Ljasjkos facebook- och twitterkonton torgför han öppet sina åsikter och lär på dessa ha uttalat saker som att ukrainarna är en nation av ”erövrarprinsar” och att de tillhör en nation av ”revolutionärer, partisaner och kossacker”. Uppenbarligen ser han sig själv som en riddare i strid för sin nation och den militanta hållningen gränsar till storhetsvansinne. Samtidigt säger han i en mycket informativ artikel i magasinet Foreign Policy att han vill att Ukraina ska gå med i EU och Nato. Av denna artikel framgår också att Ljasjkos roll som ledare för frivilligbataljoner mycket väl kan vara överskattad av honom själv för att framhäva sig som en av de ”partisaner” eller ”erövrarprinsar” han idoliserar.

 Ljasjko var en av de drivande bakom bannlysningen av kommunistpartiet som jag skrev om häromdagen. Han är också känd för att ha en benägenhet att hamna i slagsmål i parlamentet. Senast (vad jag vet) i våras då han kallade en parlamentskollega (oberoende ledamot) för ”kulmagat fetto” vilket inte uppskattades. 

Denne mans parti förväntas nu alltså bli ett av de största i Ukraina och kan mycket väl komma att ingå i den koalitionsregering som lär behöva bildas kring det förväntat dominerande Poroshenko-blocket. Bäva månde EU?

Svoboda:

Svobodas företrädare, Ukrainas Social-Nationella Parti, bildades redan 1991. Detta USNP var ett uttalat nazistparti med hakkors som symbol men bytte 2004 namn och symbol och blev då Svoboda som betyder frihet. Det är lätt att associera till Sverigedemokraternas genealogi och utveckling mot ett mer ”städat” parti. Enligt en SvD-artikel tidigare i år finns det vissa bedömare som menar att de bör ses som högerpopulister snarare än fascister då de mest radikala åsikterna på senare år har skalats bort. Det är förvisso inget som utesluter att detta enbart är kosmetika för att komma in i maktens centrum snarare än en ideologiskt grundad kursändring. Att Svoboda fick fyra ministerposter samt riksåklagarämbetet i den interimregim som bildades efter Majdan-upproret i våras kanske är ett tecken på att denna strategi varit framgångsrik åtminstone. Vilket återigen kan jämföras med Sverigedemokraternas framgångar på senare år.

Partiledaren Oleh Tiahnybok gör sig dock skyldig till mängder av uttalanden som förmodligen inte skulle undkomma Sverigedemokraternas ”noll-toleranta” renhållningspatruller. Alldeles efter maktskiftet i Kiev i våras efterlyste han avskaffande av politisk och demokratisk pluralism i Ukraina, etnisk rensning av landet och återinförande av Ukraina som kärnvapenmakt. Detta med rensning av landet från utländskt inflytande är ett eko från den ultranationalistiska Stepan Banderas paroller då denne slogs både med och emot nazisterna under andra världskriget.

Tiahnybok lär också ha sagt att Ukraina ”rensats från ryssar och judar” under andra världskriget. Han och andra Svoboda-parlamentariker har genom åren strött antisemitiska kommentarer omkring sig och i synnerhet en parlamentsledamot, Yuriy Mykhaltjysjyn, sägs ofta citera Joseph Goebbels och andra nazityskar. Simon Wiesenthal-centret rankade ifjol Tiahnybok på femte plats över världens värsta antisemiter.

Oleh Tiahnybok. Bild: UNN

Partiet är med i Alliansen för europeiska nationella rörelser där också franska Front National, ungerska Jobbik, brittiska BNP och svenska Nationaldemokraterna (en högerextrem utbrytning ur Sverigedemokraterna) ingår. Det nazistiska Svenskarnas Parti samarbetade tidigare Svoboda men lär ha tagit sin hand ifrån dem för att de inte är ”tillräckligt antisemitiska”. Vilket kanske säger mer om SP än om Svoboda.

Partiet säger sig vilja förbjuda homosexualitet, stoppa invandring och deportera utlänningar, införa pass som anger etnisk tillhörighet och förbjuda ”ukrainafobi”, med vilket det förefaller oklart vad som menas. Men det rent ukrainska förordas och utesluter såväl ryssar som andra minoriteter.

EU-parlamentet framförde redan efter parlamentsvalet 2012 kritik mot Ukraina bland annat med anledning av Svobodas inträde i parlamentet och uppmanade då landets ”pro-demokrater” att inte ingå i allianser med detta parti. EU-parlamentet menade att Ukraina måste uppvisa bättre respekt för demokratins principer och framhöll att ”rasistiska, antisemitiska och xenofobiska åsikter står i strid med EU:s fundamentala värderingar och principer”. Detta skulle också ligga landet i fatet i förhandlingarna om undertecknande av ett EU-handelsavtal, sades det då. Vilket - intressant nog - inte hindrade att just detta EU-avtal nyligen undertecknades. Trots att just precis denna, enligt EU-parlamentet oönskade, koalition mellan ”pro-demokrater” och Svoboda uppstod i och med maktskiftet i Kiev vilket gav Svoboda tillträde inte bara till parlamentsstolar utan också till regeringspositioner.

Svoboda ser emellertid ut att få svårt att nå över 5 %-spärren denna gång enligt väljarundersökningarna. De är dock mycket starka lokalt i västra Ukraina och inte minst i Lviv där de är det styrande partiet. Staden beskrivs i en Aftonbladet-artikel som ”den ukrainska nationalismens huvudstad” vilket jag själv, efter ett besök där nyligen, kan stämma in i. Ukrainska blågula flaggor varvas där med de ultranationalistiska rödsvarta och porträtt av den ovan nämnde Stepan Bandera. 

Partiet förordar naturligtvis, i linje med det ovan sagda, en militär lösning av konflikten i Donbass och menar att riktig fred endast kan uppnås genom att vinna kriget. De är enligt den egna hemsidan också motståndare till det beslut om speciell status för regionerna i öst som parlamentet antog tidigare i höst och mot att invånare från Donbass ska få rösta i det kommande valet. 

Partiledaren Tiahnybok försöker dock nu strax före valet visa upp en mer breddad politisk agenda än den ultranationalistiska och talar sig varm för medelklassen och för småföretagare och säger sig vilja ta itu med korruptionen i landet, vilket är en hållning som framhävs även av Oleh Ljasjkos Radikala Parti som nämnts här ovan.

Frågan är om det räcker hela vägen in i parlamentet?

Högra Sektorn (Pravyj Sektor):

Högra Sektorn sägs ha fått sitt namn av att deras företrädare fick i uppgift att skydda den högra flanken av demonstrationstågen under Majdan-upproret i vintras. Deras fotfolk sägs till betydande del bestått av huliganer tillhörande fotbollslaget Dynamo Kievs värsta svans och deras insatser sägs ha varit värdefulla i bataljerna mot kravallpolisen Berkut.

Politiskt parti blev de dock inte förrän efter maktskiftet, den 22 mars i år. Det förutspåddes då att de möjligen skulle kunna nå framgång bland annat på bekostnad av Svoboda som de menade varit ”mesiga” vid bataljerna på Majdan-torget. Men den stora framgången som politiskt parti har i stort sett uteblivit och de förväntas inte heller i detta val passera spärren på 5 %. Troligen ganska långt därifrån.

De har den rödsvarta fanan som symbol vilken de har ”ärvt” av Stepan Banderas ultranationalistiska OUN (se ovan om Svoboda). De vill helst få till en nationell revolution och har inte mycket till övers för varken EU eller Ryssland. Flera anhängare, som också fanns på Majdan-torget i vintras, strider nu i diverse frivilligbataljoner vid fronten i öst. Donbass-bataljonen har nämnts som en sådan som skulle vara särskilt knuten till partiet men det har varit svårt att finna belägg för just detta.

Partiledaren Dmytro Yarosh har en lång historia som ultranationalist, har länge slagits för en avrussifiering av Ukraina och påstår sig vara den förste som vågade hissa den ukrainska blågula fanan, i Dnipropetrovsk 1989. Han ställde upp i presidentvalet i våras men nådde knappt 1 procent av rösterna och blev i somras, på rysk begäran, efterlyst av Interpol för uppmaning till terrorism. De styrande i Kiev har han försökt skrämma upp med att säga att ”vår revolution är inte ännu komplett”, enligt en artikel i online-versionen av Der Spiegel.

På nätsidan euromaidanpress.com säger Yarosh att han om han ville ”skulle kunna sända flera bataljoner till Kiev och lösa regeringsfrågan” om det bara inte innebar att han därmed skulle bana väg för Putin att marschera dit också.

Om partiet skulle få tillräckligt med röster för att ta plats i parlamentet, fortsätter han, skulle de ”röra om i smutsen” och se till att de andra ledamöterna verkligen ”arbetar för Ukraina och inte för sina egna fickor”. Han drar sig inte heller för att mobilisera tusentals människor att marschera till parlamentet för att blockera beslut i viktiga frågor om han skulle finna det nödvändigt. ”Vi har mycket folk som vi kan lita på och därigenom pressa igenom nödvändiga beslut”, säger han. Det är alltså inte fråga om att respektera folkviljan och parlamentets representation utan det är andra metoder som förespråkas.

Vad detta ”pålitliga” fotfolk är kapabla till såg vi prov på i Odessa i våras då över 30 personer dödades när fotbollshuliganer och anhängare av Högra Sektorn attackerade en fackföreningsbyggnad med molotov-cocktails och troligen även skjutvapen.

Våldsamheterna i Kiev nyligen där Svoboda och Högra Sektorn med aggressiva attacker mot parlamentet framförde krav på ett erkännande av Banderas OUN kan också sägas illustrera vad Yarosh menar med att mobilisera folk för att ”pressa igenom nödvändiga beslut”.

Marko Bojcun, politisk forskare och Ukraina-expert vid London Metropolitan University, säger i en intervju med Huffington Post att de högerextrema kan vara föremål för viss underskattning och att det finns ett större stöd för dem i landet än presidentvalet i våras antyder. Han säger sig i alla fall se en ökad politisering av etnicitet och en allt lägre toleransnivå bland de högerextrema mot sina åsiktsmotståndare.

Som jag inledde med är politiskt inflytande inte bara en fråga om hur många procent av rösterna i det kommande valet de högerextrema partierna får. Det handlar också om på vilket sätt den offentliga debatten påverkas av den intoleranta retoriken och våldsamma yttringarna mot personer som vill se fredliga lösningar på konflikten i öst, normalisera förbindelserna med Ryssland och som vill ha ett multi-etniskt och sant demokratiskt Ukraina. Jag har tidigare refererat till en artikel i Aftonbladet där situationen i Odessa tas upp . Högra Sektorn och andra ultranationalister fungerar där som en terroriserande politisk kraft med mål att skrämma motståndaren till tystnad. Attacker mot politiska motståndare från Oppositions-blocket under valkampanjen har också kunna iakttas på flera håll, bland annat i just Odessa.

Det föreligger, som jag ser det, en klar risk att gatans parlament – parallellt med den ”rening” av statsförvaltningen som jag skrivit om tidigare – skapar såväl en tystad debatt som en tyst förvaltning där människor inte vågar framträda med sina åsikter av rädsla för våld eller avskedande. Det vore ett steg åt fel håll för ett land som strävar efter att ingå i ett pluralistiskt och demokratiskt Europa snarare än i ett mer slutet och kvasi-demokratiskt samhälle som Rysslands.

Tidigare inlägg i serien om parlamentsvalet i Ukraina:

1. Valsystemet ochdess komplikationer

2. Partierna: De trestora och ett stödhjul

3. Partierna: Devänsteroppositionella

Högerextrema och högerpopulistiska partier i EU är också sämst för klimatet

En färsk undersökning visar att de gröna partierna oftast röstar för en långtgående politisk reglering av utsläpp av växthusgaser och en politik som påskyndar omställningen till hållbar energiförsörjning. Det tycker jag inte är någon kioskvältare direkt. Men den visar också att de högerextrema och högerpopulistiska partierna i EU-parlamentet är allra sämst för klimatet. De är antingen helt ointresserade eller skeptiska till frågans relevans eller också helt okunniga i frågan. Så en kamp mot dessa partier är inte bara en kamp mot främlingsfientlighet, rasism och ultranationalism utan också mot klimatförnekelse och klimatskepticism.

Det europeiska miljönätverket CAN (Climate Action Network Europé) har listat hur samtliga EU-parlamentariker röstat i tio av de viktigaste omröstningarna rörande klimat- och energifrågor under 2009-2014. CAN har poängsatt högst för dem som röstat för en tuff klimat- och energipolitik och lägst för dem som röstat emot eller avstått att rösta och därmed intagit en position av passivitet eller skepsis mot frågorna om klimat och energibesparingar. Det samlade resultatet redovisar CAN i kategorierna Very Good, Good, Bad, Very Bad.

Av de svenska EU-parlamentarikerna ligger Miljöpartiets Carl Schlyter och Isabella Lövin i topp (VG) medan endast en svensk ledamot får direkt underkänt; Anna Maria Corazza Bildt (M). Jag skrev om detta häromdagen. Hela listan kan ses här som scorecards. Själva metodologin beskrivs närmare här, för den som är nyfiken.

Jag har roat mig lite med att granska lite närmare hur de olika partierna röstar. Alltså inte bara de svenska utan samtliga länders partier i EU-parlamentet.

De gröna partierna ligger givetvis i kategorin Very Good (VG) i samtliga fall utom ett fåtal undantag. Det förefaller inte så sensationellt. Lite mer intressant är det att se hur de övriga kategorierna partier placerar sig. Det är alltså dessa som jag har tittat närmare på. Jag har delat in i lite andra kategorier av partier än vad som motsvaras av de olika partigrupperingarna i EU-parlamentet. De partikategorier jag använt är Socialdemokratiska, Vänsterpartier (socialist/kommunist), Liberala, Konservativa (höger-center, kristdemokratiska) samt Högerextrema/populistiska.

Det har krävt en viss bedömning av partiernas ideologiska tillhörighet. Säkert finns det gränsfall och något parti kan ha hamnat i missvisande kategori men jag tror faktiskt jag lyckats placera de flesta ganska rätt och har bara avfört några få partier som varit alltför svårplacerade, som vissa separatistiska eller EU-kritiska partier exempelvis. Så jag tror att det som översiktlig bild är ganska rättvisande och säger något om hur den politiska ideologin generellt sett påverkar inställningen till klimatfrågan.

Här är den sammanställning jag gjort presenterat som stapeldiagram:

   

Som synes är det alltså, bakom De Gröna, överlägset bäst att rösta Socialdemokratiskt om klimatfrågan är det man ser som den viktigaste. Av de 31 socialdemokratiska partierna får 25 betyget VG medan endast ett får Bad (B) och ett får Very Bad (VB). Liberaler gör kanske lite bättre resultat än jag väntat mig medan högerkonservativa har lite större spridning men överlag ganska dåligt resultat. Utmärker sig mest negativt gör dock de högerextrema och högerpopulistiska partierna. Av 16 sådana partier placerar sig 11 i kategorin VB. Här återfinns alltså sådana partier som holländska Frihetspartiet, franska Front National och Kjaersgaards danska Folkeparti med flera.

Förutom att de är extremt fientligt inställda till invandrare och invandring så är de också extremt skeptiska till klimatfrågans relevans eller vikt eller möjligen helt ointresserade av eller okunniga om den. Det är den här gruppen partier till vilka Sverigedemokraterna kommer att sälla sig och förstärka om de kommer in i EU-parlamentet. Låt oss hoppas att de misslyckas med detta. Även för klimatfrågans skull alltså. Om nu inte övriga skäl räcker.

Det som är illavarslande för klimatfrågan är att högern ser ut att gå framåt i hela Europa. De högerkonservativa och kristdemokratiska såväl som de mer högerextrema och högerpopulistiska alltså. De två partikategorier som får sämst resultat enligt ovanstående redovisning. 

Nu måste det till en bred grön alleuropeisk offensiv inför EU-valet!!

Ett gott skäl att rösta i EU-parlamentsvalet: att hejda högerpopulismens framgång

En liten diskussion om EU-valet uppstod häromdagen vid middagsbordet. Tonårssonen som kommer att få rösta tyckte det kändes meningslöst att göra det medan tonårsdottern (som tyvärr inte får rösta än) tyckte att det väl vore bra att rösta om inte annat för att hindra Sverigedemokraterna att komma in i parlamentet. Det går helt i linje med vad jag ser som ett av fyra huvudskäl att rösta i EU-parlamentsvalet den 25 maj.

Den framgång Sverigedemokraterna (SD) har haft på senare år är ju ingalunda någon isolerad svensk företeelse. Högerpopulistiska vågor har sköljt över Europa i flera mindre svall ända sedan 1980-talet och flera högerpopulistiska partier tillhör numera det etablissemang som de initialt kritiserat som fjärmat från folket och skapande ett gap mellan makteliten och folket. Vad som nu börjat hända är istället att de sakta men säkert försöker göra sina förenklade resonemang om exempelvis invandring till norm. Det som tidigare betraktats som radikalt börjar sakta normaliseras. Några stickprov på Tobias Billströms uttalanden de senaste två åren skulle kunna räcka som indikation på detta. Sverigedemokraternas tvättande av byk är ett annat fenomen som är utslag för den här normaliseringen från andra hållet. SD närmar sig diskursens centrum men förskjuter det samtidigt åt sitt eget håll. 

Statsvetaren Klaus von Beyme kallar utvecklingen under 2000-talet för en fas – legitimacy phase - när högerextrema partier etablerar och legitimiserar sig genom att mer medgörligt medverka i de etablerade politiska institutionerna och slipa på retoriken för att få utrymme i debatten. Det vi ser i Sverige med SD visar åtskilligt av de här fenomenen som beskrivs av von Beyme.

Högerpopulism är den samlande benämning jag använder här. Mest i brist på mindre avgränsande begrepp eftersom jag vill mena att de här partierna har olikheter som oftast handlar om olika nationella eller regionala kontexter i vilka de verkar (svårigheten med begreppen finns det en ganska bra artikel om här).

 

I vilket fall som helst har EU:s länder numera en flora av högerpopulistiska partier som ligger mellan ren fascism och mer nationalistisk-konservativa värderingar. Dessa kan i vissa stycken ligga en bra bit ifrån varandra, men det finns ett gemensamt stråk av misstänksamhet mot eliten (gapet till folket), misstänksamhet/avsky mot/för invandrare, en mer eller mindre fanatisk nationalism (ibland ren rasism, ibland inte), en misstänksamhet eller fientlighet mot internationella organ som EU och FN, misstänksamhet/avsky mot feminism, multikulturalism och i de flesta fall någon mer specifik grupp (judar/muslimer/romer/svarta) vilket på senare tid oftast har blivit mot islam som religion och muslimer i allmänhet (ibland, som med SD, inväxlat mot en tidigare antisemitism eller annan mer uttalat rasistisk aversion). Det finns ett oerhört tydligt ”vi mot dom” i dessa partiers ideologier och drivkraft vilket också gör deras polariseringskraft så bekymmersamt stor.

I EU finns flera av dessa partier representerade och från att ha varit en obetydlig minoritet i utkanten av de etablerade grupperingarna har deras storlek och därmed inflytande ökat avsevärt de senaste valen även om det gått lite upp och ned i olika länder.

Dansk Folkeparti, Lega Nord, PVV (Partij voor de Vrijheid), Sannfinländarna, FPÖ (Freiheitliche Partei Österreichs), Front National, Vlaams Belang, Jobbik, Gyllene Gryning, UK Independence Party, med flera (användbar lista från The Economist finns här), är kända namn och mer eller mindre etablerade nationellt och i EU-parlamentet. Utanför EU finns norska Fremskrittspartiet och Schweiziska Folkpartiet som visar att det inte heller handlar om någon isolerad EU-företeelse. Snarare ser vi en tendens inom den industrialiserade västvärlden (i USA finns den konservativa republikanska falangen som absorberar mycket av de här idéerna).

Franska Nationella Frontens framgångar är ett bra studieobjekt om man vill förstå den populistiska nationalisthögerns utveckling parallellt med globalisering och ökad EU-integration.

I mini-format berättar den lilla franska staden Henin-Beaumont om den europeiska ekonomiska och politiska krisen. Detta har Olle Svenning i Aftonbladet noterat och skrivit om. 

Nedlagda gruvor, arbetslöshet kring 20 % och skattehöjningar till följd av den ökande skuldbördan för den lilla franska staden har sakta men säkert eroderat människors tilltro till socialdemokratin och fört deras tankar i riktning mot NF:s förenklade verklighetsbeskrivning om invandrare som tar jobben och suger åt sig bidragspengar. Etnicitet och nationalism görs till skiljelinjen i politiken när inte längre den gamla – klassmotsättningarna – fungerar. Det som hänt är att ingen (nästan) längre driver vänsterpolitik med trovärdig emfas. Inte heller är den särskilt realistiskt genomförbar när fri handel och fria kapital- och arbetskraftsrörelser över gränserna är den allt överskuggande doktrin som driver globaliseringen och EU. 

Svenning formulerar saken lite mer tillspetsat när han säger att; ”Hollande blev ett av offren för det numera omöjliga socialdemokratiska uppdraget att civilisera kapitalismen för att nå mer av social rättvisa”. 

I alla händelser har EU:s utvidgning från 15 till 28 stater under 2000-talet åtföljts av en högervåg som innehållit allt från traditionellt konservativa partier till de rent högerpopulistiska vilket har noterats under vägen på många olika håll och i olika forum.

Det tål att fundera över orsaken/-erna till detta. Något isolerat EU-fenomen är det inte fråga om även om EU har varit en institution som triggat fram mycket av de här nationalistiska strömningarna. Det har dock inte hindrat att en gruppering i EU-parlamentet av högerpopulistiska partier, ITS (Identitet, tradition, suveränitet), bildades i januari 2007. Den upplöstes sedan senare samma år då den gamle italienske diktatorn Mussolinis dotter uttalat sig negativt om rumäner vilket fick det Storrumänska partiet att kliva av gruppen som därmed blev för liten för att ha status som grupp i EU-parlamentet. Den kallades under sin korta tid för ”tokgruppen” och andra öknamn.  

Nu vill bland andra franska Nationella Fronten bilda en ny högerextrem gruppering, EAF, som troligen också SD kommer ansluta sig till om de får plats i parlamentet. Det är inte nödvändigt att tillhöra en gruppering i parlamentet. Men det ger ekonomiska och administrativa fördelar som inte är på något vis obetydliga.

Sverigedemokraterna satsar stort på att slå sig in i Europaparlamentet, det ska man ha klart för sig. Om de lyckas kan de också komma att ha sällskap av flera meningsfränder än där finns i nuläget.

Slår prognoserna in kommer de här högerpopulistiska partierna tillsammans få omkring 76 stolar i parlamentet. Det är tio procent av parlamentet och kan jämföras med Sveriges 20 stolar totalt. 

Det är illa nog. Men det som - enligt min mening - är mer bekymmersamt är den normalisering av invandringsfientlighet och främlingsfientlighet som de här högerpopulistiska partierna åstadkommit. Det som ”inte får sägas” i etablerade medier sägs nu hela tiden och etablerade politiker som nämnde Billström och brittiske David Cameron, för att nämna endast ett par, visar återkommande prov på vad jag menar. I synnerhet Cameron tycks alltmer ha profilerat sig som hårdnackad nationalist med populistisk inställning till alla invandrare, från papperslösa till skattebetalande gästarbetare. 

Orsakerna till högerpopulismens framgångar är djupliggande och inget som kan undanröjas i en handvändning. Men kortsiktigt kan det faktiskt gå att begränsa deras inflytande med hjälp av röstsedeln.

Därför tänker jag att det är viktigt att rösta grönt i EU-valet om man är av den åsikten att människor inte ska ställas mot varandra och vänder sig emot spridandet av hat och fördomar och istället vill se ett öppet och humant Europa, som det står formulerat i Miljöpartiets EU-valmanifest.

Därför tänker jag att min dotters skäl för att rösta i EU-valet (om hon hade fått) är minst lika gott som något och jag tillåter mig att citera henne:

”Om flera röstar på något annat så minskar risken att SD får plats i EU”

 

 

 

Tidigare inlägg på denna blogg om EU-valet:

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu_27.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/ett-gott-skal-att-rosta-i-eu.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/03/politiken-i-europa-maste-bli-varmare.html

http://hanslillagrona.blogspot.se/2014/02/har-europas-politiker-modet-att-gora.html