Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.

Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligen i slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileum vilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?

År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 

SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.

Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)

Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 

Var är drevet?

Frivilligbataljonerna i Ukraina och en nationalistisk idé

Enligt uppgift från Säpo finns ungefär trettio svenskar bland de frivilligbataljoner som opererar i östra Ukraina. Det är fler än man har trott tidigare. Flera av dem finns i Azov-bataljonen.På facebook finns en community med namnet ”Svenska Ukrainafrivilliga”. De som uppdaterar sidan säger sig vara frivilliga soldater i just Azov-bataljonen och vilja förmedla information i Sverige. Den är ganska intressant att ta del av.

Den benämning på fienden som stadigt används är ”antifascister”. Uppenbarligen är det fascismen man strider för, tolkar jag det som. Det är naturligtvis inte heller någon slump att de därför tillhör just Azov-bataljonen. Den grundades och beväpnades av inrikesministern i den tillfälliga regeringen efter Majdan, Arsen Avakov, som sedan lämnade över organisationen till nazistpartiet Socialnationalistiska församlingen. Många av dess medlemmar är nazister och förespråkar ”vit makt” och gör inte heller någon hemlighet av detta. Den nazistiska symbolen varghaken pryder bataljonens emblem men ska enligt förespråkare för bataljonen istället ses som överkorsade bokstäver, N och I, vilket ska stå för Nationalistisk idé. Den nationalism de står för påminner väldigt mycket om Stepan Banderas. Det vill säga den mytomspunne ledaren för den ukrainska självständighetsgerillan OUN under och efter andra världskriget. Den uttrycktes bland annat på ett flygblad som delades ut av rörelsen 1942;

”Vi kommer inte att arbeta för Moskva, judarna, tyskar eller andra främlingar, utan enbart för oss själva”.

På fb-sidan Svenska Ukrainafrivilliga (hädanefter SU) betonas just den här typen av nationalism. Där heter det exempelvis:

”Ryssland och USA, samma taktik, samma idé - samma imperialism för sina respektive herrar vilka är desamma i slutänden. Vi är den tredje vägens försvarare; för de fria nationerna, de fria folken!” (9/11-14)

eller

”Det är klart att Putin utgör en sann nationalistisk opposition på vår jord. Kanske den tredje nationalistiska vägen - bortom USA, EU, Israel och Ryssland är att föredra för de vita folken.” (3/8-14)

Det osannolika samarbetet mellan den judiske oligarken Ihor Kolomoysky och det högerextrema partiet Högra Sektorn föranleder uppenbarligen en del huvudbry även hos de svenska Ukrainafrivilliga;

”Som många sett så skall Högra sektorn ha genomfört en demonstration tillsammans med judar för Israel. Efter kontakt med HS centralt är det ett initiativ från en lokal organisatör och inte Högra sektorns officiella ståndpunkt. En text kommer att publiceras angående detta. Viktigt att veta är att Högra sektorn är en paraplyorganisation för flera olika organisationer” (3/8-14)

Det talas om ”vår ras” och om nationalism och kontrasten är ganska bjärt mot den EU-vänliga och NATO-aspirerande attityden hos den nya regering som premiärminister Jatsenjuk vill döpa ”Europeiska Ukraina”.

Fascister och antifascister

Ryska medier brukar ofta betona att de självutropade republikerna i öst slåss mot fascister och relaterar ofta till andra världskriget då nämnde Banderas fraktion av OUN lierade sig med nazityskarna då dessa invaderade Sovjetunionen. Ryssland har förstås stort intresse av att framställa de inbördes stridigheterna i Ukraina just som en kamp mellan fascism och antifascism.

Detta brukar också ofta avfärdas av västeuropeiska och amerikanska politiker och media som överdriven propaganda. Det som bör vara besvärande är emellertid den ukrainska statens relation till och hållning gentemot dessa frivilligbataljoner. Flera av dem är nämligen knutna till olika ukrainska ministerier, bland annat Azov-bataljonen som är knuten till inrikesministeriet. Frivilligbataljonernas kommendanter har också fått en stark ställning i det nyvalda parlamentet (och lär dyka upp i den kommande regeringen) då de fanns med på flera partiers listor. Ett flertal av dem ställde upp för premiärminister Jatsenjuks parti Folkfronten. Bland andra Ihor Mosiychuk och Andriy Biletsky, grundarna av tidigare nämnda nazistparti Socialnationalistiska församlingen. Kopplingarna mellan högerextrema organisationer, frivilligbataljoner och det ukrainska parlamentet är många men ibland lite snåriga. 

Frivilligbataljonerna lyfts ofta fram som föredömen i den ukrainska politiska debatten och av media. På fb-sidan SU ges ett exempel i ett inlägg som stolt redogör för ett tv-framträdande av svensken Mikael Skillt, som tillhört högerextrema Svenskarnas Parti och var en av de första svenskarna som reste till Ukraina för att slåss. En ”vikingaättling” och ”hjälte”, enligt den ukrainska programledaren.

Den ukrainska statens inställning till frivilligbataljonerna förefaller på många sätt problematiskt obekymrad. De betonar ofta hur viktiga bataljonerna är för att hålla stånd vid östfronten och de ges ofta en framträdande roll på flera frontavsnitt. I en artikel i The Guardian, skriven av Shaun Walker, framhålls också att dessa frivilligbataljoner utgör de mest pålitliga och stridsberedda enheterna vid fronten. Men också att de samtidigt utgör ett hot mot den framtid som EU- och NATO-medlemmar som regeringen har som mål. Många hyser liten eller ingen respekt för de styrande i Kiev och flera av soldaterna som The Guardian talar med i artikeln menar att Ukraina behöver ”en stark diktator” som inte drar sig för att utgjuta mycket blod och att mänskliga rättigheter måste inskränkas för att ena landet.   

En nationalistisk idé

I Guardian-artikeln framgår också att Azov-bataljonens soldater ser lite annorlunda på sin ideologi. När de tillfrågas om sina nazistsympatier avfärdar många det hela med att de bara är nationalister. En av dem säger att han inte är nazist men uttrycker beundran för den ”store härföraren Hitler” och tror inte på att ”Förintelsen” ägt rum. Svastikan som en del bär som tatuering hävdar de bestämt inte har med nazism att göra utan bara är en gammal solsymbol . En del kallar sig hellre nationalsocialister eller bara nationalister. Det senare har de naturligtvis gemensamt med majoriteten av sina landsmän och med medborgare av andra nationer som älskar sitt land. Men den ukrainska nationalismen har rötter i en definition som kan spåras till självständighetskampen före, under och efter de två världskrigen. Tidigare i höstas spenderade jag ett par dagar på universitetet i Chernivtsi i sydvästra Ukraina vilket resulterade i ett antal inlägg om ukrainsk historia och nationalism. En av de mer intressanta verken jag studerade var John A. Armstrongs "Ukrainian nationalism". Armstrong har tittat närmare på den ukrainska nationalismen och menar att det var en alldeles särskild form av nationalism som genomsyrade den tidigare nämnde Stepan Bandera och hans medkämpar i OUN. I vetenskapliga sammanhang brukar den benämnas integral nationalism och definieras av Armstrong enligt följande:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

Själv ser jag det som en nyckel till förståelse av det som händer i dagens Ukraina att känna till detta och inse att det här tankegodset är något som många ukrainare bär på än idag, inte bara de allra mest högerextrema.

För att återknyta till Guardian-artikeln är det en sak som skribenten Shaun Walker finner gemensamt hos nästan alla soldater han intervjuat. Nämligen idén om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. En av soldaterna avslutar med att säga att president Petro Porosjenko kommer att vara dödad inom några månader och tillägger; ”Vad kan polisen göra? De kunde inget göra mot fredliga demonstranter på Majdan; de kommer knappast att kunna stå emot beväpnade, stridande enheter”.

Det borde således rimligen ligga i den ukrainska statens intresse att tona ned eller eliminera de högerextrema gruppernas anknytning till regeringen för att inte spela den ryska propagandan i händerna. Dessutom bör det inte räknas som något meriterande att stoppa i medlemsansökan till EU att ha nazistanstrukna regeringsanknutna militära enheter i tjänst för landet. Men framför allt förefaller det alltså inte otroligt att man i dessa frivilligbataljoner har ett inte oansenligt gäng tämligen väl beväpnade femtekolonnare i sina led.  Eventuellt har de blivit så pass beroende av dessa bataljoners slagstyrka att de inte har råd att tacka nej till deras tjänster. Till dess att de anser sig ha det måste de dock kanske vänja sig vid att kampen i öst av många kommer att uppfattas och beskrivas som en kamp mellan fascister och antifascister. Det vill säga precis så som både ryssarna och de ukrainska frivilligbataljonerna själva beskriver kampen. 

Yttrandefrihet a´la Ukraina

I gårdagens Aktuellt fick vi bevittna en fullkomligt häpnadsväckande scen från dagens Ukraina. Tre parlamentsledamöter från det högerextrema Svoboda tvingar under hot och våld tv-chefen att skriva under sin egen avskedsansökan för att han släppt fram ”ryssvänliga” nyheter. Den som misshandlar tv-chefen (Oleksandr Pantelejmonov, vd för nationella ukrainska tv-bolaget NKTU) är inte bara parlamentsledamot utan dessutom – hör och häpna här – vice ordförande i Ukrainas parlamentariska yttrandefrihetskommitté, Igor Mirosjnitjenko. Det är han med hästsvansen.

Carl Bildt har envist hävdat att de rysktalande på Krim inget har att frukta av den nya regimen i Kiev. Scener som dessa talar inte precis för den analysen. Han har också beskrivit denna regim som ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. Kanske dina, Carl Bildt, men inte mina, säger jag.

EU och USA är nu så uppe i att krigshetsa att de har fullkomligt glömt av allt vad demokrati och frihetsdrömmar för ukrainska folket heter. Det viktiga nu är att formera styrkorna och sprida Putin-skräcken så mycket det går. Då är det kanske helt egalt vilka det är man håller om ryggen? Om det så är värsta sortens flåbus-fascister.

 

Liberal revolutionsromantik och reservationslös EU-propaganda tillför föga konstruktivt för att lösa krisen i Ukraina

Det är inte alltid lätt att urskilja exakt vad som händer i Ukraina egentligen. Vad är fakta och vad är desinformation eller rena lögner som med nätets hjälp får spridning och hjälper olika sidors uppfattningar att få fäste utomlands och på hemmafronten? 

Vad är reella hot och vad är spel för galleriet?

Statskupp eller revolution?

Invasion eller inte?

Frågetecknen är många och personligen undrar jag nästan mer över vad interimregeringen i Kiev har för planer för framtiden än vad Putins nästa drag kommer att bli. Putins agerande är realpolitiskt mer förutsägbart. Det är förvisso min egen uppfattning men som jag förstått är det många professionella bedömare som blivit tagna på sängen av Putin. Jag har själv lite svårt att förstå varför.

Möjligen kan det bero på att många av de ledande politikerna i EU-länderna är alldeles för naivt liberalromantiska och har en övertro på EU:s förträfflighet? Här hemma har åtminstone många liberaler tagit till stora ord för att uttrycka vad krisen i Ukraina handlar om.

Carl Bildt bredde på under riksdagens utrikespolitiska debatt för ett par veckor sedan:

"Det som händer i Ukraina har också visat […] styrkan i den europeiska drömmen, drömmen om ett Europa i fred, frihet och samarbete. Det löser inte alla problem med en gång, men vi löser problemen tillsammans. Förr eller senare kommer den drömmen att segra också i Ukraina."

Jasenko Selimovic (som slutat som statssekreterare och nu ägnar sig på heltid åt att kampanja för sin EU-parlamentskandidatur för Fp) reste till Kiev i mitten av januari och lät ungefär lika svulstig som Bildt när han kommit hem:

”Det är vår plikt att visa stöd för demonstranterna på Majdantorget och att tillsammans med dem försvara Europatanken. För det är där som Europatanken försvaras. Det är där som vi lär oss vad EU betyder och det är där som vi måste visa att vi stödjer ukrainarnas vilja att få höra till EU”.

 

Jenny Sonesson, Liberala kvinnor, höll ett ganska rörigt tal vid manifestation på Mynttorget 28/2 där hon redogjorde för Europas dunkla förflutna:

”Nazism, fascism och kommunism föddes på vår kontinent. Dessa ideologier kan marschera igen”.

Vad Jenny Sonesson och andra liberaler antingen inte riktigt förstått eller väljer att blunda väldigt hårt för är att de nazister och fascister de varnar för redan marscherar genom Europa och att de hade en väldigt framträdande roll på Majdantorget i Kiev och en framskjuten roll i den nya interimregeringen.

Många ryssar i Ukraina kallar denna nya regering för fascistregimen eller fascistregeringen i Kiev och välkomnar den ryska militärens närvaro.

Svoboda är ett nationalsocialistiskt parti som vid senaste parlamentsvalet i Ukraina fick tio procent av rösterna och som numera har flera poster i den interimsregering som bildats efter att Janukovych jagats på flykten till Ryssland. Partiledaren Oleh Tyahnybok har beskrivit Förintelsen som en ”Guldålder” och har tidigare hävdat uppfattningen att Ukraina styrs av ”en judisk maffia” i Moskva. Han har också tidigare drivit krav som att ”utreda den organiserade judiska brottsligheten” och vill införa inrikespass för att kunna identifiera bland annat judar. Svoboda hatar, förutom judar, också homosexuella... och ryssar. 

Arseniy Jatsenyuk, premiärminister i interimregeringen, ser som en huvuduppgift att närma sig EU så Sonesson m.fl. kan räkna med ett tillskott av nazism och fascism inom kort:

” The key task for the Ukrainian government is European integration. It means a visa-free regime for Ukraine citizens and it means an agreement with the European Union on political and economic integration”

 

Den här pro-europeiska interimregeringen i Kiev är alltså vad Ukraina får hålla till godo med tills nya val kan hållas. För en gångs skull är jag böjd att hålla med Fredrik Reinfeldt till viss del och säga att det finns skäl att försöka förstå de rysktalande i östra och södra Ukraina som oroar sig lite för framtiden. Inte minst efter att denna regering inlett sitt styre med att bannlysa ryska språket.

Som bloggaren Torsten Kälvemark så riktigt påpekar på sin blogg Tidens tecken så handlar diplomati mycket om att kunna se världen med andras ögon. Läs gärna hans beskrivning av hur ett ryskt perspektiv på krisen i Ukraina mycket väl skulle kunna formuleras.

Carl Bildt är vår utrikesminister som bör vara den högste diplomaten i det här spelet och hans utfall om Janukovytj som ”en Quisling” förefaller föga konstruktivt och närmast lite barnsligt. Sin vana trogen för han också sina utrikespolitiska samtal via twitter (?).

Nu när nazister sitter i styrhytten i Kiev och Putin återuppväcker gamla stormaktsfasoner från kalla kriget är det inte läge för liberala EU-floskelmakare och romantiker att spetsa till retoriken utan snarare för gammal god och slipad diplomati. Av den sort som förhoppningsvis Jan Eliasson kan bidra med. Framför allt hoppas jag att samtliga inblandade håller sina huvuden kallare än hetsporren Bildt.