UKRAINSKA PRESIDENTVALET – Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

Den 31 mars är det presidentval i Ukraina. Om ingen kandidat får mer än 50 % blir det en andra valomgång som hålls den 21 april. Mandatperioden är på fem år.

Det ska också hållas parlamentsval och datumet för detta är 27/10 men tycks vara preliminärt än så länge.

Huvudrivalerna i presidentvalet är den sittande presidenten Petro Porosjenko och utmanaren Julia Tymosjenko. Två politiker som funnits med på den ukrainska politiska scenen hela 2000-talet. Men en uppstickare är komikern Volodomyr Zelenskij, som ser ut att kunna vinna. Eller också leder opinionsmätningarna fel? 

I en serie inlägg har jag gått igenom kandidater i valet och gett en sammanfattande bild av vilka de är och vad de vill. Här övergår jag till att belysa hur det ser ut i Ukraina inför valet. Vad är det för stämningar i samhället som råder och hur kommer det att påverka valutfallet?

Del 8 Högerextremismens eventuella inverkan på valresultatet

För några dagar sedan i Tjerkassy, öster om Kiev, attackerade några hundra högerextrema ett valkampanjmöte med Petro Porosjenko. De våldsamma demonstranterna försökte storma scenen där presidenten skulle hålla sitt valtal och fick stoppas med tårgas av poliserna som försökte hindra dem att nå fram. Det gick våldsamt till och 22 av poliserna skadades varav 19 fick föras till sjukhus. Bakom aktionen låg ett avslöjande av en korruptionsskandal inom försvarsektorn med statligat ägda vapenföretaget Ukroboronprom som huvudaktör och med förgreningar till landets Försvars- och Säkerhetsråd och sonen till en av Porosjenkos närmaste vänner. De högerextrema kom enligt rapporterna huvudsakligen från det relativt nystartade partiet Nationalkåren (National Corps). Ett parti som uppenbarligen vinner mark i Ukraina. Det som såg ut som ett utbrott av berättigad ilska och indignation mot korrupta regeringsföreträdare kan enligt en del bedömare också lika väl vara en del av en smutskastningskampanj mot presidenten från bakomliggande oligarker och konkurrerande presidentkandidater. Hur det än är med den saken är våldet nu introducerat i den ukrainska presidentkampanjen. Det finns tecken som tyder på att det kan blir mer av den varan.

"Gatorna kommer att bli våra, vi ska göra allt för detta”, säger Rodion Kudryasjov, en av ledarna för Nationalkåren.

Fattigdom och brist på ekonomisk utveckling, korruptionen samt förstås konflikten i öst spär på den här rörelsen mot det högerextrema men även staten som i sin tur driver en nationalistisk populism som ger de högerextrema näring och som i en del fall till och med samverkat med dem. Det handlar om två parallella rörelser; de ofta våldsbejakande högerextrema grupperna längs den ena linjen och nationalistiska populister längs den andra.

Rysk propaganda har sedan 2014 ständigt trummat ut att Ukraina styrs av en fascistregim och att Euromajdan inte handlade om annat än en fascistkupp. Det ingår i den ryska sagoskrivningen där ryssar fortfarande tänker att de fördriver fascister, trots att de själva många gånger är fascister, i ett evigt Stora Fosterländska Kriget där Röda Armén ger Nazityskarna på nöten. Det är naturligtvis inte sant att Ukraina styrs av en fascistregim, men det nuvarande styrets ambivalens inför de högerextremas framfart ger ved till den ryska propagandabrasan. Varför har presidenten och regeringen och en stor majoritet av parlamentet haft så svårt att ta ett ovillkorat avståndstagande gentemot dessa våldsamma grupper? I synnerhet som de också bekämpar landets styrande. 

Vi måste backa ett steg för att förstå lite bättre.

Euromajdan och kriget i Donbass

Euromajdan blev en plattform där högerextrema grupper intog en ledande roll i demonstrationernas försvar mot polisen. Ett försvar som blev allt våldsammare för att slutligen explodera under dagarna mellan 18-20 februari 2014. Främst handlade det om folk från Högra Sektorn och Svoboda men flera andra grupperingar fanns med i demonstrationens självförsvarsstyrka.   

Den därpå följande ryska annekteringen av Krim och upproret i Donbass, där ryskstödd milis tog makten med våld, blottade den ukrainska arméns svaghet och gav upphov till en mängd frivilligbataljoner, som Azov- och Ajdar-bataljonerna för att bara nämna de kanske mest kända. Dessa bataljoner hämtade sina kärntrupper från de som slagits vid Euromajdan. Det var främst dessa enheter som stred i främsta linjen vid fronten som bildades mot separatistmiliserna i östra Ukraina under sommaren 2014. Därigenom blev de närmast oumbärliga för landets försvar och därmed för landets nya styrande som tog över efter Euromajdan.

Praktexemplet som visar hur den här integrationen med makten kunde se ut är Azov-bataljonen, vars grundare Andrij Biletski anser sig ha en historisk mission att leda den vita rasens marsch mot överlevnad. Tidigt blev bataljonen löst knutna till inrikesdepartementet och dess minister Arsen Avakov för att med tiden inlemmas i ukrainska armén som dess Nationalgarde. En militär ärebetygelse trots att bataljonen, med nazi-symbolen ”varghaken” som fana, gjort sig känd för att hysa många nazister som gärna utrustade sig med tyska 2vk-hjälmar och andra nazi-attribut och tatuerade hakkors, och trots att de gjort sig skyldiga till krigsbrott som uppmärksammats av bland andra Amnesty International och Human Rights Watch. De här bataljonerna dök också upp i olika former av blockader mot Krim och Donbass där de hindrade livsmedel och andra förnödenheter att nå separatistkontrollerat område, även detta en krigsförbrytelse då internationell rätt förbjuder utsvältningar av civilbefolkning genom att undanhålla livsnödvändiga förnödenheter. Aktioner som skedde med ukrainska myndigheters tysta medgivande. Gränserna mellan vad som var sanktionerat av staten och vad som var helt egna initiativ av Azov-bataljonens ledare föreföll konstant mycket oklara.

När konflikten i öst sedan ett par år övergått i ett mer ”fruset” läge har frivilligbataljonernas betydelse minskat, samtidigt som den ukrainska armén stärkts genom bland annat NATO-ledd träning och nyanskaffad teknisk materiel från USA. De högerextrema har under dessa senare år övergått alltmer till att vända sig emot presidenten och regeringen för landet. 

Statens nationalistiska populism

Det som är typiskt för dessa högerextrema är att de har ett ambivalent stöd från regeringshåll. I officiella tal kan deras aktioner ofta fördömas men faktum är att Svoboda och nazistgrupperingen C14 har fått statliga pengar för att ägna sig åt national-patriotiska utbildningsprojekt”. Kritik av detta kommer huvudsakligen från Amnesty och Human Rights Watch som i ett gemensamt uttalande säger så här om saken:

"It is no surprise that the number of violent attacks and threats by such groups is growing, as the inadequate response from the authorities sends a message that such acts are tolerated"

För många väst-bedömare är det en gåta varför ukrainska staten anförtror åt rasistiska och nynazistiska grupper att utbilda ukrainsk ungdom i nationalistisk patriotism, men speglar en ukrainsk politik som har präglat de regeringar som följt efter Euromajdan 2014.

Våldsamma attacker från högerextrema mot allehanda mål, liksom ukrainska myndigheters passivitet inför dem, är dock en tendens som har noterats från flera håll under det senaste året, enligt bland annat en artikel i Haaretz:

”A number of observers, from human rights activists to local journalists and researchers, tell Haaretz that the extremists' violence and vigilantism has been enabled and tolerated for far too long by Ukraine’s authorities. They also warn that 2019, with both presidential and parliamentary elections set to take place in Ukraine, won’t be the end of far-right violence there.”

Parallellt - och enligt min mening ömsesidigt födande varandra – odlar regeringen flitigt Bandera-kulten. Stepan Bandera, fascisten som samarbetade med Nazityskland under andra världskrigets början och slut, samt hans organisation OUN och dess militära gren UPA, vittvättas sedan flera år av statliga organ. Ett hjältenarrativ har omsorgsfullt skapats kring Bandera och OUN/UPA och har till och med fastslagits i lagtext. Att påminna om kollaborationen med Nazityskland; om pogromerna mot judar eller slakten av hundratusentals polacker i Volynien och Galizien kan numera vara brottsligt i Ukraina.

Det är på många sätt förståeligt att Ukraina har behov att nationella symboliska figurer att samlas kring. Det är helt naturligt när ett land är hotat. Men valet av hjältar har förvånat många. Det är dock en flera decennier lång vittvätt som tidigare utfördes av exilukrainare - inte sällan till Väst-länder flyktade OUN-medlemmar – som efter Ukrainas självständighet 1991 har flyttat in till moderlandet igen. Under Jusjtjenkos tid som president 2005-2010 grundlades de institutioner som idag driver kulten i statens intresse. Främst är det Ukrainska Institutet för Nationellt Minne som, under sin chef Volodomyr Viatrovytj, driver och utvecklar den här kulten och som har vaktat arkiven, ordnat utställningar och övervakat att den ovan nämnda lagen följs.

Bandera och OUN är samtidigt förebilder för de högerextrema grupperingarna och partierna som utgör kärnan i de tusental som marscherar i fackeltåg på de olika märkesdagarna; Banderas födelsedag, OUN:s eller UPA:s tillblivelsedagar etc. År 2019 har till och med av staten utropats som Banderasminnesår (110 år skulle han ha blivit 1 januari) så det kommer säkert finnas många tillfällen att marschera…

De högerextrema på marsch?

… och det finns nya marschdeltagare i leden. Löst knutet till sig har partiet Nationalkåren/National Corps/Natsionalnyi Korpus en milis som internationellt kallas National Squad vilket betyder ungefär Nationella Truppen. På ukrainska heter de Національних дружин (Nasjionalniy Druzhin) och ordet Druzhyna är också ukrainska för fru vilket gör att de ibland också kallas ”Nationella Fruarna”, vilket dels är lite missledande men också gett upphov till en hel del skämt i ukrainska sociala medier. Deras verksamheter är däremot inget att skämta om. Det här är en milis med uttalat mål att hålla gatorna rena från brottslingar, alltså ett sorts medborgargarde med högerextrema politiska åsikter. Att notera är att det i ansökningsformuläret till truppen frågas om den ansökande är innehavare av ett registrerat vapen.

De officiella grundarna av Nationella Truppen (registrerad i Kiev som en NGO) är tre Azov-veteraner vid namn Ihor Kasjka, Artem Klimkin, och Maksym Klymka och en annan veteran, Ihor Bober, är registrerad som organisationens chef. Kommendören på gatan tycks däremot Ihor Mikhailenko vara, även han en tidigare befälhavare i Azov-bataljonen. Till media har han sagt att medlemmarna i truppen är ”moderna nationalister” och därmed supportar den ”moderna nationalism” som partiet Nationalkåren säger sig stå för. Andrij Biletski som leder Nationalkåren tog emot de första 600 truppmedlemmarna i Kiev för ganska precis ett år sedan i en svulstigt storstilad initiationsrit där de inför honom svor att ”troget tjäna det ukrainska folket”. Det ukrainska folket däremot är inte alldeles odelat förtjust i att bli ”beskyddade” av den här samlingen och ser dem istället som nazister och militarister som representerar ett mörkt förflutet.

Bild: Euronews, Фото: Екатерина Баклицкая, Ekaterina Baklitjkaja. Initiationsriten i Kiev följde ett manus som kunde varit skrivet av Leni Riefenstahl och sände kalla kårar utmed många vittnens ryggar.

Det är inte bara, eller ens främst, politiker som oroas av de högerextremas allt våldsammare framfart. I en artikel i AmnestyPress den 3 maj 2018 säger Amnesty Internationals generalsekreterare Oksana Pokaltjuk att ”angreppen från högerextrema eller nazistiska grupper har blivit vardag i Ukraina, och det går inte att lita på skydd från polisen”. De anlitar privata säkerhetsbolag vid vissa event för de inte kan vara säkra på att polisen kommer, säger hon också. Event med fokus på hbtqi-frågor, feminism eller romers rättigheter, menar Oksana är särskilt utsatta. Hon uppmärksammar också i artikeln attacken mot den svenskfinansierade filmfestivalen Docudays i Kiev i mars 2018 då ett 50-tal högerextremister angrep festivaldeltagare som fick hämtas med en särskilt beställd buss för att de säkert skulle kunna ta sig från området. Hon berättar också i artikelintervjun om den uppmärksammade attacken av nazistgruppen C14 mot ett romskt läger i Kiev, som genomfördes 21 april 2018 för att ”städa upp” inför Champions League-finalen i fotboll som spelades i Kiev en månad senare. En video som gruppen publicerade visar familjer som flyr undan stenkastning och tårgas.  Ukrainska Amnesty gick ut i sociala medier och fördömde attackerna men Oksana berättar i artikeln hur chockad hon blev över alla xenofoba kommentarer som flödade in i kommentarsfältet. ”Jag hade inte förstått att hatet är så starkt, säger hon. 

Nationella Truppen säger alltså utåt att de ska patrullera gator och torg och göra ”civila arresteringar” vilket de anser sig ha rätt enligt lag att göra och de påstår också att fokus riktas särskilt mot narkotiahandel och illegal alkoholhandel. Polisen har däremot officiellt uttalat att den inte är intresserad av deras assistans. Vilket motsägs till viss del av ett långt reportage i BBC där det framstår som att de i vissa områden samarbetar med milisen. Hittills har de mest utmärkt sig för hotfulla marscher och nu senast en våldsam attack mot president Porosjenkos valmöte i Tjerkassy. Vid attacken sågs flera av milisens uniformer bland de attackerande. I samma stad, men för ett knappt år sedan, stormade de in i stadshusets samlingssal på ett budgetmöte, blockerade utgången och hotade församlingen med att ingen fick lämna byggnaden om inte beslut togs om budgeten. En metod som jag själv sett med egna ögon i Tjernivtsi i samband med ett liknande budgetmöte. Det här är metoder som skrämmer och begränsar politiker och som de flesta förstår ett hot mot den ändå bräckliga ukrainska demokratin. Många som uttalar sig om den ukrainska högerextremismen fokuserar på procenttalen de här partierna får i allmänna val. Själv menar jag att det inte är den parlamentariska representationen som är det största hotet utan kanske snarare avsaknaden av sådan. De utomparlamentariska metoderna blir då betydligt mer betydelsefulla och relevanta, tänker jag.

Varifrån den Nationella Truppen får pengar till sina uniformer och annan utrustning är det många i Ukraina som frågar sig? En talesperson för partiet Nationalkåren, Roman Tjernysjov, har till Hromadske Radio sagt att de finansieras av ukrainska affärsmän utan att nämna några vid namn. Men det är inte mycket i det ukrainska samhället som undgår att vidröras av en eller annan oligark så det är inte helt otroligt att någon sådan finns med även bakom de här figurerna. Vissa röster menar att de skulle vara hemligt knutna till inrikesminister Arsen Avakov och användas i syfte att pressa Porosjenko under valkampanjen, men detta förnekas av såväl Avakov som Mikhailenko. Enligt en av rådsmedlemmarna i Tjerkassy som fick känna på truppens metoder säger till BBC (se klipp ovan) att de knappast skulle existera om det inte vore med inrikesministeriets goda minne. ”Om Avakov bestämde att Nationella Truppen med sina balaklavas och uniformer inte får existera så skulle de inte heller gör det”, säger han. Och fortsätter med att säga: ”Historien upprepar sig. Om vi tittar på vad som hände i Tyskland under 1930-talet när fascismen började växa sig stark, det är vad jag skulle jämföra detta med”, det vill säga Nationella Truppens framfart.

Den är hur som helst ännu ett exempel på det som jag flera gånger tidigare kallat ett ukrainskt parallellsamhälle. Jaroslav Jurtjysjyn, direktör för ukrainska Transparency International har på ett liknande sätt kommenterat fenomenet Nationella Truppen:

”Ukrainians have long been known for establishing the structures that were parallel to the authorities. In times of external governance, it used to save us. When we do have our own state, it may have a different outcome.”

Det är förstås omöjligt att sia om vilken verklig inverkan de här grupperna kommer att ha för utgången i presidentvalet men en gissning är att det framför allt är president Porosjenko som kommer att vara deras huvudmål för aktioner.

Huruvida det kommer att skada eller, i form av sympatiröster, vara till gagn för Porosjenko är också svårt att säga. Min gissning är att de högerextrema kommer att ha större inverkan på utgången av höstens parlamentsval. Främst av det skälet att partiet Nationalkåren kommer att delta i valet om inget oförutsett händer (vilket förvisso inte alls är otroligt) till skillnad från presidentvalet där de inte har någon kandidat att slåss för. De nominerade ju som sagt Andrij Biletski men han ställer alltså inte upp och Nationalkåren verkar inte särskilt pigga på att delta i kampanjen för Svobodas Kosjulinskij heller. Ett annat skäl är att det även under förra parlamentsvalskampanjen gick stundtals hett till. En ”rolig lek” som vissa då roade sig med var att angripa misshagliga kandidater och slänga dem med huvudet före i en soptunna och sedan lägga ut evenemanget på Youtube. Förödmjukande för de drabbade förstås som också fick en del blessyrer. Om Nationalkåren aktiverar sin milis lär det nog bli våldsammare än så.

(Klippet nedan visar våldsamheterna i Tjerkassy. Jag är lite osäker men tror att det är Andrij Biletski i en hög person som med mikrofon i handen lägger sig på huven av en polisbil...)

                                 

Hur påverkar de valen?

Som jag försökt visa kan de våldsamma högerextrema elementen mycket väl inverka på valresultatet. Formellt deltagande i de demokratiska församlingarna är för de här grupperna inte nödvändigt för att de ska kunna utöva sitt inflytande över politiken. Något som många politiska bedömare missar i sin analys av de högerextremas betydelse i Ukraina.

Samtidigt är det helt sant att deras framgångar i allmänna val efter Euromajdan har varit minst sagt blygsamma. Svoboda som hade drygt 10 % av platserna i parlamentet efter valet 2010 förlorade stort i senaste valet 2014 och nådde inte upp till femprocentsspärren. Högra Sektorn fick 1,8 % av rösterna och andra högerextrema partier obetydligt med röster. I presidentvalet samma år fick Högra Sektorns Dmytro Jarosj 0,7 % av rösterna och Svobodas ledare Tiahnybok 1,18 %. Det kan inte beskrivas som annat än fiasko. Samtidigt är det väldigt svårt att säga hur mycket support de har lokalt på vissa platser och genom representanter för helt andra partier än dessa nämnda. Andrij Biletski tog plats i parlamentet 2014 genom att kandidera för premiärministerns Jatsenjuks Folkfronten och i sin valkrets i Kiev nå hela 33 % av rösterna. Biletski, med sin historiska uppgift att leda den vita rasen, kommer alltså in i landets beslutande församling lite under västmediernas radar så att säga.

Hur som helst tog flera av de högerextrema i mars 2017 initiativ till en gemensam plattform för framtida samarbete. Bland andra Svoboda, Högra Sektorn och Nationalkåren skrev under ett gemensamt program/manifest där de uppgav som mål att skapa ett centraleuropeiskt statsblock från Östersjön till Svarta Havet (som ett alternativ till EU?) och att åter göra Ukraina till en kärnvapenmakt. De olika högerextrema grupperna har uttalade ambitioner att återta representation i parlamentet och många tror att de lär gå till parlamentsval med gemensam lista. Vilket dock inte alls är säkert att de kommer att göra. Erfarenheten från nomineringarna av presidentkandidat ger inga större förhoppningar om en enad front framöver. Nationalkåren förde fram Andrij Biletski som kandidat från den högerextrema alliansen och gav inte sitt stöd till valet av Svobodas Ruslan Kosjulinskij som de menar valdes bakom kulisserna utan debatt och i strid med det nyss antagna manifestet. Det interna bråket inom ”alliansen” ser ut att kunna rasera de ursprungliga planerna på framtida valframgångar redan innan det första av valen ska gå av stapeln och bland andra Andreas Umland (i Ukraine Verstehen) tror att de högerextrema på väg mot ännu en valkatastrof.

Samtidigt marscherar de gator och torg med uppmaning från deras ledare Andrij Biletskij att vara proaktiva och låta handling istället för ord tala och med Biletskijs tal under Nationella Truppens initiationsrit i Kiev ringande i öronen:

”Ukraina har tröttnat på kaos, det behöver nytt folk som kan skydda landet. Och 2019 har ni, unga nationalister, en stor uppgift; ni måste ta ett steg framåt. Ära åt Nationen!”

Den som läst ända hit borde häpna inför det faktum att den ukrainska valkommissionen CEC, den 11 januari 2019, gav sin tillåtelse till Nationella Truppen att agera som valobservatörer vid de kommande presidentvalen. Något som fått skarp kritik från bland andra Halya Coynash, känd människorättsaktivist vid Kharkiv Human Rights Protection Group, som uppmärksammar att Ihov Vdovin, talesman för Nationella Truppen, till Radio Svoboda sagt att deras ”observatörer” kan komma att använda våld om det skulle upptäcka röstfusk som polisen inte ser eller bryr sig om. Coynash kallar detta för en mildare version av det telegram som truppens kommendant Mikhailenko sänt, i vilket han säger att:

“on Election Day we can’t do very much, but that not very much will be enough to give the Nation the opportunity to believe in its powers and to elect a new Leader of the country.  … if we have to punch somebody in the mutt for justice, we will do that, without delay”

Själv tänker jag att det här är ukrainsk politik i ett nötskal och kanske det största skälet att tro att de högerextrema kan ha verklig inverkan på valet.

Eller vad tror ni?

Ukrainas judiska arv – förnekat och förglömt

Skodan slår i backen med en duns. Vi är på ukrainska vägar nu, med pot-holes som gör bilresan extra ”spännande”. Särskilt på småvägar som denna. Vi är på väg till Lisky, en by som inte finns. Närmaste ort på kartan är den lilla byn Kozujbynzi och vi kryper fram på dess byväg. Gåsfamiljer spatserar lugnt över vägen, höns pickar vid vägkanten, kalkoner burrar upp sina fjädrar utanför gårdsgrindarna och äldre kvinnor vallar sina kor, som blänger på oss genom bilrutan. Kvinnorna med för den delen. Det här är ukrainsk landsbygd och troligen är inte mycket förändrat sedan andra världskriget (2vk). Byn Lisky har dock inte funnits alls sedan dess. Däremot finns där en av de minst 1200 massgravar som ligger mer eller mindre gömda i ukrainsk jord. Omkring 1,5 miljoner judar mördades under 2vk och merparten av dem sköts eller slogs ihjäl och kastades i massgravar som de ofta tvingats gräva själva och just här ute bland fälten finns alltså en av dessa. Vi har med oss 74-årige Vasiliy som vet var den ligger och att det finns en minnessten på platsen. Den restes av en man som, enligt Vasiliy, mirakulöst nog lyckades undfly sina föräldrars öde att bli skjutna genom att gömma sig i ett solrosfält. Med hjälp av en polsk bybo ska han ha klarat sig genom kriget och så småningom emigrerat till Israel, varifrån han kom tillbaka 1992 för att med den här stenen hedra minnet av sina föräldrar, herr och fru Wagner, skjutna och tillsammans med hundratals andra nedslängda i en massgrav den 15 november 1943.

Egen bild. Vasiliy Petrovitj Horbatyi leder oss till platsen för en massgrav i den nu icke längre existerande byn Lisky.

Platsen ligger vid en dunge som utmärker sig bland de till synes oändliga fälten. Först tror vi att vår vägvisare Vasiliy har tagit miste på plats. I kanten av dungen ligger drivor av sopor och stickande rök blåser över oss från små eldhärdar bland skräpet. En traktor skyfflar upp soporna i högar. Kan detta stämma? ÄR det här verkligen platsen där hundratals människor ligger begravda och där en minnessten finns rest? Vasiliy blir lite osäker. Det var många år sedan han var här och vegetationen har blivit högre sedan dess så minnesstenen kan ligga gömd. Efter några minuters letande hittar han den ändå bland ogräs och risiga buskage. Texten, på hebreiska och ukrainska är kortfattad och mindre känslosam än man kanske kunde anat men han har i alla fall gjort vad han kunnat för att efterlevande ska minnas åtminstone två av offren för ”Holocaust by bullets”.

Egna bilder. Minnessten över offren för ett massmord. Lika bortglömd som själva händelsen?

Det gör ont att tänka hur få det är som bryr sig. Den här massgraven har alltså förvandlats till soptipp för de omkringliggande byarna. Det är ju inte så att ingen känner till massgraven. En kvinna i Kozujbynzi pekade ut riktningen för oss och Vasiliy berättar att bönder hittar benknotor där när de arbetar vid fälten. Dessutom finns ju minnesstenen där som en påminnelse och har funnits där nästan lika länge som Ukraina har varit ett självständigt land. Ändå har man uppenbarligen funnit det lämpligt att med drivor av sopor gömma och därmed glömma ett mörkt förflutet. Eller hur ska det tolkas? Värdigt är det hur som helst inte.

Egna bilder. Platsen för en massgrav i vilken flera hundra judiska offer för ett massmord ligger. Hedrade med en soptipp!

Jag gör resan tillsammans med Maj Wechselmann som jobbar med en film om sin mamma som har en del av sitt förflutna i de här trakterna, närmare bestämt i Husiatyn i Ternopil oblast (region), knappa två mil från massgraven. Husiatyn ligger alldeles vid floden Zbruch som länge utgjorde gränsen mellan det Habsburgska Galicien och Tsarryssland. Staden kom att präglas av denna närhet och plågas av den. I och med första världskrigets utbrott och rysk ockupation påbörjades den judiska samfällighetens undergång med deportationer och pogromer och som med de nazityskt ledda ”aktionerna” definitivt och bokstavligen begravde det judiska Husiatyn. 

Egen bild. Utsikt över "sömniga" Husiatyn en varm septemberdag 2016.

Vi har tidigare den här dagen gjort ett besök vid den stora synagogan i Husiatyn. Den byggdes på 1600-talet och har av S Ansky (pseudonym använd av judisk-ryska författaren Shloyme Zanvl Rappoport 1863-1920) beskrivits som ”den ljuvligaste och mest storartade i Galicien”. Den skadades vid de båda världskrigen men renoverades under sovjetregimen och stadens museum huserade här från 1972 och fram till den ukrainska självständigheten 1991. Då tog pengarna slut och synagogan har fått förfalla så till den grad att den är på väg att bli till en ruin. Huvudporten är halvt inrasad vilket ger oss tillräcklig glugg för att kunna ta oss in och filma och ta bilder.

Egna bilder. Den stora synagogan i Husiatyn. Snart endast en ruin om inget görs för att rädda den. Troligen får det då bli utländskt kapital som får sökas. I Ukraina är det få som är intresserade.

Grafittin på väggarna och skräpet som ligger på golven visar att vi ingalunda är de första besökarna. Det vi får se är bäst beskrivet som skändning. Den mest storartade synagogan i Galicien tycks här inte tillmätas något större värde. Till skillnad från den romersk-katolska kyrkan ett par kvarter bort som står inbäddad i byggnadsställningar, uppenbarligen under renovering.

Egna bilder. Inne i Stora Synagogan i Husiatyn. Att tala om skändning är ingen överdrift. Längst ned Maj Wechselmann och fotografen Andriy i filmtagning.

Enligt officiella uppgifter finns inga judar alls kvar i staden som annars kunde ha varit pådrivande för renoveringsarbete. Vi träffar Olha Vladimirovna Hofman, direktör för det museum som flyttade ifrån synagogan när den börjat förfalla alltför mycket. Hon har i många år försökt uppmärksamma myndigheter på synagogans förfall och vädjat ända upp på regeringsnivå om en räddningsaktion, men utan gehör. Själv menar hon att stadens judar skulle sluta sig samman för att bli starkare som påtryckningsgrupp. Vi undrar förvånat om det verkligen finns judar kvar i Husiatyn och Olha förklarar att det säkerligen är så att många gift sig med ukrainare och polacker och inte vill erkänna sin judiska börd. Enligt vår fotograf Andriy därför att det här i västra Ukraina kan innebära ”problem och tråkigheter” om man offentliggör sin judiska härkomst.

De högerextrema och ultranationalistiska elementen i västra Ukraina har därmed i stort sett lyckats åstadkomma en judisk självförnekelse som skyndar på att helt utradera det judiska historiska arvet i Ukraina. Därmed avslutar de jobbet som Nazityskland påbörjade under 2vk, att göra Ukraina ”judenrein” (”rent från judar”). I den nationalistiska ideologi som nu implementeras med lag av regimen ingår att vittvätta allt som nationaliströrelsen OUN gjorde och framhäva Sovjetunionens och Rysslands förtryck mot, samt NKVD:s likvidering av, ukrainare. Det innebär att den judiska historien i bästa fall ignoreras eller förbises men i värsta fall aktivt göms eller förvrids. Det vi bevittnade i Husiatyn visar en liten del av hur detta kan te sig ”på marken”.

Just nu bedriver jag intensiv research i material som berör det här ämnet. I bästa fall får jag till en bok. I vilket fall som helst lär det bli mer i ämnet på den här bloggen. Förhoppningsvis får också Maj Wechselmann sin film om sin mamma färdiggjord. I så fall får ni troligen se en glimt av vår exkursion till Husiatyn och en fascinerande och berörande historia om ett människoöde. Håll utkik!

Moderaterna måste tydligare ta avstånd från extremism

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i Östeuropa.

Om några dagar kommer det att hållas en marsch i Odessa för att högtidlighålla bildandet av SS-divisionen Galicien. Det är partiet Svobodas lokalavdelning där som arrangerar och leder marschen. I Lviv brukar Svoboda årligen i slutet av april arrangera en större sådan marsch. Jag har inte helt kunnat verifiera om den faktiskt kommer att hållas i år, men detta har gjorts åtminstone sedan 2010 om jag inte missat något. År 2013 var det hur som helst 70-årsjubileum vilket firades med särskilt eftertryck i Lviv, allt under arrangemang av bland andra partiet Svoboda.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. SS-divisionen Galicias sköld, det gula lejonet mot blå fond, bärs högt i Lviv varje år. Även i år?

År 2011 talade Svobodas Jurij Michalczyszyn och deklarerade bland annat detta (fritt översatt):

”Detta är den ukrainska nationalismens huvudstad. För den kämpade också Galicien-divisionen. Men den nionde maj (Röda Arméns segerdag över Nazityskland) kommer ockupanterna. Vi måste skydda Lviv från detta avskum”

2012 trycktes det upp t-shirts med SS-Dödskallen dagen till ära och marschdeltagarna brukar också bära plakat med divisionen sköld, det gula lejonet på blå grund.

AFP PHOTO/ YURIY DYACHYSHYN. I Lviv 28 april 2013 firades 70-årsjubiléet av SS-divisionen Galicias tillkomst med heil-hälsningar och dödskalle-tröjor. Europeiska demokrater, enligt Carl Bildt. Vad med Moderaterna? 

SS-divisionen Galicien (14. Waffen-Grenadier Division der SS) bildades 1943 och bestod av ukrainare men ombildades vid slutet av kriget till första divisionen av Ukrainska Nationalarmén (UNA) men gav sig till västallierade styrkor 1945 och lyckades på så sätt undvika att bli utlämnade åt Sovjetarmén.

Framför allt judar men även civila icke-judiska polacker och ryssar mördades av divisionen under dess korta ”karriär”. Mest kända namn på orter där divisionen dragit fram är Huta-Pieniacka, Podkamień och Palikrowy. De bekämpade också partisaner i Slovakien och i gränstrakterna mellan Österrike och Slovenien under slutet av kriget.

Det Svoboda som arrangerar dessa SS-marscher tillhörde de tongivande partierna vid Euromajdan och gavs ett antal nyckelposter i den samlingsregering som tog över styret i februari 2014. När pressen trots allt ställde kritiska frågor till vår utrikesminister Carl Bildt om han själv, Sverige och EU verkligen kunde ställa sig bakom en sådan regering, svarade han att de personer han träffat från Svoboda alla var: ”europeiska demokrater som arbetar för värderingar som är våra”. En av dem Bildt med all säkerhet träffade måste i så fall ha varit Svobodas partiledare Oleg Tiahnybok som av SimonWiesenthal-centret i Jerusalem 2012 listades bland de 10 värsta antisemiterna i världen.

I det av Moderaterna så omhuldade Baltikum förekommer också Nazist-marscher som dessutom erhåller statligt stöd och en lettisk parlamentariker från ett av regeringspartierna gav nyligen prov på det antisemitiska stämningsläget i Lettland då han hävdade att ”smarta judar” utgjorde en säkerhetsrisk för landet. De årliga marscherna för Waffen-SS samlar varje år ett flertal deltagare från lettiska parlamentet, även om ministrar enligt lag är förbjudna att delta. Vilket inte hindrat justitieminister Rasnacs från att delta 2015. Rasnacs parti, Nationalalliansen, ingår för övrigt i Anders Behring Breiviks nätverk av nazister, enligt hans egen utsago. Även i Litauen förekommer marscher och nazister och extremnationalister har sedan flera år i stort sett kidnappat firandet av självständighetsdagen. Flera tusen deltagare tar över Vilnius 11 mars varje år. Enligt en artikel i Jerusalem Post har litauiska regeringar efter att ha uppnått målen att få Litauen att bli medlemmar i EU och NATO tappat alla hämningar:

“Having obtained their primary foreign policy objectives, the Conservative government lost all restraint and adopted extremist nationalistic policies, which featured the whitewashing of extensive Lithuanian complicity in Holocaust crimes, failure to punish unprosecuted local Nazi war criminals, attempts to prosecute Jewish Soviet anti- Nazi partisans on trumped-up charges of war crimes and the promotion of the canard of historical equivalency between Nazi and Communist crimes […]Another sign of the winds blowing in Vilnius during this period was the fact that among the participants in the marches, whose number increased with each passing year, were several members of the Lithuanian parliament (Seimas), including from the ruling Homeland Union Party, and that no government minister or high official ever denounced the marches and/or their racist messages”

Kan Moderaterna försvara sitt umgänge med nazister? Är det försvarbart att Moderaterna inte bara deltar i arrangemang där dessa extremister också deltar utan även aktivt och offentligt uttalar stöd för dem?

Anna Kinberg-Batra anklagade nyligen regeringen för ”samröre med extremism (sic)” och krävde ett tydligare avståndstagande från statsminister Stefan Löfven. Det hade varit ganska enkelt att kasta tillbaka frågan, med tanke på partiets utrikespolitik och den förra regeringens (läs utrikesminister Bildts) eskapader i östeuropa.

Är det mer upprörande att en minister äter middag vid samma bord som en extremistisk turk än att utrikesministern uttalat stödjer, besöker och ger rådgivning till regimer som delvis styrs av fascister och beundrare av nazi-Tyskland och SS? Samt deltar och arrangerar en och annan tillställning för dem, som jag skrev om häromdagen.

Egen bild. Nationalistisk samling kring nationalpoeten Taras Sjevtjenko, som i nästan varje ukrainsk stad av betydelse ersatt Lenin som centralt belägen staty. Hans litterära verk rymmer också verser som lägger ut texten för extrema ukrainska nationalister. Eller vad sägs om detta?: “Ge mig en polack, ge mig en jude! Det räcker inte till för mig! Ge mig en polack, låt mig spilla blodet av dessa vildar! Hav av blod. Ett hav är inte nog" (Fritt översatt)

Det måste i konsekvensens namn redas ut om Moderaterna verkligen ställer sig bakom nazianstruken extremism eller om den hållning jag redogjort för här istället beror på okunnighet och oförstånd? Eller tillåter den geopolitiska anti-ryska hållningen vilket umgänge som helst? 

Var är drevet?

Högra Sektorn marscherar västerut

Högerextrema och ultranationalistiska Högra Sektorn (Pravyy Sektor) är på marsch I Ukraina. Offensiven riktar sig dock inte denna gång mot pro-ryska rebeller i öst utan mot den egna regeringen och på platser i väst. Smått förvirrade uppgifter nådde oss för ett par veckor sedan om skottlossning och flera döda och skadade i sammandrabbningar i staden Mukacheve, nära nog så långt västerut man kan komma i Ukraina nära gränserna till Slovakien, Ungern och Rumänien. Det är fortfarande oklart om denna incident egentligen handlade om cigarettsmuggling snarare än en politisk protest. I Ukraina sammanfaller dock detta ofta med varandra. En av de stora finansiärerna av flera av de s.k. frivilligbataljonerna som deltar i inbördeskriget i öst är oligarken Ihor Kolomoisky och det är väl känt att han använder dessa som privatarméer för egna syften. Jag skrev om det i höstas på denna blogg, bland annat här. Kolomoisky har dock förnekat att han någonsin skulle finansierat Högra Sektorn. En parlamentsledamot, Mykhailo Lanyo, lär emellertid ha varit inblandad i en dispyt med Högra Sektorn om smugglingsvägar, enligt UNIAN. Han ska nu ha flytt landet och den lokala polischefen ska nu ha blivit åtminstone tillfälligt suspenderad.  

Men Högra Sektorn är i rörelse på flera platser i västra Ukraina. I Odessaregionen, på gränsen till Transnistrien, sägs de ha upprättat gränsspärrar med den lokala polisens goda minne. Om detta kan ha en koppling till anklagelserna om smuggling mot ovan nämnde Kolomoisky som framförts av Odessas guvernör Saakashvili förefaller oklart. Rapporterna därifrån är (som så ofta i Ukraina) lätt förvirrande och motsägelsefulla.

I Kiev hölls dessutom nyligen en stor demonstration vid Majdan (se BBC-klippet här). Sympatisörer bussades in från flera platser i västra och centrala Ukraina och enligt BBC-reportern som följt dem i ett par dagar är missnöjet stort med Porosjenko och den nuvarande regimen och att många vill tvinga den på fall, med våld om nödvändigt. Det är tydligt att en konfrontation är på gång med den ukrainska regeringen. Redan tidigt i år vägrade de att lyda Porosjenkos order om att infoga sina frivilligstyrkor i den ukrainska nationella armén och under våren har de varnat för blodig revolution, ett nytt Majdan.

Högra Sektorn var från början en lösligt sammansatt grupp högerextrema och ultranationella som vid Majdan-revolutionen tog på sig en ledande roll vid sammandrabbningarna med kravallpolis och säkerhetsstyrkor. Senare blev de också politiskt parti men fick vid höstens parlamentsval knappt två procent av rösterna vilket av många tolkas som att de saknar inflytande på ukrainsk politik. Dess främsta parlament är dock gatans och deras vapenstyrka är numera respektingivande främst genom frivilligbataljonernas beväpning. Det är också svårt att bedöma deras popularitet i landet. De ses av många som nationalistiska frihetskämpar som står upp för Ukraina utan att dessa för den skull lagt sina röster i valet på partiet Högra Sektorn.

De ultranationalistiska åsikterna kanaliseras inte heller helt genom Högra Sektorn utan finns i breda lager i västra och centrala Ukraina. I parlamentet sitter många lokala befälhavare för diverse frivilligbataljoner representerande flera partier, inte minst premiärminister Jatsenjuks Folkfront. Oleh Lyasjkos Radikala Partiet (som fick drygt 8 % av rösterna i senaste parlamentsvalet) har också absorberat många av de ultranationalistiska röster som annars troligen gått till Svoboda och Högra Sektorn. Lyasjko själv la så sent som igår ut på Facebook ett påstående om att han tydligt såg hur president Porosjenko är på väg att bli en ny Janukovytj. Missnöjesstämningarna piskas upp på flera håll och från flera politiska krafter förefaller det.

Richard Sakwa beskriver i sin utmärkta bok Frontline Ukraine – Crisis in the Borderlands två modeller för den ukrainska statsbildningen. Den ena bejakar den pluralistiska etniska, kulturella och språkliga sammansättningen av landet medan den andra, som han kallar monistiska, drivs av en idé om en ren ukrainsk enhetsstat där just den ukrainska etniska tillhörigheten ges företräde eller i extremfallet ses som den enda önskvärda befolkningen. Detta är idéer som fanns hos OUN-UPA under åren före, under och efter andra världskriget och som hela tiden funnits integrerade i den ukrainska självständighetsprocessen sedan 1990-talet, genomsyrat den s.k. Orange-revolutionen för drygt tio år sedan och i högsta grad fanns representerade på Majdan förra året. Sakwa formulerar den monistiska nationalismen träffande:

”Monist nationalism draws on a naturalistic, historicist and restitutive narrative of Ukrainian statehood, suggesting that Ukraine has finally come together naturally after the deviations and mistakes of history”.

Sakwa menar att den monistiska nationalismen har vunnit dominans i det Ukraina vi ser idag och att detta underminerar alla sansade fredssträvanden och försök till dialog istället för konfrontation.

Själv har jag i ett par tidigare inlägg upprepat Andreas Kappelers (Kleine Geschichte der Ukraine, 1994) definition av det som i vetenskapliga sammanhang kallas integral nationalism och som han ser som särskilt närstående den ukrainska nationalismen sedan OUN-UPA och som fått fäste i dagens Ukraina. Han definierar denna typ av nationalism i fem punkter som tål att upprepas:

1) en tro på nationen som överskuggande alla andra värden och ideologier 2) en mytisk tro på en idé om en solidaritet mellan nationens individer baserad på en tänkt gemensam historisk-kulturell samhörighet eller biologisk rastillhörighet 3) ett underordnande av rationellt analytiskt tänkande till förmån för ”korrekt” emotionell intuition 4) uttryckande av den nationella viljan genom en stark, karismatisk ledare och en elit av entusiastiska nationalister organiserade i ett enväldigt parti 5) glorifiering av aktion, krig och våld som uttryck för en biologisk överlägsenhet för den egna nationen.

De som underskattar de här stämningarna och stirrar sig blinda på Högra Sektorns och Svobodas klena valresultat har troligen blivit mycket överraskade av den senaste tidens missnöjesyttringar i Ukraina och kommer bli ännu mer förvånade om Högra Sektorn gör allvar av hotet om väpnat uppror. Shaun Walker noterade särskilt en sak i sin Guardian-artikel i höstas om Azov-bataljonen, nämligen talet om att ”ta fighten till Kiev” när kriget var över. Kanske blir det tidigare än så?