Kärrtorp på söndag – jodå, we shall overcome!

Häromdagen skrev jag om hur strukturreformer, försvagning av facket och villkorad välfärd pressar människor till extremism. I synnerhet som de etablerade vänsterpartierna har abdikerat från en motviktspolitik och tränger sig in i mittfåran av det politiska fältet. En tendens över hela Europa som också ser framväxten av och tillväxten för nyfascistiska rörelser och partier som tar alltmer plats i debatten och påverkar medier och övriga partier. Diskursen förändras och en normalisering av i grunden rasistiska resonemang kan iakttas i stort och smått.

En av mina vänner tyckte att min analys riskerar att bidra till en splittring bland de krafter som skulle kunna bekämpa rasismen gemensamt. Jag håller inte med. Tycker att det lutar lite åt den folkpartistiska välviljelinje som bland annat fick Birgit Friggebo att försöka leda allsång i Rinkeby för tjugo år sedan; ”We shall overcome”, allihopa! En fin låt förvisso, men tajmingen är inte rätt för att sjunga. Det är dags för klarspråk. Det börjar bli sent på jorden och vi ligger lite illa till, tycker jag.

Det som splittrar mänsklig gemenskap, empatisk solidaritet och samarbete över gränserna är den individualisering som sedan årtionden har lärt oss att sköta oss själva och skita i andra. Visst, en förenkling men i huvudsak vad det handlar om... som jag ser det.

Därför tänker jag göra ett avbrott i sillinläggningar och skinkkok på söndag och bege mig till Kärrtorp. Som jag förstått lär jag inte bli ensam. Till dess funderar jag lite till över några meningar ur Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari – hur människan blev människa”:

”Vi uppfann tidigt det samarbete som gjorde oss så ofattbart framgångsrika när det gällde att uppfylla jorden, även om det tog några miljoner år för oss att förfina våra metoder. De bygger på vår förmåga till empati. Vi kan föreställa oss hur andra människor tänker, leva oss in i deras känslor. Evolutionen har givit oss en vilja att göra mot andra det vi vill att de skall göra mot oss. Man kan kalla det solidaritet”   

Vi ses väl i Kärrtorp på söndag?

 

Fascismen – ett barn av strukturreformer och teknokratipolitik (?)

”Europas ledare verkar inte ens vilja se att vad de har sysslat med under de senaste två åren är att följa receptet för att skapa fascism. Eller ser de, men bryr sig inte? Precis samma recept som användes i Tyskland på trettiotalet. Åtstramningar, massarbetslöshet, recession, våldsamt nedtryckande av de progressiva krafterna och ovanpå det, ett massivt kollektivt skuldbeläggande av ett folk. Europa driver grekerna in i fascismens famn och det enda man gör är att skuldbelägga dem igen för att ha hamnat där.

Jag drar mig till minnes något som en vän sa för månader sedan: ”Jag har en fascist inom mig, som jag kämpar emot varje dag”.”

(ur Kajsa Ekis Ekmans ”Skulden – Eurokrisen sedd från Aten”)

Grekland är det extrema exemplet på den åtstramningspolitik som IMF och Världsbanken redan tillämpat på många länder under en längre tid under benämningen strukturreformer. Den arbetslinje som alliansregeringarna styrt efter skulle kunna beskrivas som en light-version. I den anglo-amerikanska världen är det workfare som gäller. Vi lever i en form av marknadsstalinism, som jag skrev om på denna blogg för ett par dagar sedan. Den är i sig ett hot mot demokratin men föder också motrörelser som är allt annat än demokratiskt sinnade.

Med en lössläppt finansmarknad, fri rörlighet för varor, kapital och arbetskraft, avväpnade fackföreningar och en förskrämd socialdemokrati som tränger in sig i mittfåran på den politiska höger-vänsterskalan skakas den europeiska arbetarklassens tillvaro om rejält. Otrygghet och sjunkande inkomster, arbetslöshet och hemlöshet griper omkring sig. Tillväxt har blivit den moderna statens heliga formel. Den tillfaller långtifrån alla.

I den här utvecklingen löper också, parallellt, den europeiska nyfascismens tillväxt. Det är knappast någon slump. Själv skrev jag i en kandidatuppsats i statsvetenskap 2009 så här om tomrummet som den abdikerande socialismen lämnat efter sig:

”Under tiden fylls tomrummet av andra alternativ, som i värsta fall bygger på helt andra värden än demokrati, frihet och solidaritet. En verklig valfrihet förutsätter alternativ, och ett tomrum är alltid en öppning för ifyllande. Sverigedemokraternas frammarsch i opinionsmätningarna kan mycket väl tolkas som ett tecken på en sådan utfyllnad. Särskilt deras framgångar i det tidigare så socialdemokratiskt präglade Landskrona”. 

I Grekland är det Gyllene Gryning som plockat upp den svarta mantel som den tyska ockupationsmakten tappade efter andra världskriget. Deras politiska motståndare försöker för tillfället fälla dem med lagens hjälp och kriminalisera partiet. Ändå är de tredje största parti enligt opinionsmätningarna som visar på större stöd hos befolkningen än vid valet 2012. Gatuvåld och mord på meningsmotståndare är metoder Gyllene Gryning tillämpar i det Grekland som knäar under trycket från trojkans krav på ännu mer så kallade strukturreformer.

Sinsemellan olika väl putsade fasader till trots är det rasism och populistisk invandringsfientlighet som förenar de olika högerpopulisterna i Europa. De går under namn som Jobbik, Front National, Lega Nord, Vlaams belang, FPÖ, PVV, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet... Sverigedemokraterna.

Den som för några år sedan hoppades på en tillbakagång för den nyfascistiska vågrörelsen har anledning att vara besviken, trots en del bakslag för enstaka partier i enstaka länder. Det samlade intrycket är fortfarande att den fascistiska svulsten växer.

Igår angreps en demonstration i Kärrtorp av nynazister. Det går inte att avfärda som en engångsföreteelse utan som en liten del av en större våg av förråat politiskt språk (jo även till vänster) som väller fram vid sidan av mittfårans slätstrukna, etablerade politiska partier. Jag vill helst tro att jag överdriver, men i värsta fall är det början på en ny period av våld i Europa just som vi trodde att vi lämnat detta bakom oss med det blodiga 1900-talet.

”Förut hade de flesta länder ett mittenhögerparti och ett mittenväns­terparti. I dag blir det allt vanligare med ett enda stort parti, låt oss kalla det kapitalets parti: teknokratiskt, gans­ka effektivt och halvprogressivt i sociala frågor. Den enda politiska kraft som utmanar detta är främlingsfientliga högerpopulister, vilket skapar en tragisk dynamik”. (Slavoj Zizek i DN 2010-11-20)

 

 

Läs gärna också Aftonbladets Peter Kadhammar om Grekland: Tyvärr endast en ”teaser” (hela artikeln endast om man har Aftonbladet Plus)

Vad är egentligen problemet?

Det talas mycket om ”problem” när det gäller invandring. Kan inte svära på att det handlar om en ökning sedan SD kommit in i det svenska politiska ”finrummet” men det har åtminstone smugit sig in verklighetsbeskrivningar i debatten som förefaller mer normaliserade än tidigare. ”Problemen” som måste åtgärdas kretsar ofta kring invandraren själv. Se exempelvis regeringens senaste utspel om att höja kraven på nyanlända invandrare att ta jobb som erbjuds som jag skrivit om nyligen.

En rad andra åtgärder för att lösa ”problem” med invandring lanseras och prövas i ett antal år, granskas och bedöms och vänds ut och in på. Riksrevisionen har en rad utredningar på gång som illustrerar detta; Instegsjobb och nystartsjobb för nyanlända, Det civila samhällets medverkan i integrationsarbetet, Tillvaratagande av nyanländas kompetens, Statliga insatser för akademiker med utländsk utbildning, Etableringslotsar för nyanlända (förstudie).

Vad gäller SD är det förvisso alltid något problem med invandrare (åtminstone om det kommer från utomeuropeiska länder). Antingen kommer de hit och tar våra jobb eller också är de lata och vill inte ha något jobb. En svårlöst nöt med andra ord?? 

Den mer realistiska bilden att det finns de som kommer hit och tar jobb ”vi” inte vill ha eller inte får några jobb för att de har fel namn/klädsel etc debatteras mer sällan. Märkligt nog eftersom det finns gott om fakta och empiriska observationer som styrker den här bilden.

Arbetsförmedlingens senaste återrapportering till regeringen visar att minst antal jobbförslag ges till ”personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga och till nyanlända”.

 

Arbetsförmedlingens siffror är fakta som kan backas upp av forskning om svårigheterna att få ett jobb med ett utländskt namn. Att få en bostad är inte heller lätt för personer med utländsk bakgrund vilket bland annat en undersökning som DO genomfört (på uppdrag av regeringen) visar.

Jag ska inte trötta läsaren med att göra listan ännu längre. 

Tänk om vi kunde rikta fokus mot de egentliga problemen? Den systemiska otrygghet som skapats genom den grundligt murade nyliberalism som utgör i stort sett hela världens fundament idag. Den som driver människor att ”vandra” långt från sina hemtrakter i desperat jakt efter bättre levnadsvillkor. Den som ständigt begränsar människors verkliga frihet i arbetslinjens namn. Den som driver människor in i lågavlönade ”skitjobb”. Den som driver människor in i psykisk och fysisk ohälsa. Den som låter ohämmad resursförbrukning fortsätta trots ständiga varningar om kollaps. Den som subventionerar banker och finansmarknad men drar i svångremmen kring de mest behövande. Den som driver på och ger bränsle till populistisk nyfascism.

Därmed sluts cirkeln. Den populistiska nyfascismen är på frammarsch överallt. SD ser ut att gå ännu ett framgångsrikt val till mötes, i vårt grannland Norge styr Fremskrittspartiet, Marine Le Pens Nationella Front går från klarhet till klarhet i Frankrike, Jobbik sitter starkt i parlamentet i Ungern, Gyllene Gryning marscherar på grekiska gator (förvisso något haltande för tillfället), i England gör English Defence League detsamma osv. osv.

Normerna förskjuts och acceptansen för vad som kan sägas och påstås, hur problem ska definieras och beskrivas. Ett av de allra största har då blivit invandraren. Det svåra är inte att se hur nyfascismen flyttar fram sina positioner utan hur partier som inte bekänner sig till nyfascistisk ideologi förändrar sin retorik och sina sätt att definiera problem. De ser det sannolikt inte ens själva. Eller är det möjligen så att det är oerhört bekvämt att lägga det stora ”problemet” hos invandrare för att inte behöva diskutera var det egentligen ligger?